KARL MARX,
DÖDEN OCH APOKALYPSEN


ELLER OM DE VÄGAR I VÄRLDEN MED VARS HJÄLP
DET INVÄNDIGA KAN BLI UTVÄNDIGT OCH DET
UTVÄNDIGA KAN BLI SOM DET INVÄNDIGA


DET LÄGRE LIVET

[291]På så vis är jag. På så vis är vi fortfarande.
Men är allt detta inte redan på tok för mycket? Ty den som vill hjälpa måste tillbaka till utgångspunkten, måste ta vid på ny kula.
Jag upprepar: Det är nog nu. Nu måste vi ta vid på nytt. Livet är lagt i våra händer. För sig självt har det redan för länge sen blivit tomt på innehåll. Det vinglar hit och dit, utan mening, men vi står på oss, och på så vis vill vi bli dess näve och dess mål. Nytt och vidsträckt öppnar sig så det som ligger under oss.
Men vi ingår i det hela. Därför driver man med strömmen, och också vi somnar in. Också vi har varit enkla utgångspunkter (keimhaft), tog vägen över växter och djur, ty vi vet inte, vilka vi är. Detta skall inte förstås så att vi har utvecklats ur växter och djur och till att börja med inte ingick, inte var närvarande i dessa. Utan tvärtom: samtliga organiska skapelser har kommit till först på vägen mot den människoskapelse, som hela tiden var det enda avsedda för vår del. Så lite har människan framträtt sist i raden och som av en slump; de skapelser som föregår henne är inte rena larver, ja, skråpukar och misslyckanden, som varit tvungna att avbryta och kassera det rätta anandet. Utan de enskilda skapelserna, en gång tillkomna, klämmer in sig i växtform eller rör sig i den takt, som deras uppbyggnad och den omvärld, till vilken utvecklingstakten är avpassad, anslår för dem. Men inte ens harar, eller för den delen lejon, kan uppkomma genom ren och skär anpassning till omvärlden, om det var så att det enbart uppstod rena avtryck av miljön och inte också möjliga segrare över denna. Utan det rör sig om en fri, öppen, högst människosökande rörelse i följden från alg till ormbunke till barrträd till lövträd, i uppstigandet ur vattnet till steget upp i luften; för att inte tala om den säregna metamorfosen från mask till reptil till fågel och däggdjur; i kampen för skelett och hjärna. Trevande och styrt av sällsam aning, som [292] outnämnd brinner över den enskilda livsformen likt en flamma, pågår här tester, fasthållande, förkastande, återanvändning, felgrepp, återfall, framgång, överföring till reflex, språng till ny gestalt (Bildung), en som är oss på alla sätt närstående (vertraut). Överallt visar sig en strävan ut i ljuset, också (aber noch) bland larver och i långvariga stagnationer för det släkte, i vilket djuren är inordnade som livegna; men enbart hos människan själv kan de rörelser i riktning mot ljuset, som utmärker alla varelser, både gå medvetet till och löpa hela linan ut. Djurens liv ställt vid sidan av, mitt i detta, förblir härvid insnört, framför allt outvecklat (verlarvt); själva gestalten och huvudet är masker, och den oändligt långsamt skridande, i sig själv nästan historielösa arten och släktet låser fast utvecklingsgången som ett i det närmaste fixt och färdigt öde. Och här ligger skälet till den experimenterande färden genom så många former, tills åtminstone det karakteristiskt ofärdiga: människan, var grundlagt. Människan ensam är alltså här det sena och trots detta förstfödda väsendet, bara hon har brutit igenom, överskridit det släkte, som så länge gällde för däggdjuren. Inför hotet om undergång blev hon det verktygsframställande, omvägssökande djuret; det räckte därför inte med de medfödda reflexerna, de hittillsvarande signalerna för hennes del. Ju längre tiden gått, desto mer har hon blivit hänvisad på medveten planering, i bobyggandet och allt vad därtill hör; på alla sätt artificiellt och ändå framme vid fronten.
De lägre bröderna går förbi oss i en sorts avvaktan. Det lilla, mikroskopiska djuret, växterna, masken, de saktmodiga såväl som de vilda skapelserna: också de idel avarter av något som egentligen inte är på det viset, något som är insnävat, ännu inte framträtt. Men livets pulsar slår vidare, nu enbart i människan, sedan språnget till det enda förändrande livsväsendet är taget, framför allt genom arbetets förmedling. I det som människor, i organiskt avseende högst sårbara, griper sig an utifrån en ny start- och målpunkt, med en begynnelse som först från och med nu är historieskapande. En piggsvinens, eller rentav kornas historia i femton band skulle förvisso inte vara särskilt intressant läsning. Visserligen är människan farlig för sin egen art, på ett sätt som de andra djuren inte är. Men människan är i lika hög grad kapabel att åt denna art och den plats, som den intar, ge en belysning, som ingen yttre ljuskälla kan.

DEN SOCIALISTISKA TANKEN


[293]Sålunda behöver vi först och främst oss själva. Men till den ändan måste den yttre vägen först friläggas.
Är allt detta inre nu inte för mycket av det goda? Om man ser till den höga graden av invändighet, ett inre genomkorsat av självmötet i ständigt stigande banor (Schleifen), ständigt högre integrationsstadier, blir det inte så att man just försvagar den enkla kraft, som går ut på att vända tillbaka till det sociala, handla och tänka rätt? Således tar vi också här först ett steg tillbaka till något. Men lika viktigt är det att vi tänder ett ljus, som lyser vår väg. Just den som gått tusen steg i förväg, är bättre i stånd att hjälpa än den som blint flåsar med, eller i efterhand lägger sitt ord för det som är gångbart för stunden.
Vi upprepar därför: Det som nyss utspelade sig, kommer snart att vara glömt. Kvar i luften svävar endast en tom, fasansfull hågkomst. Vilka var det, som blev försvarade? De lata, de odugliga, ockrarna var det, som blev försvarade. Det unga måste falla, tvingat i döden för de mest främmande, människofientliga mål, men uslingarna är räddade och har inrättat sig behagligt. Inte en av dem har gått förlorad, men de som svingade andra fanor, så mycken blomstring, så många drömmar, så mycket andligt hopp, är borta. Målarna har försvarat mellanhänderna och gjort baklandet gemytligt för anstiftarna, påvarna i kyrka och skriftställning däremot har förrått sin Herre för en uniforms skull, en införskriven (rekommandierten) uniform, till lägre pris än Esau, Judas gjorde. Mindre ljus har aldrig stått kring ett krigsmål än det kejserliga Tysklands; röveri och råhet, allmänt förslavande och en arsenal för reaktionen, ett klibbigt tvång utövat av medelmåttor och uthärdat av medelmåttor; en dumhetens triumf, under polisens överinseende, applåderat av de intellektuella, som inte ens kunde uppbjuda förstånd nog att leverera fraser.
Vi upprepar igen: Och detta kvarstår än idag, som om man inte skulle vara bränd nog. Kriget tog sin ände, revolutionen tog vid och med den skenbart öppna dörrar. Men det är sant, dessa stängdes snart igen. Skjutventilen (Der Schieber) rörde sig, stoppades, och med dess hjälp kom allt överårigt [294] flödande på nytt. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckades rent faktiskt bitvis släcka elden, och den uppskrämde småborgaren bidrar som vanligt med sin sidledes gång (krustet mit). Den icke-proletära ungdomen själv är obeskrivligt rå och dum, går mer än nånsin omkring med huvudet under armen, universiteten är sanna andens kyrkogårdar, kläckningsmaskiner för ett »Tyskland, vak upp!«(1), fyllda av förstelningens, förruttnelsens och förmörkelsens stank. På detta sätt repeterar alla de skenbart återinstallerade grupperna det som reaktionen uppförde första gången för hundra år sedan, när Niethammer(2), Hegels vän, klagade: »På samma sätt som maskar, grodor och annat skräp ofta kommer fram efter regnet, så kommer Weiller(3) et consortes i faggorna på det mörker, som nu utbreder sig över hela den civiliserade världen.« De repeterar en förfluten restauration från den tid då jordkoks-retoriken på nytt aktualiserades, och ståndsstaten som den fosterländska kulturens traditionalism grasserade i kontrast till den sant kristliga, ja, i egentlig mening medeltida idén om mänskligheten; när den instinktslösa romantik uppstod, som tappade Münzer ur sikte och hyllade det heraldiska gottköpsgodset, samtidigt som den ignorerade den sanna tyska "folk"-traditionen, bondekrigen, och inte såg annat än riddarborgar skjuta upp sina tinnar och torn i den månbelysta natten. Än en gång är den traditionelle litteraten med och bromsar, ja, expressionens före detta överstepräster skyndar sig - i det de bränner på bål vad de för inte så längesen hyllade - att bistå de hembygdsflörtande dilettanterna med att ur ruinerna från ett smakfullt förflutet pussla ihop förfalskningar, som bidrar till att leda den uttrycksfullt gestaltande framtids-, stads- och kollektivkänslan på villovägar och upphöja reaktionens ocker till bättre ideologi, upphöja dess jämmerliga hygien, dess i dubbel bemärkelse avdankade romantik till absoluta värden.(4) I stället för att det klena släktet kände skam över sig självt, över sitt sätt att mestadels komma till korta inför en i vart fall anad princip, postulatet om en morgongryning av högst kreativ expression, angriper det nu till på köpet den anade, historisk-filosofiskt förestående principen själv, för att denna till sin olycka fann ett klent släkte. Men Västerlandet, med miljontals proletärer, har ännu inte sagt sitt sista ord, och den marxistiska republiken Ryssland finns där, och de [295] eviga problem som är förknippade med vår längtan, vårt religiösa samvete fortsätter att brinna, inte mindre trotsiga, inte mindre oinlösta i sin absoluta fordran. Till detta kommer dessutom: vi socialister har åtminstone lärt något av det perspektiv på det verkliga, som etablerades för hundra år sen; Marx utmönstrade i grunden allt abstrakt svärmeri och allt jakobineri ur det socialistiska plantänkandet, och Kants och Baaders(5) anda, som svävar ovanför detta, har vi inte glömt bort. Medan den moderna reaktionens romantik inte har ärvt något av värde, utan bara är rå och bakåtvänd, vare sig faktisk eller svärmisk eller universalandlig, utan rätt och slätt omedveten, förstockad, inkapslad, själlös och okristlig; därför kan den ur sitt patos för »jordbundenhet« endast framlocka Västerlandets undergång(6), i fullkomligt kreaturlig inskränkthet, irreligiös utslockning: blomstringen hör till det förgångna, för dagens del återstår bara civilisatorisk övermognad, örlogsflotta(7) och den historiska registraturens pessimism som enda mål, medan Europa emotser sin snart förestående och eviga död.
Följaktligen måste vår på annan väg utvunna, inre glöd lysa inte enbart från höjden, utan nytt och omfattande måste den genomlysa också nivåer av (das mittlere) livet därunder. Följaktligen utspringer från denna ort för självmötet, det enda sätt på vilket det kan bli självmöte, ovillkorligen den mötesplats från vilken den politisk-sociala kampen utgår: med målet att skapa sann personlig frihet, sann religiös förbundenhet. Här har vi alltså nått en andra punkt, där »själen«, »vi-åskådningen«, innehållet i dess »frihetsbrev«, strömmar ut i världen och tar ansvar. Att på detta sätt vara praktisk, bidra och ställa tillrätta vid det vardagliga livets bygghorisont, att vara politisk-social just så står samvetet synnerligen nära och är en revolutionär kallelse, som på alla sätt står inskriven i utopin.
Visserligen fruktar dess ljus därvid, att det i något avseende skall mattas. Men om dess sken till att börja med också försvagas, så har man att tillse att detta ljus ivart fall hålls riktat från det inre rummet ut mot det vida fältet. För många är denna inskränkning inte heller tillräckligt försakande, och de sätter sig till motvärn, så länge inte vartenda begrepp genast låter sig kursas och växlas, så länge den äkta, stora tankens outplånliga ultraviolett [296] inte ovillkorligen och med en gång handlar om upprop och partistadgar. Men fördenskull saknar det skenbart mer avlägsna revolutionära begreppet inte "rötter", inte heller är det i den kapitalistiska tidsåldern "omöjligt" eller "abstrakt"; utan det kan, eftersom det tänkande subjektet inte bara står i sin tid, och det kollektiva, ur vilket subjektet talar, inte bara är det socialt kollektiva, avgjort isoleras tidsexcentriskt som en beståndsdel av Börat (dvs, hörande till de uppgifter som sträcker sig utöver det historiskt givna), och i detta utvinnas överhistoriskt konkret, som allt igenom konstitutiv mål-aning, målkunskap. På det hela taget har vi här i alla fall nått den ort, utifrån vilken - i stället för den rena självvägen, i stället för självmötets renodlade själsliga bredd, i stället för den, om också mest omedelbara gestalten hos ögonblick och fråga - en annan, praktisk-exemplarisk konkretionsnivå kan låta sig eftersträvas. En väg från det inre självmötets ensamma vakendröm till en dröm, som handlar om att åtminstone på ett avlastande sätt gestalta den yttre världen, åtminstone som locus minoris resistentiae eller rentav som verktygsuppsättning i målets tjänst. Och just detta, utläggningen av »tungomålstalandet« till »profetia«, av det metapsykiska till socialt, i sista hand kosmiskt metafysiskt väsen betecknar övergången till »värld« för den själ, som vare sig är av den ena eller andra världen, men fördenskull inte är rätt och slätt akosmisk och avskuren från kosmos, utan tillvänd den nya, allt genomträngande kraften (Mächtigkeit) hos subjek-objektrummet. Denna övergång pekar således just som sådan på nytt bakåt, och vinner format just genom att förflacka, just genom att sänka sin nivå, vinner utopins resonanskraft, just genom att också angå det sociala tillståndet, det på alla plan närvarande (hindurchschwingend) kosmiska draget i dettas förut endast vertikala frälsningsintention; ty hur skulle det kunna finnas innerlighet, och hur skulle denna kunna märka vad den är, (annat än) som lidande eller sant paradoxal glädje, om den upphörde att känna sig upprorisk och tröstlös i förhållande till allt givet? Om det alltså på denna punkt, i övergången från tungomålstalandet till den ännu icke utförda, till att börja med sociala delen av ett »världssystem«, också byggs med annan metall än som brukligt på de förutvarande självinventionernas område, så inträder också den sociala världens råmaterial (Erz) först genom insättandet av [297] målinventionen i en jäsning och en process, som för tungomålstalandet självt öppnar övergången från Kant till Hegel, och å andra sidan för världstillståndets naturliga »hegelianism« övergången till »Kant«, till det absoluta Börat, till problemet med ett Rike av moraliskt (sittlich) väsen.

På denna punkt gör man bäst i att till att börja med resonera nyktert. Först när det falska faller, kan det äkta leva. Och få är medvetna om hur mycket tvång vi fortfarande har att frigöra oss från (verlernen).
Just staten kan man inte föreställa sig i tillräckligt ohögtidliga termer. Den är ingenting, försåvitt den inte sköter näringslivet framgångsrikt och i enlighet därmed blir överårig. Allt annat, i vilket staten förtrycker eller invaggar medborgarna i säkerhet, bortfaller nu till slut, och bortsett från ordnandet av tråkiga rutiner har den att avhända sig allt. Och när lögn och fruktan drar sin kos kan det ställa sig svårt för staten att finnas där eller för den delen att växa i anseende.
Kunde det tänkas ske genom sådant, som ställer sig i vägen för dess tvång? Det är, säger Anatole France, likheten inför lagen, som i lika grad förbjuder rika och fattiga att stjäla virke eller sova under broar. Den reellt existerande ojämlikheten gör det i så liten grad, att staten snarare kan sägas slå vakt om tillståndet. Eller bör staten skaffa sig rykte som salomonisk fader, genom de förutsättningar den skapar i kraft av den offentliga rättskipningen? De svaga är skyddslösa, medan de förslagna kan ta vara på sig själva, folket misstror domstolarna. Det som saknas är den innehållsliga blicken för människor och fall; pappret, pedanteriet regerar, och den samlade skyddsjustisen är, sett såväl till metod som till föremål, kringskriven av egendomens horisont. Ty eftersom juristerna inte är mer än rent formellt skolade, så finner just utsugarklassens färdigheter, räknandet, misstron och det baksluga kalkylerandet ett besläktat fält i denna formalism, alldeles bortsett från det förhållande, att innehållen i en godtycklig ekonomisk ordning motsägelsefritt låter sig installeras i jurisprudensens abstrakta amoral. Det är inte bara så, att de flesta advokater accepterar alla klienter, som vänder sig till dem, precis som taxibilar och annat av liknande slag, och det är inte bara så att domaren i civilprocessen kan jämställas med en klocka med dåligt verk, som går endast om den får en [298] puff av endera av parterna - han har ingen egen ambition att komma fram till sanningen: hela rättskipningen, till den långt övervägande delen också straffrätten, är inget annat än ett medel för de härskande klasserna att upprätthålla den rättssäkerhet, som skyddar deras intressen. Också på den punkt, där det inte bara är förslagenheten, som spelar sitt vanliga spel och segrar juridiskt, utan staten själv tar hand om beivrandet och undersökningen av ett brott, blir straffet, långt ifrån att med sina grova medel antitetiskt statuera rätten, såsom vedergällning ett omoraliskt barbari och som skyddsstraff den mest deformerade prevention och den mest misslyckade pedagogik, som överhuvud taget tänkas kan post festum. Finns det inte egendom så finns det inte heller rättskipning, inget skäl längre för dess tillspetsade, ihåliga kategorier; resten är medicin eller, såsom »rättvisa«, själasörjande.
Men nu vill det snöda tvånget också belöna, dela ut gåvor. Det har ögonen på medborgare, som på ett eller annat sätt är värdefulla för det, statsmedborgare, och framför allt, det upphöjer sina tjänare. På så vis tillkommer de uppdrivna lönerna, utdelandet av hederstitlar, det statliga prästerskapet, anspråket att vara Gud här på jorden. Men vad kan byråkrati innebära annat än att rätt man kommer på rätt plats, inom ramen för ett rent tekniskt förvaltningsväsen; medan det under krigstillstånd och alla former av vit terror har visat sig vad för sorts Gud, som har säte i maktstaternas inre. Eller skulle det destruktiva tvång, som ligger i den allmänna värnplikten för börs och dynasti exempelvis bevisa den moraliska substansen hos stadsstaten (Polis), sedan vi här har genomlöpt en av historiens mest smakfulla timmar, och staten ånyo lyckligt kunde brukas som språngbräde till hämndgudinnan, till naturkatastrofernas logik? Det gick så långt, att den i slutänden lyste med sin frånvaro i de företagarintressen, vilkas verkställande utskott den hade kommit att bli i borgerliga länder. Staten som tvångsskapelse kulminerar i enlighet med sitt feodalt-alogiska väsen i krigsstaten, och denna visade sig vara en till den grad abstrakt maktautonomi i sig, att till och med företagarintressena, den förutvarande kausala underbyggnaden, framstod som ett slags ideologi i förhållandet till den: - så totalt har staten, på kollisionskurs med all borgerlig upplysning, allt socialistiskt missförstånd, [299] avslöjat sig som en unik, hednisk, satanisk tvångsväsenhet i sig. Även om den kanske, under bolsjevikiska förtecken, för en tid kan fungera som ett förbindande nödvändigt ont, så är statens sanning under varje socialistisk aspekt ändå: den dör bort, förvandlas till en internationell förbruknings- och produktionsreglering, en stor apparatlig organisation för behärskning av det oväsentliga, som inte längre rymmer, inte längre kan attrahera något betydelsefullt, och vars rent förvaltningstekniska esperanto står på nivån under de enskilda nationalkulturer, vilka torde utgöra nästa giltiga kategori för socialt sammanhang. Den begripna staten representerar på så vis inget annat än ett relativt statiskt utsnitt ur den ekonomiska historien, emellanåt militärhistorien, i princip förvaltningshistorien; på ingen av dessa nivåer har den något slags självständigt, andligt innehåll, som inte skulle vara ideologi, utan på var och en och i synnerhet på den sista har den sitt existensberättigande, sin enda, fullkomligt instrumentella logik, nödstatslogik enbart i den knutlösande, friktionsfria funktionen hos sin mitt uppe i det ologiska livet placerade ordningsmetod.
Följaktligen skall det rätta handlandet först underifrån borra sig in i dessa ting så nyktert som möjligt, för att sätta dem i rörelse. Därför lärde Marx, att inget annat längre får eftersträvas, prövas, än det för stunden möjliga, det handlar hela tiden enbart om det nästkommande steget. Det motsvaras i den revolutionära akten av insikten (das Kundige), att den pressade lönarbetaren på denna punkt framför allt tillgriper och ser det i hans fall berättigade egenintresset som ägnat för viktiga uppgifter. Privatintresset som den allra starkaste drivkraften nämns äntligen vid namn av Marx, och: proletariatet har inget annat än sina bojor att förlora; dess intresse, ja, dess enkla och i ännu högre grad dess begripna tillvaro utgör redan upplösningen av det kapitalistiska samhället. Här härskar inte längre fattigdom enligt någon sorts naturlag, här finns inte längre det liksom enbart mekaniskt, genom samhällets blotta vikt, men just inomsamhälleligt undertryckta skiktet av livegna, som under feodaltiden, utan en helt och hållet ny klass träder fram, det sociala Intet, emancipation på det hela taget. Och just i händerna på denna klass, med tanke på dess a priori ekonomirevolutionära [300] klasskamp, lägger Marx, i storartat paradoxal förbindelse, arvet till all frihet, världshistoriens begynnelse efter förhistorien, den allra första äkta totalrevolutionen, slutet för all klasskamp, befrielsen från klassintressenas materialism på det hela taget. Förbundet mellan de fattiga och tänkarna, mellan den vis-à-vis de rien på det starkaste uppflammande egoism och kommunismens moraliska renhet påstås redan vara slutet; eller som Marx formulerade saken: filosofin kan inte förverkligas utan proletariatets avskaffande, proletariatet kan inte avskaffas utan filosofins förverkligande. När det gäller enskildheterna är detta förbund möjligt för Marx, eftersom proletariatet i sig redan utgör samhällets upplösning, eftersom den sista av de samhällsformer som överhuvud låter sig upplösas dialektiskt är nådd med kapitalismen, medan socialismen inte längre genererar någon synlig klasspänning, något moment av motsägelse, som kan rymma dialektiskt omslag. I allmänhet betvivlades förbundet mellan intresse och idé av detta slag överhuvud taget inte av Marx, sågs inte ens som ett problem; att det överhuvud taget framstår som möjligt, beror uppenbart på att den mänskliga, lyckosökande viljan inte är helt fördärvad, att viljan som revolutionärt klassintresse blir lättare moraliskt bestämd eller åtminstone bestämbar redan av det enkla faktum, att det finns en gemenskap i viljandet: men också intresset har i slutänden likaså behov av idén, det uttalade i sitt lidande, viljande, för att komma till verkan, likaväl som idén själv har behov av världens lopp som sin egen till slut vederlagda, vid näsan dragna verktygsuppsättning.(8) Nu låter sig de högsta angelägenheterna förvisso inte främjas genom en dylik icke-selektiv insats, efter en från Hegel övertagen lära om förnuftets listteknik: det råder snarare en i den kristna moralläran, hos Kant, hos Schopenhauer fullkomligt balanserat betraktad motsägelse mellan kreaturligt intresse och det godas paradox, det godas idé: men det första steget låter sig, i en värld där det är så illa ställt, uppenbart tas enbart genom kreaturlig kompromiss, i enlighet med Marx förtvivlan över det godas politiska evidens. För övrigt är de relativa vikter, som Marx tilldelade intresset som det [301] voluntaristiska momentet och idén som det så att säga ödesmässiga, panlogistiska(9), alls inte tydligt bestämda. Han vill handla utgående från viljan och förändra världen, därför inväntar Marx inte rätt och slätt de gynnsamma betingelserna, utan lär ut hur de skall skapas, uppställer klasskampen, analyserar ekonomin med sikte på föränderliga element, sådana som ägnar sig för aktivt ingripande. Å andra sidan påverkas Marx av den från romantikerna, men framför allt från Hegel - i en storartad omkastning från subjektets till objektets ironi - restaurerade occasionalismen(10), läran om världsförnuftet, som tillgriper alla krafter, men i detta fall just subjekten; och samme man som utdrev all fetischkaraktär ur produktionsförloppet, samme man som trodde sig analysera, exorcera alla historiska irrationaliteter som blott och bart ogenomskådade, oförstådda och därför ödeslikt verksamma dunkelheter, vilka berodde av klasspositionen, produktionsprocessen, samme man som utdrev all dröm, all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos ur historien, propagerar med »produktivkrafterna«, med kalkylen över »produktionsprocessen« samma alltför konstitutiva väsen, samma panteism, mysticism, och tillmäter dem samma ytterst nyttiggörande, ledande förmåga, som Hegel tillmätte »idén«, och till och med Schopenhauer tillmätte sin alogiska »vilja«. Just utifrån denna entré för problemet med relationen mellan »subjektiv« vilja och »objektiv« idé, framstår det hur nödvändigt det är att grundläggande metafysiskt genomtänka saken, något som Marx försummat; historien är en hårdhänt, blandad resa, det kan bara hypotetiskt antas att länge existerande aktiver övergår i tiden, till sitt objektiva tillstånd, och laddar den, omskapar den till ett locus minoris resistentiae(11), ja, till och med till en det objektivas besläktade egendynamik. Med detta beträder vi uppenbarligen det problemplan, på vilket diskussionen i Trientkonciliet(12) utspelade sig: om förhållandet, proportionerna mellan frihet och »nåd« och deras möjliga synergism.
Hittills har allt mestadels myntats ut i kronor och ören, eller stukats åt andra hållet: själen har alltid lyst in bara uppifrån. Köpmannen myser i sitt jordiska näringsfång, och spakarna ligger i hans hand; en missförstådd [302] Jesus uppmuntrar på det ideeella planet, söker förgäves väcka skamkänsla genom att framhålla hur vi inte motstår det onda. Marx i sin tur har äntligen separerat den yttre vägen, som själv så lätt förhärdar, från den goda människan, som helt på egen hand vill införa friheten, för att sedan förena de två; det som skall göras görs så att säga samtidigt av Jesus med piskan och Jesus som älskar människorna. Emellanåt kan övervinnandet av det onda gå stillsammare till, genom kreativt ignorerande, som i fallet »Ryttaren på Bodensjön«(13), genom att inte se, och djupare: som helgonet i speciella situationer, genom godhetens kyss; men i regel är det så att själen måste ådra sig skuld för att kullkasta permanenta negativa förhållanden, på det att den inte skall bli ännu mer skuldbelastad genom idyllisk reträtt, skengott uthärdande av orätten. Härskandet och makten i sig är onda, men det är nödvändigt att likaledes stå upp mot makten på maktens villkor, som kategoriskt imperativ med revolutionen i handen, på de punkter och försåvitt den inte kan förintas på annat sätt, på de punkter och så länge djävulstyg fortfarande värjer sig till den grad häftigt mot renhetens (oupptäckta) amulett; och först därefter så renligt som möjligt göra sig kvitt härskandet, också det godas »makt«, vedergällningens lögn och den rätt som är förknippad därmed. Marx inför därför som detta tredje ett tillräckligt komplicerat sinnelag hos och en tillräckligt komplicerad förvandling av det identiska revolutionära begreppet: så att det tänker rent ekonomiskt med kapitalet, mot dess missgärningar, på samma sätt som detektiven är homogen med förbrytaren, - där det inte finns annat än ekonomi att ta hänsyn till; och först därefter tänker högre liv, så snart utrymmet och idéns frigörelse är realiserade mål, och de gränslösa lögnerna, de också för sig själva omedvetna förskönandena, undanflykterna, överbyggnadsfenomenen, variablerna av rent ekonomiska funktioner har kunnat avskaffas till förmån för den aktuella och till slut äkta idén om samhället. Här verkar ett uppdelat förfarande, ett som inte vill bestämma ekonomiska förhållanden med andliga medel, med ett »De rättfärdigas förbund«(14), utan som separerar det ekonomiska från det andliga, och härleder det andliga ur det ekonomiska, eller som just Marx definierar dylikt, som den egentliga maximen i den av honom [303] utvecklade vetenskapliga socialismen: det är inte människornas medvetande, som bestämmer deras vara, utan omvänt deras samhälleliga vara, som bestämmer medvetandet, idéernas grogrund.
Men i yttersta instans kan dylikt enbart leda till att den nyktra blicken blir ofruktbar, människan lever inte av bröd allenast. Det yttre må vara viktigt, och vi skall se till att det är i ordning, det ger ändå bara fingervisningar, det realiserar inte, ty det är inte tingen, inte deras mäktiga flöde, utanför oss och felaktigt upphöjt till att råda över oss, utan människorna som författar historien. Det som i ekonomiskt hänseende skall komma, den nödvändiga ekonomisk-institutionella förändringen, är bestämt hos Marx, men den nya människan, språnget, kraften hos kärlek och ljus, hos det moraliska självt har inte tilldelats den önskvärda självständigheten i den slutgiltiga sociala ordningen. Sagt på annat sätt: om den primitiva behovstäckningen, det feodala, och därnäst det kapitalistiska produktionssättet efter varandra i vart fall i grova drag determinerade ett bestämt moraliskt och kulturellt liv, så måste å andra sidan också bortfallet av alla egna (eigenen, oklart vad Bloch avser. Ö.a.) ekonomiska komponenter, alltså det faktum att socialismens produktionssätt äntligen slår igenom, få bestämda moraliska och kulturella konsekvenser, leda till ett likaledes »riktigt«, aprioriskt sinnelags- och kultursätt, som inte utan vidare, enligt de av den socialistiska sidan övertagna borgerliga filisteridealen, kan vara frisinnat och banal-ateistiskt bestämt. Det skulle i alla händelser inte vara möjligt att lägga grunden till socialismen, om Marx hade stått för en accepterande fromhet, om han hade hållit fast vid det världens arkadiska tillstånd, som åt var och en ger sitt i en förnuftsmässig fördelning, om Marx alltså hade organiserat enbart konsumtions- och inte framför allt produktionssidan; med praktisk blick för en industrialisering som inte låter sig hejdas, med oromantisk kyla och en materialism som kraftfullt avmystifierande vederläggning (Enge). Men just genom att detta varar för länge, kommer människan att vandra under ett nytt produktionsok, trycket minskar bara, men avskaffas inte. Likaså rycks framställningsprocessen på nytt ur händerna på dess undersåtar, och en [304] spökaktig process av samhälleligt gods och näringslivsutveckling i sig går idolaktigt och occasionalistiskt sin gilla gång, upphävd och samtidigt inte ens i en framtid sprängd. Detta är i linje med att Marx, när han riktar sin stöt, också där han inte försvagar den till »revolutionär utveckling«, gör det enbart mot kapitalismen - ett förhållandevis nytt, sekundärt fördärv - och inte också ovanifrån mot det permanenta, urgamla centrat för allt förtryck, all råhet och utsugning: mot militarism, feodalism, överhetsvärld på det hela taget; här blev den urgamla socialistiska rörelsen på många sätt vingklippt redan ifråga om motståndaren, förd på avvägar och förflackad. Likaledes kan det (i religiöst perspektiv, som hänger nära samman med det föregående) inte råda något tvivel om att det odiskriminerande ideologiska misstänkliggörandet av varje idé, utan att man upplever ett behov att själv lämna bidrag på idéplanet, inte uppmuntrar till ökat ljusinslag; att också det av Engels förutskickade, dialektisk-syntetiska återupprättandet av ett tillstånd av frihet, jämlikhet, broderskap, sådant det rådde i det gamla kommunistiska gentes(15), inte står för en särskilt klar och viktig idealkonstruktiv poängtering i förhållande till det presterade socialkonstruktiva arbetet. Hjärta, samvete, andligt innehåll, kommunion av allt levande, brödraförsamling, Philadelphia och en ände för alla slag av slutenhet fann i Franska Revolutionen, detta förvisso inte blott »borgerliga« genombrott av kättarhistoria, sitt mer närliggande jordiska återsken. Och slutligen framstår det i dessa dagar, där Guds förtvivlade aftonrodnad redan predikar återhållsamhet i alla angelägenheter, och vare sig Atlas eller Kristus bär upp sina himlar, inte som någon särskild filosofisk förtjänst, om marxismen förblir ateistiskt fix med status quo, för att åt människosjälen inte upprätta annat än en mer eller mindre eudemonistisk(16) »himmel« på jorden, - utan den musik som borde ljuda ur denna störningsfritt fungerande mekanism av ekonomi och socialt liv. Man kan därför säga, att just den skarpa betoningen av allt (ekonomiskt) determinerande, och den föreliggande, fortfarande fördolda latensen hos alla transcenderande moment rycker marxismen i närheten av en kritik av det rena förnuftet, men till detta har fortfarande ingen kritik av det praktiska förnuftet [305] skrivits. Produktionssystemet är avskaffat och upphävt, men den själ, den tro, för vilka det skall beredas plats lyser med sin frånvaro; den aktiva och kloka blicken har destruerat allt, i många fall förvisso med rätta, alla privatidyller och alla intet genomborrande privatdrömmerier av socialismens gratispassagerare och secessionister, vilka för egen räkning ville destillera ut en skönare bi-jord ur det bästa av världens innehåll, och som har undertryckt trögheten hos de övriga delarna av jordklotet; det skall inte bestridas att också den alltför arkadiska, abstrakt-utopiska socialismen desavouerades med goda skäl, en variant som alltsedan renässansen dyker upp igen och igen som sekulariserat modus för det tusenåriga riket, och ofta fungerar enbart som väsenslöst draperi, ideologi för högst nyktra klassmål och revolutioner av produktionssättet. Men med det har man vare sig begripit den utopiska tendensen i allt detta eller träffat och domfällt substansen i dess underbilder (Wunderbilder), eller för den delen avfört den religiösa urönskning, vilken på alla plan, i alla rörelser och mål med världsuppbyggnad på programmet, haft till uppgift att bereda plats för livet, så att det kan väsentliggöra sig gudomligt, och kiliastiskt äntligen ta säte i (sich einbauen) målets (Telos) godhet, frihet och ljus.
Först då kommer bedragarna verkligen att darra, när det rätta träder fram. Taskspelarna kommer inte mer att anropa en Ande, och anden kommer inte längre att föra bakom ljuset. Men det måste också till mer än bara halv upplysning, mer än en sådan som utelämnar de gamla kättardrömmarna om ett bättre liv, i stället för att sålla dem och ärva. Bara på detta sätt och inte genom vulgärateismens torftighet kan man beröva de hjältespelande krämarna, mellanhänderna och makthavarna den ideologiska luft de andas, och plombera det förrådsrum, som hyser deras täckelser. Först den som opponerar sig mot detta inte blott från jordens horisont, utan också utifrån den felaktigt prisgivna himlen, kommer verkligen att lyckas i att avmystifiera den borgarfeodala statsideologins lögnspel, nämligen på ett icke-förförande sätt, och »entusiasmen för den egalitära njutningen« kommer inte längre, som saken framstod för den preussiske statsteologen Stahl(17), att vara det enda värmande draget i de kommunistiska statsteorierna. Det är sant och visst, man kommer att arbeta också utan nödtvång, ja, arbeta mycket bättre och mer produktivt, det garanteras redan av människornas känsla av enformighet och olycka, och därutöver kommer, som fallet redan är bland [306] lärare, tjänstemän, politiker, konstnärer och forskare, glädjen över yrkeskunnandet, åtminstone i sakliga uppgifter, att låta sig insättas som tillräckligt motiv i stället för vinsten. I synnerhet om detta motiv vinner social uppskattning, så att penninghungern fullt ut ersätts av den oerhörda stegringsmöjlighet, som ligger i ringaktning eller omvänt: anseende, heder och gott rykte. Det är bara på ett ytligt plan som farliga allianser öppnar sig som en möjlighet i denna alls icke manchesteraktiga »framtidsstat«: som hegelska referenser till Preussen, rentav universalstaten, till organisation på det hela taget; - så mycket lättare, så mycket mer angeläget uppställer sig alltså plikten att sätta Marx i högsta rummet, i det frilagda livets nya, mest egentliga äventyr, i dess sammanslutnings (Sozietät) Vartill. Detta innebär: den alltför kuperade socialkonstruktionen måste på nytt infogas i Weitlings, Baaders, Tolstojs utopiskt överlägsna kärleksvärld, i den nya kraftfullheten hos Dostojevskijs människomöten, i kättarhistoriens adventism. På så vis utgör Utopias avlägsna helhet bilden av en byggnad, som inte längre ger någon form av ekonomisk avkastning: var och en producerande efter förmåga, var och en konsumerande efter behov; var och en öppet, enligt omfattningen av sitt bidrag, sin moralisk-andliga predikarinsats "inbegripen" i mänsklighetens hemväg genom världens dunkel. Bara så låter sig det nya livet förstås, radikalt såväl som ortodoxt, bara så kan den mest långtgående produktionsteoretiska ordning och nykterhet förbindas med den politiska mystiken och legitimeras av denna. Den undanröjer all störande undermålighet, för att samtidigt som den avskaffar den ekonomiska privatsfären lägga det i händerna på en facklig sammanslutning (genossenschaftliche Sozietät); men till gengäld profilerar den starkare än någonsin den sanna privatheten och hela den sociala problematiken kring själen, som inte låter sig avskaffas, för att - först på den socialistiska höjd där byggnadens uppnått ärlighet och renlighet - förbinda den med kyrkan, en nödvändigt och apriori enligt socialismen konstituerad, mot ett nytt uppenbarelseinnehåll orienterad kyrka. Bara så finns det utrymme för kollektivet, i fritt val, ovanför det blott avlastande samhället och den kommunistiskt genomorienterade socialhushållningen, i maktfri, vilket här betyder inte längre klassbunden ordning. Men en förvandlad [307] kyrka är bärare av vida synliga mål; den har sin fotpunkt i livet bortom arbetet, är det tänkbara forumet för en vidarekvällande tradition och förbindelse med slutet, och ingen aldrig så lyckad ordning kan reda sig utan detta sista led i förbindelsen mellan Vi-et och det yttersta Vartill-problemet. Då kommer människorna äntligen att vara fria till de enda praktiska bekymmer och frågor, som annars bara infinner sig i dödsstunden, efter det att allt i deras förutvarande orosliv varit föga mer än avskärmning från det väsentliga. Det är som Baalschem(18) säger, att Messias kan infinna sig först när alla gäster har satt sig till bords; detta är i första rummet arbetets bord, bortom arbetet, men samtidigt också Herrens bord; - organisationen av Jorden har i det filadelfiska Riket sin ytterst koordinerande (ausrichtend) metafysik.

RIKETS SANNA IDEOLOGI

Jag vill vara till. Men vad återstår för vår del, när det kommer till kritan?
Kommer inte allt inre nu att växa sig för högt i oss? Ty vi har att dö, med kort fördröjning, och kanske behöver liken inte så yvig svepning för att vandra den väg, som allt kött skall vandra. Den broderligt inre rikedomen blir inte mindre av kortvarigt hallå (kurzer Spuk), förmultnad till bark som Rübezahls(19) falska skatter: om den inte ger prov på förmåga att bestå också döden, besegra den, således inte enbart genomvandra den underifrån, utan också i sig själv vara en påtaglig övre beståndsdel och det eviga livets väsenselement. Vi upprepar därför för sista gången, för att uppfylla ytterligare en »avsikt«, som här visserligen är ställd inför mer än de tomma löftena (die Phrases, löften om seger? Ö.a.) från slaget vid Cannae och bortkopplandet av creator spiritus(20) efteråt: Så långt måste, kunde det alltså slutligen komma med oss. Den, vars bröd jag äter, hans sång sjunger jag. Men denna dans kring kalven och kalvskinn på samma gång, och ingenting därbakom, kom [308] ändå som en överraskning. Slutsatsen blir, att vi inte har tillgång till någon äkta socialistisk tanke. Utan vi har blivit mer utblottade än de varmblodiga djuren, om inte buken är vår Gud, så är det staten, allt annat har degraderats till nöje och underhållning. Fortfarande står vi där avvaktande, har längtan och kunskap i det korta perspektivet, men begränsade handlingsutsikter och, något som förklarar att handlingen saknas, ingen bredd, ingen utblick, ingen slutpunkt (Enden), ingen inre tröskel som överskrids i aning, ingen kärna och inget samlande samvete (Gewissen) med fotpunkt i det allt inbegripande (das Überhaupt). Men just här, i denna bok, har en ny startpunkt upprättats, just här har det icke förlorade arvet anträtts på nytt; som det innersta, som här på andra sidan (Drüben hier) lyser på nytt, därför är det inte ett fegt som-om, som med ännu-icket förnekar också det allt inbegripande (das Überhaupt), och inte någon väsenslös överbyggnad, utan ovanför alla masker och hädangångna kulturer höjde sig det Ena, det städse sökta, den enda aningen, det enda samvetet, den enda frälsningen; lyftes fram ur vårt trots allt hela, icke-söndrade hjärta, ur det djupaste, mest reella i vår vakendröm: som det sista som återstod för oss, också som det enda, som är värt att bli kvar. Det har förts tvärs igenom denna bok - som inte sluter fred med världen - först till vårt ännu icke insatta (unangewandt) väsen, till vårt hemliga huvud, vår figur och vår gryende samling, till vår kreativa princips centrum; just detta fick sin upptakt, tolkat redan utifrån en obetydlig kruka, tolkad som det aprioriskt latenta temat för all »bildande« konst, och, centralt beläget all musikens magi, ytterst tolkad som det sistmöjliga självmötet, utifrån det begripna levda ögonblickets dunkel, när det plötsligt infinner sig och förnimmer sig självt i den okonstruerbara, absoluta frågans väsen, i vi-problemet i sig självt. Så djupt, det skall framhållas, leder den interna vägen, också kallad självmöte, på egen hand, så djupt leder det beredande av det inre ordet, utan vilket all blick mot utsidan förblir intig och saknar magnet, kraft att dra till sig det inre ordet också på utsidan, och hjälpa det till genombrott ur världens villfarelse. Men i sista hand - efter denna blott internt förtätade (konkreszierten) vertikal - utbreder sig den fulla strömmen, det vidsträckta fältet, själens värld, vi-problemets sprängande, allt genomträngande (auseinanderschlagende, hindurchschwingende) diapason(21), utopins externa, kosmiska funktion, uppställd mot elände, död och [309] den fysiska naturens ytterskal. I oss alla brinner fortfarande denna eld, den yttersta drömmen, som Augustinus uttrycker det: »Deum et animam scire cupio. Nihilne plus? nihil omnino«(22); - i oss allenast lyser fortfarande de absoluta ljuset, ett sigillum falsi et sui, mortis et vitae aeternae, och den fantastiska resan dit tar sin början, till den externa tolkningen av vakendrömmen, till det kosmiska handhavandet av det utopiskt principiella begreppet. Att finna detta, att finna det rätta, för vars skull det lönar sig att leva, att vara organiserad, ha tid, för den uppgiften går vi, röjer vi ånyo de metafysiskt konstitutiva vägarna, åkallar det som inte är, bygger ut i det blå, det som finns överallt vid världens ränder, bygger ut i det blå och söker där det sanna, verkliga, där det blott faktiska försvinner - incipit vita nova(23).

Men fortfarande lever vi bara för dagen. Vi tappar i vikt, ju mer vi mognar. Och mycket snart därefter gulnar vi, ligger djupt därnere och ruttnar.
Visserligen målar man ut i förväg, tänker sig lekfullt in i det som skall hända efter oss. Men ingen blick riktas uppåt, utan att snudda vid den död, som får allt att blekna. Det finns ingenting som verkar ta oss över brottet i tillvaron, sådana vi är och upplever, ingenting som låter oss gunga över till andra sidan.
Man står hela tiden utanför, det säregna fallet vill inte låta sig belysas från denna sidan. Många, som kommit tillbaka i sista stund, skildrar vad som för de kringstående framstod som kramp och fruktansvärda ryckningar, som färgglad, rentav lycklig dröm. Men en gammal judisk vändning beskriver döden i dess mildaste form, som om ett hårstrå lyfts bort från läpparna, och i den oftare förekommande, mer förskräckande formen, som om en knut (Knoten) rycks ut ur halsen.
Det är alltså inte mycket, som till att börja med spinns över till andra sidan och kan hjälpa oss och leda oss där. När det bär mot döden, blir de goda önskningarna inte ens tankens fäder, långt mindre fäder åt de ting (Dinge, möjl här: förhållanden, angelägenheter; ö.a.) som är. Inte heller de tröstande bilder, som finns runt omkring oss och inte behöver angå situationen annat än som fasta talesätt, har något att ställa upp gentemot detta. Ingenting blir i sig mycket annorlunda om vi säger: allt helvete är ensamt, korrespondensen mellan en [310] bergstopp och Goethe rymmer inga vidare förpliktelser. Eller docka och fjäril, vinter och vår, till nya stränder lockar en ny dag -, om dessa liknelser tycks utmåla ett fortsatt liv för oss redan från denna sidan. Men om övergången till döden förblir ett ofattbart språng i våra ögon, så får man ändå intrycket, att utsikterna för det som äger fortbestånd, det vill säga förblir identiskt på denna sidan och hinsides snittet, måste grundläggas mer evident i oss själva.

Ty vi går omkring inuti oss själva så att vi tydligt kan känna det. Vi är medvetna om det, stegen kan höras, även om den som vandrar omkring därinne förblir skuggaktig. Det går inte att förneka intrycket, att det inuti oss finns en hand, som regerar handsken och kanske också har förmågan att ta av den.
Att allt rätt och slätt skulle vara över med döden är således en liten synvilla, och mycket litet är sagt därmed. Man kan sakna intresse för det som följer, som om det visserligen lönade sig att skaffa sig upplysning om livet, dess ständiga växling, medan döden utgör ett fast tillstånd, om vilken en enda upplysning är nog, i stället för alla upptänkliga slag. Men denna skepsis står fjärran från att etablera ett faktum; eller om den faktiskt uppträder med anspråk på att hävda att en person går sin totala undergång till mötes, eller att detta är sannolikt, så handlar det inte om en försiktig avgränsning, ett kapitelslut i brist på material, utan redan i sig själv om en teori om något obekant, mot vilken till att börja med teorierna om den personliga oförstörbarheten kan uppställas med i alla avseenden samma hypotetiska vikt.
Och detta inte bara så, att vi snart kommer att veta hur det är, på ena eller andra sättet, att vi samt och synnerligen (gleichmässig) ändå inte kan veta något om den andra sidan. Ty detta att inte ha upplevt nåot är inte ett bevis, vare sig för nej-et eller ja-et, medan också det mest obetydliga som gick att uppleva, eo ipso måste skrivas på ja-ets konto. Enligt detta utgör alltså de talrika, om än icke-vidimerade erfarenhetsberättelserna och framför allt det rakt igenom uniforma lärobegreppet om den personliga fortlevnaden i alla religioner i vart fall ett visst, [311] om än blott regulativt plus. Eller som Chesterton(24) säger: »Jag kan överhuvud taget inte begripa, hur den allmänna åsikten kom till stånd, att skeptikerna har en klar och objektiv uppfattning av undret, medan de troende accepterar det enbart utifrån en dogm. Nu förhåller det sig precis tvärtom. De troende betvivlar inte (med rätt eller orätt) undret, eftersom de har bevis för det. Skeptikerna tar avstånd från det (med rätt eller orätt), eftersom de principiellt inte vill veta av det. Det enkla och självklara vore emellertid, att tillmäta bondens ord, när han berättar om spöken, lika stor tilltro som när han talar om sin godsherre. Eftersom han är bonde, kommer han antagligen att kunna ge prov på en myckenhet sund agnosticism när det gäller bäggedera. Nu skulle man kunna fylla hela bibliotek med bönders vittnesmål om spöken. Den som avvisar dem stöter sig antingen med den demokratiska principen, eller så bejakar han undrets abstrakta omöjlighet utgående från den teoretiska materialismens grundsatser, och i så fall är han den som känner sig förpliktad av tron och avslöjad som dogmatikern. Att bönder är vidskepliga? - vem vill påvisa detta på annat sätt än genom cirkelbeviset, 'för att de tror på spöken'; eller att andarna föredrar mörkret och är obenägna att infinna sig under vetenskapligt kontrollerade betingelser? - Också de förälskade föredrar mörkret, utan att detta bevisar något gentemot deras existens. Om någon säger till mig: 'Jag kommer att tro på att fröken Brown kallade sin käresta sin gullesnutt, om hon högt och tydligt upprepar det inför sjutton psykologer', så kommer jag att svara: 'nå, om det är ert villkor, så kommer ni aldrig att lirka svaret ur henne; ty under sådana omständigheter kommer hon inte att säga det'. Det är lika ovetenskapligt som ofilosofiskt att bli överraskad, för att vissa utomordentliga homogeniteter inte ger sig tillkänna i en ohomogen sfär.« Men också om fröken Brown skulle upprepa sitt yttrande, så står vi i alla händelser, joco intermisso27, avvisande gentemot alla bemödanden av vetenskapligt slag, alltså försök att experimentellt utforska översinnlig lagrade materialisationer. Det må vara, att [312] någonting skulle gå att fastställa på den vägen, i alla händelser mindre nu än förr, när det fanns fler tillfällen att öva sin klärvoajans. De som fortfarande har gjort det, med »Sierskan i Prevost«(26) som främsta exempel i det förflutna, och som tycker sig se inte ens andliga, begåvade, utan vad man kan förstå förmörkade, ofta sovande själar, har just för att klärvoajansen inte längre kan uttömma sammanhangen, för lite insikt i saken för att i alla sammanhang skilja de enbart nervösa fysionomierna från de verkliga, för att så att säga separera ogenomskådade stjärnflockar från sanna nebulosor. Och då bortser vi helt från den permanenta möjligheten, att vi kan missta oss också i den ockult reella sfären, nämligen i fall där, som dessa alltför atavistiska själva säger, den gamla tyska hussagans »lägre elementarandar«, »kobolder« och »knackandar« utger sig för att vara avlidnas andar. Och även om man inte hade att frukta för denna förfalskning, kanske för att experimentatorerna genom sin åtminstone i förhållande till elementarandarna bevarade agnosticism vet att hålla dessa ifrån sig, så är det ändå en frånstötande upplevelse när något, som borde vara djupt, görs kusligt, eller när man fångar in gamla, dammiga griller, och den förnuftsväsendets högre sfär, som erkänns av Kant i utgången, den metodiskt nödvändiga, till »Die Metaphysik der Sitten«, degraderas till en sfär för transcendental fysiologi. Det står var och en fritt att ana så mycket han vill, och många drömmar kan slå in på ett nog så överraskande sätt, det är ändå säkert inte det sant fördolda väsendet i oss, som ser vinnande lottnummer i förväg. Ja, man kan till och med hålla sig med en permanent drömstad, i vilken man hittar i alla enskildheter, till alla brunnar, burspråk och torg, och som heter - Denver: ändå är detta allt högst oviktigt i den transcenderande tillämpningen, eftersom det här inte kommer an på att reproducera den undre nivån, och eftersom, när det gäller det hinsides, vi avkrävs något annat än en ren Pharus(27)-plan för stadsturister av högre ordning. Det gäller också för en så aktningsvärd, med orätt glömd man som du Prel(28), som likaledes såg bekräftelse för eller ville se bekräftelse för som-omet, det övergivna och moraliska, den betydelsefulla men svårhanterliga realitetsgraden hos dessa fenomen, med hjälp av en primitiv magi, en så kallad experimentell metafysik; - det [313] transcendenta fröet kan inte gro i laboratoriedammet.
Ty på ett eller annat sätt känner vi oss enbart som inneboende i våra kroppar. Därför kan en fot, en arm falla bort, utan att vårt jag skulle förlora det minsta på kuppen. Man kan på så vis veta mer om det mest avlägsna (erfahrender zu haben) och på en eller annan punkt ha fenomenologisk tillgång till det. På så vis kunde en döende sällsamt nog konstatera om sig själv, att detta liv visserligen inte varit mycket värt, men hur mycket skulle han inte skratta om det andra livet överhuvud taget inte fanns. Och en fransk adelsman redogjorde lika obevakat som paradoxalt djupsinnigt för sina tankar: »Jag är nöjd med det som det är, men jag kommer också att kunna reda mig utan mig själv«, med vilket han ville ha sagt, att han såg fram emot sin död med jämnmod. Och tänk på hur lätt kineserna dör: de sticker ned sig själva i en fiendes hus, för att ge honom problem med justisen, en fattig är beredd att låta sig avrättas för en viss summa, förbrytare dör inte mindre kallblodigt än vi lägger oss till ro på kvällen, inställda på att vakna upp på nytt som desamma. Inte heller indierna fruktar döden, utan egentligen bara livet, och döden bara i så måtto som den är ett element av livet, det nötande, förvandlande i livet; därför leder utsvävningar ofelbart till en längtan efter att undslippa livet och »dö«, en längtan efter den eviga vilan. Omvänt kan just också livsvilja i sin tur peka mot döden, en annan död visserligen, döden som befrielse, säker på kraften att kunna besegra den och bortom den nå fram till just det bestående i sig, vilan; så berättar du Prel om somnambula naturer: »ju djupare de försänks i det transcendentala tillståndet (Dasein), desto större är deras motvilja mot att återvända till det sinnliga medvetandet och förena sig med den kropp, som de objektivt ser ligga framför sig. Bara i somnambulismens lägre grader finns fruktan för döden (som en känsla av att djupsömnen är ett »farligt tillstånd«); men i djupsömnen själv, vars symptom ligger döden mycket nära, mobiliserar de somnambula häftigt motstånd mot magnetisörens försök att väcka dem.« Detta motstånd skulle nu kunna [314] härröra från andra, mer neurologiska källor än den övervunna dödsfruktans, skulle rentav kunna komma ur dödslängtan, till och med ur glädje över döden; men vem har inte berörts av nyfikenheten, kunskapsbegäret, den paradoxala lusten till den stora resan, av dödslängtan springande ur den transcendent berusande livskänslan, den nästintill expansiva lusten, expeditionslusten inför inbegreppet av de heliga sömnsafterna, inför den nya dagen, inför den när det kommer till kritan uppskjutna fanflykten? Förvisso lägger man in för mycket i döden i sig själv vid dylik okristlig säkerhet, blundar för dess onda makt, för paradoxen i dess överhuvud taget endast möjliga bundenhet vid de himmelska pelarna, och förstår inte den i sin kärna dialektiska funktionen hos dylik copula spiritualis(29); å andra sidan, ingen kommer att känna fruktan, som är viss om det oupplösliga i sig själv, där till och med kärlek från (von) andra sidan är en beståndsdel, där redan ett medfött (mitgegebenes) och till mottagande berett non omnis confundar(30) förenas med sig självt, ovanför all kropps- och nedrivande världsempiri. Inför detta exalteras själens innersta i hög grad, ett väsen fullt av hemlig makt, fullt av djupt outvecklad betydelse: »Vet du«, ropar med denna innebörd, denna djupa självkänsla, Hölderlins Alabanda i Hyperion, »varför jag aldrig fruktat döden? Jag förnimmer i mig ett liv, som ingen gud har skapat och ingen dödlig har avlat. Jag tror att vi är till genom oss själva och bara av egen fri vilja så innerligt förbundna med alltet«; - men det naturliga kontraktet vilar också på fri lust; där det går snett, kan det sägas upp. Kort sagt, det kan diskuteras huruvida vi skulle kunna registrera döendet inuti oss, om vi inte redan i förväg har sett döden runt omkring oss och på detta sätt har inordnat oss empiriskt i den. Men det är alldeles säkert att varje enskild relaterande akt inte bara beledsagas, utan i sista hand hålls på rätt kurs (gehalten) av relationen 'jag känner, jag vill, jag tänker', så att jaget, den syntetiska blickpunkten, nästan alltid i form av sitt om sig själv vissa såvara, lyser styrande och ställande in i det nedbrytbara, förgätliga myllret (Getriebe). Här gömmer sig ett embryo, som är oförstörbart, nämligen det beslöjade jaget, dunklet, frågan, det inre värdet, grunden, centrat för allt vårt självmöte, inte mindre skuggaktigt som medvetandeakt än som ett medvetandeföremål, som söker objektivera sig självt, [315] och ändå det mest reella innehållet i vår personlighet. Ty detta bestående är alltigenom tillgängligt för oss och låter sig påvisas fenomenologiskt vid varje enskild tidpunkt, för att göras evident närvarande. Men att vi ändå måste dö, är blott och bart ett empiriskt resultat, och att det i varje fall måste råda en psykofysisk parallellism, att själen själv alltså förintas med kroppens död, att det inte finns något psykiskt liv utan korresponderande fysiologiska akter, är en ren och skär, alltsedan Bergson också specialvetenskapligt genomborrad arbetshypotes från den fysiologiska psykologins sida, som rent regionalt redan är underlägsen den fenomenologiska evidensen för i-sig-varat (Insichsein), den själsliga substansen. Om den yttre erfarenheten alltså inte ledde långt, inte entydigt nog till andra sidan, så låter sig åtminstone - pour être heureux ou malheureux il suffit de se croire tel - annatvarat (Anderssein), den kroppsliga överlägsenheten, ojämförbarheten, den ultimativa oåtkomligheten (Unbetroffenheit) hos själsväsendet, eller närmare bestämt: att i det jordiska och på andra sidan snittet utforska det som förblir identiskt i kärnan. Här i enlighet med Schellings profetia, redan försökt med utgångspunkt i styrkan hos en övertygelse i Hyperion: »Ty visserligen kommer själarna hos dem, som helt och hållet är fyllda av tidsliga ting, att skrumpna ihop och närma sig förintelsens tillstånd; medan de däremot, som redan i livet har varit fyllda av det förblivande, det eviga och det gudomliga, kommer att leva evigt med större delen av sitt väsen.« Personen träder alltså ingalunda blott och bart ut ur kroppens urverk, likt en apostel ur ett avancerat kyrkour, bestämd att gå under samtidigt med denna empiriskt fattbara mekanism; utan själen är i enlighet med sitt eidetiskt reella väsen konstituerad (gesetzt) som oförstörbar, kroppen såväl som dess död verkar gentemot det genomljudande, personanta, personmässiga rätt och slätt som ett tomt skådespel, precis som det mesta övriga i den föreliggande empirins fuskverk.

Till den grad alienerat ser vi alltså ofta på vår egen förvandling. Och med denna förfogar vi åtminstone över en betydande måttstock. Vi skulle inte kunna lida till den grad av det bristfälliga, om det inte funnes något i oss som drev på, klingade djupare [316] och ville sträcka sig långt utöver allt det kroppsliga. Det skulle inte vara oss förunnat att vänta oss (vilket vi gör hela tiden, och där just kraften hos det ännu icke medvetna vetandet, anandet och förundrandet har visat sig på oss själva) att bli förberedda för det, till vilket vi är bestämda, om det inte var så att vi kände oss som barn, men en dag öppnas den alltid låsta kommoden, där hemligheten om vårt ursprung döljer sig. På så sätt visar sig här en omfattande och oavslutad vilje- och apperceptionsmassa med anknytning till tenderandet, en sann utopins själsanda vid verket. Den bär en del av skulden till att smärtan upplevs så starkt och glädjen så mycket svagare och är så mycket svårare redan att begripa, gestalta. Men den är också ett skäl till att de glada och värdefulla innehållen, de som framstår som vinsten av våra liv, låter sig fasthållas så mycket mer detaljrikt och väsentligt åtminstone i minnet, denna starkt postmortala, högst metafysiska gåva. Men inte mindre sanningsenligt utpekar den stora måttstocken för oss groteska befängdheter, tillkortakommanden och framför allt visar den hur blodfattiga vi är i sista hand, i det slutgiltiga förståndet, i subjektets oförmåga att bestå, bära, garantera alltför vidsträckta, alltför långsiktiga ändamål. När det gäller det sista - hur starkt man än må vara förvissad om, vid anblicken av den älskade: denna själ kan inte förgås;, eller vid väsensåskådningen av det innersta sinnet, att människan till sitt innersta inte kan dö - om det definitiva i och arten hos den odödliga själen, om hur man tar sig fram till den, om detta förmår inte ens den mest evidenta fenomenologi skapa någon som helst klarhet. Men väl framträder här, just utifrån detta, synliggjord, den utlovade punkt, utifrån vilken självmötet extensivt lyser över dödsfrågan, därigenom gjutande liv i (exaltierend) problemen med vårt historisk-mystiska bestånd, med udd mot död, störningar och slutgiltig världsundergång.
Det är framför allt på denna punkt vi blir ombrutna, det om sig själv vissa jaget ger sig nu av helt och hållet (ausfahren). Men medan det förut verkade som om en dylik aktionsradie bara kunde uppnås genom att sjunka, så att säga blott genom en, organiskt eller socialt, anpasslig nedgradering av vakendrömmen, målviljan, så förutsätts ett språng: [317] exitus-exodus i vi-et självt, på dettas egen nivå. I den organiska eller sociala sfären hade jaget handlat, styrkt, handlett annat (anderes), enbart besläktat innehååll, (nu blir det) objektivt genom att på de tusentals ting, sociala saklägen, som kommer det till mötes, spänna upp sig som en sträng över deras halvhets och tomhets klangbotten; varefter det också för egen räkning vinner större fyllighet, räckvidd, djup hos tonen. Nu står Sions dotter(30) emellertid blott inför sig själv, i sig, i sitt eget utsatta läge, den allvarligaste de te res agitur(31), med vilken just döden utmanar själens metapsykisk-metafysiska förmåga i världen och den skräck, som är förknippad med övervärlden.
Här når alltså den mest innerliga och den »mest ytterliga« instansen samtidigt fram till varandra, på direkt gångavstånd från den ena till den andra, det mest direkta inträde för själen i »världen«, ut i det fria, stora, scenaktiga, till scenen där avgörandet sker, och det i slutänden mest reella hos metafysiken; på så sätt att döden, dess utmaning av metafysiken, samtidigt också tvingar det metafysiska till maximal sfärbredd. Det inre ljuset blir här helt och hållet extensivt, inte längre ett sken kastat över fältet, som i sociologin, utan strålen ur kupolen, eller sagt på annat sätt: döden står, i den mån det inre (das Innere an ihm - oklart, men måste syfta på ett subjekts inre; ö.a.) med dess hjälp, med udd mot den, ovanför den träder ut helt och hållet i det fria, i den mån dess fientliga udd, undergångsslaget innebär den mest centrala insats och återfödelse för invändigheten, - döden står på så vis för vårt äntligen uppnådda Wanderjahre-test(32). Den prövar vår uppnådda höjd, värdet hos vår inre metafysik, undersöker dess kraft, dess nyttighet, dess beständighet, hur den står sig i mobiliseringen, och mot den mest fruktansvärda realitet; den inför subjektfrämmande faktor i ekvationen och soliciterar så omedelbart ur den subjektivt ideala sfären, ur de ideala självdefinitionernas frittsvävande rike till det »kosmiska« elementet i faran, utspridningen och i sista hand ändå den segrande (sich bewährende) samlingen hos självet ur denna dödsvärlds myller, - kort sagt, döden framtvingar metempsykosens(33) födelse ur metafysikens kraft. Följaktligen finns här en plikt och ett problem, uppgiften att låta det insett varaktiga i oss triumfera över vårt empiriskt vidriga, otillräckliga, vilket vill säga: besegra den i sin helhet oupplevbara historien genom [318] kraften i själavandringens utspridning (Kraft der seelenwanderischen Streuung; se nästa avsnitt. Ö.a.) och slutligen genom Apokalypsen, som Människosonens absoluta verk.

DEN SÅRBARA KROPPEN



Det som omger oss, kommer att finnas kvar lång tid än.
Bara vi drar vår kos, är varma och blir trots det någon gång i framtiden blinda och bleka av det, som täcker över oss här.
På så vis andas man och dör i delar, som överhuvud taget inte har något att skaffa med att vi är. Hur frisk man än må känna sig, vi bär omkring på en kropp, som i flera avseenden eller i sista hand ändå inte liknar oss så mycket som fallet kan vara för blommor eller vackra stenar. Djuren är kroppsligt varande och träder inte ut ur sina kroppar, men människan kan inte gå tillbaka in i sin kropps tyngdpunkt, hittar inte denna, när hon vill leka i sitt eget centrum, gör det inte i språnget, inte i dansen, i synnerhet här hittar hon inte den kropp, som hon tvärtom överger och bryter om. Men just den, som ser ut så som han är, har genomträngt sitt kött, liksom klarnat det med och till ett öga för sig själv. Samtidigt: just den besjälade kroppen går inte länge nog i lag med det, som besjälade den, gör det förbluffande kort tid.



INSNÄVAT SÅVARA, AVBROTT



I alla händelser rör vi oss inuti den, kan göra det i upprätt ställning.
Men vart ta vägen med självförnimmelsen, med det oförstörbara såvarat för det jag, som i det enskilda fallet är oss givet? Det är i alla fall inte många, som glädjer sig över att vara födda med detta dåliga hjärta och denna permanenta begåvningsgrad, varvid avunden mot den till synes grundlöst gynnade dessutom brukar vara mer ett gift än ett lugnande medel i självhatarens fall. Och leder sådant inte vidare till den egentliga gåtan, till förtrytelsen över den konstellation på det hela taget, som låter oss födas in i detta »stånd«, till dessa utsikter, denna tid? För de flesta barn, redan innan de är satta till jorden, låter sig gravskriften redan avfattas, till den grad exakt och [319] oundvikligt fasthålls de i genomsnitt av de hushåll, där de dyker upp utan egen förskyllan, av något skäl som inte influeras av någon som helst social våghävning. Upprördheten hugger här i sten: vare sig föräldrarna eller någon som helst avdöd eller levande företrädare för den kapitalistiska samhällsordningen kan i det enskilda fallet påbördas personlig skuld för att ligga bakom en dylik till synes godtycklig spridning i det sociala skiktet. Om en social nivellering äntligen kommer till stånd här, så kvarstår dock skillnaderna ifråga om arten och nivån hos den begåvning, som var och en för med sig i bagaget.
Men också på dem som sluppit socialt, andligt lindrigare undan lurar ett gnagande tvivel; och den hälsa och livskraft, som avhåller från tankar på döden, är hos de flesta ändå bara den sekulariserade resten av gammal fromhet, den för länge sen uppsagda krediten på en transcendent säkerhet ur förgången religiös kultur. Det är förfärligt att leva och arbeta på det sättet, och efteråt kastar man oss i hålet i jorden, och i bästa fall är det blott bilden av oss, som går längre än till det egna slutet. Men till och med detta verk kastar sitt ljus utöver graven blott i andra, andra som likaledes dör, bilden är inget i sig själv levande, frittsvävande existenssätt, och om den är det, så kan själen inte förfoga över sin egen tillvaro i denna efterverkan. För en kort tid var det ljust, en gåtfullt löftesrik upptakt med starka, i begynnelsen ofulländbara ändamålsrelationer, och sen blir livet för den på sitt blod tappade larven till den grad ingenting, som om det också dessförinnan inte hade funnits någonting, som om, också om man lade tusen upptakter intill varandra, överhuvud taget ingen personlig historia skulle ha ägt bestånd inför dödens Intet, inget minne av verket skulle bli bestående. Släktena drar bort, ligger överallt hopskrumpnade ovanpå varandra i ändlösa avlagringar, och om man bortser också från det sentimentala intresset för ensamheten och den gräsliga i vårt upphörande - med en liten tröst vunnen ur eftervärldens hågkomst, ur de så att säga evigt på nytt avlämnade, på oändligheten siktande stafetterna -, så återstår fortfarande, också då, ja, i synnerhet då det sakliga problemet: vem lever med i det vidare livet, vem eller vad lever livet, som det hela livet, [320] som det breda, historiska, åt »mänskligheten« i dess helhet tilldelade livet? Finns den historisk-kulturella hågkomstens reläposter hela tiden? är det inte i själva verket så att Amati och Stradivarius längre fram i tiden visserligen bevaras, men ingen kommer att kunna spela dem, och partituret till den nionde symfonin framstår under ögonen på en annan kultur som lika dött och oläsbart som inkaindianernas knutskrift(34) i våra ögon? Är det så att på varandra följande kulturer, trots sitt kanhända immanenta sammanhang, avskiljer sig från varandra, den ena kan inte längre leva med i den andra, när problemen inte är identiska och lösningarna inte permanent begripliga - i stället för att bilda en folkfog, en kulturfog i den utbredda människoandens stora system? Lönar det sig överhuvud taget, med tanke på den erbarmliga kortheten hos vår tillvaro, att ta på sig arbetet inte bara för barn och familj och den överindividuellt existerande statsbildningen, utan också för allt det större, som den enskilda själen aldrig kan föreställa sig som helhet i sitt aktuella tillstånd, och som bara föreligger begreppsrealistiskt som historia eller mänsklighet eller någon okänd objektivitet på det hela taget? Och vad torde till och med den mänskliga historien, den mänskliga kulturen betyda i sig, sedan inte bara den enskilde, de folk som ryms inom dess ramar, sjunker undan på nytt och på nytt, blir icke-närvarande, utan också den historiska summan hotas av utsikten till en ultimativ isolering utan någon som helst anslutning? Av risken att det bara handlar om ett slags kloka djur i en avkrok av universum, som gnuggar sina ögon, behänger sig med säregna hedersbetygelser och tar gnistrandet i sina hjärnor för kunskap; det vill säga för utsikten - och då är döden sist av allt en musaget(35) - , att till och med våra mest övertygande verk, till och med våra mänskligt mest evidenta självförtydliganden bara driver omkring som vrakspillror i en namnlös ström och står där utan mening i de reflexiva ad hoc-betydelser, som vår lilla lokalpatriotism till kultur har imaginerat mitt i ett i förhållande till detta fullständigt känslolöst universum.

Noter:

  1. "Deutschland erwache" är ursprungligen ett slagord från tiden efter Napoleonkrigen. En sång av Bruno Schestak med dessa ord tillägnades Adolf Hitler 1937, Tucholsky skrev en dikt med annan tendens, och Erwin Leiser har gjort en film "Deutschland erwache", om nazisternas insats av film i propagandans tjänst.
  2. Friedrich Immanuel Niethammer (1766-1848), tysk filosof, pedagog, teolog. Man läser lämpligen webbartikeln "Würmer, Frösche und anderes Geschmeiß". Wie der Kampf zwischen Bayern und Preußen ausgerechnet am Wilhelmsgymnasium getobt hat.
  3. Cajetan Weiller (1762-1826), tysk filosof, pedagog. Se länken i ovanstående not!
  4. Se s. 670-674 i Hoppets princip.
  5. Franz Xaver von Baader (1765-1841), tysk filosof och teolog.
  6. Syftar på "Untergang des Abendlandes" av Oswald Spengler (1880-1936).
  7. Kravet på örlogsflotta restes av de revanschistiska stämningarna i den unga Weimarrepubliken; efter första världskriget skulle Tyskland vara avrustat.
  8. Hegels listteknik
  9. panlogism ser i tänkandet verklighetens väsen, Bloch använder ofta uttrycket för att beteckna en tendens hos Hegel.
  10. occasionalismen förnekar den kontinuerliga kopplingen mellan orsak och verkan; när orsaken gör sig gällande är det Gud som låter verkan följa. I den arabiska världen vände sig Abu Hamid al-Ghazali redan på 1000-talet mot kausalitetstänkandet, udden är riktad mot grekisk filosofi och Aristoteles i synnerhet.
  11. lat.: locus minoris resistentiae, den punkt som bjuder minst motstånd, ex. mot sjukdomsalstrare i en organism.
  12. Trientkonciliet var den katolska kyrkans svar på reformationen, det sammanträdde i tre sessioner i Trient mellan 1545 och 1563.
  13. jfr not 3, s. 526 i Hoppets princip.
  14. jfr not 19, s. 672 i Hoppets princip.
  15. lat.: gentes, pl. av gens, som betecknade den romerska "klanen", överfamiljen
  16. lat.: eudemonistisk, till eudemonism, läran att sökande efter lycka ligger till grund för allt handlande.
  17. troligen Friedrich Julius Stahl (1802-1861), konservativ rättsfilosof, lutheransk kyrkopolitiker, i första kammaren i riksdagen i Berlin från 1849, där han var främste talesman för den (lant-)adliga reaktionen.
  18. Baalschem, eg. Israel ben Elieser (1700-1760), chassidismens grundare.
  19. Rübezahl är Riesengebirges bergsande.
  20. lat.: creator spiritus = skaparande.
  21. gr.: diapason = stämgaffel, pytagoreisk oktav.
  22. Från Soliloquia I,7: "Om Gud och själen vill jag ha kunskap. Inte mer? Nej, inte mer."
  23. lat.: incipit vita nova = här börjar det nya livet. I "Vita Nova" skildrar Dante sin kärlek till Beatrice, texten som skrevs 1293, består av sonetter och canzoner med förbindande text.
  24. Gilbert Keith Chesterton (1874-1936), engelsk författare ("the prince of paradox"), som hörde till Blochs lektyr.
  25. lat.: joco intermisso
  26. Sierskan i Prevost studerades av läkaren och diktaren Justinus Kerner i tio år innan han beskrev henne 1829.
  27. Pharus är ett tyskt kartförlag, som fortfarande existerar.
  28. Carl du Prel (1839-99), tysk filosof, som försökte upparbeta parapsykologin som en rumsren och självständig gren av psykologin och också sysslade med och skrev om spiritism och ockulta ämnen.
  29. lat.: copula spiritualis, andlig länk.
  30. lat.: non omnis confundar, jag kommer inte att upplösas helt och hållet.
  31. med hänvisning till Sak 9,9: Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.
  32. lat.: de te res agitur, det handlar om din sak
  33. med syftning på Goethes roman, Wilhelm Meisters Lehrjahre, som utkom 1795.
  34. gr.: själavandring
  35. vän av de sköna konsterna


Hela dokumentet utlagt f.g. 2.6.07, senast korrigerat 11.12.07, programmeringen korrigerad 29.10.07.


  • Utopins anda, sidorna 262-287
  • Utopins anda, sidorna 321-347
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan