FÖRORD
[
1
] Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad förväntar vi oss? Vad
står i beredskap för oss?
Många känner sig bara förvirrade. Marken gungar under fötterna, de vet inte var
upphovet ligger, vet inte varför. Detta inre tillstånd är ångest, får det mer
bestämda konturer blir det tal om fruktan.
En gång i tiden drog sagans hjälte ut i världen för att lära sig fruktan(
1
). I den tid som nyss gått tillända har samma sak gjorts med mindre möda och på
närmare håll, konsten behärskades på ett fasansfullt sätt. Men nu, när räkningen
gjorts upp med fruktans upphovsmän, är tiden mogen för en känsla, som är oss mer
värdig.
Det kommer an på att lära sig hoppas. Hoppet ger inte tappt i sin strävan, det
är förälskat i framgången, inte i misslyckandet. Och det står över fruktan, är
inte passivt som denna, än mindre inspärrat i ett Intet(
2
). Dess affekt är expansiv, den utvidgar människorna i stället för att inskränka
dem, kan aldrig lära sig nog om det, som på insidan gör dem målinriktade, på
utsidan kan vara dem till hjälp. Dess arbete kräver människor, som verksamt
kastar sig ut i det framväxande, av vilket de själva är en del. De står inte ut
med ett hundliv, en tillvaro som upplever sig som blott passivt utkastad i det
varande, ogenomskådat eller uppfattat som permanent eländigt. Att motarbeta
livsångesten och fruktans framfart är liktydigt med att motarbeta dess
upphovsmän, och dessa låter sig till stor del utpekas; det som kan vara världen
till hjälp söks i världen själv, och hjälpen står att finna där. Hur rikt har
man inte i alla tider drömt om detta, det bättre liv som skulle kunna vara
möjligt. Alla människors liv är genomvävda av dagdrömmar, en del av dem
visserligen banala, rentav avtrubbande flyktdrömmar, ett lätt byte för
bedragare, men en annan del är uppviglande, låter sig inte nöja med de rådande
dåliga förhållandena, ger inte avkall på någonting. Denna andra del rymmer
hoppet i sin kärna, och den går att lära ut. Den kan skalas fram ur den otyglade
dagdrömmen lika väl som ur det förslagna missbruket av denna, och befriad från
sitt falska kringverk låter den sig aktiveras. Människor har aldrig levt utan
dagdrömmar, det gäller bara att lära känna dessa drömmar grundligare och
därigenom hålla dem osvikligt inriktade, till nytta för saken, på det som är
rätt och riktigt. Må dagdrömmarna alltså fördjupas och vinna i omfång, ty det
innebär att de berikas med just den nyktra blicken på tingen; inte så [
2
] att de förhärdar sig, men så att de ser klart. Inte så att de nalkas tingen
som det enbart betraktande förståndet och tar dem som de står och är för
stunden, utan som det delaktiga förståndet, som tar tingen som de går, alltså
också så som de kan gå bättre. Må dagdrömmarna alltså verkligen få ett fullare
innehåll, det vill säga: bli klarare, mindre godtyckliga, mer bekanta, bättre
förstådda och närmare förbundna med tingens gång. För att det vete, som vill
mogna, skall kunna skördas och komma under tak.
Att tänka innebär att överskrida. Men inte så att delar av det föreliggande
sopas under mattan, inte heller så att de tilldelas en överdriven roll. Vare sig
i svåra tider eller på vägen ut ur dessa. Vare sig det gäller svårigheternas
upphov eller den ansats till vändning åt det bättre, som mognar fram i dem.
Därför mynnar verkligt överskridande heller aldrig ut i ett vakuum, som ligger
framför oss, svärmiskt, abstrakt utmålande. Utan det begriper det nya som något,
som finns förmedlat i det föreliggande, i dess dynamik, även om det krävs den
yttersta insats av vilja till detta nya för att frilägga det. Sant överskridande
är förtroget med och aktiverar den dialektiskt förlöpande tendens, som ryms i
historien. Primärt lever varje människa, genom att hon strävar, i framtiden;
förflutet kommer in först senare, och äkta samtid lyser fortfarande nästan helt
med sin frånvaro. Det tillkommande rymmer det man fruktar eller det man hoppas;
fick människan råda utan att hennes förhoppningar grusades, skulle framtiden
enbart rymma det man hoppades av den. Hoppets innehåll och funktion gör sig
ständigt påminda, och i tider när samhället befunnit sig i uppgång har de
ständigt omsatts i handling och fått stor spridning. Det är bara i
nedgångstider, i ett bedagat samhälle som dagens västliga, som en viss partiell
och förgänglig intention aldrig bär annat än utför. Hos dem, som inte vet sig
någon råd i nedgången, ställer sig fruktan då i vägen för hoppet och vänder sig
mot det. Den uppträder som subjektivistisk och nihilismen som objektivistisk
mask framför krisfenomenet: uthärdat men inte genomskådat, begråtet men inte
avvärjt. I alla händelser är en verklig kursändring inte möjlig på borgerlig(
3
) grundval, rentav i bourgeoisins inträdda och intagna avgrund, också om man,
vilket ingalunda är fallet, skulle önska detta. Det borgerliga intresset skulle
i stället vilja dra med sig varje annat, motsatt intresse i sitt eget
misslyckande; för att utmatta det nya livet utger det därför den egna dödskampen
för att vara principiell, av ontologisk natur. Den borgerliga tillvarons
utvägslöshet utsträcks till att gälla för hela den mänskliga situationen, för
varat rätt och slätt. I det långa loppet visserligen förgäves: det tomrum som
uppstått i det borgerliga är lika [
3
] efemärt som den klass, som framträder uteslutande i detta tomrum, och lika
hållningslöst som den skentillvaro samma klass försvurit sig åt i sin egen
primitiva omedelbarhet. Hopplösheten, i tidsperspektiv och i sak, är själv det
som är svårast att uthärda, det som under inga omständigheter går att förena med
mänskliga behov. Här ligger skälet till att också bedrägeriet, för att ha någon
verkan, måste tillgripa hopp som väckts med smicker och korrupta metoder. Och
här ligger också skälet till att just hoppet, reducerat till blott och bart
innerlighet eller förtröstan på ett hinsides, i sin tur förkunnas från alla
predikstolar. Det är slutligen skälet till att inte ens de sista
fattigdomsreservaten inom den västliga filosofin längre är i stånd att
frambringa sin eländets filosofi utan att ta handlån hos föreställningar om
överträffande, överskridande. Här innebär det rätt och slätt att människan till
sitt väsen är framtidsbestämd, men med den underförstådda, cyniskt-klassbestämda
brasklappen att framtiden är nattbarens neonskylt mot - framtidslösheten, och
människornas bestämmelse Intet. Nå, må de döda begrava sina döda; i det
tidsöverdrag, som den överståndna natten pådyvlar den gryende dagen, lystrar
denna redan till andra toner än den unket kvalmiga, väsenslöst nihilistiska
gravringningen. Så länge människan är försummad, är både den privata och den
offentliga tillvaron genomvävd av dagdrömmar; drömmar om ett liv bättre än det
som hittills kommit henne till del. I det oäkta sammanhanget, och självklart så
mycket mer i det äkta, vilar varje mänsklig avsikt på denna grund. Och till och
med när underlaget - som så ofta i det förflutna - framstått än som fullt av
sanddyner, än som yppigaste fata morgana, kan det förkastas bara av objektiv
tendensforskning och subjektiv intentionsforskning i förbund, och eventuellt
underkastas rening. Corruptio optimi pessima(
4
): det bedrägliga hoppet är en av människosläktets värsta missdådare, för att
inte säga försvagare, det konkret äkta dess sannaste välgörare. Det är alltså
insiktsfullt-konkret hopp, som subjektivt gör de kraftfullaste inbrytningarna i
fruktan och som objektivt gör mest för att kausalt avskaffa fruktans innehåll.
Tillsammans med det insiktsfulla missnöje, som hör samman med hoppet, eftersom
bägge framspringer ur ett nej till knapphet och nöd.
Att tänka innebär att överskrida. Men överskridandet har inte alltid haft så
gott väderkorn när det sökte sitt tänkande. Och när tänkandet väl var uppspårat,
kunde det hända att det fanns för många skumma ögon, som inte såg saken. Skämda
surrogat, moderiktigt-kopierande ställföreträdande, svinblåsan hos en
reaktionär, men också schematiserande tidsanda, detta var vad som förträngde det
[
4
] upptäckta. När det gäller det konkreta överskridandets medvetandeprocess
betecknar Marx vändpunkten. Men runt omkring den klänger sig gamla, invanda
tankebanor fast vid en värld utan front. Här är det inte bara människan som är
försummad, utan också insikten i hennes hopp. Man hör inte den anteciperande
klang, som alltid finns i den målinriktade strävan, urskiljer inte den
antecipatoriska rikedom, som alltid utmärker den objektiva tendensen. Längtan
(das Desiderium), den enda okorrumperade egenskapen hos alla människor, är
outforskad. Det ännu-icke-medvetna, ännu-icke-tillblivna, har inte ens trängt
igenom som ord, än mindre som begrepp, fastän det uppfyller varje mänskligt
sinne och dominerar horisonten för allt vara, och i den hittillsvarande
filosofin ligger detta blomstrande problemområde nästan stumt. Det framåtriktade
drömmandet, som Lenin säger, har inte reflekterats, på sin höjd berörts mer
sporadiskt men inte mötts av ett begrepp, som motsvarar det. Förväntan och
förväntat, å ena sidan i subjektet, å andra sidan i objektet, den samlade
mängden av allt som är i antågande, har ända fram till Marx inte framkallat ett
perspektiv på världen, där det ingår och rentav har en central plats. Den
kolossala förekomsten av utopiskt material i världen har knappt alls blivit
explicit belyst. Av alla besynnerligheter på okunnighetens område är denna en av
de mest frapperande. Marcus Terentius Varro(
5
) lär i sitt första utkast till en latinsk grammatik ha glömt bort futurumet;
inom filosofin har det än idag inte fått tillbörlig uppmärksamhet. Summa
summarum: ett i huvudsak statiskt tänkande har inte med ett ord nämnt, ja, inte
förstått denna beskaffenhet, och gång på gång sätter det punkt för ett skeende
det uppfattar som avslutat. Som kontemplativt vetande handlar det per definition
enbart om sådant som låter sig betraktas, nämligen det förflutna, medan det
välver avslutade forminnehåll ur det tillblivna över sådant, som ännu ligger i
sin linda. Följdriktigt är denna värld, också där den förstås historiskt, en
upprepningens värld eller ett evigt om-och-om-igen, ett palats där
ödesgudinnorna huserar, som Leibniz(
6
) uttryckte saken, utan att själv gå vidare från sitt konstaterande. Skeende
blir historia, insikt återerinran, festlighet firandet av något passerat. Fram
till våra dagar har alla filosofer genom att anta en färdigt existerande form,
idé eller substans haft denna syn på saken, också den postulerande Kant, till
och med den dialektiske Hegel. Härigenom har det fysiska såväl som det
metafysiska behovet kommit att tappa aptiten, i synnerhet har det vilseletts
beträffande de vägar, som leder till den utestående, förvisso icke enbart
bokmässiga tillfredsställelsen. Med sitt positiva korrelat: den ännu oavslutade
tillvarobestämdheten(
7
), höjd över varje res finita(
8
), uppträder hoppet inte i vetenskapshistorien, vare sig som psykiskt eller [
5
] kosmiskt väsen, och minst av allt som funktionär åt det som aldrig har
funnits, det möjliga nya. Därför: i
denna bok
ett synnerligen omfångsrikt försök att bringa filosofi till hoppet, som en
trakt i världen, bebodd som det bästa kulturland och outforskad som Antarktis.
Det sker i en kritisk och vidare utarbetad förbindelse med innehållet i
författarens tidigare utgivna böcker, »Spuren«, i särskild grad »Geist der
Utopie«, »Thomas Münzer«, »Erbschaft dieser Zeit« och »Subjekt-Objekt«(
9
). Längtan, förväntan, hopp behöver alltså sin egen hermeneutik, gryningen till
det som ligger framför oss kräver sitt specifika begrepp, novumet sitt
frontbegrepp. Och allt detta för att härvägen till det vi håller för nödvändigt
äntligen skall få en kritisk sträckning, obruten till sin inriktning, genom det
förmedlade möjlighetsriket. Docta spes, insiktsfullt hopp, kastar på så sätt
ljus över begreppet om en princip, som finns i världen och aldrig mer lämnar
denna. Detta redan för att den från början ingått i världsprocessen, fastän
filosofin kretsat kring den som katten kring het gröt. Och eftersom all medveten
historieproduktion på samma sätt inte ser annat än målet på sin tendenskunniga
väg, så spelar det i ordets goda bemärkelse utopiskt-principiella begreppet här
en absolut central roll, som begrepp för hoppet och dess människovärdiga
innehåll. Ja, docta spes ligger i den framträdda, expanderande horisonten för
det allt mer adekvata medvetandet om varje enskild sak. Förväntan, hopp,
inriktning på ännu icke realiserade möjligheter: detta är inte bara ett
grunddrag i det mänskliga medvetandet utan, konkret korrigerat och uppfattat, en
grundbestämning inom den samlade objektiva verkligheten. Efter Marx finns ingen
på det hela taget möjlig undersökning av sanningen och ingen beslutsrealism, som
skulle kunna kringgå världens innehåll av subjektivt och objektivt hopp,
försåvitt den inte är beredd att hamna i trivialitet eller gå in i en
återvändsgränd. Filosofin måste bli morgondagens samvete, måste ta ställning för
framtiden, måste ha kunskap om hoppet, annars kommer den inte att ha någon
kunskap alls. Och den nya filosofin, sådan den tog sin början med Marx, är
detsamma som filosofin om det nya, om det väsen som väntar på att förinta eller
uppfylla oss alla. Dess medvetande handlar om en riskfylld öppenhet och den
seger, som måste vinnas på dessa villkor. Dess rum är den objektivt-reella
möjligheten inuti processen, i föremålets egen bana, där det som människorna
radikalt eftersträvar [
6
] ännu ingenstans realiserats, men inte heller omintetgjorts. Dess ärende, som
bör drivas med all kraft, förblir det som verkligen hoppas i subjektet, det som
faktiskt låter sig hoppas i objektet: det gäller att utforska funktion och
innehåll i detta centrala ting för oss.
Det goda nya är aldrig så helt och hållet nytt. Dess inflytande sträcker sig
långt utöver de dagdrömmar, som genomväver livet och uppfyller den gestaltande
konsten. Utopiskt viljeinnehåll styr alla former för befrielserörelser, och alla
kristna är förtrogna med det på sitt sätt, med slumrande samveten eller känslan
att vara drabbade, genom Exodus och de messianska partierna i Bibeln. Likaså har
hela härvan av ha och inte-ha, när den ligger till grund för längtan och hopp,
liksom driften att komma hem, i varje fall legat och jäst i stor filosofi. Inte
bara i Platons Eros, utan också i det synnerligen betydelsefulla aristoteliska
materiebegreppet som möjligheten till väsen, och i det leibnizska
tendensbegreppet. Oförmedlat verkar hoppet i det kantska postulatet om det
moraliska medvetandet, förmedlat med värld arbetar det i Hegels historiska
dialektik. Men trots alla dessa spaningspatruller och till och med expeditioner
in på utopins område, finns hos dem alla något ofullgånget, en ofullgångenhet
som beror just på det betraktande perspektivet. Nästan mest påtagligt hos Hegel,
som gjorde den längsta utflykten: det som varit överväldigar det som är i
antågande, uppbådet av redan tillblivet blockerar fullständigt kategorierna
framtid, front, novum. Följaktligen kunde den utopiska principen inte komma till
genombrott, vare sig i den arkaisk-mytiska världen, trots uttåg ur denna, eller
i den urban-rationalistiska, trots explosiv dialektik. Skälet till detta är och
förblir att såväl den arkaisk-mytiska som den urban-rationalistiska mentaliteten
är betraktande-idealistiska och följaktligen såsom enbart passivt betraktande
förutsätter en tillbliven, avslutad värld. Häri inkluderat den till andra
stranden projicierade översinnliga världen, som återspeglar det tillblivna.
Fullkomlighetsgudarna å ena sidan, idéerna eller idealen å den andra är i sitt
illusionära vara res finitae i lika hög grad som jordelivets så kallade fakta i
dessas empiriska existens. Framtid av det äkta, processförbundet öppna slaget är
alltså oåtkomlig och främmande för varje renodlat betraktande. Endast ett
tänkande, som inriktar sig på att förändra världen och informera viljan att
förändra den, griper sig framtiden (det oavslutade tillkomstrummet framför oss)
an som något annat än dilemma, det förgångna som något annat än trollbindning.
Den avgörande punkten är alltså följande: endast vetande som medveten
teori-praxis har något att säga om det uppkommande och sådant som låter sig
avgöras inom dess ram, [
7
] betraktande vetande däremot kan per definition endast gälla redan tillblivet.
Ett omedelbart uttryck för denna dragning till förflutenhet, detta åberopande på
tillblivenhet(
24
) är i myten försjunkenheten i jaget, dragningen till det uråldriga, liksom den
ständiga övervikten för det egentligt hedniska, nämligen det astralmytiska,
vilket utgör den fasta infattningen kring allt timande. Det metodiska uttrycket
för samma bindning till förflutenhet, samma främlingskap inför framtiden är inom
rationalismen Platons anamnes(
10
), läran att kunskap inte är annat än återerinran. Det som på nytt erinras är
idéer man skådat före födseln, en omgivning av urförflutet eller historielös
evighet. Enligt detta sammanfaller väsenhet (Wesenheit;
11
) rätt och slätt med förflutet (Ge-wesenheit), och Minervas uggla(
12
) inleder aldrig sin flygning förrän det skymmer på, när en gestalt ur livet
redan sjunger på sista versen. Också Hegels dialektik, i sin slutliga »krets av
kretsar«, är på samma sätt hämmad av spöket Anamnesis(
10
) och förvisad till antikkabinettet. Först Marx ersatte detta med förändrandets
patos som utgångspunkt för en teori, som inte resignerat faller tillbaka på
skådande och utläggning. Den stränga boskillnaden mellan framtid och förflutet
bryter därmed samman av sig själv, icke-realiserad framtid blir synlig i det
förflutna; hämnat och ärvt, förmedlat och infriat förflutet synligt i framtiden.
Ett isolerat fattat och på detta sätt fasthållet förflutet är en ren
varukategori, det vill säga ett försakligat faktum utan medvetande om sitt
fieri(
13
) och sin fortlöpande process. Äkta handling i samtiden själv äger emellertid
rum bara inom totaliteten av denna process, oavslutad såväl bakåt som framåt,
och materialistisk dialektik blir det instrument, med vilket processen
behärskas, fram mot det förmedlade och behärskade novumet. Det arv, som närmast
erbjuder sig för uppgiften, är förnuftet från den tidsålder där borgarklassens
ännu var progressiv (med minus för lokalt betingad ideologi och tilltagande
innehållslig utarmning). Men detta förnuft är inte det enda arvet, det är
snarare så att också de föregående samhällena och rentav många av deras myter
(om igen minus den rena ideologin och inte minst med avdrag för rester av
förvetenskaplig vidskepelse) i vissa fall lämnar progressivt arvegods till en
filosofi, som har övervunnit den borgerliga kunskapsbarriären, även om detta
material självklart i särskilt hög grad måste genomlysas, kritiskt tillägnas,
ges en annan funktion. Man behöver bara tänka på ändamålets (varthän, för vad)
roll i förkapitalistiska världsbilder eller på den roll kvaliteten spelar i
deras [
8
] icke-mekaniska naturbegrepp. Eller på myten om Prometeus, som Marx utnämner
till det förnämsta helgonet i den filosofiska kalendern. Eller på myten om den
gyllene tidsåldern, och dess förläggande till framtiden i det messianska
medvetandet hos så många undertryckta klasser och folk. Den marxistiska
filosofin, som den filosofi som äntligen förhåller sig adekvat till
tillblivelsen och framväxandet, är också förtrogen med hela det förflutna i dess
skapande bredd, eftersom den överhuvud taget inte vet av något förflutet utöver
det ännu icke avslutade, ännu levande. Marxistisk filosofi är framtidens
filosofi, hör alltså också till framtiden i det förflutna; i kraft av detta
samlade frontmedvetande är den en levande, med skeendet förtrogen, åt novumet
försvuren teori-praxis till den förstådda tendensen. Och avgörande förblir: det
ljus i vars sken det processmässigt-oavslutade totumet avbildas och förs framåt,
heter
docta spes, dialektisk-materialistiskt begripet hopp.
Grundtemat hos den filosofi, som består och är i det den blir till, är det ännu
icke realiserade, ännu ofärdiga Hemmet (Heimat) sådant det utvecklas och växer
fram i den dialektisk-materialistiska kampen mellan gammalt och nytt.
I detta syfte uppställs här ännu ett normgivande begrepp(
14
). Ett begrepp som pekar framåt, som låter oss gå upp i täten, inte lunka i kön.
Dess innebörd lyder: ännu-icke, och det gäller att förstå sig på den. I enlighet
med vad Lenin har låtit förstå i en efterhand mycket lovprisad, om än inte lika
flitigt behjärtad passage:
»"Vad är det vi måste drömma om?" - jag har skrivit ned dessa ord och känner mig
förskräckt. Jag föreställde mig att jag sitter på en "unionskonferens", och mitt
emot mig sitter redaktörer och medarbetare på "Rabotscheje Djelo". Och nu reser
sig kamrat Martynov och vänder sig hotande till mig: "Tillåt mig att fråga er:
har en självständig redaktion fortfarande rätt att drömma utan att först fråga
partikommittén?" Och efter honom reser sig kamrat Kritsjevskij och fortsätter (i
det han filosofiskt fördjupar kamraten Martynov, som redan fördjupat kamraten
Plechanov(
15
)) än mer hotfullt: "Jag går ett steg längre. Jag ställer mig frågan om en
marxist överhuvud taget har rätten att drömma, så länge han håller i åtanke, att
mänskligheten enligt Marx bara ställer sig uppgifter, som den kan lösa, och att
taktiken är en process, där uppgifterna växer i takt med partiet?"
[
9
] Vid blotta tanken på dessa hotfulla frågor blir jag iskall över hela kroppen,
och min enda tanke gäller var jag skulle kunna ta betäckning. Jag får försöka
gömma mig bakom Pissarev.
"Den ena motsättningen är inte den andra lik", skrev Pissarev om tvedräkten
mellan dröm och verklighet. "Mina drömmar kan löpa före händelsernas naturliga
gång, eller råka helt och hållet på avvägar, vägar som aldrig kan beträdas i
händelsernas naturliga gång. I det första fallet är drömmandet helt oskadligt;
det kan rentav främja och stärka den arbetande människans handlingskraft...
Sådana drömmar rymmer ingenting som hämmar eller förlamar skaparkraften,
tvärtom. Om människan helt saknade förmåga att drömma på detta sätt, om hon inte
emellanåt kunde löpa i förväg för att i fantasin se bilden, enhetlig och
fullbordad, av det verk som just börjar växa fram under hennes händer, så kan
jag absolut inte föreställa mig vilken bevekelsegrund, som skulle förmå
människor att ge sig i kast med vidlyftiga och ansträngande uppgifter inom
konsten, vetenskapen och det praktiska livet, och föra dem i hamn... Tvedräkten
mellan dröm och verklighet är inte av skadlig natur, om den drömmande bara tror
helhjärtat på sin dröm, om han uppmärksamt iakttar livet, jämför det han ser med
sina luftslott och överhuvud taget arbetar samvetsgrant på att förverkliga sin
drömbild. Finns det bara någon form av beröringspunkt mellan dröm och liv, så är
allt i sin ordning.
Drömmar av det slaget är det tyvärr ont om inom vår rörelse. Och skulden till
detta bärs främst av dem, som bröstar sig med sin nykterhet och sin "närhet"
till det "konkreta"; jag tänker då på företrädarna för den legala kritiken och
den icke-legala bakvagnspolitiken.« (Lenin, Was tun?, Ausgewählte Werke, 1946,
I, s.315).
Det framåtriktade drömmandet förses så med ytterligare ett tecken. Denna bok
handlar uteslutande om sådant hopp, som siktar längre än till dagens datum.
Temat i verkets fem delar (skrivna 1938-47, genomsedda 1953 och 1959) är
drömmarna om det bättre livet. Drömmarnas oförmedlade(
16
) sida, men framför allt den sida och det innehåll som kan förmedlas, tas upp i
hela sin bredd, undersöks och prövas på sin halt. Vägen går över de obetydliga
dagdrömmarna till de mera omfattande, över de vacklande, som låter sig
missbrukas, till de stränga, över de [
10
] växlande luftslotten till det Ena, som fattas och är nödvändigt(
17
). Det hela inleds alltså med dagdrömmar av genomsnittligt slag, fritt och lätt
valda från ungdomen till höga ålderdomen. De upptar den första delen:
Redogörelse,
som ägnas åt mannen på gatan och de spontana önskningarna. Därpå följer
omedelbart, som ett bärande fundament för fortsättningen, den andra och
grundläggande delen: Undersökningen av det anteciperande medvetandet. Av
sakliga skäl, eftersom själva saken här får sin
Grundläggning
är denna del i långa avsnitt ingen lätt lektyr, tvärtom tilltar
svårighetsgraden efterhand. För den läsare, som blir hemmastadd i texten och
alltmer fördjupar sina insikter, blir den dock i samma grad en text med
avtagande svårighet. Det intressanta ämnet minskar likaså svårigheten att
tillägna sig det, på samma sätt som ljuset från höjden hör ihop med
bergsbestigandet och bergsbestigandet med den givande utsikten. Uppgiften är
här att få primärdriften hunger att framträda och att demonstrera hur den leder
vidare till ett nej till brist och nöd, och därmed till den viktigaste
förväntningsaffekten: hoppet. En huvuduppgift i denna del är
upptäckten och det otvetydiga noterandet av det »ännu-icke-medvetna«.
Det står för något som vi fortfarande är relativt omedvetna om, om man ser till
framsidan, den som vetter bort från oss. Denna sida är vänd mot ett gryende
nytt, som hittills aldrig ingått i ett medvetande, och inte exempelvis mot
något bortglömt, möjligt att erinra för att det en gång förelegat, medan det nu
är bortträngt eller arkaiskt nedsjunket i det undermedvetna. Från Leibniz'
upptäckt av det undermedvetna över den romantiska psykologins sysslande med
natt och urmörker och fram till Freuds psyko-analys har det i allt väsentligt
bara varit »skymningen bakom oss« som betecknats och undersökts. Man trodde sig
ha upptäckt: all samtid bär på en minnesbörda, på det förflutna i det
icke-längre-medvetnas källarvåning. Vad man inte upptäckte var att det i det
nuvarande, ja, i det hågkomna självt finns något pådrivande och något som
blivit avbrutet, ett ruvande på och ett föregripande av ännu-icke-tillblivet;
och detta avbrutet-inbrytande tilldrar sig inte i medvetandets källarvåning,
utan vid dess front. Därför handlar det här om de psykiska processerna bakom
den första framträdelsen, vilka är så utmärkande framför allt för ungdomen, för
brytningstider, för produktivitetens äventyr, alltså för alla fenomen, i vilka
det icke framträdda döljer sig och vill artikuleras. Det anteciperande är på så
sätt verksamt på hoppets fält; hoppet uppfattas alltså
inte enbart som affekt,
som motsats till fruktan (ty också fruktan kan ju antecipera), utan
mer fundamentalt som riktningsakt av kognitiv art
(och här är [
11
] motsatsen då inte fruktan, utan hågkomst). Den på& detta sätt
karakteriserade framtidsintentionens föreställning och tankar är utopiska, men
om igen inte i snäv, rentav enbart på ordets dåliga innebörd (överspänt
utmålande, en sorts abstrakt lek) inriktad bemärkelse, utan just i en bemärkelse
som nu kan försvaras, som framåtriktad dröm, antecipation överhuvud taget. Där
kategorin utopi alltså, utöver den gängse, med rätta nedvärderade innebörden,
också rymmer den andra, inte tvunget abstrakta eller världsfrämmande, utan
tvärtom i sin kärna världstillvända aspekten: önskan att gripa initiativet,
överträffa händelsernas naturliga gång. Förstått på detta sätt är temat för
verkets andra del den utopiska funktionen och dess innehåll. Framställningen
undersöker hur denna funktion förhåller sig till ideologi, till arketyper, till
ideal, till symboler, till kategorierna front och novum, Intet och Hem (Heimat),
och till nu och här-ets (das Jetzt und Hier) urproblem. Härvid måste man ta ad
notam, med avgränsning mot alla former för ytlig-statisk nihilism: också Intet
är en utopisk kategori, om än en extremt mot-utopisk sådan. Långt ifrån att
bilda en utplånande grund eller vara en bakgrund av detta slag (så att varats
dag skulle befinna sig mellan två på förhand bestämda nätter), »föreligger«
Intet - precis som den positiva utopiska kategorin: Hemmet eller Alltet (das
Alles) - enbart som objektiv möjlighet. Det cirkulerar i världsprocessen, men är
inte till förfång för den; bägge två, Intet och Alltet - är som utopiska
karaktärer, som hotande eller infriande resultatbestämningar ännu på intet sätt
avgjorda i världen. Och på samma sätt är nu och här-et, detta som oavlåtligt tar
sin början i all närhet, en utopisk kategori, ja, den mest centrala av alla; då
den ju, till skillnad från det destruktiva kretsloppet hos ett Intet, det i en
ljusblixt framskymtande draget hos ett Allt, ännu inte ens har inträtt i tid och
rum. Tvärtom jäser innehållen i denna den mest omedelbara närhet ännu helt och
hållet i det levda ögonblickets dunkel som den verkliga världsknutens,
världsgåtans dunkel. Det utopiska medvetandet vill skåda vitt omkring sig, men
sist och slutligen bara för att genomtränga det just levda ögonblickets helt
närliggande dunkel, där allt varande driver fram på ett sätt som är fördolt för
det. Med andra ord: man behöver den starkaste kikare, det slipade utopiska
medvetandets kikare, för att genomtränga just det som ligger allra närmast. Som
den mest omedelbara omedelbarhet, där kärnan till att-befinna-sig och
att-vara-där ännu befinner sig, och på samma gång världshemlighetens hela knut.
Detta är inte något som är förborgat exempelvis bara för det bristfälliga
förståndet, [
12
] medan saken i och för sig själv skulle ha ett glasklart eller i sig vilande
innehåll. Det rör sig i stället om den realhemlighet, som problemet världen
fortfarande är för sig själv, och till vars lösning den överhuvud taget befinner
sig i process och är på väg. Det ännu-icke-medvetna i människan hör så i högsta
grad ihop med det ännu-icke-tillblivna, ännu-icke-framträdda, manifest
framställda i världen. Ännu-icke-medvetet kommunicerar och växelverkar med det
ännu-icke-tillblivna, närmare bestämt med det gryende i historia och värld. Och
härvid skall undersökningen av det anteciperande medvetandet principiellt
säkerställa, att de egentliga spegelbilderna, som sedan följer, eller till och
med avbildningarna av det önskat, föregripet bättre livet, blir
psykiskt-materiellt begripliga. Ur det anteciperande skall alltså vinnas
kunskap, på grundval av en ännu-ickets ontologi. Så mycket här om den andra
delen, om den subjekt-objektmässiga funktionsanalys av hoppet, som där tar sin
början.
Tillbaka nu till de enskilda önskningarna: först bland dessa framträder om igen
de betänkliga representanterna för genren. I stället för de spontana och
obetydliga önskebilderna i Redogörelsen kommer nu de bilder till synes, som går
i borgerligt ledband. Med denna styrning blir det möjligt att undertrycka och
missbruka dem; färga i rosa och blodrött. Den tredje delen:
Övergång
visar
Önskebilder i spegeln,
en förskönande spegel, som ofta bara återger hur den härskande klassen önskar
sig att de svaga skall önska. Men så fort det blir fråga om en folklig spegel
renas bilden, på sagans tydliga och underbara sätt. De speglade, mycket ofta
normerade önskningarna fyller denna del; gemensamt för dem alla är att de
sträcker sig efter det brokiga, det mångskiftande, som signaler för ett
förmodat eller sant bättre tillstånd. Hit hör förklädnadens lockelse, det
belysta
skyltfönstret,
sedan följer
sagans värld,
ett förgyllt fjärran som mål för
resan,
därpå
dansen,
filmens
drömfabrik, exemplet
teatern.
Företeelser som dessa antingen förespeglar ett bättre liv, som i
underhållningsindustrin, eller utmålar ett i allt väsentligt förevisat som om
det vore verkligt. Först när utmålandet övergår i ett fritt och med avsikt
framställt utkast befinner man sig bland de egentliga utopierna, nämligen de
utopiska planerna eller skisserna.
De upptar den fjärde delen:
Konstruktion,
med ett historiskt rikt material, och ett som inte bara förblir historiskt; det
breder ut sig i de medicinska och sociala, de tekniska, arkitektoniska och
geografiska utopierna, i måleriets och diktningens önskelandskap. Här möter vi
önskebilderna av
hälsan,
de grundläggande bilderna av ett [
13
]
samhälle utan nöd,
teknikens
under och luftslotten i
arkitekturens
rika önskeutbud. Eldorado-Eden uppenbarar sig i de
geografiska upptäcktsresorna,
landskapen i en miljö med mänskligare mått i
måleriet och lyriken,
ett överordnat perspektiv i
visheten.
Allt detta är fullt av överskridande inslag, bygger implicit eller explicit på
vägen till en fullkomligare värld och dennas målbild, på framträdelser långt
mer grundligt utarbetade och verkliga än de hittills varit i sin empiriska
gestalt. Också här finns en uppsjö på godtycklig och abstrakt flykt, men de
stora konstverken visar ändå i allt väsentligt ett till verkligheten relaterat
för-sken(
18
) av själva den sak, som de drivit till fulländning. I detta växlar blicken på
det i förväg utformade, estetiskt och religiöst utexperimenterade väsendet, men
varje försök av detta slag experimenterar fram något överträffande, något
fullkomligt, som ännu aldrig funnits på denna jord. Den blick, som betraktar
detta innehåll, är mer eller mindre konkret, svarande mot den aktuella
klassbarriären, och ändå dukar de utopiska grundmålen hos de för stunden
härskande s.k. konstnärliga uttrycken inom de s.k. stilarna, dessa prov på
»överskott« höjda över ideologin, inte alltid under samtidigt med sina
samhällen. Egyptiskt byggande är viljan att bli som sten, med dödskristallen som
eftersträvad fullkomlighet; gotiskt byggande viljan att bli som Kristi vinstock,
med livsträdet som eftersträvad fullkomlighet. Och på samma sätt visar sig
konsten i sin helhet vara fylld av företeelser, som drivs till
fullkomlighetssymboler, till en slutpunkt som är utopisk till sitt väsen.
Hittills har det visserligen bara varit självklart att socialutopierna är -
utopiska. För det första för att de kallas så, och för det andra för att ordet
luftslott mest har brukats i förbindelse med dem, och då inte bara med syftning
på de abstrakta bidragen till genren. Genom detta har, som redan påpekats,
begreppet utopi kommit att inskränkas på ett olyckligt sätt, nämligen så att det
handlar enbart om statsromaner, men framför allt så att det genom den
övervägande abstrakta karaktären hos dessa statsromaner kommit att anta just det
abstrakta lekdrag, som avskaffades, undanröjdes först med socialismens framsteg
från dessa utopier till vetenskap(
19
). Här förekom i alla fall, med alla reservationer,
ordet
utopi, det av Thomas More myntade, även om det filosofiskt långt mer
omfattande
begreppet
utopi saknades. Å andra sidan noterades inte mycket av utopiskt intresse i
andra, exempelvis tekniska önskebilder och planer. Trots Francis Bacons »Nova
Atlantis« utstakades aldrig något gränsland med egen pionjärstatus och egna,
till naturen förlagda [
14
] förhoppningsinnehåll inom tekniken. Och än mindre såg man det inom
arkitekturen; här var det på sin höjd fråga om byggnader, som bildar,
efterbildar, förespeglar ett skönare rum. Förvånande nog upptäckte man inte
heller det utopiska innehållet i måleriets och poesins situationer och landskap,
vare sig det gällde deras fantasmer eller - i särskild grad - deras djupt
inträngande och vitt utblickande möjlighets-realismer. Och likväl är utopisk
funktion, innehållsligt förvandlad, verksam inom alla dessa sfärer; svärmiskt i
de enklare bilderna, på sitt eget sätt precist och realistiskt i de stora. Just
den mänskliga fantasins rikedom, i förening med dess korrelat i världen (när
fantasin blivit sakkunnigt-konkret), kan inte utforskas och inventeras på annat
sätt än genom utopisk funktion; lika lite som den kan prövas på sin halt utan
dialektisk materialism. Det specifika för-sken, som konsten ger prov på, kan
liknas vid ett laboratorium, där förlopp, figurer och karaktärer drivs mot sin
typiska och karakteristiska slutpunkt, mot en avgrund eller en finalens sällhet;
denna i varje konstverk inskrivna blick för det väsentliga hos karaktärer och
situationer, som man efter dess mest sinnestillvända representant kan kalla för
den shakespeareska, efter dess mest begreppspräglade den danteska, förutsätter
att det finns möjlighet, som överskrider den redan föreliggande verkligheten.
Här siktar överallt framåtblickande akter och inbillningar, drar överallt
subjektiva, men i givet fall också objektiva drömvägar från det tillblivna mot
det fullgångna, mot den symbolmässigt inkretsade fullgångenheten. På så vis får
begreppet om ännu-icket och den gestaltande avsikten i samma riktning inte
längre sitt enda, eller rentav: sitt uttömmande exempel i socialutopierna; hur
viktiga dessa än - bortsett från all annan möjlig funktion - må ha blivit för
den som kritiskt vill ta del av ett utfört anteciperande. Men att inskränka det
utopiska till att gälla Thomas Mores infallsvinkel, eller rätt och slätt
orientera det därefter, vore detsamma som att reducera elektricitet på
bärnstenen, från vilken den har sitt grekiska namn(
20
) och på vilken den först noterades. Ja, det utopiska sammanfaller i så liten
grad med statsromanen att hela totaliteten
filosofi
(en stundom nästan bortglömd totalitet) måste till för att innehållsligt göra
rättvisa åt det som betecknas med ordet utopi. Därav bredden hos de
antecipationer, önskebilder, förhoppningsinnehåll, som samlats i avsnittet
Konstruktion.
Därför - såväl före som efter de fantastiska statsromanerna - uppmärksammandet
och tolkandet av medicinska, tekniska, arkitektoniska, [
15
] geografiska utopier, liksom av de egentliga önskelandskapen i måleri, opera,
diktning. Därför, slutligen, är detta rätta platsen att skildra det skiftande
förhoppningslandskapet och de specifika perspektiven på detsamma i den
filosofiska vishetens sätt att nalkas problemet. Detta trots den starka
känslomässiga tonvikten vid det förflutna i de hittillsvarande filosofierna; -
den nästan alltid eftersträvade riktningen: fenomen-väsen uppvisar trots allt en
tydlig utopisk pol. Raden av gestaltningar, som socialt, estetiskt och
filosofiskt har att göra med »det sanna varats« kultur, mynnar i tillämpliga
delar, i det de stiger ned till det i alla sammanhang utslagsgivande planet, ut
i frågorna om ett liv i det uppfyllande arbetet, befriat från utsugning, men
också i frågorna om ett liv bortom arbetet, det vill säga i
fritidens önskeproblem.
Den yttersta viljan är att vara sant närvarande. Så att det levda ögonblicket
tillhör oss och vi det, och så att man kan säga »Dröj kvar« till det. Människan
vill äntligen stå som sig själv i nu och här-et, vill inträda i sitt fulla liv
utan uppskov och avstånd. Den äkta utopiska viljan är på intet sätt ändlös
strävan, tvärtom: den siktar mot den rena omedelbarheten - som vi inte förfogar
över i denna form - i detta att-befinna-sig och att-vara-där, som äntligen
förmedlat, förklarat och uppfyllt, lyckligt-adekvat uppfyllt. Det är detta
utopiska gränsinnehåll, som åsyftas i Faustplanens »Dröj, du är så skön«. De
objektiva förhoppningsbilderna i »Konstruktion« pressar så oemotståndligt på mot
bilderna av den uppfyllda människan själv och deras med henne fullt ut
förmedlade omgivning, det vill säga: Hem. Den femte och sista delen:
Identitet,
är ett försök till inventering av dessa intentioner. Här uppträder, som utkast
till människolikhet, moralens olika
ledbilder,
och de inte sällan antitetiska
ledplanscherna
(
21
) för det rätta livet. På nästa steg framträder det
mänskliga gränsöverskridandets
diktade figurer: Don Juan, Odysseus, Faust, den siste just på väg mot det
fullkomliga ögonblicket, i en utopi som upplever alla aspekter på världen; Don
Quijote varnar och kräver, i drömmens monomani, drömmens djup. Som kallelse och
maning från mycket direkta uttryckslinjer, som finner sina mål i fjärran,
stiger
musiken
upp, konsten att i sång och ton uttrycka den yttersta intensitet, det utopiskt
mänskliga i världen. Och på nästa steg samlas
förhoppningsbilderna mot döden,
mot detta det starkaste kontraslaget till utopin; döden är därför utopins
framkallare och kan aldrig lämnas ur räkningen. I synnerhet i döden härjar det
Intet, som uppslukas av det utopiskas intåg i varat; i all tillblivelse och all
seger [
16
] ingår förintandet av det onda som en aktiv beståndsdel. Mytiskt, med udden
riktad mot död och försyn, kulminerar alla de glädjebudskap, som utgör
religionens
drömsyn. De är helt och hållet illusionära, men med en human kärna, som ytterst
siktar på befrielse från lidandet, på frihet till »Riket«. Sedan följer, med
jordisk inriktning på sådana förhållanden, framtidsproblemet i Hemmets bärande,
vidsträckta
rum:
naturen.
På alla dessa områden kvarstår som central punkt problemet med vad som är
önskvärt utan reservation, eller det
högsta goda.
Dettas utopi om det Ena, som är nödvändigt, är överordnad alla andra, fastän
just den i lika hög grad som människornas tillstädesvaro (Gegenwärtigsein)
fortfarande står i vida fältet. Förutsatt att mindre högtidliga mål väl
uppnåtts och är tillgängliga, på den väg där basbehoven blir tillgodosedda. Den
väg som först leder till sådana skatter, som äts av mott och mal(
22
), och först därefter till sådana, som äger bestånd. Denna väg är och förblir
socialismens väg, den konkreta utopins praxis. Allt som är icke-illusionärt,
real-möjligt i förhoppningsbilderna samlas hos Marx, och arbetar - som alltid
varierat efter det enskilda fallet, ransonerat efter situationen - i den
socialistiska världsförändringen. Hoppets byggnadskonst blir därigenom i hög
grad en konst, som griper sig människorna an, medan dessa hittills betraktat den
enbart som dröm och upphöjt, rentav alltför upphöjt för-sken, den blir en konst
som bygger den nya jorden. Drömmarna om ett bättre liv har alltid gällt frågan
hur man gör för att bli lycklig, en process som kan ta vid först i och med
marxismen. Detta konstaterande ger också pedagogiskt och innehållsmässigt ny
tillgång till den skapande marxismen, från nya utgångspunkter av såväl subjektiv
som objektiv art.
Denna uppräkning tränger nu till en utförlig karakteristik. I smått som i stort,
i görligaste mån prövad på sin halt, med viljan att frigöra
verklighetsinnehållet. Så att det som existerar i ett tillstånd av reell
möjlighet, det reellt ännu oinfriade (allt annat är avfall: rena tankeprodukter
och hjärnspöken), tar steget in i det positiva varat enligt sin reella
möjlighet. Detta är inget annat än en stor enkelhet, eller det Ena som är
nödvändigt. En hoppets encyklopedi bjuder ofta på upprepningar, men ingenstans
överlappningar, och vad de förra beträffar, så gäller här Voltaires sats, att
han skall upprepa sig ända tills han blivit förstådd. Påståendet gäller så
mycket mer som bokens upprepningar i möjligaste mån äger rum först på ett nytt
plan, och följaktligen har lärt något nytt på vägen, samtidigt som de hela tiden
söker få det identiska målet att framträda. Inriktningen på det Ena, som är
nödvändigt, levde också i [
17
] filosofierna i det förflutna; hur skulle de annars ha kunnat vara kärlek till
visdomen? Och hur skulle det annars ha kunnat finnas stor filosofi, det vill
säga filosofi som oavlåtligt och totalt inriktade sig på det egentliga, det
väsensmässiga? Rentav materialistiskt stor filosofi, med förmågan till verklig
avbildning av det väsentliga i dess sammanhang (des zusammenhängend
Wesentlichen)? Med det grundläggande draget att söka förklara världen ur denna
själv (trygg i sin förtröstan på att kunna göra det) och vara inriktad på
jordisk lycka (trygg i sin förtröstan på att kunna finna den)? Men vishetens
vänner fram till våra dagar, inklusive materialisterna i deras läger, har fram
till Marx förutsatt det egentliga som redan ontiskt-föreliggande, ja, som
statiskt-avslutat: från vattnet hos den enkle Thales till i-och-för-sig-idén hos
den absolute Hegel. Ytterst har det alltid varit den platonska anamnes-hinnan
kring det dialektiskt-öppna Eros, som har avhållit, på ett
kontemplativt-bakåtblickande sätt avstängt den hittillsvarande filosofin,
inklusive Hegel, från allvaret i front och novum. På så sätt kom perspektivet
att förkortas, på så sätt spände hågkomsten ifrån hoppet. Därför uppstod hopp
inte i anslutning till hågkomsten (hågkomst av framtiden i det förflutna).
Därför uppstod inte heller hågkomst i anslutning till hoppet (vid den historiskt
förmedlade, historieavkastande konkreta utopin). Man föreföll redan ha kommit
varats tendens på spåret, det vill säga: kommit till ro på spåret bakom den.
Världens realprocess verkade redan ha kommit underfund med sig själv, kommit i
hamn, förtöjt vid kaj. Men det skapande-avbildande hos det sanna, verkliga låter
sig på ingen punkt avbrytas, som om den process som står till avgörande i
världen redan skulle vara avgjord. Först när man gjort sig kvitt det
slutet-statiska varabegreppet blir hoppets verkliga dimension synlig. Världen är
tvärtom full av anlag till något, tendens mot något, latens av något, och det
något som härvid åsyftas, heter uppfyllande av det intenderande. Heter en värld
som i större utsträckning svarar mot oss, fri från ovärdig smärta, rädsla,
självalienation, Intet. Men denna tendens står mitt uppe i rörelsen, en rörelse
som har just novumet för ögonen. Det verkligas varthän visar först i novumet sin
mest radikala föremålsbestämdhet(
23
), och denna anropar den människa, på vilken novumet har sina armar. Marxistiskt
vetande innebär att de dunkla processerna bakom uppkomsten inträder i begrepp
och praxis. På novumets problemområde ligger vetandets vidsträckta, ännu vita
fläckar orörda; inför dem blir världens visdom åter ursprunglig och ung. Om
varat förstås ur sitt varifrån, så är det enbart för att mynna ut i ett lika
tendensförbundet, ännu oavslutat varthän. [
18
]
Det vara, som betingar medvetandet, liksom det medvetande, som bearbetar varat,
kan ytterst förstås bara utifrån det och i det, varifrån och vartill det
tenderar.
Väsen är inte en avslutad mängd ur det förflutna (Ge-wesenheit); tvärtom:
världens väsen står självt vid dess front.
Noter:
- Med
anspelning på bröderna Grimms saga
Märchen von einem, der auszog, das Fürchten zu lernen.
- Intet
, non esse, är precis vad det utsäger: absolut ingenting, den omintetgjorda
strävan, frånvaron av rörelse, värmedöd. Motsatsen är Sein, esse, enkelt,
obestämt vara, utan tidsliga och rumsliga bestämningar. Jag vill så långt möjligt undvika att markera Blochs begrepp med
versaler, det innebär en sorts språklig främmandegörelse; men tre blochska
begrepp har fått utgöra undantag som bekräftar regeln: Intet (Nichts), Allt
(Alles) och Hem, Hemland (Heimat); dessutom skrivs det Ena (som kommer från
annat håll) och det Helt Andra med versaler. Termer som ännu-icke,
substantiverat "att" och "vad" etc. skrivs alltså konsekvent med liten bokstav.
(Dessutom har jag ofta skrivit intet i stället för Intet i avsnitt, där termen
framstår som en smula försvagad, ex. från s.1384 och framåt).
- bürgerlich
borde översättas "bourgeois"; i svenskan har "borgerlig" urvattnats av det
journalistiska bruket och kommit att skrida till något långt trivialare än den
ursprungliga innebörden. Synd att även danskans "burgöjsere" är ett godmodigt
skällsord.
- lat.: fördärvandet av det bästa är det värsta
- Marcus Terentius Varro
(116-27 f. Kr.) var sin tids encyklopedist och har skrivit i de flesta ämnen,
här åsyftas väl verket "De lingua latina".
- Gottfried Wilhelm Leibniz
(1646-1716). Vid fjorton års ålder skrevs L. in vid Leipziguniversitetet, där
han studerade filosofi och matematik.
Dissertatio de arte combinatoria
från 1666 är hans egentliga filosofiska avhandlingsarbete; här introducerar han
en matematisk förenkling av kombinatoriken, vars grundidéer han hämtat upp hos
matematikprofessorn Weigel i Jena. Framöver undviker Leibniz att fångas upp av
den akademiska världens institutioner (samtidigt som han har en enorm
korrespondens med lärde och akademier i hela Europa), om detta gör G.M. Ross
("Leibniz", Oxford 1984) följande kommentar: "
...one of the reasons why he was so hostile to universities as institutions was
because their faculty structure prevented the cross-fertilisation of ideas which
he saw as essential to the advance of knowledge and of wisdom. The irony is that
he was himself instrumental in bringing about an era of far greater intellectual
and scientific specialism, as technical advances pushed more and more
disciplines out of the reach of the intelligent layman and amateur."
Från 1667 möter vi därför Leibniz som sekreterare åt baronen Johann Christian
von Boineburg, bosatt i Frankfurt; vid denna tid är Leibniz fortfarande en
renässansaktig "allätare" och föreställer sig kanske en karriär som diktare. I
Paris bevistar han 1672 Christiaan Huygens föreläsningar i fysik och matematik
och kommer i kontakt med Saint-Vincents arbeten om serieutveckling. Han upptar
kontakter med Englands Royal Society (där han blir invald 1673), och upptäcker i
varje sådant nytt möte hur otillräckliga hans matematikkunskaper är - men han
arbetar konsekvent på att förbättra dem, och han är framför allt själv kreativ.
Den 21 november 1675 brukar han för första gången notationen f(x)dx, och i samma
manuskript uppställer han reglerna för derivering - han uppfattade dock inte
derivatan som ett gränsvärde, den förste att göra detta är d'Alembert. Vid denna
tid har Leibniz en brevväxling med Newton, som saboteras av tidens långsamma
postgång, senare hävdar Newton att Leibniz inte löst ett enda problem, som inte
tidigare var löst av andra (inklusive honom själv). Från 1676 är Leibniz
bibliotekarie i hovbiblioteket och rådgivare åt Johann Friedrich av Hannover,
här förblir han resten av sitt liv. Han utvecklar det binära talsystemet och
metoder för matrisräkning, men detta förblir vilande manuskript, vars möjliga
tillämpningsområden är oklara. Newtons
Principia
hade utkommit 1687, Leibniz läste verket i Rom 1689 och utvecklade som en sorts
parallell sina tankar kring dynamiken i
Dynamica.
De stora metafysiska arbetena tillkommer sent:
Teodicén
publiceras 1710 och
Monadologia
skrivs 1714. Leibniz sista år förbittras av prioritetsstriden över
differentialkalkylen med Newton. En nyanserad Leibnizsida är utlagd av
School of Mathematics and Statistics, University of St Andrews, Scotland
, men den verkliga höjdaren är
Leibnitiana
från Houstonuniversitetet med online-bibliografi.
- Daseinsbestimmtheit:
Dasein är en term med mycket historia, moderna komplikationer uppträder i och
med Heideggers uppklyvning "där-varo" och "till-varo", och bestämningen:
"Tillvaron förstår alltid sig själv utifrån sin existens". Ett slirande in på
fenomenologernas bruk av termen skulle väcka falska konnotationer, och, som jag
ser det: förorena Blochs text, även om han är s.a.s. "skolad" hos Husserl. Jag
har i stället försökt att konsekvent bruka (trivial-)översättningarna tillvaro
för Dasein, där-vara för Da-Sein och existens för Existenz. I gloslistan listas
alla "Existenz". Hos Hegel är det rena varat identitet med sig, där-varat
skillnad, relation till något annat: "de specifika gränserna skiljer
das Daseiende
från dess
Anderes
". Bestimmtheit är kvalitet, egenskap, "wie und was der Dinge", det som a priori
kan utrönas om föremålets natur.
- lat.: avgränsat ting,
väl i anslutning till Cartesius
res extensa,
tinget med utsträckning.
- Spuren,
publicerad 1930; Band 1 i Gesamtausgabe (1969). Geist der Utopie, publicerad
1919, andra upplagan 1923; bearbetad nyupplaga (Band 3) i Gesamtausgabe (1964).
Thomas Münzer als Theologe der Revolution, publicerad 1921; Band 2 i
Gesamtausgabe (1969). Erbschaft dieser Zeit, publicerad 1935; Band 4 i
Gesamtausgabe (1962), Subjekt-Objekt. Erläuterungen zu Hegel, publicerad 1951;
Band 8 i Gesamtausgabe (1962). Referensen till den samlade utgåvan: Werkausgabe
Edition Suhrkamp: Ernst Bloch, Gesamtausgabe in 16 Bändern. 1977.
- gr.: erinran, återerinran.
- Wesenheit,
essens, "quidditas", här översatt
väsenhet.
- Minervas uggla
(en sydeuropeisk uggla, som f.ö. jagar under dygnets alla timmar) är ofta
"feurig", omvärvd av lågor hos Bloch, för att markera ett drag av vansinne. Med
anspelning på en passage hos Hegel i "Grundlinien der Philosophie des Rechts"
(här i Alf Ahlbergs "fullständiga" version):
När filosofin målar sitt grått i grått, då är någon gestalt av livet vorden
gammal, med grått i grått kan den icke föryngras utan blott förstås: Minervas
uggla begynner först med den inbrytande skymningen sin flykt.
Man kan tolka detta negativt:
Tänkandet
över världen tar vid eller har förutsättningar att göra en korrekt utsaga först
när det står inför fait accompli (jfr kap. II: 7 i Taylor: Hegel och det
moderna samhället), och positivt:
Tänkandet
tar vid först när det vunnit stadga och erfarenhet. Jfr Bloch själv i Hoppets
Princip, s. 313-314:
Likaså kommer enligt Hegels berömda sats, i slutet av företalet till]
Rättsfilosofin, »filosofin hur som helst alltid för sent. Som världens tanke
framträder den först sedan verkligheten fullbordat sin bildningsprocess och
gjort sig färdig.«
Kontexten avgör i de enskilda fallen, också hos Bloch. POSTSCRIPT: I själva
verket tror jag att Hegel talar generellt om den generella "ugglan" såsom
Minervas fågel, inte om
der Steinkauz,
Athene noctua. Bilder av den egentliga Athene-ugglan:
OwlPages
.
- lat.:
fieri
av latinets
fio,
- något som skall, bör göras.
- Dem wird hier weiter ein Zeichen gesetzt.
Ett tecken, som sätts i en sats, ett standar som höjs i striden, kanske en
signal som hissas på ett skepp, ett förtecken i ett partitur, en markering i
ex. en politisk process. Idag handlar det oftast om att uppställa riktlinjer
inom politiken. 2018 tillägger jag: framhålla, lyfta fram, "highlight". Det
lilla inskottet "weiter" blir nu den huvudsakliga svårigheten.
- G.V. Plechanov
1856-1918,
en av den ryska marxismens teoretiker, mensjevik, tidig kritiker av
oktoberrevolutionen.
- Det "förmedlade"
är en hegelsk term, den innebär att något finns till endast i förhållande till
något annat; motsatsen är "omedelbart". En "man" är något omedelbart (Här
drabbas jag av plötslig
Betroffenheit:
i förhållande till det andra könet är han väl förmedlad? En man är en man bara
om det finns kvinnor, annars är han rätt och slätt människa. Eller är han
"internt" definierad?) En "fader" däremot är något förmedlat (han finns bara
till i förhållande till en son). Ett motsatsförhållande, en motsägelse är
förmedlad om det finns ett medvetande som överbryggar klyftan.
- "Det ena"
har rötter hos Platon, och för övrigt redan hos eleaterna. I anslutning till
Sokrates uppställde Platon "det goda" som högsta idé, och det goda har epitet,
är inte egenskapslöst. Plotinos förde detta ett steg vidare med det All-Ena,
tillvarons yttersta (innersta) princip, förskansad i transcendens och inte
tillgänglig för utsaga av något slag (inte "god", inte "ond"), idévärlden är
kretsen närmast utanför det ena. Detta har möjligen sanktion hos en sen Platon,
som vi inte har mycket kännedom om. Samtidigt är det ena "unum necessarium",
det enda som är nödvändigt, das Eine was nottut (Luk. 10: 42). Kristendomen har
tagit upp begreppet, eller snarare: hela tankefiguren, och böjt den tillrätta
för sina behov (Ambrosius, Augustinus, den skolastiska traditionen). Bloch
glider ofta mellan dessa sammanhang, låter det nyplatonska ena gripa in i det
kristna en(d)a, vilket underlättas av att
das Eine
kan ha bägge betydelserna på tyska.
- En bil
som rör sig i dimma med strålkastarna påslagna ger ett
Vorschein
av sitt annalkande: det diffust spridda ljuset. Men V. kan också vara som en
bländare som ur ett visst perspektiv öppnas i en bild, en text, och hastigt
släpper igenom en glimt av möjlighet, framtid. Bloch skriver ibland Vor-Schein
och ibland Vorschein, det förra innebär kanske en starkare markering av
termen.
- Med anspelning på Friedrich Engels broschyr:
Entwicklung des Sozialismus von der Utopie zur Wissenschaft,
tillkommen 1878 - 1882.
- Bärnsten
heter
elektron
på grekiska.
- Leittafel
hos Bloch. Det finns nästan alltid ett uppbyggligt, undervisande drag hos en
Leittafel, därför har jag valt övers. "ledplansch". Ledtavla skulle vara lika
bra, eller lika dåligt.
- Matt. 6: 19.
-
Gegenstandsbestimmtheit. Gegenstand är ting, objekt i mycket vidsträckt
bemärkelse; tinget, begreppet, tillståndet är "Gegenstände" som vi kan uppleva.
Bestimmtheit är kvalitet, egenskap, "wie und was der Dinge", det som a priori
kan utrönas om föremålets natur. Man får pussla samman föremålsbestämdheten ur
dessa två led; begreppet har rötter åtminstone tillbaka till Kant. Jfr
Daseinsbestimmtheit, not 7.
- Gewordenheit
: ett rådande tillstånd karakteriseras av en historisk, social, strukturell
utvecklingsgång. Bloch använder ofta termen som ett tillmäle mot ex.
existentialisternas tendens att betrakta ett givet dynamiskt objekt som ett
evigt, permanent, absolut faktum.
Länkarna kontrollerade och korrigerade, en not utökad 05.12.15, tillägg 15.12.18.
Hoppets princip, första delen (21-45)
Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
Innehållsförteckning för "Utopins anda"
Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
Namnregister för "Utopins anda"
Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
Tillbaka till startsidan