III. PROJEKT OCH FRAMSTEG MOT VETENSKAPEN

(1)

Aktuell rest: borgerliga grupputopier

De dittills kollektiva och sällskapliga drömmarna hade inte lämnat enskilda inbjudningar till sin krets. De nöjde sig inte med en partikulär grupp, i synnerhet inte om denna var liten. Tvärtom ville de kurera hela samhället, allas liv, också i de fall där det handlade om att undanröja missnöjet hos ett enskilt [681] skikt. Nu däremot uppträder grupper på egen hand och skalar med föregiven eller äkta egenart ut sig ur helheten, för att söka det som är specifikt bäst för dem, i förväg utmåla detta. Utsöndringen sker efter ett längssnitt, som utger sig för att gå tvärs över alla klasser; förbindelselänken är organiska och nationella egenskaper. Och förtryckta eller förföljda egenskaper, som ungdom, kvinnligt kön, för att inte säga judendom. På så sätt uppstod i detta sammanhang en rad sena socialutopier, så att säga vid sidan av Marx, utopier som handlade om gruppers emancipation. Denna är verksam som ungdomsrörelse, som kvinnorörelse, som sionism; mellan de olika exemplen finns avgrunder, men också den gemensamma känslan av att på grund av någon egenskap vara förtryckt i det föreliggande samhället. Hos dessa grupper är det inte revolution, utan secession, uttåg ur ett ghetto av ett eller annat slag, som står på programmet. I och för sig eftersträvar och drömmer man om inflytande på samhället, i viss mån handlar det om en ny dygd, som springer fram ur ungdom, kvinnlighet, nationell judendom. På detta sätt vill eller ville den ta sig ut ur instängdhet, tryck, lämna den tröga misstrons atmosfär. Men viljan till ombyggnad av samhället i dess helhet saknas, den vilja som vanligtvis fanns i de stora socialutopierna. Trots detta kan det noteras, att program som inskränker sig till att omfatta grupper, har en viss specialiststatus: de har ingående kunskap om sina grupper och plockar där upp utopiska fragment. Många inslag i dessa specialiserade utopier togs till och med upp av marxismen, något som inte har inträffat med någon borgerlig totalutopi efter Marx. De emancipatoriska planerna utmärks visserligen av den kortsynthet, som är utmärkande för allt renodlat reformväsen, men samtidigt ryms där inget bedrägeri. Därför skiljer de sig från de samtida borgerliga totalutopierna lika mycket som en lappad klänning från en festdräkt av uppsnyggad lump. Utopiska rester av det slag, som den kapitalistiska demokratin och sedan fascismen dukade upp, var idel bedrägeri, antingen objektivt, med personligt självbedrägeri, eller på alla sätt medvetet, överlagt. Man behöver bara jämföra det specialiserade och kortsynta hos de nämnda grupputopierna med det alltigenom oäkta hos de alldeles nyligen framsprungna borgerliga totalutopierna. En framtid av det slag som Moeller van den Bruck(2) förespeglade i sin »Tredje riket« och Rosenberg(3) i »Mythos des zwanzigsten [682] Jahrhunderts«, är kapitalism plus mord. Och det Ernst Jünger(4) föreställde sig som enhet av arbete och soldatskap är en demagogisk utgåva i kommandoton av det, som Rosenberg spelade upp i blod och fladdrande ljus. Det som Spengler(5) kallade »Preussiskt styressätt och socialism« redan kring 1920 är en framtidsdröm, som med rätta följde på Västerlandets undergång. Och ännu tidigare hade Kjellén(6), en annan utopisk reaktionär, förklarat »idéerna från 1914« för överlägsna idéerna från 1789, och närmare bestämt som preussiskt läkemedel, som ett »tredje Rom« i Brandenburg; så såg totalutopin i fascistisk tappning ut. Slutligen har vi framtiden inom den borgerliga demokratins ram, med H. G. Wells som främste champion. Den bär visserligen inte en lika martialisk dödsmask som fascismen, till gengäld är den moraliskt sminkad, hycklar mänskliga rättigheter, som om den kapitalistiska horan skulle kunna bli jungfru på nytt; Wilsons(7) agerande visade vad detta leder till. Frihet från fruktan kan inte införas av samma människor, som själva är fruktans upphov och producerar den; friheten som utopi för den västliga kapitalismen är kloroform. Alltså sticker de mindre utopierna, grupputopierna, fortfarande av genom sin ärliga uppsyn, de vill verkligen nå ljuset. Än en gång vidtog här en dröm om det bättre livet, om än med medel som inte dög något till, och på en grundval som hade blivit alldeles obrukbar. I alla händelser fanns det skäl som ledde till drömmen och ett frihetsmål; likaså finns eller fanns det en verklig rörelse bakom, något som alla borgerliga totalutopier efter Marx saknar. Utträde ur omyndighet, ur dockhem, ur pariafolk var det man längtade efter i dessa rörelser; i denna riktning styr den speciella utopin i de respektive programmen. Kvinnorörelsen har till och med en egen utopisk frågeställning: den om könets avgränsning, och den ställer i tvivel att det överhuvud taget finns en sådan gräns. Ett stycke Thomas More, en liberalismens andra blomning cirkulerar för sista gången i dessa rörelser. I dem finns bitvis det »korsdrag«, som en Ibsen fortfarande så levande och rent ville sända genom det borgerliga hemmet och det borgerliga livet. Men rörelsen gör halt inför de borgerliga skrankor, som omgärdar den och endast tolererar korruption eller abstrakthet. Idel adel, idel söndagsväder skulle livet bli, men man såg inte det sammanhang, som förklarade varför [683] det borgerliga livet inte är på detta sätt. Om man vill att det liberalt abstrakta skall upphöra finns det ingen annan väg för dessa liberala drömmar än att hämta upplysning i socialismen. Den rymmer bäggedera: slutet för rörelsen såväl som slutet för den saknad, den brist som ledde till samma rörelses uppkomst. Dagens partiella utopier visar i många sammanhang prov på emancipationsdrömmar, som är upprepat eller eftermognat sjuttonhundratal; trots eller på grund av att detta sekel, med undantag för några programpunkter i Sturm und Drang, ännu på intet sätt drömde så långtgående emancipation.


Begynnelse, program för ungdomsrörelsen

Barnet skall öppna mun bara när det blir tillfrågat. Också under uppväxten tillhör det föräldrarna, har alltid stått under ett mer eller mindre älskvärt slaveri. Men omkring 1900 cirkulerade bland unga människor en rätt så omfattande vilja att inte tillhöra någon annan än sig själv. Det unga kände sig som begynnelse, bar egen dräkt, älskade fart, motion (Abkochen), var medvetet grönt. Önskade ett nytt, eget liv, skilt från det vuxna och i alla avseenden bättre, nämligen tvångsfritt och uppriktigt. Härvid kändes familjetrycket av i samma mån som det avtog. Ty bara de föräldrar, som inte längre var så säkra på sig själva, bara det hus, vars väggar inte längre var så stadiga, hade barn, som sade upp bekantskapen och förenade sig med likasinnade till en annan anfang. Det tidigare borgerliga hemmet liksom den häremot svarande skolan hade trots allt utgjort en hållpunkt, som inte enbart sammanföll med tvång eller gammal slentrian. Fäderna var fortfarande förebilder, lärarna vann i kraft av strängheten mot sig själva och behärskningen av sitt material de ungas förtroende och kunde leda dem. Respektlösheten kunde gripa omkring sig och man kunde uppställa egna mål först när de vuxna enbart förstod sig på förtryck och lögn, men inte längre visste att leda. Och när det framför allt verkade öppna sig nya vägar, på vilka de osäkra vuxna inte fann sig tillrätta. Ett vidsträckt fält öppnade sig, det verkade endast kunna beträdas, ja, endast vara synligt för unga människor. I begynnelsen pojkar, sedan också flickorna, slöt sig samman och så att säga utvandrade.
Grönt, det var den bejakade färgen när man ville börja från början. Om [684] man ville förbli färsk och inte förvedas, inte heller i vuxen ålder. Alla var med i scoutrörelsen, ledarna hämtades ur de egna leden. Ungdomsrörelse, i denna motsats till vuxenlivet, är något historiskt nytt. Bara studentkårerna (Burschenschaft) under åren före 1848 torde ha beröringspunkter med den, men de i sin tur var politiskt tydligare, det vill säga inte avskurna från sina äldre frihetsmän, med helskägg. Också gruppformen är gammal, rentav mycket gammal, man har likställt den med den urgamla gemenskapen, den så kallat organiska, full av sedvänjor, buren och sammanhållen av traderat gods. Men de tidigare grupperna var, när de inbegrep ungdomar, just mellanformer, de förberedde för vuxenlivet. Något som är självklart i ett bundet samhälle, i synnerhet i familjegruppen, den primitiva stammen. Hur sorgfälligt de ursprungliga mansgrupperna än var avskilda från äldre årgångar, med den ogifta ungdomen under sig, så fanns det ändå inte någon väg, som ledde bort från de gamlas sedvänjor, inte heller var den efterfrågad. Mansgruppens ogifta medlemmar var inte heller alltid så unga; först i fyrtioårsåldern gifter man sig bland primitiva folk, den tidens ungdomskadrer var alltså starkt uppblandad med stadgade typer. Av helt annat slag är den spänning, i vilken de moderna ungdomsgrupperna och deras utopiska mål kände sig stå i förhållande till den adulta världen. Ur denna spänning kom de drivande känslorna i kriget mot det ändamålsstyrda, rationella samhället, ofta rusiga, ur »hjärtat« eller »själen« kvällande strömmar av kärlek eller hat. Detta visserligen i former, som det samhälle man protesterade mot på många sätt härmade, ja, till och med hjälpte på vägen. Ty just samhället självt var ju inte längre solitt, den mogna värdigheten sminkade sig gärna till ungdom, i dess ögon framstod den upproriska ungdomen, på samma gång förvirrad och upprorisk, efterhand som högst brukbar. Den gruppsökande-emotionella dimma i vilken de unga tidigare hade fäktat omkring sig, utan att kunna urskilja den rätta fienden, lät sig förbindas med den fascistiska rusdimman. SA(8) tolererades lång tid och lämnades att smyga omkring ute i buskarna, innan man kallade in organisationen och gjorde bruk av den, innan man inte längre hade den att vandra, utan marschera. Der Wandervogel(9) är inte bara en tysk, utan framför allt en småborgerlig inrättning, från detta ursprung stammar det såväl klassmässigt som innehållsligt vinddrivna (verweht) draget hos dess dröm. Detta slag av oskärpa är av annat slag [685] än det ungdomliga jagharsvårtattbestämmamiget, det har också en oklar förbindelse med eftersträvad öppenhet, studentikositet, hat mot vardagen, längtan efter primitivt, obrutet liv. Ett särskilt upphov till den stod att söka i det förhållandet, att ungdom inte bara upplevdes som tillstånd, utan på falska grunder också som egen klass. Eller: man företog ett rent organiskt längssnitt genom alla klasser; det som föll på ungdomssidan tycktes genom denna operation redan ha ett eget innehåll, inte bara eget tempo. Schultz-Hencke, en av de dåtida ledarna, talade om att »övervinna partierna med hjälp av ungdomen«. En småborgerlig känsla för endräkt och en småborgerlig avtrubbning kunde på detta sätt utge sig för att vara ungtysk, fritysk, »förtrupp«, »ungdomskälla« eller något i den stilen. Här ligger skälet till att ungdomsrörelsen så lätt kunde infångas, det fanns konfessionella grupper, på nytt i överensstämmelse med familjen, i synnerhet där modern själv bar snäckor i öronen, fadern själv trakterade lutan. Längtan efter en gemenskap, som inte fanns bland de vuxna, lystrade slutligen till Hitler; ty om man inte kunde ställa upp nya innehåll gentemot de vuxna, så fanns det i alla fall brännande-trumpetande-oklara (brennend-blasend-verblasen) ord, och det fanns makt att ställa upp mot de vuxna, som ännu inte glödde av blodtörst. I stället för spänningen fader - son och sonens uppror mot den förtryckande fadern kom föräldrarnas rädsla inför sonen som medlem av Hitler-Jugend. Med honom gjorde det samhälle, som skenbart befann sig i förändring, inträde i föräldrahuset; förhållanden som på grund av den borgerliga osäkerheten redan länge befunnit sig i gungning, kullkastades nu fullständigt och på ett högst hotande sätt. Att det faders-jag, som ungdomsdrömmen bekämpade, nu hade ersatts med en dödsstats så mycket strängare, var man inte medveten om. Det är uppenbart att den unge småborgaren enbart genom sin ungdom, genom den levnadsreform, som skulle dra för grönt ljus genom alla klasser, själv inte fördes in på den väg, som var till nytta för honom. Slick, slam, instängdhet, ruljans påverkades inte mycket av scoutliv och den frizon, som hägrade därbortom; drömgrytan fylldes med ännu mer dynga, i slutänden med det egna blodet. Fastän det till att börja med fanns en liberal avsikt bakom frizonen; med inte helt alldagliga människor som ledde en dit och allt annat än vardag när man befann sig där. Der Wandervogel hade dessutom funnit visst häckningsutrymme [686] i nya skolor, vilka likaledes grundats efter ett längssnitt genom klasserna, för söner och döttrar från liberala familjer. Det handlade om skogsskolor, Wynekens(10) fria skolgemenskap, en förening av uttalade skolreformatörer hörde också hit, med företrädare som Danziger och Kawerau(11). Det pedagogiska kom inte längre från ovan, i dessa uttalade ungdomsskolor försökte man sig på att utveckla det individuella livet, gemenskapsandan. Ädla, allmänneliga mål insvepte picknicken och kretsade kring aftonsamlingens lampa, man vinnlade sig om kamratskap, till och med mod. Och kärlek till lyriken; bara det liv som förestod när skolan var över förblev orimmat (ungereimt, också: oförnuftigt. Ö.a.). Det låg bakom ett skimmer, som inte varade längre än den ungdom, som var dess upphov.
Vilket inte hindrade, att denna ungdom kände sig synnerligen upprorisk. I synnerhet som staden, från lägereldens perspektiv, framstod som särskilt fördärvad och efterbliven. Ordet borgare kom att få en egen klang inom ungdomsrörelsen, Blüher talade om den borgerliga typens missgärningar. Den gällde primärt för att vara gammaldags och försoffad, bara ur detta kunde man härleda dess sparsamma, hushållande, kalkylerande, tröga egenskaper och likaså hela det småborgerliga skiktet: borgerligt samhälle. I långt mindre grad var det tal om utsugning, och borgarens andra sida: företagaren, risktagaren, erövraren, den av Sombart så kärleksfullt utarbetade, stötte snarast på - förståelse. Den fientliga inställningen till borgaren var alltså på intet sätt proletär eller gränsande till den proletära ståndpunkten; borgaren gällde tvärtom som ett motstycke till det egna bohemlivet, en riddar-bohème. Det samhälle, om vilket dessa ungdomsgrupper drömde, skulle vara på samma gång varmt innerligt och strängt, anarkistiskt och ståndsuppdelat. Trots detta fanns och finns det också en proletär ungdomsrörelse, men inte av självständig art, med eget Kinderland. Den unge arbetaren upplever sig i lika liten grad stå tillbaka för vuxna som sådana som arbeterskan gör det för män som sådana. Arbetsgivaren är deras gemensamme fiende, deras föreställning om borgaren handlar primärt om borgaren som kapitalist, inte om den baksluge småborgaren. Inte heller råder det i arbetarfamiljen samma spänning mellan far och son, den är i vart fall kraftigt reducerad; ty medan borgaren i sonen bara ser arvingen, uppfostrar den klassmedvetne proletären sin son till kamrat (Genosse). Den borgerliga ungdomen trodde sig vara oborgerlig när den [687] trancherade efter årgången, när den profilerade sig som kindens röda mot den vuxna blekheten; men resultatet blev inte mycket mer gemensamt gods än ungdomsfrisk hy och allmän marsstämning. Den proletära ungdomen däremot upprättar inte en fiktiv motsats till sin klass, utan identifierar sig med den. Den upfattar denna som lika ung och framtidsförbunden som sig själv, och i samma mån sysselsatt med livets morgon, morgondagens liv. Det ungdomen för med sig som eget bidrag är följaktligen inte ett eget mål, utan en obruten slagkraft, som adderas till den proletära, gemensamma. Däremot skapar sorgestämning, storhet, ädelmod, allt naivt och högt uppspänt, inte framtid på egen hand. Att inte bli bedragen på sin ungdom, detta goda lyckas först, när människor på ingen punkt blir bedragna eller berövade sina rättigheter.


Kamp för den nya kvinnan, kvinnorörelsens program

Kvinnan står underst, i långliga tider har hon dresserats till detta. Är alltid till hands, kan alltid sättas in, är den svagare och fjättrad till hemmet. Att passa upp och vara till lags är besläktade ting i kvinnolivet, ty den som vill vara till lags duger också till att tjäna. Flickan måste försörjas genom äktenskapet, därför satt hon i panelen, hade att vänta på mannen. Eller fångade in män med list och sig själv som lockbete, och förblev också då omyndig, utan jaktlicens. Lyckades inte fångsten, eller om jungfrun var för kräsen, så gjordes saken värre av ett strävt hån: kvinnan rangerades som gammal ungmö. Sexualliv, där sådant förekom, och det gjorde det för det mesta, fick inte visas upp. Kvinnlig yrkesverksamhet gällde långt ned i de småborgerliga skikten som något anstötligt. Men modiga flickor och kvinnor drog en annan slutsats, man började drömma om en ny kvinna. Omkring 1900, i vissa fall en smula före, i andra en smula efter denna vändpunkt, tändes här en låga, som man riktar blickarna mot än idag. Den självständiga flickan gjorde entré, och samtidigt med henne den mansliknande kvinnan; ingen av dem var längre benägen att vara förtryckt eller oförstådd. Det borgerliga hushållets begynnande sönderfall, det växande behovet av arbetskraft underlättade eller grundlade denna väg ut i det fria. Man krävde ny kärlek, nytt liv, kärleken skulle på alla sätt vara den man valde själv, och den skulle inte stämplas på något vis. Men som viktigare, säkert mer bekräftande, framstod [688] tillgången till det offentliga livet, till yrkeslivet. Man längtade efter att få leva ut sig, målet var inte längre ett lyckligt lyckliggörande. Tvärtom låg det utanför familjens gränser, utanför den gräns som dittills hade bestämt kvinnan genom att insnäva henne. Den borgerliga unga kvinna, som ännu inte var tvungen att förtjäna sitt uppehälle, skilde sig härvidlag från både de djärvare kvinnorna och de som hade det sämre ställt. De förra hade för det mesta brutit helt med familjen och dragit konsekvenserna; de hade helt gått in på männens linje, yrkesmänniskans linje. Högreståndsdöttrarna, som inte längre ville vara detta, blev bara överspända, men den kvinna som efterliknade det manliga sättet, den tidens ledande emancipationsväg, gick fram på ett annat sätt, det är här vi möter den begynnande rösträttskämpen. Avsikten hos denna kvinnliga protest var omedvetet, och mycket ofta medvetet: att bryta med könet, uppnå manlig överlägsenhet. Ett obestridligt manshat byggdes här upp på ett kuriöst sätt: av de förtrycktas hat och motvilliga erkännande i samma andetag; härav kom sig avunden, härmningen, den groteska viljan till överbjudande. Det faktum att hon led av det egna könet gjorde kvinnan mottaglig för detta, och samtidigt skulle det egna könet ledas till seger, över sig självt. Denna brutna önskan hindrade inte, att dåtidens kvinnliga protest förlänade djärvhet åt ropet på den nya kvinnan och slog vakt om denna djärvhet. Också den självständiga flickan flammade nu av begeistring, på ett sätt som varit pojkarna förbehållet, och den manliga kvinnan skärpte, i sin nya tillskärning, på alla sätt drömmen om att vara ett annat slags kvinna.
Men det visade sig, att det upproriska livet inte höll sig friskt och fräscht så länge. Ju mer arbetskraftsbehovet växte, desto mindre utrymme fanns det för den självständiga flickan, och desto mindre skäl hade den kvinnliga protesten att höja stämman. Som anställd stod den borgerliga ungmön på egna ben, men det var bara skenbart som hon blev mer oavhängig på detta sätt. I stället för rätten till självvald kärlek, fritt liv trädde kontorets torftighet, och därtill för det mesta med en underordnad ställning i personalstyrkan. Knappt hade man tillkämpat sig rösträtt, så hade parlamentet mindre att säga till om än nånsin förut; knappt hade föreläsningssalarna öppnats för kvinnorna, så vidtog den borgerliga vetenskapens kris. Samtidigt hade kapitalet, när det »gjorde yrken tillgängliga« för kvinnorna, ett intresse av att undanröja all frihetslängtan, och i synnerhet allt grannskap till den grundliga emancipationen, den socialistiska. Det var nu som de mer beskedliga ledargestalterna framträdde: [689] Helene Lange, Marie Stritt, slutligen Gertrud Bäumer(12), alla anhängare av en rörelse utan »utväxter«. Kring 1900 hade utväxterna varit de secessionistiska, hatet mot juste milieu. Då hade den nya kvinnan sin näckros- och solrosutopi gemensamt med jugendstil-mannen; en bohemaktig och litterär stil, men just därför på intet sätt tam. Bakgrunden till drömmarna om kvinnlig framtid var fylld av festligt-dionysiska revolutionsbilder, av vilka det en människoålder senare inte återstod stort mer än befrielsen från korsetten och rätten att röka, rösta och studera. När Bebel skrev »Die Frau und der Sozialismus« 1899, såg han i kvinnan förtryckets främsta offer, tidigare förtryckt än den manlige slaven, och kvinnofrågan var fortfarande upprorisk och upprörande. Men något senare, när skedarna var erövrade, fattades grynvällingen, och den borgerliga kvinnorörelsen gick nu i bräschen för rättigheten att hålla sig ren från socialism. Helena Lange kämpade för att ledningen av den högre flickskolan skulle läggas i händerna på en kvinna. Marie Stritt var tillfreds med »kvinnobildning - kvinnostudium« på det hela taget, och Gertrud Bäumer såg den nya kvinnan uppfylld i och med statsmedborgarskapet i Weimarrepubliken. Allt detta var inte ting som hade sjungits vid rörelsens vagga, vare sig av suffragetterna eller av det andra könets tidigaste förgrundsgestalter. Ty den rörelse, som vill flytta fram kvinnans organiska och politiska gränser på utopisk väg, är ju i själva verket lika gammal som frihetskampen själv. I stället för att inskränka sig till jugendstil, sträcker sig denna rörelse från de atenska ekklesiazuserna ("Kvinnornas rådsförsamling"), som Aristofanes hånade, via den ottoniska(13) tiden, renässansen och dess virago, till Sturm und Drangs program och det unga Tyskland under åren före 1848. Den lidelsefulla Mary Wollstonecraft(14) publicerade 1792 en grundbok över kvinnans rättigheter, som radikalt tillämpade dåtidens syn på mänskliga rättigheter på kvinnan. George Sand(15) hade förbundit julirevolutionen 1830 med kvinnan, och en sats i hennes roman »Le meunier d'Angibault« ställer, i motsats till »Den amerikanska revolutionens döttrar« (som är en av de mest reaktionära grupperna i USA och inte är inskränkt enbart till denna nation), upp också kvinnorörelsens omstörtande som en möjlighet vid [690] horisonten: »Det våldsamma, fruktansvärda omskakandet av alla egoistiska intressen måste göra en allmän förändring nödvändig.« Förvånande nog är en tysk pionjär från Vormärz, Luise Otto, en röd demokrat. Det var hon som 1848, när revolutionskamperna bröt ut, grundade den första tyska kvinnotidskriften, med mottot: »Jag värvar kvinnliga medborgare för Frihetens rike.« I första numret förklaras för dessa kvinnliga medborgare: »När tiderna blir våldsamma och högljudda, så måste också kvinnorna lyssna till sin stämma och följa den.« 1865 sammankallade Luise Otto(16) den första kvinnokonferensen i Leipzig, grundade Allmänna Tyska Kvinnoförbundet och genomdrev, att också de kvinnliga arbeterskornas representation och rättigheter blev en punkt på programmet. Men det borgerliga frisinnet, före 1871 nog så lättantändligt, blev mycket snart statsbevarande inom kejsarrikets ram; en kvinnoförening, som visste vad som anstod sig, utmärkte sig speciellt genom att sänka kraven. Frihetens rike fann få medborgare bland borgarklassens kvinnor när det blev tal om politik, deras frihet smulades sönder inte på grund av köns- utan på grund av klassbarriären. Den senare kom tydligt till uttryck 1896, alltså fortfarande i gryningen för den nya kvinnan och hennes frihetskamp, det handlade om konfektionsarbeterskornas strejk i Berlin. För kvinnan var det i lag förbjudet att tillhöra politiska föreningar; ett omyndigförklarande, som de radikala borgerliga kvinnorna i första hand vände sig emot. Men samma kvinnor tog den gången denna lag till intäkt för att lämna de strejkande arbeterskorna i sticket; - klasbarriären skar rakt igenom hjärtats anspråk eller den skenbart allomfattande kvinnliga solidariteten. Därför är kvinnofrågan en funktion av den allmänna sociala frågan; något som redan förespeglade George Sand. Och också nästan alla tidiga utopister: Thomas More krävde fullständig likhet, Fourier lärde att graden av kvinnoemancipation var det naturliga måttet på den allmänna emancipationen i ett samhälle. En stat, som uppträder som Papua i sitt nedåtriktade förtryck, kommer inte heller att kunna undanta kvinnorna från omyndigheten, inte ens från den förgyllda omyndigheten inom det härskande skiktet.
I detta sammanhang återstår att fråga, vad som rör sig i det kvinnliga [691] uppbrottet. Det är könet som rör sig, men ett kön som vill framträda socialt och vara socialt bestämt. Det är givetvis felaktigt att föreställa sig, att det bara var den gamla ungmön eller den mansinspirerade kvinnan som hade gjort uppror. Det var först och främst de unga kvinnorna, som på nittiotalet greps av den märkvärdiga rörelsen. Ungmör och manhaftiga kvinnor har det funnits i alla tider, men under många sekler teg kvinnan i församlingen. Och kvinnorevolten, fastän den emellanåt fick ett utbrott, hade ändå ingen bredd vid det förra seklets slut. Den fick anhängare, och alldeles avgjort social utopi, först när kapitalistismens behov av produktionskrafter gav frisedel åt kvinnan; när intresset för rörlighet hos arbetskraften löste också denna form av livegenskap. Härvid frågade man efter det som rörde sig i det kvinnliga uppbrottet, efter könets förspillda eller avlägset möjliga innehåll, lika lite som kapitalet på det hela taget frågar efter de kvaliteter hos sina anställda, som det inte kan göra bruk av. Måttstocken hette prestation, och hos kvinnan efterfrågades bara den anpassningsförmåga, som redan före denna så kallade emancipation hade en plats inom den manliga rätten och var uppskattad där. Den dög för dåligt betalda arbeten, frivillig subalternitet; också på detta sätt blev kvinnorörelsen platt och trivial. Ja, en obestridlig nykterhet hos kvinnan, som Mariakulten i så hög grad vägrade att kännas vid och som inte heller är utopiskt förutbestämd, premierades genom det kapitalistiska försakligandet. Och politiskt har den kvinnliga rösträtten i praktiken inte inneburit mer än att alla de redan existerande partiernas röstetal har fördubblats. Reaktionen fick till och med lite mer än en fördubbling; på den borgerliga sidan förmärks ingenting av explosiva eller bara synnerligen humana impulser genom den politiserade kvinnans inträde på scenen. Den kvinnliga kontorschefen kom på så sätt att besegra det som beundraren inte utan skäl såg i emancipationens första diktade, varierade kvinnobilder, i Ibsens Nora, Hauptmanns Anna Mahr (»Ensamma människor«), Wedekinds Franziska. Könets innehåll blev alltså inte gripbara i den borgerliga kvinnorörelsen: och ändå inriktade man sig på dem från första början och gjorde det som aldrig förr. Och trots detta tog kvinnoemancipationens motståndare avstånd från dem, som om rörelsen inte siktade på timmarna i kontoret, där den [692] dukade under, utan ledde tankarna till å ena sidan Carmen, å den andra Antigone, ja, till ett utopiskt frambesvärjande av det hetäriska å ena sidan, av matriarkatet å den andra. Och framför allt som om kvinnorörelsen skulle representera en specifik, mänsklig helhet och rikedom, som just på grund av detta, genom sina avlägset möjliga innehåll, inte drar jämnt med den själlösa kapitalistiska ruljansen, dödsfiende till både konsten och kvinnan. Det borgerliga hatet på manssidan mot kvinnorörelsen framvisar hela tiden alla dessa motiv e contrario, nedvärderande; billigast och mest ambivalent verkade härvid nedvärderandet av kvinnan till hetär, samtidigt som hon reducerades till detta, låstes fast i detta. Med fullständig besatthet gick Weininger(17) (Kön och karaktär, 1903) fram i denna riktning: K, det kvinnliga, är enligt honom rätt och slätt jaglös, tanklös, opålitlig kåthet, den diametralt motsatta rasen till renheten eller Jesus i människan. Carmen framstår på detta vis som ett äkta kvinnoväsen, som inte funnit röst inom kulturen och inte hör hemma i vanlig anständighet och moral: »Behovet av att själv bli knullad är kvinnans starkaste behov, men det är bara ett specialfall av hennes djupaste, enda vitala intresse, som styr mot samlaget på det hela taget: önskan att det knullas så mycket som möjligt, av och med vem det vara månde, på alla upptänkliga ställen, vid alla tänkbara tidpunkter... Och denna egenskap hos kvinnan, att vara sändebud, befullmäktigad för samlagstanken, är också den enda som kan påvisas inom alla levnadsåldrar och som till och med överlever klimakteriet: den gamla kvinnan fungerar fortsatt som kopplerska, inte för egen räkning, utan för de andras« (l.c., s. 351ff). Och ännu vildare: »Kvinnans uppfostran får inte läggas i händerna på kvinnan, hela mänsklighetens uppfostran inte i händerna på mödrarna« (l.c. s. 471); ty endast kvinnan som hetär utgör sanningen, kvinnan som madonna är en skapelse av mannen, hon saknar motsvarighet i verkligheten. Så långt det mest vildsinta kvinnohat som historien skådat, en enda lång anti-utopi om kvinnan, mitt under secessionstiden, och också samtidig med hennes begynnande urvattning till grå reformsyster. Men just inför denna förnekelsens avgrund framträder det obekanta, oförsakligade innehåll, som är i omlopp i kvinnorörelsen. Ty den var ju själv tänkt som mänsklighetens emancipation från kvinnan, närmare bestämt: från kvinnan sådan man dittills kände henne. [693] Rörelsens grundläggande frågeställning handlade i alla sammanhang om gränserna för könet, och om dessa gränser överhuvud taget fanns; huruvida kvinnan kunde, om inte hoppa över könsbarriären, så i alla fall förvandla den till en stafettpinne, som leder henne vidare till gömda och obeträdda innehåll hos mänskligheten. Överspända drömmar, utan tvivel, drömmar som siktar på ett uppvaknande för halva jorden, men med historisk och social djupdykning, just det slag av fördjupning, som Weiningers hetärhat motvilligt hade fått vittring på. I utgångspunkten, enligt sin påvisbara utopi, levandehöll kvinnorörelsen faktiskt Carmen, det vill säga hågkomsten av hetärskapet, men därutöver också Antigone, det andra primitiva väsendet före manstiden: sammantaget utgör detta en hågkomst av matriarkatet. Bägge livsformerna var ju föregångare till patriarkatet: den regellösa parningen av könen, som motsvarade samlar- och jägarstadiet, moderrätten med principatet för kvinna och jord, som motsvarade jordbukarstadiet. Hågkomsterna av dem levde på nytt upp i kvinnorörelsen, både uttalat och outtalat, och ockuperade en fantasi som hungrade efter arkaiskt-utopiskt gods. Bachofen(18) slöt sig till den hetäriska tidens existens utifrån mytiskt-ornamentala kärrsymboler (vassrör, djungel), och den matriarkala tidens ur natt- och jordsymboler (måne, grotta, ax). Den hetäriska tiden, med utbytbar kvinno- och mansgemenskap, låg före äktenskapet, den matriarkala upprättade äktenskapet med familjen, ja, hela samhället ordnat efter modern. I och med att Bachofen upptäckte dessa förhållanden och - långt utöver det historiskt påvisbara - försåg dem med en invändningsfri förklaring, gav han bara röst åt det som vagt föresvävade den efterföljande kvinnorörelsen som arkaisk utopi: å ena sidan dionysiskt liv, å andra sidan återvinnande av Demetermörkret. Bägge livsformerna är tillordnade ett »skötets mörker«, som längre fram inte kunde komma till uttryck i den manliga rättens värld, eller endast i menadaktiga inbrytningar och i eftergifter från den stränga härskarrättens sida till Bona Deas både äldre och mildare rätt. Hos Bachofen lyder myten om älskarinnan därför på följande sätt: »För henne är Helena, som inte har utrustats så rikt blott för att förvissna som en enda mans besittning, den stora förebilden för varje dödlig kvinna, sinnebilden för varje dionysisk kvinna.« Och en myt, bättre: en arkaisk utopi för kvinnan som förvalterska uttrycks hos Bachofen [694] på följande sätt: »Det förhållande, med vars hjälp mänskligheten först växer upp till moraliskt medvetande, och som tjänar som utgångspunkt för varje dygd och utbildandet av alla ädla sidor hos tillvaron, är förtrollningen hos det moderskap, som, mitt uppe i ett våldspräglat liv, blir verksamt som kärlekens, endräktens, fredens gudomliga princip" (Företal till moderrätten). Det var alltså ett kön av alltigenom oavslutad art, ett som ville bli erinrat i sin icke-kapitalistiska gestalt och på nytt bestämmas med socialutopins hjälp, som var i omlopp i kvinnorörelsen, den handlade inte bara om gamla ungmör och kvinnor, som ville likna männen. Hela rörelsen var fylld av en icke-reifierad förväntan, som inte längre eller ännu inte fick röst i de föreliggande sakligheterna. Efter lång tid av omyndighet hade kvinnan den försynta oförsyntheten att vilja placera en förfluten och på samma gång aldrig realiserad ö, som hade tillhört de stora mödrarna, mitt i patriarkatet.
På samma gång är rörelsen föråldrad, ersatt och uppskjuten, och allt detta har sina skäl. Den är föråldrad, för att den slagit in dörrar som varit öppna i det borgerliga samhället, dörrar som sedan inte visade sig leda någon vart. Det könlösa arbetsbiet är inte det mål, som man stormade an mot, under borgerlig regim leder det ingen vart. Det är utan betydelse om kvinnan är likvärdig med mannen så länge bägge två är anställda i ett företag, som överhuvud taget inte sätter värde på dem, utan övar utpressning mot dem. Rörelsen är ersatt, för att en kamp mot könsbarriären blir torftig utan kamp mot klassbarriären. Arbeterskan känner sig inte förfördelad av männen inom sitt eget skikt, lika lite som den unge arbetaren av vuxna som sådana; inom den proletära kvinnorörelsen upprepas på så vis ett viktigt moment från den proletära ungdomsrörelsen. Kvinnans halvkoloniala status i största allmänhet kan inte begråtas enbart av dem, som i likhet med den manlige arbetaren själv, och i hans fall kanske ännu mer än i kvinnornas, hålls som kulier. Arbeterskan jämför sig gemensamt med den fattige arbetaren med kvinnor och män ur den besuttna klassen, och redan den gamla socialdemokratin företrädde programsatsen: »Kvinnofrågan sammanfaller med arbetarfrågan.« I Sovjetunionen finns inte längre någon kvinnofråga, eftersom man där har löst arbetarfrågan; där herre och dräng upphör att finnas till, försvinner också underskiktet kvinna. Och för det tredje kvarstår, som ett självständigt [695] innehållsproblem, könet, som bestämmer kvinnan mer vidsträckt men också mer diffust än mannen (Gottfried Keller talade om »kvinnans outgrundliga halvhet«). Detta får till följd att kvinnorörelsen, också där den ersätts av den proletära rörelsen, ändå bara är uppskjuten. Vilket innebär: det i de hittillsvarande manssamhällena i så liten grad klargjorda, utanför familjens snäva ram bestämda könsväsendet kvinna träder på nytt fram som problem också efter den ekonomisk-sociala befrielsen. Just det faktum att förtrycket av kvinnan upphör leder, per se ipsum (19), inte till det kvinnliga innehållets undergång. Älskarinna, moder, till och med försakligat arbetsväsen har ännu inte på någon punkt utformat detta innehåll, än mindre uttömt dess utopiska möjligheter. Utformningen föreligger inte ens när det gäller de aldrig så poetiskt förtätade kategorierna älskarinna och moder; för att inte tala om nya, hittills obekanta men trots allt möjliga kategorier. Den nivellering av könsskillnaderna, som uppträdde i Sovjetunionen under den första angelägna, generella uppbyggnadsfasen, trängde inte på djupet. I de sammanhang, där det gick ut på mindre reglementerade insatser, kom specifikt kvinnliga hållningar och energier i dagen och visade vad de går för. Mödrarna, sådana de skildras av Gorkij i hans realistiska roman, har förstått att utföra sitt revolutionära arbete på ett annat sätt än de manliga kamraterna; den specifika karaktären hos deras godhet och deras hat såväl som deras förstånd kunde inte ersättas genom en man. På det hela taget ligger skillnaden mellan könen på ett annat fält än de konstlade skillnader, som klassamhället har framkallat; därför försvinner de inte heller med detta. De gör det i så liten grad, att det kvinnoaktiga kan bli uppenbart först i socialismen. Det återstår i alla fall tillräckligt mycket av det, för att dess innehåll skall kunna upparbetas, för att man skall förfoga över det som Eva på jakt efter sin form. Det vidsträckt mångtydiga återstår, det jäsande, till hälften avgjorda, felaktigt avgjorda, oavgjorda virrvarr hos kvinnan, som det hittillsvarande samhället överlämnar till ett kommande. Det rymmer mildhet och vildhet, destruktivitet och förbarmande, det är blomman, häxan, den högmodiga statyn och den drivna affärskvinnan. Är menaden och den härskande Demeter, är den mogna [696] Juno, den kyliga Artemis och den musiska Minerva och mer därtill. Är det musikaliska cappriciosot (violonsolot i Strauß' »Heldenleben«) och urbilden för lentot, ron och vilan. Är slutligen, med en båge som ingen man kan beskriva, spänningsfältet mellan Venus och Maria. Allt detta låter sig inte förenas, inte heller korrigeras eller för den delen avskaffas med ett penndrag genom innehållsproblemet kvinna. Lika lite som det kan avskaffa det inslag hos kvinnan, som ännu inte fått röst, det utopiskt-obestämda, som på det hela taget har lett till de stora differenserna inom de hittillsvarande bestämningarna. Som om dessa var enbart försök och experimenterande benämningar, där huvudsaken ännu på intet sätt har blivit framtagen och formulerad. Inte på långt när så framtagen som när det gäller mannen och hans predikat; fastän han likaså, med historiska ledtyper som krigare, munk, citoyen och så vidare, avtecknar sig mot en tämligen differentierande, oavslutad bakgrund. Kvinnorörelsen har alltså i vart fall förmågan att skapa en partiell utopi, precis som den i de hittillsvarande totalutopierna har utgjort en sådan. Detta specifika, som är annonserat och som knyter hopp till sig, kommer också i det klasslösa samhället att mana till handling och eftertanke, i sin egenskap av självständigt problemarv ur historia och förflutet. Man behöver bara tänka på de hetäriska dragen i den kyniska, och bitvis i den libertinistiskt-anarkistiska utopin; de är inte uttömda med dessa försök. Man behöver bara tänka på de matriarkala dragen i den stoiska socialutopin och dennas efterverkningar ända hän till naturrätten och Rousseaus välvilliga natur; de är inte drivna till sin yttersta konsekvens. Element ur den kvinnliga partialutopin har sålunda på många sätt redan lämnat bidrag till de hittillsvarande totalutopierna, ett bidrag som handlar om både oro och samling, men också om ideal som drar mot fjärran mål (för Goethe, med hans egna ord, »alltid koncipierade i kvinnlig form«). Och doft, rikedom, melodi hos detta släkte är, mutatis mutandis, verksamma inom den utopi, som har tagit steget vidare till vetenskap; på detta sätt kvarstår ett eget bidrag från det kvinnligt-utopiska innehållet till Frihetens rike.
Lusten att befria sig ur ett trängt läge har dött ut på den borgerliga sidan och kommer vidare bara i klasslös gestalt. Först här inträder också för en kvinnorörelse nytt högvatten, öppnar sig fri väg, utfärdas riktiga order. Vilka utopiska krafter och värden som därmed tar sin början, [697] om detta kan man, liksom när det gäller den klasslösa människan på det hela taget, bara uttala sig riktningsvis, medan innehållet förblir okänt. Det är fråga om en riktning, som leder ut ur den hittillsvarande skadliga bredden, ut ur oförenlighetens virrvarr av kvinnliga typer. Och styr mot en existens, där den outgrundliga halvhet, det mållösa experimenterande, som hittills har legat bakom den falska rikedomen på kvinnliga predikat och typer, försvinner. En rikedom, vars falskhet och obestämdhet framgår redan av den snabba övergången från en typ och dennas hållning till en annan, som är oförenlig med den förra. Genom att det blomsteraktiga hos den föreliggande kvinnan kan övergå i häxans »Tänd på, tänd på!«, genom att den drivna affärskvinnan nästan motståndslöst slår över i menad, och till och med Maria övergår i Venus, visar det sig att dessa enskilda bestämdheter ofta är så preliminära som om de inte ens var oreglerade experiment med det kvinnliga varat, utan rätt och slätt masker. »Den kyska Luna är ett offer för sina stämningar«(20), denna uppviglande sats av Mefisto, visar vad som ryms i hysterisk rikedom, falsk variationsbredd. Kvinnlig emancipation av det konkreta slaget siktar i stället på äkta utopiskt-väsensmässiga exempel; den utarbetar ur virrvarret av typer den kvinnliga naturens verkliga rikedom inom ramen för den mänskliga naturen. Detta så mycket säkrare när de talrika och främmandegörande varukategorier, maktkategorier, som har bidragit till att modellera de hittills framträdande kvinnotyperna, framför allt under kapitalismen, bortfaller i ett samhälle som blir klasslöst. Då kan man på ett reellt sätt ärva kvinnlighetens hittillsvarande, i så många avseenden deformerade och avlänkade predikat, då öppnar sig möjligheten till ett sådant arv. Det reellt möjliga är hos kvinnan mindre gestaltat än hos mannen, men sedan urminnes tid också, i alla drömbilder för kvinnlig fulländning, mer löftesrikt i sin syftning; det mobiliserar i högre grad välunderbyggd fantasi (fundierte Phantasie). På samma sätt som det musikaliska är mer löftesrikt än det poetiska, vilket i kraft av sin precisa utsaga redan är utmyntat. Och precis som det musikaliska, där det redan är gestaltat, kan tränga mer på djupet än till och med mycket av ordens poesi; därför betyder utopiska inslag hos kvinnan, där de skymtar fram i förväg som värde, en anblick av centralt mänskligt djup, av trösterikt slag. Såväl mildheten som förbarmandet [698] verkar i människans kvinnliga utgåva mer intensiva; det som en gång i tiden söktes med Artemis-gestalten har ifråga om ren kylighet inga motsvarigheter i avbildningen av ynglingar; och det kvinnliga helgonet framvisar ett kristet tillstånd utan främmande tillsatser. Av sådana möjligheter, eller av det, som skulle kunna motsvara dem under nya förtecken, uppvisade den borgerliga kvinnorörelsen, såsom borgerlig, visserligen föga eller ingenting; längre än till motsatta trivialiteter som fri kärlek och suffragett sträckte den sig aldrig. Om en mänsklig vår tar sin början med det klasslösa samhället, så öppnar sig också utsikten till överskridande av en icke avgjord könsbarriär, till avskaffande av en hårdfrusen otydlighet. Utan tvekan blir det först ett samhälle, där livet inte har en utpekbar skuggsida, som kommer att ge kvinnligheten fribrev och möjlighet att visa vad den går för. Och kvinnan som kamrat kommer att vara den del av samhället, som i varje avseende slår vakt om dess subjektsida, dess oförsakligade karaktär.


Gammalt nytt land, sionismens program

Inget lidande kan jämföras med det judiska. Också andra små folk har skingrats för vinden, förts bort från sin jord, men i de fallen dukade de fort under. De andra stammar, som släpades bort för att arbeta vid Nilen, är inte ens kända till namnet. Judarna lät sig som bekant inte uppslukas, fastän de ständigt maldes mellan sina värdfolks käkar. Hängivna handeln och skriften, höll de sin ångestfyllda tillvaro vid makt genom tallösa förföljelser, tills, efter långa århundraden, luften utanför ghettot verkade en smula mindre farlig. Fortsättningsvis blev juden bara mer slagen, mer föraktad, inte längre bränd på bål. Välviljan fortsatte att växa, under loppet av den borgerliga befrielsen, den gula lappen sprättes bort från kaftanen, och också den senare försvann, omkring 1800 uppstod den judiske medborgaren. Med förtroende grep han sig sin nya uppgift an, och eftersom han omgavs av handel och vandel, samtidigt som de mer förnäma eller statsmässiga yrkena fortsatt var stängda för honom, blev startpunkten i de flesta fall köpmannens. Man inträdde i det föreliggande kapitalistiska samhället, nu handlade det inte längre, som [699] under den spanska blomstringstiden, om ett feodalt och klerikalt samhälle. Det innebär att det fanns skillnader, och dessa skall inte bara läggas de judar till last, som så smart tog steget in i det allmänna affärslivet, av vikt är också den station, där den långa lidandevägen äntligen gör halt. Den station, som innebar preliminär befrielse, var med nödvändighet den kapitalistiska: fri konkurrens förutsätter juridisk likställdhet mellan aktörerna. Bland dessa aktörer var det inte alltid det bästa judiska som kom till uttryck, lika lite som affärslivet tar fram det bästa hos tyskar eller fransmän. Ur ingen synvinkel verkar börsen tilltalande, och tidsandans hetaste utdunstningar kom från den liberala pressens spalter. Den judiska andan tog plats i en anda, som pratade sönder allting, som bara producerade för marknaden, och i detta sammanhang kom den att utmärka sig. Det vara bara det att man i början, när befrielsen kom, ännu inte lade märke till sådant. Fallet för de murar, som hade omgivit så mycken betryckthet men också så mycket allvar och from stränghet, verkade själv bibliskt. Det var en första morgonrodnad, anpassningens morgonrodnad; bakom den trodde man sig ha idel demokratisk lycka, nytt liv efter lång förlamning. Men inte bara judarna, utan också icke-judarna har som bekant inte fått uppfyllt, vad man hoppades av befrielsen. Likställdhet mellan judarna och omgivningen, när den överhuvud taget förelåg, var ett övergående undantag, den blev aldrig regel. Till sist återvände, med ökad styrka, det som verkade otänkbart bara för narrar, som tror på ett blint rullande framsteg: utrotning. Den liberale borgaren såg på från åskådarplats, vid fot gevär, i den mån han inte själv hade judar på kornet. Nu verkade och verkar inget annat återstå än att slutgiltigt skilja sig från de livsfarliga med-borgarna; det egna hemmet hägrar vid horisonten.
Efter detta hade man redan längtat lång tid, till och med där anpassningen nådde sin höjdpunkt. Det var visserligen inte många, som medvetet hade valt att vara judar, men nu när ingenting längre gick att ändra på, utgav de sig för att vara stolta över det. Här handlade det om en oäkta stolthet, och bekännelsen till det förlovade landet kom bara från läpparna. På samma sätt som många judar idag har blivit uttalade sionister, samtidigt som de till inget pris vill utvandra från det land, där de lever hyggligt. De har blivit sionister dels av medkänsla med fördrivna rasfränder, dels på grund av den lidelse, med vilken man i andra sammanhang [700] tar en olycksfallsförsäkring. Och i bönen uttalar de ortodoxa judarna sedan tvåtusen år tillbaka önskningen: nästa år i Jerusalem; fastän det var just i dessa kretsar, som det fanns ett starkt motstånd mot reellt återvändande. Men drömmen om det uppståndna Davidsriket hade trots det aldrig slocknat helt på det politiska planet; det fanns äventyrare som David Reübeni (kring 1530), som manade det folk, som inte på långa tider hade burit vapen, till ett slags judiskt korståg mot turkarna. Och det fanns en falsk Messias som Sabbatai Zevi(21; kring 1640), som i spåren på förlossningen först ville kalla hem Israel till Jerusalem. Förutsatt, att ett folk också känner sig som ett sådant och är något så när samlat, så föreföll det svårt, att beröva det hågkomsten av den jord, där det hade sina rötter, och där det, i på många sätt bedräglig hågkomst, var lyckligt. Till och med de fördrivna spanska judarna förtärdes av längtan, om inte efter Palestina så efter Spanien, och har ofta i minne bevarat namnen på för länge sedan försvunna gator, för länge sedan instörtade hus, där deras anfäder bodde som señores. Inte ens en verklig integration, så länge den borgerliga himlen fortfarande hade ett vänligt utseende, förhindrade alltså önskningar att återvända hos alla, och här handlade det inte om läpparnas bekännelse, utan den var lidelsefull och äkta. Förvånande nog var detta inte ens ett hinder för en ledande, undervisande förbindelse med den internationella arbetarrörelsen på många plan. Tvärtom: socialisten Moses Heß, en gång vän och föregångare till Marx och Engels, längre fram vän till Lassalle, visserligen en inbiten idealistisk dialektiker, skrev med »Rom och Jerusalem«, 1862, en högst gripande sionistisk drömbok. Det på samma gång varma och fördunklade sätt, med vilket han trodde på besjälande ras, var därvid till stor hjälp i arbetet. Heß var en uppriktig revolutionär ända till slutet, men samtidigt hörde han hemma i den vänsterhegelianska skolans »hjärnalstring«. Han ingick i den »sanna socialism«, vars ekonomiska ignorans, spekulativa spindelvävar och praktiska naivitet längre fram kritiserades så skarpt i »Kommunistiska manifestet«. Heß förblev den idealistiska dialektiken trogen fastän, eller rentav på grund av att han ville genomdriva Hegels förnuftets egenrörelse med »kraft och vilja«. Med denna »handlingsfilosofi« föll han i hög grad tillbaka på Fichtes Tathandlung(22) och trängde knappt alls fram [701] till en förståelse av historiens ekonomisk-materiella faktorer. Han tog till sig Marx ekonomisk-materialistiska historieuppfattning, men förebrådde samtidigt Marx och Engels för att de hade »bytt ut den tyska filosofins fördunklande ståndpunkt mot den engelska ekonomins trångsynta och småskurna«. Heß definierade alltså själva ekonomin i snäv bemärkelse, inte i Marx' samhälleligt allomfattande; i Heß' ögon var den borgarklassens typiska klassvetenskap. Följaktligen uppfattades »kraft och vilja«, de två dialektiska motorer som han på ett aktivistiskt sätt ville sätta in, inte heller primärt som ekonomiskt omvälvande, utan etiskt, i anslutning till Fichtes praktiska handling, och när det kom till kritan till och med rasteoretiskt. Vid sidan av proletariatet, som liksom förut hyllas som reellt subjekt för den omvälvande praxisen, var rasen för den senare Moses Heß en historieskapande kraft. Det skall inte bestridas, att också Marx och Engels talade om ras, som ett slags inre natursida, man bör komma ihåg detta. Engels accepterade i ett brev av år 1894 rasen »som ekonomisk faktor«, Marx förklarade ekonomisk utveckling såsom »också beroende av omständigheterna, av raskaraktären«. Det finns folk med mer eller mindre »temperament för den kapitalistiska produktionen«, bland de mindre disponerade nämner Marx turkarna. Men Marx och Engels gjorde vare sig rasen till en väsensmässigt bestämmande faktor eller till en historisk konstant; alla rasfetischistiska föreställningar avfärdas. Också rasens disposition omdisponeras hos Marx hela tiden historiskt genom människans arbete: »I det att hon genom denna rörelse verkar på naturen utanför sig och förändrar den, förändrar hon samtidigt sin egen natur.« Annorlunda låter det hos Moses Heß, och det gör det för att ras hos honom uppträder inte bara som en ekonomisk, utan också som en på egen hand ideologiskapande faktor, till och med där den ekonomiska basen är densamma: och den ras som har den största andliga styrkan är och förblir hos honom den judiska. Små, främreasiatiska folk med tämligen likartad agrarekonomi och politisk författning har det funnits många av, men, tillfogar Moses Heß, »bara judarna har burit det banér, under vilket folken flockas idag«. [702] Det handlar om det moralisk-profetiska banéret, och det är med tanke på detta, med tanke på överskriften: Sion, som judar på nytt skall planteras i den gamla jorden. Detta var alltså vad sionism ville vara utgående från Sion, det handlade inte om att judarna tillfälligtvis råkade uppehålla sig i Palestina för tvåtusen år sedan: »Bär fanan högt mitt folk«, krävde Heß i »Rom och Jerusalem« - »I dig är det levande utsäde bevarat, som, likt fröna i egyptiska mumier, vilka efter att ha slumrat i årtusenden, inte har förlorat sin grobarhet... Endast ur en nationell pånyttfödelse kommer judarnas religiösa geni, likt jätten som berör moderjorden, att hämta nya krafter och på nytt att besjälas av profeternas heliga ande.« Men det centrala innehållet i dessa patetiska vändningar eller kallelser, i denna en smula vidlyftiga uppbygglighet, förblir hos revolutionären Heß endast och allenast socialismen: som en av de första relaterade han det judiska, sådant han läste ut det ur profeternas skrifter, till det revolutionära proletariatets sak. Socialism blir för Heß »seger för den judiska missionen i profeternas anda«; enbart med sikte på denna uppgift planerade denne internationelle socialist »ett aktionscentrum i Palestina, där den judiska rasens anda kan återuppstå«. Visserligen med bistånd från Frankrike, men inte det imperialistiska, utan den stora revolutionens Frankrike, ty Heß föreställde sig att den revolutionära andan fortsatt var aktiv i denna nation. »Än en gång på egen jord, än en gång placerat på världshistoriens huvudspår« skulle det judiska folket slå huset Rotschild med häpnad: »Det sociala djurrike, som lever av att utsuga människorna, går sitt slut till mötes.« Så långt Moses Heß' sionistiska utopi, drömd och framlagd som kommen ab ovo, från profeternas läppar, därför: socialistisk.
Men västländernas judar var mestadels borgerligt tänkande, det fanns inte många arbetare bland dem. Inflytande på denna medelklass vann de sionistiska drömmarna därför först när de inte längre lät socialistiska, utan moderat-frisinnade. Långt senare än Heß, en människoålder senare, framträdde Theodor Herzl, mannen bakom det sionistiska program som kom att få följder, kanske med Jeremias som en ingrediens, men utan Jesajas. Detta av två skäl, ett politiskt och ett ideologiskt, [703] bägge svarande mot situationen inom den judiska borgarklass, som i stället övertog sionismen, i hög grad utan socialism. Politiskt hade, i spåren på kriserna för medelklassen, omvärldens bräckliga, liberala kärlek för judarna på nytt fort kommit att urholkas. Ideologiskt ville de liberala judarna själva höra så lite som möjligt av den kärlek, som tog ställning, den revolutionära som deras profeter hade predikat, och som hade kostat mer pengar än som var angenämt för den rena välgörenheten. På det politiska planet gynnade det Herzl, att det hade uppstått en så kallad Antisemitliga, och ritualmordprocesserna spred sig från Ryssland och Rumänien till Ungern och Tyskland. I Dreyfusprocessen varseblev Herzl, att människorättigheternas klassiska land inte längre var vad det hade varit, samtidigt som han undlät att ur detta dra slutsatser om borgaren som borgare, ty han var själv försvuren åt detta läger; i stället drog han slutsatser om dem som icke-judar. Ideologiskt avgörande för Herzls inflytande på judisk bourgeoisi var just den inomborgerliga avspänning, den liberala upplysningsnivå, som kom att prägla hans dröm om Sion. Framför allt avlägsnade Herzl varje förbindelse med profeternas radikala socialism, med socialistisk mission och andra så kallade överspändheter hos Moses Heß; sionismen blev på detta sätt lättbegriplig för den liberala judiska bourgeoisin. Modellen för den egna judestaten fann Herzl nu i de olika irredenta, som den österrikisk-ungerska monarkin förenade inom sina gränser; precis som tjecker, polacker, rutener, rumäner, serber och italienare skulle också judarna återvända till den egna nationalstaten. Inte ens Jerusalems urgamla guldklang ingick från första början; Herzls utopi vacklade till att börja med, i sitt sökande efter framtidslandet, mellan Argentina och Palestina. Och de vägar som styrde mot Kanaan blev realpolitiska och diplomatiska, med klokt tillvaratagande av existerande preferenser och imperialistiska intressen hos ett par stormakter: »Judefrågan är en nationell fråga; för att lösa den måste vi framför allt förvandla den till en världsfråga, som får sin lösning under kulturfolkens överinseende.« Också Moses Heß inriktade sig, som vi har sett, på världspolitiskt bistånd, från Frankrikes håll; men det som hos honom var naivitet eller ett slags romantik, med rötter i 1789, förvandlades hos Herzl till kapitalistisk införståddhet. De enda alternativen för den judiska folkspillran verkade vara utdöende [704] genom blandäktenskap eller nationell återfödsel: Herzl predikade det senare, men i gestalt av en kapitalistisk-demokratisk duodesstat(23) av Englands men också Tysklands nåde; under det osmanska rikets överhöghet. Så utkom »Judestaten«, 1896, med rätt ingående schematisk utarbetning, kooperativ privatkapitalism med jordreform, jorden är offentlig egendom, kan högst arrenderas för en period av femtio år. Sekelskiftets hela civilisation blir transfererad: »När vi ånyo tågar ut ur Egypten, skall vi inte glömma att ta med oss köttgrytorna.« På så vis kommer, om judarna vill det, »sagan att besannas«. En utopisk roman »Altneuland«, 1900, fortsatte att utmåla det borgerliga framstegslandet: hur man satt i eget tält, under den egna vinstocken, på samma sätt som man hade gjort där man så att säga var hemma förut, i Europa, bara: denna gång var man verkligen hemma. Korresponderande mot den obetydliga ekonomiska förändringen i den judiska mönsterstaten förläggs denna utopi inte långt fram i tiden: den utger sig för att skildra året 1920. Redan i »Judestaten« hade kritiker som Achad Haam funnit få judiska inslag, nästan ingenting som hade skilt sig från den västliga civilisationens ruljans, bortsett från den oskattbara säkerhet, med vilken denna ruljans nu skulle drivas vidare på egen grund, i egna storstäder. Med nyhebréiskan som språk, men i och för sig också med en eftersträvad »förenkling« genom jordbruk, mejerikooperativ och andra former för återtåg till lantlivet, som varje bankdirektör kan finna seriösa. Herzls Sion var på så sätt en utopi om det som lät sig uppnås direkt, mot kapitalistisk-demokratisk bakgrund. Fast rotad i jorden, det enda som den ännu inte hade, jagade den inga hjärnspöken. Om den på detta sätt appellerade till den judiske affärsmannens, och advokatens, specifika idealism, så gjorde den i alla fall, vad det nationella beträffar, ett mycket djupt snitt tvärs igenom assimilationen, långt djupare än det Moses Heß stått för; enligt Herzl var det stolthet, inte kallelse, som utmärkte judiskt nationalmedvetande. Diasporan med sina tusen deformationer och pariaformer skulle göras ogjord, men också Moses Mendelssohn(24) eller assimilationen, som en falsk morgonrodnad, i vilken diasporan inte blev upplyst, utan bejakad. I stället föreföll nu [705] den andra och sanna gryningen nalkas med sionism eller anti-Mendelssohn: »ett offentligt-juridiskt säkerställt hemland för det judiska folket i Palestina«. Detta trots att åtminstone de investeringsglada invandrarna och helt säkert Egyptens köttgrytor förutsatte och drog fördel av en stark assimilation. Chassiderna(25) hade inte grundat något Tel Aviv, studiet av Talmud hade inte deponerat något Einstein-manuskript vid universitetet i Jerusalem, och där fanns inga professorer i kabbala, utan kabbalister. Till och med judisk fascism, som en följd av den övertagna kapitalistiskt-demokratiska samtidsstaten, skulle vara ett okänt fenomen utan ett sådant övertagande. Herzls utopi är in nuce själv mer assimilation än den romantiske sionisten Moses Heß' skenbart långt mer assimilerade. Heß' utopi var långt mer förbunden med den gamla messianismen, han trodde på det sociala Sion, kämpade till sin död inom arbetarrörelsen och trodde sig just i sin förbindelse med den internationella arbetarrörelsen aktivera profeternas anda. Till skillnad från Herzl försökte han visa, att det finns en sionism, för vilken den traditionella begravningsplatsen är mindre viktig än uppståndelsen. Om inte för bourgeoisins judiska nationalmedvetande, så i vart fall för en mycket gammal, i flera avseenden förlorad tro. Om denna tro, just för att den fortfarande är utopi, också sökte ett »aktionscentrum i Palestina«, så var detta centrum uppenbart tänkt som något utstrålande, som en maning till världen, och inte som en duodesstat. Det som inom judendomen är fortsatt verksamt i form av social kallelse och profetiskt arv, det enda som gör den viktig, förkunnades av Moses Heß långt från Palestina, för att inte tala om hur Marx aktualiserade det i totalt främlingskap till Palestina. För dem fanns Sion överallt där det »sociala djurriket« bryts ned och diasporan upphör: det Sion som väntade alla utsugna.
Sedan drömmen förborgerligats genom Herzls förmedling, skred den genast till verket. Utan tvekan blev den skickligt uppfostrad, från 1897 stod Basel med jämna mellanrum som värd för sionistkongresser. Rörelsen växte, målet var en aldrig tillförne skådad frivillig förflyttning av minoriteter. Framgången ryckte också gradvis närmare, och det på grund av en fullständigt osentimental strömning, som kom projektet till mötes också [706] från icke-judisk sida. Ty också bland icke-judar hade det till och med funnits sentimentala strömningar i riktning mot sionismen, exempelvis bland den engelska revolutionens millennarier och andra adventistiska sekter, i flera omgångar. Men sådana strömningar var maktlösa, övergående och mystiska, den härskande klassen väntar inte på Elias. Däremot hade den engelska härskarklassen redan lång tid varit intresserad av att säkra landvägen till Indien, och Palestina låg där. Hollingworth, en politisk skriftställare, hade ännu tidigare än Heß, för att inte säga Herzl, föreslagit en judisk stat på denna plats (Jews in Palestine, 1852). Lorderna Palmerston, Beaconsfield (denne visserligen koketterande med högvördig israelitisk stamkänsla) och Salisbury förhandlade redan med Porten (26) om en koncession. Det är sant, att England inte bara hade intresse av en väg över land, det erbjöd också Herzl land i Ostafrika 1903, till detta område hade man nämligen inga hugade kolonister, och man ville inte befolka det med straffångar som i Australiens fall. Vidare var inte bara England intresserat av Palestina, också Wilhelm II och den tyska imperialismen hyste sionistiska känslor; 1898 diskuterade kejsaren med Herzl ett judiskt Palestina under tyskt skydd och turkisk överhöghet. Anledningen var det allmänt bekanta intresse som Deutsche Bank hyste för Bagdadbanan och allt som hörde därtill, och i ett vidare sammanhang det tyska tassandet kring arvet efter den sjuke mannen Turkiet. På detta sätt kom sionismen i och för sig att överlämnas - med Herzls ord - åt »kulturfolkens överinseende« på olika håll, den blev en bricka på det spelbord där den imperialistiska politiken bedrevs. Men när spelet var förlorat för den tyska imperialismen och Turkiet stod där utan denne »islams skyddsherre«, proklamerades 1917 det som redan så länge hade bidat sin tid i Foreign Office's akter: Balfour-deklarationen(27). Man deklarerade ett brittiskt protektorat Palestina som offentligt erkänt hemland för det judiska folket. Delar av Herzls program kom väl till pass för det imperialistiska England, storslaget som alltid, och förverkligandet, om man kan tala om det, av den sionistiska drömmen kom i rättan tid för att skapa en asyl åt framtida offer för fascismen. Eller rättare sagt: skulle ha kommit i rättan tid om England, som öppnade detta hemland, inte hade [707] stängt det i just det ögonblick, då behovet var mest trängande. Men 1939, det riktiga året, presenterades en vitbok: de kommande fem åren skulle maximalt 75 000 judar släppas in, därefter inga fler utan arabiskt samtycke, i realiteten alltså inte fler. Ett stabilt affärsläge i det arabiska Egypten, det muhammedanska Indien låg utan vidare de engelska filantroperna närmare hjärtat än att rädda livet på de europeiska judarna; - och, sade Churchill, »the logic in doing so is simple«. Det var bara det att miljontals judar härigenom överlämnades åt nazisterna för att slaktas, det var till och med så att de, sedan de förhindrats att stiga iland i Palestina, på nytt sändes i armarna på nazisterna; England var delaktigt i det mord, som det, moraliskt som alltid, fördömde i så starka ordalag. Hemlandet från Balfour-deklarationens dagar tolkades prompt som »arabisk stat«, dess judiska befolkning fick inte uppgå till mer än en tredjedel av den arabiska. Herzls judestat hade på så sätt ändat i en numerus clausus för den judiska medborgarrätten av ett slag, som dessförinnan inte funnits någonstans, utom i det tsaristiska Ryssland. Det av Herzl föreslagna medlet för att förverkliga den kom på detta sätt att svara mot den verklighet som infunnit sig: judarnas land blev ett land, från vilket politiskt obekväma judar till och med kunde deporteras såsom varande besvärliga utlänningar. Nu är det så att medlen inte alltid omintetgör ändamålet, på detta område gäller inte förhållandet orsak - verkan, där causa aequat effectum(28), utan också en smula okonventionella medel kan eventuellt realisera ett gott ändamål; men i så fall måste ändamålet själv vara storslaget och inte gå med tiggarpåsen.Och är ändamålet inte stort så är det inte det som behöver medlet, utan medlet behöver ändamålet, och om det sedan är lika kapitalistiskt-demokratiskt uppbyggt som det England, vars imperialism det utnyttjar som medel, så kommer det starkare kapitalets intresse att segra över det svagares program. Sion blev alltså en bråkdel av de ärenden som skulle ombesörjas inom ramen för det engelska imperiet, ja, den judiska secessionen blev, genom att den skedde som en invasion, till ett hatobjekt för den arabiska nationalrevolutionära rörelsen, som i sin tur också utgör en bricka i den brittiska imperialismens spel. Nu fick de judar, som undkom fascismen, eller bara social degradering, en ny konflikt med araberna på halsen, [708] och den planerade judestaten har ett mer prekärt läge än vad någon assimilation, fram till Hitler, hotade att leda till. Svårigheterna verkar härvid på intet sätt vara av övergående natur, försåvitt inte den geografiska sionismen själv på nytt förvandlas till ett rent - program, vilket vill säga att bara en handfull judar från kapitalistiska länder efter hitlerfascismens slut på nytt kräver att bli insläppta i Palestina. Eller, med en långt mer grundläggande lösning: svårigheterna ger med sig, eftersom en allmän social omvälvning löser också dessa bloddrypande duodesfrågor. Och omvälvningen skall då inte tillskrivas juden Herzl från Neue Freie Presse, utan juden Marx, och i hans fall gäller inte enbart att han inte var sionist; han blev vad han var och kunde göra vad han gjorde bara för att han inte var sionist. Just den i ursprunget bättre, subjektivt rena, om än falska viljan i den sionistiska rörelsens entusiasm: den som gick ut på en verklig nystart i Palestina, med helt annan nervus rerum(29) än dittills, kommer inte med, och bestämt inte av Herzls välsignelse. Med den judiska ungdomen strömmade en oerhörd entusiasm in i uppodlingen av den gamla jorden, det uppstod agrarkommuner, som till sin intention var släkt med Owens och Cabets i Nordamerika, bitvis också försök till kolchoser; detta i alla händelser fjärran från Tel Aviv, det samtida realuttrycket för bourgeoisi och spekulation. Men allt detta ledde bara till att staten Israel, som befolkades genom flykt undan fascismen, själv har kommit att bli en fascistisk stat. Och vid detta bittra slut, som inte var sjunget vid den nya statens vagga ens hos Herzl, blev Israel till och med en - inte ens välhållen - knähund åt den amerikanska imperialismen i Främre Asien. Arketyperna Mose och Egypten - Sinai - Kanaan har i andra revolutioner frigjort ett annat hopp och en annan kraftutveckling. Men i den judiska statens fall ser det ut som om folket självt har blivit främmande för dessa sina arketyper; samtidigt är detta ju, som exemplet Marx visar, en regel som har sina undantag. Facit blir också här: det finns inte någon isolerad lösning på någon form av minoritets- eller nationalitetsproblem i sig. Det betyder i sin tur: det finns inte någon lösning på den så kallade judefrågan, i den mån den kvarstår, utan att de ekonomiska och sociala frågorna får en totallösning. Inte ens i Palestina är sionism möjlig utan sådan rening; det finns ingen pax Brittanica [709] längre, och i synnerhet ingen pax Americana. Och antisemitismen, ett hårdnackat och iögonfallande fenomen, må ha aldrig så många psykologiska, antropologiska och också mytologiska biorsaker, dess grundval är ekonomi i kris. Och en rysk sionist på Lenins tid kände sig föranledd till iakttagelsen, att bolsjevismen tog itu med att realisera det som de gamla profeterna hade predikat; det sovjetiska målet var bibliskt, vare sig man visste om det eller ej. Om det är så har judendomen i Moses Heß' bemärkelse överlevt och står inför nya uppgifter, också den egna duodesstaten förutan. Den sionistiska utopin odlade ju inte bara egenheten att vara på samma gång upphöjt förflutet och eftersträvad framtid; detta utmärker också andra national- och minoritetsutopier. Det gäller för venderna i Preussen, tjeckerna, polackerna före 1918, de hade alla en traditionell-utopisk dröm om uppståndelse; också tyskarna hade den, i kejsardrömmen mellan 1806 och 1871, i dennas mångfald av patriotiska fantasier. Det är alltså inte irredenta i sig, som skiljer den sionistiska grupputopin från andra eller som utmärker den; även om judarna bara betraktades som Ahasverusar i sammanhang, där polackerna, uppdelade på tre kejsarriken, i alla fall var på hemmaplan. Däremot är det unika med den judiska utopin den härmed uppställda, av Moses Heß inte för första gången betonade plikten att handla enligt profeternas intention; och denna förpliktelse har till följd av den revolutionära situation, som mognat fram i Europa sedan Moses Heß' dagar, förvisso inte längre behov av ett »aktionscentrum Palestina«. Den behöver inte någon geografisk sionism; i en vidsträckt frihetsrörelse finns det alltid plats för judarna att göra det sista ghettot överflödigt. Plats att stå sida vid sida med rörelsen mot ljuset, i varje land där man hör hemma, det verkar vara det äkta judiska hemlandet. I den mån judendom inte inskränker sig till att vara en mer eller mindre antropologisk egenskap, utan är en mycket speciell messiansk affekt, en affekt för det äkta Kanaan, som inte längre vill veta av nationella inskränkningar; Thomas Münzer, "med Gideons svärd", pekade ut det, huset Rotschild gjorde det inte.
En ekonomisk förklaring av hatet träffar mestadels rätt från första början. Det som ligger nära till hands, ofta det främmande, och ännu hellre [710] det svaga, tillhandahåller bara förevändningar att söka utlopp för detta hat. Bekvämast har det sedan länge varit att låta hat och vrede gå ut över judar, fattiga judar lika väl som och bättre än rika; enklast tillgår det så att man skriver alla slags olyckor på deras konto. De sticker inte av på samma sätt som zigenarna, för att inte tala om negrerna, men de är, just på grund av sina så att säga välkända främmande egenskaper, mer omtyckta som syndabockar. Ända tills nazisterna infann sig hade man inte lagt dem så oerhörda ting till last som en gång i tiden häxorna, men till gengäld är de mer trovärdiga som källor till skada och olycka i ögonen på en så att säga upplyst pöbel. Det finns önskningar och oönskningar, bilder med vars hjälp det önskade, bilder med vars hjälp det oönskade avlägsnades (entäußert), och judarna har, som Musil en gång mycket träffande sade, utgjort oönskebilden, den som en gång i tiden var den fetisch, som besvärjaren drog ur halsen på den sjuke. Människans benägenhet att söka strykpojkar adderades otvivelaktigt till det ekonomiska nödläget, och det handlar om en mycket gammal och hårdnackad benägenhet. Inget av detta kan bestridas, och trots det skulle denna syndabocksboskap inte ha funnits utan hungersnöd, utan höga herrar och avlänkare. Motivet för judehatet har ändrat sig tre gånger under tidernas lopp, det har också växlat i styrka, men samtidigt har dess grunddrag hela tiden förblivit omisskännligt. I antiken var det det föregivna högmod, med vilket judarna avskilde sig från hedningarna, höll sig med egna matvanor, egna helgdagar och mer av det slaget, som skulle vara provocerande. Juden Filo hävdade rentav, att Platon hade Mose att tacka för det bästa i sitt tänkande, något som otvivelaktigt var att gå för långt, och detta till på köpet i ett Rom, som fortfarande inte hade orientaliserats i nämnvärd grad. Under medeltiden var det Judas som lämnade motiv till judehatet, trots att alla de övriga lärjungarna också var judar, precis som Jesus själv. Under fascismens tidsålder slutligen är det rasteori och Sions vise som får tillhandahålla antisemitiska motiv; ty korsfästelsen av juden Jesus upprör på intet sätt längre fascisterna, den framstår snarare som sympatisk, ja, med dess blod skall hela den judiska rasens blod utgjutas, så att ariern äntligen blir förlöst. Det handlar om till synes oförenliga motiv, och trots det, som antisemiterna säger, motiv som är förbundna i instinkten mot judarna. Så att juden trots allt tillhandahöll en unik ansats för det falska medvetandet och ideologin kring pogromernas ekonomiska bevekelsegrunder. Som om denna människogrupp rent faktiskt [711] skulle rymma något, som sedan tvåtusen år dömer den att vid varje uppträdande svårighet låta sig behandlas som det skyldiga upphovet. Denna breda användbarhet hos judarna för stråmännens syften utgör nästan ett motstycke till den breda användbarhet i uppbyggligt syfte, som Bibeln har funnit hos hela den vita rasen. Och det sätt på vilket man å ena sidan tillerkänner judarna upphovsmannaskap till Bibeln, å andra sidan fråntar dem heder och ära av detta, saknar motstycke. Detta kan också uttryckas på poetiskt vis, som Beer-Hoffmann(30) i »Jaakobs dröm«, där djävulen profeterar: »Väl lyss man till ditt ord / Men blodig slås den mun, som talte det: / Varhelst det går ditt folk blir var mans niding.« Denna dubbla blick på det judiska, denna exempellösa medvetandeklyvning i uppfattningen ådagalägger utan tvivel ett kusligt, nästan självständiggjort objekthat, som är en förutsättning för att de ekonomiska avledningsmanövrerna skall lyckas. Också allt detta är sant, lika sant som benägenheten att skaffa sig strykpojkar, och ändå skulle till och med den föga rationella stötesten, som det judiska objektet torde utgöra, aldrig ha fungerat utan profitekonomi. Faktum kvarstår: den ekonomisk-sociala revolutionen sopar i ett huj judefrågan under bordet. Antisemitismen är ingen evig inrättning, som sionisterna vill få oss att tro, och om den vore det, så skulle den inte mildras genom invasionen av ett arabiskt land, med nya friktioner, nytt beroende av skyddsherrar; då skulle det krävas att judarna deporterade sig själva till en öde ö, utan fönster och dörrar till yttervärlden. Och detta skulle vare sig vara kapitalistiskt-demokratiskt, i Theodor Herzls bemärkelse, eller för den delen socialistiskt, i Moses Heß' stora bemärkelse; denne skulle, i Sovjetunionens tidsålder och i rörelsen hän mot sovjetunioner, inte längre ha förlagt sitt åsyftade Jerusalem till Jerusalem. Ljuset vid tunnelns ände är inom synhåll, och det kommer förvisso inte från Palestinas håll, men från Moskvas;- ubi Lenin, ibi Jerusalem. Det är ställt utom fråga huruvida judarna fortfarande utgör en nation; om de skulle ha upphört att vara detta, som fallet är i Västeuropa, skulle det förlorade under alla omständigheter kunna återskapas genom nytt utsöndrande, och i Palestina har något sådant uppenbarligen lyckats för den där födda, hebreisktalande generationen. [712] Från nationell-judisk ståndpunkt kan detta framstå som en glädjande händelse, ja, som en nödvändig händelse, men den är inte mer gripande än bevarandet av andra folkspillror. Judendomen pretenderar i sin Bibel likaledes till ett bestämt patos i sin tillvaro; utan detta skulle den bli likgiltig. Den springande punkten är således: hyser judarna, nation eller ej, ännu som sådana ett medvetandet om det Exodus-guden sade till sin tjänare Israel, inte som löfte, men som uppgift: »Över honom har jag låtit min Ande komma; han skall utbreda rätten bland folken« (Jes. 42:1). Samtidigt som han vände sig till det folk, som själv profeterats elände och som mer än något folk fått erfara, vad elände innebär: »För att du må öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret« (Jes. 42: 7). Också judarna har på så sätt bedrivit mission, om än inte i samma utsträckning som de kristna eller muhammedanerna. Nubiska stammar antog den judiska lagen, under det andra århundradet efter Kristus trängde judisk religion till Kina och på sjuhundratalet övergick Chasarriket, med huvudstaden Astrakan, till judendomen. Nu inträffade detta ju sent i historien och förmodligen inte till följd av egentlig agitation; likaså framstod diasporan som allt mindre inbjudande. Och nästan samtliga texter i skriften nalkas frågan om mission bara som de nalkas den messianska tendens och den framtid, där den vinner utbredning, som skall hållas i beredskap genom judarnas försorg: »Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet« (Jes. 11: 9). Hågkomsten av sådana tendenser kan hos judar, som inte ens har ett sionistiskt nationalmedvetande, vara lika brännande som hos Joakim av Floris. Den kan omvänt saknas helt hos judar, som nöjer sig med att använda en tidsålder präglad av höggradigt stegrad nationalism på sig själva, och som likställer varje form av framtida international med handelsresandens kosmopolitism. Eller med åsikten att internationalen inte kommer att vara annat än ett lapptäcke på samtliga nationsflaggor; i så fall är det viktigt att också ha en blå-vit, sionistisk i koncernen. Omvänt, om judendomen är en profetisk [713] rörelse, det vill säga, en rörelse mot det som man sedan tretusen år föreställt sig med Sion, så hör den avgjort hemma i folkens mitt och inte i ett engelskt protektorat i östra hörnet av Medelhavet. En punkt där räv och ulv visserligen inte bjuder varandra godnatt, men Suezkanal och irakisk olja, arabisk spänning och brittiskt kraftfält, sjunkande imperium och amerikanskt monster hälsar varandra goddag. Det senare är en smula i underkant för Moses Heß' idé, eller i överkant. Om det fortfarande föreligger en judisk nation, så sammanfaller dess befrielse med den sociala befrielsen. I annat fall är dess stat en uppfinning, för vilken brittiska uppköpare inte längre visar sig lika intresserade som 1917, när imperiet fortfarande var solvent, då är det en uppfinning som för USA till randen av atomkrig. Och om det inte längre finns någon judisk nation, så kvarstår hos de bästa judarna, som erfarenheten visat, en gammal släktskap med allt som innebär New World och undergång för det stora Babel. Denna dröm har sitt aktionscentrum i de sammanhang, där fosterlandet är födelse och uppfostran, där den bidrar till att bygga upp dettas språk, historia, kultur, där den deltar i kampen för den nya jorden med såväl sakkunskap som patriotisk anda. Hic Rhodus, hic salta; enligt profeternas intention finns Sion överallt, och lokalberget i Palestina har för länge sedan förvandlats till en symbol. Det starkaste motdraget till det var Nazityskland, och det är i sin tur Sovjetunionen som har besegrat detta, ställföreträdande för jordens alla förtryckta, inklusive judarna, och i överensstämmelse med profeternas universalistiska hopp. In summa, denna partiella rörelse skulle kunna avstanna utan att en judisk komponent själv upphörde att existera, vare sig som folk eller - på ett betydligt sannare sätt - som vittne och vittnesbörd om messianskt sinnelag; sionismen mynnar i socialism om den överhuvud taget mynnar någonstans.


Framtidsromaner och totalutopier efter Marx:
Bellamy, William Morris, Carlyle, Henry George

Det var några månader efteråt, i mitten av november,
och Mr. Britling satt i sin tjocka nattrock och sin tjocka
pyjamas natten igenom vid skrivbordet och arbetade
vidare på en uppsats, som avslöjade löjlig ärelystnad;
ty dess titel löd: "Hur världen får en bättre regering".
H.G.Wells, Mr Britlings väg till insikt


[714] Eftersom allt går mot det sämre under borgerlig egid, upphör drömmandet inte heller under dessa förhållanden. Men åtminstone halvvägs frisk är drömmen endast där den annonseras inom ramen för en grupp och ställföreträdande (nachträglich) för denna. Om en gryning däremot utmålas i full omfattning, så blir det i senborgerlig gestalt mest bedrägeri, i bästa fall lek eller romantik. Dessa två senare sätt skall det bli tal om här, de har åtminstone hållit den utopiska benägenheten flytande. Profetiska underhållningsromaner tillhandahöll sådant för de icke-proletära skiktens räkning, inom det nyfikna småborgerskapet. Hit hörde Hertzkas(31) »En resa till Freiland«, 1889, med en freiländsk flicka som huvudperson, milt jordreformerande. Till och med en statskapitalistisk statssaga vågade sticka ut hakan, detta var en sällsynthet redan i det förflutna och nu så att säga djärvt: Thirions(32) »Neustria«, 1901", tillägnad ett nytt Gironde. Bättre skådades den kapitalistiska framtiden i Tardes(33) »Underground Man«, 1905; inför det förflutna öppnar sig bilder av försök till återställande, inför framtiden endast bilder av flykt till underjorden. Luft, ljus och sol däremot skall hela skadorna på hemmaplan i Ebenezer Howards(34) »Tomorrow«, 1898, och i samme författares »Garden Cities of Tomorrow«, 1902. Där utmålas den första trädgårdsstaden, strikt indelad efter »social functions«; mindre klart är, vad som får skorstenarna att ryka därinne. Svag när det gäller insikter, rik på infall, en dylik förening är det som skall grundas och lyckas i sitt värv.
Och som vanligt klargörs överhuvud taget inte, med vilka medel livet skall förvandlas till något vackrare och bättre. Som mest sympatisk framstår här amerikanen Bellamys(35) berömda »Looking Backward«, 1888, [715] med undertiteln »En återblick från år 2000«. Kringverket är beprövat kolportage: en rik Bostonbo, Mr Julius West, kommer kort före sitt bröllop att bli levande begravd sedan han försänkts i en magnetisk sömn. År 2000 grävs han fram, den magnetiska sömnen har bevarat hans kropp, och Mr West blir citizen i den amerikanska idealstat, som har uppstått under mellantiden. Läsaren kan nu betrakta denna framtidsbild som genom en operakikare; mer än i någon föregående utopi framstår det drömda som fabulös samtid. På så vis tillfredsställer Bellamy det marxistiska kravet, att man skall undvika att utmåla framtidsssamhället i detalj; hans sensationsroman är, mitt i all sin platthet och civilisatoriska ytlighet, inte utan rörlig socialistisk fantasi. Författaren, som på sin höjd känner Marx genom hörsägen, hallucinerar en egalitär organisation av det ekonomiska livet, utan slumområden, banker, börser, domstolar; Amerika (!) skall härvid vara »pionjär för den allmänna omvälvningen«. Pengar finns inte längre, bara varor och kreditkvitton på det utförda arbetet. Inte högre lön, utan social tävlingslust i nationens tjänst och ett system av utmärkelser tillhandahåller drivkraften i den allmänna arbetshären. Precis som arbetstiden är tjänstemannakåren anmärkningsvärt reducerad, överallt härskar en förenklad, översiktlig, generös förvaltning, ett slags kartotek har inrättats över varufördelningen och man för statistik över behoven. Redan i början av nittonhundratalet, berättar Bellamy, hade kapitalet övergått från ett fåtal händer, där det varit ackumulerat, till staten, och detta utan »någon form av våldsanvändning«. Från denna tidpunkt har man haft statssocialism, det vill säga, staten har förvandlats till en stor affärsdrivande sammanslutning, vars vinster och besparingar fördelas lika på medborgarna. På detta sätt propagerar Bellamy ett slags centralistisk socialism, om än rätt mycket inom Babbitt-önskningarnas ram. Hans utopi ligger i den direkta förlängningslinjen till dagens värld och nöjer sig au fond med att ikläda sig den kapitalistiska civilisationens yttre kännetecken. Överförandet av privategendomen i det allmännas ägo avlägsnar bara de sociala skadorna och hämningarna från det nuvarande tillståndet men ändrar inte på den allmänna uppbyggnaden. Jorden blir ett jättelikt Boston eller snarare Chicago [716] med en smula jordbruk insprängt i det hela; det senare området kallade man förr natur. Till den grad tekniserat, men i negativ bemärkelse, uppfattade för övrigt många »goda européer« Amerika, och det gällde redan för de samtida förhållandena; det fick till följd att Bellamys utopi framkallade en flodvåg av nya utopier med motsatt tendens. Mot amerikanens affärsförbundssocialism uppstod så att säga det gamla Europa, med romantiska motdrag till det amerikanska.
Denna gång är det inte bara börsen som skall försvinna, utan också det stål och det järn, med vilka den handlar. Den mest betydelsefulla motskriften till Bellamys ång-förbund hette »News from Nowhere«, 1891, och var författad av William Morris(36), den store förnyaren av det engelska konsthantverket, vän till Ruskin (37) och romantisk antikapitalist. Morris, arkitekt och tecknare, glasframställare och keramiker, designer av möbler, tyger, mattor, tapeter, var enig med Ruskin på en punkt; det var bara handarbetet som dög, maskinen var rena helvetet. Här är det alltså inte tal om medlidande med de fattiga, förbittring mot de rika, utan en hittills obekant, socialt utopisk ton gör sig hörd: Morris är en konsthantverkssocialist, en hemvävd sådan. »News from Nowhere« är alltså inte bara en kontrastutopi till Bellamy, de är ett fälttåg mot den samlade mekaniseringen av tillvaron. Profitvärlden lämnar inte bara moraliskt, utan också estetiskt mycket övrigt att önska, och det är denna brist som i detta fall förde upp Morris på barrikaderna mot kapitalet. Eller som arkitekten van der Velde(38) uttrycker sig i sin Ruskin-essä: »Mot slutet av förra århundradet höll vi på att kvävas av tingens fulhet. Aldrig, inte en enda gång under världshistoriens lopp, hade smakens förfall, idéernas trivialitet och likgiltigheten inför arbete och material nått en så låg nivå.« Alltså bekämpas kapitalismen av Morris inte så mycket för sin omänsklighet som för sin fulhet, och denna mäts i förhållande till det gamla hantverket. Så kommer det sig, att »News from Nowhere« visserligen är främmande för profitjakt, ovärdigt och själlöst arbete, pengar och lön, men lika viktigt är här, att det måste finnas en figurfris av terrakotta under varje hustak. Morris profeterar revolutionen som frukt av den [717] »onaturliga« industrialismen, som dennas självförstörelse, och han bejakar revolutionen - men bara som förintelseakt. Ty när den väl har rasat ut, så är inte bara kapitalisterna, utan också fabrikerna förstörda, ja den nya tidens hela civilisationspest har försvunnit sin kos. Revolution innebär för denne maskinstormare alltså rätt och slätt att vrida den historiska klockan tillbaka, eller erosion; när den är färdig med sitt värv vänder hantverkets värld tillbaka och människorna står - sedan den nya tiden försvunnit - på den brokiga grundval som utgörs av den inhemska, till engelsk renässans blott förklädda gotiken. Det vill säga fackverkshus, gamla marknadsplatser och gästgivaregårdar, med mäktiga kaminer och tillhörande rökfång, herrgårdar och Oxford-kollegier, allt skådat med socialistisk blick. På en grundval, som är släkt med detta, drömmer Morris' utopi nu fram en ny uppbyggnad i det tjugoförsta seklet, och denna gång sker den efter medeltida riktlinjer, men utan feodalism och kyrka. Städerna fragmenteras i en tydlig återgång till jordbruket, en lantlig livsföring i naturens sköte avstår från de larmande och onaturliga, sant diaboliska maskinerna, som tar stryptag på människans lycka och dödar skönheten. Den nya tiden var tiden för de förkrympta, reglerade och i myrstackslika hyreskaserner inkvarterade människorna: denna insekttid försvann under det tjugoförsta århundradet, som om den aldrig hade funnits där. Således är jorden befriad från fabriker och stadsmonster, kapitalism och industrialism avskaffade, och i stället för allt det avskyvärda, som hör samman med maskinerna, får hela människor, gammalt hantverk åter en uppblomstring. Denna bakåtvända utopi erinrar om de känslor som var i omlopp under restaurationstiden i Frankrike, och om romantikens förälskelse i medeltiden, önskan att få se denna på nytt komma mot sig ur framtiden. Samtidigt lyser det konservativa uppdrag, som präglade romantikerna för hundra år sedan, med sin frånvaro; Ruskins och Morris' bakåtriktade utopi hyste inga politiskt reaktionära avsikter. Den ville framsteg från en övergiven utgångspunkt, utgjorde en agrar-hantverksmässig reaktion som siktade in sig på en revolutionerande omstart. I den gamla romantiken fanns inte suget från jordbruk och hantverk; det fanns inga skäl till en sådan känsla, eftersom man fortfarande var omgiven av välbevarade provinsstäder och en sorts livets stillsamma skönhet. Sällan har [718] en utopisk homespun-city framlagts så smakfullt som hos William Morris, men med sin på samma gång naiva och sentimentaliska(39), intellektuella blandning av nygotik och revolution vände den sig till en mycket snävare krets än andra utopier. Denna krets har visserligen utvidgats sedan nygotiken strukits från dagordningen och obehaget inför all brådska, stress och konstgjordhet hos maskinlivet vuxit i samma takt. Sedan de goda tingen i ett förlorat förflutet av en brokigt sammansatt reaktion har kommit att sökas i en korrigerad kapitalism i stället för en överstånden, en som drivits till omslag i något nytt. Härmed är det slut på de borgerliga utopierna, med sitt nygotiska Arkadien stod Morris för det sista originella motivet, om än utan motsvarighet i yttervärlden.
Försåvitt man inte tar med också Carlyle(40) och det behov av hjältar, som han frambesvor. Udden var också här riktad mot den industriella världen, men endast skenbart, eftersom mannen bakom uppropet inte så mycket skådade in i det grå eländet från det förflutna utan mer von oben. Hans puritanska predikan om att arbeta och inte förtvivla var en exakt parallell till imperialismens predikan, och den senare vill inte lägga ned fabrikerna, utan klasskampen. Också denna plan hör hemma i detta sammanhang, ty Carlyle har, med bistånd från Nietzsche, i hög grad bidragit till en utopisk, längre fram förfärlig ledarkult. Nu skall det sägas: Carlyle är ren, en högst moralisk person, som man säger, en individualist och längre fram i tiden på alla sätt patriarkal. Han sökte »den lycka, ur vilken allt liv strömmar«, sökte den visserligen bara i enskilda individer, men sådana i skön samverkan. Precis som Ruskin led han av den nya fabrikscivilisationen, och från honom stammar det otvivelaktigt antikapitalistiska talesättet, att kontantbetalningen är den enda förbindelselänken i det moderna samhället. Han hatade den manchesterliga liberalismen, skildrade det engelska arbetareländet och inte bara fabriksbyggnadernas fulhet, utopiserar en värld, som »inte längre är inringad av kallt, allmänt laissez faire«. Han förstod franska revolutionen som genombrott för industritidsåldern och dess anarki, men till skillnad från Morris och Ruskin uppfattade han den inte enbart negativt, utan också positivt, utan längtan efter nattstånden medeltid: »Den franska revolutionen är öppen, våldsam upprördhet, anarkins seger [719] över den fördärvade, utlevade feodalvärlden.« Framför allt kan ingenting längre bryta industrins makt; i sitt puritanska arbetsetos sparar Carlyle inte på föraktet för »den lata och spökaktiga aristokrati vi haft sedan medeltidens slut«. Trots detta har samme industrioffrens vän, samme fiende till liberalism och feodalism, av flammande okunnighet åstadkommit en av de mest reaktionära senutopierna, i den mån sådant fortfarande kan kallas utopi, för att inte säga »eutopi«, lyckoland. Carlyle var den förste att uppställa förhållandet mellan ledare och ledda, alltså den industriella nyfeodalism, som hade grasserat redan före fascismen, och som både systematiskt och när det gällde våldsanvändningen uppgick i denna. Han var den förste att uppställa »the captain of industry«; trots Saint-Simon, som underskattar proletariatet och likaledes hyste åsikten, att de stora arbetsgivarna skulle leda folket. Men på Saint-Simons tid kunde man fortfarande tro på arbetarklassens svaghet, medan Carlyle levde mitt i en tid av social kamp och tillspetsat proletärt klassmedvetande. Därför höll Saint-Simon arbetsgivarnas utsugning för en kvarleva av den egentliga och enda utsugningen från det feodala förtryckets tid, och med fortskridande politisk frigörelse skulle den komma att försvinna ur industrin, medan Carlyle trodde sig urskilja just liberalismen som roten till allt ont och därför - använde feodalism mot den. Fascistisk elitteori (halvguden som vet att skaffa sig god förtjänst) förbereddes på följande sätt: Carlyle fattar sitt ledarskap såväl som sitt proletära vasallskap på alla sätt individuellt; på så sätt uppstod en paradoxal, individuell nyfeodalism. Särskilt hans senare skrifter (»Past and Present«, 1843, »The History of Friedrich II. of Prussia«, 1858) skapar ett tropiskt utrymme för upplyst industridespotism. I »Past and Present« målas den ädle arbetsgivaren på väggen, och »manas att överge den åsneörade mammonismen och ta fram det förebildliga, det hjältesinne, som flammar upp hos profeter, diktare, statsmän«. Välfärdsinrättningar blir utmålade, angenäma kvällssamkväm hos företagaren-patriarken omgiven av sina arbetare-barn; hur det hela avlöpte är bekant. Redan Carlyle själv hyste inte alltför stora förväntningar när det gällde dylika etiserande arbetsförhållanden; [720] i sin »French Revolution« skriver han, och gör detta inte bara som puritan: »Tro för guds skull inte på ett lycksalighetens och välviljans Schlaraffenland, där lasten renats från all sin vidrighet, gör inte det mina vänner.« Detta markerar vinterns intåg i den borgerliga utopin, för första gången sedan denna såg dagens ljus, och rent faktiskt har den aldrig lett till något Schlaraffenland. Dess appell till utsugarnas filantropiska hjärta, detta drag som är gemensamt för alla förmarxistiska världsförbättringsplaner, har också lett till världsförbättrandets ruin; det blev inte bara så att Schlaraffenland höll sig undan, utan man fick helvetet på jorden. Så långt om Carlyle, som en sidoutopi till Ruskins nygotik och Morris' nygamla skapelser. Alla andra eftersläpande figurer, efter Morris, beträder vägar som är bekanta inom utopin, nedkörda och uttrampade, och är - i den mån de fortfarande håller sig till liberalismen - förtunnad modernisering av Thomas More. När det gäller fabrikationen av dylika tittskåpspanoramer in i en bättre framtid står H.G.Wells(41) i spetsen under nittonhundratalet. Ett halvdussin drömtåg, tidsmaskiner, Mr Britlings som skriver ända fram till gryningen, skickas av Wells ut till framtiden och återvänder med redogörelser. Varvid det utmärkande för alla dessa redogörelser är, att knappt en visar upp ett landskap som är släkt med de övrigas, om man bortser från den liberala violettonen; och denna har fått ett sarkastiskt genomslag till och med i den tekniskt-utopiskt intressanta »Tidsmaskinen«. Bland annat skrev Wells den grekiskt utsmyckade framtidsidyllen »Men like Gods«, 1923, där livet levs av nakna pianolärare i Arkadien. Borgerliga utopier kommer på detta sätt att utmynna i meningslöshet, också fantasin är försvunnen, och den föregivet upphöjda, ädla framtid, som delvis på grund av sin otydlighet men framför allt på grund av sina borgerliga surrogat-socialismer går ur vägen för marxismen, blir kuriös eller epigonal. Till slut återstår dilettantism och tomgång, med marxismen har socialutopierna förlorat sin kärna. Till och med socialismen blir då, som Engels kritiskt anmärker, inte något annat »än den bestående samhällsordningen utan dess missförhållanden«; i denna form bildar det borgerligt-liberala utopiserandet fortfarande skola.
På annat sätt skulle en alldeles speciellt naiv förbättring av ekonomin överhuvud taget inte vara tänkbar, nämligen den som handlar om att lappa och laga på den. Ty alla sådana projekt, hur uttalat engelskt-amerikanskt-naiva [721] de än gör sig, ansluter till en av de mest betänkliga utopisterna, nämligen Proudhon. På detta sätt framträdde förkrympt-komiska skapelser som utopierna om avskaffande av eller obegränsad tillgång till pengar (Freigeld- und Schwundgeld-Utopie), försök att bygga socialism enbart på betalningsmedlen. I Silvio Gesells dröm om den fritt tillgängliga penningen »avskaffas« kapitalet genom ett slags lagbunden inflation; härigenom kommer det inte längre att lämna avkastning. På liknande sätt attackeras arrendeavgifterna, samtidigt uppenbaras en släktskap mellan »Freigeld-Freiland« och den äldre jordreformsutopin. Henry George(42) var den förste att propagera i denna riktning, i sin inflytelserika bok »Progress and Poverty«, 1879, hävdade han att massfattigdomens tillväxt såväl som de industriella kriserna i första hand betingades av den privata äganderätten till jord. Arrendena gav markägarna makt att fördyra livet till gränsen för det outhärdliga; George kräver, med sikte på återställandet av de fattigas paradis, att dessa avgifter avlägsnas, ja, han kräver till och med »nationalisering« av jorden, samtidigt som vinsterna av industri- och köpmanskapital lämnas orörda. Genom att kampen på så sätt bara riktade sig mot jordkapitalet, inte mot produktivkapitalet, kunde fabrikanter utifrån Henry Georges utgångspunkt i synnerhet i England alliera sig med arbetarklassen. Det engelska proletariatet, till större delen föga klassmedvetet och marxistiskt oskolat, fick på så sätt relationen till sina omedelbara utsugare ytterligare fördunklad. 1887 antog den engelska fackföreningskongressen en resolution, där man uttalade sig till förmån för en nationalisering av all jord; det ledde inte till annat än en förstärkt beskattning av jordräntan. Följande lärorika sats av John Stuart Mill står framför ett kapitel i Georges bok (självironiskt, utan att veta varför): »När det handlar om att varaktigt förbättra folkets tillstånd, är det inte bara så att små orsaker leder till små verkningar; de får överhuvud taget inte några följder.« Detta motto riktar sig i själva verket mot den samlade reformismen och dess utopi. Men den anglosaxiska socialismen på det hela taget kom bara i brottstycken därhän, att den i den engelska, för att inte tala om den amerikanska ekonomin, under lång tid de mest utvecklade, förstod, och än mindre praktiserade de slutsatser, som Marx hade dragit ur sitt studium av just dessa ekonomier. Känslan för delay, compromise, appeasement i det engelska affärslivet [722] och dess politik, den kluvna evolutionism, med vars hjälp den härskande klassen förekom och avtrubbade all revolutionär vilja, i den mån den överhuvud taget förelåg, detta tövande och denna fabianism, inklusive hela labourpartiet, och framför allt det faktum att det fanns en arbetararistokrati som förvillade sinnena: allt detta kom, i en och samma akt, att konservera såväl kapitalism som förmarxistiskt utopiserande, som om det alls inte funnes vetenskaplig socialism. Det blir följden när socialutopin hankar efter i förhållande till Marx, den når då inte ens upp till Owens nivå, ja, inte ens till Thomas Mores, hamnar helt och hållet utanför den socialistiska traditionen. Och detta i synnerhet om de evigt vacklande, som arbetsfria privatmänniskor, eller gårdagens män, som renegater, om dessa olyckliga eller köpta dyrkare av en så kallad »third force«, »vänd mot fascism såväl som bolsjevism«, »vänd mot varje diktatur, den må komma från vänster eller höger« intalar sig själva att det finns en ännu giltig Lincoln-utopi, eller erbarmligt länge lät sig intalas detta, för att därigenom fyra under det blodtörstiga Sovjethatet också med »frihet«, för att i vart fall kunna bedöva sina samveten och samtidigt hänge sig åt »hjärtesocialism« (för vilken till och med Bellamy inte hade annat än hån till övers). En reformism av Henry Georges typ är, ställd bredvid allt detta, ännu alltigenom oskyldig, försåvitt hela det småborgerliga lappverket inte rymmer bedrägliga element, som inte bara är uppbyggliga för den antisovjetiske filistern eller snobb-renegaten, utan ledde vidare till SA-fascismen, utmålad och införd under namnet socialism, och till USA-fascismen, utmålad och införd under namnet frihet. Men reformism i snävare bemärkelse förblir i alla sammanhang konsten att ignorera motsägelser mellan kapital och arbete, mellan exporttvång och fred, och orten där dess förförelse verkar är mellanskikten, det fält där - för att tala med Marx - två klassers motsägelser och intressen fortfarande möts och avtrubbas. På detta sätt öppnar sig perspektivet av en utopisk »syntes« mellan den lille mannens och den stora profitens tidsålder, mellan överproduktion och garanterad sysselsättning, mellan atombomb och enad värld. Den arkimediska punkt, utifrån vilken fruktan och brist, tyranni och [723] katakombliv för sanningen skulle kunna avskaffas, har för länge sedan upptäckts, det skall alltså inte till några extravaganser. Men om lek-utopisterna efter Marx gått i cirklar kring denna punkt, som om de inte såg den, så går surrogat-utopisterna omvägar för att de ser den. Därmed gör sig en ny risk redan gällande: att förhoppningsbyggnaden, bebodd av tankar på hur livet skall kunna bli bättre, kollapsar helt och hållet. Kvar blir då bara nihilismen, med uppgift att uppsluka också de vilsegångnas och bedragnas hopp om räddning. En socialutopi som inte är på lek och inte hamnar på avvägar arbetar endast i konkret gestalt, som framsteget från utopi till vetenskap, med det revolutionära proletariatets orubbliga uppdrag i ryggen. Det är slutsatsen man kan dra av utopihistorien före Marx, och än mer av deras sönderfalls-, slutligen opiehistoria efter honom. Progress tar itu med poverty först när reformerande progress inte längre ger upphov till poverty, utan aktiv poverty skapar progress.


Marxism och konkret antecipation

Detta att tänka sig fram till det rätta, viljan till det, är något vi måste slå vakt om. Eftersom den var så stark, så levande i de tidigare, verkligt blomstrande drömmarna in i framtiden, förtjänar dessa att erinras med betydelse. Och detta så mycket välvilligare, som socialismens framsteg från utopi till vetenskap ju för länge sedan är avgjort. Både det sentimentala och det abstrakta världsförbättrandet har spelat ut sin roll, i dessas ställe har trätt skolat arbete i och med verkliga tendenser. Det föreliggande eländet beklagas inte för att sedan lämnas vid det gamla, utan framstår, när det blivit medvetet om sig självt och sina orsaker, som en revolutionär kraft med förmåga att kausalt angripa roten till det onda. Likaså har Marx aldrig tillåtit sin subjektiva faktor att utge sig för att vara objektiv och på detta sätt förvilla blicken på de faktiskt föreliggande revolutionära faktorerna. Han har aldrig, som Owen och Proudhon, eller som Rodbertus och Lassalle, lärt att eftersom arbetarna i det kapitalistiska samhället får en orättfärdig lön, så måste det skapas ett nytt samhälle, exempelvis med rättfärdig lönebildning. Utan det av Marx [724]upptäckta måstet är av helt annat slag än det välkända moraliska kravet. Det ingår i det kapitalistiska samhällets egna ekonomiskt-immanenta framträdelser, och får detta samhälle att bryta samman bara på immanent-dialektisk väg. Den subjektiva faktor, som leder till kapitalismens undergång, finns i det proletariat, som medproduceras av det kapitalistiska samhället som dettas motsägelse, och som blir medvetet om sig självt som motsägelse. Den objektiva faktorn ryms i kapitalets ackumulation och koncentration, i monopoliseringen, i överflödskrisen, som härstammar från motsägelsen mellan uppnått kollektivt produktionssätt och bibehållen privat tillägnelseform. Allt detta är de nya grunddragen i en immanent ekonomikritik; de saknas nästan helt i den äldre utopin, de är betecknande för Marx. Den marxska kritiken uppvisar inga lönnfack i hjärtat, som Hegel skulle säga, men desto tydligare pekar den ut vecken, bristningarna, sprången, motsatsförhållandena i den objektivt föreliggande ekonomin. Just därför finns det inte heller, vad den så kallade framtidsstaten beträffar, någon på privat väg, från utsidan, ante rem applicerad detaljbeskrivning av abstrakt-anteciperande slag, som i de gamla utopierna. I de abstrakta utopierna ägnades nio tiondelar av utrymmet åt utmålandet av framtidsstaten och bara en tiondel åt det kritiska, ofta rent negativa beaktandet av nuet. Genom detta hölls målet visserligen färgrikt och levande, men vägen fram till det, i den mån den kunde finnas inom de givna betingelsernas ram, förblev dold. Marx ägnade mer än nio tiondelar av sin skriftställning åt den kritiska analysen av nuet, medan en förhållandevis liten del tilldelades beteckningar av framtiden. Därför kallade Marx, vilket med fog har framhållits, sitt verk »Das Kapital« och inte exempelvis »Upprop till socialismen«. Det rymmer en totalbetraktelse av det ekonomiska livet, för första gången sedan Quesnays(43) »Tableau économique«, och denna gång på en oerhört mycket högre nivå. Det utmålar inget paradis på jorden, avslöjar i stället hemligheten bakom profitmakeriet och den nästan ännu mer komplicerade kalkylen bakom profitens fördelning. Marx tillämpar Ricardos värdelag på varan arbetskraft, han upptäcker varans dialektik med hjälp av och i bytesvärdet, han upptäcker profiten som utpressat mervärde och den märkvärdiga genomsnittliga profitkvoten som grundval för [725] kapitalisternas klassolidaritet. Den historiska dialektik, som leder till spänningar, utopier, revolutioner, blir härmed en materiell dialektik. Den lägger grunden för och korrigerar utopins antecipationer med ekonomins hjälp, genom de immanenta omvälvningarna av produktions- och utbytessättet, och upphäver därigenom den försakligade dualismen mellan vara och böra, mellan empiri och utopi. På så vis kommer den lika mycket att bekämpa kletig empirism som högtflygande utopism. Det som gäller i stället är aktivt-medvetet deltagande i den historisk-immanenta process, som går ut på att revolutionärt omdana samhället. Allt detta i form av en realism fylld av framtid, i grundliga undersökningar, med begeistrande skärpa och bredd, med den verkliga revolutionen som mål, och realismen är dennas generalstabsverk och arsenal på en och samma gång. Och liksom de gamla utopiernas romanaktiga målbilder inte längre var motiverade med tanke på den uppnådda graden av realism, så fanns den gången ännu inte något skäl att precisera den socialistiska uppbyggnaden med konkreta drag och skildring av processen. De humana förhållanden, som följer på (hinter) överföringen av produktionsmedlen till samhället, kan knappt ens antydas, hur omfattande undersökningen än görs. Engels talar i allmänna ordalag om Frihetens rike, Marx förutsätter inte stort mer än det knappa, om än i förhållande till det hittillsvarande samhället kraftigt avgränsande begreppet klasslöst samhälle. Egentliga beteckningar av framtiden har utelämnats med flit, så som vi redan noterat, och de saknas just för att Marx hela verk står i framtidens tjänst, ja, överhuvud taget bara kan begripas och praktiseras inom ramen för framtidens horisont, och denna framtid får då inte vara utopiskt-abstrakt utmålad. I stället belyses den historiskt-materialistiskt i och från såväl förflutet som samtid, det vill säga från de verkande, fortsatt verkande tendenserna; först på detta sätt blir den insiktsfull och möjlig att gestalta. Ingenting var mer nödvändigt än denna understrukna skillnad i förhållande till uttänkta falangstärer eller New Harmonies; än avskedet till alla fantastiska drag hos den så kallade framtidsstaten; än frigörandet av framtidsfältet, inklusive den restriktiva stil, som hör ihop med detta. Men: detta frigörande skedde bara för framtidens skull, för att denna skulle vara förstådd, ett land där man äntligen kunde färdas med karta och kompass; frigörandet skedde förvisso inte för [726] att behaga de revisionister, som förväxlade konkrethet med empirism, eftersom de överhuvud taget inte ville färdas någonstans. Hos dem blev mål-beteckningarnas piano till ett piano för målet självt, och i en tid som under alla omständigheter inte hotades av drömmen, utan hängav sig åt en platt empirism, förlorade det önskade frigörandet - hos Marx handlar det väsensmässigt om öppethållande - också sina kritiska valörer. Som bekant kom rörelsen för reformisterna att bli allt, målet ingenting; och genom detta tog själva vägen slut. Ja, beröringen mellan ytterligheterna har rentav fått till följd, att skenradikal sekterism likaså förfaller till empirism, det vill säga undanhåller marxismen just den rikedom och livet det djup, som den inte begriper sig på. Men Marx hade, när han ställde dialektiken på fötter och bekämpade sin fortfarande alltigenom idealistiska samtids molnbildningar på himlen, bestämt inte förkunnat empirism och den därmed analoga mekanistiken (halverad värld). Av och till uppträdde på så vis en undernäring av den revolutionära fantasin och en bekväm, schematisk-prakticistisk reduktion av totaliteten; trots Lenins maning, att man såväl i den subjektiva som den objektiva faktorn skulle hålla denna totalitet för ögonen. Det kom till ett alltför snabbt framsteg för socialismen från utopin till vetenskapen, nämligen så att inte bara molnbildningarna likviderades, utan också utopins eldstod, den mäktigt-i förväggående. Inför detta måste man upprepa: marxism är inte liktydigt med frånvaro av antecipation (utopisk funktion), utan det novum som ligger i en processmässig-konkret antecipation. Vidare, till marxismen hör det just därför att begeistring och nykterhet, målmedvetande och analys av det givna går hand i hand. Om den unge Marx manade människorna att äntligen tänka, handla »som en besviken människa, som tagit sitt förnuft tillfånga«, så detta inte för att begeistringen för målet skulle dämpas, utan skärpas. Först då blev och blir det möjligt att genomföra det, som Marx hade statuerat som »kategoriskt imperativ«: nämligen att »omstörta alla förhållanden, i vilka människan är ett förnedrat, förslavat, övergivet, föraktat väsen«: utopin får mark under fötterna. Från och med Marx blir det tydligt vilken rang man skall tilldela det djärvaste intenderandet in i [727processvärlden, enheten av hopp och processinsikt, eller med ett ord: realismen. Alla överhettade inslag i den framåtriktade drömmen har därmed avskiljts, liksom alla mögelfläckar i den nyktra kalkylen. Så mycket omisskännligare gör sig den konkreta drömmen solid och gällande, så mycket slagkraftigare når dess realiserade, arbetar dess orealiserade innehåll i verkligheten.
Att tänka sig in i det rätta, viljan till detta måste vara verksam mer än någonsin. Den solida drömmen ansluter sig aktivt till det, som är historiskt förestående och mer eller mindre förhindrat befinner sig på väg. För konkret utopi gäller det alltså, att noga förstå drömmen om sin sak, som själv döljer sig i den historiska rörelsen. Såsom en med processen förmedlad utopi är dess uppgift att frigöra de former och innehåll, som redan har utvecklats i det omgivande samhällets sköte. Utopi i denna inte längre abstrakta bemärkelse är på så sätt liktydig med realistisk antecipation av det goda; något som vid detta laget torde stå klart. Processmässig-konkret utopi ingår i bägge grundelementen av den marxistiskt förstådda verkligheten: i dess tendens, som spänningen i det förestående som upplever hinder, i dess latens, som korrelatet till de ännu icke förverkligade möjligheterna i världen. Överallt, där man på detta sätt bygger ut i det förmedlat-blå, förutsätts en utopisk grund; om den inte funnes där, skulle det inte heller gå att skapa något av värde. Varje dröm om ett bättre, högre, uppfyllt liv skulle inskränka sig till en egen, inre, snäv, ja, gåtfullt isolerad enklav. Men det går ett uppbåd av tankar om det man håller för sant och riktigt och ett intenderande på det ännu oanlända genom hela världen: konkret utopi är den viktigaste teori-praxisen för denna tendens. Enligt sin innebörd inskränker sig utopisk intention vare sig till den rena inre drömenklaven eller till frågor kring den bästa samhällsförfattningen. Dess fält är tvärtom samhälleligt brett, samtliga föremålsområden inom det mänskliga arbetet ingår i dess arsenal, och den gör sig inte mindre gällande - vilket återstår att visa i fortsättningen - inom teknik och arkitektur, i måleri, diktning och musik, moral såväl som religion. Det finns tekniska önskebilder lika väl som sociala, och de förra står inte de senare efter ifråga om djärvhet, samtidigt som de, genom att tränga tillbaka naturhindren, ja, [728] genom att skapa en värld för oss, alltid har varit sammanflätade med dessa. Och varje konstverk, varje central filosofi hade och har ett utopiskt fönster, i vilket det ligger ett landskap, som just håller på att ta form. Till och med naturgestalter bildar, utöver det som de utvecklats till, ett chiffer, där något ännu-icke-tillblivet, något objektmässigt utopiskt är i omlopp, och till att börja med är detta närvarande endast som latens-gestalt; naturskönhet liksom naturmytologi har skänkt och skänker oss tillgång till dessa realutopiska chiffer. På samma sätt som ännu-icke-medvetet, som ännu aldrig varit medvetet, gryr i den mänskliga själen, så kommer ännu-icke-tillblivet fram i världen: vid världsprocessens och världsalltets spets finns denna front och den oerhörda, fortfarande i så liten grad förstådda kategorin novum. Denna rymmer inte blott det ännu icke framträdda, utan också det oavgjorda, och dessa innehåll gryr i det, som inte är mer än reell möjlighet, rymmer risken att eventuellt vara skadliga, men också hoppet om en möjlig, ännu icke omintetgjord lycka, där människans insats kan vara den avgörande. Så långt sträcker sig utopin, så kraftfullt deltar detta grundstoff i alla mänskliga aktiviteter, så väsensmässigt (wesenhaft) måste varje kunskap om människan och världen rymma den. Det finns ingen realism, som kan vara detta, om den abstraherar från detta kraftfulla inslag i verkligheten, som en ofärdig verklighet. Samtidigt är det först den utopi som har framgång i samhället, i förening med den som har framgång inom tekniken, som tillåter precisering av det för-sken inom konsten, till och med religionen, som inte är illusion, eller för den delen vidskepelse. Men marxismen är den första dörren till det tillstånd, som kausalt avför utsugning och avhängighet och följaktligen leder vidare till ett begynnande vara i utopins tecken. Den befriar från det blinda ödet, den ogenomskådade nödvändigheten, samtidigt som den konkret tränger tillbaka naturhindren. Genom att människor här för första gången medvetet gör historia, försvinner det skenbara öde, som själv producerats och omedvetet fetischiserats av människor, i klassamhället. Öde är ogenomskådad, icke behärskad nödvändighet, frihet är behärskad nödvändighet, där främmandegörelsen försvunnit och verklig ordning gör sig gällande, just som Frihetens rike. Den utopi som har blivit konkret skänker nyckeln härtill, till den icke-alienerade ordningen i det bästa av alla möjliga samhällen. Homo homini homo(43): detta är [729] alltså vad som avses när man uppställer grunddragen till en bättre värld, för samhällets del. Och endast om förhållandet mellan människor kommit i tillbörlig ordning, förhållandet till människan, det mäktigaste som lever, så kan en verkligt konkret förmedling vidta med de mäktigaste som inte lever: den oorganiska naturens krafter.

Noter:

  1. Om igen med syftning på Engels' broschyr: Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, tillkommen åren 1888 - 92.
  2. Arthur Moeller van den Bruck (1876-1925), tysk konservativ (här om någonstans är det befogat att säga: reaktionär) publicist och författare, som bekämpade Weimarrepubliken och såg det främsta hotet mot Tyskland i väster. Hans debut som extremnationalist sker med "Der Preussische Stil" 1916, här karakteriseras det preussiska som "viljan till stat", säkert i anslutning till Nietzsche och Schopenhauer. "Das dritte Reich" utkom 1919 (1923?), nazisterna tog snart itu med att realisera projektet. 1922 träffade han Hitler första gången och noterade med avsmak dennes "proletära primitivitet". Efter ett nervsammanbrott dog MvdB för egen hand.
  3. Alfred Rosenberg (1893-1946), nazismens ideolog no. 2, chefredaktör för det ominösa partiorganet Völkischer Beobachter mellan 1921 och 1945. Dömdes till döden i Nürnbergprocessen och avrättades 1946.
  4. Ernst Jünger (1895-1998), tysk författare.
  5. Oswald Spengler (1880-1936), tysk filosof. Utgående från föreställningar om kulturerna som en sorts organismer, som föds, mognar och dör skrev han 1918 - 22 Der Untergang des Abendlandes, en skildring av den västerländska kulturens förfall och förestående undergång.
  6. Rudolf Kjellén (1864-1922), professor i statsvetenskap i Göteborg, senare i Uppsala; konservativ politiker. I "Staten som livsform" (1916) utvecklade han en "geopolitisk" åskådning, som sökte förklara statens utveckling och egenart från de geografiska förutsättningarna. K. var en länk i lanseringen av "folkhems"-begreppet på 20-talet; det har utan tvekan ett knippe konservativa rötter.
  7. Woodrow Wilson (1856-1924), demokratisk politiker, USA:s president 1913 - 21. W. strävade efter att göra världen "safe for democracy", bl.a. genom att verka för bildandet av ett Nationernas Förbund - som USA sedan höll sig utanför.
  8. Förkortning för Sturmabteilung, nazistiskt kampförband grundat 1922, uppgick i SS efter de interna utrensningarna 1934.
  9. Tysk ungdomsrörelse, en sorts "friluftsfrämjande", grundat 1901. Uppgick i Hitlerjugend 1933.
  10. Gustav Wyneken (1875-1964), tysk pedagog och skolreformatör; ungdomen skulle utvecklas i fri och kamratlig samvaro, så långt som möjligt från allt föräldratvång. Wyneken var Walter Benjamins mentor, men det skar sig 1915, när det stod klart för Benjamin, att Wyneken som så många understödde kriget.
  11. Siegfried Kawerau (1886-1936), tysk pedagog, socialdemokrat, medlem av "Bund entschiedener Schulreformer", enligt Rumpelstilzchen 8.5.30 "den rödaste gymnasiedirektören i stan" (Berlin), och detta så mycket märkligare som fadern var Gustav Kawerau, teolog med Luther som specialitet. Allt Kawerau skrivit sattes på nazisternas famösa "svarta lista" den 10 maj 1933, 1936 placerades upphovsmannen själv i "Schutzhaft" i Stettin och 16 december samma år mördades han i Putschow i Pommern. Danziger har inte gått att identifiera
  12. Helene Lange (1848-1930) verkade framför allt för kvinnans rätt till utbildning på olika områden. Hon utgav tidskriften "Die Frau" 1893 - 1926 och redigerade tillsammans med Gertrud Bäumer (se nedan) "Handbuch der Frauenbewegung", som utgavs åren 1901 - 1906.
    Marie Stritt (1856-1928), tysk radikal feminist, bemärkt med broschyren "Die Bestimmung des Mannes" 1894, där hon vände på det rådande "greppet" att skriva förmynderiskt om "kvinnans bestämmelse". Stritt valdes till president för "Bund Deutscher Frauenvereine" 1899, och innehade denna post fram till 1910, då hon ersattes av Gertrud Bäumer. En viktig kanal för hennes arbete mot prostitution och för kvinnliga rättigheter i äktenskapet var "Bund für Mutterschutz und Sexualreform".
    Gertrud Bäumer (1873-1954), blev Helena Langes sekreterare 1899 och var president för "Bund Deutscher Frauenvereine" 1910-1919. Hon var en annan typ av personlighet än Stritt; tysknationell liberal, övervintrade i Tyskland under nazismen.
  13. De tre tysk-romerska kejsarna Otto I - III regerade mellan 912 och 1002; under Otto I inrättades "det Heliga romerska riket av tysk nation" (962).
  14. Mary Wollstonecraft Shelley (1797-1851), känns som en person för tabloidernas skvallerspalter, hon uppnår "kändisskap" i den engelska romantiken vid sidan av Shelley och Byron. Hon rymde med Shelley till Frankrike 1814, mer om hennes tumultariska biografi kan läsas på Mary Wollstonecraft Shelley Chronology & Resource Site, som stökar med adressen. Hon var dotter till den engelsk-irländska författaren Mary Wollstonecraft, som skrev "Vindication on the Rights of Woman".
  15. George Sand (1804-1876), fransk författarinna: mitt yrke är att vara fri. Ett tillägg kommer här.
  16. Luise Otto Peters (1819-95), tysk lärarinna och författare, grundade tillsammans med Auguste Schmidt och Henriette Goldschmidt Allgemeine Deutsche Frauenverein 1865. Man får klassificera dessa tidiga organiseringar som "borgerliga", taktiken vägde tyngre än strategin; framför allt tryckte man på för att skaffa kvinnorna bättre utbildningsmöjligheter, och rösträttsfrågan kom på dagordningen först 1903. Clara Zetkin var en hård kritiker av både ADF och Bund Deutscher Frauenvereine, sådant det gestaltade sig under Gertrud Bäumer.
  17. Otto Weininger (1880-1903). W., av judisk börd, konvertit till kristendomen, dog för egen hand. Hans korta produktion genomsyras av en nästan outhärdlig spänning mellan "alltet": kosmos, gudomen, kreativiteten, geniet, mannen, och "intet": kaos, djävulen, brottet, vansinnet, kvinnan. Friedrich Georg Jünger förbinder detta tidiga, "genialiska" utbrott med en ungdom tillbragt över böcker, vilket bl.a. lett till stor förtrogenhet med Kants transcendentalfilosofi. Efter Weiningers död blev "Geschlecht und Charakter" en bestseller. Till Otto Weininger on the Internet med engelsk övers. (Sex and Character) möjlig att ladda ned (850K pdf) eller i förkortad HTML-version. Dessutom Otto Weininger. Sein Werk und seine Persönlichkeit av Emil Lucka. Det senare är en scannad bok, men går dessutom att ta hem som 220K TEXT i ett mycket defekt HTML-dokument. Öppna detta dokument, korrigera där det behövs och läs!
  18. Johann Jakob Bachofen (1815-1887), professor i jura i Basel. Som femtioåring gifte han sig 1865 med den 19-åriga Elisabeth Burckhardt, Nietzsche umgicks i familjen. Bachofen var en tillbakadragen och oerhört beläst person, som själv lydde under en sorts matriarkat; hans viljestarka moder Valeria styrde och ställde i sin omgivning. En bild av Bachofen. Juristen B. var närmast konservativ, men den år 1861 utgivna "Das Mutterrecht" har burits genom historien genom sin "progressiva" reception. Verkets idé är inte så entydigt progressiv; Bachofen skildrar ett ursprungligt "hetäriskt" stadium, där kvinnorna for illa, ett andra "gynekokratiskt", "matriarkalt", där kvinnorna styrde och inrättade äktenskapet, och ett tredje, "patriarkalt", som var utvecklingens högsta och kanske lite slutgiltiga stadium. Till att börja med ignorerades verket, sedan fick det ett första uppsving genom Friedrich Engels' reception (Familjens, privategendomens och statens ursprung, 1884). Det var emellertid först genom Ludwig Klages och den stridbare teologiprofessorn Carl Albrecht Bernoullis insatser på 20-talet, som "Das Mutterrecht" fick spridning och diskuterades, det är i denna kontext (Engels/Klages) som Bloch blivit bekant med boken. Den etnologiska grundläggningen har varit Bachofens akilleshäl; tio år efter utgivningen började han revidera sina egna teser (nyutgåva 1943), och det intressanta är att han av "fack"-män under hela 1900-talet genomgående klassificerats som "vederlagd" av etnologiska "fakta". I och med att den feministiska rörelsen började läsa "Das Mutterrecht" har verket emellertid fått ett uppsving, som torde överträffa Bachofens högst ställda förhoppningar och ambitioner. 1967 utgavs boken äntligen på engelska. Man skall ha läst boken, känna till dess teser och dess uppläggning, men idag skall man läsa moderna verk, exempelvis: Ernest Bornemanns "Das Patriarchat" (1975), Heide Göttner-Abendroths "Das Matriarchat" (fyra band, 1988 och framåt), "Für die Musen" och "Für Brigida. Neun patriarchatskritische Essays und Thesen zum Matriarchat" (1998), Marija Gimbutas "Die Zivilisation der Göttin" (1994) samt exempelvis Cynthia Ellers "The Myth of Matriarchal Prehistory" (2000). Till Max Dashus Review: The Myth of Matriarchal Prehistory: Why an Invented Past Won't Give Women a Future, by Cynthia Eller (Beacon Press, Boston, 2000). (Dashu pryder sig med Blochs konkreta utopi, men likt så många skribenter som anspelar på detta begrepp, vet han inte vad det handlar om). För ett s.a.s. feministiskt-ideologiskt bruk av moderrätten, se Monika Nehrs Mutterrecht und Friedfertigkeit. I allt detta visar "Das Mutterrecht" sin inneboende, utopiska, framåtriktade sprängkraft, sista ordet kommer aldrig att vara sagt i denna fråga, moderrätten som koncept kommer att fortsätta att fylla en antitetisk funktion så länge patriarkala maktformer gör sig gällande inom olika samhällssektorer (och i hela världsdelar; den islamska världens patriarkat är inte ens maskerat).
  19. lat.: per se ipsum = "i sig själv"
  20. Faust, andra delen. Egentligen är det astronomen som säger det: Kaiserliche Pfalz, Saal des Thrones, rad 4959
  21. Se not 7, s. 382 till not 7.
  22. Se not 10, s. 313 till not 10.
  23. liten stat, dussinstat
  24. Moses Mendelssohn (1729-1786), judisk intellektuell, upplysningsfilosof. 1763 vann M. Kungliga-Preussiska Vetenskapsakademins första pris för "Avhandling över evidensen i metafysiska vetenskaper", men när akademin ville välja in honom 1771 avstod den upplyste "filosofkungen" Fredrik II från att bekräfta invalet. Mendelssohn översatte också den hebreiska Bibeln till tyska, vilket ådrog honom rabbinernas vrede och hot om bannlysning. Drag av Mendelssohn finns hos huvudpersonen i Lessings "Nathan der Weise" (1779). Till biografi av Shira Schoenberg på Jewish Virtual Library och Projekt Gutenberg.
  25. Mystisk riktning inom judendomen, som betonar den inre fromhetens betydelse. Hade stor spridning i Östeuropa under 1700-talet och kom då i konflikt med de mera "laglydiga" kretsarna kring rabbinerna.
  26. Den turkiska regeringen och dess säte i Konstantinopel gick under namnet "Höga porten"; i äldre tider hade sultanen utövat en sorts "skådemakt" sittande i portregionen till sitt palats.
  27. Efter den engelske utrikesministern A.J. Balfour, som i november 1917 framlade den deklaration, som låg till grund för upprättandet av en judisk nationalstat i Palestina.
  28. lat.: causa aequat effectum = "orsaken rider på verkan"
  29. lat.: nervus rerum = tingens kärna, upphov, "drivfjädern" - en omskrivning för penningen i Platons "Staten" och Plutarkos' "Kleomenes".
  30. Richard Beer-Hoffmann (1866-1945), österrikisk-judisk skriftställare.
  31. Theodor Hertzka, "Freiland, ein sociales Zukunftsbild", Leipzig 1890.
  32. Émile Thirion, "Neustria. Utopie individualiste", Paris 1901.
  33. Gabriel Tarde, "Fragment d'histoire future", Paris 1896, eng. "Underground man" 1905.
  34. Ebenezer Howard (1848-1928), engelsk arkitekt och stadsplanerare. Fyra år efter utgivandet av "Garden Cities of Tomorrow" grundades Garden City Pioneer Co., som köpte upp mark i Letchworth utanför London och där byggde den första trädgårdsstaden efter Howards idéer.
  35. Edward Bellamy (1850-98), amerikansk författare. "Succéromanen" Looking Backward fungerade bl.a. som katalysator för arbetarklassens politiska organisering under specifikt amerikanska förtecken; det uppstod ett kortlivat, populistiskt massparti som tog upp bokens idéer. Med sikte på denna rörelse skrev Bellamy uppföljaren "Equality" 1897. Looking Backward utlagd på nätet.
  36. William Morris (1834-96). Engelsk "designer" med många strängar på sin lyra: arkitektur, tyg, tapeter, bruksföremål, boktryck. Morris var djupare involverad i den engelska arbetarrörelsens tidiga utveckling än som framgår hos Bloch; han var aktiv i den inledande organiseringen (grundade Socialist League, förmodligen den mest aktive socialistagitatorn under 80-talet) och hade liksom Axel Danielsson i Sverige bl.a. att ta ställning till (och bekämpa) starka anarkistiska strömningar inom de egna leden. Till www.morrissociety.org med en kortbiografi av Nicholas Salmon på Marxist Internet Archive och länkar till allt av Morris som finns tillgängligt på nätet. Här bara en titel, som är betecknande för 1880-talets socialistiska "förkunnelse", Axel Danielsson kunde ha presterat något liknande: How We Live and How We Might Live.
  37. John Ruskin (1819-1900). Engelsk civilisationskritiker och konstteoretiker (Modern painters, 1843-60), hävdade den gotiska konstens överlägsenhet i förhållande till renässansens konst; den prerafaelitiska skolan utgick från hans idéer. Till The Ruskin Programme vid Lancaster University, med biografi och nätutgåva av vol. I av "Modern painters".
  38. H.C. van der Velde (1863-1957), belgisk målare, konsthantverkare och arkitekt, mellan 1901 och 1914 ledare för konsthantverksskolan i Weimar. Van der Velde slår i sin gärning en brygga från Morris/Ruskin-inspirerad arkitektur och inredning samt jugendstil till den nya, framväxande funktionalismen.
  39. I broschyren "Über naive und sentimentalische Dichtung" skiljer Schiller mellan två betraktelsesätt: ett natur-ligt, naivt, och ett känslosamt, "sökt", förkonstlat, nostalgiskt, sentimentaliskt. Antingen är diktaren natur, säger Schiller, eller så söker han den; det förra skapar den naive, det senare den sentimentaliske diktaren. På svensk botten kan distinktionen illustreras med Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren; när Kristina säger: "Det är ett gott vettebrö di har i Amerika, du, Karl-Oskar" är det vacker naivitet, men när hon stajlas upp till Kristina i Duvemåla återstår bara det sentimentaliska (och den naive diktaren skall nog lastas för detta). Astrid Lindgren har ett sämre utgångsläge; hon blir själv sentimentalisk när hon läser sina texter och ger kanske därmed en nyckel till dem, men på egen hand kan de åtminstone bitvis framstå som vackert och rent naiva. (Bloch tar detta ett steg vidare och låter det beskriva den konkreta, världskloka utopins (Faust) trygghet i naturen kontra den abstrakta. överflygande utopins (Quijote) brist på naturkontakt, förankring).
  40. Jfr not 4, sid. 143. Till not 4.
  41. H.G.Wells (1866-1946). Wells har en enorm produktion, mer än femtio romaner, men allt är inte fiction; han har också behandlat många framtidsfrågor och etiska frågor på ett mer resonerande sätt. Politiskt lutade han åt fabianerna och labourpartiet. H.G. Wells på www.kirjasto.sci.fi.
  42. Henry George (1839-1897), amerikansk nationalekonom.
  43. François Quesnay (1694-1774), fransk nationalekonom, den "fysiokratiska" skolans portalgestalt. (Maximal frihet för de ekonomiska krafterna, stöd åt den enda verkligt produktiva näringen, jordbruket.)
  44. lat. människan som en människa mot (andra) människor; med anspelning på Hobbes homo homini lupus, människan som en varg mot människor.

Länkarna kontrollerade och korrigerade 30.9.13.

  • Hoppets princip, fjärde delen (637-680)
  • Hoppets princip, fjärde delen (729-767)
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan