Utopins anda, sidorna 321

KRAFTEN HOS UTSPRIDNINGEN I SJÄLAVANDRINGEN

[ 321 ] Och samtidigt betyder det mycket att kunna dö. Döden rymmer en sorts utsvävande frihet, som åtminstone tillåter oss att resa ut och resa bort. Och detta endera permanent, eller bara som moln och dimma, vilka stiger mot höjden och ändå är inlemmade i ett kretslopp. Man kan därför antingen utgå från, att vi blir fullständigt avklippta och aldrig kommer att kunna återvända, eller att ett ungdomsliv, det forna livet, ständigt på nytt förunnas oss, görs tillgängligt och hälls upp i bägare. Det förra, hårdare alternativet, som förutsätter allting såsom slutgiltigt, utgör innehållet i den enkla läran om den odödliga själen.
Att själen skulle vandra talas det däremot om endast i förtäckta ordalag i de judiska och kristna religionerna, ja, det nämns knappt alls. Ty i judendomen talar man på det hela taget ytterst lite om det som tilldrar sig på andra sidan; Scheol( 1 ), skuggriket lägger lock på alla sina hemligheter. Men det som står mer fördolt mellan raderna, eller bättre: på dem, skulle kunna tolkas i denna andra riktning, alltså åt själavandringens håll. Ett exempel är Job 1: 21 »Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. « Vidare i 1 Mos 3: 19 »Till dess du vänder åter till jorden, ty av den är du tagen«, i 5 Mos. 33: 6 (enligt Onkelos( 2 ) arameiska översättning) »Ruben lever och dör ingen andra död«; i Pred 1: 4 och 9: »Släkte går och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända: intet nytt sker under solen.« Det verkar också som om satsen i 2 Mos. 20: 5: »ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led« - utläggs bäst som giltig för ett och samma jag, framför allt om man erinrar sig den Jahve, som inte var beredd att förstöra Gomorra om där bara funnes tio rättfärdiga, och när dessa tio inte lät sig uppletas, lät änglar föra ut Lot, dennes hustru och två döttrar ur staden. Men det handlar inte om mer än ett fåtal passager, som inte blir mer beviskraftiga genom ombetoning av ett 'dit' eller ett 'åter' eller en generation av en och samma själ, också helt bortsett från [ 322 ] att det först var en senare, kabbalistisk utläggning som stod för denna ombetoning. Eftersom också Jesus lämnar dessa frågor utan kommentar och endast har talat om en sista uppståndelse på yttersta dagen, så har odödlighetsläran, denna rumphuggna form av själavandringsläran, som hos Jesus räknade med en högst omedelbart förestående Yttersta Dom, - trots många antydningar, som i Matt. 11: 14, enligt vilken Johannes skulle vara den återfödde Elias, och fastän kyrkan senare hade att inrätta sig på ett längre tidsperspektiv - också enligt Nya Testamentet förblivit den kristna kyrkans väsentliga dogm. Så mycket starkare upprätthöll de efterkristna rabbinerna emellertid tanken på själavandringen som en redan etablerad, inom-kosmisk gnistkraft över döden. Rabbi Meir ben Gabbais( 3 ) sats rymmer i korthet den samlade intensiv-etiska grunden för denna lära, detta redan till jorden nedsänkta och verksamma postulat om vår vita magi gentemot dödens svarta: »Du skall veta att detta verk (den flerfaldiga överflyttningen av själarna) är en Guds barmhärtighet gentemot Israel, på det att ljusets själar skall bli värdiga det högsta ljuset, och, som våra rabbiner, saliga i åminnelse, ha sagt, så att hela Israel skall bli delaktigt i det eviga livet.« Det vill säga i alla sammanhang, där det blott är invigda män ur de historiska förstadierna som talar, och inte den »Messias« som upphäver allt skeende, ja, i all världens hermetiska läror, inte bara i buddhismen, utan lika mycket i det inre av Sudan, i det druidiska Irland, hos sufierna, i Kabbala, hos katarerna, i det samlade kristna rosenkreuzeriet, utgör det Andra, mer rättfärdiga, mer kärleksfulla: själavandringen, denna mer uppdelade, mer komplicerade form för odödlighet, såväl neofyternas( 4 ) sista lärostycke som mysteriernas regelmässiga, vid jämförelse konstaterbara arkanum( 5 ). Det kan då, under den aspekt som går ut på ett flerfaldigt liv, så som det också poängteras hos Lessing (betecknande nog i hans »Uppfostran av människosläktet«), inte finnas för mycket död och slut för en individuell själ.
Dessutom, döendet torde ha mer än ett finger med i spelet i vår fortlevnad. Men vilken plats skall tilldelas födelsen, nedstigandet av den [ 323 ] i begynnelsen skapade själen, så som till och med odödlighetsdogmen förstår saken? Varför skall man hålla fast vid detta förkroppsligande i dess unika tappning, när det väl en enda gång vunnit erkännande, och vad får oss att för dettas skull konsekvent hålla fast vid ett fixt antal fortsatt roterande själar? Om det å andra sidan inte är något annat än Yttersta Domen, som begränsar antalet själar, så är det befogat att dra slutsatsen: världen upphör att finnas när Gud så vill, eller snarare, att den upphör att finnas ingick i den gudomliga planen från första början, så att den förvisso upphör vid rätt tidpunkt, och totalförrådet av själar är förbrukat och hänfört till kroppar så snart man inte längre har bruk för det. Omvänt och med tanke på det godtyckliga i allt skapat skulle man kanske också med större fog kunna argumentera: om Yttersta Domen är tänkt att begränsa själarnas antal, så sätter dessa i sin tur en gräns för Yttersta Domen, det vill säga, denna vore då enligt sitt begrepp fastlagd, försåvitt själamängdens oviktiga, defekta oändlighet genom det unika framfödandet till slut är uttömd, så att - vilket inte kan tolereras - det rent matematiska begreppet om ett uppfyllt kvantum efteråt hade ersatt det naturvetenskapliga begreppet om en katastrof, eller det metafysiska begreppet om ett språng i det gudomliga mysteriet. Men om vi skall hålla oss till den inomvärldsligt transcenderande idén, värdeidén: metempsykos innebär att den rena summan av själar för länge sen är optimerad: det som kvarstår och på så vis uppställer djupare problem än de, som är förknippade med den samlade mängden, är själarnas grad av mognad, och det är då först denna som determinerar slutet.
Om det således är oss förunnat att lämna denna jord, till skillnad från tingen, som består, till skillnad från djuren, som måste dö jaglösa, minneslösa, verklösa, dilettantiska: så innebär det en djupare rätt, att på nytt tillåtas komma tillbaka. Då tar vi med oss själva, sådana vi kommit att bli i egna ögon, med allt vi tillägnat oss, som innerliga, allt efter vars och ens förutsättningar, och ännu ofärdiga, utan att känna oss själva. Men ofta blir utslaget från denna punkt så stort, att man, även om tanken på en egentlig för-död knappast kan uthärdas, ändå kan göra sig tankar om ett inre bagage för den fruktansvärda resan, för det kolsvarta havet under osäkra segel. »Livets vilda jakt går [ 324 ] till ända... Kom! Låt oss se om det brinner en eld på härden«, låter C. F. Meyer( 6 ) den dödssvage Hutten säga, och detta inre bär vi med oss till andra sidan, dess efterklanger, efterljus uppfyller det hinsides. »I drömmen var det bättre«, utropade ett helgon redan här på jorden, men i vart fall består, i vart fall gäller, vad Jean Paul berättar om den sista timman av detta liv: »när allt i den brutna anden vissnar ned och dör bort, diktande, tänkande, strävan, glädje, så fortsätter trons nattblommande planta att grönska och stärker med sin doft i det sista dunklet.« Och ännu djupare lyser ett leende, som inte förgår och inte låter något komma till harm, som ser på oss med sina ögon, ur vilket vi kan hämta ljus i döden; rikt transcenderar den ton, som »översilar« oss redan i livet, som tvingar de döende att sitta upp och lyssna mot höjden:

»De förnam det omkring sig och visste inte, vad de förnummo.
Men serafen grep sina strängars
Själfyllda väv och i glädjens ljuva kval
Vandrar han med sökande hand nedför de strålande strängarna«.

sjunger Klopstock om Marias, Lasarus systers död i tolfte sången av »Messias«, och hon dog för att hon inte kunde uthärda den hänryckning, som det himmelskas stämma väckte i hennes bristande hjärta. Ja, döden frilägger här ett djupare hörselsinne, med vilket den låter sig avkännas, med vilket vårt liv skall uppslukas segrande i döden, likt ett enda Nu moraliskt genomlevt av den kroppslöse, i det skuggtillstånd som skall råda i det hinsides. Om människorna bara visste, vilka de var, så skulle det vara en lätt uppgift för den till kroppen på nytt återbördade att erinra sig sin forna existens; men nu är det så att inte heller vi känner oss i existens, inte heller vi känner den sovande i det levda ögonblickets dunkla kammare, och därför besitter vi inte heller en måttstock, som tillåter oss att känna igen vår själ också i annat, tidigare existerande, och förvissa oss om dess identitet på samma sätt som Heinrich von Ofterdingen får sin egen gestalts förvandling genom tiderna skildrad hos eremiten i grottan. Men i alla sammanhang har de sista bilderna fortfarande varit dunkla och obegripliga, även om några gestalter i dess dröm har överraskat själen [ 325 ] med innerlig förtjusning: och på samma sätt saknar människan överallt hållpunkter för definitivt igenkännande i denna typ av själverinring »genom senare tider«; Mitt namn är Ingen, sade Odysseus till Polyfemos, och detta är fortfarande, där yttersta ting återstår att identifiera, i dunklaste sanning det mänskliga namnet. Men i sista hand, fastän det verkar som om det inte är oss förunnat att skåda djupare på denna punkt eller för den delen vidimera oss själva som desamma, som de vandrande, så har vi ändå alltid det allt överväldigande intryck, om vilket så många vittnesbörd ur insikt och hågkomst förtäljer, och fortfarande visar sig den delfiska dopgåva, som vid anblicken fick Pythagoras att halvt vanmäktig utropa: Min sköld! Det var Akilles sköld, upphängd i varje stor tilldragelse. Nu är hågkomsten i sig själv en högst säregen gåva, i vilket det levda ögonblickets intimitet bevaras för ett annat tillfälle, och begreppet om själavandringen, som enheten av Epimetheus och Prometheus, har förmågan att till denna gåva motsägelsefritt foga också hoppet, en metafysisk gåta av högre slag. Här är alltså skälet till att alla bilder ur det förgångna vid livsfara rasar oss förbi, och därför anförde Perikles i dödsstunden till sin förmån, att ingen medborgare tillfogats orätt på grund av honom, därför träder enligt den kabbalistiska traditionen samma ängel, som först brann som en liten låga på fostrets huvud och under moderns havandeskap styrde in själen i de högre regionerna, som dödens ängel på nytt till dödsbädden när någon ligger på sitt yttersta, och nu känner människan igen sin dubble väktare, kan på honom, utifrån denna begynnelsens och Slutets fruktansvärda nivå- och positionsmätare avläsa hur mycket hon slungats tillbaka, i hur hög grad hon kommit närmare och hur stor den skuld är, som hennes liv ådragit sig eller betalat av på i förhållande till hennes urbild. Min gärning är min egendom, säger Buddha, min gärning är min arvedel, min gärning det moderssköte, som föder fram mig; min gärning är det släkte, till vilket jag ensam hör, min gärning är min tillflykt. Innebörden i all gammal invigning var att övergå, genomvandra med sig själv. »Jag steg in genom dödens portar (den skenbara kistan, Lasarus kista), beträdde [ 326 ] Proserpinas tröskel (här känner den av underjorden, av Pluto, av det förflutna, av materien plundrade själen igen sig), och sedan jag färdats genom alla element, såg jag mitt i natten solen stå som högst på himlen (armod, lidande, hotande utplånande av ljuset, decembernatt i världen, födelse för Horos, Mithras, Kristus, Messias)«; - det som Apulejus här berättat om de eleusinska mysterierna, återger innehållet i den samlade jämförande esoteriken, också kristendomens, på dödsmystikens område.
Men de hädangångna själarna bör bli unga och finna en kropp på nytt, vi söks av dem därnere, och brösten, den blomstrande kroppen är de medel de tillgriper för att attrahera oss, ikläda sig oss. De älskandes famntag är den bro, på vilken de döda ånyo tar steget ut i livet, de är de inbjudna gästerna och samtidigt värdar, den oföddes vilja gör sig märkbart gällande, om än inte uttömmande, i mannens styrka, i kvinnans förförelse. Också de aldrig så ljusgjorda själarna lämnar efter detta inte det inomvärldsliga kretsloppet, just de vill inte lämna det, också helgonet vänder tillbaka och återvänder just kroppsligen, mognat i de levandes sedvänjor, den helige offrar i det han äter, säger Buddha; han utövar den stora försakelse, som består i att fortfarande vara här, fortfarande vara en lärare, fortfarande dröja sig kvar på icke-vetandets nivåer; ja, till och med de stora genierna dyker upp på scenen, med en till synes icke-tillfällig, icke-subjektiv framtoning, som arvtagare till sin egen alltigenom diskontinuerlioga mognad, som inte låter sig utvinnas i ett enda liv. Mytiskt närbesläktat med detta är till och med läromotivet med gudasönerna som återvändare i mänskliga sammanhang; och just Kristi födelse skulle ha varit förkroppsligandet, gravvandringen, den allt genomsyrande jordiska vandringen för det mot människan vända gudomliga, människosonen i Gud själv, om nu inte både människor och Gud hade kommit till korta i denna högsta reinkarnation såsom beröring mellan hela himlen och hela jorden. På så vis lever själarna in i det sista det medansvariga kretsloppet mellan Här och det Där, som i själva verket inte är en andra sida, försåvitt Här-et inte äntligen [ 327 ] framträder fullt ut i den; och de fungerar in i det sista som organ för den stora själaflyttning, den kosmiska självigenkänningsprocess, som den vilsegångne, sönderslitne, obekante själsguden eller den Helige Ande beskriver enligt själavandringslärans egentliga gnosis. I världen som dess genomgångsort och i människorna som huvuden för världen, och denna som den slutliga berednings-, uppståndelseorten, det påeldade (heissen) problemkretsloppet för den ännu icke anträffade världsidén.

HOPP OCH KONSEKVENSER AV DEN DELAKTIGA NÄRVARON (DES DABEISEINS)

Men nu handlade det om att vi var alltför starkt fångade i oss själva. Vi berördes av den så oklart slumpmässiga födseln in i någon form av tillstånd, av livets kortvarighet och av det oöverskådliga mer avlägsna fjärran, som det går ut på. Framför allt reste sig frågan, vem det var som upplevde detta liv på det hela taget, och huruvida det var möjligt att om den så beskaffade tillvaron uppställa något för vår egen del alltid giltigt och därtill gemensamt, något som i sista hand var synligt för alla och envar. I det sammanhanget bör själavandringsläran, denna genomträngande applikation av vi-vissheten på världens allt söndermalande gång, kunna sättas in som kraftfullt motmedel till motsägelsen mellan vår korta tid här på jorden och det oupplevbara historiska tidsperspektivet.
Till att börja med, är det överhuvud taget önskvärt att lappa på en till den grad krokig väg? Är det yttre livet så rent till sin karaktär att det kan anförtros - och det handlar dessutom om en insats, som inte får ha brister i hanteringen - att det kan anförtros uppgiften att utdela belöning och straff? Och framför allt: är den övre nivån till den grad moralisk, är vi så vist regerade, vill vi överhuvud taget bli så vist och patriarkaliskt regerade, att vår karma dikteras för oss som ett pensum, vars negativa poster, med hotet om reträtt och olycka i senare liv, skall balanseras på ett pedantiskt och skolmästaraktigt sätt? Är det inte frommare att hålla sig till det röriga livet än till en dylik obarmhärtig tukt, avspeglande en lidande-, luttrings- och lyckokausalitet av det mest orubbliga slag? Slutligen, om vi redan har en begagnad själ och individen tar trådarna till sitt arbete [ 328 ] i sina händer, just på den punkt där han i en tidigare existens lämnat dem ifrån sig, måste ur detta inte för dem som bor nere i källaren, vilka ju ingalunda tagit vid senare, springa en hemlig förtvivlan, medan de mer lyckligt lottade naturerna, för vilka allt: lycka, talang och utvaldhet i så fall visligen framstår som deras »arv«, som en nödvändig följd skulle uppträda med sitt »stånds« mest kallsinniga fariseism? Så att bara mellannivåernas människor, vilkas liv flyter fram i en ljummen skymning, blandad av dag och natt på samma gång, skulle kunna lyssna ut något sådant som bättre tider och en trösterik sång ur karmaläran? Mycket är riktigt i dessa invändningar, men här måste lösningen ligga i tanken, att vandringen ju ingalunda förelagts oss heteronomt, av de yttre omständigheterna och en gud, i detta syfte.
Det är inte bara så, att vi alla kan räkna med döden, eftersom vi åldras. I historiskt avseende återinandas vi från första stund den dödsluft, i vilken vi egentligen först mognar. Detta delar in våra liv, betecknar stadier och färger, utarbetar hållningar och utseenden, räddar från det rigida barnet eller tonåringen. Och, inbegripandet går längre än så: vårt klappande hjärta har också på andra vägar självständigt lämnat dödsslaget bakom sig, liksom allt det övriga. Det som blir över, är smutsigt nog, men det finns ingenting som i mindre grad kan tillhöra oss än det på sitt innehåll tömda lik, som man därför efter dödens oerhörda stolgång får spola ut utan att erfara smärta. Här har vi inte bara sluppit undan till den grad, att dörren som slår igen bara klämmer fast vår rock, som i alla händelser inte är en del av oss mer än som ett fröskal eller ett malmprov; ty utsikten till förintelse var redan passerad, och själens språng, också språnget ut i den individuella, historiska själen, hade redan ägt rum. Vi förmådde således rentav införliva den i likhet med alstringen oundvikliga döden på ett sätt, som till mer än hälften uttrycker styrka i stället för misär, anställa den i tjänst åt vårt ljus. Det är inte blott inom ramen för detta liv som »dö och bliv till-et«( 7 ) redan är aktivt, inte bara där, som vi tvingar allehanda mörka energier i döden att vara den Djävul, som åt den Helige Martin måste bygga den lilla kyrkan, den Djävul som likt en motor i förnyelsens tjänst, för att utplåna all själviskhet, med sikte på kärleksnatt och lemmarnas lösande, också kunde bli döden för världen i (an) oss. [ 329 ] Utan ur döden har vi, ur dess i sig högst ondskefulla, skräckinjagande makt, ur detta i sig åtminstone tragiskt verkande, sataniskt avsedda blixtnedslag mot allt mänskligt, allt betydande mänskligt - ur detta har vi också bortom detta enda liv hämtat idén om den flerfaldiga begynnelsen, brygden från häxköket, en vidsträckt, avskedstagande och på nytt återvändande, alltså i hög grad avbruten och på nytt återupptagen utspridning av vårt jag över historien i dess helhet, med avbrott så att det uppstår olika historiska existenser för själen, med drömmen om en yttersta, obesegrad, höggradigt mognad närvaro för oss själva vid världens slut. Därför låter sig allt på detta fält bestämmas bara från jagets håll och inte från utsidan, därför är vandringarna och karman och det faktum att vi själva kan vara orsaken till vårt framtida liv (nota bene: dess rent karaktärmässiga utseende), ett instrumentellt överlistande av det yttre och övre, av världens fortsatt orelaterade egenrörelse och ingalunda, som det kunde verka till en början, det meningslösa och upprörande systemet av en ända ned till Desdemonas näsduk( 8 ) sluten panlogism av det reella slump-, lycko- och framgångsmaskineriet. Men det är inte så att en själens karma bestämmer världens egen gång, karman tillhandahåller inte den moralisk-panlogistiska grunden eller täckningen för öde, Tyche och egenrörelse, en ren händelsemekanism, utan själen utvinner ur sin vandring enbart förmågan att böja det yttre ödet efter sig själv, utnyttja det, gestalta det på ett med sig själv ironiskt konformt sätt, bruka det, liksom döden, som verktygsuppsättning för högst ovärldsliga mål; att mitt uppe i empirin, tvärs igenom denna, genomdriva ödet på ett intelligibelt sätt. Tillbaka till utgångspunkten: på detta sätt korrigerar vi visserligen inte den oss medfödda kroppen, men vi förändrar vår uttrycksfulla (ausdrucksvoll; motsatsen oklar, Ö.a.) kropp. Så låter sig vår skenbart oangripbara karaktär mycket väl förändras historiskt, i tiden såväl som i evigheten. Och på detta sätt blir allt socialt och annat öde, allt vilseförande eller uteblivet möte, som redan drabbat oss eller hindrat oss i detta liv, på intet sätt unikt och avgörande för själens öde; utan vår medfödda aktionsradie sträcker sig åtminstone på subjektplanet längre än den rådande sociala differentieringen och behöver därför [ 330 ] inte betrakta denna som sista ordet i en delaktig närvaro (Dabeisein), som bara inträffar en gång. Då skulle gälla: ingenting är unikt i detta liv, inget tillfälligt är oåterkalleligt, de fem fåvitska jungfrurna skulle också efter midnatt kunna få den olja de var ute efter, status viae( 9 ) ligger långt utöver döden, vilken i sin tur ingalunda utgör den järnhårt determinerande status termini( 10 ); och om också, med hänsyn till det efemära hos allt jordiskt förverkligande, den organiska och sociala pessimismen i sista rummet förblir outplånlig, så återstår fortfarande som möjlighet för oss att skapa oss själva utifrån vår verklige Människoson. Denne står då för en i sista hand ur »ödet« frigörbar enklav av individuellt angående mening, en som inte ligger begravd i det perspektiv, som handlar om förnyat uppträdande av vår egen likhet, olikhet.
Men därmed vidtar för oss, som lever på nytt och på nytt, också det yttersta, som vi oförfärat höll för ögonen, att rycka mycket nära. Det är upp till oss att ställa in växlarna, det är vi som har att bära riktningsvalets vånda, men vi följer genast med, vi gör det som oss själva och inte bara som hågkomna, går den goda, levande vägen, målets väg, och gör det ända fram till slutet, eftersom vi själva är denna väg. Den väljande Herkules hos Wieland( 11 ), han som väljer handlingen, kände sig på intet sätt »som dåre, som dog, för att, när han inte längre fanns till, andra dårars läppar må tala en tillvaro som de inte känner«; utan stenen faller nedåt, medan medvetandet, när man väl en gång uppnått det, brinner mot höjden, frambärande sitt guld mot allt högre höjder. Och om det i sista hand fortfarande kunde diskuteras vilken sorts permanens detta liv på det hela taget kan uppleva, så skall det vara sagt: vi med-lever, där vi förblir trogna mot oss själva och håller fast vid vår kärna, avgjort det fortsatta livet såsom oss själva; vi lever emellertid livet inte hela tiden, utan med avbrott, och framför allt mot dess slut, som livet i dess helhet, det breda, historiska, åt »mänskligheten« på det hela taget tilldelade livet. Eller uttryckt på annat sätt, i den mån vi framträder ett flertal gånger, kan vår tillvaro breda ut sig vitt över historien, ja, det skulle bli möjligt för oss människor att figurera som desamma i skilda århundraden, det skulle vara möjligt för oss att uppleva egen historia - om än, eftersom vi aldrig kan erfara vårt djupaste subjekt, inte beledsagat av hågkomst av vår identitet - och såtillvida, något som återuppståndelsen av alla döda i den primitiva odödlighetsdogmen också indikerar, existera subjektmässigt, aldrig utmönstrade ur de levandes skaror, vid historiens sista tilldragelse. [ 331 ] Allt skulle kunna gå under, men mänsklighetens Hus måste bevaras i sin helhet och stå upplyst, på det att en gång, när undergången rasar på utsidan, uppnådda ting skall kunna hålla till därinne och vara oss behjälpliga: - och sådant styr just ut ur själavandringen och hän mot den äkta sociala, historiska och kulturella ideologins innebörd. Det skulle överhuvud taget inte vara möjligt att begripa det förflutna eller för den delen härleda den historisk-rytmiska återkomsten av levande, alltså individualistiska, och »abstrakta«, alltså teologiska tider, om det inte i historien funnes ett variabelt uppträdande, minnande om en polväxling mellan två i detta avseende separata andliga grundtillstånd, som låter oss förstå Grekland och renässansen som insatsen av de för självet mer främmande (der Fremderen - syftande på Geistigkeiten. Ö.a.) och som det ursprungliga stadiet, Egypten, gotiken och framför allt barocken, avbruten för att den ingenting uppnådde, som insatser från Brödernas sida, ja, från det egna självet. På så vis får historien en adekvat uppdelning i två rum genom själavandringen; ett undre, jordiskt, och ett övre, osynligt, mellan vilka denna rotation av de två grupperna och tiderna utspelar sig, i den mån historien eller typologin för det nästa tidsrummet varje gång får sin väsentliga kausala prägling i det övre rummet, som de avlidnas rum, den sfär som ligger mittemellan Här och Där. Och framför allt, ovanför den hela tiden på nytt repeterbara, med avseende på sitt innehåll omspelbara historien, gör själavandringen det samtidigt möjligt för alla subjekt att vara närvarande vid historiens slut, luttrat närvarande; detta garanterar på så vis begreppet om »mänsklighet« i dess en gång i framtiden konkret fulltaliga, absoluta entitet. Det som driver människorna, är världens mannaålder, och dess tid, själaomloppets tid, den historiska tiden, med dess omfattande, åtminstone i subjektet väl och djupt grundlagda ändamål, är den sanna, konstitutiva spelplatsen för mysteriet: vattnet rinner sin ban, jordens glödande flod är utslocknad, också den organiska världens stora mutationer är sedan länge tandlösa, men människorna fortsätter sitt verk, och det är de som nu för den breda, historiska, subjektiva metafysiken till dess slut, livet för den allt överflyglande, mot himlen dundrande tiden och dess oupphörligt framlagda exempel på Guds namn.

GESTALTER AV DET UNIVERSELLA SJÄLVMÖTET ELLER ESKATOLOGI (1918)

[ 332 ] Alltför mycket omkring oss bromsar fortfarande, och när allt kommer omkring är vi fortfarande inte.
Bara på insidan skulle ingenting längre kunna vålla oss varaktig skada, här har vi tagit in på en annan väg och byggt oss ett eget Hus.
Men de flesta arbetar utan att veta, vad de företar sig, lägger enbart platta, låga mål till grund för sitt arbete. Bakom vår intensiva, gemensamma ansträngning står på så sätt ett profitekonomiskt koncept, ett magert, barbariskt innehåll, som snart nog rinner ut i sanden på grund av sin egen ofruktbarhet. Gentemot detta nyttar det föga, att också andra mer idealistiska bemödanden gör sig gällande; ty så länge dessa inte utrustas med den kraft, som måste till för att förändra, inordna sig på ett avgörande sätt, så förblir, på samma sätt som näringslivets meningslösa rekordjakt, produktionskollektivens bidrag, det andliga bidraget, likaledes slumpmässiga och godtyckliga. Det ena en ren och skär magfråga, det andra en lögn som kringgår det ekonomiska eller, sedan hungern stillats och vägen gjorts fri för lyxen, en sport, ett skälmstycke, ett nöje och en underhållning, en vetenskap i sig, utforskande av myggans själ, eller, som Dostojevskij bitskt anmärker, en avhandling om Hanaus betydelse inom Hansan och om de speciella och oklara skälen till att Hanau på sin tid inte fick en dylik betydelse - anden blir således en oklar, i grund och botten cynisk fras. Å andra sidan, en enda vändning till det bättre, och vår uppsplittrade ävlans natt skulle bli överskådlig och ljus; till och med när de förgapar sig är människornas ansikten vända åt ett enda håll, och de arbetar med förseglade order på frihetens realiserande.
På nästa steg infann sig det rastlösa kring-sig-gripande, som låter andra arbeta för sig; orubbliga, mekaniska krafter ställdes i dettas tjänst. Den därigenom möjliggjorda avlastningen av människorna med teknikens hjälp kommer att få sitt genomslag, på samma sätt som dess välsignelsebringande verkningar inte längre kan hållas tillbaka; här avses det revolutionära avskaffandet av fattigdomen och den genom det revolutionära proletariatet framtvingade [ 333 ] förbättringen av människornas ekonomiska ställning. Vidare har vi det fortskridande och ingalunda kolonialpolitiskt bestämda införlivandet av främmande seder och fenomenologier i en gemensam blickpunkt, i linje med missionstankens gamla program. Vi kan emotse ett federativt närmande mellan folken, som inte kommer att låta sig göras ogjort, en parallax mot den avlägsna stjärnan, ett multiversum av världsrepublik, på det att de utgångna kulturerna inte må slösas bort och medmänniskan, det som avses med begreppet moral, också kan se dagens ljus. Slutligen återföds en icke statsbunden, parakletiskt genomsyrad kyrka, som på nytt frammanar ett broderligt element i människans liv och slår vakt om eld- och enhetstecken för mänskligt vägkamratskap (Weggenossenschaft), spirituell konfederation. Den process, där vi frigörs till oss själva, styr således, som vi har sett, inte i en riktning som handlar om att lättare somna in eller göra de respektive överklassernas njutningsmässiga bekvämlighet till allmän egendom; målet är inte att i bästa fall tillägna sig Dickens eller det viktorianska Englands stugvärme, utan detta är målet, det eminent praktiska målet, grundmotivet i socialistisk ideologi: att åt varje människa utanför arbetstiden, med sin egen nöd, sin spleen och sin eländighet, sitt armod och förmörkelse, sitt igengrodda, ropande ljus, skänka ett liv i det dostojevskijska, så att hon i förväg är på det klara med sig själv, med sin moraliska partitillhörighet, när kroppens murar, världskroppens murar faller, den kropp som har skyddat oss mot demonerna, det vill säga när det jordiskt inrättade Rikets befästningsverk blir demolerade.
Och nu, dessutom, en avlägsen vindkåre går i förväg, själen blir upplyst, den sant skapande tanken vaknar till liv. Det som här visar sig kallat att aktivt ingripa kommer förvisso i rättan tid, historiefilosofiskt exakt, med all rätt, också om dess mottagande vittnen inte skulle vara de för stunden levande människorna, utan bara det, som går före och leder i tiden. Precis som det i denna bok handlar om att veta, vad som bör göras, och om att öppna upp jag-världen, äntligen på allvar avskaffa det omoraliska spelet med »världsgåtan« och dess föregivna, renodlat bokliga lösningar och i stället placera etik och en i förhållande till det oerhörda öppen [ 334 ] filosofi i den sjunde skapelsedagens allra mest konstitutiva innehåll: därför är redan de första skisserna ur systemet inte till för dagens publik, utan tjänar andra syften, vägledande, samvetsgrant, historiefilosofiskt dikterade, med sikte på människoanden i oss, med sikte på Gudsanden i det tillstånd den intar under denna epok, skrivna som en avläsning av dess utvecklingsindex; och varje bok i sitt imperativ (Gesolltsein), i sitt apriori, så att kraften hos denna utopibok i sista hand skulle vilja vara som två händer, vilka omspänner en skål och bär den utvunna skålen till slutet, fylld med självmötenas och musikens dryck, som världens sprängsatser och målets tropiska essenser, högt upplyfta mot Gud. Bara så kan det i sig onyttiga, anarkiska och alltför sakförbundna, litteraturmässiga i den andliga skapelsen på det hela taget sättas in i sin ram, ställas i relief, via en historisk-teologisk bakgrund, som ger flöde, ström, riktning, frälsningsvärde och metafysisk ort åt allt verk, som människorna skapar om sig själva. Den metafysiska ort där en annan form för prövning äger rum, orten för en febril mobilisering, orten för den äkta socialistiska ideologin, orten för civilisationens och kulturens stora fälttågsplan, riktad mot den mänskliga gemenheten, mot den allt genomträngande dumheten, mot världens främlingskap inför allt värde, - och förd i fält av Rikets moraliska medvetande (Gewissen).
Ingenting utöver den ordinära döden kan här i längden hindra oss. Men den städse aktive fienden söker just därför efter vägar, på vilka han också kan träffa, bedra och förstöra den i själavandringen undkomna själen. Just för att ingenting längre besegrar oss på insidan, i skuggan av de torn vi upprättat, söker Slutets onda samvete (das böse Gewissen des Endes), alltsedan vår totala vandring och emancipation vidtog för fyrahundra år sen, åtminstone bromsa processen. Därför nalkas oss det onda inte längre som högmod, utan tvärtom som sömn, utmattning, beslöjande av jaget och förvrängning av det hinsides, på ett långt mer fruktansvärt sätt: ty att man inte längre tror på Djävulen, i en omvändning av detta att inte längre tro på Gud, och att man förlorar blicken för det nedvärderade transcendenta, detta utgör vedersakarens mest egentliga triumf och underlättar hans [ 335 ] hämndgiriga bemödanden. På så vis är det framför allt två punkter, och närmare bestämt två punkter inriktade mot de båda kriterierna för filosofiskt sanningssökande på det hela taget, med vars hjälp de ondskefulla strävandena utvecklar sig, och det som hatar oss, som törstar efter hämnd är ett moment, som vi redan överskridit, Satan i Gud. Det kan å ena sidan förhärda våra hjärtan och få oss att sluta dem gentemot nästan. I nästa steg kan det blanda sig i än mer fundamentalt och ge vår vilja att vara (Seinwollen) så korta tyglar, säkerställa att vi nöjer oss med så lite, att all mer deciderad eld brinner ut i detta tillstånd. Och det verkar som om kylans giftiga, för lungorna skadliga dimma inte bara kan förhärda hjärtana till den grad, att de rymmer avund, förstockelse, groll, brutalt (blutig) avvisande av det avbildliga (Ebenbildlichen) och ljusa, så att vi med detta begår den enda sanna arvsynden, att inte vilja vara som Gud (passagen om Seinwollen wie Gott är 1 Mosebok, paradisormens lockbete till Eva, den svenska versionen har inte denna lydelse. Ö.a.). Slutets onda samvete vet också att till den grad förslappa och förhärda anden, att den resterande delen av denna arvsynd blir iscensatt här, nämligen bländverk, liknöjdhet inför världens tillstånd, stat som självändamål, världsomnipotens genom tillbedjan av det djävulska; på så vis permanentas vårt uthärdande av avståndet, vår vilja att inte vara som Gud, som den egentliga och medvetna formeln för anti-kristendom. Men allt detta är inte ens mot-gudens mest egentliga triumf: till det är det själsliga ännu inte tillräckligt reducerat och därtill också alltför sammanflätat med motkrafter; dessutom har det i sista stund utbrutit en explosiv förbittring mot all maktutövning, all vildvuxen apparat, allt elakartat tillspetsat eller insnävande väsen (einwölbenden Werke); dessutom vänder sig det absoluta samvetet alltså äntligen högst kraftfullt mot kyla och all form för glänsande oåtkomlighet; det kommer till plundringar i bildens, verkets bedrägliga tempel och mot all död hand i kulturen. Men just på detta, att vårt radikala överljus här börjar lysa starkare, börjar genomlysa världen och bländningen i deras helhet, visar sig nu - som sista, mest fruktansvärda, absoluta kontraslag -, vilka andra, sedan länge obeaktade krafter det fortfarande återstår att sela av oss, vilken förmåga till störning och omintetgörande som kan vara verksam också i det rätt och slätt värderingsfria, gudsförgätna kausalnexusets dumhet, hur kraftfullt det hos den Andre (am Anderen) hämndgirigt frisläppta demiurgiska fortfarande vet att dra sig tillbaka på sitt mest egentliga, mäktigt-intiga fuskverk,[ 336 ] det rum där vi alltjämt håller till, och vilket fruktansvärt yttersta, absoluta slag av död och dödsmedel, som dessutom står i beredskap i den fysiska naturen: som den obarmhärtiga skådeplatsen för vårt Rike.
Vi har visserligen rört oss framåt och ut ur detta, vi ensamma av alla, medan de andra förblir grundstötta därnere, under oss. Men samtidigt som vi har gjort detta, driver den undre regionen själlöst vidare, plattorna fortsätter att vrida sig (Scheibe; oklart. Alfred Wegener framlade teorin om kontinentalplattorna 1912. Ö.a.), och detta liv knuffas som regel framåt av blinda, tomma, slumpmässiga krafter. Det kan drabba oss godtyckligt; omintetgöra planer, bringa död och olycka; i så måtto kunde det lägre planet inte vara oss mer främmande, det kan ofta också verka hämndlystet, i brevet som gick förlorat, i den oskicklige läkaren, som bodde alldeles i närheten, i det glas vin som lokföraren druckit för mycket alldeles före katastrofen, fastän det i sin tur är ångan som driver maskinen, agnar och vete i ett sammelsurium av olyckshändelse och funktion, - så oförnuftigt, så ondskefullt godtyckligt är denna världs kausalnexus. Vi står själva mitt uppe i detta, mer eller mindre, på tusen sätt störda, invävda och prisgivna åt slumpmässiga affiniteter, om vilka man dessutom utsäger mycket när man kallar dem slump, och om man dessutom kallar den oerhörda sten, som glidit oss ur händerna och nu styr på en värdefria bana ned i avgrunden, natur, så är termen: blindhet. Flaubert är en diktare för detta vårt levnadskval, för dess löjliga och deprimerande dumhet; världen är ett torn i vilket en fånge hålls inspärrad, och tornet låter sig inte med-humaniseras; världen är ett Ixion-hjul( 12 ), på vilket människorna är uppspikade, ett hjul som alls icke, något som astralmyt med hednisk slagsida hävdade, var en Kristus-nära djurkrets, på vilken den zodiakala, makrokosmiska människan lät sig serveras med bevarande av allt sitt djup. I och för sig ger den yttre naturen med morgon, kväll, vår och sol, dunkelt och omständligt försmak av ett par inre mysterier, förvandlar benhuset till ett andligt scenarium, som om en Kristus rent faktiskt dolde sig bakom den externa solen; men korrespondensen är i bästa fall haltande, natursommaren har inga fester, först vid jul står den andliga solen med sitt starkaste sken, kristendomen är paradoxen till allt kreatur och all natur, i apokalypsen flyr himlen undan likt en hoprullad duk, och Kabbala lär inte utan grund, hur de [ 337 ] ondskefulla demoner, som ville förinta människoriket, utgick just ur ruinerna efter naturen. Renodlad fysisk natur är fortfarande en förlägenhet i sig; den är det instörtade hus, där människan inte förekom, är en sophög av bedraget, dött, fördärvat, vilsegånget och omkommet liv, är Edoms rike( 13 ), som det en gång var, som det fortfarande är utanför Israel, utanför människosläktet, utanför det andliga riket, hela tiden en farlig inbrytningspunkt för det arimanska kontraslag, som leder till undergång i förtid, påskyndad apokalyps.
Här börjar den mark, som inte längre verkade förslå åt oss, långsamt gunga under våra fötter. Men vi har ändå inte helt och hållet undgått de hemlighetsfulla förlopp, som till synes är verksamma på det område, som ligger under oss och bär upp oss. Det som tilldrar sig på vägen från blyet till heliumet, denna viktförlust och denna utförsrutschande explosion till mer enkla sammanföringar av de elektriska laddningarna är i minsta enskildhet ett upprullande, en upplösning av den tidigare sammanslagningen, och på det hela taget den första gripbara yttringen på kemins område av den entropi, vars verkningar redan länge studerats inom fysiken. Entropins strävan är i detta fall att blottlägga den ursprungliga, kraftigt uppspända fysikaliska strukturen och nivellera den. Här kan man redan förnimma en varnande Slutets klockringning, en lågmäld, avlägsen vibration; ett obetydligt, märkvärdigt, aldrig förr skådat moln förkunnar den annalkande stormen, och någonstans bakom våra ryggar, i radioaktivitetens och inte längre blott entropins underjordiska förlopp, bryter den fysiska naturen samman. I och för sig kan man se hur detta hela tiden går sin gilla gång, fullständigt orelaterat: men borde inte språnget kunna hålla till här, i detta mot alltings slut så tillvända förlopp? Värmedöden på grund av entropin kan visserligen inte på egen hand leda till det fysiska slutet, på denna punkt faller urets lod ytterst långsamt nedåt, det handlar om en synnerligen långsam reduktion av potentialen, helt och hållet inom den obegränsade fysiska tidens spännvidd, och dessutom i sig fjärran från att kunna fungera som blott och bart en avspänning av universum från alla former av språngvis explosiv utveckling. Men helt bortsett från att den radioaktiva emissionen bara står i sin början, att den alltså är inordnad på en historisk skala, [ 338 ] kanske rentav står i ett funktionellt sammanhang med den historiska punkt, som utgörs av vår tids mänskliga arbete; är det inte just där, när markens gungning skulle komma att inträffa så totalt orelaterat till vår på annat sätt beskaffade tid, som ett dylikt diskontinuerligt inslag, vilket rycker bort grundvalen, får de bägge tidpunkterna för den försvinnande materien och den religiösa skördetiden att på ett farligt sätt divergera? Så att naturen, denna nätt och jämt behärskade gravsten, denna problemskapande, dödligt klara skräphög av världar, vilka Gud enligt Kabbala har krossat, eftersom människan inte förekom i dem -, så att denna gränslösa, huvudlösa kuliss, detta hårda, slaggfyllda, gudlösa hölje ligger öppet för varje form av elakartat metafysiskt ingrepp utan möjligt motstånd från himlens håll? Man vet, man kan definitoriskt veta, att världen som process, på samma sätt som den har en början också har ett slut i tiden; det icke-vetande, som den inrymmer, är i sin jäsande relationsmässighet inte ett bestående tillstånd och måste antingen komma till sin kosmiska gränspunkt i ett absolut tillintetgörande eller ett absolut allt-inbegripande (Überhaupt). Allt som inte hjälper oss att övervinna den brinnande plasman blir alltså tunt och smått, år Tusens skräck är oss inte förunnad, och de många under mellantiden uppdykta, ständigt på nytt frustrerade undergångsprofeterna kan inte hota Slutets tändgnista, Jesu ord om den Yttersta dagen. Det avgörande slaget låter fortfarande vänta på sig, och den motrörelse mot målet, som till slut inte längre låter sig uppdelas i etapper, uppenbarar vilken fruktansvärd inbrytningspunkt i stoffets möjliga död, i materiens sjuka, i den människotomma, kusliga, till sig själv ännu icke kallade, ännu icke blomstrade naturen, som fortfarande ligger öppen och tillgänglig för all sorts förgiftning och sprängning, för apokalypsens egentligt nedre, med mognadsdagen principiellt diskonforma explosionsakt, naturakt.
Ty vi dör, och också om vi, som alltid, dör såsom människor vilka ännu hade behövt mycket mer liv för att bli »färdiga«, så består jorden, och vapnen låter sig lämnas över. Men om man stryper oss och vi kvävs, om bergen och öarna flyttar sig ur sina positioner, och himlen flyr sin kos likt en hoprullad duk; om luften och marken [ 339 ] dras bort under våra fötter, solen blir svart som en kolsäck och månen som blod, när all världstid upphör, när anblicken av världen förmörkas för oss ofärdiga och tillflyktslösa, i världsnattens rasande, av Djävulen själv anförda hagelstormar, i det oerhörda sammanbrottet för alla grundfästen och firmament: då står vi nakna inför Slutet, halvfärdiga, ljumma, oklara och ändå »fullbordade«, i den tragiska situationens mening, om än krossade på grund av helt andra önskningar, sammanhang och tidsmått än de, som hör till vårt verk och dess ur Satans händer mödosamt utryckta tid; i stället härskar Satans apokalyptiska tidpunkt och ingenting är av vikt vid detta förtidiga, sataniskt godtyckliga, men oåterkalleliga verkslut, utöver den av oss uppnådda renheten och förberedelsen, vårt själsliga innehav och andliga intänkande, vår tillblivenhet (Gewordensein( 14 )) på det hela taget, som den ropande kunskapen om vårt namn, Guds äntligt funna namn, på det att allt inte skall ha skett förgäves, på det att gången inte skall gå förlustig sitt mål och alla tillfrisknanden: liv, själar, verk, kärleksvärldar, skall vara tvungna att gå om intet, utan att så mycket som en spor av detta överlever i den kosmiska förintelsens stoft. Bara den goda, intänkande, nyckelbevarande människan kan kalla morgonen till existens i denna förintelsens natt: nota bene, om de som förblir orena inte försvagar henne och om hennes ropande efter Messias dessutom är upplyst nog, för att frammana de räddande händerna, för att verkligen försäkra sig om ankomstens nåd, för att uppväcka sabbatsrikets syrebringande, nåderika krafter, således för att på ett ögonblick i segern uppsluka och övervinna apokalypsens råa, sataniskt kvävande brandmoment.
Här handlar det emellertid ingalunda om huruvida vi skall bli insläppta eller ej. Vem skall släppa in oss, eller inte göra det, vem skall döma över oss, nil inultum remanebit( 15 ), på det att han själv inte skall bli dömd? Att vi och en Gud blir omintetgjorda är den enda domstolen, över oss och honom, och detta är fasansfullt nog. Därför, hur törstande blicken än vänds mot Uppenbarelsen, så manar tribunalen i Johannes apokalyps till ömsesidighet, för att rättvisa skall skipas. Också vi vill tillsammans [ 340 ] med Ivan Karamasov hellre bli kvar bland våra icke-hämnade lidanden och vår glödande, ostillbara vrede, än passivt se på när alla, också de helt oskyldiga barnen, måste lida, på det att den eviga harmonin skall uppnås. Varför har också de, frågar Ivan Karamasov, barnen som ju inte kan ha något gemensamt med de vuxnas hela komplex, med synd, vedergällning, försoning, gjorts till material, för att för någons räkning gödsla den tillkommande harmonin? »Jag medger, att jag inte kan begripa, varför det hela är så inrättat. O, Aljoscha, jag vill inte häda! jag begriper ju, hur mycket världsalltet kommer att skakas, när allt i himlen, på jorden och under jorden flyter samman i en enda stor lovsång, när allt som lever och har levat utropar: 'Rättvis är du, o Herre, ty uppenbarade är nu dina vägar!' När till och med modern omfamnar plågoanden, som lät hennes son slitas i stycken av hundarna, och alla tre sjunger med tårar i ögonen: 'Rättvis är du, o Herre!' - då, ja då har vi nått den högsta punkten av allt vetande och all insikt, då kommer allt att få sin förklaring!« Men Dostojevskij vill inte utropa detta, barnatårarna blir aldrig utgjutna, det finns inget som kan försvara dem, vare sig hämnd eller förlåtelse, det finns inte ens något väsen, som skulle kunna ha rätt att förlåta detta i denna sin värld, och om barnens lidanden måste läggas till för att uppfylla den summa av lidande, som är nödvändig för att få tillgång till sanningen, så är sanningen inte värd detta pris, och som en hedervärd man avvisar Ivan Karamasov tanken på denna inträdesbiljett till den yttersta harmonin. Det vill säga, man kan vara tvungen att se allt och själv vara på plats när det inträffar, det dyrbara ögonblick då världsfinalen uppnår den eviga harmoni, som räcker till för alla hjärtan, räcker för att läka all anställd skada, för att sona alla missgärningar begångna av människor, sona allt av dem utgjutet blod, inbegripande möjligheten att det inte blott handlar om förlåtelse, utan om rättfärdigande av allt det, som gått ut över människor: - och ändå lever i Ivan Karamasov och oss en kraft, som inte accepterar detta, som i enlighet med Dostojevskijs oerhört djupsinniga sats tror på Gud, men tar avstånd från hans värld, och i lika mån från slutresultatet, den panlogistiska doms- och försoningsdagen. [ 341 ]
Därför vill inte heller vi tro på det, som är, det undergrävda, sönderslagna (Zersetzten), utan på det, som hävdar giltigheten hos en norm (gilt; översättning "på känn". Ö.a.). Man kan inte i samma andetag vilja eller hylla världen, världens härskare och det som frälser dem, eller frälser från dem. För den snedvridna styrning, som på något sätt bestämmer uppträdandet av de naturförbundna ting, som omger oss, skulle det verkligen vara illa ställt om alla jordbävningar, skeppsbrott och krig tolererades, medan enbart människohjärtats syndfulla förvirring gav anledning till oro. I begynnelsen fanns det bara en enda rörelseriktning med människan oklart framträdande; men i och med Adam, Jesus framträder också riktningens dubbla karaktär; vaknar också världsguden, med allt tydligare drag av Satan som vedersakare och motstånd; och den med Jesus, med Lucifer( 16 ) vid någon tidpunkt bortdragande gudens himmelsfärd, väsenheten hos den inre glansen, shekhinan (Schechina( 17 )) eller den egentliga Gudsglorian. Det som i denna värld håller oss i sin skamlösa (stümperisch) och på nästa steg hämndgiriga hand: hämmande, förföljande, bländande, spindeln, det djuriska förtärandet, giftskorpionen, mordängeln, slump-, olycks- och dödsdemonen, hemlösheten för allt som är meningsfyllt, det massiva, banala, knappt genomträngbara berg, som avskiljer oss från all försyn, den »fromma« panlogismens trollkarl - allt detta kan inte vara samma princip, som någon gång kommer att hålla rätt och räfstarting och då utger sig för att på outgrundlig, överförnuftig väg ha vakat över oss och hållit oss i sitt hjärta, trots världens »syndafall« på grund av vårt högmod. Denne dubbelgångare ingår i Gud som vårt djup, först uppblandat, oklart, oseparerat, men i nästa steg fullkomligt vaket och explicit; och rentav i samma grad som människorna har slagit in på den väg som vill veta-bättre, i samma grad som Ormen har återvänt i Kristus och gjort så att vi bättre kunnat höra det sanna uppenbarandet, med udd mot Demiurgens vrede, - när således vårt luciferiska väsen, i byggandet av Babels torn reellt, i syndafallet och änglafallet ideellt, gjort uppror mot principen om världens irrande, människolösa, fysiska begynnelse, och till och med profeterna, Kristus själv som högsta postulat förkunnat viljan att skapa eller viljan att veta eller viljan att vara som Gud, denna tidigare så kallade »arvsynd«. Men detta härrör helt och hållet från det hjältemodiga [ 342 ] draget i oss, från Lucifer, den upproriske och till slut hemvändande, från subjektets vilja att veta bättre, från upprorsmannen med målet för ögonen, från intensitetens kärna och den fördolda subjektivismens härförare, inte längre som mellanhand, utan som övervinnare, erkänd som parakletens upphov, från Mikaels banér och Kristi helgongloria; samtidigt som i honom den svage, avlägsne siste Guden, den utopiska idén, idén om det goda, i detta hjältemod består provet, den idé som inte längre likt den förmörkade solen, Demiurgens sanna och ensam fallna nattgestalt, bekämpar Lucifer och i stället för sig själv utger denne för att vara Satan. Målet för denna kamp är visserligen att eliminationen av den fysiska världen en gång skall mötas med renade själar, med själarnas slutligen uppnådda allt inbegripande (Überhaupt), med det innerstas, tjänarskarornas (Ingesinde( 18 )) osplittrade parakletiska anda (Genius), med lösenordet från just den Helige Ande, som i sig skulle vilja förinta naturen, denna misslyckade avskrädeshög, så fullständigt att man inte ens behöver en gravsten, långt mindre ett helvete, för de onda och Satan. Själslivets svängningar sträcker sig visserligen längre än kroppens ram, det finns en själslig groddplasma, och den transfysiologiska odödligheten drabbas inte av förlusten av kroppen. Men för att själslivet också skall svänga utöver världens förintelse måste det vara i djupaste bemärkelse »färdigställt« och ha kastat sin tross framgångsrikt kring den hinsides landningspunktens påle, på det att den själsliga groddplasman inte också skall kastas i den eviga dödens avgrund och det mål, på vilket hela organiseringen av det jordiska livet går ut, skall förbli ouppnått: vårt krön, det eviga livet, den tillgängliggjorda tjänarskaran (erschlossen gegründete Ingesinde), den också transkosmologiska odödligheten, den enda realiteten i själens rike, den Helige Andes fullhet, stiftandet in integrum med utgångspunkt i världens labyrint.

VILJANS ANLETE

[ 343 ] Vi lever och vet inte till vad. Vi dör och vet inte vart det bär hän.
Det är lätt att säga, vad man vill just nu och vad man vill efteråt. Men ingen förmår precisera, vad han på det hela taget vill, i denna när allt kommer omkring så ändamålsinriktade tillvaro. Det förundrar mig, att jag är lycklig! säger en gammal dörrinskrift.
Och ändå, det återstår för oss här, för oss som lider och är dunkla, att utsträcka vårt hopp vitt omkring oss. Om det förblir starkt nog, och renas, om det förfogar över sig självt utan att tappa riktningen, så låter det sig inte komma på skam, - hoppet låter oss inte gå till spillo. Ty den mänskliga själen omspänner allt som ännu inte är, också det som ligger på andra sidan. Själen ensam är det vi vill, och tänkandet står i dess tjänst, den är dess enda rum, dess språkinnehåll och föremål, utströdd på alla delar av världen, fördold i det levda ögonblickets dunkel, utlovad i den absoluta frågans gestalt. Och därför, för att det som är, inte längre tänkt, utan enbart kringtänkt, skall kunna bringas på själsligt innehåll, eftersom de goda önskningarna på samma sätt som de är tankens fäder också kan bli tingens fäder, och tingen är det enda som reellt finns till; på grund av denna när allt kommer omkring faktafrämmande, världsfientliga, världsuppdelande homogenitet hos tänkandet och hos icke- varat, ännu-icke-varat, är det för det skapande begreppet blott det empiriskt faktiska och dess logik, men inte längre det utopiskt faktiska, det fantastiskt konstitutiva, som framstår som otillgängligt eller transcendent, ja, som den av Kant förbjudna »metafysiken«. Detta skall inte förstås så att det på andra sidan blott skulle låta sig påvisas som »möjligt«; ty att en flod kan frysa till är möjligt, betingat möjligt, eller att växterna kan känna är hypotetiskt betingat möjligt, om man förutsätter vissa ännu icke bekräftade iförväg-satser, eller att det kan finnas ökenandar är problematiskt betingat möjligt, om man förutsätter ännu obekanta iförväg-satser, kanske står det yttersta helt och hållet utanför vad som överhuvud taget kan erfaras i dagens läge; men att vi blir saliga, att himmelriket kan finnas, att det evident insedda dröminnehållet i den mänskliga själen också konstitueras, att det korrelativt motsvaras av en sfär [ 344 ] av på ett eller annat sätt bestämd realitet, det är inte bara tänkbart, det vill säga formellt möjligt, utan rätt och slätt nödvändigt, fjärran från alla formella eller reella belägg, bevis, instämmanden, premisser för dess existens, a priori postulerade ur sakens natur och därför också en utifrån utopisk, intensiv inre böjelse noga definierad, essentiell realitet. Inrymt i den ljusa, heliga själens begrepp, den sköna tidlöshetens föreställning; att tolka och förstå denna själ med hjälp av tänkandets metoder, med hjälp av trons föremål, har varit denna texts enda syfte: »Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder, och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan känns vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.«( 19 ) Den goda viljan känner på så vis inga gränser, och den sanna tanken ropar det ena, enda magiska ord som vi söker, inför vilket allt kreatur kastar slöjan, med vars blixtnedslag den gudsbärande själen upplåter sin dröm för sig, drömmen om den aning, i vars form sanningen om hela världen slutligen kommer att föreligga. Därför till slut: vi själva tar, i det vi tänker lidandet och längtan, steget in i vår innersta spegel. Vi försvinner in genom det sagolika palatsets lilla, målade dörr, och blir aldrig mer sedda, vare sig i denna värld eller i den andra; det allt-förflyttande, allt-döljande ögonblicket har anlänt och brutit upp, tiden står still, i absolut avslöjandes, absolut samtids inre rum. Just det var också messianskt menat med Kristi återkomst, och i explosion flyger mot utsidan sådant som stått i vägen, dödsdemonen Satan, världens hölje av ritardando( 20 ), allt som inte är av oss, de många enskilda, hoppfulla, av vår himmelska härlighet eller rentav hindrar denna; och därinne, i självmötets gotiska rum, hänger en gång i framtiden hela denna vidsträckta och skenbart så höggradigt reella värld på väggen, som blott och bart en bild av oskadliggjord hågkomst.
Men om viljandet inte avser annat än själen, så avslöjar sig viljandet självt i detta. Det pådrivande är i sitt djup samtidigt innehåll, sin egen enda angång, enda täckning. På samma sätt som dess filosofi än en gång svänger [ 345 ] tvärs igenom världen, och Kristi portar, det vill säga portarna till adekvationen för mänsklig längtan i sig överallt har öppnats, så är de också i motsvarande grad synliga för de hemliga människorna, detta hela tiden avsedda, hela tiden utopiskt närvarande, denna identiska substans till all moralisk-mystisk symbolintention. På så vis är vi vandrare och kompass i samma andetag: de intensiteter, som äntligen har täckning i sig själva, framträder själva, såväl före gåtans kategori som efter den ensam avsedda lösningen, fortfarande ovanför den dittills högsta transcendensen för idé. Om tinget i sig alltså framträdde som detta, som ännu inte är, det som driver och drömmer i det levda dunklet, i objektens actualiter blå, samtidigt också bakom all tanke som innehåll hos det djupaste hopp och den djupaste förundran, så kan man nu - i enlighet med den yttersta enheten av intensitet och ljus som dessas självblottläggande - närmare bestämt definiera tinget i sig som vilja till vårt anlete och slutligen som anletet hos vår vilja.
Med detta för ögonen genomlöper vi processen på nytt, driver det innersta framåt. Ingen skapelse av vår hand får längre bli självständig, människan får inte fortsätta att låta sig uppsugas av de egna medlen och de falska försakligandena. Liksom staten och maskinen bör hållas på låga nivåer, i avlastande syfte, inget annat, så får andliga verk skapas enbart som sparmedel eller logiska inventionsmedel för själ, med förutsättningen att de skall kunna återförvandlas eller transformeras till sådan. Allt mänskligt alienerat gods är värdelöst, allt kulturellt objektivt är relevant enbart som utbildningstull eller assignat, såtillvida som det i Guds namn, den som vi har vår renhet att tacka för - liksom han skyller oss förlossningen - enbart är etiken och dess metafysik vilka gäller som guldmyntfot på den yttersta dagen. "Ni skall veta", säger ett gammalt manuskript i Sohar( 21 ) med denna innebörd, »ni skall veta, att det finns ett dubbelt synsinne för alla världar. Det ena visar deras yttre drag, nämligen världarnas allmänna lagar enligt deras yttre form. Det andra visar världarnas inre väsen, nämligen inbegreppet av människosjälarna. Enligt detta finns det också två grader av produktion, verken och bönens ordningar; verken är till för att fullkomna världarna med avseende på deras yttre, bönerna å andra sidan går ut på att överföra den ena världen på den andra [ 346 ] och lyfta den mot höjden.« I en dylik funktionsrelation mellan avlastning och ande, marxism och religion, förenade i viljan till Rike, förenas alla bifloder till sitt slutliga huvudsystem: själen, Messias, Apokalypsen, som står för uppvaknandets akt i totalitet, skänker de sista handlings- och kunskapsimpulserna, bildar apriorit för all politik och all kultur. I den riktningen samlas det för att färga allting med oss, för att skynda på, bringa till avgörande, ingenting är färdigt, ingenting är redan slutet, ingenting är centralt gediget och lyckat; - det gäller att samla ihop de avsprängda lägre delarna, låta vår styrelse växa vidare ur historien, tvinga staten att gå hand i hand med brödragemenskapen och till slut bringa självmötets korn till apokalypsens fruktansvärda skördefest: - »men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.«( 22 ) Ty vi är mäktiga; blott de onda består genom sin gud, men de rättfärdiga - där består Gud genom dem, och i deras händer ligger heliggörandet av Namnet, ligger Guds eget utnämnande, som rör sig i oss och driver på, anad port, dunklaste fråga, överflödande inre, som inte är ett faktum, utan ett problem, lagt i händerna på vår gudsbesvärjande filosofi och sanningen som bön.

Anmärkning i efterhand (1963)

Föreliggande bok, skriven 1915/16, utkom första gången 1918, sedan delvis reviderad 1923. Den senare utgåvan ligger till grund för nytrycket, som det tredje bandet i verkutgåvan. Det förekommer några strykningar, framför allt med sikte på den därigenom klarare framträdande linjen. Flera textliga (ej innehållsliga) nytappningar härrör övervägande från det sena tjugotalet; de var redan den gången bestämda för en nyupplaga. I övrigt kommer också detta ungdomsverk till tryck utan sakliga förändringar: ett försök till ett första huvudverk, expressivt, barockt, fromt, med ett centralt föremål. Vävande musik i själens schakt, som Hegel säger, men laddat, ett »sprängkrut« i subjekt-objektrelationen. På det hela taget verkar grundsatsen: »Världen är inte sann, men den vill kunna vända hem med hjälp av människorna och sanningen.« Så långt till en Sturm- und Drang-bok, under långa nätter mödosamt framgrävd och utmejslad, mot krig, också för att utgöra ett för egen räkning (ums nos ipse) skapat utkast till det inledda filosoferandet kring utopin; det intar själv en anteciperande plats. Dess revolutionära romantik finner (det gäller också för Thomas-Münzermonografin) sin plats och sin bestämning i »Principen Hopp« och de följande böckerna. På så vis erhålls en bestämning av det specifika i »Utopins anda«, något som det onda såväl som det frälsande är förtrogna med: revolutionär gnosis.

Noter:

Scheol är ett mycket neutralt skuggrike, minnande om det grekiska Hades, efterhand tillkommer det brinnande Gehenna, först i judendom, sedan i kristendom. De grekiska och latinska översättarna har tenderat att skära Scheol, Hades och Gehenna över en kam, men det finns alltså en viss differentiering mellan de historiska helvetena.
Onkelos (c35-120), som uppges ha varit brorson till kejsaren Titus. Konverterade till judendomen, översatte Torah till arameiska - "Targum Onkelos". Arameiska var vid denna tid det språk på vilket judiska bosättningar på olika håll i det romerska riket kommunicerade med varandra.
Meir ben Gabbais . En gabbai är en lekman som får bistå vid läsningen ur Torah.
neofyten är en kandidat till invigning i ex. ett mysterium
lat., arkanum: hemlighet, hemligt medel
Conrad Ferdinand Meyer (1825-1892), schweizisk författare, både lyriskt bevandrad och realist.
J. W. von Goethe , i dikten "Selige Sehnsucht" 1814: Und so lang du das nicht hast,/dieses: Stirb und Werde!/bist du nur ein trüber Gast/auf der dunklen Erde.
I "Othello" anförs Desdemonas näsduk som bevis för hennes påstådda otrohet.
lat., status viae . I koncilierna i Lyon (1245) och Florens (1439-1445) definierades döden som slutet för 'pilgrimstillståndet' (status viae), utöver vilket det inte finns någon tidslig fortsättning: "människan kan inte längre ändra den ställning hon intog till Gud i livet."
lat., status termini: det slutliga tillståndet, där människan omfattas av nåden.
Wieland, Christoph Martin (1733-1813), tysk lyriker och författare, sprungen ur en pietistisk tradition, verksam från upplysningen in i den tyska förromantiken.
Ixion förbröt sig mot grekisk xenia genom att lönnmörda sin svärfar och försöka lägra Hera; han spändes fast vid ett brinnande, roterande hjul, som stannade bara när Orfeus slog an sin lyra.
Edom var Israels grann-nation i söder och sydost, eduméerna/iduméerna figurerar som ständiga fiender i Gamla Testamentet.
Gewordensein spelar på en dikotomi: ett hypotetiskt "naturligt", basalt vara kontra en kulturellt/socialt utvecklad och determinerad existens. Rubriken s.318, "Zugezogenes Sosein", är en variation på Gewordensein.
lat., nil inultum remanebit, på det att intet må förbli ostraffat (uppträder i bl.a. Dies Irae och Mozarts Requiem)
Lucifer, "ljusbringaren", morgonstjärnan, har genom en kedja av "missförstånd" i den kristna läroutvecklingen vridits åt Satans håll. Bloch sällar sig inte till detta nedsvärtande av morgonstjärnan, han har sin försonliga förståelse av Lucifers syndafall från Jacob Böhme. Jfr också s. 272.
hebr., schechina, ordet har flera betydelser: i Kabbala förstås det som den (exilerade) kvinnliga principen i Gud, i hebreiskan för Guds boning, Guds hemort på jorden, oftast syftande på templet i Jerusalem.
Ingesinde, jfr sid. 267: "den mystiska figuren tjänarskaran, vars vara och ljus Kristus är". .
Upp. 3: 5 .
it., ritardando: fördröjande av tempot, långsammare
Sohar, bok i Kabbalatraditionen, avfattad av Rabbi Shimon Bar Yohai omkring 150 e. Kr.
2 Kor. 3: 18

Senast korrigerat 12.12.07, reviderad och korrekturläst översättning utlagd 02.06.22, noterna korrigerade 20.6.22.

Utopins anda, sidorna 289-320

Innehållsförteckning för "Hoppets princip"

Innehållsförteckning för "Utopins anda"

Namn- och titelregister för "Hoppets princip"

Namnregister för "Utopins anda"

Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA

Tillbaka till startsidan