FÖRORD

[ 1 ] Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad förväntar vi oss? Vad står i beredskap för oss?
Många känner sig bara förvirrade. Marken gungar under fötterna, de vet inte var upphovet ligger, vet inte varför. Detta inre tillstånd är ångest, får det mer bestämda konturer blir det tal om fruktan.
En gång i tiden drog sagans hjälte ut i världen för att lära sig fruktan( 1 ). I den tid som nyss gått tillända har samma sak gjorts med mindre möda och på närmare håll, konsten behärskades på ett fasansfullt sätt. Men nu, när räkningen gjorts upp med fruktans upphovsmän, är tiden mogen för en känsla, som är oss mer värdig.
Det kommer an på att lära sig hoppas. Hoppet ger inte tappt i sin strävan, det är förälskat i framgången, inte i misslyckandet. Och det står över fruktan, är inte passivt som denna, än mindre inspärrat i ett Intet( 2 ). Dess affekt är expansiv, den utvidgar människorna i stället för att inskränka dem, kan aldrig lära sig nog om det, som på insidan gör dem målinriktade, på utsidan kan vara dem till hjälp. Dess arbete kräver människor, som verksamt kastar sig ut i det framväxande, av vilket de själva är en del. De står inte ut med ett hundliv, en tillvaro som upplever sig som blott passivt utkastad i det varande, ogenomskådat eller uppfattat som permanent eländigt. Att motarbeta livsångesten och fruktans framfart är liktydigt med att motarbeta dess upphovsmän, och dessa låter sig till stor del utpekas; det som kan vara världen till hjälp söks i världen själv, och hjälpen står att finna där. Hur rikt har man inte i alla tider drömt om detta, det bättre liv som skulle kunna vara möjligt. Alla människors liv är genomvävda av dagdrömmar, en del av dem visserligen banala, rentav avtrubbande flyktdrömmar, ett lätt byte för bedragare, men en annan del är uppviglande, låter sig inte nöja med de rådande dåliga förhållandena, ger inte avkall på någonting. Denna andra del rymmer hoppet i sin kärna, och den går att lära ut. Den kan skalas fram ur den otyglade dagdrömmen lika väl som ur det förslagna missbruket av denna, och befriad från sitt falska kringverk låter den sig aktiveras. Människor har aldrig levt utan dagdrömmar, det gäller bara att lära känna dessa drömmar grundligare och därigenom hålla dem osvikligt inriktade, till nytta för saken, på det som är rätt och riktigt. Må dagdrömmarna alltså fördjupas och vinna i omfång, ty det innebär att de berikas med just den nyktra blicken på tingen; inte så [ 2 ] att de förhärdar sig, men så att de ser klart. Inte så att de nalkas tingen som det enbart betraktande förståndet och tar dem som de står och är för stunden, utan som det delaktiga förståndet, som tar tingen som de går, alltså också så som de kan gå bättre. Må dagdrömmarna alltså verkligen få ett fullare innehåll, det vill säga: bli klarare, mindre godtyckliga, mer bekanta, bättre förstådda och närmare förbundna med tingens gång. För att det vete, som vill mogna, skall kunna skördas och komma under tak.
Att tänka innebär att överskrida. Men inte så att delar av det föreliggande sopas under mattan, inte heller så att de tilldelas en överdriven roll. Vare sig i svåra tider eller på vägen ut ur dessa. Vare sig det gäller svårigheternas upphov eller den ansats till vändning åt det bättre, som mognar fram i dem. Därför mynnar verkligt överskridande heller aldrig ut i ett vakuum, som ligger framför oss, svärmiskt, abstrakt utmålande. Utan det begriper det nya som något, som finns förmedlat i det föreliggande, i dess dynamik, även om det krävs den yttersta insats av vilja till detta nya för att frilägga det. Sant överskridande är förtroget med och aktiverar den dialektiskt förlöpande tendens, som ryms i historien. Primärt lever varje människa, genom att hon strävar, i framtiden; förflutet kommer in först senare, och äkta samtid lyser fortfarande nästan helt med sin frånvaro. Det tillkommande rymmer det man fruktar eller det man hoppas; fick människan råda utan att hennes förhoppningar grusades, skulle framtiden enbart rymma det man hoppades av den. Hoppets innehåll och funktion gör sig ständigt påminda, och i tider när samhället befunnit sig i uppgång har de ständigt omsatts i handling och fått stor spridning. Det är bara i nedgångstider, i ett bedagat samhälle som dagens västliga, som en viss partiell och förgänglig intention aldrig bär annat än utför. Hos dem, som inte vet sig någon råd i nedgången, ställer sig fruktan då i vägen för hoppet och vänder sig mot det. Den uppträder som subjektivistisk och nihilismen som objektivistisk mask framför krisfenomenet: uthärdat men inte genomskådat, begråtet men inte avvärjt. I alla händelser är en verklig kursändring inte möjlig på borgerlig( 3 ) grundval, rentav i bourgeoisins inträdda och intagna avgrund, också om man, vilket ingalunda är fallet, skulle önska detta. Det borgerliga intresset skulle i stället vilja dra med sig varje annat, motsatt intresse i sitt eget misslyckande; för att utmatta det nya livet utger det därför den egna dödskampen för att vara principiell, av ontologisk natur. Den borgerliga tillvarons utvägslöshet utsträcks till att gälla för hela den mänskliga situationen, för varat rätt och slätt. I det långa loppet visserligen förgäves: det tomrum som uppstått i det borgerliga är lika [ 3 ] efemärt som den klass, som framträder uteslutande i detta tomrum, och lika hållningslöst som den skentillvaro samma klass försvurit sig åt i sin egen primitiva omedelbarhet. Hopplösheten, i tidsperspektiv och i sak, är själv det som är svårast att uthärda, det som under inga omständigheter går att förena med mänskliga behov. Här ligger skälet till att också bedrägeriet, för att ha någon verkan, måste tillgripa hopp som väckts med smicker och korrupta metoder. Och här ligger också skälet till att just hoppet, reducerat till blott och bart innerlighet eller förtröstan på ett hinsides, i sin tur förkunnas från alla predikstolar. Det är slutligen skälet till att inte ens de sista fattigdomsreservaten inom den västliga filosofin längre är i stånd att frambringa sin eländets filosofi utan att ta handlån hos föreställningar om överträffande, överskridande. Här innebär det rätt och slätt att människan till sitt väsen är framtidsbestämd, men med den underförstådda, cyniskt-klassbestämda brasklappen att framtiden är nattbarens neonskylt mot - framtidslösheten, och människornas bestämmelse Intet. Nå, må de döda begrava sina döda; i det tidsöverdrag, som den överståndna natten pådyvlar den gryende dagen, lystrar denna redan till andra toner än den unket kvalmiga, väsenslöst nihilistiska gravringningen. Så länge människan är försummad, är både den privata och den offentliga tillvaron genomvävd av dagdrömmar; drömmar om ett liv bättre än det som hittills kommit henne till del. I det oäkta sammanhanget, och självklart så mycket mer i det äkta, vilar varje mänsklig avsikt på denna grund. Och till och med när underlaget - som så ofta i det förflutna - framstått än som fullt av sanddyner, än som yppigaste fata morgana, kan det förkastas bara av objektiv tendensforskning och subjektiv intentionsforskning i förbund, och eventuellt underkastas rening. Corruptio optimi pessima( 4 ): det bedrägliga hoppet är en av människosläktets värsta missdådare, för att inte säga försvagare, det konkret äkta dess sannaste välgörare. Det är alltså insiktsfullt-konkret hopp, som subjektivt gör de kraftfullaste inbrytningarna i fruktan och som objektivt gör mest för att kausalt avskaffa fruktans innehåll. Tillsammans med det insiktsfulla missnöje, som hör samman med hoppet, eftersom bägge framspringer ur ett nej till knapphet och nöd.
Att tänka innebär att överskrida. Men överskridandet har inte alltid haft så gott väderkorn när det sökte sitt tänkande. Och när tänkandet väl var uppspårat, kunde det hända att det fanns för många skumma ögon, som inte såg saken. Skämda surrogat, moderiktigt-kopierande ställföreträdande, svinblåsan hos en reaktionär, men också schematiserande tidsanda, detta var vad som förträngde det [ 4 ] upptäckta. När det gäller det konkreta överskridandets medvetandeprocess betecknar Marx vändpunkten. Men runt omkring den klänger sig gamla, invanda tankebanor fast vid en värld utan front. Här är det inte bara människan som är försummad, utan också insikten i hennes hopp. Man hör inte den anteciperande klang, som alltid finns i den målinriktade strävan, urskiljer inte den antecipatoriska rikedom, som alltid utmärker den objektiva tendensen. Längtan (das Desiderium), den enda okorrumperade egenskapen hos alla människor, är outforskad. Det ännu-icke-medvetna, ännu-icke-tillblivna, har inte ens trängt igenom som ord, än mindre som begrepp, fastän det uppfyller varje mänskligt sinne och dominerar horisonten för allt vara, och i den hittillsvarande filosofin ligger detta blomstrande problemområde nästan stumt. Det framåtriktade drömmandet, som Lenin säger, har inte reflekterats, på sin höjd berörts mer sporadiskt men inte mötts av ett begrepp, som motsvarar det. Förväntan och förväntat, å ena sidan i subjektet, å andra sidan i objektet, den samlade mängden av allt som är i antågande, har ända fram till Marx inte framkallat ett perspektiv på världen, där det ingår och rentav har en central plats. Den kolossala förekomsten av utopiskt material i världen har knappt alls blivit explicit belyst. Av alla besynnerligheter på okunnighetens område är denna en av de mest frapperande. Marcus Terentius Varro( 5 ) lär i sitt första utkast till en latinsk grammatik ha glömt bort futurumet; inom filosofin har det än idag inte fått tillbörlig uppmärksamhet. Summa summarum: ett i huvudsak statiskt tänkande har inte med ett ord nämnt, ja, inte förstått denna beskaffenhet, och gång på gång sätter det punkt för ett skeende det uppfattar som avslutat. Som kontemplativt vetande handlar det per definition enbart om sådant som låter sig betraktas, nämligen det förflutna, medan det välver avslutade forminnehåll ur det tillblivna över sådant, som ännu ligger i sin linda. Följdriktigt är denna värld, också där den förstås historiskt, en upprepningens värld eller ett evigt om-och-om-igen, ett palats där ödesgudinnorna huserar, som Leibniz( 6 ) uttryckte saken, utan att själv gå vidare från sitt konstaterande. Skeende blir historia, insikt återerinran, festlighet firandet av något passerat. Fram till våra dagar har alla filosofer genom att anta en färdigt existerande form, idé eller substans haft denna syn på saken, också den postulerande Kant, till och med den dialektiske Hegel. Härigenom har det fysiska såväl som det metafysiska behovet kommit att tappa aptiten, i synnerhet har det vilseletts beträffande de vägar, som leder till den utestående, förvisso icke enbart bokmässiga tillfredsställelsen. Med sitt positiva korrelat: den ännu oavslutade tillvarobestämdheten( 7 ), höjd över varje res finita( 8 ), uppträder hoppet inte i vetenskapshistorien, vare sig som psykiskt eller [ 5 ] kosmiskt väsen, och minst av allt som funktionär åt det som aldrig har funnits, det möjliga nya. Därför: i denna bok ett synnerligen omfångsrikt försök att bringa filosofi till hoppet, som en trakt i världen, bebodd som det bästa kulturland och outforskad som Antarktis. Det sker i en kritisk och vidare utarbetad förbindelse med innehållet i författarens tidigare utgivna böcker, »Spuren«, i särskild grad »Geist der Utopie«, »Thomas Münzer«, »Erbschaft dieser Zeit« och »Subjekt-Objekt«( 9 ). Längtan, förväntan, hopp behöver alltså sin egen hermeneutik, gryningen till det som ligger framför oss kräver sitt specifika begrepp, novumet sitt frontbegrepp. Och allt detta för att härvägen till det vi håller för nödvändigt äntligen skall få en kritisk sträckning, obruten till sin inriktning, genom det förmedlade möjlighetsriket. Docta spes, insiktsfullt hopp, kastar på så sätt ljus över begreppet om en princip, som finns i världen och aldrig mer lämnar denna. Detta redan för att den från början ingått i världsprocessen, fastän filosofin kretsat kring den som katten kring het gröt. Och eftersom all medveten historieproduktion på samma sätt inte ser annat än målet på sin tendenskunniga väg, så spelar det i ordets goda bemärkelse utopiskt-principiella begreppet här en absolut central roll, som begrepp för hoppet och dess människovärdiga innehåll. Ja, docta spes ligger i den framträdda, expanderande horisonten för det allt mer adekvata medvetandet om varje enskild sak. Förväntan, hopp, inriktning på ännu icke realiserade möjligheter: detta är inte bara ett grunddrag i det mänskliga medvetandet utan, konkret korrigerat och uppfattat, en grundbestämning inom den samlade objektiva verkligheten. Efter Marx finns ingen på det hela taget möjlig undersökning av sanningen och ingen beslutsrealism, som skulle kunna kringgå världens innehåll av subjektivt och objektivt hopp, försåvitt den inte är beredd att hamna i trivialitet eller gå in i en återvändsgränd. Filosofin måste bli morgondagens samvete, måste ta ställning för framtiden, måste ha kunskap om hoppet, annars kommer den inte att ha någon kunskap alls. Och den nya filosofin, sådan den tog sin början med Marx, är detsamma som filosofin om det nya, om det väsen som väntar på att förinta eller uppfylla oss alla. Dess medvetande handlar om en riskfylld öppenhet och den seger, som måste vinnas på dessa villkor. Dess rum är den objektivt-reella möjligheten inuti processen, i föremålets egen bana, där det som människorna radikalt eftersträvar [ 6 ] ännu ingenstans realiserats, men inte heller omintetgjorts. Dess ärende, som bör drivas med all kraft, förblir det som verkligen hoppas i subjektet, det som faktiskt låter sig hoppas i objektet: det gäller att utforska funktion och innehåll i detta centrala ting för oss.
Det goda nya är aldrig så helt och hållet nytt. Dess inflytande sträcker sig långt utöver de dagdrömmar, som genomväver livet och uppfyller den gestaltande konsten. Utopiskt viljeinnehåll styr alla former för befrielserörelser, och alla kristna är förtrogna med det på sitt sätt, med slumrande samveten eller känslan att vara drabbade, genom Exodus och de messianska partierna i Bibeln. Likaså har hela härvan av ha och inte-ha, när den ligger till grund för längtan och hopp, liksom driften att komma hem, i varje fall legat och jäst i stor filosofi. Inte bara i Platons Eros, utan också i det synnerligen betydelsefulla aristoteliska materiebegreppet som möjligheten till väsen, och i det leibnizska tendensbegreppet. Oförmedlat verkar hoppet i det kantska postulatet om det moraliska medvetandet, förmedlat med värld arbetar det i Hegels historiska dialektik. Men trots alla dessa spaningspatruller och till och med expeditioner in på utopins område, finns hos dem alla något ofullgånget, en ofullgångenhet som beror just på det betraktande perspektivet. Nästan mest påtagligt hos Hegel, som gjorde den längsta utflykten: det som varit överväldigar det som är i antågande, uppbådet av redan tillblivet blockerar fullständigt kategorierna framtid, front, novum. Följaktligen kunde den utopiska principen inte komma till genombrott, vare sig i den arkaisk-mytiska världen, trots uttåg ur denna, eller i den urban-rationalistiska, trots explosiv dialektik. Skälet till detta är och förblir att såväl den arkaisk-mytiska som den urban-rationalistiska mentaliteten är betraktande-idealistiska och följaktligen såsom enbart passivt betraktande förutsätter en tillbliven, avslutad värld. Häri inkluderat den till andra stranden projicierade översinnliga världen, som återspeglar det tillblivna. Fullkomlighetsgudarna å ena sidan, idéerna eller idealen å den andra är i sitt illusionära vara res finitae i lika hög grad som jordelivets så kallade fakta i dessas empiriska existens. Framtid av det äkta, processförbundet öppna slaget är alltså oåtkomlig och främmande för varje renodlat betraktande. Endast ett tänkande, som inriktar sig på att förändra världen och informera viljan att förändra den, griper sig framtiden (det oavslutade tillkomstrummet framför oss) an som något annat än dilemma, det förgångna som något annat än trollbindning. Den avgörande punkten är alltså följande: endast vetande som medveten teori-praxis har något att säga om det uppkommande och sådant som låter sig avgöras inom dess ram, [ 7 ] betraktande vetande däremot kan per definition endast gälla redan tillblivet. Ett omedelbart uttryck för denna dragning till förflutenhet, detta åberopande på tillblivenhet( 24 ) är i myten försjunkenheten i jaget, dragningen till det uråldriga, liksom den ständiga övervikten för det egentligt hedniska, nämligen det astralmytiska, vilket utgör den fasta infattningen kring allt timande. Det metodiska uttrycket för samma bindning till förflutenhet, samma främlingskap inför framtiden är inom rationalismen Platons anamnes( 10 ), läran att kunskap inte är annat än återerinran. Det som på nytt erinras är idéer man skådat före födseln, en omgivning av urförflutet eller historielös evighet. Enligt detta sammanfaller väsenhet (Wesenheit; 11 ) rätt och slätt med förflutet (Ge-wesenheit), och Minervas uggla( 12 ) inleder aldrig sin flygning förrän det skymmer på, när en gestalt ur livet redan sjunger på sista versen. Också Hegels dialektik, i sin slutliga »krets av kretsar«, är på samma sätt hämmad av spöket Anamnesis( 10 ) och förvisad till antikkabinettet. Först Marx ersatte detta med förändrandets patos som utgångspunkt för en teori, som inte resignerat faller tillbaka på skådande och utläggning. Den stränga boskillnaden mellan framtid och förflutet bryter därmed samman av sig själv, icke-realiserad framtid blir synlig i det förflutna; hämnat och ärvt, förmedlat och infriat förflutet synligt i framtiden. Ett isolerat fattat och på detta sätt fasthållet förflutet är en ren varukategori, det vill säga ett försakligat faktum utan medvetande om sitt fieri( 13 ) och sin fortlöpande process. Äkta handling i samtiden själv äger emellertid rum bara inom totaliteten av denna process, oavslutad såväl bakåt som framåt, och materialistisk dialektik blir det instrument, med vilket processen behärskas, fram mot det förmedlade och behärskade novumet. Det arv, som närmast erbjuder sig för uppgiften, är förnuftet från den tidsålder där borgarklassens ännu var progressiv (med minus för lokalt betingad ideologi och tilltagande innehållslig utarmning). Men detta förnuft är inte det enda arvet, det är snarare så att också de föregående samhällena och rentav många av deras myter (om igen minus den rena ideologin och inte minst med avdrag för rester av förvetenskaplig vidskepelse) i vissa fall lämnar progressivt arvegods till en filosofi, som har övervunnit den borgerliga kunskapsbarriären, även om detta material självklart i särskilt hög grad måste genomlysas, kritiskt tillägnas, ges en annan funktion. Man behöver bara tänka på ändamålets (varthän, för vad) roll i förkapitalistiska världsbilder eller på den roll kvaliteten spelar i deras [ 8 ] icke-mekaniska naturbegrepp. Eller på myten om Prometeus, som Marx utnämner till det förnämsta helgonet i den filosofiska kalendern. Eller på myten om den gyllene tidsåldern, och dess förläggande till framtiden i det messianska medvetandet hos så många undertryckta klasser och folk. Den marxistiska filosofin, som den filosofi som äntligen förhåller sig adekvat till tillblivelsen och framväxandet, är också förtrogen med hela det förflutna i dess skapande bredd, eftersom den överhuvud taget inte vet av något förflutet utöver det ännu icke avslutade, ännu levande. Marxistisk filosofi är framtidens filosofi, hör alltså också till framtiden i det förflutna; i kraft av detta samlade frontmedvetande är den en levande, med skeendet förtrogen, åt novumet försvuren teori-praxis till den förstådda tendensen. Och avgörande förblir: det ljus i vars sken det processmässigt-oavslutade totumet avbildas och förs framåt, heter docta spes, dialektisk-materialistiskt begripet hopp. Grundtemat hos den filosofi, som består och är i det den blir till, är det ännu icke realiserade, ännu ofärdiga Hemmet (Heimat) sådant det utvecklas och växer fram i den dialektisk-materialistiska kampen mellan gammalt och nytt.
I detta syfte uppställs här ännu ett normgivande begrepp( 14 ). Ett begrepp som pekar framåt, som låter oss gå upp i täten, inte lunka i kön. Dess innebörd lyder: ännu-icke, och det gäller att förstå sig på den. I enlighet med vad Lenin har låtit förstå i en efterhand mycket lovprisad, om än inte lika flitigt behjärtad passage:
»"Vad är det vi måste drömma om?" - jag har skrivit ned dessa ord och känner mig förskräckt. Jag föreställde mig att jag sitter på en "unionskonferens", och mitt emot mig sitter redaktörer och medarbetare på "Rabotscheje Djelo". Och nu reser sig kamrat Martynov och vänder sig hotande till mig: "Tillåt mig att fråga er: har en självständig redaktion fortfarande rätt att drömma utan att först fråga partikommittén?" Och efter honom reser sig kamrat Kritsjevskij och fortsätter (i det han filosofiskt fördjupar kamraten Martynov, som redan fördjupat kamraten Plechanov( 15 )) än mer hotfullt: "Jag går ett steg längre. Jag ställer mig frågan om en marxist överhuvud taget har rätten att drömma, så länge han håller i åtanke, att mänskligheten enligt Marx bara ställer sig uppgifter, som den kan lösa, och att taktiken är en process, där uppgifterna växer i takt med partiet?"
[ 9 ] Vid blotta tanken på dessa hotfulla frågor blir jag iskall över hela kroppen, och min enda tanke gäller var jag skulle kunna ta betäckning. Jag får försöka gömma mig bakom Pissarev.
"Den ena motsättningen är inte den andra lik", skrev Pissarev om tvedräkten mellan dröm och verklighet. "Mina drömmar kan löpa före händelsernas naturliga gång, eller råka helt och hållet på avvägar, vägar som aldrig kan beträdas i händelsernas naturliga gång. I det första fallet är drömmandet helt oskadligt; det kan rentav främja och stärka den arbetande människans handlingskraft... Sådana drömmar rymmer ingenting som hämmar eller förlamar skaparkraften, tvärtom. Om människan helt saknade förmåga att drömma på detta sätt, om hon inte emellanåt kunde löpa i förväg för att i fantasin se bilden, enhetlig och fullbordad, av det verk som just börjar växa fram under hennes händer, så kan jag absolut inte föreställa mig vilken bevekelsegrund, som skulle förmå människor att ge sig i kast med vidlyftiga och ansträngande uppgifter inom konsten, vetenskapen och det praktiska livet, och föra dem i hamn... Tvedräkten mellan dröm och verklighet är inte av skadlig natur, om den drömmande bara tror helhjärtat på sin dröm, om han uppmärksamt iakttar livet, jämför det han ser med sina luftslott och överhuvud taget arbetar samvetsgrant på att förverkliga sin drömbild. Finns det bara någon form av beröringspunkt mellan dröm och liv, så är allt i sin ordning.
Drömmar av det slaget är det tyvärr ont om inom vår rörelse. Och skulden till detta bärs främst av dem, som bröstar sig med sin nykterhet och sin "närhet" till det "konkreta"; jag tänker då på företrädarna för den legala kritiken och den icke-legala bakvagnspolitiken.« (Lenin, Was tun?, Ausgewählte Werke, 1946, I, s.315).
Det framåtriktade drömmandet förses så med ytterligare ett tecken. Denna bok handlar uteslutande om sådant hopp, som siktar längre än till dagens datum. Temat i verkets fem delar (skrivna 1938-47, genomsedda 1953 och 1959) är drömmarna om det bättre livet. Drömmarnas oförmedlade( 16 ) sida, men framför allt den sida och det innehåll som kan förmedlas, tas upp i hela sin bredd, undersöks och prövas på sin halt. Vägen går över de obetydliga dagdrömmarna till de mera omfattande, över de vacklande, som låter sig missbrukas, till de stränga, över de [ 10 ] växlande luftslotten till det Ena, som fattas och är nödvändigt( 17 ). Det hela inleds alltså med dagdrömmar av genomsnittligt slag, fritt och lätt valda från ungdomen till höga ålderdomen. De upptar den första delen: Redogörelse, som ägnas åt mannen på gatan och de spontana önskningarna. Därpå följer omedelbart, som ett bärande fundament för fortsättningen, den andra och grundläggande delen: Undersökningen av det anteciperande medvetandet. Av sakliga skäl, eftersom själva saken här får sin Grundläggning är denna del i långa avsnitt ingen lätt lektyr, tvärtom tilltar svårighetsgraden efterhand. För den läsare, som blir hemmastadd i texten och alltmer fördjupar sina insikter, blir den dock i samma grad en text med avtagande svårighet. Det intressanta ämnet minskar likaså svårigheten att tillägna sig det, på samma sätt som ljuset från höjden hör ihop med bergsbestigandet och bergsbestigandet med den givande utsikten. Uppgiften är här att få primärdriften hunger att framträda och att demonstrera hur den leder vidare till ett nej till brist och nöd, och därmed till den viktigaste förväntningsaffekten: hoppet. En huvuduppgift i denna del är upptäckten och det otvetydiga noterandet av det »ännu-icke-medvetna«. Det står för något som vi fortfarande är relativt omedvetna om, om man ser till framsidan, den som vetter bort från oss. Denna sida är vänd mot ett gryende nytt, som hittills aldrig ingått i ett medvetande, och inte exempelvis mot något bortglömt, möjligt att erinra för att det en gång förelegat, medan det nu är bortträngt eller arkaiskt nedsjunket i det undermedvetna. Från Leibniz' upptäckt av det undermedvetna över den romantiska psykologins sysslande med natt och urmörker och fram till Freuds psyko-analys har det i allt väsentligt bara varit »skymningen bakom oss« som betecknats och undersökts. Man trodde sig ha upptäckt: all samtid bär på en minnesbörda, på det förflutna i det icke-längre-medvetnas källarvåning. Vad man inte upptäckte var att det i det nuvarande, ja, i det hågkomna självt finns något pådrivande och något som blivit avbrutet, ett ruvande på och ett föregripande av ännu-icke-tillblivet; och detta avbrutet-inbrytande tilldrar sig inte i medvetandets källarvåning, utan vid dess front. Därför handlar det här om de psykiska processerna bakom den första framträdelsen, vilka är så utmärkande framför allt för ungdomen, för brytningstider, för produktivitetens äventyr, alltså för alla fenomen, i vilka det icke framträdda döljer sig och vill artikuleras. Det anteciperande är på så sätt verksamt på hoppets fält; hoppet uppfattas alltså inte enbart som affekt, som motsats till fruktan (ty också fruktan kan ju antecipera), utan mer fundamentalt som riktningsakt av kognitiv art (och här är [ 11 ] motsatsen då inte fruktan, utan hågkomst). Den på& detta sätt karakteriserade framtidsintentionens föreställning och tankar är utopiska, men om igen inte i snäv, rentav enbart på ordets dåliga innebörd (överspänt utmålande, en sorts abstrakt lek) inriktad bemärkelse, utan just i en bemärkelse som nu kan försvaras, som framåtriktad dröm, antecipation överhuvud taget. Där kategorin utopi alltså, utöver den gängse, med rätta nedvärderade innebörden, också rymmer den andra, inte tvunget abstrakta eller världsfrämmande, utan tvärtom i sin kärna världstillvända aspekten: önskan att gripa initiativet, överträffa händelsernas naturliga gång. Förstått på detta sätt är temat för verkets andra del den utopiska funktionen och dess innehåll. Framställningen undersöker hur denna funktion förhåller sig till ideologi, till arketyper, till ideal, till symboler, till kategorierna front och novum, Intet och Hem (Heimat), och till nu och här-ets (das Jetzt und Hier) urproblem. Härvid måste man ta ad notam, med avgränsning mot alla former för ytlig-statisk nihilism: också Intet är en utopisk kategori, om än en extremt mot-utopisk sådan. Långt ifrån att bilda en utplånande grund eller vara en bakgrund av detta slag (så att varats dag skulle befinna sig mellan två på förhand bestämda nätter), »föreligger« Intet - precis som den positiva utopiska kategorin: Hemmet eller Alltet (das Alles) - enbart som objektiv möjlighet. Det cirkulerar i världsprocessen, men är inte till förfång för den; bägge två, Intet och Alltet - är som utopiska karaktärer, som hotande eller infriande resultatbestämningar ännu på intet sätt avgjorda i världen. Och på samma sätt är nu och här-et, detta som oavlåtligt tar sin början i all närhet, en utopisk kategori, ja, den mest centrala av alla; då den ju, till skillnad från det destruktiva kretsloppet hos ett Intet, det i en ljusblixt framskymtande draget hos ett Allt, ännu inte ens har inträtt i tid och rum. Tvärtom jäser innehållen i denna den mest omedelbara närhet ännu helt och hållet i det levda ögonblickets dunkel som den verkliga världsknutens, världsgåtans dunkel. Det utopiska medvetandet vill skåda vitt omkring sig, men sist och slutligen bara för att genomtränga det just levda ögonblickets helt närliggande dunkel, där allt varande driver fram på ett sätt som är fördolt för det. Med andra ord: man behöver den starkaste kikare, det slipade utopiska medvetandets kikare, för att genomtränga just det som ligger allra närmast. Som den mest omedelbara omedelbarhet, där kärnan till att-befinna-sig och att-vara-där ännu befinner sig, och på samma gång världshemlighetens hela knut. Detta är inte något som är förborgat exempelvis bara för det bristfälliga förståndet, [ 12 ] medan saken i och för sig själv skulle ha ett glasklart eller i sig vilande innehåll. Det rör sig i stället om den realhemlighet, som problemet världen fortfarande är för sig själv, och till vars lösning den överhuvud taget befinner sig i process och är på väg. Det ännu-icke-medvetna i människan hör så i högsta grad ihop med det ännu-icke-tillblivna, ännu-icke-framträdda, manifest framställda i världen. Ännu-icke-medvetet kommunicerar och växelverkar med det ännu-icke-tillblivna, närmare bestämt med det gryende i historia och värld. Och härvid skall undersökningen av det anteciperande medvetandet principiellt säkerställa, att de egentliga spegelbilderna, som sedan följer, eller till och med avbildningarna av det önskat, föregripet bättre livet, blir psykiskt-materiellt begripliga. Ur det anteciperande skall alltså vinnas kunskap, på grundval av en ännu-ickets ontologi. Så mycket här om den andra delen, om den subjekt-objektmässiga funktionsanalys av hoppet, som där tar sin början.
Tillbaka nu till de enskilda önskningarna: först bland dessa framträder om igen de betänkliga representanterna för genren. I stället för de spontana och obetydliga önskebilderna i Redogörelsen kommer nu de bilder till synes, som går i borgerligt ledband. Med denna styrning blir det möjligt att undertrycka och missbruka dem; färga i rosa och blodrött. Den tredje delen: Övergång visar Önskebilder i spegeln, en förskönande spegel, som ofta bara återger hur den härskande klassen önskar sig att de svaga skall önska. Men så fort det blir fråga om en folklig spegel renas bilden, på sagans tydliga och underbara sätt. De speglade, mycket ofta normerade önskningarna fyller denna del; gemensamt för dem alla är att de sträcker sig efter det brokiga, det mångskiftande, som signaler för ett förmodat eller sant bättre tillstånd. Hit hör förklädnadens lockelse, det belysta skyltfönstret, sedan följer sagans värld, ett förgyllt fjärran som mål för resan, därpå dansen, filmens drömfabrik, exemplet teatern. Företeelser som dessa antingen förespeglar ett bättre liv, som i underhållningsindustrin, eller utmålar ett i allt väsentligt förevisat som om det vore verkligt. Först när utmålandet övergår i ett fritt och med avsikt framställt utkast befinner man sig bland de egentliga utopierna, nämligen de utopiska planerna eller skisserna. De upptar den fjärde delen: Konstruktion, med ett historiskt rikt material, och ett som inte bara förblir historiskt; det breder ut sig i de medicinska och sociala, de tekniska, arkitektoniska och geografiska utopierna, i måleriets och diktningens önskelandskap. Här möter vi önskebilderna av hälsan, de grundläggande bilderna av ett [ 13 ] samhälle utan nöd, teknikens under och luftslotten i arkitekturens rika önskeutbud. Eldorado-Eden uppenbarar sig i de geografiska upptäcktsresorna, landskapen i en miljö med mänskligare mått i måleriet och lyriken, ett överordnat perspektiv i visheten. Allt detta är fullt av överskridande inslag, bygger implicit eller explicit på vägen till en fullkomligare värld och dennas målbild, på framträdelser långt mer grundligt utarbetade och verkliga än de hittills varit i sin empiriska gestalt. Också här finns en uppsjö på godtycklig och abstrakt flykt, men de stora konstverken visar ändå i allt väsentligt ett till verkligheten relaterat för-sken( 18 ) av själva den sak, som de drivit till fulländning. I detta växlar blicken på det i förväg utformade, estetiskt och religiöst utexperimenterade väsendet, men varje försök av detta slag experimenterar fram något överträffande, något fullkomligt, som ännu aldrig funnits på denna jord. Den blick, som betraktar detta innehåll, är mer eller mindre konkret, svarande mot den aktuella klassbarriären, och ändå dukar de utopiska grundmålen hos de för stunden härskande s.k. konstnärliga uttrycken inom de s.k. stilarna, dessa prov på »överskott« höjda över ideologin, inte alltid under samtidigt med sina samhällen. Egyptiskt byggande är viljan att bli som sten, med dödskristallen som eftersträvad fullkomlighet; gotiskt byggande viljan att bli som Kristi vinstock, med livsträdet som eftersträvad fullkomlighet. Och på samma sätt visar sig konsten i sin helhet vara fylld av företeelser, som drivs till fullkomlighetssymboler, till en slutpunkt som är utopisk till sitt väsen. Hittills har det visserligen bara varit självklart att socialutopierna är - utopiska. För det första för att de kallas så, och för det andra för att ordet luftslott mest har brukats i förbindelse med dem, och då inte bara med syftning på de abstrakta bidragen till genren. Genom detta har, som redan påpekats, begreppet utopi kommit att inskränkas på ett olyckligt sätt, nämligen så att det handlar enbart om statsromaner, men framför allt så att det genom den övervägande abstrakta karaktären hos dessa statsromaner kommit att anta just det abstrakta lekdrag, som avskaffades, undanröjdes först med socialismens framsteg från dessa utopier till vetenskap( 19 ). Här förekom i alla fall, med alla reservationer, ordet utopi, det av Thomas More myntade, även om det filosofiskt långt mer omfattande begreppet utopi saknades. Å andra sidan noterades inte mycket av utopiskt intresse i andra, exempelvis tekniska önskebilder och planer. Trots Francis Bacons »Nova Atlantis« utstakades aldrig något gränsland med egen pionjärstatus och egna, till naturen förlagda [ 14 ] förhoppningsinnehåll inom tekniken. Och än mindre såg man det inom arkitekturen; här var det på sin höjd fråga om byggnader, som bildar, efterbildar, förespeglar ett skönare rum. Förvånande nog upptäckte man inte heller det utopiska innehållet i måleriets och poesins situationer och landskap, vare sig det gällde deras fantasmer eller - i särskild grad - deras djupt inträngande och vitt utblickande möjlighets-realismer. Och likväl är utopisk funktion, innehållsligt förvandlad, verksam inom alla dessa sfärer; svärmiskt i de enklare bilderna, på sitt eget sätt precist och realistiskt i de stora. Just den mänskliga fantasins rikedom, i förening med dess korrelat i världen (när fantasin blivit sakkunnigt-konkret), kan inte utforskas och inventeras på annat sätt än genom utopisk funktion; lika lite som den kan prövas på sin halt utan dialektisk materialism. Det specifika för-sken, som konsten ger prov på, kan liknas vid ett laboratorium, där förlopp, figurer och karaktärer drivs mot sin typiska och karakteristiska slutpunkt, mot en avgrund eller en finalens sällhet; denna i varje konstverk inskrivna blick för det väsentliga hos karaktärer och situationer, som man efter dess mest sinnestillvända representant kan kalla för den shakespeareska, efter dess mest begreppspräglade den danteska, förutsätter att det finns möjlighet, som överskrider den redan föreliggande verkligheten. Här siktar överallt framåtblickande akter och inbillningar, drar överallt subjektiva, men i givet fall också objektiva drömvägar från det tillblivna mot det fullgångna, mot den symbolmässigt inkretsade fullgångenheten. På så vis får begreppet om ännu-icket och den gestaltande avsikten i samma riktning inte längre sitt enda, eller rentav: sitt uttömmande exempel i socialutopierna; hur viktiga dessa än - bortsett från all annan möjlig funktion - må ha blivit för den som kritiskt vill ta del av ett utfört anteciperande. Men att inskränka det utopiska till att gälla Thomas Mores infallsvinkel, eller rätt och slätt orientera det därefter, vore detsamma som att reducera elektricitet på bärnstenen, från vilken den har sitt grekiska namn( 20 ) och på vilken den först noterades. Ja, det utopiska sammanfaller i så liten grad med statsromanen att hela totaliteten filosofi (en stundom nästan bortglömd totalitet) måste till för att innehållsligt göra rättvisa åt det som betecknas med ordet utopi. Därav bredden hos de antecipationer, önskebilder, förhoppningsinnehåll, som samlats i avsnittet Konstruktion. Därför - såväl före som efter de fantastiska statsromanerna - uppmärksammandet och tolkandet av medicinska, tekniska, arkitektoniska, [ 15 ] geografiska utopier, liksom av de egentliga önskelandskapen i måleri, opera, diktning. Därför, slutligen, är detta rätta platsen att skildra det skiftande förhoppningslandskapet och de specifika perspektiven på detsamma i den filosofiska vishetens sätt att nalkas problemet. Detta trots den starka känslomässiga tonvikten vid det förflutna i de hittillsvarande filosofierna; - den nästan alltid eftersträvade riktningen: fenomen-väsen uppvisar trots allt en tydlig utopisk pol. Raden av gestaltningar, som socialt, estetiskt och filosofiskt har att göra med »det sanna varats« kultur, mynnar i tillämpliga delar, i det de stiger ned till det i alla sammanhang utslagsgivande planet, ut i frågorna om ett liv i det uppfyllande arbetet, befriat från utsugning, men också i frågorna om ett liv bortom arbetet, det vill säga i fritidens önskeproblem.
Den yttersta viljan är att vara sant närvarande. Så att det levda ögonblicket tillhör oss och vi det, och så att man kan säga »Dröj kvar« till det. Människan vill äntligen stå som sig själv i nu och här-et, vill inträda i sitt fulla liv utan uppskov och avstånd. Den äkta utopiska viljan är på intet sätt ändlös strävan, tvärtom: den siktar mot den rena omedelbarheten - som vi inte förfogar över i denna form - i detta att-befinna-sig och att-vara-där, som äntligen förmedlat, förklarat och uppfyllt, lyckligt-adekvat uppfyllt. Det är detta utopiska gränsinnehåll, som åsyftas i Faustplanens »Dröj, du är så skön«. De objektiva förhoppningsbilderna i »Konstruktion« pressar så oemotståndligt på mot bilderna av den uppfyllda människan själv och deras med henne fullt ut förmedlade omgivning, det vill säga: Hem. Den femte och sista delen: Identitet, är ett försök till inventering av dessa intentioner. Här uppträder, som utkast till människolikhet, moralens olika ledbilder, och de inte sällan antitetiska ledplanscherna ( 21 ) för det rätta livet. På nästa steg framträder det mänskliga gränsöverskridandets diktade figurer: Don Juan, Odysseus, Faust, den siste just på väg mot det fullkomliga ögonblicket, i en utopi som upplever alla aspekter på världen; Don Quijote varnar och kräver, i drömmens monomani, drömmens djup. Som kallelse och maning från mycket direkta uttryckslinjer, som finner sina mål i fjärran, stiger musiken upp, konsten att i sång och ton uttrycka den yttersta intensitet, det utopiskt mänskliga i världen. Och på nästa steg samlas förhoppningsbilderna mot döden, mot detta det starkaste kontraslaget till utopin; döden är därför utopins framkallare och kan aldrig lämnas ur räkningen. I synnerhet i döden härjar det Intet, som uppslukas av det utopiskas intåg i varat; i all tillblivelse och all seger [ 16 ] ingår förintandet av det onda som en aktiv beståndsdel. Mytiskt, med udden riktad mot död och försyn, kulminerar alla de glädjebudskap, som utgör religionens drömsyn. De är helt och hållet illusionära, men med en human kärna, som ytterst siktar på befrielse från lidandet, på frihet till »Riket«. Sedan följer, med jordisk inriktning på sådana förhållanden, framtidsproblemet i Hemmets bärande, vidsträckta rum: naturen. På alla dessa områden kvarstår som central punkt problemet med vad som är önskvärt utan reservation, eller det högsta goda. Dettas utopi om det Ena, som är nödvändigt, är överordnad alla andra, fastän just den i lika hög grad som människornas tillstädesvaro (Gegenwärtigsein) fortfarande står i vida fältet. Förutsatt att mindre högtidliga mål väl uppnåtts och är tillgängliga, på den väg där basbehoven blir tillgodosedda. Den väg som först leder till sådana skatter, som äts av mott och mal( 22 ), och först därefter till sådana, som äger bestånd. Denna väg är och förblir socialismens väg, den konkreta utopins praxis. Allt som är icke-illusionärt, real-möjligt i förhoppningsbilderna samlas hos Marx, och arbetar - som alltid varierat efter det enskilda fallet, ransonerat efter situationen - i den socialistiska världsförändringen. Hoppets byggnadskonst blir därigenom i hög grad en konst, som griper sig människorna an, medan dessa hittills betraktat den enbart som dröm och upphöjt, rentav alltför upphöjt för-sken, den blir en konst som bygger den nya jorden. Drömmarna om ett bättre liv har alltid gällt frågan hur man gör för att bli lycklig, en process som kan ta vid först i och med marxismen. Detta konstaterande ger också pedagogiskt och innehållsmässigt ny tillgång till den skapande marxismen, från nya utgångspunkter av såväl subjektiv som objektiv art.
Denna uppräkning tränger nu till en utförlig karakteristik. I smått som i stort, i görligaste mån prövad på sin halt, med viljan att frigöra verklighetsinnehållet. Så att det som existerar i ett tillstånd av reell möjlighet, det reellt ännu oinfriade (allt annat är avfall: rena tankeprodukter och hjärnspöken), tar steget in i det positiva varat enligt sin reella möjlighet. Detta är inget annat än en stor enkelhet, eller det Ena som är nödvändigt. En hoppets encyklopedi bjuder ofta på upprepningar, men ingenstans överlappningar, och vad de förra beträffar, så gäller här Voltaires sats, att han skall upprepa sig ända tills han blivit förstådd. Påståendet gäller så mycket mer som bokens upprepningar i möjligaste mån äger rum först på ett nytt plan, och följaktligen har lärt något nytt på vägen, samtidigt som de hela tiden söker få det identiska målet att framträda. Inriktningen på det Ena, som är nödvändigt, levde också i [ 17 ] filosofierna i det förflutna; hur skulle de annars ha kunnat vara kärlek till visdomen? Och hur skulle det annars ha kunnat finnas stor filosofi, det vill säga filosofi som oavlåtligt och totalt inriktade sig på det egentliga, det väsensmässiga? Rentav materialistiskt stor filosofi, med förmågan till verklig avbildning av det väsentliga i dess sammanhang (des zusammenhängend Wesentlichen)? Med det grundläggande draget att söka förklara världen ur denna själv (trygg i sin förtröstan på att kunna göra det) och vara inriktad på jordisk lycka (trygg i sin förtröstan på att kunna finna den)? Men vishetens vänner fram till våra dagar, inklusive materialisterna i deras läger, har fram till Marx förutsatt det egentliga som redan ontiskt-föreliggande, ja, som statiskt-avslutat: från vattnet hos den enkle Thales till i-och-för-sig-idén hos den absolute Hegel. Ytterst har det alltid varit den platonska anamnes-hinnan kring det dialektiskt-öppna Eros, som har avhållit, på ett kontemplativt-bakåtblickande sätt avstängt den hittillsvarande filosofin, inklusive Hegel, från allvaret i front och novum. På så sätt kom perspektivet att förkortas, på så sätt spände hågkomsten ifrån hoppet. Därför uppstod hopp inte i anslutning till hågkomsten (hågkomst av framtiden i det förflutna). Därför uppstod inte heller hågkomst i anslutning till hoppet (vid den historiskt förmedlade, historieavkastande konkreta utopin). Man föreföll redan ha kommit varats tendens på spåret, det vill säga: kommit till ro på spåret bakom den. Världens realprocess verkade redan ha kommit underfund med sig själv, kommit i hamn, förtöjt vid kaj. Men det skapande-avbildande hos det sanna, verkliga låter sig på ingen punkt avbrytas, som om den process som står till avgörande i världen redan skulle vara avgjord. Först när man gjort sig kvitt det slutet-statiska varabegreppet blir hoppets verkliga dimension synlig. Världen är tvärtom full av anlag till något, tendens mot något, latens av något, och det något som härvid åsyftas, heter uppfyllande av det intenderande. Heter en värld som i större utsträckning svarar mot oss, fri från ovärdig smärta, rädsla, självalienation, Intet. Men denna tendens står mitt uppe i rörelsen, en rörelse som har just novumet för ögonen. Det verkligas varthän visar först i novumet sin mest radikala föremålsbestämdhet( 23 ), och denna anropar den människa, på vilken novumet har sina armar. Marxistiskt vetande innebär att de dunkla processerna bakom uppkomsten inträder i begrepp och praxis. På novumets problemområde ligger vetandets vidsträckta, ännu vita fläckar orörda; inför dem blir världens visdom åter ursprunglig och ung. Om varat förstås ur sitt varifrån, så är det enbart för att mynna ut i ett lika tendensförbundet, ännu oavslutat varthän. [ 18 ] Det vara, som betingar medvetandet, liksom det medvetande, som bearbetar varat, kan ytterst förstås bara utifrån det och i det, varifrån och vartill det tenderar. Väsen är inte en avslutad mängd ur det förflutna (Ge-wesenheit); tvärtom: världens väsen står självt vid dess front.

Noter:

  1. Med anspelning på bröderna Grimms saga Märchen von einem, der auszog, das Fürchten zu lernen.
  2. Intet , non esse, är precis vad det utsäger: absolut ingenting, den omintetgjorda strävan, frånvaron av rörelse, värmedöd. Motsatsen är Sein, esse, enkelt, obestämt vara, utan tidsliga och rumsliga bestämningar. Jag vill så långt möjligt undvika att markera Blochs begrepp med versaler, det innebär en sorts språklig främmandegörelse; men tre blochska begrepp har fått utgöra undantag som bekräftar regeln: Intet (Nichts), Allt (Alles) och Hem, Hemland (Heimat); dessutom skrivs det Ena (som kommer från annat håll) och det Helt Andra med versaler. Termer som ännu-icke, substantiverat "att" och "vad" etc. skrivs alltså konsekvent med liten bokstav. (Dessutom har jag ofta skrivit intet i stället för Intet i avsnitt, där termen framstår som en smula försvagad, ex. från s.1384 och framåt).
  3. bürgerlich borde översättas "bourgeois"; i svenskan har "borgerlig" urvattnats av det journalistiska bruket och kommit att skrida till något långt trivialare än den ursprungliga innebörden. Synd att även danskans "burgöjsere" är ett godmodigt skällsord.
  4. lat.: fördärvandet av det bästa är det värsta
  5. Marcus Terentius Varro (116-27 f. Kr.) var sin tids encyklopedist och har skrivit i de flesta ämnen, här åsyftas väl verket "De lingua latina".
  6. Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716). Vid fjorton års ålder skrevs L. in vid Leipziguniversitetet, där han studerade filosofi och matematik. Dissertatio de arte combinatoria från 1666 är hans egentliga filosofiska avhandlingsarbete; här introducerar han en matematisk förenkling av kombinatoriken, vars grundidéer han hämtat upp hos matematikprofessorn Weigel i Jena. Framöver undviker Leibniz att fångas upp av den akademiska världens institutioner (samtidigt som han har en enorm korrespondens med lärde och akademier i hela Europa), om detta gör G.M. Ross ("Leibniz", Oxford 1984) följande kommentar: " ...one of the reasons why he was so hostile to universities as institutions was because their faculty structure prevented the cross-fertilisation of ideas which he saw as essential to the advance of knowledge and of wisdom. The irony is that he was himself instrumental in bringing about an era of far greater intellectual and scientific specialism, as technical advances pushed more and more disciplines out of the reach of the intelligent layman and amateur."
    Från 1667 möter vi därför Leibniz som sekreterare åt baronen Johann Christian von Boineburg, bosatt i Frankfurt; vid denna tid är Leibniz fortfarande en renässansaktig "allätare" och föreställer sig kanske en karriär som diktare. I Paris bevistar han 1672 Christiaan Huygens föreläsningar i fysik och matematik och kommer i kontakt med Saint-Vincents arbeten om serieutveckling. Han upptar kontakter med Englands Royal Society (där han blir invald 1673), och upptäcker i varje sådant nytt möte hur otillräckliga hans matematikkunskaper är - men han arbetar konsekvent på att förbättra dem, och han är framför allt själv kreativ. Den 21 november 1675 brukar han för första gången notationen f(x)dx, och i samma manuskript uppställer han reglerna för derivering - han uppfattade dock inte derivatan som ett gränsvärde, den förste att göra detta är d'Alembert. Vid denna tid har Leibniz en brevväxling med Newton, som saboteras av tidens långsamma postgång, senare hävdar Newton att Leibniz inte löst ett enda problem, som inte tidigare var löst av andra (inklusive honom själv). Från 1676 är Leibniz bibliotekarie i hovbiblioteket och rådgivare åt Johann Friedrich av Hannover, här förblir han resten av sitt liv. Han utvecklar det binära talsystemet och metoder för matrisräkning, men detta förblir vilande manuskript, vars möjliga tillämpningsområden är oklara. Newtons Principia hade utkommit 1687, Leibniz läste verket i Rom 1689 och utvecklade som en sorts parallell sina tankar kring dynamiken i Dynamica. De stora metafysiska arbetena tillkommer sent: Teodicén publiceras 1710 och Monadologia skrivs 1714. Leibniz sista år förbittras av prioritetsstriden över differentialkalkylen med Newton. En nyanserad Leibnizsida är utlagd av
    School of Mathematics and Statistics, University of St Andrews, Scotland , men den verkliga höjdaren är Leibnitiana från Houstonuniversitetet med online-bibliografi.
  7. Daseinsbestimmtheit: Dasein är en term med mycket historia, moderna komplikationer uppträder i och med Heideggers uppklyvning "där-varo" och "till-varo", och bestämningen: "Tillvaron förstår alltid sig själv utifrån sin existens". Ett slirande in på fenomenologernas bruk av termen skulle väcka falska konnotationer, och, som jag ser det: förorena Blochs text, även om han är s.a.s. "skolad" hos Husserl. Jag har i stället försökt att konsekvent bruka (trivial-)översättningarna tillvaro för Dasein, där-vara för Da-Sein och existens för Existenz. I gloslistan listas alla "Existenz". Hos Hegel är det rena varat identitet med sig, där-varat skillnad, relation till något annat: "de specifika gränserna skiljer das Daseiende från dess Anderes ". Bestimmtheit är kvalitet, egenskap, "wie und was der Dinge", det som a priori kan utrönas om föremålets natur.
  8. lat.: avgränsat ting, väl i anslutning till Cartesius res extensa, tinget med utsträckning.
  9. Spuren, publicerad 1930; Band 1 i Gesamtausgabe (1969). Geist der Utopie, publicerad 1919, andra upplagan 1923; bearbetad nyupplaga (Band 3) i Gesamtausgabe (1964). Thomas Münzer als Theologe der Revolution, publicerad 1921; Band 2 i Gesamtausgabe (1969). Erbschaft dieser Zeit, publicerad 1935; Band 4 i Gesamtausgabe (1962), Subjekt-Objekt. Erläuterungen zu Hegel, publicerad 1951; Band 8 i Gesamtausgabe (1962). Referensen till den samlade utgåvan: Werkausgabe Edition Suhrkamp: Ernst Bloch, Gesamtausgabe in 16 Bändern. 1977.
  10. gr.: erinran, återerinran.
  11. Wesenheit, essens, "quidditas", här översatt väsenhet.
  12. Minervas uggla (en sydeuropeisk uggla, som f.ö. jagar under dygnets alla timmar) är ofta "feurig", omvärvd av lågor hos Bloch, för att markera ett drag av vansinne. Med anspelning på en passage hos Hegel i "Grundlinien der Philosophie des Rechts" (här i Alf Ahlbergs "fullständiga" version): När filosofin målar sitt grått i grått, då är någon gestalt av livet vorden gammal, med grått i grått kan den icke föryngras utan blott förstås: Minervas uggla begynner först med den inbrytande skymningen sin flykt. Man kan tolka detta negativt: Tänkandet över världen tar vid eller har förutsättningar att göra en korrekt utsaga först när det står inför fait accompli (jfr kap. II: 7 i Taylor: Hegel och det moderna samhället), och positivt: Tänkandet tar vid först när det vunnit stadga och erfarenhet. Jfr Bloch själv i Hoppets Princip, s. 313-314: Likaså kommer enligt Hegels berömda sats, i slutet av företalet till] Rättsfilosofin, »filosofin hur som helst alltid för sent. Som världens tanke framträder den först sedan verkligheten fullbordat sin bildningsprocess och gjort sig färdig.« Kontexten avgör i de enskilda fallen, också hos Bloch. POSTSCRIPT: I själva verket tror jag att Hegel talar generellt om den generella "ugglan" såsom Minervas fågel, inte om der Steinkauz, Athene noctua. Bilder av den egentliga Athene-ugglan: OwlPages .
  13. lat.: fieri av latinets fio, - något som skall, bör göras.
  14. Dem wird hier weiter ein Zeichen gesetzt. Ett tecken, som sätts i en sats, ett standar som höjs i striden, kanske en signal som hissas på ett skepp, ett förtecken i ett partitur, en markering i ex. en politisk process. Idag handlar det oftast om att uppställa riktlinjer inom politiken. 2018 tillägger jag: framhålla, lyfta fram, "highlight". Det lilla inskottet "weiter" blir nu den huvudsakliga svårigheten.
  15. G.V. Plechanov 1856-1918, en av den ryska marxismens teoretiker, mensjevik, tidig kritiker av oktoberrevolutionen.
  16. Det "förmedlade" är en hegelsk term, den innebär att något finns till endast i förhållande till något annat; motsatsen är "omedelbart". En "man" är något omedelbart (Här drabbas jag av plötslig Betroffenheit: i förhållande till det andra könet är han väl förmedlad? En man är en man bara om det finns kvinnor, annars är han rätt och slätt människa. Eller är han "internt" definierad?) En "fader" däremot är något förmedlat (han finns bara till i förhållande till en son). Ett motsatsförhållande, en motsägelse är förmedlad om det finns ett medvetande som överbryggar klyftan.
  17. "Det ena" har rötter hos Platon, och för övrigt redan hos eleaterna. I anslutning till Sokrates uppställde Platon "det goda" som högsta idé, och det goda har epitet, är inte egenskapslöst. Plotinos förde detta ett steg vidare med det All-Ena, tillvarons yttersta (innersta) princip, förskansad i transcendens och inte tillgänglig för utsaga av något slag (inte "god", inte "ond"), idévärlden är kretsen närmast utanför det ena. Detta har möjligen sanktion hos en sen Platon, som vi inte har mycket kännedom om. Samtidigt är det ena "unum necessarium", det enda som är nödvändigt, das Eine was nottut (Luk. 10: 42). Kristendomen har tagit upp begreppet, eller snarare: hela tankefiguren, och böjt den tillrätta för sina behov (Ambrosius, Augustinus, den skolastiska traditionen). Bloch glider ofta mellan dessa sammanhang, låter det nyplatonska ena gripa in i det kristna en(d)a, vilket underlättas av att das Eine kan ha bägge betydelserna på tyska.
  18. En bil som rör sig i dimma med strålkastarna påslagna ger ett Vorschein av sitt annalkande: det diffust spridda ljuset. Men V. kan också vara som en bländare som ur ett visst perspektiv öppnas i en bild, en text, och hastigt släpper igenom en glimt av möjlighet, framtid. Bloch skriver ibland Vor-Schein och ibland Vorschein, det förra innebär kanske en starkare markering av termen.
  19. Med anspelning på Friedrich Engels broschyr: Entwicklung des Sozialismus von der Utopie zur Wissenschaft, tillkommen 1878 - 1882.
  20. Bärnsten heter elektron på grekiska.
  21. Leittafel hos Bloch. Det finns nästan alltid ett uppbyggligt, undervisande drag hos en Leittafel, därför har jag valt övers. "ledplansch". Ledtavla skulle vara lika bra, eller lika dåligt.
  22. Matt. 6: 19.
  23. Gegenstandsbestimmtheit. Gegenstand är ting, objekt i mycket vidsträckt bemärkelse; tinget, begreppet, tillståndet är "Gegenstände" som vi kan uppleva. Bestimmtheit är kvalitet, egenskap, "wie und was der Dinge", det som a priori kan utrönas om föremålets natur. Man får pussla samman föremålsbestämdheten ur dessa två led; begreppet har rötter åtminstone tillbaka till Kant. Jfr Daseinsbestimmtheit, not 7.
  24. Gewordenheit : ett rådande tillstånd karakteriseras av en historisk, social, strukturell utvecklingsgång. Bloch använder ofta termen som ett tillmäle mot ex. existentialisternas tendens att betrakta ett givet dynamiskt objekt som ett evigt, permanent, absolut faktum.

Länkarna kontrollerade och korrigerade, en not utökad 05.12.15, tillägg 15.12.18.

  • Hoppets princip, första delen (21-45)
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan