Borgerlig pacifism och fred

[1048] Det halvgångna slår tillbaka också mot den ädlaste dröm, som borgaren har hyst. Det är den gamla drömmen om den eviga freden, ett sant moderligt utopiskt mål. Men medlen för att nå det var från första början totalt odugliga, och den jordmån där hela saken skulle växa och trivas var fortsatt en blodsåker. Ett i sig kampinriktat, till sitt väsen antagonistiskt samhälle kan inte ligga till grund för evig fred. Trots alla stämningar i denna riktning på folkdjupet och, av och till också högre upp, åtminstone så länge ingenting stör borgarens förtjänst. En obetingad fredsönskan däremot är naturlig bara för bonden, arbetaren, småborgaren, de födda och icke frikallade pretendenterna till den okände soldatens grav. Samma önskan blir så mycket mer naturlig ju mer den förbinds med insikten, att man skall dö för främmande intressen. Intressen som bara nödtorftigt maskeras med fosterlandets sak, det har här betytt: med en minoritets imperialistiska målsättningar. Kampen för arbetsfri tid låter sig då utan vidare förbindas med kampen mot den farligaste och mest omänskliga formen för inpiskande, det organiserade mordets. Men epoker, där den regerande bourgeoisin gett intryck av att distansera sig från kriget, har kommit och gått på ett oregelbundet sätt. Eller rättare sagt: tider där den tillgrep kriget uteslutande på kolonial botten, mot filippinos, indiska bergsstammar, kongonegrer och liknande. I umgänget med stormakter däremot sökte framför allt de anglosaxiska länderna, de kapitalismer som var mest inkörda, som hade störst vana vid det sega förhandlingsbedrägeriets eller fördragsinstrumentets teknik, länge kompromissen, den öppna dörrens politik. Inte utan skäl verkade England, kompromissens hemland, ha besegrat feodalismens vapenpatos med civilanda, eller eliminerat det ur författningen. Därigenom uppstod den bedrägliga och övergående avart, som man kan kalla börspacifism: krig i eller med Europa föreföll för riskabelt och också i fall av seger ur affärssynpunkt alltför förlustbringande, för att man på allvar skulle våga sig på det. [1049] Betecknande nog har den anglosaxiska sociologin i denna anda, långt förbi den viktorianska epoken, nästan likställt krig och feodalism, krig och junkrar, krig och samurajer. Spencers sociologi mobiliserar hela sin så kallade utvecklingsläras verktygsapparat för att bevisa, att kriget blott hör samman med samhällets primitiva och feodala stadier, med tvång, förmynderi, och märkvärdigt nog också med den annars föga feodala centraliseringen. För den industriella perioden däremot ligger det i dess högst egna intresse att avsöndra den överåriga militarismen som en främmande kropp - krig är kungarnas ultima ratio, inte borgarnas. Ur debet och kredit, åtminstone ur krediten lät den spencerska sociologins vett och etikett den vita duvan flyga; fredlig tävlan, som det brukade heta, är förbindelselänken mellan kontoren. Det var alltså på en sådan grundval som den borgerliga pacifismen spred sig, under ledning av England och det som förut kallades Nordamerika. Välmenande och oprecis, astmatisk och uppbyggd av falska föreställningar om den egna funktionen, på köpet användbar som kvasi-peace in our time, med målet att tolerera, ja, gynna Hitler. Ty kapitalismen är förvisso inte det lamm, som Spencer-sociologerna utgav den för att vara, och risken avskräcker inte företagaren, när målet är att förinta konkurrensen. Till och med den föregivna militarismen i sig, sådan den hade överlevt från ett förkapitalistiskt-feodalt förflutet i Tyskland och Japan, skulle för länge sedan ha reducerats till ett paradstycke, om den inte i just dessa länder hade haft det i tiden färskaste imperialistiska uppdraget bakom ryggen. Krig och fred är alltså inte längre motsatser i den monopolkapitalistiska tidsåldern; de härrör bägge ur samma geschäft, ur just detta, det moderna kriget självt kommer ur den kapitalistiska freden och bär dennas anskrämliga drag. Kamp om avsättningsmarknader, konkurrenskamp med alla medel är något som är inpräglat i kapitalet, därför kan det aldrig upprätthålla en evig fred, därför utgör imperialismerna tvunget explosionsatmosfären till ett konstant förkrig, och krigsförklaringen själv (nu för tiden kan den också utebli) blir bara själva utlösningen. En till att börja med sentimental, därnäst utsvävande och slutligen kanaljeaktig idealism kan alltså [1050] bevattna fredsplantan på borgerlig härskarnivå; den maskerar bara förberedelserna till överfallet, si vis bellum, para pacem, if you want fascism, speak about freedom. Ja, just civilandan har i senkapitalismen till den grad kommit att identifieras med långdistansbombplan, att det blivit först imperialismen förunnad att som kapitalismens sista fas bringa kriget till den fulländning, som man kallar total. De olika Wall Street-krigen är totala inte bara för att de på intet sätt längre utspelar sig enbart mellan härar, utan också för att de på ett särdeles heroiskt sätt utväljer det försvarslösa som offer. De fyllda kyrkorna, kvinnorna och barnen darrade inte för riddarhärarna, men inför den imperialistiska bourgeoisins raseri, just denna, finner de ingen förskoning. Vidare, den pacifism, som överlever i storbourgeoisins sköte för att fördöma en i Vita Huset, i Vatikanen, av idel börsmäklare, Tartuffe-figurer och Franco-präster fabricerad aggression, är inte längre bara taskspelande idealism utan rent och skärt bedrägeri. På detta sätt växer och utvecklas freden på kapitalistisk botten som ett lamm i slakthuset; lika lite som drömmen om människokärlek är drömmen om fred realiserbar under kapitalismen. Förvisso är det så, att krigen inte längre är oundvikliga om det kommer till en enhetlig, tillräckligt kraftfull aktion från de prospektiva offrens sida, men de finns där också i fortsättningen som ett ständigt hot, i bästa fall ett rent icke-krig, hela tiden nära att slå över i sin motsats, och bara upprätthållandet av detta tillstånd kräver ständig vaksamhet. Det är först socialismen som kausalt avskaffar kriget och det frö till nya krig, som varje kapitalistiskt fredsslut rymmer. Freden är inte partisak, i den tidsålder där den ständigt hotas är den en sak för mänskligheten par excellence, och då en mänsklighet utan nimrodar. Viljan till frihet från krig, alltså till lata dagar för pacifismen, kan göra sig gällande först i och med det tyglande av den imperialistiska maximalprofiten, vilket när allt kommer omkring är liktydigt med dess avskaffande. I annat fall kommer frånvaron, rentav omöjligheten av angreppskrig aldrig att övergå från att vara ett hett önskat till att bli ett normalt tillstånd.
Detta blir alltså resultatet också här, så snart man sätter bocken till örtagårdsmästare. Dessutom har bockarna själva tvingats erkänna att freden är en gammal dröm, om än för deras del inte en vacker dröm. Berta von Suttners(1) paroll: »Ned med vapnen« förband [1051] sig med en längtan, som var så gammal, framför allt så ofta utmålad, att man kan säga att pacifismen traderar en egen utopi. En utopi, som även om den emellanåt ingår i de sociala utopierna, ändå på intet sätt sammanfaller med dem. Ty fredsdrömmen har fått en särskilt utförlig behandling just hos författare, som inte efterlämnat elaborerade förslag till den bästa staten; så var fallet hos de gammaltestamentliga profeterna, så hos Kant. Den har också sin plats i den revolutionära naturrätten: Grotius, folkrättsbegreppets upphovsman, utmålar freden just som det normala tillståndet. Och innan den blev börspacifism och dennas bedrägliga sken stod fredsdrömmen nära den tidiga borgerliga upplysningen och dess förbrödring mot furstar, mot härskar- och religionskrig. Det kapitalistiska ödets hela ironi måste till för att göra just franska revolutionen och den folkarmé, som den tvingades upprätta till sitt försvar, till den allmänna värnpliktens upphov. Med störst eftertryck uppträdde den pacifistiska utopin hos Kant och då inte i en socialutopisk kontext; dess ljus tändes i stället med det moraliska medvetandets hjälp. Skissen »Till den eviga freden«, 1795, tillerkänner inte politiken rätten att ta ett enda steg, utan att dessförinnan ha gjort sin reverens för moralen, såsom obetingat överordnad. »Politiken säger: varen kloka som ormar; moralen tillfogar (som inskränkande villkor): och utan att vara falska som duvor« (Werke, Hartenstein, VI, s. 437); att förena de två är ingen lätt uppgift, men om kravet att det skall ske kan det enligt Kant inte råda några delade meningar. Moralisk politik, politisk moral skulle sedan leda till evig fred så snart alla stora stater gestaltar sig som om de kommit till stånd genom ett frivilligt fördrag mellan sina undersåtar. På så vis uppstår den republikanska författningen, den ensam har »utöver ursprungets renhet, egenskapen att vara utsprungen ur rättsbegreppets rena källa och dessutom hopp om det önskade resultatet, nämligen den eviga freden« (l.c., s. 417). Men Kant har, om han nu rentav syftar till en enda världsrepublik, trots all rigorism i det moraliska medvetandet nog av bränt bon sens för att med tanke på sin samtids rovstater nöja sig med ett surrogat: folkförbundet. »När det gäller det inbördes förhållandet mellan stater kan det [1052] enligt förnuftet inte finnas något annat sätt att ta sig ur det laglösa tillstånd, som inte bjuder på annat än krig, än att de på samma sätt som den enskilda människan uppger sin vilda (laglösa) frihet, fogar sig under offentliga tvångslagar och på så sätt skapar en (visserligen hela tiden växande) folkstat, som slutligen kommer att omfatta jordens alla folk. Men eftersom deras idé om folkrätt förbjuder dem att vilja detta,...så är det, i stället för den positiva idén om en världsrepublik (om allt inte skall gå förlorat), bara det negativa surrogat, som utgörs av ett krigsavvärjande, bestående och ständigt expanderande förbund, som kan hejda den rättsskyende, fientliga böjelsen, med ständig risk för att denna ändå bryter ut« (l.c., s. 423 f.) Denna pessimism skiljer sig i alla fall från godtrogenheten hos de pacifister, som såg fredens och inte rustningsindustrins sak främjad i en amerikansk »världsrepublik«. Kants pessimism med avseende på den egna fredsdrömmen bygger visserligen inte bara på en korrekt värdering av de rättsskyende staterna, utan lika mycket på de tio buden och profeterna. Bägge dessa instanser vände sig utan illusioner till den människa, som blivit en varg mot andra människor; de tio buden med det skarpa påbudet: »Du skall inte döda«, profeten Jesajas med det ytterst avlägsna löftet: »Sina svärd skall de smida om till skäror och sina lansar till plogbillar.« Detta är messianskt, och det anförtror inte fredsriket åt assyrierkonungen och förvisso inte heller åt dagens Baalspräster, blandar inte ens in dem i sammanhanget. Något sådant kan drabba bara vargarnas »försvarsgemenskap«, bedrägeriets pacifism, samma pacifism som lögnaktigt transformerar den angripne till angripare och fabricerar atombomber för civilisationens räddning. In summa: den gamla fredsdrömmen förutsätter nästan ännu mer tvingande än något annat element i socialutopin tydliga bärare och korrektion. Redan under första världskriget, när det i första hand var de preussiska junkrarna man hade att göra med, stod det klart: pacifism innebär inte att till varje pris avsluta pågående krig, utan att kausalt förhindra de kommande. I det andra världskrig, som fortfarande pågår, där angriparen bara flyttats från Berlin till Washington, står det alldeles klart: [1053] militarismen, hur mycket den än, som i Preussen och Japan, kunde stödja sig på junkrar med bevarad brutalitet, har inte sitt ursprung i feodalt barbari, utan i högst moderna egendomsförhållanden, och ett kausalt avskaffande av orsakerna till framtida krig är i längden otänkbart utan att man avlägsnar de monopolistiska intressena för gott. Lansarna förvandlas med säkerhet till plogbillar först när den mark över vilken plogen drar tillhör alla; inte en timme förr, inte en timme senare. Kapitalistisk fred är en paradox, som mer än någon gång tidigare i historien sprider fruktan, det är denna paradox som ålägger folken att å det yttersta, med uppbjudande av all kraft försvara fredens sak; socialistisk fred däremot är en tautologi.


Teknisk mognad, statskapitalism och statssocialism;
Oktoberrevolution

Att ekonomin skulle kunna skötas bättre är ett budskap, som bara långsamt vinner terräng inom mellanskikten. Den lille handlaren, skenbart självständig, existerar ju i långa stycken utifrån denna vanföreställning. Och den fria konkurrensens lycka, fastän det inte längre finns vare sig frihet eller konkurrens, har ändå inte på långa vägar upphört att spela en roll här. Mannen med den egna butiken, den oräkneliga mängden meningslösa mellanhänder, den anställde som inte kan annat än vara flitig, fastän det inte längre leder någon vart, alla dessa tror fortfarande på en sak, som med tiden blivit både urvattnad och blodbesudlad: den privata företagsamheten. I sitt prekära läge tror de visserligen mer hårdnackat än fast på detta, men de är i alla fall fortfarande privata på insidan, släpar med sig denna rest vart de än tar vägen. Är alltså en hämsko för sig själva lika mycket som för medvetandet om det andra, inte längre privata produktions- och utbytessätt, för vilket tiden är mogen. Men till och med Babbitt känner sig en smula nyskapande så fort han i stället för det ekonomiska maskineri, som han inte kan genomskåda, beundrar det till synes helt transparenta tekniska maskineriet. Han ser fabrikerna, som hålls igång kollektivt, nämligen av arbetarmassorna, och hos fabrikerna finns överhuvud taget inget privat utom firman. Han ser de mödolöst arbetande maskinerna spy ut artikel efter artikel, och ser det till gengäld så mycket mer mödofyllda, [1054] ofta stagnerande affärslivet så fort artikeln blir vara. Han ser hur maskinen sparar in på mänskligt arbete eller skulle kunna göra det, om profitekonomin själv inte hade varit en sådan röra. Han ser hur det redan nu finns fabriker, särskilt inom kemi- och livsmedelsindustrin, som verkar övergivna som på söndagen, eftersom arbetet där utförs av särskilt högproduktiva maskiner. Denna egenartade propaganda har tekniken kunnat bedriva också inom ett så föga bildbart skikt som det genomsnittliga småborgerskapet, och emellanåt har den också realiserats på ett sällsamt sätt. Maskineriet står där, mitt i all sin konstgjordhet, redan som en bit av ett annat samhälle inuti samhället, står där som ett samhälle för vars produktionskapacitet det inte längre finns utrymme inom den privatekonomiska tillägnelseformen, ja, ett som deformeras av denna. Inte minst teknikerna själva har blivit medvetna om denna speciella roll, hur tafatt insikten än må vara. Betecknande för denna utveckling var de så kallade teknokraternas kortvariga, överraskande uppträdande i överproduktionens eget land. Av tekniskt yrkesintresse, vilket här skall förstås: utgående från sin snäva insikt i den befintliga produktionens begränsningar, utvecklade den amerikanske ingenjören Howard Scott ett av de mest långtgående fritidsprogram som sett dagens ljus. Enligt Scott är maskinernas arbetseffekt redan så stor att den tillåter tvåtimmars arbetsdag, men kravet avlyssnades på maskinen och inte på proletariatet (vars krav sällan sträckte sig så långt). Där den går längre än till sådana konstateranden presterar »teknokratin« visserligen inte annat än socialdilettantiskt struntprat, men dessa av all marxism oberörda utopister har i alla fall gett röst åt något, som varje praktiker möter i sin dagliga gärning. Något som uppfinnaren, hygienikern och inte minst den moderne arkitekten möter när han tänker i genombrott och kollektivbostäder: dagens tekniska möjligheter, ja, verkligheter stryps av en föråldrad ekonomisk form. De samhälleliga maktförhållandena ger frihet åt tekniken bara för krigiska syften, produktion av dödsbringande vapen, men det enda den råa kraften hos denna produktion visar är vilken omfattning livsmedelsproduktionen skulle kunna ha. Processer och ämnen som världen hittills inte skådat skulle kunna sättas in för en sådan uppgift, framför allt inom den organiska kemin och i en [1055] teknik, som inte längre nöjer sig med att enbart bearbeta råmaterial, utan siktar till att framställa dem på syntetisk väg. Det hela började i större skala med att anilinfärgerna ersatte växtfärgerna; syntetisk salpeter, olja, gummi följde efter; i en framtid är det tänkbart att plast kommer att att ersätta stålet i bilar, järnvägsvagnar, kanske i maskinerna själva. Konstgjorda gödningsmedel och olika former av bestrålning är på kommande eller skulle kunna vara det; i en hybris och »Anti-Demeterrörelse« utan motstycke, med ett kornfält i handflatan som syntetiskt gränsbegrepp, uppmuntrar de jorden till att avkasta tusenfalt. Kort sagt, tekniken skulle i sig vara beredd, nästan redan kapabel att göra oss oberoende av naturens långsamma och regionalt begränsade arbete med att framställa råvaror, oberoende till och med av de långa transporterna (jfr A. Lowe, The Trend in World Economics, The American Journal of Economics and Sociology, 1944). Tiden skulle vara mogen för en förnyad övernaturering av den föreliggande naturen, om än med de välkända riskerna för borgerligt hävdvunnen, abstrakt stegrad teknisk konstgjordhet. Men - och detta förblir sociologiskt avgörande för den syntetiska kemins alla morgonrodnader -: i det kapitalistiska tillägnelse- och fördelningssystemet förblir det komplett omöjligt att på detta sätt lindra produktionens allsmäktighet. Det skulle stegra den hur som helst redan rådande överproduktionen till en nivå, som vare sig den existerande monopolkapitalismen eller dess latenta statskapitalistiska form, med idel robotar insatta i centraliserad utsugning, skulle vara kapabla att hantera. Detta är samtidigt den yttersta indikationen på att teknisk mognad inte på egen hand är liktydig med socialism. Hur mycket den än har överflyglat sin moder, det privatkapitalistiska samhället, och hur tydligt den privata utsugningsformen också rent tekniskt, ifråga om produktionsmedlen, än visar sig vara föråldrad i förhållande till de för länge sedan kollektiviserade produktionskrafterna. Men produktionsmedlen ensamma skapar ingen lycka, proletariatet måste först förfoga över dem, måste ha bemäktigat sig dem. Utan denna socialisering leder just de högst utvecklade produktionsmedlen till den ena krisen efter de andra, där de inte permanentar det imperialistiska kriget, eller befordrar det totala, statskapitalistiska förslavandet. Framsteget - en kategori, [1056] som i det härskande samhället har reducerats till att gälla enbart tekniken - är i enhetlig form, som verkligt skeende aldrig rätlinjigt; det förlöper tvärtom i ett språng, som leder till riktningsförändring. Detta språng föres bara närmare av det allt högre utvecklade produktionsmedlet maskin. Konsekvenserna för kollektivets del får proletariatet bära, och mot detta tillgriper bourgeoisin inte bara terror och krig, utan hyser också planer av mera latent slag: monopolistisk statskapitalism.
Det skulle inte vara första gången, som den bedrägliga fienden sökte sin räddning i det, som utvecklas med udd mot honom själv. Men det är redan »rent mänskligt« stor skillnad på, om en gruva så att säga förstatligas underifrån eller om det sker ovanifrån. I alla sammanhang håller den »dirigerade ekonomin« på att bli oundviklig, men just inom dess egen ram är skillnaden oerhörd: den gäller frågan om monopolkapitalister eller producenter skall vara organiseringens subjekt. I första fallet uppstår statskapitalism, eller rätt och slätt en funktionsändring hos den privata äganderätten till produktionsmedel, i andra fallet socialism eller överförande av privategendomen på det verkliga, nämligen det producerande kollektivet. Bägge skapelserna har det så att säga gemensamma draget, att de reser sig ur spillrorna av den fria konkurrensen, den liberala marknadsmekanismen. Men bortom denna överdrivet formella likhet uppvisar bägge också den oerhörda, i det socialdemokratiska lägret ihjältigna differensen: att socialismen förutsätter den revolution, som när den uteblir i stället jämnar vägen för statskapitalism. Denna fick sin form genom de båda världskrigen, under vilka produktionen för första gången sedan manufakturperioden reglerades uppifrån. Sitt innehåll får den genom monopolkapitalets växande inlemmande i staten, genom att den dittills subjektiva firman blir statlig, som den härskande klassens nu helt officiellt och på alla plan verkställande utskott. Härvid förbinder statskapitalismen full, ja, skärpt utsugning med de mest djupgående förändringar i den hittillsvarande privatföretagsamheten; allt detta med ett sken av kollektivism. Detta sken kan till och med leda till att den toppstyrda kapitalistiska ekonomin utger sig för att vara socialistisk; så var fallet i hela raden av fascistiska statskupper, [1057] men det sker också under reformistiska förtecken, ofta i all välmening, alltid vilseförande. Ett exempel är den gamla närsynta visionen av »kapitalismens fredliga inväxande i socialismen«, denna redan dubbelt upp, 1914 och 1933, fasansfullt vederlagda bernsteinism. Så länge det råder prosperity och mödosamt bevarad fred kan kapitalismen (som hela tiden rymmer motsatsen till såväl prosperity som fred) på nytt utge sig för att vara liberal, sedan den visat fram den fascistiska skråpuken; men hela tiden ligger en utökad statlig närvaro immanent i monopolismens dirigerade privata företagsamhet. Och i den socialistiska ekonomin uppträder denna tillspetsning, i strid med vad man i allmänhet tar för givet, inte för att denna ekonomi är socialistiskt styrd, utan för att den tangerar statskapitalismen eller - under förespegling att förkorta den sträcka som skall tillryggaläggas - använder och bygger in denna som ett instrument. Det är detektiviskt och utopiskt viktigt att man vid horisonten stakar ut de förändringar, som statskapitalismen skulle kunna tänkas genomgå, om den får tid och utrymme. När det gäller själva huvudsaken, utsugningen, förblir allt ändå vid det gamla, kapitalismens inneboende kriser lindas bara i bomullskrut. Den första förändringen skulle beröra marknaden, som upphörde att vara fri, öppen. Människorna står inte längre mot varandra som agenter för det pågående utbytet, den samlade staten rymmer inte annat än befallande och behärskade. Den övertar kontrollen över prisbildning och varukvalitet, som dittills i någon mån utövats av den fria marknaden. Den andra förändringen berör själva produktionen, sedan marknadens frihet och konkurrens är borta. Den fulla sysselsättningen ställs i utsikt, men samtidigt måste massornas levnadsstandard tvunget sänkas. Och ekonomisk säkerhet ställs i utsikt, genom att produktionen anpassas till konsumtionen, profitekonomin regleras; men priset för säkerheten är att arbetstagararmén förvandlas till slavar i stället för socialistiska delägare och kompanjoner. Också de resterande kapitalisterna får se sin frihet inskränkt, »allmännytta går före egennytta«, men det betyder bara att monopolisterna inskränker den manchesterliberala egennyttan, så att deras egen [1058] allmännytta kvarstår i så mycket formidablare gestalt. Det uppstår ett kapitalistkollektiv, sammansatt av de största rövarna inom industri och distribution, ur den översta civil- men framför allt militärbyråkratin; alla andra människor, på hela jorden, i det väldiga statskapitalistiska komplex vars centrum USA skulle vilja vara, hotar att bli objekt för behärskning av en omfattning och med en genomrationaliserad strategi, som världen hittills inte skådat. Det totala tukthuset, med undernärda och livstidsgaranterade robotar, alltså det perspektiv som Manchesterkapitalet alltid utgett för att vara det socialistiska hotet, är i själva verket dess eget perspektiv. Härtill kommer det pikanta förhållandet, att det pågår försök att under varumärket - frihet introducera den ekonomiska form, som svarar mot fascismen, och den fascism, som i sin tur svarar mot denna ekonomiska form, och detta från USA, där ordet kapitalism ju fortfarande är en hederstitel, medan ordet stat är det motsatta. Detta är alltså några av statskapitalismens horisonter; samma kapitalism, som brukar kalla socialismen »röd fascism« för att denna är på sin vakt mot de imperialistiska mordplanerna. Varefter liberalerna från den fria konkurrensens lyckligen förflutna epok spinner ihop en »tredje väg«, som skall gå fri för det lojt avvisade fascistiska och det sant hatade socialistiska alternativet. I deras egna ögon framstår den som en medelväg mellan »totalitära regimer«; vilket inte ens är formellt korrekt när det gäller proletariatets diktatur, än mindre när man ser till denna diktaturs frihetsmål, det enda och verkligt totala. Skillnaden mellan de bägge »dirigerade ekonomierna« är alltså uppenbar, trots den gemenhet eller härmed jämförbara dårskap, som tar sig för att sammanblanda dem; den handlar om en extrem motsats mellan de sociala innehållen: avskaffad utsugning på ena sidan, helt och hållet cementerad på den andra. Och statskapitalismen hotar som utsikt, ja, som redan inledd verklighet bara så länge människorna håller till godo med och låter sig styras av den. Den kraftigt sänkta lönenivå, som tycks vara oupplösligt förbunden med statskapitalismen, och dess permanenta omyndigförklarande skulle i längden vara omöjliga att leva med, - också om fascismen i ett sista, framprovocerat världskrig (ett krig, som fascismen enligt den logik som [1059] framkallat den, också framgent måste provocera) inte går till det land varifrån ingen återvänder. Men trots allt framgår ur den elakartade latensen statskapitalism något, som hjälper fascismen på väg och nästan gör den konkret, det är tendensen till kapitalistkollektiv i det vakuum, som uppstår efter den försvunna fria konkurrensen: statskapitalism är alltså det sedan länge sökta verklighetselementet i den för övrigt så väsenslösa fascismen. Bland de förförda massorna drar fascismen fördel av osamtidigheten och den undertryckta vreden i sin protest, men den är eminent up to date i sitt ledarskap. Här är den inte bara hjärnspöken, den är också den reella yttringen av en reell tendens, som går ut på samhälleliggörande av produktivkrafter; fascismen har gjort statskapitalismen som reellt alternativ formidabel. Och som mest centrala hot tillkommer just det bländverk ordning, ja, socialism, med vilket kapitalistkollektivet har draperat sig och på nytt torde komma att drapera sig - statskapitalism under mask av statssocialism. Härifrån stammar framför allt den falska känslan av trygghet, ja, av befrielse från en existenskamp, som blivit fruktansvärd; det som går förlorat i form av arbetsfri tid och frihet tycks ersättas genom garantier, genom garanterad sysselsättning, subsidierad fritid. Om det finns något, som intresserar just den amerikanske genomsnittsborgaren, den tidigare risktagaren par excellence ännu mer än vinstbringande verksamhet, så är det livförsäkringar; också den före detta kapitalistiske pionjären byter utan betänkande till sig säkerhet mot den uteblivna karriären, och fascismen tycktes och tycks åtminstone garantera säkerhet för Mr Babbitt i alla stater, som om den vore - framtidsstaten. Det har varit ett svårt misstag, att utsikterna till statskapitalism i så liten grad har utarbetats just i den socialistiska litteraturen, och ett ännu värre att dess skyhöga motsatsförhållande till socialismen inte blivit föremål för tillräcklig analys. Det första misstaget fick till följd att fascismen kom som en fullständig överraskning, det andra till att socialdemokratin kunde bagatellisera följderna av sin passivitet och den föregivet dialektiska optimism, med vilken den gick de stora koncernerna till mötes. Kapitalismen verkade som bekant slå över i socialism av egen kraft, bara den fick löpa sin lina ut; ja, redan de militariseringar av näringslivet, som [1060] vidtog i Preussen 1914, de så kallade idéerna av år 1914, fick på detta fält gälla för socialism. Genom det andra misstaget: den bristfälliga åtskillnaden mellan statskapitalism och - preliminär - statssocialism, blev det dessutom lättare för såväl socialdemokratin som den övriga bourgeoisin att vända bort blicken från den egna statskapitalismen, just genom att den senare, som på ena eller andra sättet »dirigerat näringsliv«, var något man tillskrev Sovjetunionen. Detta må vara ett ondskefullt bedrägeri; det skulle ändå aldrig ha kunnat uppbåda ens ett skenargument för sina formalistiska förvanskningar, om inte skillnaden mellan statskapitalism och dess mellanstadium: statssocialism med avsikt - men också oavsiktligt - hade lämnats svävande. Ja, den bristande åtskillnaden är av så gammalt datum, att den till och med skulle kunna åberopa sig på de centralistiska socialutopiernas ensidiga ordningspatos och bland anarkister har detta också i realiteten varit fallet. Som vi minns, löpte det redan hos Saint-Simon en statskapitalistisk linje parallellt med den socialistiska; »la capacité administrative«, med industrin som utövare, framstod här som fröet till den socialistiska framtidsstaten. Hos saint-simonisten Louis Blanc var statsmonopol och regeringssocialism rentav identiska; Blanc framlade planer för nationalverkstäder med statskredit där var och en skulle kunna producera efter sin förmåga, konsumera efter sina behov. De äldre utopisterna ursäktades visserligen, så länge de inte skilde lika noga mellan statskapitalism och socialism som mellan tukthus och revolution, av att den kapitalistiska utvecklingen ännu inte kunde överblickas; och efterföljande utopiska författare, som Bellamy, drog växlar på sin dilettantiska frihet, när de uppfattade den organiserade borgarstaten som socialistisk. Men så sent som 1939 finns i Amerika, hos H. D. Dickinson och andra, en föregiven »Economics of Socialism«; i denna gör man sig definitivt tankar över statskapitalismens möjligheter och former, inte som abstrakt utopi, utan i rätt nära anknytning till den monopolistiska tendensen: och undersökningen framläggs icke desto mindre som om den avsåg - socialism. Det är som om socialismen skulle svara mot de nidbilder, som anarkister målar upp av den; som om den vore principiell centralisering och ingenting annat, blott och bart stat och inte sovjet. [1061] Därvid behöver det inte upprepas: socialismen i sin vetenskapliga gestalt bär entydiga bestämningstecken på pannan: som akt är den proletariatets revolution, således det fullständiga avskaffandet av kapitalistklassen; som mål är den det klasslösa samhället, således organiserad frihet. Sovjetunionen befinner sig fortfarande i uppbyggnadsakten, är följaktligen fortfarande en stat, rentav en av det hårda slaget, men samtidigt saknar den kapitalistiskt näringsliv. Därför kan det där, som ett led i avskaffandet av all privat äganderätt till produktionsmedel, så att säga i värsta fall finnas statssocialism, men i längden aldrig äkta, reguljär statskapitalism. Och också statssocialismen, i den mån det finns sådan, är inbegripen i process, följaktligen temporär och under avveckling; ty det mål som arbetar i processen är statens bortdöende. Till detta mål adderade oktoberrevolutionen 1917 proletariatets diktatur, epoken efter Lenins död har upprättat en stark stats- och militärmakt för att säkerställa den: trots detta är maktens försvinnande oundvikligt immanent i detta slag av makt. Medan den borgerliga liberalismen däremot, den som en gång i tiden avgav så högstämda löften och sedermera blivit så skymfligt demaskerad, aldrig har bjudit på något annat än den kapitalistiska maktapparaten, i dold eller öppen form. I den kapitalistiska klasstaten har arbetaren i alla tider bara haft friheten att hungra ihjäl, om han inte fogade sig i profitens diktatur, och han skulle vare sig ha uppnått strejkrätt eller åttatimmarsdag, samma rättigheter som statskapitalismen på nytt kommer att beröva honom, om han inte hade tillkämpat sig dem från den så kallade Liberty-statyn(2) i blodig organisationskamp. I kontrast till detta har det land, där den socialistiska uppbyggnaden pågår, satt in hela sin oerhörda kraft och brukar den oavkortad för detta syfte, på det att makten över människor skall vara ett avslutat kapitel. Så att det i stället för den näringsfrihet, med vilken liberalismen har lockat och bedragit, skall uppstå frihet från förvärv. Så att det i stället för den så kallade rättsstaten, som på grund av sitt korrumperade klassinnehåll helt omvandlats till att bli en orättsstat, inte längre skall behövas någon stat. Den ordning, som fortfarande är möjlig inom senkapitalismen, statskapitalismens eller fascismens ordning, bygger helt och hållet på ordningsperversioner, och friheten, i förening med en total självalienation, existerar bara i förtryckt gestalt, där den inte är helt försvunnen. Om igen visar det sig, tydligare än när det gäller välgörenhet [1062] och pacifism och mer avskyvärt perverterat: under senbourgeoisin blir freden krig, ordningen barbari, fritiden försvagning och ödeläggelse. De statskapitalistiska utsikterna för huvud- och statsaktionen fascism visar sig på så sätt näppeligen vara uttömda, om än begränsade. Vid Stalingrad var Sovjetunionen en i högsta grad störande samtida för fascismen; ett Sovjetunionen i inbjudande mognad kommer däremot överallt att innebära slutet för denna statskapitalism.


Den arbetsfria tidens illusioner: bättre kondition för firmans skull

Om kvällen kopplar den förtryckta människan äntligen av, blir på sitt sätt fri. Hon tillåts återhämta sig, och får göra detta eftersom också en arbetare blir uttröttad. Hon får fri tid efter dagens last och möda, för att förse sin maskin med bränsle och rundsmörja den. Frikväll, söndag är liktydigt med: rekreation av arbetskraften; i förvärvssamhället är människan aldrig ändamål, alltid medel. Vad man än tar sig till med fritiden, privat eller enligt gammal hävd, blir bara en dekoration på det borgerliga syftet: reproduktion av arbetskraften. Så mycket mer olikartade är då de drömmar, som tar säte i den förtryckta människans lediga kväll. De skulle vilja uppfyllas just denna kväll, som om den var ett ställe, där det åtminstone uppstår ett slags tomrum. Den friska luften andas in, alkoholen sköljer ned dammet, kortspelet slår ihjäl tiden och innebär dessutom lusten att inte bara vara slumpens offer, utan också att kunna spela med den och på köpet vinna något från motsidan. Härvid uppstår en rörelse i två riktningar: man överger arbetsdagen, vardagen, samtidigt för man dess former vidare i »mildrad« form. Sällskaplighetens olika yttringar upprepar i stor utsträckning de relationer mellan människor och ting, som är förhärskande i samhället och vid en bestämd tidpunkt utgör detta. Dessa relationer gör sig gällande också inom den förtryckta klassen, den som fått den mindre biten av kakan, fastän den har eller kunde ha ett särskilt intresse av att formellt och rentav innehållsligt skilja frikvällen från arbetsdagen. Men att göra detta är inte lätt, inte ens om det finns en vilja att skapa kontrast; sällskapligheten som en spelform av det mera lättsamma slaget bekräftar ett samhälle, också när den flyr från det. Och sällskapligheten bidrar så mycket mer till att disciplinera människorna, [1063] om de som hamnat på samhällets skuggsida själva i mindre grad begråter de rådande sociala förhållandena och mer inriktar sig på den besynnerliga position, som de kommit att inta i dem. Och som vi tidigare sett: förströelsen tjänar då som surrogat för det man inte uppnår i den kapitalistiska livskampen och dess bejakade former. Vad vinstintresset, inklusive dess breda och smala vägar, är för kortspelet och dess oeftergivliga pokeransikte, är den skenbara fria konkurrensens utlokaliserade strävsamhet inom sporten. I samma mån som konkurrens blir omöjlig inom näringslivet, lockar tävlan inom sporten. Lockar inte bara sina hängivna utövare, utan i långt högre grad, genom att man identifierar sig med lagen, tusen och sinom tusen åskådare till söndagarnas professionella matcher. Det är sant, att också de grekiska brottningstävlingarna och de medeltida turneringarna gav prov på »konkurrens«: men den var fortfarande inte så om sig och kring sig. Detta tävlande var, inom det dåvarande överskiktet, inte en avspegling av den ekonomiska kampen, dess deltagare liknade snarare den »högsinte«, som Aristoteles prisar för att han »går genom livet dröjande och overksam, utom där en hederssak eller ett verk kräver hans insats«. Affekten var lust att utmärka sig, inte att frottera sig, var Eros till målet, med den underlägsne som »andre segrare«, inte som konkurrent som vandrar bankrutt från börsen. Mutatis mutandis är denna form för tävlande möjlig också i ett efterkapitalistiskt samhälle; Sovjetunionen gör bruk av den redan idag. Det sportnöje, som utövas av kapitalismens anställda, ger i sitt tävlande däremot med nödvändighet prov på näringslivskonkurrensens alla drag, vilket här skall förstås: den är ett lättsamt surrogat för samhällets försvunna fria konkurrens. Kapitalet erkänner inte att denna konkurrens (fritt fält för dugligheten, en marskalkstav i varje ränsel) är ekonomiskt passé; ty den utgjorde ju, framför allt i »de obegränsade möjligheternas land«, kapitalismens starkaste lockelse. I den mån som det fortfarande arbetar med en skenbart fri konkurrens understödjer kapitalet alltså sådan sport, som mobiliserar detta sken på fritiden. Som om åtminstone kroppen på detta sätt kom i åtnjutande av sina rättigheter, som om mannen åtminstone var värd någonting på detta fält, som om det rentav uppenbarade sig ett stycke Grekland, [1064] benämnt Olympiska spel, en de fria männens fest, inte slavarnas. Och det uppifrån gynnade sportumgänget dopo lavoro (3) inskränker sig i längden inte till en bedräglig frihet; ur kapitalismens synpunkt har det dessutom andra meriter. Också i sammanhang, där kapitalet inte längre är i stånd att förespegla sina anställda att det råder fri konkurrens, också där man erkänner att det råder ett tillstånd av ny livegenskap, duger sporten till att föra bakom ljuset. I detta fall inte på det individuella planet, utan på det kollektiva, men nota bene: det kollektiv som står i firmans tjänst, ytterst i monopol- eller statskapitalismens. Detta är andemeningen i den förfascistiska och fascistiska »gestaltning av fritiden«, där gymnastiken ingår som en beståndsdel. Storföretag har för länge sedan utnyttjat sina anställdas sportintresse till att skaffa sig en speciellt trogen »supporterskara«. Under fritiden går denna inte längre tillbaka till den skenbart individuella konkurrensen, utan tvärtom: det är dess uppgift att föra sitt kapitalistiska företags egen fana till seger; på detta sätt förvandlas idrottsmän till »industristafettlag« (Industriestaffeln). Också här har Sovjetunionen och folkdemokratierna varit först att etablera den sanna innebörden i kollektiv tävlan, genom att företagen själva blivit kollektiv egendom. Den fascistiska staten har till slut erövrat ett »tillbaka till naturen«; dess namn är nu kampsport. Så slutade den kvällspromenad, som styrdes av längtan efter en smula frisk luft, konsten att röra på de förlamade lemmarna. Men de ursprungliga skälen till detta slut ligger redan i det faktum, att arbetsfri tid av bourgeoisin alltid bara har betraktats som förtäckt tjänstgöring och bara varit tillåten i denna form. Kraft durch Freude(4) betyder nu i sin fullbordade konsekvens: reparation av den utnötta varan arbetskraft genom slugt inrättat dopo lavoro. Och allt sker för att denna vara inte skall komma på skadliga tankar under den muntert utfyllda fritiden. För att det vemodiga övervägandet av möjligheter skall kanaliseras och förbli lika subalternt som den övervägandes egen undanskymda post. Fritiden tjänar alltså här ytterst fördumningens syften, antingen med skenbart laissez faire, laissez aller (vid det kapitalistiska ledbandet) eller med former, som åläggs den av fascismen, med kransar för slaktboskapen. Väl att märka: det är inte det faktum att det söks en form också för fritiden, som är beklagans- eller avskyvärt, utan [1065] det faktum att den, med ett dylikt innehåll, utgår från fiender till folket. Söndagen, till och med beröringen med naturen, kommer på detta sätt att vara mer intimt förknippad med den kapitalistiska arbetsdagen än någonsin förr. Och varan arbetskraft blir inte kvitt sin varukaraktär ens när den rekreerar sig; kapitalets långa arm omfattar mannen vid maskinen såväl som vid kvällsmaten, i sporthallen såväl som i semestervårdhemmet natur. Trots detta kan det upproriska, det som kräver något annat, i längden inte hållas på avstånd, inte ens efter arbetets slut; ty människan är inte en vara. Inte heller hennes lättja, denna relikt från paradiset som Schlegel uttryckte saken, på denna punkt verkligen en bakåtvänd profet. Men det är framför allt hennes élan, inte enbart hennes lättja, som undantagslöst söker ett tillstånd, där till och med klockan, som pliktvisare, lever som om varje dag vore den sista.


Bevarade äldre fritidsformer, förstörda, men inte utan hopp:
käpphästen, folkfesten, amfiteatern

Det finns ännu en del av människan, som inte varit till utförsäljning, eller inte har varit det helt och hållet. I enjoy myself säger engelskan; åtminstone i ord gestaltar den overksamheten på ett angenämt sätt. Dolce far niente(5), ett sätt att vara, inte bara ett ord, skänker en inre lockelse redan åt det arbetsfria livet i sig. Förutsatt att man också har de yttre medlen därtill, eller vet att dem förutan skaffa sig så mycket ledighet som möjligt. Dessutom förutsatt, att det inte finns något man har lättare att stå ut med än en rad sköna dagar, att man följaktligen inte är oförmögen till glädje. För att arbetet bränt ut en, och man saknar tid och föredömen både för lyckans behag och dess harmoni. »Du är som en blomma«, att vara detta ställer sig visserligen svårt i ett samhälle, som inte heller i sin leisure-class uppvisar många blommor, möjligen med undantag för de köttätande. Det visar sig här: också inom den lediga tid, som kapitalismen ödelagt, finns fortfarande halvvägs skyddade områden. Där lever fortfarande ett stycke eller ett styckverk människa, som inte helt låter sig säljas ut, inte helt låter sig brukas för reproduktionsgeschäftet. Hos denna människa finns vissa kvarlevor av en fritid med rikare innehåll från äldre tider, förkapitalistiska tider, och dessa är värda att beaktas, ja, i givet fall att ges ny funktion under förändrade förhållanden. På grund av sina [1066]förkapitalistiska drag är sådana inslag också långt mindre inkorporerade i kapitalismen, fastän de självklart låter sig brukas och förfalskas. Härvid avses sådana olikartade muntrationer efter arbetet som den privata käpphästen och den offentliga folkfesten (för det mesta grupperad kring gamla kyrkliga högtider), slutligen hela komplexet av kultur på väg mot gemensamhet: amfiteatern för alla. Människan är alltså inte helt förrådd i alla sammanhang, det finns områden där en del av henne inte är utförsåld, där den gläds över sig själv. För det stillsammaste av dessa fritidens glädjeämnen står den privata käpphästen, på den kan man alltid ta sig en lättvindig om än något ensam ridtur. Fritidssnickare, trädgårdsodlare och gud vet hur många andra varianter låter sig av hobbyn förespeglas det yrke, som de har försummat eller som alls inte finns i livets allvar. Dylika sysslor får ofta ett förkrympt utfall, men i fjärran randas arbetet utan inbyggt tvång, en privat föraning av vad gärning med lust och kärlek skulle kunna innebära. I länder som USA, där det nästintill slumpartat valda yrket, jobbet, sällan uppfyller människorna, finns det därför flest käpphästar, hobbies. Och hobbyverksamheten som sådan kommer att försvinna först när den själv en gång utgör det riktiga yrket. Fram till dess låter käpphästen oss förstå, hur de privata drömmarna om uppfylld fritid ter sig; arbete som framstår som fritid. Om det mest privata av fritidsnöjen däremot övergår till det mest offentliga och kastar av sig allt som inte har med käpphästen att göra, så framträder ur svunna tider den minst ansträngande bland fritidssysslor: folkfesten i lössläppt folklig tradition. På landsbygden blomstrar den fortfarande mer eller mindre, men också i städer där - inkapslade eller invandrade - gamla seder och bruk bevarats. Processionen, karnevalen, kyrkfesterna fyller då inte ut sön- och helgdagarnas tomrum, utan förvandlar verkligen dessa till helg. Länder på romersk-hednisk grund har fler dylika fester än länderna i norr, och katolska länder en större begåvning för dem än arbetsetosets protestantiska länder. USA, med tre miljoner italienare i New York, demonstrerar med dessas hjälp till och med på ort och ställe skillnaden mellan levande glädje och död glädje. Den levande glädjen är den, som en gång i tiden i samband med de talrika kyrkofesterna har emigrerat från Palermo eller Rom, Bari eller Neapel; den döda är yankeevärldens fun, från [1067] juke-boxen till cocktail-partyt. Italien, Frankrike, Österrike, Bayern, Rhenlandet har i kraft av sin antika bakgrund och katolska tradition i vart fall bevarat enklaver i kapitalismens generella, döda mekanism, alltså en sorts mellanrum för en livskänsla, för vilken tid ännu inte är pengar och fidelitas ännu inte en vitmenad grav. I full utsträckning har folkfesterna väl bevarats bara i Ryssland, så att Sovjetunionen inte bara kunde överta dem, utan dessutom kunde låta folklivet, den ingående folkliga glädjen komma i hamn, komma hem i det nya samhället. Annars har till och med Frankrike deformerats av den borgerliga mekaniken, som skapat en permanent skillnad mellan konventionell och naiv gaieté parisienne. Småborgarens söndag i familjens sköte är mestadels möblerad förtvivlan; och hur är det med den offentligt uppvisade, till och med i den rättrogne epikuréns land? »Man behöver bara«, skriver Jean-Richard Bloch om en civilisationsform, som berört till och med Paris med sin fernissa, »man behöver bara promenera på en helgdag genom våra parker och trädgårdar, på våra städers boulevarder, för att i tusenfaldig upplaga möta dessa bedrövliga borgarfamiljer, dammiga och uttråkade, som driver ett par sysslolösa, trumpna, skenheliga barn framför sig.« Hit hör också påminnelsen om det söndagselände, som Seurat målade i promenadstycket »La Grande Jatte« (jfr s. 953 Till s. 953), och jämförelsen mellan dessa gudsförgätna grupper av flanörer, ja, mellan hela det urvattnat-förtvivlade lustvandrandet och den franska sorglösheten. Med denna kontrast etablerad dyker de gamla holländarnas saftiga kirmesbilder(6) upp, och alla de önskedrömmar, som hör ihop med kyrkofester och karnevaler, där söndagseftermiddagen, i stället för att vara den bästa tiden för självmord, kunde lämna plats för kollektiv livsnjutning efter arbetsdagens hela elände. Arbetsdagen var ännu mer ansträngande än idag, men en icke förtryckt förmåga till glädje tog form på festdagarna, glädje av ett slag, som bara kan finnas och fyllas ut i gemensamhet. Läs Goethes beskrivning av Sankt-Rochusfesten i Bingen i »Resa vid Rhen, Main och Neckar 1814 och 1815«, denna storartade friskhet och trevnad; här möter man verkligen en trogen återgivning av glädje, som kan sin sak. I dessa sammanhang frigjorde folkfesten på alla sätt [1068] önskedrömmar om festivitas, men de saknade det teatraliska och också det melankoliskt-sentimentala drag, som utmärkte den tärande klassens festutopier, trots deras höga grad av festglans och för-sken. Summa summarum: folkfesterna kontrasterar mot nöden, härskarfesterna mot långtråkigheten. Och denna kan inte mötas med avspänning, utan om igen bara med ansträngning; därav Heines paradox om "ett dolce far nientes tappre vapenbroder". Omvänt finns det inget artificiellt i folkfesterna ens där de, som fallet ofta varit och särskilt i Italien, har tagit upp och förändrat den regerande barockens former. Härvid lyser herdelivet, det sökt arkadiska på ett slående sätt med sin frånvaro, i stället tillkommer naiva element, antikt gods, ett sista uppblossande från Dionysos' sida. Dionysos är en upplösande gud, därför har hans folkfest visat sig duga till att skapa ny funktion, som på intet sätt längre är klerikal. Denna helgdagsvärld firar lyckliga tilldragelser, som det först längre fram kommer att finnas verklig anledning att fira, det vill säga: en folklig befrielse anteciperas. Av detta kommer sig den lätta övergången från dans kring linden till den franska revolutionens dans kring frihetsträdet, och det alltid latenta i »Fidelios« final: Hell dagen, hell timmen. Det har inte blivit utan följder att saturnalierna hos alla folk grundar sig på minnet av en gyllene tidsålder, alltså av de urkommunistiska klanernas frihet, jämlikhet, broderskap. Omfunktioneringen av folkfesten till verkligt dopo lavoro förnyar i sin programmatiska nyhet därför mycket gamla tendenser; på karnevalens område, på St Rochus- och midsommardagens områden, förenade genom att de aktualiserar en rakt igenom transparent anledning, en som handlar om frihet från vardagens slit och släp. Har inte Bastiljfesten rötter i det förflutna? Liksom festligheterna kring oktoberrevolutionen och den politiska vårfesten på första maj? I dessa sammanhang har helgdagen avgjort friskats upp med hjälp av relikter från paraden och processionen, ja, där finns till och med kyrkliga fanor i ny funktion. På så sätt rymmer folkfesten fortfarande ett visst hopp för det dubbelarbete, som blivit ett fast inslag och vinner allt mer terräng. Detta så mycket mer som den grundval som varit och är festernas förebild - vid sidan av det traderade och glada innehåll, för vars hugfästande festen »firas« - var och är ännu icke firat (unbegangen - med bibetydelsen icke undersökt. Ö.a.) hopp.
[1069] Lika inbjudande verkar inte det som strävar efter en position bland de mera bildade förlustelserna. Och som där spisas eller utspisas, med kulturutbud för alla och envar. Nämligen med den så kallade kulturnjutning, som den borgerliga världen tillhandahåller på sön- och helgdagar. Njutningen vill ha sin egen spelplats bortom idrottsevenemangen och biograferna; därför sträcker den sig från konserter, där det bjuds på ljust öl, till skådespel och böcker, ur vilka all alkohol dunstat bort för länge sen. Behov, liv och former från äldre tider finns kvar också i den kulturella söndagen, det kan inte bestridas. Men i ojämförligt mycket högre grad än i den bevarade folkfesten har de kommit att försvagas genom motstridiga impulser från ovan, genom intresserad avlänkning. Om idrottsverksamheten fortfarande förespeglar fri konkurrens, och om hela den kapitalistiskt reglementerade fritiden är så beskaffad, att varan arbetskraft inte kommer till självinsikt ens under denna, så får denna strävan sin självklara fortsättning i den borgerliga tappningen, men också i en borgerlig, rentav småborgerlig utskänkning av de kulturella innehållen. Härvid finns utan tvivel ett fortsatt verksamt förkapitalistiskt förflutet också i dessa fritidsutfyllnader. Detta traderade gods är långt solidare än i sportens fall, i det senare fallet kan den grekisk-demokratiska förlustelsen ju omdirigeras till träning för helt andra syften, i slutänden till fördumning. Man kan inte driva gäck med Beethoven, inte ens om han prepareras för så kallad kulturnjutning, till nedsatt pris och med reducerat innehåll. Prometeus' eld och den borgerligt-fromma tankeformens mjölk förblir oförenliga, också om de serveras som socialdemokratisk folkbildning. De orter i det förflutna, där folket inte hemföll åt kulturnjutning, utan var aktivt deltagande, gripet av själva saken, ja, uppryckt med rötterna och helt och hållet försatt i den, hette i antiken amfiteater, under medeltiden mysteriescen. Men just formen för dagens högre helgdagsfirande förnekar inte den karaktär, bättre: den icke-karaktär, som ryms redan i ordet folkbildningskväll. Här hålls realisation, här bjuds på undermåligheter och stapelvara, här bemödar man sig om att förvandla Mozart till polkagrisstång, Goethe till filister, den nionde symfonin till frireligiös söndagspredikan. Intressanta ting serverades och serveras en så kallad allmänhet [1070] från alla områden, utan problem, utan centralpunkter, i bästa fall så att resultatet blir ideologiskt pålitlig långtråkighet. Kulturöverföring av detta slag leder tankarna till promenadkonserten på små kurorter, söndagsbilagan i de stora borgerliga bladen. Den som på sin tid initierade detta bildningsfilisterium var David Friedrich Strauß(7), och tusen ännu större entusiaster av hans sort har sedermera satt sin stämpel på söndagskulturen. Originalens både vilda och upphöjda sol har för länge sen gått ned eller åtminstone gått i moln också i de framställningar, som förbinder det populära med gottköpsvaran, i stället för med folklig kraft och gammal folklig fantasi i dans, saga, spekulation, som lever och låter sig manas fram på nytt. Den risk som den borgerliga och socialdemokratiska kulturparken fortfarande utgör demonstreras när dess David Friedrich Strauß likt en kör av hundratusen överlärare yttrar: »Vid sidan av vårt yrke söker vi hålla sinnet möjligast öppet för mänsklighetens alla högre intressen... Förståelsen för dessa ting främjar vi genom historiska studier, vilka nu underlättas också för icke-fackmannen genom en rad tilltalande och folkligt skrivna historiska verk; dessutom försöker vi vidga våra naturkunskaper, och till detta saknas inte heller lättillgängliga hjälpmedel; slutligen finner vi i skrifter av våra stora diktare, i uppföranden av verk av våra stora musiker en impuls för ande och sinne, för fantasi och humor, som inte lämnar något övrigt att önska.« Artonhundratalets plyschperiod, som höll sig själv för att vara en purpurtid, är förbi, men bildningsfilisteriet - med obestridliga utlöpare ända in i det contradictio in adjecto(8) som en småborgerlig kommunism utgör - är fortfarande gångbart. Dess bakgrund förblir det förra århundradets museala värld, med konsten som illusion, illusionen som ideal. Och det är ytterst samma bakgrund, som fullt utarbetad, i sitt rent epigonala, rent kontemplativa medvetanderum, fortfarande går under namnet historism. Just historismen är den parasitära kulturnjutningens princip eller föreställningen att död bildning låter sig serveras på nytt; med historien som ständigt på nytt betraktat förflutet, kulturen som kvällsutfyllnad. Historismen står för den förnäma leveransen av det kapitalet intresserat beställer och distribuerar med »kulturpedagogisk« [1071] ambition; för de småborgerliga massornas bildade fritid tillhandahålles den förlamade musan, den Apollo som inte längre förmår träffa på långt håll. Historismen trodde sig ha en Hegel bland sina föregångare, men just Hegel vände sig a limine(9) mot detta alienationens museum, med guider som själva var alienerade: »Den levande anden... måste, för att uppenbaras, födas av en besläktad ande. Den skyggar som för ett främmande fenomen inför det historiska manér, som på grund av något slag av intresse är på jakt efter kunskap om åsikter, och uppenbarar inte sitt innersta för det. Det kan vara den egalt att den är utsedd att förstora den resterande kollektionen av mumier och den allmänna skaran av tillfälligheter« (Werke I, s. 168). Alltså var det först artonhundratalets epigoneri, som förvandlade historien till lagerhus och museum, till allätande, eller inte mycket bättre, till ett förtryckande rättesnöre. Denna tids subjektlösa flit har utöver vederstyggliga kopior förvisso också avkastat monumentalverk av historisk lärdom, så att det knappast torde komma att finnas en materialsamling med den trohet i detaljen, den kritiska eftertanke i de stora dragen, som historismen byggde upp under artonhundratalet. Men i stället för ett levande arv uppstod en kunskapens och kontemplationens stiltje, som förlamade eller på ett farligt sätt avlänkade en existerande produktivitet - historism är på alla områden det ofruktbaras vishet. Verkligt upplevd historia, det vill säga historia som själv är historieskapande, lämnar inget arv för den egna familjegraven eller det kontemplativa söndagsrummet. Den är tvärtom, med Ludwig Börnes utmärkta liknelse, ett hus som har fler trappor än rum, den liknar mer en ofärdig förstad än ett numrerat ruinfält, kommer på det hela taget oss till mötes först ur gemensam framtid, inte ur ett förflutet, som gjorts till grav genom att vara avslutat. Just därför är exemplet på framtiden i det förflutna det enda, som uppmuntrar, inspirerar och lär. På detta sätt och bara så kan och måste man obetingat, bortom all korruption, anknyta till det västerländska kulturmedvetandet, utan lögn, utan illusion, under andra stjärnor. Ett samhälle, vilket som sådant själv kommer att står bortom [1072] arbetet, kommer visserligen just på grund därav inte längre att ha separata sön- och helgdagar, men på samma sätt som hobbyn där kommer att vara yrke och folkfesten den skönaste gemensamhetsyttringen, så kommer det också, i ett lyckligt äktenskap med anden, att tillsammans med den kunna uppleva sin festliga vardag. För att det inte skall uppstå en klasslös bildningsfilister; för att just bildningen skall hålla sig kvar vid fronten, och inte falla tillbaka i epigoneri. Bekymmer för tillvaron finns det nog av, även om det tarvligaste, lönearbetet, är avskaffat, och det finns nog av fattigdom, som tränger till att bli informerad, tränger till de femtusen årens kulturhistoria, som vore den en enda, oavslutad, fortlöpande dag. Men ju mer harmoniskt samhället blir i ekonomiskt avseende, ju mindre antagonismer det ger upphov till, desto tydligare framträder existensens sanna oöverensstämmelser, de människovärdiga, de för vars klargörande just kulturen har sin fälttågsplan, äntligen kommer att ha en sådan. Den har ofta varit avrundad men aldrig sluten, aldrig en summa av färdigprodukter; just de stora bildningsverken bekräftar sitt fortsatt verksamma överskott i förhållande till den hädansjunkna ideologi, inom vars ram de en gång uppstod. Konsten att höra sång i luften framstår då inte längre som flykt eller rentav intresserat förhärligande av ett missförhållande, inte heller som en förhastad lösning på samhälleliga motsägelser i ett lysande lekverk; i stället framträder för-skenet av det rätta som fortsatt verksamt, det enda som har denna fortsatta verkan. Detta är eftermognaden hos varje stort verk, efter att det plockats från sin tids träd, och detta träd själv för länge sedan försvunnit; riken förgår, en bra vers består och berättar, vad som - är att vänta. Detta för-sken, som i så liten grad duger som stapelvara, når alltså sin riktiga verkan när det berövats sin oegentliga andra reflex, den som går ut på ren och skär klassideologi. Och vad just detta för-sken beträffar, som glädjen i och läran om ett sant dopo lavoro, så har tidigare sagts, då det handlade om den utopiska funktionens möte med ideologin, med en innebörd som själv rymde försken: »Det blir på så sätt enbart den gestaltande drömkraften till en bättre värld eller den utopiska funktionen, i sin överskridande roll, som är egentligt kulturskapande. Först denna funktion konstituerar i ideologin det, som kan sägas vara fritt från tomma fraser och hyckleri, likaså fritt från [1073] egendom, illusion och vidskepelse, och den ensam skapar kulturarvets substrat.« Och: »Genom insikten i den allt mer adekvata riktningen mot vårt identisk-blivande och genom förpliktelsen till detta upphör den parasitära kulturnjutningen; kulturella verk öppnar sig strategiskt... Nu är de, från det filosofiska utopibegreppets utgångspunkt, inte längre ett ideologiskt skämt av högre slag, utan det förstådda hoppets försökta väg och innehåll« (sidan 179 f. Till sidan 179). Och om det fortfarande finns en mänsklig del, som inte eller inte helt och hållet är utförsåld, så är denna del likaså identisk med det, som ännu inte har blivit fritt till sig självt. Därför söker den sitt frikallande inte minst i fritiden; kulturen skapar på så sätt, i den fritid som är dess arbete, inte frikvällens illusioner utan den sant arbetsfria tidens substanser. Ty ingenting är mer hotat och mer hoppfullt än detta, ingenting behöver odlas upp mer än detta mänskliga, fortfarande alltför lite mänskliga fält.



Den arbetsfria tidens omgivning:
utopiskt Buen Retiro och pastoral

Heinrich: Man glömmer bort.
Paul: Men något fattas.
Jacob, Heinrich, Joe: Underbart är aftonens framträdande
Och skönt är männens inbördes samtal.
Paul: Men något fattas.
Jacob, Heinrich, Joe: Skön är ron och friden
Och gagnerik är endräkten.
Paul: Men något fattas.
Jacob, Heinrich, Joe: Härligt är det enkla livet
Och naturens skönhet har inte sin make.
Paul: Men något fattas.
Brecht, Staden Mahagonnys uppgång och fall


Man anar fortfarande eller anar på nytt, hur man vill tillbringa sitt fria liv. Men utöver den arbetsfria tidens »hur« kommer det an på dess »var«, på ett frirum som är mer tilltalande. Också vid festliga tillfällen, bildade samkväm förändras och smyckas den vardagliga omgivningen. Och inte minst kräver en längre tids semester [1074] avgjort förflyttning i rummet, det som kallas att man rycker upp tältpinnarna. Det avstånd till vardagens slit och släp, som heter ferier, måste vara bokstavligt, måste vara en omställning av själva luften, vägarna, tingen. Och det som omger denna frihet, ett rum fritt från kommersiell verksamhet, längtar man fram emot och ser som reservatet för ett enkelt och obundet liv: fritidens rum blir då en människotom, men inte människofientlig, kort sagt till idyll utopiserad natur. Särskilt gäller detta för den frikväll som heter livets kväll, alltså för dopo lavoro som fulländade ferier, för det som kallas Buen Retiro. Och den så att säga själv tillfredsställda naturen runt omkring framstår som det arkadiska innehåll, vilket så att säga automatiskt och positivt fyller ut där kommersen och kanske till och med underhållningen saknas. Det behöver inte betonas, att natur i denna enkelhets- och samtidigt uppfylldhetsbemärkelse är en socialutopisk kategori; att den just därför hör till samhället, eftersom den utgör en kontrast till detta och dess konstgjordhet, också till dess tomhet. Som kategori av detta slag spelades den - i frirumsönskningar av äldre datum - i växlande grad ut mot grekernas polis av Diogenes, mot feodalismens fester av Rousseau, mot maskinkapitalismen av Ruskin. Hela tiden med växlande innehåll, allt efter det aktuella samhällets beskaffenhet och den civilisation, som robinsonaden stötte ifrån sig. Men för att kunna förstå den kuriösa självklarheten i alla frirums-drömmar, till skillnad från den rådvillhet som ofta härskar i fritids-drömmarna, måste man insistera på följande: Det finns ett gemensamt-sakligt inslag i de arkadiska kontrastönskningarna, nästan lika uthålligt som den natur de söker. Och trots den oerhörda övervikten för det renodlat socialutopiska, för de sociala försäkringarna och kontrasten i pastoralbilden: landskapet utanför dörren, denna objektiva faktor, har hela tiden erbjudit sig som förlaga för en sådan bild. Arkadien har i alla tider legat bland träd, vid källor och andra paradiselement, inte i den aldrig så skimrande staden. En rest av denna mycket gamla frirumsutopi strålar fortfarande varje gång ämnet är harmoni med naturen och det som stadsbon väntar sig, mottar från den. Lika utvecklad och välbevarad som folkfesten i de romanska och slaviska länderna torde glädjen över naturen vara i Tyskland. [1075] Men dopo lavoro kräver överallt, i sina rumsliga drömmar, ett stycke av den store Pan; och han släpper prompt till en sal för fritiden.
»Lev undanskymt« är som råd både betänkligt isolerande och ofarligt stillsamt. Det avser i första rummet den utflyttning, som den isolerade landsbygden får ta emot, men i nästa steg också den lantliga stillheten. När det gäller det speciella dopo lavoro, som råder i denna stillhet, den lantliga stillheten, så har Freuds sömnteori lämnat ett visst bidrag. Enligt den handlar sömnönskningen om en önskan att vända sig bort från yttervärlden; i sömnen försvagas libidobesättningen av objekten, objektbesättningen av libidon, libido och jagintresse är åter förenade, i utvecklad narcissism. Detta skapar största möjliga avspänning, en som går ut på psykisk reträtt till moderlivet, till den objektlösa isoleringen. Och rent faktiskt kastas från denna punkt ett ljus över den egendomliga trygghet, som den som flytt från staden kan uppleva i naturen. De föreliggande objekten upplevs inte som störande; på så sätt uppstår i den därigenom grundlagda stillheten ett särskilt reservat, ett fritidens moderrum. Skrivande i nattens mörker, skrivande på landet utmärks likaså av samma grad av avskildhet: stillhet och mörker, de två allvarliga systrarna, eller eventuellt: narcissismen täcker över till och med själva naturobjekten, så att dessa inte bara blir icke störande, utan dessutom framstår som en del av jaget; i den skenbart totala sammansmältningen bortfaller då spänningarna mellan jag och icke-jag helt och hållet. Därmed upphör objektet att vara något som skall övervinnas med arbetets hjälp, som fallet är särskilt i den kapitalistiska företagarandan och dess förhållande till materialet. Inför naturen vaknar till och med den prelogiskt-lyckliga animism, som Byron uttrycker på följande sätt: »I live not in myself, but I become / Portion of that around me; and to me /High mountains are a feeling.« Helgdagskänslan i naturen är på så sätt inte tvunget den ensamma själen och dess moder, trots den narcissism, i givet fall solipsism, som är dess förutsättning. Detta vara-på-egen-hand, ja, vara-på-ingen-hand i naturen kan tvärtom bjuda på total objektbesättning, om än inte en som i lika hög grad är alienerad från självet. Frirummet bortom arbetet kommer då själv att ligga bortom vardagens slit och släp; i sin stillhet, [1076] framför allt i den oorganiska stillheten och den blå himlen därovanför, förser det denna känsla med material. Och samma känsla av främmandegörelsens frånvaro i stillheten, i det upptagande landskapet, är också det som vid varje enskilt tillfälle förlänat naturen dess speciella karaktär av tillflykt, dess fridfulla karaktär. Den adderas - till att börja med enbart som social kategori - till protesten mot den konstgjordhet, som naturvännen tror sig ha övervunnit. Och här finns ofta ett inslag av självbedrägeri, så är fallet där den härskande klassen föreskriver naturnjutning som sömn och ingenting annat. Ofta med ett inslag av defaitism, som när all strävan på det mänskliga planet utmålas som något obotligt ledsamt, och den store Pan skall upplösa de sociala motsägelserna. Men ofta framstår naturens stillhet också som ett verkligt upprop till det rätta, som korrektiv till allt tvång och all plåga, vilka inte leder till något gott, till all konstgjordhet, som inte är till välsignelse. Lika distanserad från vardagen som detta stillsamma välde, lika fri från alla småttigheter skulle fritiden vilja vara, när den är som bäst. Med inbegripande av de musor, som eventuellt befolkar den: bergsbäckens porlande på Parnassos och Helikon är i den grekiska mytologin, med mer än mytologisk innebörd, musornas naturgrundval. Och som en grundval för det sällsynta, högtidliga, sublima självt framhävdes också längre fram, när animismen var helt försvunnen, naturens stillhet, den stillhet som är förbunden med Olympen. Nyplatonikern Jamblikos anmärker, att man känner gudarna på tystnaden, människorna på talet, därför växer sig larmet (den gagnlösa oron) allt högre, ju mer man avlägsnar sig från himlens ljus. Här handlar det om en naturupplevelse, som förblivit liksom naivt levande också bortom mytologin: just inför höjden, höjdens avskildhet. Däruppe fortsätter de höga bergen - alltsedan den estetiska upptäckten av Alperna - att vara ouppnåeliga, omgivna av sol och tystnad. Där står framför allt de högt uppifrån blickande stjärnorna, över en jord som blivit osynlig, ja, degraderats till inget annat än slättland; i stjärnorna förbinds idel upphöjdhet och tystnad med den fredliga och fridfulla karaktären hos en på detta sätt krönt natur. Omnia sub luna caduca(10) betyder i detta sammanhang, trots en stjärndyrkan som knappast längre låter sig rekonstrueras, att det oerhörda djupet bortom månen kommer oss vid som total situationslöshet, [1077] som absolut hinsides i förhållande till all jordisk möda. »Den vida himmel, som brer ut sig över jordens förfärliga gemenhet«: det som Tolstojs Andrej Bolkonskij ser och utstår där han ligger svårt sårad på slagfältet vid Austerlitz koncentrerar miljoners symbolerfarenhet - på den frikväll, som för deras del kommit att bli frinatt. Även om det längre fram, sett med stadens ögon, bara återstår det firmament, som döljer ett Intet. Den stjärnbeströdda himlen står ytterst för det manliga komplementet till moderskänslan i naturen, dess bidrag till den karaktär av fridfullhet, med vilken just den storstilade naturkänslan kommunicerar, är komponenten upphöjdhet. Och upplevelsen av den stjärnbeströdda himlen lämnar ännu ett tillskott till pastoralen: den demonstrerar att det demoniska i naturen, detta för det pastorala bara skenbart eller bara i dess idylliskt handplockade yttringar främmande inslag (just i Beethovens Pastoralsymfoni finns ett åskväder),- att detta stora menetekel mot inskränkthet och abstrakthet i civilisationen också kan vara förbundet med en höjdens avgrund, inte bara med naturens mörker. Hela känslan av att det finns något upphöjt i naturen erbjuder en viktig kontakt med sådant som ännu är oåtkomligt eller ännu inte införlivat, och då inte en kontakt, som existerar bara i människans sinne, utan också i denna specifika upplevelses bergs-, havs- eller himmelsobjekt. På det hela taget underhåller det pastorala med hjälp av sin flykt-individualism, sin kontrast-ideologi, sin längtans-utopi denna kontakt med objektivt material, material av det slag som erbjuder sig bara i lantlig natur, aldrig i staden. En dylik kontakt är förvisso ännu inte detsamma som en, om än bara i den kulörta avglansen giltig avbildning, men inuti den cirkulerar, också där det fortfarande finns starka ideologiska inslag, element från ett objektivt-latent frirum, ja, från ett sådant rum i - naturen själv. Just det judisk-kristna hoppet, denna död för den store Pan, har aldrig helt och hållet kunnat avsvärja sig det pastorala, har inte heller velat göra det. Påskhögtiden står helt i vårens tecken, julhögtiden tar den uppstigande solen, om än inte till innehåll, så dock till följesven. Detta motverkas inte av det växande världshatet i Bibeln alltsedan Deutero-Jesaja(11), ett världshat, som har utvidgats från att vilja politisk omvälvning till att vilja radikal [1078] omvälvning av naturen. Ty fastän natura naturata här endast är en hindrande skorpa, fastän jord och himmel intar en plats, som inte tillkommer dem, utan först den nya himlen, den nya jorden, fastän det inte längre lyser vare sig sol eller måne på den nya himlen och det himmelska Jerusalem inte längre är ett Arkadien eller ens ett Elysium, utan evig stad, så förblir naturen också i denna lika ohedniska som utvalda pastoral, den kristna mytens, ändå full av syftningar, full av chiffer, vilka - i gestalt av högt berg, levande vatten, livets träd, ädelstenar - överförs just på den apokalyptiska staden. En annan värld står nu på den plats, som den föreliggande håller ockuperad; genom rent vatten, högt berg, kristalljus skådar man dess nya trakter. Barocken besjöng oavbrutet denna helt ohedniska pastoral i naturlustens redan existerande; ett exempel är Angelus Silesius(12): »Slå ut i blom, frusne Krist, maj månad står för dörren, / Om du ej blommar här och nu, förblir du evigt död« (Cherubinischer Wandersmann III, Sinnreim 90); ett annat Jakob Böhme: »Himlens krafter arbetar alltid i liknelser, gestalter (Gewächse), färger, för att uppenbara den helige guden, på det att han må bli igenkänd i alla ting« (Theosophische Sendebriefe I, § 5). Inte heller den kristet intenderade sprängningen av naturen kan underlåta att transponera kategorier som Maj, liknelser, gestalter, färger i sin sabbat, så att denna inte bara skall vara något utvändigt som idel insida, utan likaså ett invändigt som idel utsida. I hur hög grad torde inte en mindre transparent eller på annat sätt transparent relation till naturen komma att besanna draget av fritid i den outplånliga pastoralen. Ja, denna bekräftelse har till slut, när det vill möta sin pastoral också i avbildligheten och inte bara i den färgade avglansen, en alldeles speciell svårighet att övervinna. Nämligen den svårighet, som hänger samman med vår tids dubbla medvetande när det gäller naturen: å ena sidan det mekaniska, å andra sidan det kvalitativt-estetiska. Det är svårigheten i den dualism, som öppnar sig mellan å ena sidan fysikens nyare, rent kalkylerade, alltså helt och hållet kvalitetsfria innehåll, och å andra sidan landskapserfarenhetens natur, som något helt och hållet kvalitativt. Liknelser, gestalter, färger, för att inte tala om skönhet, [1079] upphöjdhet, vila, frid är fullständigt overkliga inom den mekaniska sfär, som så att säga uppträder som stadens fysik, samtidigt som de i landskapsmåleriet och inom äldre kvalitativ naturfilosofi står för ett innehåll hos fritidens relation till naturen. Bara en gång i det reflekterade Arkadiens historia har en broslagning mellan de bägge positionerna yppat sig, man kunde uttrycka det: mellan den mekaniska synpunkten och den kvalitativa utsiktspunkten. Det inträffade i Schillers avhandling om naiv och sentimentalisk diktning(13), där natur i Galileis bemärkelse, men också i Shaftesbury's, kan hyllas som »den stillsamma verkan ur sig själv, den tillvaro som följer sina egna lagar, den inre nödvändigheten, den eviga enheten med sig själv«. Här blir vi vittnen till ett underverk: till och med motsatser av det slag som råder mellan Newtons och Goethes natur verkar försonas, men med ett förbehåll: likställandet förbinder inte den mekaniska kalkylen och det kvalitativa natursinnet, utan det sker utifrån en »lagmässighet« på bägge sidor. Denna lagmässighet överbryggar emellertid bara skenbart, sakligt har den själv en dubbel, internt söndrad innebörd. I kalkylen är den den enbart yttre nödvändighetens lagmässighet, som följer en kausal kedja. I Schillers bild av naturen är den den skapande-interna nödvändighetens lagmässighet, som förlöper i naivitetens organism, i substantialitetens kvalifikationer. På så vis uppstår visserligen inte någon syntes mellan mekanisk natur och landskapsnatur; en natur utan kvaliteter är långt mer främmande för den natur, som innehåller skogar, berg, lysande stjärnor, än den av kristendomen förnekade var. Och just Schillers icke-syntes mellan det mekaniska och det kvalitativa framhäver i särskild grad svårigheten, den så att säga icke upparbetade sanningen i den pastorala blick som står på borgerlig grundval. Den angår en annan sektor av naturen än den matematiska naturvetenskapens kompetensområde, men relaterar sig till den på ett förkapitalistiskt, ännu inte efterkapitalistiskt sätt. Pastoralens blick, blicken i skog, berg, hav, har - precis som folkfesterna - hållit ett omfattande, underbart element av icke-mekanism vid liv, som en gång i framtiden kan och kommer att ingå i den konkreta fritiden; men tillgången till detta, ett förkapitalistiskt element i kapitalistisk tid, är i stor utsträckning fortfarande arkaisk-romantisk. Därinne ryms i lika hög grad [1080] besvärjelse av en undansjunken objektivitet som bestörtning och möte med en ofullgånget frambrytande, det vill säga, en pastoralens sanning, inför vilken just fritiden har att bestå provet och kan göra det. Men endast ett inte längre abstrakt ekonomiskt sätt kommer också på naturuppfattningens område att avskaffa de skillnader mellan stad och landsbygd, som bland sina övriga konsekvenser rymmer avskaffandet av dualismen mellan stads- och landskapsfysik(14). Det pastorala självt, med hela sitt arv från en icke utplundrad, utan i stället älskad natur, håller härvid i sitt arkaisk-romantiska hölje upp ett slags utopiskt viloland för ögonen - utan slagfält vid Austerlitz. Ett viloland, som visserligen saknar något, i och med att den människa, som ryms därinne, fortfarande inte själv har kommit till ro, och i och med att naturens humanisering likaså fortfarande till stora delar befinner sig i den rena - pastoralen. Först en på alla områden aktiv fritid gör att en tillgängliggjord natur, en som inte avbildas enbart ur produktionens synvinkel, kan komma oss närmare; mänsklig frihet och natur som frihetens konkreta omgivning (Hem) betingar varandra ömsesidigt.


Fritiden som oundgängligt, bara halvvägs utforskat mål

Vägen dit är ekonomisk, herrar och slavar måste bort. Den sociala ordningen avskaffar bägge, i samma verkställighet, och mycket annat på samma gång. Hittills rådande ekonomiska motsägelser försvinner, återstående oöverensstämmelser ger inte längre upphov till något yttre, smutsgrått elände. Skillnaderna mellan handens och huvudets arbete, mellan land och stad försvinner, men framför allt, såvitt möjligt, skillnaderna mellan arbete och fritid. De fick hur som helst sin nuvarande tillspetsning först i och med kapitalismen; den förkapitalistiska produktionen var förtrogen med ett arbete, som rymde ett större inslag av handarbete och glädje utan så mycket tristess. Socialismen har, genom att ur arbetet avlägsna dagsverket för andras räkning, redan i stor utsträckning avskaffat också främmandegörelsen från det. Men först ett klasslöst samhälle kommer att rymma den grundval, som måste till för att helt befria arbetet, inskränkt till ett minimum, från alieneringens förbannelse och fritiden från »Grande Jattes« diaboliska välsignelse. Den avskaffar arbetets avyttrande från människan, den process där arbetaren själv känner sig som en avyttrad, [1081] främmandegjord, försakligad vara och därför är olycklig i sitt arbete. Ur fritiden avlägsnar det klasslösa samhället med samma åter-avyttrande den icke levda tomheten, och den söndag som på alla sätt svarar mot (och inte kontrasterar mot) arbetets tomhet. Framför allt eliminerar den fritidens falska del, livnärd av det slags ideologi, som hör ihop med skenet, och följaktligen mynnar ut i frasmakeri och explicit bedrägeri. Denna ideologi föddes först med herrens och slavens uppträdande på arenan, den uppstår enbart i det arbetsdelade klassamhället och försvinner med detta, som separation mellan socialt vara och medvetande. Dess ursprung, demonstrerat av Marx, förklarar också hur den kommer att gå under, utan möjlighet till återuppståndelse: »Arbetsdelningen blir en verklig uppdelning först från och med det ögonblick, då det inträder en uppdelning mellan materiellt och andligt arbete. Från och med detta ögonblick kan medvetandet verkligen inbilla sig att det är något annat än medvetandet om rådande praxis, först då kan det verkligen föreställa något utan att föreställa något verkligt - från och med detta ögonblick är medvetandet i stånd att frigöra sig från världen och övergå till att skapa "ren teori", teologi, filosofi, moral. Men till och med om denna teori, teologi, filosofi, moral etc. hamnar i ett motsatsförhållande till de rådande förhållandena, så kan detta inträffa bara för att de härskande samhälleliga förhållandena har hamnat i ett motsatsförhållande till den rådande produktionskraften« (Deutsche Ideologie, Dietz, 1953, s. 28). Med dessa satser utpekar Marx otvetydigt uppkomsten av klasskillnader som ursprung, klassamhället som stödjepunkt för ideologin. Men - och detta motiv får nu avgörande betydelse: »Teologi, filosofi, moral et cetera«, alltså ideologi, kunde också hamna »i motsats till de rådande förhållandena«; det återstår alltså en ideologi, som inte är enbart sken, inte enbart ren och skär lögn. Den är det senare som falskt, i synnerhet exploaterat falskt medvetande om rådande praxis, men inte som det teorins motsatsförhållande till de rådande förhållandena, som Marx talar om till sist. Det vill säga som uttryck för en motsägelse, som uppstått mellan de rådande samhällsförhållandena och den rådande produktivkraften, och framför allt omvänt. Eventuellt [1082 ]har vi här alltså orten för det som är ideologi i helt annan bemärkelse: en ideologi som inte är dimbildande och rättfärdigande, utan revolutionär och kontrasterande. Den dyker upp just i brytpunkten mellan klassamhällen och är mest utpräglad i avskaffandet av klassamhället i dess helhet. Detta slag av ideologi står enligt sitt kämpande uppsåt och i stor utsträckning enligt sina innehåll enbart i kontrast till den samhälleliga bas, på vilken, läs: mot vilken den har uppstått. Den speglar och rättfärdigar inte denna bas, tvärtom skapar den medvetande om de ännu inte fullt utvecklade, ännu inte politiskt segrande element ur det nya samhället, som har mognat fram i det gamla samhällets sköte. Genom att man den gången inte förstod de historiska drivkrafterna, tillgick detta i det förflutna med ett uppbåd av illusioner, men aldrig med avsikten att skapa dimbildning. Tvärtom, detta slags ideologi sattes igång av ett genomärligt, revolutionärt-progressivt uppdrag, och till och med dess illusion bär heroiska och utopiska drag. Varvid dess produktiva uppgift består i att med teorins kraft aktivera den ännu inte fullt ut föreliggande basen till det nya, från isen befriade samhället; annars skulle denna bas få mycket svårare att framträda, och entrén skulle vara långt mer kaotisk. Och därför: detta slag av ideologi, ideologin för det som tidigare var »motsägelsen till de rådande förhållandena«, förblir fortsatt levande med sin motsägelses eld och sina målbilder, nämligen som en anteciperande-human motsägelse. På så vis arbetar den franska revolutionsideologin vidare i det progressiva medvetandet, minus illusioner, minus borgarklassens idealiserade herravälde; på så vis rymmer det tyska bondekrigets ideologi, minus sina mytologiska beståndsdelar, en måleld, som utan att åldras flammar i det revolutionära samvetet, framför allt i dettas fantasi. Tar vi sedan steget till fritiden, så är den härmed betecknade, sparsmakade ideologin inte bara den skrämmande gäddan i en fritidens eventuella karpdamm, den utgör också ett hinder för att denna överhuvud taget skall kunna bli en karpdamm, vilket innebär: lycka som latmasktillvaro i stället för som expedition och livsinnehåll. Motsägelserna i det socialistiska samhället, och än mer i det framtida klasslösa, är inte längre [1083] antagonistiska, men lika lite som de upphör att existera i sin icke-antagonistiska form, lika lite försvinner ideologins uppgift att inom den fritid, som blivit var mans egendom, bekymra sig över inre motsägelser (Unstimmigkeiten) och träffa anteciperande dispositioner för att lösa dessa. Även om dessa motsägelser äntligen har fått en rent mänsklig, människovärdig karaktär och alltså har att göra med de enda sanna existensbekymmer som finns. Då krävs inte längre att en ny bas aktiveras, denna uppgift löstes genom produktionsmedlens socialisering, men den nu kommunistiska ideologin har ändå uppdraget att aktivera den allt rikare och djupare gestaltningen av de mänskliga relationerna. Ty just i fritiden döljer sig fortfarande en stor karriär för solidariteten, ja, först här tar den sin början. På detta sätt försvinner alltså skenets ideologi helt, men däremot inte, på intet sätt, den socialmoraliska medvetandebildningens ideologi. Detta slag av ideologi kommer i alla huvuddrag, också på de områden av konsten och den resterande överbyggnaden, som inte främst relaterar sig till naturen, att vara en etik. Fritidens egen nya utsatthet producerar på så sätt en ny överbyggnad ovanpå en ny plan-ickeekonomi. Den producerar en allt mer väsensmässig ideologi för den mellanmänskliga belysningen - och det helt och hållet för fritidens syften, för att understödja och gynna dess humana innehåll.
Allt som inte stämmer och som måste diskuteras sträcker sig emellertid vida utöver det sociala sammanhanget. Och detta redan där kontakten med den ekonomiska basen och dennas omvälvningar antingen inte är omedelbar, eller där det överhuvud taget inte finns någon överbyggnad. Som fallet är i språket, i logiken, den allmänna dialektiken, liksom - för att yttervärlden här är påtagligt oberoende av människan - i naturvetenskapen (minus dess filosofiska teorier). Nu finns det otvivelaktigt just i människornas fysisk-organiska konstitution ytterst viktiga element, som visserligen gör naturen oberoende av människan, men inte människan av naturen. Det starkaste av dessa element ligger i döden, och denna utgör likaså spelplatsen för en tydlig motsägelse, rentav en särskilt akut sådan, som ingalunda är av enbart samhällelig art. Ja, döden illustrerar rentav en dubbel motsägelse, vars [1084] intensitet och kvalitet visserligen antyds i samhälleligt tryck och reaktionen på detta, men som annars inte förekommer i denna utpräglade form. Här avses den motsägelse, i vilken negationen döljer sig både som protest i det subjekt, som förnekar vad det är ställt inför, och i motsvarande objektivitet, som en hämmande, rentav förintande kraft. Och bägge har sin bittraste verkan just i döden som motsägelsens (Unstimmigkeit) oinskränkta naturfenomen (om man ser till den normala livs-, arbets- och ljusviljan); och dubbelmotsägelsen verkar, om än mindre bitande, inte enbart i döden. Ty konflikter, som går utöver det samhälleliga planet, samlar sig också kring människans ställning i det totala universet. Det vill säga kring universums bestående disparathet (dess rumsliga utsträckning, dess uppkomst och förintelse i tiden) i förhållande till så många mänskliga ändamålssammanhang, i synnerhet till de som radikalt, totalt (regnum hominis) siktar på denna jord. Med säkerhet hör också dessa diskrepanser, genom att ha sitt upphov utanför samhället, inte till någon form för överbyggnad; - men hör medvetandet om dem för den skull inte heller hemma i någon ideologi? Det är ställt utom tvivel att de inte hör till en ideologi i vanlig bemärkelse, att de inte gör detta i kraft av sin objektiva naturbeståndsdel. Däremot har denna typ av diskrepanser skapat en alldeles speciell struktur för ideologibildning i det medvetande, som skräms upp av dem. En ideologibildning, som inte reagerar på samhälleliga motsägelser, inte heller på människans så att säga inkorporerade och domesticerade relation till naturen, utan just på naturen åt det håll, som rymmer dess negation eller till och med dess disparathet i förhållande till människorna och dessas både medfödda och kulturellt utbildade, ja, i kulturen i särskild grad tillspetsade målangelägenheter. Hur som helst hör de underrättelser, som filosofin lämnat om människans ställning i kosmos, hemma inom ideologin (korresponderande till de filosofiska teorierna inom naturvetenskapen). Men därutöver ger noterandet av motsägelser, som utgår från på intet sätt mellanmänskliga förhållanden, och de talrika tanke- eller önsketankeskapelserna med syftet att upplösa dessa, i sin tur upphov till en ideologi av eget slag, en bara delvis (som i mytologin) [1085] samhälleligt medbestämd. Denna annorlunda karaktär gäller trots den självklara sammanflätning, som ju inte tillåter att naturförhållandet på något sätt isoleras i människornas förhållande till människor och till naturen. Trots detta arbetar en natur, som inte bara är oberoende av människor, utan också långt mindre än i det samhälleliga ämnesutbytet är förmedlad med dem, nödvändigt i riktning mot den angivna differentieringen. Visserligen har den en väsentlig beståndsdel gemensam med den samhälleliga klarhets-ideologin: nämligen antecipationen. På så sätt att bägge slagen av ideologi till mer än hälften består av utopi, som anteciperande formulering av ett nytt, med produktionskrafterna överensstämmande samhälle, men framför allt som övervägande av de radikalt-totala mänskliga ändamålssammanhangen och deras ställning i ett förmedlat universum. »Bara på detta sätt kan det i sig onyttiga, anarkiska och alltför litteraturaktiga hos de andliga produkterna placeras i en ram, sättas i relief, och detta sker med hjälp av en historisk-teleologisk bakgrund, som tilldelar allt verk människorna skapar om sig själva rörelse, ström, riktning, lyckoskapande värde och metafysisk ort, den sanna socialistiska ideologins ort, orten för civilisationens och kulturens stora fälttågsplan« (Utopins anda, 1918, s. 433). Det här åsyftade, man skulle kunna kalla det ideologin för det allt inbegripande (Überhaupt), leder nu genast vidare till fritiden, enligt dennas yttersta, och ändå hela tiden närvarande innehåll. Det finns en sporre i den övermäktiga och väl till och med smärtsamma förvåningen inför en värld, som rymmer så mycket död och så oerhörd disparathet, det finns en motor i det kunskapsrika hopp, som riktar sig mot den i processen inbegripna karaktären hos samma värld, en värld uppbyggd av den heliotropa materia som människorna är, och som omger dem. Bägge dessa, förvåning och hopp, upptar och substantierar fritiden i desto renare form och desto grundligare, ju mer den befriats från tvånget till förvärv, slutligen från arbete överhuvud taget, och därmed blivit vad den skall vara: ledighet. Den kulturella produktionen har hittills, trots alla sina betydelseländer, bara sporadiskt förhållit sig till det grunddragsproblem som en bättre värld uppställer. Detta problem och dess innehåll kommer emellertid att bli systematiskt i samma stund som det sköna och stora verket inte bara finner ny social livsgrund, utan [1086] andelen bedräglig och avlänkande ideologi, plus den häremot svarande ytliga njutningen av fritiden, ja, av kulturen som blott och bart vacker illusion, är avskaffad. Och detta senare kommer att inträffa så snart livsgrunden inte längre är socialt uppdelad. När staten och allt regerande över människor väl har avskaffats, kommer den styrelse och den handledning, som utövas av lärare också att möta tillräckligt med frihet och fritid för att skapa nyfikenhet på frihetens totala innehåll. Så att vi kan ge ett mänskligt svar på fritidens högst nakna fråga, på det härigenom äntligen klart framträdande problemet med dess allt konkretare innehåll, och dettas väsen. När man valt den rätta riktningen leder detta in i terra incognita Fritiden som ett terra utopica. Detta riktningsval (Einschlagen) kommer emellertid att verka som ett blixtnedslag (Einschlag), nämligen i det utestående övervägandet av det, som människorna överhuvud taget vill, och av hur världen som svar förhåller sig till detta. Åt detta håll rör sig, sedan människans hittillsvarande förhistoria gått till ända, den aktiva fritidens och dennas begynnande huvudhistorias (den förmänskligade historien själv) intresse. Verklig fritid lever enbart av det hela tiden närvarande, i rätt tid aktualiserade självvara- (Selberseins-)(15) eller frihetsinnehållet i en likaledes icke-alienerad värld; först i denna kommer land.

Noter:

  1. Bertha von Suttner (1843-1914), österrikisk författarinna, som 1899 hade stort genomslag med romanen Ned med vapnen. Hon fick Nobels fredspris 1905.
  2. "Frihetsgudinnan", Statue of Liberty på Liberty Island i New York.
  3. jfr not 23, s. 954. Till not 23
  4. jfr not 23, s. 954. Till not 23
  5. jfr not 22, s. 953. Till not 22
  6. Kirmes är en Kirchenmesse, en kyrkoinvigning, men oftare betecknar det nog marknad, fest, karneval.
  7. David Friedrich Strauß (1808-74), författaren till en i den efterföljande tiden mycket uppmärksammad och debatterad skrift, "Jesu liv", (1835-36, sv. övers. 1841), där han betonar det mytiska, icke-historiska elementet i evangelierna. Till Biographisch-Bibliographisches Kirchenlexikon (inloggning nödvändig) och David Friedrich Strauss. Miracle and Myth av Marcus Borg från Westar Institute Albert Schweitzer läste "Jesu liv" och kommenterar boken i kapitlen 7 - 9 i "The Quest of the Historical Jesus" (1968). För att underlätta läsningen länkar jag till en engelsk version: "The Life of Jesus Critically Examined" på Early Christian Writings, i övers. av Marian Evans, utlagt av Peter Kirby. Den senare sidan är nu perfekt och får fortlöpande tillägg.
  8. lat.: contradictio in adjecto = "motsägelse i biordet"
  9. lat.: a limine = i öppningen, utgångspunkten
  10. lat.: omnia sub luna caduca = "allt under månen är förgängligt"
  11. Den okände författaren till Jes. 40 - 55. Dessa partier har troligen uppstått under 530-talet f.Kr.
  12. Jfr not 14, s. 751. Till not 14.
  13. Jfr not 36, s. 718. Till not 36.
  14. I "Über den Umgang mit Natur. Landschaft zwischen Illusion und Ideal", Frankfurt am Main 1978, granskar landskapsarkitekten Brigitte Wormbs landskapet under de tre huvudrubrikerna Arcadia - Utopia - Nova Atlantis. Bloch förekommer en hel del i litteraturlistan.
  15. "vara-sig-själv" i "Gemeinsamsein", Bloch använder uttrycket ofta i sena texter om den meningsfulla fritidens innehåll.

Länkarna kontrollerade 30.09.13.

  • Hoppets princip, fjärde delen (1011-1048)
  • Hoppets princip, femte delen (1089-1134)
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan