AVSIKT
(1918, 1923)

[11] Jag är. Vi är.
Det är gott nog. Nu gäller det för oss att ta vid. I våra händer är livet lagt. För sig självt har det för länge sedan förlorat sitt innehåll. Det tumlar fram och åter utan mening, men vi står fast, och på så vis vill vi bli livets näve och livets mål.
Det som helt nyligen var, kommer väl snart att vara förgätet. Kvar i luften svävar en tom, fasansfull hågkomst. Vilka var det som försvarades? De lata, slöddret, ockrarna var det som försvarades. Det unga skulle falla, skulle tvingas i döden för så främmande, människofientliga mål, medan uslingarna är räddade och sitter inne i stugvärmen. Bland dem har ingen gått till spillo, men de som svingade andra fanor, så mycken blomstring, så mycket drömmar, så mycket andens hopp, är döda. Målarna (oklart vad det syftar på; Ö.a.) har försvarat mellanhänderna och gjort baklandet angenämt för anstiftarna. Aldrig har det stått mindre glans kring ett krigsmål än Kaiser-Tysklands; ett kvävande tvång, administrerat av medelmåttor, uthärdat av medelmåttor; dumhetens triumf, under polisbeskydd, bejublad av intellektuella, som inte ens kunde uppbjuda tillräckligt mycket hjärna för att leverera fraser.
Och på det viset är det, som om man inte hade bränt sig nog, än i denna dag. Kriget tog slut, revolutionen tog vid och med den de öppna dörrarna. Men det är sant, de stängdes fort igen. Dörröppnaren pressade på, gjorde halt, och med des hjälp (an ihm) kom allt överårigt flödande på nytt. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckades rent faktiskt bitvis släcka elden, och den uppskrämde småborgaren bidrar som vanligt med sin sidledes gång (mitkrusten). Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än någonsin, universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar, fyllda av förruttnelsens stank och stelbent förmörkelse. På så vis upprepar de skenbart restaurerade i samlad flock vad reaktionen tutade i dem för hundra år sedan: i form av hembygdsfraser, [12] den fosterländska kulturens traditionalism och den instinktlösa romantik, som glömde bort bondekriget och inte såg annat än riddarborgar skjuta upp i den månbelysta, förtrollade natten. På nytt hjälper också den traditionelle litteraten till att bromsa, ja, expressionens före detta förkunnare skyndar sig - samtidigt som de bränner till aska vad de kort dessförinnan hade tillbett - att lämna stöd åt de hembygdsflörtande dilettanterna, snickra ihop förfalskningar på ruinerna av »smakfullt« förflutet, lägga hinder i vägen för all livfullt gestaltande framtids-, stads- och kollektivkänsla, förvandla reaktionens bedrägeri till respektabel ideologi och bidra till att göra dess jämmerliga hygien, dess i dubbel bemärkelse förlegade romantik absoluta. Och då har den västliga världen med miljontals proletärer inte sagt sitt; och då står den marxistiska republiken fortfarande intakt i Ryssland, och de eviga problem som är förbundna med vår längtan, vårt religiösa samvete brinner vidare, inte mindre okuvliga, inte mindre oinlösta i sin absoluta fordran. Till detta kommer: vi har åtminstone lärt grundligt av den nya blick på verkligheten, som likaledes infann sig för hundra år sen; i grunden avförde Marx det alltigenom förkastliga, oförmedlat abstrakta svärmeriet, det renodlade jakobineriet ur den socialistiska kalkylen, och Kants och Baaders anda högt ovanför all realpolitik kommer vi inte att förgäta i första taget. Medan den nyare reaktionens romantik inte har ärvt något sant och riktigt, inte längre är vare sig faktisk eller svärmande eller universalandlig, utan rätt och slätt omedveten, inkapslad, andefattig och okristlig. Ur sin »rotfasthets« patos kan den till syvende og sidst endast locka fram Västerlandets undergång (1), i alltigenom kreaturlig inskränkthet, irreligiös utslockning (Erloschenheit): knoppbildningen hör det förflutna till, liksom blomstringen, medan den gällande dagen får hålla till godo med civilisatorisk förkrympthet, marin(2) och den historiska registraturens pessimism som enda mål, och för Europas del den förestående, eviga döden.
Så långt måste det, kunde det till slut komma med oss. Jag sjunger dens sång, vars bröd jag äter. Men denna dans kring kalv och kalvskinn och utöver det ingenting annat var trots allt överraskande. Resultatet blir, att vi inte hyser en socialistisk tanke. Utan vårt armod har blivit större än de varmblodiga djurens; den som inte dyrkar magen som sin Gud, dyrkar staten, allt [13] annat har degraderats till nöje och underhållning. Vi har längtan och kortsiktigt vetande, men föga handling och, vilket är en förklaring till handlingens frånvaro, vi saknar bredd, perspektiv, slutförande, saknar inre tröskel som överskrids i aningen, saknar kärna och ett inklusivt vetande om det allt inbegripande (sammelndes Gewissen des Überhaupt). Men här, i denna bok, upprättas en begynnelse, anträds det icke förskingrade arvet på nytt; på samma sätt som det allra innersta och det hinsides (das Drüben) lyser här på nytt så är det inte ett fegt som-om, en väsenslös överbyggnad, utan ovanför alla masker och avdagade kulturer höjer sig det Ena, det i alla sammanhang sökta, den enda aningen, det enda samvetet, den enda frälsningen; höjer sig ur vårt trots allt osargade hjärta, ur vakendrömmens djupaste, allra mest reella innehåll: som det sista, som återstår för oss, och också det enda som är värt att bevaras. Introduceras i denna bok med sikte på vår figur och vår gryende samling; i upptakten tolkas detta rätt och slätt utifrån ett lerkrus, därnäst som det aprioriskt latenta temat i all »bildande« konst och centralt som musikens magi, slutligen utifrån det i sista hand möjliga självmötet, det levda ögonblickets begripna dunkel, sådant det framspringer och förnimmer sig självt i den okonstruerbara, absoluta frågan, i vi-problemet i sig självt. Så djupt leder till att börja med den interna vägen, också kallad självmöte, beredandet av det inre ord, utan vilket all blick mot utsidan förblir intig, och ingen magnet, ingen kraft (kan) hjälpa det inre ordet att väcka genklang också på utsidan, hjälpa det att bryta sig ur världens villfarelser och nå ett genombrott. Men i sista hand, efter denna interna vertikal, utbreder sig en vidd, själens värld, utopins externa, kosmiska funktion, uppställd mot elände, död och den fysiska naturens skalrike (Schalenreich). Detta ljus brinner fortfarande i oss alla, och den fantastiska färden åt dess håll tar vid, färden i riktning mot vakendrömmens uttolkning, mot hanteringen (das Handhaben) av det utopiskt principiella begreppet. Med sikte på att finna detta, finna det rätta, för vars skull det lönar sig att leva, vara organiserad, ha tid, för detta måls skull beträder vi, hugger vi upp de metafysiskt konstitutiva vägarna, för dess skull åkallar vi det som inte är, bygger ut i det blå, bygger oss ut i det blå och söker det sanna, verkliga där det rätt och slätt faktiska försvinner - incipit vita nova (3).


SJÄLVMÖTET

ETT GAMMALT KRUS



För nära

[17] Jag är nära mig (an mir; an betecknar närhet, juxtaposition. Ö.a.).
Det faktum att jag går, talar, är inte närvarande (da). Först omedelbart efteråt kan jag hålla upp det för mig. Och till och med i detta, medan vi lever, ser vi inte, vi flyter fram. Vad som alltså egentligen tilldrog sig i livet, vad vi egentligen var i detta, vill inte sammanfalla med det, som vi kan uppleva. Det är inte det, som man är och minst av allt det, som man syftar till.

På steget nedanför

Men jag vill förfoga över mig själv.
Och ändå är jag fortfarande under det glas, ur vilket jag dricker. Genom att röra det och slutligen föra det till munnen, står jag visserligen över det, glaset tjänar mig. Men jag håller inte till på en så okomplicerad (reinlich) ort som glaset, vilket jag åtminstone på alla sätt kan se som glas. Genom att jag som drickande och vid varje tidpunkt, står mig själv så nära, att jag endast nätt och jämt upplever,men ännu inte blir sedd.


GLASET OCH KRUSET


Jag är nära intill det. På så vis leder det in (So führt er hinein), står framför rummets vägg. Väggen är grön, spegeln förgylld, fönstret svart, lampan sprider ljus. Men det är inte rätt och slätt varmt eller för den delen obestritt vackert som andra ädla gamla ting.
Det har efterapats i många sammanhang. Resultatet blir på ett ungefär, men det finns kostbara pjäser bland dessa skäggmanskrus, bevarade i all sin glans, smalhalsade, medvetet modellerade, med en rad räfflor, skönt friserat huvud på halsen och ett vapen på buken, och dessa ställer alla det enkla kruset i skuggan. Men den som älskar det inser, hur ytliga de dyrbara krusen [18] är, och han föredrar det bruna, plumpa föremålet, nästan utan hals, med vilt mansansikte och ett betydelsefullt, snäckliknande, solaktigt tecken på den runda ytan, framför dessa bröder.
De kommer för det mesta från Rhenlandet eller Franken. Kanske är de rentav av romerskt ursprung. I vart fall för den lera, av vilken de är brända, tankarna till billiga romerska pjäser. Likaså ingår i det hela en italiensk form, om än starkt, först soldataktigt och längre fram nordiskt förgrovad. Och i våra dagar har de tagit steget vidare, från tavernan till riksstadens skänk, vinfyllda står de runt omkring på hyllorna, här och där i Teniers(4) tavlor håller bönderna med de stora näsorna dem fortfarande i nävarna, tills de var tvungna att försvinna med det andra, liksom allt gott handarbete. Det som är mest slående hos dem är mannen, den vilde, skäggige mannen på den solida nordiska produktens buk. Med detta spinns en sällsam tråd in i vår egen tid. Ty de döda är torra och trötta, kruset som ges i gravgåva är snart tömt på sitt innehåll. Men på andra sidan förvarar vilda män nya krus, magiska krus med livsvatten. Man stöter oftast på dem på ensamma kullar; med en släng av dåligt rykte bär ett par sådana ställen än idag, framför allt i Niedersachsen och Niederfranken, namnet Nobiskrug(5), och dödens värdshus skall inte ligga långt därifrån. Männen vallar en hjord, under brunnen Urd, ur vilken det gyllene vattnet framspringer, och ger väl också besked till den döde om han frågar, så att han inte går vilse på vägen hem. Därför har den vilde mannen med den rotryckta granen i handen förblivit allegoriskt synlig på värdshusskyltar, och vidare, eftersom han vakar över och känner den eviga skattens hemligheter, på mynt och sedlar, men framför allt som sköldhållare i niedertyska furstevapen, och också i det preussiska. Men här, på vårt krus, skådar satyrens skäggprydda nuna fortfarande mot oss, de fuktiga och mörka urskogarna från urminnes tider har ryckt helt nära, det väldiga trollets huvud erbjuder sin fauniska, amulettaktiga, alkemistiska anblick. De talar från den tid, de gamla krusen, då slappörat (Schlappohr) och eldmannen (der feurige Mann) fortfarande skall ha visat sig i skymningen på de rheinfrankiska fälten [19] och har bevarat det gamla inom ramen för en bondetradition, på ett bokstavligt sätt.
Det är svårt att utröna hur det ser ut i den mörka, rymliga buken på dessa krus. Det skulle man i detta sammanhang väl gärna ha förfogat över (wohl gerne inne haben; oklart. Ö.a.). Den ihållande, nyfikna barnafrågan gör sig gällande på nytt. Ty kruset är nära befryndat med det barnsliga kynnet. Och dessutom, här kommer det inre med på köpet, kruset har och omfattar sitt mått. Men det är bara luktsinnet, som låter oss ana mer än förnimma doften av för länge sen glömda drycker. Och ändå, den som betraktar det gamla kruset tillräckligt länge, bär dess färg och form med sig. Alla färgpytsar gör mig inte grå, och jag böjs inte med varenda skena, runt vartenda hörn. Däremot kan jag mycket väl anta krusets gestalt, så att jag från utsidan ser mig själv som något brunt, sällsamt format, nordiskt amforaaktigt, och detta inte bara efterapande eller rätt och slätt inkännande, utan så att jag för egen räkning blir rikare, mer medveten, mer uppfostrad till mig själv med hjälp av detta alster, som har del i mig. Så är det med alla ting, som är framvuxna, och i detta fall har folket arbetat för att prägla in sin lust och sin djupare livsnjutning i ett dryckeskrus, måla sig självt på detta hus- och skänkgeråd. Allt, som på det sättet tillverkats med kärlek och av nödvändighet, lever sitt eget liv och sträcker sig in på ett främmande, nytt område för att återvända med oss, på ett sätt som vi inte skulle kunna vara i det levande tillståndet, formade, smyckade med ett visst, om än aldrig så svagt tecken, inseglet på vårt själv (Siegel unseres Selbst). Också här känner man det som om man skådade in i en lång, solbelyst gång med en dörr vid bortre änden, som i ett konstverk. Men det är inte ett konstverk, det gamla kruset har ingenting konstnärligt över sig, men ett konstverk borde åtminstone se ut på det viset för att vara ett konstverk, och med det skulle mycket vara uppnått.

Noter:

  1. Västerlandets undergång, Der Untergang des Abendlandes (1918-22): titeln på det verk i vilket Oswald Spengler framlade tanken att kulturerna utvecklas som organismer; de genomgår ett ungdomsskede, en mogen tid och ett sönderfallsstadium.
  2. Marin; måste syfta på det inhemska kravet att Tyskland skulle återupprusta (och skaffa sig en ny flotta) efter Versailles-freden.
  3. incipit vita nova = här vidtar det nya livet. I "Vita Nova" skildrar Dante sin kärlek till Beatrice, texten som skrevs 1293, består av sonetter och canzoner med förbindande text.
  4. David Teniers (1610-90), flamländsk målare.
  5. Nobiskrug var i folktron det ställe där de döda rastade på sin väg till livet efter detta.
Andra korrekturläsning 10.11.07.

  • Utopins anda, sidorna 20-48
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan