4 HEMLIGA TILLHÅLL OCH FRÄMMANDE LÄNDER
På solokvist
Till detta lusten att själv vara osynlig. Man söker sig in i ett hörn, det skyddar och döljer. Det är skönt och varmt i ett krypin, ändå kan man tydligt göra vad som faller en in därinne. En kvinna berättar: »Jag önskade mig in under skåpet, där ville jag leva och leka med hunden.« En man berättar: »Som pojkar byggde vi oss en koja, som inte kunde ses från marken uppe i grenverket. När man var däruppe drogs stegen [ 23 ] upp, och all förbindelse med marken var avklippt. Då kände vi oss fullkomligt lyckliga.« I detta utmålas det egna rummet, det fria liv som är på kommande.
På väg redan därhemma
Pojken som gömt sig rymmer också hemifrån, i det fördolda. Söker sig ut i vida världen, fastän han samtidigt kapslar in sig, han har nämligen beväpnat sig med väggar i alla riktningar när han reser ut. Så mycket bättre blir detta om gömslet är rörligt, det vill säga om det utgörs av levande varelser. Skall förstås: av fredlösa eller sällsamma människor, som man slår följe med, och bland vilka man inte förmodas vara. Det är inte alltid skolpojkens främsta strävan att bereda sina föräldrar och lärare glädje, men föräldrar och lärare förstår sig också garanterat på att skapa misstämning. Lidandet i skolan kan vara värre än något annat lidande längre fram i livet, med undantag för straffångens. Därav önskan att bryta sig ut, besläktad med fångens, och eftersom yttervärlden ännu är otydlig, antar den sällsamma drag. En kvinna berättar: »Som flicka önskade jag ständigt att det skulle komma inbrottstjuvar. För dem skulle jag peka ut allt, silver, pengar, linne, allt skulle de ta med sig, och som tack för hjälpen mig också.« En man berättar: »När jag första gången hörde en säckpipa, sprang jag efter den på samma sätt som jag rände efter allt märkvärdigt. Men jag vände inte om efter ett tag, som fallet var med de märkvärdigheter, som normalt drar fram på gatorna, skärsliparen, frälsningsarmén och så vidare, utan följde med ut ur staden, vidare på landsvägen, till de kända byarna, och sen till de okända. Och det var inte bara den fantastiske mannen som lockade, jag förfördes också av den susande ande, som jag tänkte mig höll till i säckpipan, den ande som jag slutligen själv förvandlades till.« På detta sätt utvidgas det snäva reviret vid sju, åtta års ålder, högst främmande ting tilldrar sig i det (när stegen är uppdragen från marken). Visserligen är det bara gömslet som vill förläggas hit, pojken på insidan rymmer osynlig tillsammans med vänner. Bortför sig själv på frustande springare, med vajande plymer till äventyrets säkerhet. Natten är full av värdshus och slott, i alla finns pälsverk, vapen, sprakande eldar, män höga som träd, klockan existerar inte. [ 24 ] Betecknande för den dubbelbottnade lusten att gömma sig är också teckningar från denna tid. En spretig säkerhet förs över på papper, ett hus, en stad, en fästning vid havet, späckad med kanoner. Framför den ligger öar, de avvisar fienden från sjösidan; på landsidan finns däremot en tredubbel gördel av fort. Dessa spärrar vägen, den enda som för in i drömfästningen, och den är minerad. På detta sätt vilar staden vid havet, osynlig från skolans och hemmets håll, med ögon slutna som i slummer. Men notera: fästningen skildrades inte bara som ointaglig, den utstrålade också makt, nimbus; långt utöver papprets rand, in i det obekanta, sträcker sig dess inflytande. Det egna livet var skyddat och kantat med tinnar och torn högst upp, men dessa kunde bestigas så fort man ville njuta av utsikten. Denna förbindelse mellan nära och lockande fjärran äger bestånd också i fortsättningen. Vilket vill säga: från denna tid är önskelandet en ö.
5 FLYKTEN OCH SEGRARENS ÅTERKOMST
Den som drömmer blir aldrig stående på fläcken. Han rör sig, nästan som han vill, bort från den ort eller det tillstånd, där han för tillfället befinner sig. I tolvårsåldern upptäcks medresenären jaget, därför frodas drömmarna om det bättre livet särskilt yppigt vid denna tid. De sticker liv i den jäsande dagen, flyger högre än skola och hem, tar med sig det som är kärt och dyrbart. Är förridare på flykten och är först att ge husrum åt våra allt tydligare önskningar. Nu övas konsten att tala om sådant, som man ännu inte har upplevt. Också genomsnittsmänniskan berättar under denna tid historier för sig själv, lättviktiga fabler, i vilka det går henne väl. Historierna virkas ihop på skolvägen eller när man är ute och flanerar med vänner, och alltid står berättaren i centrum, som på en arrangerad bild. Nästan alla är vid denna tid fyllda av ett hat mot medelmåttan, även om de själva inte har fallit så långt från trädet. Den unga gåsen vill förbättra sig, slyngeln spottar på all huslig instängdhet. [ 25 ] Flickor broderar på sitt förnamn som på sin frisyr, gör det pikantare än det är, och når på så sätt startpunkten för en drömd annorlunda tillvaro. Ynglingar siktar på ett ädlare liv än det fadern i givet fall lever, siktar mot stordåd. Lyckan provsmakas, den smakar förbjudet och gör allting nytt.
Iväg till skeppet
Köttets frestelser är inte alltid med i bilden, åtminstone inte så att det blir tydligt. Flickor bevarar länge en förvärvad blyghet, pojkar sätter ära i en sorts torr kylighet hos sig själva. Ofta hindrar högmod och egenkärhet kärleken från att inta en position, som man i fantasin drömt speciellt för den. Den rätte eller rätta tycks inte finnas eller finns bara inom det egna könet, ofta finns han eller hon inte ens i önskandet. Därför blir luftslottet på detta stadium sällan lustslott, haremet och drömkvinnan kommer först längre fram. I den torra fantasin lever också infantila skapelser kvar rätt lång tid; just deras ensamhet genomsyrar flyktmotivet. En kvinna berättar om denna tid: »Jag ville bli målarinna, drömde mig till ett orientaliskt slott på ett berg, levde där ensam med mitt utomäktenskapliga barn, som jag fått med en mycket distingerad man.« En man berättar följande som svar på frågan om sin fabel vid femton års ålder: »Jag ville gå till sjöss och tänkte till den ändan ut ett makalöst krigsfartyg. Det hette Argo, seglade så snabbt att det var nästan allestädes närvarande vid jordens alla kuster. Jag var Argos herre, med titel och rang av furstlig amiral, härskade över alla kejsare och kungar, ritade i kraft av mina elektriska kanoner upp kartans gränser på nytt, placerade framför allt mitt älskade Turkiet inom dess gamla gränser. En gång om året inföll flygnatten, skeppet lyfte från havets yta och landade på jordens högsta berg. Där höll jag gästabud för alla mina vänner, lät dem skåda in i framtiden genom ett särskilt placerat fönster, utövade den gröna strålens hemligheter. Denna stråle lyser på Stilla Oceanen kort efter solens nedgång, och jag förstod att hantera den så, att man med dess hjälp kunde skåda alla undergångna riken.« Detta är fortfarande borgerliga [ 26 ] utsvävningar med juvenil stämpel; hos pojkar ur arbetarklassen i samma ålder är de långt mer dämpade, också redan mer uppfostrade och rediga. Men även om innehållen har gett avkall på den fantastiska prägeln, så har dragningen till dem behållit sin sagoaktiga karaktär, klart profilerad i förhållande till det givna. Det står klart, att dylika fantasier inte bara stiger upp ur hjärtats djup, i lika hög grad härrör de från den kolorerade pressen, och från äventyrsboken med dess härligt utstyrda bilder. Från marknadssstånd, där kedjor rasslar och blir sprängda, där sången till aftonstjärnan sjungs och halvmånen strålar. Argo, Turkiet och liknande kommer från detta håll, liksom den brutalt- eller osminkat-äventyrliga färg, i vilken dessa skapelser strålar. Skeppsbilden står i ursprunget för viljan till uppbrott, drömmen om jagande hämnd och exotisk seger. Argo (och de motsvarigheter, som nästan varje enskild erfarenhet kan sätta i dess ställe) är en sorts ark för de mest centrala önskningarna under denna tid: trumfönskningarna. Viljan bryter sönder det hus, där den långleds och där det bästa är förbjudet. I en historia utan början eller slut bygger den sitt bergsslott uppe bland molnen, eller sin riddarborg i form av ett skepp.
Den gnistrande skålen
Först nu gör sig sockrade lustar påminda, med en gång skummar de upp. Kärleken tillåter ingen att isolera sig i det drömda slottet eller ute på havet. Ensamheten söks inte längre, fabuleras inte, utan är outhärdlig, den är helt enkelt det outhärdliga i det liv som tar sin början vid sjutton års ålder. Om den verkligt rätta flickan lyser med sin frånvaro för länge, framträder hon i stället någonstans i sin tänkta, uttänkta gestalt. Fruktansvärda blir då kvalen över att ha försuttit ett tillfälle: varje fest där man inte var närvarande ger utrymme åt överdrivna önskebilder, och den unge mannen tror att en av dem har nedstigit till jorden just den försummade kvällen. Nu är det för sent att möta henne; ty flickan, även om man skulle finna henne, kan inte mäta sig med den bedövande koloriten hos sin bild. Men också i lyckliga sammanträffanden spelar den erotiska förtrollningen in och klär den unga kvinnan i drömmen om henne. Den gata eller stad där den [ 27 ] tillbedda bor blir förgylld, blir till fest. Den älskades namn strålar ut från stenarna, teglet, staketen, huset där hon bor står alltid under osynliga palmer. De egna krafterna är man inte så viss om, medan hennes är mångfaldiga och inverkar menligt på varandra. Därför slits den unga människan ofta mellan yttersta nedslagenhet (ända hän till frågan om man egentligen förtjänar att vara satt till världen) och kompenserande övermod. Förlägenhet och gåpåaranda går hand i hand på detta stadium; den unga människa, som inte hör till genomsnittet, eller hatar det, känner sig som en liten gud, och eftersom de andra inte bemödar sig om att föra saken i bevis, gör hon det själv. Hon vill vara först över mållinjen, vill överträffa; målet kan vara helt oväsentligt, det står för något obekant. Det som hos barn var den släta huden eller lyckan över de långa benen, de hårda musklerna, blir hos unga flickor stoltheten över pojkbekantskaperna, hos pojkarna den triumf det innebär för fåfängan att bli sedd tillsammans med den vackraste flickan i kvarteret eller staden. Mer på djupet går det obestämda eller om sig själv osäkra, genom att detta att bli försmådd aldrig upplevs så bittert, detta att bli vald (plats i första ledet) aldrig upplevs så känsloladdat som under puberteten. Ungdomen blir här sin egen gisslan eller sin egen lagerkrans, det finns inget mellanläge; bortom ensamheten, den så häftigt undflydda, finns bara nederlaget, som vederlägger anspråken på att göra sig gällande, anspråken på framtid, eller segern, som bekräftar samma anspråk. Omogenheten i sig är en inbjudan till att spela ut trumfkort, och utspelet är inte tomt som längre upp i åren, snarare plågsamt och för sig själv förföriskt. Om allting således befinner sig i gungning och vill etableras, fixeras, så gäller det i särskild grad livsljuset, bilden av det kommande liv, som ungdomen ser fram emot. Säkert och visst är bara att där inte finns utrymme för några trivialiteter, och att ingen annan årstid än vår råder därinne. Den unga människan plågar sig med att avsmaka denna framtid i förväg, hon vill utmana det hela med en gång, också med stormar, lidanden, oväder, så länge dessa bara är liv, äkta liv, hittills aldrig realiserat. Och med den egna ungdomen tar världen sin början: ingenting är märkvärdigare för en ung man än att föreställa sig sina föräldrars förlovningstid, och ingenting konstigare än att föreställa sig själv på gamla dar, med barn som nu är förlovade [ 28 ] och har sin egen - till synes oöverträffbara - vår. I denna ungdomstid blir det också uppenbart: det som egentligen förbinder och stiftar vänskap är uteslutande den gemensamma förväntan om en gemensam framtid; det förenar lika sakligt som arbetsgemenskapen längre upp i åren. Om den gemensamma framtiden inte har realiserats dunstar livsandarna från ungdomsvänskapen (där den inte var mer än en sådan); därför är ingenting mer avslaget och tvunget än återseendet mellan gamla skolkamrater efter lång tid. De har blivit som lärarna, som de vuxna från den tiden, som allt mot vilket man hade sammansvurit sig. En sådan återförening får de ungdomliga ansiktena och drömmarna att framstå inte bara som om de hade försvunnit, vilket är självklart, utan också som om de blivit förrådda. Denna opassande chock gör emellertid klart, hur mycket termik och Rütlischwur( 1 ), hur mycket bergsluft som ännu fanns och finns över riktiga sjuttonåringar. Men också bergsluften är full av vindbyar, den deltar i de ständiga vindkantringarna i den mest obestämda av alla levnadsåldrar. Detta också intellektuellt; bara ett fåtal unga människor kan glädja sig åt en av de oundvikliga begåvningar, som gör yrket till kallelse och därigenom besparar dem allt val. Många unga flickor vill helst av allt till filmen, och nästan alla unga män går med högtflygande planer, som inte är gångbara på den gängse yrkesmarknaden. Nu är detta önskningar och riktningar av mer allmän karaktär, som lyckligtvis inte blir vägledande så lång tid, till detta har de för stora brister i detaljutarbetningen. Ja, också där det uppträder en - under senare år utbredd - impuls till produktivt uttryck, av målande, musikaliskt eller skrivande slag, är det förvånande hur allt skrumpnar ihop när det kommer till utförande. Ungdomar av detta slag känner till fenomenet: hur en eld brinner på insidan, hur konsten ligger så nära till hands, men när man vill gripa själva väsendet, så torkar det in, ja, skrumpnar till den grad, att det inte räcker att fylla en sida. Talets gåva är utbredd vid denna tid, men att skriva är svårt, och om skrivandet förverkligas framstår det för just den individ, som svämmar över, likt »ett torkat plommon, skrumpnat och förkolnat«. Bettina von Arnim( 2 ), som säger detta, och som hela sitt liv inte överskred denna ungdomsgräns, har därför främst valt att meddela sig i brevform. En annan form är dagboken, den som inte utan skäl kallas hemlig, eller anförtros åt andra såsom hemlig. [ 29 ] Mången vuxen har i dylika anteckningar, om han gjort sådana, och om han fåfängt eller trofast bevarat dem, ett nivåmärke som sätter honom i stånd att mäta hur lågt hans vattenstånd har sjunkit. Kärlek, svårmod, bildgroddar och tankelarver, efter allt fiskas det här, och allt förblir i sin linda. Men livsljuset, som inte rymmer något avslaget, glänser förvillande, förföriskt för sig självt. Så verkar denna tid olycklig och salig på samma gång; också längre fram i livet ingår bägge stämningarna i vårkänslan. Ett genomgående drag är lusten till mod, till färg, vidd, höjd; den sanne ynglingen uppstår ur en vilja, som under dessa år fortfarande är ridderlig. Därför drömmen om äventyr, som man skall gå segrande igenom, om skönhet, som skall upptäckas, om storhet, som vill uppnås genom kamp.
6 MOGNARE ÖNSKNINGAR OCH DERAS BILDER
Dessa behöver inte vara mindre oroliga. Ty önskandet avtar inte med tiden, det är bara det önskade som krymper in. Det mognade begäret siktar närmare målet, det känner vägen, inriktar sig på det jordiska. Men inte som om det därigenom skulle hålla till godo med livet som det kommit att gestalta sig; just det som upprättas inom småborgerlighetens ram är halvt och platt. Viktiga beståndsdelar saknas liksom förut, alltså upphör drömmen inte att rota sig fast i de tomma utrymmena. Visserligen inrättar sig det besegrade också där, banan bär ofta utför. I dagen kommer billigt gods, som inte längre har [ 31 ] kindernas röda glans, utan är urtröskat. Men den drömmande tror sig omsider ha kommit på, vad livet borde bjuda honom.
De kraftlösa krakarna
Till att börja med slår önskningen till reträtt, gör viss korrektur på det förflutna. Drömmen utmålar hur det skulle kunna vara om en dumhet inte hade begåtts, om en klok handling inte underlåtits. De kraftlösa krakarna och de goda infallen kommer på sluttampen; så talar efterklokheten. Han lider alla kval, eftersom tillfället försuttits, alltså blir det försummade gjort, sagt i efterhand, i inbillningen. Denna inbillning är på en och samma gång ångerfull och längtansfylld, botfärdigheten gör den till en önskedröm, som bättrar på förflutet. I efterklokhetens önskedröm utdelas örfilar, som den drömmande inte hade mod till i det ögonblick, då de var påkallade, gottgörs förluster genom en reträtt till det ögonblick, där det fortfarande var möjligt att undvika dem. Önskedrömmen avsmakar, med bitter njutning, vinster som säkert hade kunnat tas hem, om man slagit till i rättan tid. Man har hoppat i galen tunna - men hur säkert väljer man inte den rätta i den dröm eller berättelse, som man dukar upp inte bara för de andra. Eller man tänker sig källan till den flod, på vilken tillfällena flutit bort, som en vattenkran; man skruvar åt i efterhand, som om ingenting hade hänt. Ruelsen är en känsla, som den borgerliga världen är bekant med nästan bara inom affärslivet, alltså kretsar den ångerfyllda drömmen mest kring pengar, som gått förlorade. Men mitt i allt detta finns just hos småborgaren plats också för hjältelater, de som aldrig gjorde sig gällande när det var påkallat, och för det dundrande talet, som bara inte blixtrade till den där gången. Drömmen spelar upp det önskade som det kunde ha varit, det rätta, som det borde ha varit. Här är platsen för allt skryt och all dum stolthet, och minnet av att saken förhöll sig på ett annat sätt fogar sig fåfängt och anpassligt därefter.
De långa knivarnas natt
[ 32 ]Inte särskilt långt från detta finns de skiftande drömmar, som har sin lust i att ge igen med samma mynt. De är särdeles välsmakande, hämnden är ljuv, men som enbart inbillad är den också futtig. De flesta människor är för fega till det onda, för svaga till det goda; det onda som de inte eller ännu inte förmår sig till avsmakar de på förhand i hämnddrömmen. Särskilt småborgerskapet har alltid haft en förkärlek för den knutna näven i byxfickan; det är i linje med det att slå mot fel person, eftersom det främst far ut åt det håll, där minsta motståndet står att finna. Ur de långa knivarnas natt trädde Hitler fram, ur den dröm som hörde denna natt till kallades han fram av herrarna, när de hade nytta av honom. Den nazistiska hämnddrömmen är också subjektivt förtryckt, inte upprorisk; den är stum vrede, inte revolutionär. Och vad den så kallade järnviskan( 3 ) beträffar, hatet mot det utsvävande levernet hos kroknäsorna och överheten, så förråder mellanskiktens moral, som alltid i dylika fall, bara sin innersta dröm. Och liksom mellanskikten i sin hämnd inte hatar utsugningen, utan bara det faktum att de inte själva är utsugare, så är det inte de rikas latbänk som moralen hatar, utan bara det faktum att den inte kommit dem personligen, alldeles speciellt, till del. Detta har alltid varit måltavlan för löpsedlarna hos de blad, som gärna rodnar: smuts- och skandalpressen. »Sanningen, just inkommen: Sopphönsen i varuhuset Wertheim - Haremet i Tiergartenvillan, uppseendeväckande avslöjanden.« Men det som avslöjas är bara kälkborgarens egen förargelse, både vad Wertheims reveny och den judiska liderligheten beträffar. Därav beredskapen att inträda i den förintade Wertheims ställe, efter en vedergällning, som inom den föregivet hatade misshushållningen bara byter ut det subjekt, som står för den. Det försåtligt brutala i operationen, den likt pissoarstank genomträngande vidrigheten hos detta sätt att önska, har i alla tider utmärkt pöbeln. Den är till salu och redlöst farlig, följaktligen kan den bländas och brukas av dem, som har medel därtill och ett sant sakintresse för de fascistiska pogromerna. Anstiftaren, den drivande kraften bakom kristallnätterna, var självfallet storkapitalet, men den rasande småborgaren var den överraskande, [ 33 ] ohyggligt förförbara yttringen av denna kraft. Därifrån utgick skräcken, det ännu inte på långt när utsöndrade giftet i the average man on the street, som man kallar småborgaren i USA i våra dagar. Hans hämndönskningar är skämda och blinda; ve oss om de virvlas upp. Till vår smala lycka är pöbeln i samma grad trolös; dessutom faller den med förkärlek tillbaka på den knutna näven i byxfickan så fort förbrytelserna inte längre får nattlig frigång från högsta ort.
Strax före stängningsdags
På vilket sätt blir då det vanliga livet, det stillsamt vardagliga, inspunnet i drömmar? Om vi lämnar hämndönskningarna därhän, så finns det utöver dem också varma önskningar, harmlöst befängda och brokiga. I allmänhet nöjer sig den lille mannen, han som saknar klassmedvetande, med att bara möblera om en smula i det som är honom givet. Han ändrar ingenting, men tömmer för en stund ut badvattnet från sin hittillsvarande, som så otillräcklig upplevda tillvaro. Hans vakendrömmar förblir privata, de är - företrädesvis - sexuella, på nästa steg ekonomiska och i bägge fallen musserande. Ensamma promenader ger utrymme för dessa bilder; egenhändigt författade romaner, som handlar om jaget, börjar spinna sina intriger. De är inte längre unga, inte längre fulla av övermänniska, drömskepp, furstlig amiral. Men de är tillräckligt äventyrliga för att garnera hemmets pyttipanna till oigenkännlighet. Den blyge eller den som gjort ett medelmåttigt parti njuter kärlekens nöjen som en fulländad älskare, upphetsad inbillning bullar upp dubbelt och tredubbelt, outtömliga krafter står till förfogande. Det finns så kallade skämtkort, på vilka en naken kvinna uppträder som en gummiballong: viktlös, vridbar åt alla håll, för godtyckligt bruk; på detta vis hallucineras en i högre mening motståndslös Kalypso för den svältfödde Babbitt. Mestadels finns det flera stycken, en blandning av fri kärlek och harem, fullt av dresserade kvinnor. Med utbytbara ställningar och grupper, ena sidan blir skändad, den andra tittar på; en förtrollad skog av heta ögonkast och särade ben. I vanliga fall är det harem man föreställer sig besatt med de kvinnor, som den väluppfostrade, ofta också impotente vällustingen inte har erövrat i livet. Men utsvävningen [ 34 ] mättar inte ensam, inte ens om de så vällustigt mognade önskningarna står för den. Ty mannen är inte skapt enbart för kärlek, därför får kälkborgarens dröm också praktiska drag.
Uppfinnandet av ett nytt nöje
[ 35 ] De flesta människor på gatan ser ut som om de hade något helt annat i tankarna. Det andra är företrädesvis pengar, men också sådant som pengar skulle kunna omsättas i. Annars skulle det inte vara så lätt att locka med grannlåt, fresta med vacker figur. Flanören skulle inte finnas till, inte heller den permanenta lusten hos var och en att förvandla sig till flanör. På detta sätt blir också affärsgatan kringspunnen med drömmar, inte bara den mer lantliga promenaden eller livet och slitet i förorten. En kvinna står framför skyltfönstret, hon ser på skor i ödleskinn med sämskskinnsbesättning, en man går förbi, ser på henne, och så har var och en ett stycke av den andres önskeland. Det finns lycka i världen så att det räcker åt alla, bara inte åt mig: det är vad den önskning, som vandrar omkring på detta obestämda sätt intalar sig. Därmed demonstrerar den visserligen samtidigt, att den bara vill bryta ut något ur världen, inte ändra på den. Den lägre tjänstemannen, småborgaren, som det här är tal om, detta visserligen långt ifrån homogena, men i stigande grad homogeniserade skikt, nöjer sig med att ha de behov, som väcks genom den skyltning, som inriktar sig på det. Detta förenar alla borgerliga drömmar, samtidigt som det beskär dem, trots utsvävningar i ett fjärran, hän till den överdrivet blå kusten i resebroschyren och längre ändå: de får inte spränga det givna. Människor med detta slag av önskningar lever över sina tillgångar, men aldrig över de allmänt rådande förhållandena. Om detta gäller för den medelålders tjänstemannen, med medelklassens hittills så molnbeslöjade medvetande, så har högborgaren, som lever i tillräckliga omständigheter, egentligen ingen orsak att spränga det givna ens i sina djärvaste drömmar. Det är lättast för honom att överge ungdomsideal och bara inrikta sin vilja på sådant som kan uppnås, lättast att vara den framgångsrike mannen, som har sitt på det torra i förvärvslivet. Och detta förtjänar verkligen sitt namn, fullt av planer med goda vinstutsikter, men på det stora hela utan det som han, mest i föraktfull ton, kallar utopiskt. Eftersom den besuttne, i motsats till löntagaren, kan göra varje önskan till sin egen, hyser han så att säga inga bestämda önskningar, det vill säga inga länge närda och på detta sätt utvecklade. Och ändå, hur mycket blicken i detta fall än studerar enbart vänstra sidan på matsedlar av alla de slag, [ 36 ] och inte, som i tjänstemannens fall den högra sidan, där priserna står, så leder ändå just detta överflöd till att en alldeles specifik framkallare av mognare, mera stadgade önskningar träder fram: långtråkigheten i stället för nöden. Ingen hastighet, ingen lyx, ingen aldrig så blå kust räcker till för att hålla den från livet; till och med hasardspelets sinnesrörelser blir i längden triviala. I ägandets avgrund rullar denna ledsamhetens dimma, och ingen höjd välver sig därovanför, eftersom det inte finns någon höjd. De enda önskningar, som trots allt höjer sig över detta, är de som sträcker sig efter den hett eftertraktade kittlingen, snobbkappan som vänds efter vinden, modet och dess växlingar, förutsatt att dessa inte är för bjärta. I och för sig produceras hela tiden ny stil också för massorna, så att kommersen (som inte är säkrad enbart genom skräpproduktion) hålls igång; men impulsen kommer först ovanifrån och är äldre än lusten till omsättning. Den som lever i stor skala på arbetsfri inkomst (en allt sällsyntare figur), men annars ingenting är och ingenting kan, sörjer för att långtråkigheten åtminstone görs intressant för honom. Redan Xerxes utfäste en belöning för uppfinnandet av ett nytt nöje; i modernare form styr flyktförsöket ur välmågan in i snobbism. Eller också i spleen: en rik engelsman genomkorsade alla länder, där det finns spetsbågar, för att fotografera dem. De borgerliga önskningarna, åtminstone den privata sfärens, slutar alltså för den lilla människans del med att också hon vill skära sin bit av den gamla kakan från det gamla bageriet, som det heter i Brechts »Tolvskillingsopera«. Hos de besuttna är slutmålet med nödvändighet excentriskt, det vill säga allt häftigare påeldat in i allt större intighet.
Ett tillfälle att visa prov på vänlighet
En hel del av det som de andra har faller också den icke-borgerlige drömmaren i smaken. Men i grunden föreställer han sig ett liv utan utsugning, och detta liv måste erövras. Han är inte den fastlimmade musslan, som måste invänta det slumpen gör tillgängligt, han överskrider det givna, i handlingar såväl som i drömmar. Den lyckliga tillvaro, som anteciperas, ligger bakom en rökridå, skymd av röken från en oerhörd förändring. [ 37 ] Den värld, som sedan träder fram, är likaså förändrad, där finns inget utrymme för en Babbitt, inget utrymme för den lättja, den ruttenhet han representerar. Detta får inte fattas så att livets angenämheter skulle vara tvivelaktiga eller begränsade till sin borgerliga gestalt. Åt var och en en höna i grytan och två bilar i garaget, det är också en revolutionär dröm, inte bara en fransk eller amerikansk eller »allmänmänsklig«. Men den hemtrevliga lyckans valörer förskjuts inom ramen för den revolutionära önskedrömmens utsikter, redan av det skälet att lyckan inte längre uppkommer ur andras olycka eller mäter sig mot den. Av det skälet att medmänniskan inte längre är ett hinder för den egna friheten, utan det på vilket den förverkligas. I stället för näringsfriheten lyser friheten från köpande och säljande, i stället för de föreställda tjuvnöjena i den ekonomiska kampen den föreställda segern i den proletära klasskampen. Och ännu högre upp lyser den avlägsna freden, den avlägsna utsikten till solidaritet med alla människor, vänlighet mot alla och envar, som den utsikt för vars skull kampen förs med sikte på det avlägsna målet. Att allt detta ännu befinner sig i rörelse, leder visserligen till, att de icke-borgerliga drömmarna i enskildheter fortfarande är avsevärt otydligare än de drömmar, som bara har att ta för sig ur den föreliggande skyltningen. Inget varuhus skickar dem sin katalog, ingen mecenat, som förverkligar från ovan, lever för deras skull. Därför måste de inte bara tillskrivas en ojämförligt högre rang, utan också en förväntan på det obekanta, en planering av det icke förverkligade, som de mognare årens borgerliga önskebild överhuvud taget inte längre förfogar över.
7 DET SOM ÅTERSTÅR ATT ÖNSKA PÅ ÅLDERNS HÖST
På ålderns höst lär vi oss glömma. Uppviglande drömmar träder i bakgrunden, fastän deras bilder lever kvar. De förespeglar flykt, på samma sätt som i ungdomens vår: beröringspunkten mellan tonårsskönheten och den farliga åldern, den klädmedvetne ynglingen och den gamle sprätten kan vara en yr lust till nytt liv. Dock skall sägas: man faller inte längre så villigt till föga för lockelsen. Också om önskningen inte förlorar [ 38 ] i styrka, så minskar den kraft, som tror sig om att kunna uppfylla den. Och om kraften inte minskar, så avtar den besvikna förmågan att utmåla i förväg. I så måtto, ofta bara i så måtto, avtar oron.
Vin och penningpung
I gengäld blir förståndets rädslor fler, dem vill man gå ur vägen för. Kroppen återhämtar sig inte längre lika fort som förr, varje ansträngning känns dubbelt tung. Arbetet går inte längre lika fort ur händerna, ekonomisk osäkerhet plågar mer än förut. Behoven i gestalt av begär avtar visst nog, de behov vilkas tillfredsställande inte bereder glädje, men vilkas frånvaro vållar smärta. I stället växer längtan efter komfort, och obekvämt kan allting bli för en gnällig pensionär, också det gamla, vanliga, för att inte tala om det nya. Den unge mannen är i konflikt med sin omvärld och bekrigar den, den vuxne mannen sätter in sin kraft på den, ofta i det han förlorar sina drömmar och rentav det som en gång var hans bättre medvetande. Men den som kommit upp i åren, gråhårsmannen, tar inte som den unge strid med världen när han förargar sig, utan löper risken att bli grälsjuk, trumpet stridbar inför trycket utifrån. Åtminstone i de fall, där den gamla människan härsknar och helt skrumpnar ihop på girighet och egennytta. Mer önskvärda än någonsin verkar pengarna vara på den borgerliga ålderns höst, både på grund av det neurotiska gripbegäret hos krampaktigt knutna händer, för vilka ett medel helt blir till ändamål, och på grund av livsångesten hos ett orkeslöst väsen. Vin och börs är det som återstår att önska för den triviala ålderdomen, och inte alltid bara för den triviala. Vin, kvinnor och sång, denna konstellation upplöser sig, men flaskan varar längre. Gutår, glade bror; därför verkar en gammal dryckesbroder också mer tilltalande än en gammal älskare.
Frambesvuren ungdom; dennas motönskan: skördetid
Också den unga människan, hon rentav i särskild grad, vill leva länge. Men sällan inbegriper detta önskan att vara gammal, och man övar sig inte i konsten. En ung man kan föreställa sig själv som vuxen, men knappast som åldring; morgonen pekar hän mot middagen, inte [ 39 ] mot kvällen. I sig är det märkvärdigt, att åldrandet, försåvitt det relaterar sig till förlusten av ett föregående tillstånd, med rätt eller orätt uppfattat som mera angenämt, blir riktigt kännbart först kring de femtio. Drabbas inte ynglingen, som lämnar barnet bakom sig, av en förlust? Drabbas inte mannen, när han träder ut ur ungdomens blomstring, när driften förvedas? Dör inte barnet i den könsmogna flickan och pojken, i jaget och dess ansvar, när det framträder? Modern känner det, när den första antydan till skäggväxt kittlar och sticker på sonens kinder, och ynglingen själv känner det, när livet som lek går helt förlorat, när de små tingen och gömslena blir otillgängliga för den växande kroppen. Och vemod är till och med på sin plats vid övergången till den första vuxenåldern, där studentens lyckliga dar tar sin ände och det poststudentikosa tar vid. Ändå är ålderns genomgripande förändring tydligare än någon annan i det förflutna och mer brutalt negativ; en absolut förlust tycks framstå i koncentrat. Alstringsförmågan avtar, förmågan att föda barn försvinner helt och hållet, friskheten går förlorad, sommaren lackar mot sitt slut. Och om den till åren komne inte själv märker, att det är honom det handlar om, så gör de andra det, på verkan avläser han orsaken, oavsett hur ung han är nödsakad att känna sig. För de flesta äldre människor är det mycket lärorikt, när en flicka första gången reser sig och lämnar plats åt dem; det är bara det att denna hövlighet på intet sätt framstår som ett plus, som åldern förskaffat dem, den verkar snarare olycksbringande. Och till och med den gamle narren, som annars vill lura sig själv genom ytlighet, den lättaste ungdomsgåvan, överrraskas av iakttagelsen hur kort livet är. Ett för länge sen förflutet kan på ålderns höst se ut att ligga lika nära som avlägsna berg strax före regnet. Nästan vantroget mottas denna iakttagelse också av den som kommit upp i åren; det tycks inte vara mer än igår som ungdomen runt omkring honom var jämnårig. Ställt utom tvivel alltså: den specifika ålderskänsla, som sätter in omkring de femtio, ibland redan tidigare, förbereds i ringa grad genom de förut upplevda och alls inte så akut upplevda nivåskiftena och uppfattas med viss rätt som något obekant. Skälet ligger i den vaga eller bristfälligt klargjorda vinst, som åldern för med sig, också när man tar med allt det brutalt negativa, som kan vara förknippat med den [ 40 ] och i slutänden är det. Därför uppfattas ålderdomens välkomsthälsning till största delen bara som avsked, med döden i sin förlängning. Döden, en möjlighet i livets alla åldrar, men oundviklig för de övre åldersklasserna, ställer överhuvud taget inte någon flod i utsikt, som kan upplevas av ebben; och det är detta som gör nivåskiftet så slutgiltigt, där det heter ålderdom. Gör det så omisskännligt till skillnad från de tidigare, vilka gömts under ny fjäderskrud; som om den avskedets smärta ynglingen, mannen kan ha känt och i samma grad inte känt vid utträdet ur barndomen eller tonåren här skulle tas igen i efterhand och dessutom adderas till den egna hösten. Därför uppvisar också den icke-triviala ålderdomen reträttönskningar till en ungdom, som den gången, på ort och ställe, ändå snarare kunde uppfattas som något ännu bristfälligt, nämligen ofattbar blomning, men fortfarande utan någon gripbar, begränsad, avslutsmogen frukt. Just en ännu verksam människa i de övre åldersklasserna, en som således inte suger på hågkomstens ramar i sitt vinteride, kommer att önska sig åter åtminstone all den tid, som han hade framför sig vid tjugo. Han kommer att önska sig de långa bakgrundernas tjusning, som livet den gången ännu hade i beredskap, och som otvivelaktigt avtar med avtagande framtid (med de år, som kan »räknas«). Så finns det i den normala ålderdomen ändå en äkta och ackumulerad resignation, som ungdomen känner bara som halväkta och övergående. Här uttrycks inte bara avsked från ett stycke av livet, med bortflyende drömmar, omintetgjorda uppfyllelser, utan också avsked från det långa livet självt.
Kvällning och hem
För en dylik samling krävs det att det är tyst omkring en. En sista, ofta inte oproblematisk önskan går tvärs igenom ålderdomens alla önskningar: önskan efter lugn och ro. Den kan vara lika [ 42 ] plågsam, till och med glupsk, som den tidigare jakten på förströelse. Också det sexuella uppflammandet, som särskilt hos kvinnor mycket ofta erinrar om förpuberteten, hamnar på kollisionskurs med denna önskan. Till och med det i givet fall produktiva väsen, som står ungdomen så nära, som är så förtrogen med denna, behöver mer än förr (eller ännu mer) skonas från störningar. Och varje människa på ålderns höst vill unna sig rätten att vara utmattad av livet; också när hon själv står mitt i världens vimmel, är det till en del som om hon stod utanför. Fåfängan är det sista plagg människan klär av sig, men det skall en excentrisk ålderdom till för att mobilisera den på bekostnad av ron och stillheten. Just i en ålderdom fri från det kälkborgerliga blir bilden av denna stillhet sällsamt skönmålad: landsbygd i stället för stad, svunna tider, där de våta kläderna hänger till tork, medan händerna får vila. Längtan efter ro dämpar i mer betydande fall till och med samvetskvalen över tidigare begångna försummelser och misstag; för den gamle Goethe föreföll misslyckanden i det egna livet i längden nästan likgiltiga, i de fall där de inte hade vänts i framgång. Svunnen lycka, för att inte tala om ofullbordat arbete plågar fortfarande, men i hågkomsten tar åtminstone det senare nästan form, det må sen vara med rätt eller orätt. Alla dessa vänliga önskningar och känslor på ålderns höst kommer tydligt till uttryck i Jacob Grimms tal om ålderdomen, som han själv höll i sitt sjuttiofemte år. Detta tal, långt mer nolens än volens( 4 ), bärs upp av det tacksamma medvetandet om att åldrandet är en välsignelse. Kroppsliga hinder av mera kännbar natur mildras här i den allmänna önskan om lugn och ro, ja, de blir en del av denna. Till och med en möjlig dövhet har enligt Grimm det goda med sig, att överflödigt tal, onödigt pladder inte längre stör, och försämrad syn leder till att många störande enskildheter faller bort; han påminner om den blinde siaren. Och han beskriver den njutning, som den ensamma promenaden skänker den gamle, och hur känslan för natur på det hela taget stegras. I naturen är människan ensam med sig själv, nyttoväxternas pladdrande konversation förstummas, världen blir mörk om kvällen, men vattnet klarnar, livets afton vigs åt kontemplation. Svunnen nöd känns inte mer av, i svunnen lycka drar ingen vind, i hågkomsten upplevs den på nytt, livets mejselslag har utarbetat en väsentlig gestalt, [ 43 ] och sådant som är väsentligt framträder bättre för den än någonsin. Men: också detta slags avsnörning från andra levnadsstadier, betonat genom önskan om stillhet och ett slags lustvandrande stillastående, ter sig olika från tid till annan. För länge sedan svunnen är den Biedermeier som lät den gamla själen, också i många mindre rena gestalter än Jacob Grimms, rannsaka det egna bröstet och förpläga sig vid minnenas långa smörgåsbord. Den senkapitalistiska världen håller sig minst av allt med en det goda hoppets bank för sina åldringar. Genom hopskrumpnandet eller det tvivelaktiga värdet hos besparingarna har vintervilan kommit att i hög grad störas också för medelklassen. Bara det socialistiska samhället kan uppfylla ålderdomens önskan om lugn och ro, men också här är ron, visserligen i positiv bemärkelse, en annan än förut, i det att skillnaden mellan generationerna inte längre separerar så skarpt. Dagens liv är mycket skarpare politiskt trancherat, och det låter sig inte mer sägas att ålderdomen, trots sin besinning, skulle vara oinskränkt reaktionär, och att ungdomen, trots sin friskhet, skulle vara oinskränkt framåtskridande. Ofta förhåller det sig tvärtom, och i en tid, där det - för att välja ut ett symptom - ännu finns fascistiska ungdomsförbund, med eldgafflar i ryggen, sammanfaller ålderdomens önskan om ro inte överallt med önskan om att hela tiden hålla sig till det som var bättre förr. För ålderdomen har det blivit lättare än någonsin att bränna sitt ljus i bägge ändar, nämligen med mod och erfarenhet på en gång, med nytt medvetande och det välkända arvets insikter. Åldringen, som sitter i kvällskylan på bänken framför sin dörr och bläddrar igenom sitt liv, men inte stort mer; detta drag i den grimmska önskebilden har förlorat giltighet såväl ekonomiskt som innehållsmässigt. Ogiltig är däremot inte den förträffliga önskan, så samstämd med önskan om stillhet, att livets tomgång omkring en skall upphöra. Just kärlek till stillheten kan på så vis ha större distans till den kapitalistiska hetsen än den ungdom, som förväxlar hetsen med liv. Här har ålderdomen (som den kapitalistiska världen inte längre vet vad den skall ta sig till med) rätten att vara - ålderdomlig. Att vara sparsmakad, anslå tonen, bruka ord, sända överblickar som inte har sin rot i den aktuella dagen och inte är avsedda för den. Förkroppsliga tider, där allt inte var knog och kommers, men framför allt: tider där detta kommer att försvinna på nytt. Det möjliggör en [ 44 ] överraskande och ändå begriplig förbindelse mellan mycket som har ett par år på nacken, i den mån det kommit till insikt, och en ny tid, en tid utan de käcka, stiliga, uppsträckta vargarna, alltså den socialistiska tiden. Önskan och förmågan att ta det lugnt, se det viktiga, glömma det oviktiga: sådant är egentligt liv på ålderns höst.
8 TECKNET, SOM VÄNDER
Ingen ser fram emot att bli störd. Ändå låter vi oss avbrytas märkvärdigt lätt av nya, oväntade ting. Som om ingen plats i livet vore så god, att den inte när som helst skulle kunna överges. Lusten till en annorlunda tillvaro för oss bort, ofta är denna lust bedräglig. Men ut ur det gamla, vanliga driver den alltid.
Noter:
- Den 8 november 1307 samlades ett trettiotal män på ängen Rütli vid Urisjön i Schweiz och svor en ed om bistånd och gemensam kamp mot främmande förtryckare.
- Bettina von Arnim
(1785-1859),
syster till Clemens Brentano, gift med Achim von Arnim (de två utgivarna av
folkvisesamlingen "Des Knaben Wunderhorn"), utgav själv flera brevväxlingar,
bl.a. "Goethes Briefwechsel mit einem Kinde" 1835. När denna utkommit
förebråddes hon allvarligt av brodern för att hon uppgett sig ha suttit i knäet
på Goethe (Bettina var faktiskt 22 år vid det laget); hur skulle detta
avslöjande kunna påverka hennes söners karriärer, hennes sondöttrars moral? Det
lite Gretchenaktiga charmtrollet gick nog hem hos Goethe - men detta kvinnosätt
hör ju till epoken, flickorna odlade en intagande yta för att bli - gifta. När
det kom till kritan stod giftermål inte högst på Bettinas dagordning, och Achim
von Arnim fick kämpa länge i motvind för att få sin Rakel. Hos Goethe gick det
till slut illa; Christiane, med vilken Goethe hade gift sig 1806 för att
legitimera den då sjuttonårige sonen August (det skedde kort efter att
Christiane med pondus hade avhyst franska soldater från huset i Weimar), såg
till att Bettina fick besöksförbud. Under sina senare år rörde sig Bettina också
politiskt bort från geheimerådet genom att plädera för sociala reformer med
liberal tendens. Till
Biographien von Schriftstellerinnen
.
Bettina von Arnim, någon gång i livet. Angrep hon medvetet, eller undermedvetet, Goethes "mésalliance" med Christiane Vulpius, som Herders hustru i brev hade skällt för "allgemeine Hure", och som av Bettina i den slutliga brytningen offentligt kallades för "Blutwurst" (hon led av uremi, en vanlig kvinnoåkomma efter många graviditeter)? Kvinnornas hackordning återspeglade järnhårda, sociala realiteter, "das Kinde" rörde sig nog i detta nätverk med ett stort mått av automatik, hon var "bitchy" i en kontext. Vi ser denna sociala "nisch-kalkyl" upprepad när sonen August år 1817 giljar Ottilie von Pogwisch; den som äktade August och fick Wolfgang till svärfar fick nog en del bekymmer i hemgift. När Bettina kallar sig barn gisslar hon i sin tur sig själv för kvinnans vid denna tid ytterligt snäva utvecklingsrum, kanske styr hennes dagdrömmar i riktning mot något george sandskt. [CP]
Och: "Die Blutwurst", manufakturarbeterskan Christiane Vulpius, likaledes någon gång i livet, sedd med Goethes ögon, antagligen antikiserad. Jag vågar gissa att man tittade på henne två gånger, kanske mer ändå. [CP]
- "Der eiserne Besen" (järnviskan) var en antisemitisk tidskrift som
gavs ut av Antisemtitenbund i Österrike mellan 1921 och 1932, den kan betraktas
som en föregångare till NSDAP:s "Der Stürmer". Upplagan var ca 5.000. "mit eisernem
Besem kehren" betyder ungefär: ta i med hårdhandskarna.
- Med anspelning på 3 Mos. 19: 32.
- nolens, lat.: ovillig, volens, lat.: villig.
Länkarna senast kontrollerade 05.12.15, på nytt 06.01.24. Översättningen och programmeringen genomgången 06.01.24. Den svenska översättningen läst en gång till rakt över och reviderad 12.2.24, lätta revisioner, en ny not 30.3.24. De interna länkarna kontrollerade 07.03.24.