KRAFTEN HOS UTSPRIDNINGEN I SJÄLAVANDRINGEN


[321] Och samtidigt betyder det mycket att kunna dö. Döden rymmer en sorts utsvävande frihet, som åtminstone tillåter oss att resa ut och bort. Och endera permanent, eller bara som moln och dimma, vilka stiger mot höjden och ändå är inlemmade i ett kretslopp. Man kan därför antingen utgå från, att vi blir fullständigt avklippta och aldrig kommer att kunna återvända, eller att ett ungdomsliv, det forna livet, ständigt på nytt förunnas oss, görs tillgängligt och hälls upp i bägare. Det förra, hårdare alternativet, som förutsätter allting såsom slutgiltigt, utgör innehållet i den enkla läran om den odödliga själen.
Att själen skulle vandra talas det däremot om endast i förtäckta ordalag i de judiska och kristna religionerna, ja, det nämns knappast. Ty i judendomen talar man på det hela taget ytterst lite om det som tilldrar sig på andra sidan; Scheol(1), skuggriket lägger lock på alla sina hemligheter. Men det som står mer fördolt mellan raderna, eller bättre: på dem, skulle kunna tolkas i denna andra riktning, alltså åt själavandringens håll. Ett exempel är Job 1: 21 »Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit.« Vidare i 1 Mos 3: 19 »Till dess du vänder åter till jorden, ty av den är du tagen«, i 5 Mos. 33: 6 (enligt Onkelos(2) arameiska översättning) »Ruben lever och dör ingen andra död«; i Pred 1: 4 och 9: »Släkte går och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända: intet nytt sker under solen.« Det verkar också som om satsen i 2 Mos. 20: 5: »ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led« - utläggs bäst som giltig för ett och samma jag, framför allt om man erinrar sig den Jahve, som inte var beredd att förstöra Gomorra om där bara funnes tio rättfärdiga, och när dessa tio inte lät sig uppletas, lät änglar föra ut Lot, dennes hustru och två döttrar ur staden. Men det handlar inte om mer än ett fåtal passager, som inte blir mer beviskraftiga genom ombetoning av ett 'dit' eller ett 'åter' eller en länk av en och samma själ, också helt bortsett från [322] att det var först en senare, kabbalistisk utläggning som stod för denna ombetoning. Eftersom också Jesus lämnar dessa frågor helt outredda och endast har talat om en sista uppståndelse på yttersta dagen, så har odödlighetsläran, denna rumphuggna själavandringslära, som hos Jesus räknade med en högst omedelbart förestående Yttersta Dom, - trots många antydningar, som i Matt. 11: 14, enligt vilken Johannes skulle vara den återfödde Elias, och fastän kyrkan senare hade att inrätta sig på ett längre tidsperspektiv - också efter Nya Testamentet förblivit den kristna kyrkans väsentliga dogm. Så mycket starkare upprätthöll de efterkristna rabbinerna emellertid tanken på själavandringen som en redan etablerad, inom-kosmisk gnistkraft över döden. Rabbi Meir ben Gabbais(3) sats rymmer i korthet den samlade intensiv-etiska grunden för denna lära, detta redan till jorden nedsänkta och versamma postulat om vår vita magi gentemot dödens svarta: »Du skall veta att detta verk (den flerfaldiga överflyttningen av själarna) är en Guds barmhärtighet gentemot Israel, på det att ljusets själar skall bli värdiga det högsta ljuset, och, som våra rabbiner, saliga i åminnelse, ha sagt, så att hela Israel skall bli delaktigt i det eviga livet.« Det vill säga i alla sammanhang, där det blott är invigda män ur förstadierna som talar, och inte den »Messias« som upphäver allt skeende, ja, i all världens hermetiska läror, inte bara i buddhismen, utan lika mycket i det inre av Sudan, i det druidiska Irland, hos sufierna, i Kabbala, hos katarerna, i det samlade kristna rosenkreuzeriet, utgör det Andra, mer rättfärdiga, mer kärleksfulla: själavandringen, denna mer uppdelade, mer komplicerade form för odödlighet, såväl neofyternas(4) sista lärostycke som mysteriernas regelmässiga, vid jämförelse konstaterbara arkanum(5). Det kan då, under den aspekt som går ut på ett flerfaldigt liv, så som det också poängteras hos Lessing (betecknande nog i hans »Uppfostran av människosläktet«), inte finnas för mycket död och slut för den enskilde.
Dessutom, döendet torde ha mer än ett finger med i spelet i vår fortlevnad. Men vilken plats skall, för att nu inte tala om allt det övriga, tilldelas födelsen, nedstigandet av den [323] i begynnelsen skapade själen, så som till och med odödlighetsdogmen uttrycker saken? Varför skall man hålla fast vid detta förkroppsligande i dess unika tappning, när det väl en enda gång vunnit erkännande, och vad får oss att för dettas skull konsekvent hålla fast vid ett fixt antal fortsatt roterande själar? Om det å andra sidan inte är något annat än Yttersta Domen, som begränsar antalet själar, så är det befogat att dra slutsatsen: världen upphör att finnas när Gud så vill, eller snarare, att den upphör att finnas ingick i den gudomliga planen från första början, så att den förvisso upphör vid rätt tidpunkt, och totalförrådet av själar är förbrukat och hänfört till kroppar så snart man inte längre har bruk för det. Omvänt och med tanke på det godtyckliga i allt skapat skulle man kanske också med mer fog kunna argumentera: om Yttersta Domen är tänkt att begränsa själarnas antal, så sätter dessa i sin tur en gräns för Yttersta Domen, det vill säga, denna vore då enligt sitt begrepp fastlagd, försåvitt själamängdens oviktiga, defekta oändlighet genom det unika framfödandet till slut är uttömd, så att - vilket inte kan tolereras - det rent matematiska begreppet om ett uppfyllt kvantum efteråt hade ersatt det naturvetenskapliga begreppet om en katastrof, eller det metafysiska begreppet om ett språng i det gudomliga mysteriet. Men om vi skall hålla oss till den inomvärldsligt transcenderande idén, värdeidén: metempsykos innebär att den rena summan av själar för länge sen optimerats: det som återstår och på så vis uppställer djupare problem än de problem, som är förknippade med kvantumet, är själarnas grad av mognad, och det är då först denna som determinerar slutet.
Om det således är oss förunnat att lämna denna jord, till skillnad från tingen, som består, till skillnad från djuren, som måste dö jaglösa, minneslösa, verklösa, dilettantiska: så innebär det en djupare rätt, att på nytt tillåtas komma tillbaka. Då tar vi med oss själva, sådana vi kommit att bli i egna ögon, med allt vi tillägnat oss, som innerliga (Innerliche), allt efter vars och ens förutsättningar, och ännu ofärdiga, utan att känna oss själva. Men ofta blir utslaget från denna punkt så stort, att man, även om tanken på en egentlig för-död knappast kan uthärdas, ändå kan göra sig tankar om ett inre bagage för den fruktansvärda resan, för det kolsvarta havet under osäkra segel. »Livets vilda jakt går [324] till ända... Kom! Låt oss se om det brinner en eld på härden«, låter C. F. Meyer(6) den dödssvage Hutten säga, och detta inre bär vi med oss till andra sidan, dess efterklanger, efterljus uppfyller det hinsides. »I drömmen var det bättre«, utropade ett helgon redan här nere, men i vart fall består, i vart fall gäller, vad Jean Paul berättar om den sista timmen av detta liv: »när allt i den brutna anden vissnar ned och dör bort, diktande, tänkande, strävan, glädje, så fortsätter trons nattblommande planta att grönska och stärker med sin doft i det sista dunklet.« Och ännu djupare lyser ett leende, som inte förgår och inte låter något komma till skada, som ser på oss med sina ögon, ur vilket kan vi hämta ljus i döden; rikt transcenderar den ton, som »översilar« oss redan i livet, som tvingar de döende att sitta upp och lyssna mot höjden:
»De förnam det omkring sig och visste inte, vad de förnummo.
Men serafen grep sina strängars
Själfyllda väv och i glädjens ljuva kval
Vandrar han med sökande hand nedför de strålande strängarna«.
sjunger Klopstock om Marias, Lasarus systers död i tolfte sången av »Messias«, och hon dog för att hon inte kunde uthärda den hänryckning, som det himmelskas stämma väckte i hennes bristande hjärta. Ja, döden frilägger här ett djupare hörselsinne, med vilket den låter sig avkännas, med vilket vårt liv segrande uppslukas i döden, anständigt (sittlich, möjligen: med moraliskt gott uppförande. Ö.a.) passerat av den kroppslöse som ett enda Nu, i det skuggtillstånd som skall råda i det hinsides. Om människorna bara visste, vilka de var, så skulle det för den till kroppen på nytt återbördade vara en lätt uppgift att erinra sig sin forna existens; men nu är det så att inte heller vi känner oss i existens, inte känner den sovande i det levda ögonblickets dunkla kammare, och därför besitter vi ingen måttstock, som tillåter oss att känna igen vår själ också i annat, tidigare existerande, och förvissa oss om dess identitet på samma sätt som Heinrich von Ofterdingen får sin egen gestalts förvandling genom tiderna skildrad hos eremiten i grottan. Men i alla sammanhang har de sista bilderna fortfarande varit dunkla och obegripliga, även om några gestalter i dess dröm har överraskat själen [325] med innerlig förtjusning: och på samma sätt saknar människan överallt hållpunkter för definitivt igenkännande i denna typ av själverinring »genom senare tider«; Mitt namn är Ingen, sade Odysseus till Polyfemos, och detta är fortfarande, där yttersta ting återstår att identifiera, i dunklaste sanning det mänskliga namnet. Men i sista hand, fastän det verkar som om det inte är oss förunnat att skåda djupare på denna punkt eller för den delen vidimera oss själva som desamma, som de vandrande, så har vi ändå alltid det allt överväldigande intryck (Schein), om vilket så många vittnesbörd ur insikt och hågkomst berättar, och fortfarande visar sig den delfiska dopgåva (Weihgeschenk), som vid anblicken fick Pythagoras att halvt vanmäktig utropa: Min sköld! Det var Akilles sköld, upphängd i varje stor tilldragelse. Nu är hågkomsten i sig själv en högst säregen gåva, i vilket det levda ögonblickets invändighet bevaras för ett annat tillfälle, och begreppet om själavandringen, som enheten av Epimeteus och Prometeus, är kapabelt att till denna gåva motsägelsefritt foga också hoppet, en metafysisk gåta av högre slag. Här är alltså skälet till att alla bilder ur det förgångna vid livsfara rasar förbi oss, och därför anförde Perikles i dödsstunden till sin förmån, att ingen medborgare tillfogats orätt på grund av honom, därför träder enligt den kabbalistiska traditionen samma ängel, som först brann som en liten låga på fostrets huvud och under moderns havandeskap styrde in själen i de högre regionerna, när någon ligger på sitt yttersta, som dödens ängel på nytt till dödsbädden, och nu känner människan igen sin dubble väktare, kan på honom, utifrån denna begynnelsens och slutets fruktansvärda nivå- och positionsmätare avläsa hur mycket hon slungats tillbaka, i hur hög grad hon kommit närmare och hur stor den skuld är, som hennes liv ådragit sig eller betalat av på i förhållande till hennes urbild. Min gärning är min egendom, säger Buddha, min gärning är min arvedel, min gärning det moderssköte, som föder fram mig; min gärning är det släkte, till vilket jag ensam hör, min gärning är min tillflykt. Innebörden i all gammal invigning var att övergå, genomvandra med sig själv. »Jag steg in genom dödens portar (den skenbara kistan, Lasarus kista), beträdde [326] Proserpinas tröskel (här känner den av underjorden, av Pluto, av det förflutna, av materien plundrade själen igen sig), och sedan jag färdats genom alla element, såg jag mitt i natten solen stå som högst på himlen (armod, lidande, hotande utplåning av ljuset, decembernatt i världen, födelse för Horos, Mithras, Kristus, Messias)«; - det som Apulejus här har berättat om de eleusinska mysterierna, återger innehållet i den samlade jämförande esoteriken, också kristendomens, på dödsmystikens område.
Men de hädangångna själarna bör bli unga och finna en kropp på nytt, vi söks av dem därnere, och brösten, den blomstrande kroppen är de medel de tillgriper för att attrahera oss, ikläda sig oss. De älskandes famntag är den bro, på vilken de döda ånyo tar steget ut i livet, de är de inbjudna gästerna och också värdar, den oföddes vilja lägger sig märkbart i, om än inte uttröttande, i mannens styrka, kvinnans förförelse. Också de aldrig så ljusgjorda själarna lämnar efter detta inte det inomvärldsliga kretsloppet, just de vill inte lämna det, också helgonet vänder tillbaka och återvänder just kroppsligen, mognat i de levandes sedvänjor, den helige offrar i det han äter, säger Buddha; han utövar den stora försakelse, som består i att fortfarande vara här, fortfarande vara en lärare, fortfarande dröja sig kvar på icke-vetandets nivåer; ja, till och med de stora genierna uppträder, med en till synes icke-tillfällig, icke-subjektiv framtoning, som arvtagare till sin egen mognad, som inte låter sig vinnas i ett enda liv, och som var helt och hållet diskontinuerlig på det historiska planet. Mytiskt närbesläktat med detta är till och med läromotivet med gudasönerna som besökare i mänskliga sammanhang (die einkehrenden); och just Kristi födelse skulle ha varit förkroppsligandet, gravvandringen, den allt genomsyrande jordiska vandringen för det mot människan vända gudomliga, människosonen i Gud själv, om inte människor såväl som Gud hade kommit till korta i denna högsta reinkarnation såsom beröring mellan hela himlen och hela jorden. På så vis lever själarna in i det sista det medansvariga kretsloppet mellan Här och Där, som i själva verket inte vore den andra sidan, om inte Här-et äntligen [327] uppträdde fullt ut i den; och de fungerar in i det sista som organ för den stora själaflyttning, den kosmiska självigenkänningsprocess, som den vilsgångne, sönderslitne, obekante själsguden eller den Helige Ande beskriver enligt själavandringslärans egentliga gnosis. I världen som dess genomgångsort och i människorna som huvuden för världen, och denna som den slutliga berednings-, uppståndelseorten, det agiterade (heissen) problemkretsloppet för den ännu icke anträffade världsidén.

FÖRHOPPNINGAR OCH KONSEKVENSER AV DEN DELAKTIGA NÄRVARON (DES DABEISEINS)


Men nu handlade det om att vi var alltför starkt fångade i oss själva. Vi var känslomässigt påverkade av den så oklart slumpartade födseln in i någon form av tillstånd, av livets kortvarighet och av det oöverskådliga mer avlägsna, som det styr mot. Framför allt reste sig problemet, vem det var som upplevde detta liv på det hela taget, och huruvida det var möjligt att om den så beskaffade tillvaron (Dasein) uppställa något för vår egen del alltid giltigt och därtill gemensamt, något som i sista hand var synligt för alla och envar. I det sammanhanget bör själavandringsläran, denna genomträngande applikation av vi-vissheten på världens allt söndermalande gång, kunna sättas in som kraftfullt motmedel till motsägelsen mellan vår korta tid här på jorden och det oupplevbara historiska tidsperspektivet.
Men först, är det överhuvud taget önskvärt att lappa på en till den grad krokig väg? Är det yttre livet så rent till sin karaktär att det kan anförtros - och det handlar dessutom om en insats, som inte får ha brister i hanteringen - att det kan anförtros utmätandet av belöning och straff? Och framför allt: är den övre nivån till den grad moralisk, är vi så vist regerade, vill vi överhuvud taget bli så vist och patriarkaliskt regerade, att vår karma dikteras för oss som ett pensum, vars negativa poster, med hotet om reträtt och olycka i senare liv, skall balanseras på ett pedantiskt och skolmästaraktigt sätt? Är det inte frommare att hålla sig till det röriga livet än till en dylik obarmhärtig tukt, avspeglande en lidande-, luttrings- och lyckokausalitet av det mest orubbliga slag? Slutligen, om vi redan har en begagnad själ och individen tar trådarna till sitt arbete [328] i sina händer, just på den punkt där han i en tidigare existens lämnat dem ifrån sig, måste ur detta inte för dem som bor nere i källaren, vilka ju ingalunda tagit vid senare, springa en hemlig förtvivlan, medan de bättre ställda naturerna, för vilka allt: lycka, talang och utvaldhet i så fall visligen framstår som deras »arv«, som en nödvändig följd skulle uppträda med sitt »stånds« mest kallsinniga fariseism? Så att bara mellannivåernas människor, vilkas liv flyter fram i en ljummen skymning, blandad av dag och natt på samma gång, skulle kunna lyssna ut något sådant som bättre tider och en trösterik sång ur karmaläran? Mycket är riktigt i dessa invändningar, men här måste löningen ligga i tanken, att vandringen ju ingalunda förelagts oss heteronomt, av de yttre omständigheterna och en gud, i detta syfte.
Det är inte bara så, att vi alla kan räkna med döden, eftersom vi åldras. I historiskt avseende återinandas vi från första stund (umatmen) den dödsluft, där vi egentligen först mognar. Detta delar in våra liv, betecknar stadier och färger, utarbetar hållningar och utseenden, räddar från det rigida barnet eller tonåringen. Och, inbegripandet går längre än så: vårt klappande hjärta har också på andra vägar självständigt lämnat dödsslaget bakom sig, liksom allt det övriga. Det som blir över, är kontaminerat nog, men det finns ingenting som i mindre grad kan betraktas som oss tillhörigt än det på sitt innehåll tömda lik, som man därför efter dödens oerhörda stolgång kan spola ut utan att erfara smärta. Här har vi inte bara undkommit till den grad, att dörren som slår igen bara klämmer fast vår rock, som i alla händelser inte tillhör oss mer än en hylsa eller ett malmprov; ty det var redan för sent för förintelse, och själens språng, till och med ut i den individuella, historiska själen, har redan ägt rum; utan vi förmådde till och med redan införliva den i likhet med alstringen oundvikliga döden på ett sätt, som till mer än hälften uttrycker styrka i stället för elände, i tjänst åt vårt ljus. Det är inte bara redan inom ramen för detta liv som »dö och bliv till«(7) verkar, inte bara där, som vi tvingar allehanda mörka energier i döden att vara den Djävul, som åt den Helige Martin måste bygga den lilla kyrkan, vilken likt en motor i förnyelsens tjänst, för att utplåna själviskheten, för kärleksnattens skull och för lösandet av lemmarna, just kunde bli döden för världen i (an) oss. [329] Utan ur döden har vi, ur dess i sig högst ondskefulla, skräckinjagande makt, ur detta i sig åtminstone tragiskt verkande, sataniskt avsedda blixtnedslag mot allt mänskligt, allt betydande mänskligt - ur detta har vi också bortom detta enda liv hämtat idén om den flerfaldiga begynnelsen, brygden från häxköket, en vidsträckt, avskedstagande och på nytt återvändande, alltså i hög grad avbruten och på nytt återupptagen utspridning av vårt jag över historien i dess helhet, med avbrott så att det uppstår olika historiska existenser för själen, med drömmen om en yttersta, obesegrad, höggradigt mognad närvaro för oss själva vid världens slut. Därför låter sig allt på detta område bestämmas bara från jagets håll och inte från utsidan, därför är vandringarna och karman och det faktum att vi själva kan vara orsaken till vårt framtida liv (nota bene: dess rent karaktärmässiga utseende), ett instrumentellt överlistande av det yttre och övre, av världens fortsatt orelaterade egenrörelse och ingalunda, som det kunde verka till en början, det meningslösa och upprörande systemet av en ända ned till Desdemonas näsduk(8) sluten panlogism av det reella slump-, lycko- och framgångsmaskineriet. Men det är inte så att en själens karma bestämmer världens egen gång, karman levererar inte den moralisk-panlogistiska grunden eller täckningen för öde, Tyche och egenrörelse (Automaton), en ren händelsemekanism, utan själen utvinner ur sin vandring enbart förmågan att böja det yttre ödet efter sig själv, utnyttja det, gestalta det på ett med sig själv ironiskt konformt sätt, bruka det, liksom döden, som verktygsuppsättning för högst ovärldsliga mål; att mitt uppe i empirin, tvärs igenom denna, genomdriva det på ett intelligibelt sätt. Åter till utgångspunkten: på detta sätt korrigerar vi visserligen inte den oss medfödda, men vi gör det med den uttrycksfulla kroppen. På detta sätt låter sig vår skenbart oangripbara karaktär mycket väl förändras historiskt, i tiden såväl som i evigheten. Och på detta sätt blir allt socialt och annat öde, alla vilseledande (falsch) eller uteblivna möten, som redan drabbat oss eller hindrat oss i detta liv, på intet sätt unika och avgörande för själens öde; utan vår medfödda aktionsradie sträcker sig åtminstone på subjektplanet längre än den rådande sociala differentieringen och förblir därför kapabel [330] att inte betrakta denna som sista ordet i den delaktiga närvaron (Dabeisein), såsom varande en engångsföreteelse. Då skulle det gälla: ingenting är unikt i detta liv, inget tillfälligt är oåterkalleligt, de fem fåvitska jungfrurna skulle också efter midnatt kunna få den olja de var ute efter, status viae(9) ligger långt utöver döden, vilken i sin tur ingalunda utgör den järnhårt determinerande status termini(10); och om också, med hänsyn till alla jordiska förvecklingars efemärer, den organiska och sociala pessimismen i sista rummet förblir outplånlig, så återstår fortfarande som möjlighet för oss att skapa oss själva utifrån (Bildenkönnen an) vår verklige människoson. Denne står då för en i sista hand från »ödet« frigörbar enklav av individuellt angående mening, en som inte ligger begravd (zugeschüttet) i det perspektiv, som handlar om återvändande av det som är olikt, likt oss själva.
Men därmed börjar för oss, som lever på nytt och på nytt, också det sista, som vi inte behövde vara rädda för att se, att komma mycket nära. Det är upp till oss att ställa in växlarna, det är vi som har att bära riktningsvalets vånda, men vi följer genast med, vi gör det som oss själva och inte bara som hågkomna, går den goda, levande vägen, målets väg, och ända fram till slutet, eftersom vi själva är denna väg. Den väljande Herkules hos Wieland(11), han som väljer handlingen, kände sig på intet sätt »som dåre, som dog, för att, när han inte längre fanns till, andra dårars läppar må tala en tillvaro som de inte känner«; utan stenen faller nedåt, medan medvetandet, när man väl en gång uppnått det, brinner mot höjden, frambärande sitt guld allt högre. Och om det i sista hand fortfarande kunde diskuteras vilken sorts permanens detta liv upplever på det hela taget, så kan det vara sagt: vi med-lever, där vi förblir trogna mot oss själva och håller fast vid vår kärna, avgjort det fortsatta livet såsom oss själva,; vi lever emellertid livet, inte hela tiden, med avbrott, och framför allt mot dess slut, som livet i dess helhet, det breda, historiska, åt »mänskligheten« på det hela taget tilldelade livet. Eller uttryckt på annat sätt, i den mån vi framträder upprepade gånger, kan vår tillvaro utbreda sig vitt över historien, ja, det skulle bli möjligt för oss människor att figurera som desamma i skilda århundraden, det skulle vara möjligt för oss att uppleva egen historia - om än, eftersom vi aldrig kan erfara vårt djupaste subjekt, inte beledsagat av hågkomst av vår identitet - och såtillvida, något som återuppståndelsen av alla döda i den primitiva odödlighetsdogmen också indikerar, existera subjektmässigt, aldrig utmönstrade ur de levandes skaror (Lebechören; övers. osäker. Ö.a.), vid historiens sista tilldragelse. [331] Allt skulle kunna gå under, men mänsklighetens Hus måste bevaras i sin helhet och stå upplyst, på det att en gång, när undergången rasar på utsidan, uppnådda ting (Errungenes) kan hålla till där och bistå oss: - och sådant styr just ut ur själavandringen och hän mot den äkta sociala, historiska och kulturella ideologins innebörd. Det skulle överhuvud taget inte gå att förstå det förflutna eller för den delen härleda den historisk-rytmiska återkomsten av levande, alltså individualistiska, och »abstrakta«, alltså teologiska tider, om det inte i historien funnes ett variabelt uppträdande, minnande om en polväxling mellan två i detta avseende separata andliga egenskaper (Geistigkeiten), som låter oss förstå Grekland och renässansen som insatsen av de för självet mer främmande (der Fremderen - syftande på Geistigkeiten. Ö.a.) och som det ursprungliga stadiet, Egypten, gotiken och framför allt barocken, avbruten för att den ingenting uppnådde, som insatsen från Brödernas sida, ja, från det egna självet. På så vis indelas historien av själavandringen i två rum; ett undre, jordiskt, och ett övre, osynligt, mellan vilka denna rotation av de två grupperna och tiderna utspelar sig, i den mån historien eller typologin för det nästa tidsrummet varje gång får sin väsentliga kausala prägling i det övre rummet, som de avlidnas rum, den sfär som ligger mittemellan Här och Där. Och framför allt, ovanför den hela tiden på nytt repeterbara, med avseende på sitt innehåll omspelbara historien, gör själavandringen det samtidigt möjligt för alla subjekt att vara närvarande vid historiens slut, luttrat (bewährt) närvarande, och garanterar på så vis begreppet om »mänsklighet« i dess en gång i framtiden konkret fulltaliga, absoluta entitet. Det som driver människorna, är världens mannaålder, och dess tid, själaomloppets tid, den historiska tiden, med dess omfattande, åtminstone i subjektet väl och djupt grundlagda ändamål, är den sanna, konstitutiva spelplatsen för mysteriet: vattnet rinner sin ban, jordens glödande flod är utslocknad, också den organiska världens stora mutationer är sedan länge tandlösa, men människorna fortsätter sitt verk, och det är de som nu för den breda, historiska, subjektiva metafysiken till sitt slut, livet för den allt överflyglande, mot himlen dundrande tiden och för dess oupphörliga exempel på Guds namn.

GESTALTER AV DET UNIVERSELLA SJÄLVMÖTET ELLER ESKATOLOGI (1918)


[332] För mycket bromsar fortfarande omkring oss, och när allt kommer omkring är vi fortfarande inte.
Bara på insidan skulle ingenting längre kunna vålla oss varaktig skada, här har vi tagit in på en annan väg och byggt ett eget Hus.
Men de flesta arbetar utan att veta, vad de gör, lägger enbart platta, låga mål till grund för detta. Bakom vår häftiga, gemensamma ansträngning står rätt och slätt ett profitekonomiskt koncept, ett magert, barbariskt innehåll, som snart nog rinner ut i sanden på grund av sin egen ofruktbarhet. I förhållande till detta nyttar det föga, att också andra mer idealistiska bemödanden gör sig gällande; ty så länge dessa inte utrustas med den kraft, som måste till för att förändra, inordna sig på ett avgörande sätt, så förblir, på samma sätt som näringslivets meningslösa rekordslående, produktionskollektivens (das Genossenshaftliche) bidrag, det andliga bidraget, också godtyckligt. Det ena en ren och skär magfråga, det andra en lögn som kringgår det ekonomiska eller, sedan hungern stillats och vägen gjorts fri för lyxen, en sport, ett skälmstycke, ett nöje och en underhållning, en vetenskap i sig, utforskande av myggans själ, eller, som Dostojevskij bitskt anmärker, en avhandling om Hanaus hanseatiska betydelse och om de speciella och oklara skälen till att Hanau på sin tid inte fick en dylik betydelse - anden blir således en oklar, i grund och botten cynisk fras. Å andra sidan, en enda vändning till det bättre, och vår uppsplittrade ävlans natt skulle bli överskådlig och ljus; till och med i förälskelsen (Vergaffung) är människornas ansikten vända åt ett enda håll, och de arbetar med förseglade order på frihetens realiserande.
Ty det rastlösa omkring-sig-gripandet trädde in på scenen, det lät andra arbeta för sig, orubbliga, mekaniska krafter ställdes i dess tjänst. Den därigenom möjliggjorda avlastningen av människorna med teknikens hjälp kommer att få sitt genomslag, på samma sätt som dess välsignelsebringande verkningar inte längre kan hållas tillbaka; här avses det revolutionära avskaffandet av fattigdomen och den genom det revolutionära proletariatet framtvingade [333] avlastningen av människorna från pekuniära bekymmer. Vidare har vi det fortskridande och ingalunda kolonialpolitiskt bestämda inkorporerandet av främmande seder och fenomenologier i en gemensam blickpunkt, i linje med missionstankens gamla program. Vi kan emotse ett federativt närmande mellan folken, som inte kommer att låta sig göras ogjort, en parallax mot den avlägsna stjärnan, ett multiversum av världsrepublik, på det att de utgångna kulturerna inte må slösas bort och medmänniskan, det som avses med begreppet moral, också kan se dagens ljus. Slutligen återföds en icke statsbunden, parakletiskt genomsyrad kyrka, som på nytt inför ett broderligt element i människans liv och slår vakt om eld- och enhetstecken för mänskligt vägkamratskap (Weggenossenschaft), spirituell konfederation. Den process, där vi blir fria till oss själva, styr således, som vi har sett, inte i den riktning som handlar om att lättare somna in eller göra de respektive överklassernas njutningsmässiga bekvämlighet till allmän egendom; målet är inte att i bästa fall tillägna sig Dickens eller det viktorianska Englands stugvärme, utan detta är målet, det eminent praktiska målet, grundmotivet i socialistisk ideologi: att åt varje människa utanför arbetstiden, med sin egen nöd, sin spleen och sin eländighet, sitt armod och förmörkelse, sitt igengrodda, ropande ljus, skänka ett liv i det dostojevskijska (oklar konstruktion; nominativ eller ackusativ Ö.a.), så att hon i förväg är på det klara med sig själv, med sin moraliska partitillhörighet, när kroppens murar, världskroppens murar faller, den kropp som har skyddat oss mot demonerna, det vill säga när det det jordiskt inrättade Rikets befästningsverk blir demolerade.
Och nu, dessutom, en avlägsen vindkåre går i förväg, själen blir upplyst (hell), den sant kreativa tanken vaknar upp. Det som här visar sig kallat att aktivt ingripa kommer förvisso i rätt tid, historiefilosofiskt införstått (zurecht), berättigat (zu Recht), också om inte de för stunden levande människorna, utan bara det, som förestår tiden skulle vara dess mottagande vittne. Precis som det i denna bok handlar om att veta, vad som bör göras, och om att öppna upp Jag-världen, äntligen på allvar avskaffa det omoraliska spelet med »världsgåtan« och dess föregivna, renodlat bokliga lösningar och i stället placera etik och en i förhållande till det oerhörda öppen [334] filosofi i den sjunde skapelsedagens allra mest konstitutiva innehåll: därför är redan de första skisserna ur systemet inte till för dagens publik, utan tjänar andra syften, vägledande, samvetsgrant, historiefilosofiskt dikterade, med sikte på människoanden i oss, med sikte på Gudsanden i det tillstånd den intar under denna epok, skrivna som en översikt (Anzeiger) över dess utvecklingsindex; och varje bok i sitt imperativ (Gesolltsein), i sitt apriori, (oklart brott här. Ö.a.) kraften hos denna utopibok torde i sista hand vara som två händer, vilka omspänner en skål och bär den utvunna skålen till slutet, fylld med självmötenas och musikens dryck, likt världens sprängsatser och målets tropiska essenser, högt framlyfta mot Gud. Bara så kan det i sig onyttiga, anarkiska och alltför sakförbundna, litteraturmässiga i den andliga skapelsen på det hela taget sättas in i sin ram, ställas i relief, via en historisk-teologisk bakgrund, som ger flöde, ström, riktning, frälsningsvärde och metafysisk ort åt allt verk, som människorna skapar om sig själva. Den metafysiska ort där ett annat slag av prov äger rum, orten för en febril mobilisering, orten för den äkta socialistiska ideologin, orten för civilisationens och kulturens stora fälttågsplan, riktad mot den mänskliga gemenheten, mot den allt genomträngande dumheten, mot världens förnekande av värden, - och förd i fält av Rikets moraliska medvetande.
Ingenting utanför den vanliga döden kan här i längden hindra oss. Men den alltid aktive fienden söker just därför efter vägar, på vilka han också kan träffa, bedra och förstöra den i själavandringen undflydda själen. Just för att ingenting längre slår oss på insidan, i skuggan av de torn vi byggt, söker slutets onda samvete (das böse Gewissen des Endes), alltsedan vår totala vandring och emancipation tog sin början för fyrahundra år sen, åtminstone bromsa processen. Därför nalkas oss det onda inte längre som högmod, utan tvärtom som sömn, utmattning, beslöjande av jaget och förvrängning av det hinsides, på ett långt mer fruktansvärt sätt: ty att man inte längre tror på Djävulen, som man tror på Gud, men omvänt, och att man inte längre ser åt det nedvärderade transcendenta, detta utgör vedersakarens mest egentliga triumf och underlättar hans [335] hämndgiriga bemödanden. På så vis är det framför allt två punkter, och närmare bestämt två punkter inriktade mot de båda kriterierna för filosofisk sanning på det hela taget, med vilkas hjälp de ondskefulla strävandena utvecklar sig, och det som hatar oss, törstar efter hämnd är ett moment, som vi redan överskridit, Satan i Gud. Det kan å ena sidan förhärda våra hjärtan och få oss att sluta dem gentemot nästan. I nästa steg kan det lägga sig i ännu mer fundamentalt och ge vår önskan att vara (Seinwollen) så korta tyglar, se till att vi nöjer oss med så lite, att all mer deciderad eld brinner ut i detta tillstånd. Och det verkar som om kylans giftiga, för lungorna skadliga dimma inte bara kan förhärda hjärtana till den grad, att de rymmer avund, förstockelse, groll, blodigt avvisande av det avbildliga (Ebenbildlichen; syftar på strävan att bli Guds "Ebenbild". Ö.a.) och ljusa, så att vi med detta begår den enda sanna arvssynden, att inte vilja vara som Gud. Slutets onda samvete (das böse Gewissen des Endes) vet också att till den grad förslappa och förhärda anden, att den resterande delen av denna arvssynd iscensätts här, bländverk, liknöjdhet inför världens tillstånd, stat som självändamål, världsomnipotens genom tillbedjan av det djävulska; på så vis permanentas vårt uthärdande av avståndet, vår vilja att inte vara som Gud, som den egentliga och medvetna formeln för anti-kristendom. Men allt detta är inte ens den mest egentliga triumfen för mot-guden: till det är det själsliga ännu inte tillräckligt reducerat och också alltför sammanflätat med motkrafter; dessutom har det i sista stund utbrutit en alltför explosiv förbittring mot all maktutövning, all vildvuxen apparat, allt elakartat tillspetsat eller inkrökande verk (Werke); dessutom vänder sig det absoluta samvetet alltså äntligen för kraftfullt mot kyla och också mot all glänsande oåtkomlighet; det kommer till plundringar i bildens, verkets bedrägliga tempel och mot all död hand i kulturen. Men just på detta, att vårt radikala överljus här börjar lysa starkare, börjar genomlysa världen och bländningen i deras helhet (durchbrennen), visar sig nu - som sista, mest fruktansvärda, absoluta kontraslag -, vilka andra, sedan länge obeaktade krafter det fortfarande återstår att sela av oss, vilken förmåga till störning och omintetgörande som kan vara verksam också i det rätt och slätt värderingsfria, gudsförgätna kausalnexusets dumhet, hur kraftfullt det på det Andra (am Anderen) hämndgirigt frisläppta demiurgiska fortfarande vet att dra sig tillbaka på sitt mest egentliga, mäktigt-intiga fuskverk, [336] fortfarande vårt eget rum, och vilket fruktansvärt yttersta, absoluta slag av död och dödsmedel, som fortfarande står i beredskap i den fysiska naturen: den hjärtlösa skådeplatsen för vårt Rike.
Vi har visserligen rört oss framåt ut ur detta, vi ensamma av alla, medan de andra förblir grundstötta därnere, under oss. Men samtidigt som vi gjorde detta, driver den undre regionen själlöst vidare, skivorna vänder sig bort (oklart; Ö.a.), och detta liv knuffas som regel framåt av blinda, tomma, slumpmässiga krafter. Det kan träffa oss godtyckligt; omintetgöra planer, bringa död och olycka; i så måtto kunde det lägre planet inte vara oss mer främmande, det kan ofta också verka hämndlystet, i brevet som gick förlorat, i den oskicklige läkaren, som bodde alldeles i närheten, i det glas vin som lokföraren druckit för mycket alldeles före katastrofen, fastän det i sin tur är ångan som driver maskinen, agnar och vete i ett sammelsurium av olyckshändelse och funktion, - så oförnuftigt, så ondskefullt godtyckligt är denna världs kausalnexus. Vi står själva mitt uppe i detta, approximativt, på tusen sätt störda, invävda och prisgivna åt slumpmässiga affiniteter, om vilka man dessutom (noch) utsäger mycket när man kallar dem slump, och om man dessutom kallar den oerhörda stenen natur, som glidit ur händerna på oss, och nu styr på en värdefria bana mot avgrunden (die wertfreie Bahn den Abgrund hinunternimmt), för blindhet. Flaubert är en diktare för detta vårt levnadskval, för dess löjliga och deprimerande dumhet; världen är ett torn i vilket en fånge hålls inspärrad, och tornet låter sig inte med-humaniseras; världen är ett Ixion-hjul(12), på vilket människorna är uppspikade, och som ingalunda, vilket astralmyt med hednisk slagsida hävdade, var en Kristus-nära djurkrets, på vilken den zodiakala, makrokosmiska människan lät sig serveras. I och för sig ger den yttre naturen med morgon, afton, vår och sol, dunkelt och omständligt försmak av ett par inre mysterier, förvandlar benhuset till ett andligt scenarium, som om en Kristus rent faktiskt dolde sig bakom den externa solen; men korrespondensen är i bästa fall haltande, natursommaren har inga fester, först vid jul står den andliga solen med sitt starkaste sken, kristendomen är paradoxen till allt kreatur och all natur, i apokalypsen flyr himlen undan likt en hoprullad duk, och Kabbala lär inte utan grund, hur de [337] ondskefulla demoner, som ville förinta människoriket, utgick just ur ruinerna efter naturen. Renodlad fysisk natur är fortfarande en förlägenhet i sig själv; den är det instörtade hus, där människan inte förekom, är en sophög av bedraget, dött, fördärvat, vilsegånget och omkommet liv, är Edoms rike(13), som det en gång var, som det fortfarande är utanför Israel, utanför människosläktet, utanför det andliga riket, hela tiden en farlig inbrytningspunkt för det arimanska kontraslag, som leder till förtidig undergång, påskyndad apokalyps.
Långsamt börjar här den mark gunga under fötterna, som inte längre verkade förslå åt oss. Men vi har inte helt och hållet undgått dem, de hemlighetsfulla förlopp, som till synes är verksamma på det område, som ligger under oss och bär upp oss. Det som tilldrar sig på vägen från heliumet till blyet, denna viktförlust och denna utförrutschande explosion till mer enkla sammanföringar av de elektriska laddningarna är i minsta enskildhet ett upprullande, en upplösning av den tidigare sammanslagningen, och på det hela taget den första gripbara yttringen på kemins område av den entropi, vars verkningar redan länge studerats inom fysiken. Entropins strävan är i detta fall att blottlägga den ursprungliga, kraftigt uppspända fysikaliska strukturen och nivellera den. Här kan man redan förnimma en varnande slutets klockringning, en lågmäld, avlägsen vibration; ett obetydligt, märkvärdigt, aldrig förr skådat moln förkunnar den annalkande stormen, och sedan bryter någonstans bakom oss, i radioaktivitetens och inte längre blott entropins underjordiska förlopp, den fysiska naturen samman. I och för sig kan man se hur detta går sin gilla gång, fullständigt orelaterat: men borde inte språnget kunna hålla till i detta mot alltings slut så tillvända förlopp? Värmedöden på grund av entropin kan visserligen inte på egen hand leda till det fysiska slutet, på denna punkt faller urets lod ytterst långsamt nedåt, det handlar om en ytterst långsam reduktion av potentialen, helt och hållet inom den obegränsade fysiska tidens utsträckning, och dessutom i sig, långt ifrån att fungera som blott och bart avspänning av universum från alla former av språngvis explosiv utveckling. Men helt bortsett från att den radioaktiva emissionen bara står i sin början, att den alltså är inordnad på en historisk skala, [338] kanske rentav står i ett funktionellt sammanhang med den historiska punkt som utgörs av vår tids mänskliga arbete; är det inte just där, när markens gungning skulle komma att inträffa så totalt orelaterat till vår på annat sätt beskaffade tid, som ett dylikt diskontinuerligt, vilket rycker bort grundvalen, får de bägge tidpunkterna för den försvinnande materien och den religiösa skördetiden att på ett farligt sätt divergera? Så att naturen, denna nätt och jämt förpliktade (gehaltene), denna gravsten, denna problemskapande, dödligt klara skräphög av världar, vilka Gud enligt Kabbala har krossat, eftersom människan inte fanns i dem -, så att denna gränslösa, huvudlösa kuliss, detta hårda, slaggfyllda, gudlösa hölje ligger öppet för varje form av elakartat metafysiskt ingrepp utan möjligt motstånd från himlens håll? Man vet, man kan definitoriskt veta, att världen som process, precis som den har en början också har ett slut i tiden; det icke-vetande, som den inrymmer, är i sin jäsande relationsmässighet inte ett bestående tillstånd och måste antingen komma till sin kosmiska gränspunkt i ett absolut tillintetgörande eller ett absolut allt-inbegripande (Überhaupt). Allting, som inte hjälper oss att övervinna den brinnande plasman blir alltså tunt och smått, år Tusens skräck är oss inte förunnad, och de många under mellantiden uppdykta, ständigt på nytt frustrerade undergångsprofeterna kan inte hota slutets tändgnista, Jesu ord om den Yttersta dagen. Det avgörande slaget låter fortfarande vänta på sig, och den motrörelse mot målet, som till slut inte längre låter sig uppdelas i etapper, uppenbarar vilken fruktansvärd inbrytningspunkt i stoffets möjliga död, i materiens sjuka, i den människotomma, kusliga, till sig själv ännu icke kallade, ännu icke blomstrade naturen, som fortfarande ligger öppen och tillgänglig för all sorts förgiftning och sprängning, för apokalypsens egentligt nedre, med mognadsdagen principiellt diskonforma explosionsakt, naturakt.
Ty vi dör, och också om vi, som alltid, dör såsom människor vilka ännu behövde mycket mer liv för att bli »färdiga«, så består jorden, och vapnen låter sig lämnas vidare. Men om man stryper oss och vi kvävs, om bergen och öarna flyttar sig ur sina positioner, och himlen flyr sin kos likt en hoprullad duk; om luften och marken [339] dras bort under våra fötter, solen blir svart som en kolsäck och månen som blod, när all världstid upphör, när anblicken av världen (Weltgesicht) förmörkas för oss ofärdiga och tillflyktslösa, i världsnattens rasande, av Djävulen själv anförda hagelstormar, i det oerhörda sammanbrottet för alla grundfästen och firmament: då står vi nakna inför slutet, halvfärdiga, ljumma, oklara och ändå »fullbordade«, i den tragiska situationens mening, om än krossade på grund av (aus) helt andra önskningar, sammanhang och tidsmått än de, som hör till vårt verk och dess ur Satans händer mödosamt utryckta tid; i stället härskar Satans apokalyptiska tidpunkt och ingenting är av vikt vid detta förtidiga, sataniskt godtyckliga, men oåterkalleliga verkslut, utöver den av oss uppnådda renheten och förberedelsen, vårt själsliga innehav och andliga intänkande, vår tillblivenhet (Gewordensein(14)) på det hela taget, som den ropande kunskapen om vårt namn, Guds äntligen funna namn, på det att allt inte skall ha skett förgäves, på det att gången inte skall gå förlustig sitt mål och alla skapelser (Genesungen): liv, själar, verk, kärleksvärldar, skall vara tvungna att gå om intet, utan att så mycket som en spor av detta överlever i den kosmiska förintelsens stoft. Blott den goda, intänkande, nyckelbevarande människan kan kalla morgonen till existens i denna förintelsens natt: om de som förblir orena dessutom inte försvagar den och om hennes ropande efter Messias dessutom är upplyst nog, för att frammana de räddande händerna, för att verkligen försäkra sig om ankomstens nåd, för att uppväcka sabbatsrikets syrebringande, nåderika krafter, således för att på ett ögonblick i segern uppsluka och övervinna apokalypsens råa, sataniskt kvävande brandmoment.
Här handlar det emellertid ingalunda om huruvida vi blir insläppta eller ej. Vem skall släppa in oss, eller inte göra det, vem skall döma över oss, nil inultum remanebit(15), på det att han själv inte skall bli dömd? Att vi och en Gud blir omintetgjorda är den enda domstolen, över oss och honom, och detta är fasansfullt nog. Därför, hur törstande blicken än vänds mot Uppenbarelsen, tribunalen i Johannes' Apokalyps uppfordrar till ömsesidighet, för att rättvisa skall ske. Också vi vill tillsammans [340] med Ivan Karamasov hellre bli kvar hos våra icke-hämnade lidanden och vår glödande, ostillbara vrede, än passivt se på när alla, också de helt oskyldiga barnen, måste lida, på det att den eviga harmonin blir uppnådd. Varför har också de, frågar Ivan Karamasov, barnen som ju inte kan ha något gemensamt med de vuxnas hela komplex, med synd, vedergällning, försoning, gjorts till material, för att för någons räkning gödsla den tillkommande harmonin? »Jag medger, att jag inte kan begripa, varför det hela är så inrättat. O, Aljoscha, jag vill inte häda! jag begriper ju, hur mycket världsalltet kommer att skakas, när allt i himlen, på jorden och under jorden flyter samman i en enda stor lovsång, när allt som lever och har levat utropar: 'Rättvis är du, o Herre, ty uppenbarade är nu dina vägar!' När till och med modern omfamnar plågoanden, som lät hennes son slitas i stycken av hundarna, och alla tre sjunger med tårar i ögonen: 'Rättvis är du, o Herre!' - då, ja då har vi nått den högsta punkten av allt vetande och all insikt, då kommer allt att få sin förklaring!« Men Dostojevskij vill inte utropa detta, barnatårarna blir aldrig utgjutna, det finns inget som kan försvara dem, vare sig hämnd eller förlåtelse, det finns inte ens något väsen, som skulle kunna ha rätt att förlåta detta i denna sin värld, och om barnens lidande måste adderas för att uppfylla den summa av lidande, som är nödvändig för att få tillgång till sanningen, så är sanningen inte värd detta pris, och som en hedervärd man avvisar Ivan Karamasov tanken på denna inträdesbiljett till den yttersta harmonin. Det vill säga, man kan vara tvungen att se allt och själv närvara, när det inträffar, det dyrbara ögonblick då världsfinalen uppnår den eviga harmoni, som räcker till för alla hjärtan, räcker för att stilla all ovilja (Unwillen), för att sona alla missgärningar begångna av människor, sona allt av dem utgjutet blod, inbegripande möjligheten att det inte blott handlar om förlåtelse, utan om rättfärdigande av allt det, som gått ut över människor: - och ändå lever i Ivan Karamasov och oss en kraft, som inte accepterar detta, som i enlighet med Dostojevskijs oerhört djupsinniga sats tror på Gud, men tar avstånd från hans värld, och i lika mån från slutresultatet, den panlogistiska doms- och försoningsdagen. [341]
Därför vill inte heller vi tro på den (an den), som är, den urholkade och upplöste (den Zersetzten), utan på den, som gäller. Man kan inte samtidigt vilja eller hylla världen, världens härskare och det som frälser dem eller den frälsning som utgår från dem. För den snedvridna styrning, som på något sätt bestämmer uppträdandet av de naturförbundna ting, som omger oss, skulle det verkligen vara illa ställt om alla jordbävningar, skeppsbrott och krig tolererades, medan enbart människohjärtats syndfulla förvirring gav anledning till oro. I begynnelsen fanns det bara en enda rörelseriktning (Zug) med människan oklart framträdande; men i och med Adam, Jesus framträder också riktningens dubbla karaktär; vaknar också världsguden, med allt tydligare drag av Satan, som vedersakare och motstånd; och den med Jesus, med Lucifer bortdragande gudens himmelsfärd vid någon tidpunkt, väsenheten hos den inre glansen, shekhinan (Schechina(12)) eller den egentliga Gudsglorian. Det som i denna värld håller oss i sin klumpiga och i nästa steg hämndgiriga hand: hämmande, förföljande, bländande, spindeln, det djuriska förtärandet, giftskorpionen, mordängeln, slump-, olycks- och dödsdemonen, hemlösheten för allt som är meningsfyllt, det massiva, banala, knappt genomträngbara berg, som avskiljer oss från all försyn, den »fromma« panlogismens trollkarl - allt detta kan inte vara samma princip, som någon gång kommer att hålla rätt och räfstarting och då utger sig för att på outgrundlig, överförnuftig väg ha vakat över oss och hållit oss i sitt hjärta, trots världens »syndafall« på grund av vårt högmod. Det finns denna dubbelgångare (Doppelich) i Gud som vårt djup, först uppblandat, oklart, oseparerat, men i nästa steg fullkomligt vaket och explicit; och rentav i samma grad som människorna har slagit in på den väg som vill veta-bättre, i samma grad som Ormen har återvänt i Kristus och gjort så att vi bättre kunde höra det sanna uppenbarandet, med udd mot Demiurgens vrede, - när således vårt luciferiska väsen, i byggandet av Babels torn reellt, i syndafallet och änglafallet ideellt, gjorde uppror mot principen om världens irrande, människolösa, fysiska begynnelse, och till och med profeterna, Kristus själv som högsta postulat förkunnade viljan att skapa eller viljan att veta eller viljan att vara som Gud, denna tidigare så kallade »arvssynd«. Men detta härstammar helt och hållet från det hjältemodiga [342] draget i oss, från Lucifer, den upproriske och till slut hemvändande, ur subjektets vilja att veta bättre, från upprorsmannen med målet för ögonen, ur kärnan till den fördolda subjektivismens intensitet och härskare (Herzog; oklart. Ö.a.), inte längre som mellanhand, utan som övervinnare, erkänd som parakletens upphov, på Mikaels banér och Kristi helgongloria; samtidigt som (in ihm) den svage, avlägsne siste Guden, den utopiska idén, idén om det goda, i detta hjältemod består provet, den idé som inte längre likt den förmörkade solen, Demiurgens sanna och ensam fallna nattgestalt, kämpar mot Lucifer och i stället för sig själv utger denne för Satan. Målet för denna kamp är visserligen att eliminationen av den fysiska världen en gång skall mötas med renade själar, med själarnas slutligen uppnådda allt inbegripande (Überhaupt), med det innerstas, tjänarskarornas (Ingesinde) osplittrade parakletiska skaparkraft (Genius), med ordet ur väsendet (mit dem Wort aus dem Wesen), med lösenordet från just den Helige Ande, som i sig skulle vilja förinta naturen, denna misslyckade avskrädeshög, så fullständigt att man inte ens behöver en gravsten, långt mindre ett helvete, för de onda och Satan. Själslivets svängningar sträcker sig visserligen utöver kroppens ram, det finns en själslig groddplasma, och den transfysiologiska odödligheten drabbas inte av förlusten av kroppen. Men för att själslivet också skall svänga utöver världens förintelse måste det vara i djupaste bemärkelse »färdigställt« och ha kastat sin tross framgångsrikt kring den hinsides landningspunktens påle, på det att inte också den själsliga groddplasman skall kastas i den eviga dödens avgrund och det mål, på vilket hela organiseringen av det jordiska livet går ut, skall förbli ouppnått: vår styrelse (Haupt; ej säker. Ö.a.), det eviga livet, den tillgängligt (erschlossen) grundade tjänarskaran (Ingesinde), den också transkosmologiska odödligheten, den enda realiteten i själens rike, den Helige Andes fullhet, grundandet in integrum med utgångspunkt i världens labyrint.

VILJANS ANLETE


[343] Vi lever och vet inte till vad. Vi dör och vet inte vart det bär hän.
Det är lätt att säga, vad man vill nu och vad man vill efteråt. Men ingen kan uppge, vad han på det hela taget vill, i denna när allt kommer omkring så ändamålsinriktade tillvaro. Det förundrar mig, att jag är lycklig! säger en gammal dörrinskrift.
Och ändå det återstår för oss här, för oss som lider och är dunkla, att sträcka ut vårt hopp vitt omkring oss. Om det förblir starkt nog, och renas, om det förfogar över sig självt utan att tappa riktningen, så låter det sig inte komma på skam, - hoppet låter oss inte gå till spillo. Ty den mänskliga själen omspänner allt som ännu inte är, också det hinsides. Själen ensam är det vi vill, och tänkandet står i dess tjänst, den är dess enda rum, dess språkinnehåll och föremål, utströdd på alla delar av världen, fördold i det levda ögonblickets dunkel, utlovad i den absoluta frågans gestalt. Och därför, för att det som är, inte längre att tänka på, utan enbart att tänka kring, kan bringas på själsligt innehåll, eftersom de goda önskningarna på samma sätt som de är tankens fäder också kan bli tingens fäder, och tingen är det enda faktiska (die allein wahrhaft sind); på grund av denna när allt kommer omkring faktafrämmande, världsfientliga, världsuppdelande homogenitet hos tänkandet och hos icke-varat, ännu-icke-varat, är det för det skapande begreppet blott det empiriskt faktiska och dess logik, men inte längre det utopiskt faktiska, det fantastiskt konstitutiva, som framstår som otillgängligt eller transcendent, ja, som den av Kant förbjudna »metafysiken«. Detta skall inte förstås så att det hinsides blott skulle låta sig påvisas som »möjligt«; ty att en flod kan frysa till är möjligt, betingat möjligt, eller att växterna kan känna är hypotetiskt betingat möjligt, om man förutsätter vissa ännu icke bekräftade iförväg-satser, eller att det kan finnas ökenandar är problematiskt betingat möjligt, om man förutsätter ännu obekanta iförväg-satser, kanske står det sista helt och hållet utanför vad som överhuvud taget kan erfaras i dagens läge; men att vi blir saliga, att himmelriket kan finnas, att det evident insedda dröminnehållet i den mänskliga själen också konstitueras, att det korrelativt motsvaras av en sfär [344] av på ett eller annat sätt bestämd realitet, det är inte bara tänkbart, det vill säga formellt möjligt, utan rätt och slätt nödvändigt, fjärran från alla formella eller reella belägg, bevis, instämmanden, premisser för dess existens, a priori postulerade ur sakens natur och därför också en utifrån utopisk, intensiv inre tendens (Neigung) noga definierad (genau gegebener), essentiell realitet. Inrymt i (Das im Begriff) den ljusa, heliga själen, den sköna tidlöshetens föreställning; att tolka och förstå denna själ med hjälp av tänkandets metoder, med hjälp av trons föremål, har varit denna texts enda syfte: »Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder, och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan känner vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.«(17) Den goda viljan känner på så vis inga gränser, och den sanna tanken ropar det ena, enda magiska ord (Zauberwort) som vi söker, inför vilket allt kreatur kastar slöjan, med vars blixtnedslag (Zuckung) den gudsbärande själen upplåter sin dröm för sig, drömmen om den aning, i vars form sanningen om hela världen slutligen kommer att föreligga. Därför till slut: vi själva tar, i det vi tänker lidandet och längtan, steget in i vår innersta spegel. Vi försvinner in genom det sagolika palatsets lilla, målade dörr, och ses aldrig mer, vare sig i denna värld eller i den andra; det allt-förflyttande, allt-döljande ögonblicket har anlänt och brutit upp, tiden står still, i absolut avslöjandes, absolut samtids inre rum. Just det var också messianskt menat med Kristi återkomst, och i explosion flyger mot utsidan sådant som stått i vägen, dödsdemonen Satan, världen skorpa av ritardando(18), allt som inte är av oss eller som rentav hindrar oss, de många enskilda, fyllda av hopp, av vår hemliga härlighet; och därinne, i självmötets gotiska rum, hänger i sinom tid hela denna vidsträckta och skenbart så höggradigt reella värld på väggen, som blott och bart en bild av oskadliggjord hågkomst.
Men om viljandet inte avser annat än själen, så avslöjar sig viljandet själv i detta: Det pådrivande är i sitt djup samtidigt innehållet, den enda angången (Anlangung), täckningen för pådrivandet. Liksom dess filosofi än en gång svänger [345] tvärs igenom världen, Kristi portar, det vill säga adekvationen för mänsklig längtan i sig själv, överallt öppnade, och den hemliga människan, detta hela tiden avsedda, hela tiden utopiskt närvarande, denna identiska substans till all moralisk-mystisk symbolintention i motsvarande grad blottlagd. På så vis är vi vandrare och kompass i samma andetag: de äntligen med sig själva täckta intensiteterna framträder själva och förblir synliga, såväl före gåtans kategori som efter den allmänt avsedda lösningens kategori, ovanför den dittills högsta transcendensen för idén. Om tinget i sig alltså framträdde i form av detta, som ännu inte är, det som driver och drömmer i det levda dunklet, i objektens actualiter blå, samtidigt också bakom all tanke som innehåll hos det djupaste hopp och den djupaste förundran, så kan man nu - i enlighet med den yttersta enheten av intensitet och ljus som dessas självblottläggande - närmare bestämt definiera tinget i sig som vilja till vårt anlete och slutligen som anletet hos vår vilja.
Med detta för ögonen genomlöper vi processen på nytt, driver fram det innersta. Ingen skapelse av vår hand får längre bli självständig, människan får inte låta sig uppsugas mer av de egna medlen och de falska försakligandena. Liksom staten och maskinen bör hållas på låga nivåer, i avlastande syfte, inget annat, så får andliga verk skapas enbart som sparmedel eller logiska inventionsmedel för (von) själ, med förutsättningen att de skall kunna återförvandlas eller över-förvandlas till denna. Allt mänskligt alienerat gods är värdelöst, allt kulturellt objektivt är relevant enbart som utbildningstull eller assignat, såtillvida som det i Guds namn, den som vi har vår renhet att tacka för, liksom han skyller oss förlossningen, enbart är etiken och dess metafysik vilka gäller som guldmyntfot på den yttersta dagen. "Ni skall veta", säger ett gammalt manuskript i Sohar(19) i denna mening, »ni skall veta, att det finns ett dubbelt synsinne för alla världar. Det ena visar deras yttre drag, nämligen världarnas allmänna lagar enligt deras yttre form. Det andra visar världarnas inre väsen, nämligen inbegreppet av människosjälarna. Enligt detta finns det också två grader av produktion, verken och bönens ordningar; verken är till för att fullkomna världarna med avseende på deras yttre, bönerna å andra sidan går ut på att överföra den ena världen på den andra [346] och lyfta den mot höjden.« I en dylik funktionsrelation mellan avlastning och ande, marxism och religion, enade i viljan till Rike, flyter alla bifloder samman i sitt slutliga huvudsystem: själen, Messias, Apokalypsen, som står för uppvaknandets akt i totalitet, skänker de sista handlings- och kunskapsimpulserna, bildar apriorit för all politik och all kultur. I den riktningen samlas det för att färga allting med oss, för att skynda på, bringa till avgörande, ingenting är färdigt, ingenting är redan slutet, ingenting är centralt gediget och lyckat; - det gäller att samla ihop de avsprängda undre delarna, låta vår styrelse växa vidare ur historien (unser Haupt aus der Geschichte weiter wachsen zu lassen), tvinga staten att gå hand i hand med brödragemenskapen och i sista hand bringa självmötets korn till apokalypsens fruktansvärda skördefest: - »men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.«(20) Ty vi är mäktiga; blott de onda består genom sin gud, men de rättfärdiga - där består Gud genom dem, och i deras händer ligger heliggörandet av Namnet, ligger Guds egen utnämning, som rör sig i oss och driver på, anad port, dunklaste fråga, överflödande inre, som inte är ett faktum, utan ett problem, lagt i händerna på vår gudsbesvärjande filosofi med sanningen som givare.


Anmärkning i efterhand (1963)

Föreliggande bok, skriven 1915/16, utkom första gången 1918, sedan delvis förändrad 1923. Den senare utgåvan ligger till grund för nytrycket, som det tredje bandet i verkutgåvan. Det förekommer några strykningar, framför allt med sikte på den därigenom klarare framträdande linjen. Flera textliga (ej innehållsliga) nytappningar härrör övervägande från det sena tjugotalet; de var redan den gången bestämda för en nyupplaga. I övrigt kommer också detta ungdomsverk till tryck utan sakliga förändringar: ett försök till ett första huvudverk, expressivt, barockt, fromt, med ett centralt föremål. Vävande musik i själens schakt, som Hegel säger, men laddat, ett »sprängkrut« i subjekt-objektrelationen. På det hela taget verkar grundsatsen: »Världen är inte sann, men den vill kunna vända hem med hjälp av människorna och sanningen.« Så långt till en Sturm- und Drang-bok, under långa nätter mödosamt framgrävd och utmejslad, mot krig, också för att utgöra ett för egen räkning (ums nos ipse) skapat utkast till det inledda filosoferandet kring utopin; det intar själv en anteciperande plats. Dess revolutionära romantik finner (det gäller också för Thomas-Münzermonografin) sin plats och sin bestämning i »Hoppets Princip« och de följande böckerna. På så vis erhålls en bestämning av det specifika i »Utopins anda«, något som det onda såväl som det frälsande är förtrogna med: revolutionär gnosis.

Noter:

  1. Scheol är ett mycket neutralt skuggrike, minnande om det grekiska Hades, det är först kristendomen som introducerar helvete och frälsning. Judarna lever vidare i folk och avkomma.¨
  2. Onkelos (c35-120), som uppges ha varit brorson till kejsaren Titus. Konverterade till judendomen, översatte Torah till arameiska - "Targum Onkelos". Arameiska var vid denna tid det språk på vilket judiska bosättningar på olika håll i det romerska riket kommunicerade med varandra.
  3. Meir ben Gabbais. En gabbai är en lekman som får bistå vid läsningen ur Torah.
  4. neofyten är en kandidat till invigning i ex. ett mysterium
  5. lat.: arkanum = hemlighet, hemligt medel
  6. Conrad Ferdinand Meyer (1825-1892), schweizisk författare, både lyriskt bevandrad och realist.
  7. J. W. von Goethe, i dikten "Selige Sehnsucht" 1814: Und so lang du das nicht hast,/dieses: Stirb und Werde!/bist du nur ein trüber Gast/auf der dunklen Erde.
  8. I "Othello" anförs Desdemonas näsduk som bevis för hennes påstådda otrohet.
  9. lat.: status viae. I koncilierna i Lyon (1245) och Florens (1439-1445) definierades döden som slutet för 'pilgrimstillståndet' (status viae), utöver vilket det inte finns någon tidslig fortsättning: "människan kan inte längre ändra den ställning hon intog till Gud i livet."
  10. lat.: status termini. Det slutliga tillståndet, där människan omfattas av nåden.
  11. Wieland, Christoph Martin (1733-1813), tysk lyriker och författare, sprungen ur en pietistisk tradition, verksam från upplysningen in i den tyska förromantiken.
  12. Ixion förbröt sig mot grekisk xenia genom att lönnmörda sin svärfar och försöka lägra Hera; han spändes fast vid ett brinnande, roterande hjul, som stannade bara när Orfeus slog an sin lyra.
  13. Edom var Israels grann-nation i söder och sydost, eduméerna/iduméerna figurerar som ständiga fiender i Gamla Testamentet.
  14. Gewordensein spelar på en dikotomi: "naturlig", basal tillvaro - kulturellt utvecklad och determinerad existens.
  15. lat.: nil inultum remanebit: på det att intet må förbli ostraffat (uppträder i bl.a. Dies Irae och Mozarts Requiem)
  16. ordet har flera betydelser: i Kabbala står det för den (exilerade) kvinnliga principen i Gud, i hebreiskan för Guds boning, oftast syftande på templet i Jerusalem.
  17. Upp. 3: 5
  18. it.: ritardando, musikterm: fördröjande av tempot, långsammare
  19. Sohar, bok i Kabbalatraditionen, avfattad av Rabbi Shimon Bar Yohai omkring 150 e. Kr.
  20. 2 Kor. 3: 18
Senast korrigerat 12.12.07

  • Utopins anda, sidorna 289-320
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan