Översättarens förord


Cause we live in a material world,
and I'm a material girl.

Madonna

Men inte så:
Der Mensch ist was er ißt

Ludwig Feuerbach i sin recension av Moleschotts
Lehre der Nahrungsmittel für das Volk (1850).


Den tyske filosofen Ernst Blochs "Hoppets princip" är ett kontextbundet, eller bättre, kontextpräglat verk, framsprunget ur det mellaneuropeiska tidiga nittonhundratalets kråkvinkel; Mellan-Europa som en sorts Middle Earth (en utopisk kategori, dock ej hos Bloch). Det kan verka paradoxalt att en filosofisk framställning av det "framåtriktade" tänkandet och önskandet har kommit att bli så starkt uppknuten till ett speciellt revir i tiden och rummet, men när läsaren av "Hoppets princip" tagit till sig och accepterat detta förhållande, sitter han kvar med en grundinsikt: att synen på fram-tidens frågor hänger samman med epokernas grundstämningar, färgas av dessa. Bloch lever på sätt och vis i den yttersta tiden, i känslan: nu måste allt, allt bli till det bättre; här ligger skälet till hans sammankoppling av eskatologi och kommunism i en omisskännlig 30-, 40-, 50-talsinfattning. Denna kontext bör inte vara avgörande för den som nalkas verket, utan i stället det faktum att vissa slag av frågor överhuvud taget ställs, fastän det i Blochs fall - och på det hela taget - ingalunda är likgiltigt hur de ställs och besvaras.
Bör verket på svenska heta "Principen hopp"? Jag tycker det "låter" sämre än "Hoppets princip", men jag får tillstå att jag halkade in på det senare, som redan var etablerat genom en sorts sedvänja. Om jag får starka ställningstaganden till förmån för "Principen hopp" ändrar jag till detta, men ingen har knyst ett ljud i saken. Tills vidare övergår jag själv till att bruka sammansättningen principen hopp i all diskurs, jag kommer också att ändra bakåt i det som är skrivet. [CP]

Alltså: ett tidsbundet och ortsbundet verk, men samtidigt ett som med otaliga trådar är fäst vid ankarpunkter framåt och bakåt, i historia och geografi. Och det kan lika bra tilläggas i samma andetag - det kan rymmas ett program också i detta, gör det ibland i Blochs fall, ibland inte. Bloch är inte minst "osamtidighetens" filosof, han vill få oss att se det oinlösta, halvgångna, avbrutna i många av det förflutnas tankar, begrepp, verk. Filosofin är sådan; osamtidighet. Arvets, ärvandets problem sysselsätter honom i alla sammanhang. Därmed är det inledande påståendet redan i viss mån dementerat: verkets "metakontext" är enorm, sträcker sig bakåt i tiden till filosofihistoriens gryning och framåt mot ett Ginnungagap - eller det klasslösa, egendomslösa samhällets morgonrodnad. Ställd inför detta svindlande perspektiv är det läsarens plikt att vara generös, öppen, gå författaren till mötes med sig och sitt, med sin beredskap att skjuta till nya betydelser, nya synvinklar.

Blochs egen startpunkt, debutverket "Geist der Utopie" (1918), skall anföras först, i "Hoppets princip" spökar det hela tiden i kulissen. Upptakterna till de centrala avsnitten i "Hoppets princip" går nästan undantagslöst tillbaka på en sorts korresponderande tankegroddar i "Geist der Utopie"; ibland hämtas dessa till och med fram på scenen och får stamma ut sin expressionistiska hänryckning, med manér, som en vaxdocka i ett kabinett; då blir meningsbyggnaden genast oöverskådlig, texten "svår". Bloch talar själv om expressionismens "utopiska grällhet", och andra har pekat på textens karaktär av besvärjelse i "Geist der Utopie". Upphovsmannen antar drag av schaman, hans bana kommer för ett ögonblick in i Nietzsches kraftfält. Men här ligger det blochska språkets startpunkt, vill man få ett hum om den bör man åtminstone öppna "Geist der Utopie" och kika på ett par sidor, första kapitlet duger gott som smakprov. Trettiofem år senare, 1954, utkommer första bandet av "Hoppets princip" i Östtyskland, mellan ansatsen och det utförda verket ligger alltså en dryg inkubationstid. Enligt författaren är texten skriven 1938-47 (under exil i USA) och "genomsedd" 1953. Precis som när det gäller hus, som fått nya funktioner och tillbyggnader under årens lopp, är det befogat att tala om ett tidsdjup i Blochs magnum opus. Inte minst detta tidsdjup utgör ett stycke av verkets fascination, men det gör det också problematiskt: den östtyska arkitekturen av år 1953 låter sig näppeligen infogas organiskt i något sammanhang, dess byggnader vill stå för sig själva, vara ett och allt.

Denna upptakt har drag av självklar sanning; allt och alla är ju kontextbundna och bär sin tid i ränsel på ryggen. Och är det för övrigt meningsfullt att framhålla ett verks infattning i en tid, där läsarens autonomi har funnit sina inflytelserika och högröstade försvarsadvokater? (Hädanefter var och en sin egen Bloch!) Nej, här kan det inte få bli tal om läsarens tolkningsföreträde; varje filosofiskt påstående, varje historisk utblick, varje polemisk vinkling i "Hoppets princip" har en bakgrund utan vilken det enskilda yttrandet kan framstå som obegripligt, felaktigt, eller rätt och slätt: hårresande. Den oförberedde läsaren har i värsta fall bottenlös förargelse att emotse och ingenting annat. Låt mig försöka stämma i bäcken för denna förargelse, innan den växer till en flod, som sveper med sig och berövar Bloch en potentiell samtalspartner!

Till att börja med färgas "Hoppets princip" av en konsekvent, oförsonlig antinazism, och denna omfattar också relativt marginella "medlöpare" som C. G. Jung och Martin Heidegger. Och Vatikanen, ej att förglömma! Den som har sina idoler i dessa läger kommer att stötas för pannan. Spengler, Klages, D.H.Lawrence får också en släng av sleven, däremot behandlas Richard Wagner med silkesvantar - författaren till "Judendomen i musiken" får kanske frisedel för att Bloch finner hans uppgörelse med Meyerbeer nödvändig och legitim - och lustigt nog också Knut Hamsun, honom tappade Bloch nog ur sikte under trettiotalets förvecklingar. För det andra skall man hålla i minnet att "Hoppets princip" gavs ut i en brutal och hopplös tid, under det kalla krigets värsta år, och författaren hade solidariserat sig med ena sidan i detta busaslagsmål (man kan parafrasera inledningen och tala om en konsekvent, oresonlig kommunism). Nato var alldeles nykläckt, Koreakriget gick in i sin sista fas; det är inte otänkbart att Bloch för sin inre syn såg en utveckling, där mccarthyismen på amerikansk botten blommade ut i öppen, brutal fascism. På sidan 1052 finns en betecknande passage: I det andra världskrig, som ännu inte är avslutat, som bara har förlagt angriparen från Berlin till Washington.... Två år efter första bandet kom SUKP:s tjugonde kongress med Chrusjtjovs hemliga redogörelse för stalinismens illgärningar, upproren i Ungern och Polen fick avläggare också i Östtyskland, och Bloch själv utsattes för partikritik. Ett och annat skulle säkert ha blivit annorlunda, om genomgången hade skett nu. Samtidigt bör det framhållas, att Bloch fick tillfälle att tänka efter en andra gång, inför den västtyska Suhrkamputgåvan av år 1959; denna utgåva blev på nytt "genomsedd" av författaren, som vid det laget var emeriterad och hade publicerings- och undervisningsförbud i DDR. En del Stalincitat ströks (jfr sid. 240 i Zudeick, "Djävulens bakdel"; samtidigt kom från det östtyska Aufbau-förlaget en nyutgåva, där samma citat fanns kvar i all sin prydno...), men många allmänna och inte helt övertygande referenser till det som i den konservativa retoriken fått gå under namnet "Ondskans imperium" fick stå kvar. Vad jag kan förstå måste Bloch i längden ha ålagt sig en restriktion, som han en gång citerar i verket: manum de tabula, och i stället ägnat sina krafter åt nya framställningar av sitt tankesystem, i en lätt modifierad kontext. Själv tänker jag i denna sak: bäst så, och går förbi de kuriösa inskotten (ty inskott handlar det om, mycket tydligt) utan att blinka.

Drabbas Blochs filosofi, eller det utopiska tänkandet i sin helhet, då inte av en sådan felbedömning (och andra av samma art är inte nämnda); bekräftas inte en förförbarhet, en brist på stadga och realism hos hela förhållningssättet, hos hoppets princip? Svaret vill jag delvis söka i arbetarrörelsens betoning av solidariteten som ideal, som dygd, och den appell den haft på människor av format: rätlinjiga, lidelsefulla naturer. I "Skaldetid" berättar Halldor Laxness (som själv beskrivit en båge, som minner om Blochs; det finns alltså ett stycke rationalisering och senkommen insikt också i det följande) om möten med den danske författaren Martin Andersen Nexö, hur denne "en inarbetad författare i världsklass med inkomster från alla håll" åkte tredje klass med hårda säten när han åkte tåg i Europa. "När jag frågade hur det kom sig att en sådan man, som var rik medan jag var fattig, världsberömd medan jag var okänd, inte tog plats i en klass med mjuka säten, svarade han... att så länge det fanns folk som åkte tredje klass så var han deras följeslagare." Nexö förde bok över de minsta utgifter, och Laxness noterar: "Det var inte förrän hösten 1938, efter många års bekantskap, som jag till sist lyckades se och förstå honom - i ljuset av idealet, det enda som hade någon betydelse." Andersen Nexö hade under en följd av år understött det tyska kommunistpartiet med stora summor. "Jag tyckte mig förstå att han stolt och glad hade lämnat detta bidrag... till partiet i dess kamp, detta parti som var "mänsklighetens förtrupp i utvecklingen" som kommunistpartierna kallade sig då för tiden och kanske på sina håll kallar sig ännu...".

Jag delar den luttrade Laxness illusionslösa syn på trettiotalets kommunistpartier - men jag står med mössan i hand vid sidan av den väg som trampas av Nexö och Bloch i samma tid. Vad finns det för alternativ när barbariet är på marsch annat än att lägga sin vikt i vågskålen och ta risken att bli bedragen, besviken? (Laxness säger det explicit: Vi blev förrådda). I vår egen tid, där egoism och närighet minst av allt behöver predikas, där de så att säga naturligt ingår i utrustningen hos många av politikens förtroendevalda och näringslivets makthavare, är det närmast en befrielse att ta ställning för den uppoffrande solidariteten, det uthålliga engagemanget, eller med ett begrepp från Bloch själv: den militanta optimismen. Slutsatsen av detta blir: det är en tillgång att vara en smula insatt i trettio- och förtitalens historia, Kominterntraditionen, Münzenberg-eran i det tyska kommunistpartiets kamp, när man läser "Hoppets princip". Då inser man att alternativen inte var många; en tredje ståndpunkt framstod ofta som fanflykt, förräderi. Och Blochs egen historia i allt detta är inte utan betydelse. Han var på något sätt akterseglad under hela andra världskriget, andra tog stötarna för hans räkning; nu tar han igen skadan, finner en barrikad där han kan kompensera USA-årens utanförskap. Krigaren i honom (han finns där; peu de Sankt Georg, peu de Quijote) utkämpar den antifascistiska aspekten av andra världskriget på nytt med "Hoppets princip". Ämnet är inte uttömt med detta, det finns en solidaritetens apori, som kunde förtjäna utförligare behandling, men det skall inte ske här. I stället vidare till ett par andra stötestenar på Bloch-läsarens väg.


Språket: en hård nöt för översättaren - och för läsaren


Författaren Gerhard Zwerenz gjorde följande dagboksanteckning från Blochs första år i Leipzig (dit han alltså kom 1949, efter mer än tio år i USA): "Blochs expressionistiska språk. Få förstår honom. Få tar mod till sig. Överheten anar inte vad som förestår." Det är inte omotiverat att tala om ett kryptiskt språk, tidvis och ställvis ett krypterat språk. Nycklarna till dess förståelse måste sökas på skilda håll; här har uttolkarna, sekundärlitteraturen en viktig funktion - även om utsagorna kan gå isär.

Filosofistudenten Hans Heinz Holz uppsökte Bloch i Leipzig 1949 och försökte längre fram doktorera för honom där; försöket strandade på ideologiska svårigheter. Tjugo år senare trycktes hans västtyska avhandling om den blochska filosofin under titeln "Logos spermatikos. Ernst Blochs filosofi om den ofärdiga världen"; här finner man den första större genomgången av Blochs filosofiska system. Till språket säger Holz följande: "När han har gjort en korrekt bestämning av föremålet, är filosofens uppgift explikation. Ledtanken utvecklas, sönderdelas i sina faktorer, undersöks på sina möjligheter, belyses med utgångspunkt från sin horisont. Ett adekvat nalkande till saken kräver att denna får sin egen språkliga reproduktion. Svårigheter måste beaktas, där de inte fördunklar, utan tvärtom kastar ljus på saken. Ty det är en sak att modellera föremålet i dess struktur, en annan att få den färdiga modellen att framträda i en didaktiskt upplöst, lätt begriplig avbild. Därför råder det av inre nödvändighet skillnader mellan verkstil och föreläsningsstil. De motsvarar två skikt i föremålsmedvetandets fenomenologi.
I detta fall är det tal om ett skrivet verk. Det beträder obruten mark, som utbreder sig filosofiskt obearbetad inför våra ögon. Varje sats måste alltså låta det nya bli synligt i sin gestalt, för att det överhuvud taget skall träda fram i synfältet. En inkännande kunskap om de språkliga uttrycksmedlens syntaktiska funktion (kasus, interpunktion, ordklasser, partikelanvändning etc.) måste till för att tydliggöra denna struktiva karakär hos det utsagda." (Detta går i hög grad tillbaka på Blochs egen utläggning av "upptäckten av det ännu-icke-medvetna" i kapitel 15, som därmed också visar sig vara ett stycke Selbstdarstellung).

Holz tillhandahåller här en så att säga verkimmanent förklaring till det blochska språkets karaktär; det är instrumentellt, har till uppgift att sakta men säkert rulla upp själva saken. Ett filosofiskt språk, med det mått av främlingskap detta kan innebära för den oförberedde läsaren. Men känner vi igen Bloch helt och hållet i denna beskrivning? Knappast. Då är vi mogna att ta steget över till antitesen (eller kanske snarare syntesen); vi finner den i ett konstaterande av den franska översättaren Françoise Wuilmart, i uppsatsen "Problematiken vid översättning av "Hoppets princip" till franskan" (tryckt i Bloch-Almanach 5) "...Peter Zudeick bekräftar, att Blochs språk är ett talat språk, och Hans Mayer framhåller, i hur hög grad den blochska stilen skiljer sig från det gängse akademiska språkbruket. Den som har känt och hört Bloch, och jag själv befinner mig bland dem, kommer säkerligen att ge mig rätt: Bloch talade som han skrev, skrev som han talade."

Ett skrivet verk - ett talat språk; med detta är en motsägelse utpekad, och man upplever den i läsningen, den finns där mycket påtagligt. Lösningen eller den adekvata beskrivningen är föreslagen: Bloch talar som han skriver, skriver som han talar, men detta är en aning för behändigt, kan inte vara hela sanningen. Det är obestridligt att det bitvis finns en sällsynt omedelbarhet, en närvaro i själva diskursen; man får en känsla av att ett varmt, levande subjekt talar genom bokens sidor. I denna samtalssituation uppstår i bästa fall en sorts konkordans, där själva sättet att lägga fram tingen på - det marxska "bettet" i ideologikritiken, förmågan att formulera "catch phrases", stegringen av omdömen, värderingar med signalen "ja, (man kan rentav...)" - är den verksamma agenten, nästan frikopplad från mening och logik. Det finns ett blochskt "sound", som man kan njuta av och krokas på.

Men i detta talade skriftspråk, detta skrivna talspråk finns det nivåer, inte bara abstraktionsnivåer, utan också nivåer när det gäller engagemanget, förmågan att komma nära och kretsa in saken. Texten har tydliga ups and downs. Jag tror att det är av största vikt, att man från början framhåller detta. Som läsare - och i minst lika hög grad som översättare - upplever man svackorna med en sorts desperation (läsaren kan ju hoppa över dem); det är som om Bloch plötsligt filosoferar sig in i ett ögonblicksmörker, där både syn och språklig förmåga sviker honom. Sådana passager finner man ofta där han vill vara vägledande och inspirerande för marxistisk teori och praxis i det nya hemlandet, där han vill förkroppsliga utopins "mäktigt-framförgående eldstod"; då smyger det in ett assertoriskt tonfall i framställningen, som är alldeles outhärdligt. Ett avsnitt som kapitlet om Feuerbachteserna (kapitel 19) gör mig bitvis djupt missmodig - det är oerhört tydligt skrivet med sikte på det sjunkna Vineta, som hette Tyska Demokratiska Republiken - och samma bakgrund lyser igenom i slutbehandlingen av Campanellas ordningsutopi på sidorna 619 - 620, det hela blir ett stycke temporär DDR-apologi. Den avslutande behandlingen av socialutopierna på sidorna 721 - 723 utgör ett tredje exempel; Blochs indignation kokar över, blir demagogisk, hur goda skäl den än har att anföra för sin sak. Jag betvivlar starkt att Bloch skulle ha låtit en del av dessa aktstycken komma över sina läppar i en talande situation; de bär katedersocialistens signum, hör samman med den andra sidan av hans janusansikte.

Inte nog med detta. Blochs encyklopediska kunskap är både fragmentarisk och i viss mån antikvarisk, genom detta har ett och annat nytt under solen undgått honom; då mäktar han inte leva upp till ambitionen att gå före, hålla sig framme vid skeendets front. (Här tar jag än en gång fram inledningens brasklapp: ingenting i texten får avfärdas lättvindigt, i hastigt mod, det finns i många sammanhang ett uppsåt; Bloch söker aldrig vara up-to-date för att hölja sig i modernitetens glans, är minst lika benägen att söka det äkta, "framtidsdräktiga" nya i det gamla och avlagda.) När detta är sagt vill jag ändå hävda att hans materialismförståelse på viktiga punkter är museal och inadekvat: i synnerhet en "dialektisk" materialism måste i mycket högre grad än fallet är hos Bloch utgå från organiserad, informationsbärande materialitet och fokusera på denna information. Med sitt anknytande till Aristoteles' materiedefinitioner kommer Bloch fortfarande att hamna för nära "klossen", vilket om igen får hans anvisningar att mynna ut i en vag, assertorisk generalitet. (Men exempelvis René Thoms tankar över den formbildande processen demonstrerar tydligt att det finns en väg från "klossen" till den fasthållna och kommunicerbara informationen; detta är ärke-materialism.) Visserligen har de stora tänkarna - de må heta Platon, Aristoteles, Kant, Hegel, Marx eller Bloch - ofta en intuitiv förståelse för sammanhang, en förståelse som är ett nummer större än de tankens regelverk, som de rör sig inom; men denna intuition är hjälpsam bara fram till en viss gräns, sedan tränger en sorts missmod in i texterna; språket dör, tanken klättrar mekaniskt i regelverkens stege. Då filosoferar Bloch som en Demostenes, visst nog vältaligt, men så att kiselstenarna gnisslar mellan tänderna; både språket och tanken vrenskas, den hegelska logiken pressas till sista droppen, och plötsligt känner man som läsare bara att det har gått grus i maskineriet. Jag skall inte följa denna tråd längre, överger den med konstaterandet att språket i "Hoppets princip" - skrivet eller talat spelar ingen roll - går i vågor, och att det är viktigt att man har detta klart för sig, registrerar svackorna som svårigheter, motstånd för själva tanken. Inte heller med detta är hela vidden av verkets motspänstighet avhandlad; ytterligare ett par centrala svårigheter måste lyftas fram i ljuset, undersökas på sitt innehåll.


Symbolintentionen - positivistens värsta stötesten hos Bloch


I drömmen om det obetingade lever visserligen, i
synnerhet hos Don Quijote, det allt igenom religiösa
medvetandet, att det givna inte kan vara det självklart
sanna, att det ovanför den föreliggande faktuella
logiken gäller en bortglömd och begravd evidens,
och det är först här vi finner hoppets sanning,
som värld för oss.


Ernst Bloch, Hoppets princip, s.1227.


Än en gång: Bloch kämpar med ett material som gör motstånd, och också där han får grepp om det är det inte alltid plastiskt under hans händer. Det finns en sorts desperation i denna utdragna kamp, en anspänning som sträcker sig genom ett helt liv, och det är inte minst mot denna bakgrund man skall se hans ständiga eko av Voltaires försäkran: Jag skall upprepa mig tills jag blivit förstådd. Men kommunikationsproblemen kan och skall inte återföras på Bloch ensam, svårigheten ligger minst lika mycket hos hans läsare: i en sorts ideologiskt eller epistemologiskt (vilket kan vara två sidor av samma sak) färgad vägran från dennes sida att komma Blochs filosofi till mötes. Eller det är kanske att vältra för mycket på den klena individens axlar? Ytterst handlar det nog om en övergripande censur från ett positivistiskt, samhälleligt "överjags" sida, en censur som går ut på att de "egentliga" bevekelsegrunderna för allt målriktat handlande är praktiska, på-tagliga, gärna av ekonomisk natur, andra motiv göre sig ej besvär. (Det är som selektionens primat i darwinismens tänkande). Ärkepositivisten Mach själv noterar med visst överseende det mänskliga "föreställningslivets vildvuxenhet" (citerat i samband med behandlingen av Columbus i "Hoppets princip", s. 906); det censurerade sinnet tillåts i bästa fall se denna vildmark som en tuktad engelsk park. I Sverige är den antiutopiska censurens verkningsgrad nästan hundraprocentig; vi vet inte vad som rör sig inuti oss själva; kan inte läsa Almqvist, är oförmögna att göra film av Lagerlöf, är främlingar för våra stora arkitekter, står handfallna inför uppfinnare och innovatörer som John Ericsson, Alfred Nobel, Svante Arrhenius och Baltzar von Platen. Framför allt saknar vi begrepp och verktyg för att beskriva och förstå den svenska politiken (till dags dato), som bygger på en schizofren, icke-erkänd dubbelbindning mellan reformistiskt harvande och utopiskt målmedvetande. Och om vi för ett ögonblick lyfter blicken från den egna bakgården: den "kalla fusionens" vetenskapliga köpenickiad förtjänar ett eget avsnitt i ett epigonalt tillägg till "Hoppets princip" - med öppen, framåtriktad front, versteht sich! (Uppgörelsen med dessa tabun måste med nödvändighet bli hårdhänt och polemisk; jag ser själv möjligheten till ett antal lustmord, men det är meningslöst att utföra dem utan att ha hela "Hoppets princip" tillgänglig på svenska.)

Det handlar alltså om den teleonoma akten, den akt där man nämner målet vid namn och skaffar sig motiv för att röra sig i riktning mot det. Det andra ledet handlar om intentioner, avsikter, bevekelsegrunder för handlandet - och närmare bestämt: det utsagda, adekvata, preciserade, logocentriska i dessa intentioner ställt mot det ställföreträdande, preliminära, bildmässiga, analoga, eller uttryckt på annat sätt: spänningen mellan den precisa gestalten och den produktiva aningen. En "vildvuxen" inre värld, ja! Det är inte bara så att det flyter en alldeles egen saft genom framtidstänkarens ådernät; han kan likaså ha ett alldeles eget perspektiv. Det är befogat att tala om ett aspektseende i tiden, en renässans- eller barockveduta med olika skikt av målrepresentationer, ordnade i en mycket speciell följd från förgrund till horisont. Bloch ägnar mycken tid och möda åt att tala om förgrunden, det mest närliggande sättstycket, det är här han flyter ut i förnumstig marxism - men det bakersta lagret är i visst avseende det ultimativa, det har trumfkaraktär (det obetingades primat), avgör i slutänden mycket hos honom: också dagspolitiska värderingar och ställningstaganden. Om han exempelvis i funktionalismens byggande urskiljer ett stycke av den egyptiska dödskristallen som byggnadssymbol - medan han har lagt sin röst för ornamentet och det gotiska livsträdet som symbol - så finner funktionalismens eventuella utopiska halt, dess "framtidsdräktighet" inte nåd inför hans ögon, den passerar inte hans symbolfilter. Sovjetunionen ("ett stort land") hägrar ofta som Land, Rike, och Oktoberrevolutionen är Landung (och ingalunda sub specie aeternitatis); om man läser texten med aktgivande på ordvalet infinner sig associationen hela tiden. Vad det handlar om är antytt med dessa exempel: i kulissen står symbolrepresentationer för målen - slutmål eller sena etapp-d:o - på byggnadsområdet Salomos tempel, i geografin Edens lustgård, på samhällssidan guldåldern, den egendomslösa urkommunismen, vidare, på något närmare håll: i geografin Eldorado, i sagan Schlaraffenland, i fysiken perpetuum mobile. Etcetera, etcetera. Människan kan intendera mot dessa avlägsna och rätt främmande symboler, de i sin tur (och jag tror att det är viktigt att man erkänner "egenrörelsen" hos symbolen) intenderar ett sekundärt, tills vidare oklart och ouppnått mål; på så vis blir de en sorts förmedlingslänkar, brytpunkter i den teleonoma processen. Detta främmande, sammansatta, ofta högspända väsen är symbolintention. (Och man kunde analogt tala om en arketyporientering.) Här har vi ett nålsöga, som många inte kommer igenom, och det är inte minst för dessa kamelers skull som den enorma redundansen i Blochs samlade verk har uppstått; han har satt sig i hågen att på något sätt beveka det positivistiska glasberget.

Avfärden till Kythera Om man mäter med utgångspunkt från receptionen kan den blochska filosofin, i synnerhet när man rör sig inom den anglosaxiska språksfären, inom pragmatismens Bannkreis, därför liknas vid en åklagare, som förgäves söker få sina delinkventer - de må heta Augustinus, Thomas Münzer, Christofer Columbus, Goethe, Beethoven eller till och med Marx - fällda för "utopiskt tänkande" inför en jury av tio oförvitliga, edsvurna män och kvinnor. Utslaget blir hela tiden detsamma: Icke skyldig (försåvitt domaren inte har ingripit och förklarat hela slutpläderingen för icke-relevant. Spegelsidan till detta, där "utopisk" brukas som skällsord kan vi negligera här, den är aldrig seriös). Det framlagda har inte evidens, framstår inte som "einleuchtend". Och det är väl svårt att klandra juryn för denna brist; beröringen med symbolen är mestadels lättare än en fjärilsvinges, den sker ofta i förbigående, och uppfattas bara av ett övat, skolat sinne, ett sinne med utopisk kompassnål (eller fluxmeter). Ett sinne som i förväg vet vad det söker. Jag kom att tänka på detta när jag sökte referenser till Blochs behandling av Watteaus tavla (tavlor) "Avfärden till Kythera" och stötte på det lilla aktstycket "Etwas wichtiges fehlt" (Något viktigt fattas) i Bloch-Almanach 8, s.145 - 148, författaren heter Stefanie Bielmeier och är säkert konstvetare. När jag hade läst artikeln och tittade närmare på titeln svindlade det för ögonen på mig - endera var den blint, aningslöst, slumpartat applicerad, eller så hade utgivaren Karlheinz Weigand fått igenom den med ett mefistofeliskt varggrin! Den höggradigt snipiga avslutningen, som går helt i huvudtextens stil, lyder så här i översättning: Avklädd sin förtrollning är Kythera ingenting annat än en öde ö någonstans i Medelhavet, som inte längre är förknippad med några erotiska förväntningar. Och Watteaus kärlekspilgrimer är dröm- och fantasiskapelser. Denna moderna omtolkning av Kythera-myten åt det negativa hållet till ignorerar Bloch fullständigt. I sista hand ignorerar han också Watteau-bilden själv, genom att den endast får fylla funktionen av missing link i hans system. För Watteau-forskningen öppnar sig inga nya ansatser utgående från Blochs tolkning. Här har man två möjligheter: att slå till med handflatan, som när man dräper en fäbroms, eller att lugnt och saktmodigt utreda vad det är för viktighet som fattas, och var den fattas. Som en sorts övning i saktmod skall jag pröva det andra alternativet.

"Hoppets princip" har kallats en hoppets fenomenologi, med detta är också något sagt om upphovsmannens "approach" till ämnet, om metoden: den skulle vara fenomenologisk. Bloch skulle säkert haft invändningar mot etiketten, och utgår man från den husserlska definitionen är den oegentlig; hoppets "fenomenologi" förutsätter både bakomliggande orsaker och objekt i yttervärlden, alla former av Einklammerung är främmande för materialisten Bloch. Dessutom hyste han ju ambitioner att stå för marxismens deduktiva och induktiva "vetenskaplighet", vilket innebär en rent rationalistisk och deduktiv approach till samma ämne. Där han fattar Leibniz vid handen och arbetar med - systemteoretiskt tillåtliga, tillåtna - analogier till differentialkalkyl och funktionslära blir metoden också en helt annan, ett begrepp som "ännu-icket" hör hemma i detta läger. "Hoppets princip" utmärks alltså inte minst av en kuriös metodisk och tankemässig synkretism, som hämtat näring på hela sträckan Leibniz - upplysning - Sturm und Drang - tysk romantik - Hegel - Marx - Husserl - expressionism; denna hårt uppspända ansats är verkets härd. Schelling kunde stoppas in, och följden kunde utsträckas bakåt till Averroës och Aristoteles; just i Blochs snabba, lätta "vidrörande" av många källor uppstår ett myller av möjliga referenser. (Se också tillägget om den förståndiga och den expressiva människan!)
Som "fenomenolog" nalkas Bloch sitt material med en sorts övergripande interpretation, som han har utvecklat ur - inte primärt "vardagssituationer" - utan med en större, hegelsk aptit ur en totalitet av mänskliga livsyttringar, alla med det gemensamt att de har sökt, ändrat, utvecklat, erövrat "nytt land". Det handlar alltså i inget sammanhang om en inlånad, "fackvetenskaplig" approach enligt någon typ av "skola" eller paradigm, utan om Blochs specifika, för hans egna behov tillrättalagda fenomenologi (med hunger, självbevarelse, längtan, hopp på insidan - och världens arbetsmaterial på utsidan), som i sin tur utgår från hans specifika disposition (personlig, historisk, kunskapsmässig). Vill man undvika alla reservationer kan man nöja sig med att tala om en hoppets encyklopedi - men då i den "stora" aristoteliska/hegelska bemärkelsen, nota bene! Det encyklopediska uppsåtet är dessutom förenligt med det faktum att Bloch i många sammanhang inte argumenterar för sin sak - och minst av allt "bevisar" med ett uppbåd av material - han nöjer sig ofta, vilket framgår tydligt vid en genomgång av namn- och titelregistret, med att lyfta på benet och pinka, med att göra en revirmarkering. (Så är det i viss mån i Kytherabildens fall - men man bör komma ihåg att den som symbol var oerhört spridd och traderad i sin tid, en veritabel landsplåga). I "Hoppets princip" är det mest kring vissa brännpunkter av typ Augustinus, Cervantes/Quijote, Columbus, Goethe/Faust, Jesus som Bloch är intensivt påläst och låter sin egen originalitet flöda. En till den grad subjektbunden interpretation möter flera svårigheter när den meddelas till individer med annan disposition, andra utgångspunkter: vare sig dess anspråk på omfattande giltighet eller dess anspråk på att gälla tvärs igenom historien (om sådana anspråk reses) kan vara säkert på att bli godtaget. Etwas wichtiges fehlt. Inte ens den hermeneutiska för-förståelse som styr interpretationen behöver vara densamma på de bägge sidorna. Poängen är glasklar, gäller för alla sammanhang där någon typ av fenomenologisk tolkning är med på ett hörn: för att förstå den måste man krypa under upphovsmannens skinn, göra åtminstone en del av hans utgångspunkter till sina egna. Man måste först köpa Bloch själv, materialisten Bloch, och kanske också hela den lärogång eller inkubationstid som lett fram till "Hoppets princip". (Allt detta hålls fram som en spegel mot var och en av oss; i vissa fall framstår ju just denna uppgift som övermäktig.) Låt oss belysa exemplet häruppe med ett hypotetiskt motexempel: Bielmeyer läser på 60-talet en fransk strukturalist och avfärdar sedan hans relevans för den egna fackvetenskapen, sturigt och lett, med hänvisning till att hon vare sig gitter eller vill sätta sig in i den skrivandes utgångspunkter. Ingen konstvetare med bara ett uns av insikt om den egna vetenskapens villkor skulle göra sig skyldig till något sådant. Det viktiga fattas här mycket uppenbart hos läsaren, därmed understryks konstaterandet i inledningen av detta avsnitt. Utmönstringen av utopin ur tänkandet, strävan att verifiera "positivt" leder till den bristsjukdom, som kunde betitlas "postmodern ignorans". Samtidigt står det klart att man måste sätta fötterna mycket varsamt när man vill hävda intersubjektiv och/eller historisk giltighet för de blochska "resultaten". (Det finns ett känt behov bakom socialismens sedan länge annonserade steg från utopi till vetenskap, ingen tvekan om saken. Samtidigt har marxismen, i sin tillämpning på ort och ställe, sällan varit mer än en avsiktsförklaring i denna riktning. Vi befinner oss alltså inte långt från ruta ett i detta avseende. Därmed är vi komna till en central och högst graverande svårighet.)


Den kommunistiska utopin och fartygskyrkogården i Murmansk


På så vis tillhör och tillhörde också alla
idealistiska socialutopier Don Quijotes släkte,
i första hand sådana, som ville mana fram
utdöda ideal i makthavarnas sinnen.


Ernst Bloch, Hoppets princip, s.1226.


I hamnen i Murmansk äts den ryska drömmen om socialism "i ett stort land" sakta av rost och mal. Från de yttersta utposterna i Barents hav ned till Samarkand och Alma Ata präglas hela det gamla Sovjetunionen av en monumental miljöförstöring. Och trots denna rovdrift i det förgångna finns det inga tillgångar att dra växlar på; från Leningrad till Vladivostok saknas medel att betala lärarnas löner eller pensionerna till änkor och invalider. Och värst av allt: i Tiflis, i Leningrad, i Moskva, i Sverdlovsk, i Novosibirsk - var man än månde söka - är de ansvariga för mord och godtycke oanträffbara, som uppslukade av jorden. Det stora landet vrider sig i konvulsioner, allt som verkar återstå av sjuttio års tung möda är en stor brist, en stor frånvaro, ett stort tomrum. Detta tomrum är ett fruktansvärt memento, det kommer aldrig att kunna kringgås. Det måste bearbetas, man måste dra slutsatser av det.

Men ingen gravfrid sveper in all denna sorglighet, det tisslas och tasslas i utkanterna. Om man kunde slå mynt av skrotet i Murmansk? Precis som i naturen, efter en skogsbrand eller ett vulkanutbrott, finns det pretendenter på tomrummet; en mycket speciell, "opportunistisk" artgemenskap, som lurar ute i periferin, redo att rycka in och skaffa sig konkurrensfördelar genom att vara först på plan. Det ryska tomrummet har på så sätt redan fått ett tillskott av ljud och ljus, det verkar inte fullt så tomt längre. Landet håller långsamt på att koloniseras av västligt näringsliv och västlig vetenskap. Sista spiken i likkistan eller den första i ett nytt bygge: man kan se det som man vill.

Hela denna situation innebär en stor alternativlöshet för allt politiskt tänkande; den "föreliggande" yttervärlden utsätter tanken för ett enormt censurerande och normerande tryck. Samtidigt är de kapitalistiska ländernas fysionomier av år 1999 långt ifrån förtroendeingivande, för att uttrycka saken inlindat. Reagan- och Thatcher-epokerna är visserligen lagda till handlingarna, men deras krisrecept: reaktivering av det borgerliga klassamhället lever i gott minne och utgör likaledes ett memento; i sin förlängning rymmer västsamhällena fortfarande fascismen som det borgerligas yttersta tillflykt och frälsarkrans. (Thatchers samvetsömma support för Chiles Hitler är mycket betecknande; även om det förvånar en smula att hon avstod från att framhålla hur förtjust Pinochet var i hundar och små barn... Konsekvent känns det också när Il Papa plötsligt fogar sig till samlingen av bönemän.) Och det faktum att liberal ideologi under socialdemokratisk kappa idag står som utövare av den borgerliga klassmakten skall väl inte anföras som en förmildrande omständighet? Den västliga kapitalismen är fortfarande förberedd för stora utbrott av våld och anarki, det finns inbyggda sprängsatser i konstruktionen: det stora, vegeterande, politiskt indifferenta trasproletariatet, det ännu större, politiskt sett vankelmodiga och flyktiga mellanskiktet.

Hoppets princip, eller socialismen som "gränsöverskridande målbild" - hur för man den till torgs i en sådan omgivning? Genom att som Bloch, en smula mekaniskt-missionerande i tid och otid försäkra: Det är först socialismen som avskaffar...? Forget it, Mr Bloch, svarar jag, och där socialismen nämns vid namn i "Hoppets princip" hänger jag ut skylten "INTAGEN FÖR ÖVERSYN". På samma sätt som en fyrboj för sjöfarten tas in under svåra isförhållanden, gärna det - men faktum kvarstår: en ljuskälla i den stora farleden saknas. Det ryska tomrummet gör sig med nödvändighet påmint också i Blochs filosofi.

Vad denna översyn kan gå ut på mer i detalj har jag i utgångspunkten tre bud på; alla tre tar upp problem som måste vara reflekterade och tillfredsställande lösta innan jag (och säkert många med mig) på nytt läser socialism där det står socialism i "Hoppets princip". (Men den tiden kommer, det är jag övertygad om):

1. ANSVARSASPEKTEN. Det måste finnas en uthållig, järnhård formel för ansvaret i en kollektivistisk organisation, på alla nivåer. Sovjetunionen framstår primärt som en totalt ansvars-lös historisk bildning. Ansvaret måste vara förankrat i människornas här och nu, i dettas organisation, men också i överbyggnadens hårda delar, i det ideologiska skelettet. En kommunistisk utopi kan aldrig formuleras, aldrig föras fram på nytt utan att denna svårighet är - löst. Skrotet i Murmansk måste först röjas undan: i förhållande till utopin är den rost som härjar där totaldestruktiv.

2. KOMPLEXITETSASPEKTEN. "Marknaden" är ett medium, som tar in ekonomisk information och omsätter den till gagn för stater, klasser, enskilda företag, individer. I förhållande till den är alla former av "planekonomi", centralstyrning mindre effektiva, mindre vetande. Det innebär inte att marknaden är perfekt, ofelbar, tvärtom. Den måste och skall ibland tyglas med statens hela makt. Men för att kunna göra detta måste en socialistisk ekonomi först gå i lära hos marknaden; dess styrverktyg måste modelleras efter denna. Alla "svarta" sektorer (inklusive statens egna) skall genomlysas, informationsbärande tendenser som moden, konjunkturer etc. måste tillåtas få genomslag i kalkylen och måste få tillträde till de praktiska modellerna. En socialistisk ekonomi är informationsstyrd = behovsstyrd, inte voluntaristisk. Samma behov gör sig gällande på en rad andra områden.

3. VEM "UTTRYCKER" SIG I BEFRIELSEN? Detta är svårt och måste behandlas i flera steg och mycket utförligt. Det utvecklas närmast under separatrubriken "Hoppets princip mellan förståndig och expressiv människa - en grundbult och en svårighet i Blochs system".


"Att tänka innebär att överskrida"


...ingen bok kunde i sin begreppsliga arbetsgång
vara mer genomsyrad av affekternas framfart och
insikter om dem än "Phänomenologie des Geistes".


Ernst Bloch, Hoppets princip, s. 80


California is a Garden of Eden,
a paradise to live in or see
But believe me or not:
You won't find it so hot,
if you ain't got that do-re-mi.


Woody Guthrie, Do-Re-Mi (Inspelning med Alan
Lomax för Library of Congress, 22 mars 1940)


Rubriken är en av Blochs "catch phrases", finns med redan i förordet till "Hoppets princip". Ett tänkande av detta slag hör lika självklart hemma i utrustningen som spritkök och blåbärssoppa när man ger sig ut på långvandring i det blochska föreställandets speciella landskap med dess militanta stigfinnande, lockande horisonter, plötsliga glimtar av avlägsna mål; jag köper det med hull och hår. Att tänka med Bloch innebär att överskrida honom, eller åtminstone att försöka överskrida honom, någon annan väg kan det inte bli tal om. Hans system är ett öppet system, det har en front, och en horisont, och det skall fortsätta att expandera sitt rum, genomgå sin fortsatta (r)evolution. Så skall vi ha't, ja, men var skall vi ta't? Jo: det finns en angreppspunkt där jag skulle vilja sätta in en kil och drämma till.

Tio händelsedigra år sitter mannen i USA, då måste han ha snubblat över Charlie Parker - men var finns avsnittet om jazzens novum, jazzens utopi i det "skildrade önskelandskapet"? Och Billie Holliday, "Strange Fruit", finns det inte något för Bloch i dess förtätade, outsägligt sorgsna fraser? Eller Woody Guthrie, en sekulariserad profet, Johannes Döparen för den efterkommande folk- och rockvågens oerhörda utopiska mobilisering - var har han behandlats med "blochtunga"? (Jag talar mot bättre vetande.) Bloch är blockerad, reser till "Amerika" i en sorts inre emigration, och det han ser och upplever där bekräftar hans främlingskap inför populärkulturen; han lämnar kontinenten med förstärkt slagsida åt den "betydande", europeiska konsten. Därför kan det exempelvis komma till ett aktstycke som följande (s. 457): "Men där allt är statt i sönderfall, inträffar det också lätt att kroppen vrider sig ur led. Något råare, gemenare och dummare än jazzdanserna från 1930 och framåt har världen aldrig skådat. Jitterbug, boogie-woogie, allt detta är svagsinthet, som inte känner några hämningar, och mot det svarar ett ylande, som så att säga ackompanjerar på tonsidan. Denna amerikanska rörelse skakar idag de västliga länderna, inte som dans, men som uppkastning. Människan skall besudlas och hennes hjärna skall tömmas; desto mindre vet hon mitt bland sina utsugare vad hon har att rätta sig efter, för vem hon knogar, för vad hon skickas i döden. Men om vi skall tala om verklig dans, så har samma förfall, som inom breda kretsar förde det amerikanska snusket till topps, lett till en sorts reningsprocess inom en avsevärt snävare krets."

Punkt, men en kort utvikning innan det får komma till slut. I en sekvens som denna kommer det blochska projektets egen affektiva rot tydligt till uttryck. Det förvånar kanske en smula, att en tänkare, som i alla sammanhang har sökt (och funnit) den affektiva härd, den hunger, som ligger till grund för allt stort verk, inte förstår att ta sig i akt och sätta in en smula självreflexion där den hade varit påkallad. I andra sammanhang talar Bloch med det mest självklara tonfall i världen om de "äkta konstfrågor", som ställs av nya metoder och nya material, men ställd inför ungdomskulturen (eller vidare: populärkulturen), som är den stora sekulära inbrytningen under 1900-talets senare del, slår det slint för honom. Katastrofala självmotsägelser av det här slaget finns det ett antal av hos Ernst Bloch, man får ta dem som en variant av den gamla anglosaxiska klokskapen: The bigger they are, the harder they fall.

I detta sammanhang kommer det väl till pass att Bloch också har föreställningar om immanent sprängning, om ett Intet som växer fram ur stelnade, etablerade tillstånd med enda uppgift att spränga och upplösa dessa. Den sekulära tendensen är i sin yttersta konsekvens ett sådant Intet, och den riktar sig inte bara mot altaren och troner, utan massakrerar med samma varma själ andra i ursprunget upphöjda sfärer: bildkonst, musik, litteratur, idrott - och filosofi. (Och etablerad utopi, jag skall utveckla detta närmare när tillfälle ges.) Detta utesluter emellertid inte att den sekulära inbrytningen kan ha en kortvarig, i högsta grad kreativ, egen-utopisk fas, innan den dukar under för intresserade exploatörer, för produktionssättets inre "logik". (Jag upplever inte det sekulära som så obehagligt i sig, Björn Borg spelade i alla fall bättre tennis än Mr G., men när tendensen underblåses av en medialt administrerad populism blir den totalitär och obehaglig, som i Sverige. För övrigt har det brutalt sekulära en lång tradition att falla tillbaka på hos oss - åtminstone tillbaka till de dagar då hertig Karl konfiskerade klostrens handskrifter och inkunabler för att göra förladdningar till sina kanoner. Detta är så att säga tonikan i vår nationella kultur, allt annat har att hävda sig mot den destruktiva svenska grundtonen.)
Det är alltså i och för sig korrekt när Bloch dömer ut dagens sekulärt-populistiska allians som hållningslös, hysterisk och förförbar; dess egen upplösning är så att säga intecknad redan i födelseögonblicket. Men den alstrande period, där verkliga nyheter ställs på fötter inom jazz, rockmusik, fotografi, film, television, förtjänar verkligen uppmärksamhet i en utopisk fenomenologi; på denna punkt har man mer att hämta i Walter Benjamins reflekterande nyfikenhet än hos Bloch själv. Bloch är för restriktiv, han undviker helst att smutsa sina händer på det lägsta godset, konsumtionsgodset, det som har störst impact i vardagslivet, på massorna. "Star Wars" som kolportage och marknad - det är ju just dessa av Bloch framhållna element, som ger denna film en särställning i förhållande till så många av genrens i dålig bemärkelse ideologiska och triviala alster. Och prinsessan Leias porträttförtrollning som laserminiatyr - ack, konsten utgör fortfarande ett obrutet kontinuum, fastän det sekulära drar nedåt med sin tonårstrivialitet! Att George Lucas själv inte har kunnat hålla fast vid sin egen, i den första filmen antydda "grej" demonstrerar den senaste uppföljaren; men så är individens inspiration ju alltid beroende av en kontext, en beställning: historisk, ekonomisk, social. Det goda kolportaget - det som kolporterar bärande mänskliga symboler och arketyper "till dörren" - tål inte för mycket action, samma utförsbacke blir tydlig när man ställer en tidig Disneyprodukt vid sidan av det moderna utbudet från Disneys efterträdare. Vilken osannolik, godmodigt humoristisk reflex av det amerikanska samhället ryms inte i de tidiga magasinen med farbror Joakim - och vilken tomgång, vilken brist på utsaga utmärker inte kältret i det senaste decenniets utsläpp från Disney! Till sist körs hela den historiska produktionen till tippen Disneyland för att sakta vittra bort, men dessa kolosser har en lång, utdragen dödskamp, vi har inte sett slutet på länge än. Diagnosen lyder: den ursprungliga, alstrande utopin (exempelvis: för USAs del) är förbrukad. Kanske inte död - den befinner sig bara på annan ort, ligger i latens.
Dessa överväganden mynnar ut i en anteciperad, immanent sprängning också av Blochs filosofiska system - genom en sekulär attack på det. Ett sådant "överskridande" finner jag både oundvikligt och nödvändigt, och att den blochska filosofin får ta första stöten är självklart; den har redan en öppnad bräsch åt detta håll. Samtidigt är det här, liksom i alla andra sammanhang, svårt att se vad som väntar på andra sidan, när "Hoppets princip" sedimenterat i den stora flodens delta. Jag ser alltså för min inre syn hur Blochs filosofi som helhet, som system, konfronteras med den sekulära "lågheten", såväl genom att tillämpas på den som genom att utsättas för dess erosion. En rad specifika element skall man då hålla fast vid, odla och där det är möjligt: driva vidare genom förbindelsen med ny teori. Blochs utveckling av Leibniz' "dx" till en historisk differential ("ännu-icket") är ursund, den håller i alla tider, och det leibnizska tendensbegreppet tål att slita på. Förbindelsen med affektläran är också korrekt och sund - men hela framställningen har stark tidsfärg, borde upparbetas. Blochs högst speciella form- eller bildtänkande kan man lära oändligt mycket av; de topografiska analogierna skapar en sorts åskådlighet i framställningen, som motverkar tendenser till logocentrism. Hoppets filosofi utspelar sig i ett mycket karakteristiskt landskap, som man tar till sig med bägge hjärnhalvorna, både analogt och digitalt. Men tendensen att falla tillbaka på den dialektiska spiralen och göra den til en sorts dynamik-surrogat för samhällets del - den går igen hos många marxister - är olycklig, för att inte säga: felaktig. Så fort man stöter på den skall man dra öronen åt sig och tänka sina egna tankar; slump och nödvändighet myntas ut i kaotisk dynamik på samhällsplanet, inte en händelse är oundviklig och fullt "determinerad", den subjektiva faktorns roll i all process inte heller så rak och målsökande, som det ibland kan verka hos Bloch - i den ständiga hänvisningen till "marxismens utveckling från utopi till vetenskap". Detta utesluter som tidigare sagts inte att det kan finnas teleonoma, målsökande processer; för människans del är minimikravet att hon förbinder sig med dessa, är en del av dem, men det finns gränser för hennes utsikter att manipulera eller "gynna" samma processer. Bieffekter, oförutsedda händelser, "parametervariationer" kan - men gör det inte tvunget - stjälpa försöken till styrning. Här finns en svårighet, som Bloch bara berör "kringskrivande", intuitivt, men som vi idag kan yttra oss kvalitativt om, jag vill framhålla katastrofteorin som ett nödvändigt inslag i allt dynamiskt tänkande.

Det ovanstående kan verka som en plädering för att marxismen skall gå vägen från dialektik till kaosteori, för att komma bort från sitt abstrakta utopiserande. Men problemet engagerar mig egentligen inte, långt intressantare finner jag Blochs kartläggning av de gemensamma dragen hos svärmare, kättare, profeter, upprorsmän och upprorskvinnor. Om jag själv skall utnämna ett enskilt avsnitt i "Hoppets princip" till det centrala - vilket i och för sig innebär ett brott mot verkets hemliga polyfoni - så blir det stycket om Don Quijote, s. 1216 - 1235, verkets längsta under en rubrik, med den avslutande maningen: Slut under inga omständigheter fred med den föreliggande, såsom färdig paraderande världen! (Möjligen i konkurrens med religionsavsnitten mellan sidorna 1450 och 1550; de vinner vid varje omläsning). Trots att Don Quijote utan tvivel framställs som exponent för faran med en förblindad aktionism (Wolfgang Harich, Richard Wagner - man kunde lägga till: Che Guevara, Rote Armé Fraktion och dagens anarkistisk-småborgerliga aktivism mot djuruppfödning och ekonomisk globalisering) så ändras förutsättningarna med ett typiskt blochskt lappkast; den sölande kalkylen med kulram och balansvåg (marxismens köldström) kan köra fast, då frammanas svärmarens okuvlighet och trots, får en närmast instrumentell funktion. Det gäller vid varje anhalt, i all "färdighet": subjektiv faktor på nytt - med eller mot vinden, strömmen, oddsen. Som läsare av "Hoppets princip" har man naturligtvis ett val; man kan ledigt göra sig tankar om latens, tendens, realprocess, medskapande natur i anslutning till verket, det vill säga betona den objektiva sidan (med dess hemliga subjektivitet), men frågan är om Bloch inte har mest att bjuda som utläggare av det mänskliga subjektets kulturellt färgade pejling av mål, ställda eller anade uppgifter.

Avslutningsvis, om vi håller oss till den kaotiska dynamikens glupska inhugg i dialektiken, kommer gränsbestämningarna Intet och Allt att relativeras i en sådan omgivning, få mindre absoluta, jag tvekar inte att säga: mindre totalitära drag - och också en sådan vridning skulle jag uppleva som önskvärd, "riktig". Om igen är det den kaotiska dynamiken som tillhandahåller skälen: steget mellan ytterligheterna kan vara svindlande kort, och det finns ingen objektiv metod att fastställa var på skalan man befinner sig. Den subjektiva metoden litar jag inte heller på - då kommer jag att tänka på den ryska turisten i norska Vadsö, som på frågan: Vad önskar ni er? prompt svarade: Vi har ju allt, så varför önska? Eller borde man läsa mellan raderna här - en nivå, två nivåer... - och av svaret sluta sig till en sorts subjektiv "ofelbarhet"? Nå, jag tar tillbaka: subjektet vet att skilja mellan allt och intet, på ena eller andra sättet.


Den svenska översättningens historia. Praktiska anmärkningar


Alla betydande filosofer, det vill säga sådana som duger att omsättas
i kulturarvet, rymmer emellertid ett element av framåtsyftning: de har
inte bara tänkt på ort och ställe, inte bara fasthållit sin tid, utan också
tidens bestående hjärtesaker i filosofi, i filosofiskt perspektiv. Å andra
sidan skulle stora tänkare, ja, allt stort som skapats, blott vara det förflutnas
sömn, uppväckt helt i onödan eller bättre: väckt av sovande för att öka
deras enda berusning, den eftersträvade, defaitistiska sömndruckenheten;
i stället för att det förgångnas filosofer citeras som icke förgångna,
utgående från deras icke slutförda innehåll, i den mån detta verkar
in i framtidsrummet för fortsatt arbetande tankar av samma slag.


Ernst Bloch, Hoppets princip, ss. 1029 - 1030


Under alla omständigheter måste själva verket finnas där som utgångspunkt, så intakt som möjligt. Att överskrida Bloch kan inte gå ut på att "förbättra" honom i översättningen. (Däremot kan man i både den engelska och den franska översättningen spåra ansträngningar att förbättra hans citatteknik, som är under all kritik; det värsta jag har hittat är en referens till Selma Lagerlöf som kan vara inspirerad av - Kipling.) När Bloch tar Hegel vid handen är det en sorts gest av jämbördighet; "hegeleriet" är andra natur hos honom, och det är alldeles uppenbart att dessa passager måste återges med maximal precision. Samtidigt finns det varnande exempel i den svenska översättningstraditionen, jag tänker i första hand på Richard Matz' översättning av Heideggers "Varat och tiden". Ingen kan anklaga denne översättare för att ha tagit lätt på uppgiften, samvetsgrannheten lyser fram både i och mellan raderna - och resultatet har blivit en avvisande, nästan fientlig text. Heideggers tendens att tänja språket längre än det egentligen tål upphöjs en potens och får löjeväckande, lacanska drag i den svenska språkdräkten. Det verkar som om vårt språk inte villigt släpper till för konstruktioner, som tyskan kan svälja utan en blinkning. När detta är sagt är jag mogen att hissa min egen ledstjärna för Blochöversättningen: redighet. Och denna redighet måste tvunget få en annan karaktär än exempelvis tysk redighet, eftersom vårt språk arbetar med färre genus- och kasusändelser än tyskan. I svenskan förlorar sig syftningar fort i snårskogen av ord, medan de i tyskan hålls på kurs av böjningsformerna, därför måste vi arbeta med upprepningar eller montera in en sorts pekare i översatt text. Till detta kommer att jag ibland har valt att reda ut de språkliga konstruktionerna en smula - vilket förutsätter att man begripit vad de går ut på. Här har jag stuckit ut hakan, och jag räknar med att få inkassera en och annan snyting där förståelsen brustit.

Ryggtäckning (fram till en viss punkt) för ett sådant program kan jag söka hos den franska översättaren Françoise Wuilmart, som redan tidigare är citerad en gång. I frågan om vad som bör eftersträvas i texten säger hon.: "Enligt mitt förmenande är det framför allt två krav, som obetingat måste uppfyllas: för det första måste originalinnehållet återges så troget som möjligt i all sin komplexitet, för det andra får läsaren av den översatta texten inte påminnas om, att det handlar om en översatt text, en text får inte regelrätt "lukta" av översättning. Från denna punkt är alla språkliga medel tillåtna för att uppnå detta ärliga mål." Ett program som jag gärna skriver under på - men ett program vars genomförande kräver både mod och konsekvens. Jag känner och vet att jag har vacklat på mer än en punkt, och kritik som kan föra mig en smula närmare det rediga idealet är välkommen och kommer att övervägas grundligt!

För nio år sedan, i juni 1989, undertecknade fyra översättare: Doris Norrgård, Thomas Olsson, Joachim Retzlaff och jag själv ett förlagsavtal med Bokförlaget Daidalos om översättning av "Hoppets princip". Tanken var att färdigställa översättningen (verket omfattar drygt 1600 sidor) inom två-tre års tid och sedan prompt ge ut det hela. Rätt snart hoppade Thomas Olsson av, och jag själv tog på mig hans pensum. Efterhand blev det emellertid väldigt tyst kring det hela, och det är ingen överdrift att hävda att förlaget idag försöker tiga sig ur hela projektet. Man upplever säkert att man hoppat i galen tunna, gapat över mer än man kan hantera. Jag har känt mig besvärad och handikappad av detta tillstånd; det är utmanande och oacceptabelt att det finns så mycket pengar i Sverige för att trycka strunt, också filosofiskt strunt (för att inte tala om idé- och lärdomshistoriska halvheter), medan "Hoppets princip" inte kan ges ut. I denna situation har jag beslutat mig för att usurpera verket och lägga ut det på nätet.

Enligt kontraktet föll kapitlen 9 - 15, 36 och 38 på Doris Norrgårds lott. Jag har haft tillgång till hennes översättning från början av nittiotalet, denna version har jag gått över och ändrat så att den blivit konform med min egen översättning. (Samma kapitel föreligger idag i en ny, av DN reviderad slutversion, som jag inte haft tillgång till.) Jag har vidare haft tillgång till en råversion av Joachim Retzlaffs översättning av kapitel 18, denna har jag på analogt sätt ändrat till enhetlighet. Slutligen har jag utgått från en "modellöversättning" av sidorna 356-364 ("Icket i ursprunget, ännu-icket i historien, Intet eller Alltet i sista änden"), som utförts av Thomas Olsson. I dessa sammanhang är min egen insats alltså isberget som syns över ytan; nio tiondelar faller på de ursprungliga översättarnas konto. Om det finns kvarstående brister i dessa avsnitt, skall de självklart tillskrivas mig. I övrigt är översättningen helt och hållet min egen; jag har alltså nyöversatt kapitlen 19, 20, 52 och 53 av vilka det föreligger fristående, av Joachim Retzlaff färdigställda versioner. Doris Norrgård har varit min främsta diskussionspartner i arbetet; hennes finlandssvenska "osamtidighet" på språkets område är en resurs. I övrigt har Ulf Gran varit min viktigaste replipunkt; han har läst långa avsnitt och frälst mig från hundratals fel, stora och små, sakliga såväl som språkliga. Karlheinz Weigand vid det tyska Blocharkivet har klargjort en rad blochska specialuttryck och vändningar.

I övrigt har jag följande punkter av mer praktisk art att säga till presentationen:
  • Jag har försökt lägga mig så nära den tyska utgåvans layout som möjligt; begränsningarna sätts i viss mån av HTML-kodens möjligheter. På denna punkt kan ett och annat säkert fortfarande förbättras, och det kommer att ske.
  • Jag har varit snål med inledningsversaler: Intet (Nichts), Allt (Alles), Hus (Haus) och Hem (Heimat) har utmärkts, dessutom det Ena (das Eine /was nottut.../), allt annat får klara sig utan. Det kräver en viss anpassningsförmåga hos läsaren, exempelvis när man kommer in på partier med substantiverat "att" och "vad".
  • De dubbla bestämningarna: romersk-katolsk, dialektisk-materialistisk etc. är mycket vanliga hos Bloch och utgör ett översättningsproblem. Ibland upplever man första ledet som adverbiell bestämning till det andra: frivilligt-humoristisk, processuellt-oavslutad, formellt-god, evigt-kvinnlig; i fem eller tio procent av fallen är det hugget som stucket (och en fast konvention - bägge leden adjektivböjda - erbjuder sig som utväg): borgerlig-revolutionär, borgerligt-revolutionär, i andra åter ligger det närmast till hands att låta två adjektiv följa på varandra: betydelsefull-human, ekonomisk-social etc. Det råder alltså ingen genomgående konvention i översättningen, utan praktiskt taget varje enskilt fall har övervägts.
  • Kommateringen är i möjligaste mån grammatikalisk; i synnerhet har jag vinnlagt mig om att avskilja fullständiga satser med subjekt och predikat. I övrigt har Blochs interpunktion följts tämligen troget.
  • Sidonumreringen i den tyska utgåvan har lagts in mellan klamrar: [ ].
  • De tyskspråkiga referenserna har bibehållits utom i fall där motsvarande svenskspråkiga referens varit lätt att identifiera.
  • För att uppladdningen skall gå fort har verket delats upp i "paket", som omfattar cirka 40 sidor. Till vart och ett av dessa paket har jag skapat en egen notapparat. Först och främst förklaras latinska och grekiska citat, sentenser på främmande språk, vidare kommenteras vissa blochska specialbegrepp, till slut ges en del biografiska referenser. När det gäller personuppgifterna har jag ofta nöjt mig med en eller två "hållhakar" så att man kan sätta in exempelvis en tysk romantiker i sitt sammanhang; jag har inte varit ute efter att ersätta encyklopedierna. (Min tacksamhetsskuld till Svensk Uppslagsbok kan lämpligen erkännas på denna punkt.) Notapparaten är inte fullt utbyggd och kommer att korrigeras framöver.
  • Det har varit omöjligt att lokalisera översättningar till svenskan av mycken äldre tysk lyrik. Denna har då översatts med måttlig arbetsinsats (ett och annat nödrim har fått passera), så att innebörden går fram. På ss. 207 - 208 finns en dikt av Lenau, som jag hittills ryggat tillbaka för, den återges på tyska. På sidan 410 finns ett citat av R. L. Stevenson på tyska, efter många om och men fann jag den engelska förlagan på Internet. Walt Whitman-citatet på sidan 1297 vill jag också ha på engelska, och alla Kierkegaard-citat gör sig kanske bäst på danska? Referenser till äldre svenska översättningar mottages tacksamt!
  • Bibeln, Goethe, Marx och Hegel är de fyra benen under "Hoppets princip". Bibeln betraktar jag som ett litterärt verk, som man inte skall pilla på, därför citerar jag inte ur den senaste översättningen (däremot har jag för de källkritiska landvinningarnas skull hållit mig till versionen av år 1917; det riktiga och logiska från denna utgångspunkt vore ju annars att hålla sig så nära 1541 års version som möjligt).
  • Det grekiska alfabetet kan inte återges med HTML-kod (man måste införa det som "bild" i texten). Jag har tills vidare valt att transponera och sätta grekiska termer i kursiv; längre fram kan det bli aktuellt att i stället återge dem med "bildtext".
  • Det kan finnas överlevande "skräptecken" ur HTML-koden här och var. De är kopplade till å, ä, ö och en del specialbokstäver (é osv), som måste "översättas" i texten. Felen har slunkit igenom två korrekturläsningar (och ofta uppstått i samband med ändringar); de kommer att rensas ut så fort de upptäcks.
  • Slutligen: en del "landvinningar" i tolkningen av enskilda glosor har gjorts mellan maj och december 98 (under arbetet med HTML-manuskriptet), de kommer gradvis att föras in, i förordet redan under januari 99. En helt ny kategori fel, som kan återföras på "blinda fläckar" i mitt eget sinne, upptäcktes hösten 99 när jag började läsa översättningen utan att snegla åt originaltexten; denna typ av fel har börjat korrigeras f.o.m. december 1999. Ungefär en procent av kursiveringarna i texten hade förlorats i hanteringen, det mesta av detta är reparerat vid millennieskiftet.

Därmed, gode läsare, rullar jag upp "Hoppets princip" inför dina ögon. Som en viktig och intressant referenstext till verket kommer jag härnäst att lägga ut en översättning av föregångaren/startpunkten för Blochs tänkande: "Geist der Utopie" från 1918. Som vanligt gäller: alla kommentarer är välkomna! Ladda ner på hårddisken och läs därifrån eller från papper! Jag tar emot alla former av kommentar och alla sorters frågor, och besvarar dem också, liksom jag lovar att överväga all kritik. Det finns säkert ting som gjorts oöverlagt, obetänksamt; där jag får detta utpekat kommer jag att korrigera. Samtidigt finns det mycket i denna översättningsversion som är i högsta grad överlagt och inte kommer att ändras, på de punkterna gäller: take it or leave it.

Ljunghusen, första gång 12.5.1998, senaste tillägg till "förordet" 30.9.2013

Christer Persson: cpsweden@gmail.com

e-mail: cpsweden'at'gmail.com

För den som hellre vill skriva är adressen: Ljungsätersvägen 43, 236 41 Höllviken.