[328] För första gången framträdde anden med en dylik förmåga, äntligen förstår den sig på saken. Och detta just för att den har övergett sitt forna, ofta falskt upphöjda väsen. För att den har blivit en sant politisk visa, för att den äntligen själv har frigjort sig från det betraktade och förgångna och vänt sig mot samtiden. Och det handlade om dåtidens samtid, som inte tillät anden som eter, utan behövde den som materiell kraft. Viktig i detta sammanhang är den tidpunkt, vid vilken de »Elva teserna« tillsammans med andra tidiga skrifter trädde ut i detta kraftiga ljus. Marx skrev om detta i »Kommunistiska manifestet«, 1848, alltså obetydligt senare: »Mot Tyskland riktar kommunisterna sin främsta uppmärksamhet, eftersom Tyskland står på tröskeln till en borgerlig revolution, och eftersom det fullbordar denna omvälvning under mer framskridna betingelser för den samlade europeiska civilisationen och med ett långt mer utvecklat proletariat än England på sextonhundratalet och Frankrike på sjuttonhundratalet; den tyska revolutionen kan alltså vara det omedelbara förspelet till en proletär revolution.« Av detta kommer sig den speciella impuls, inte upplevd av Feuerbach, som med en gång förde den nya filosofin, i status nascendi, upp på barrikaderna. Redan i tes 4 fanns upptäckten av den arkimediska punkt, utifrån vilken den gamla världen skulle lyftas ur sitt läge och den nya placeras i sitt rätta läge, den arkimediska punkten i dagens »världsliga grundval«: »Denna grundval själv måste alltså för det första förstås i sin motsägelse och därefter genom motsägelsens undanröjande praktiskt revolutioneras.« Och nu, vad är det till sist, som de »Elva tesernas« ansatspunkt, alltså den begynnande revolutionsfilosofin har upptäckt? Det kan inte vara enbart det nya, proletära uppdraget, hur genomgripande det än befriade från det betraktande sättet och manade till att inte ta tingen, rentav föreviga dem, sådana som de är. Inte heller handlar det om det kritiskt och kreativt anträdda arvet från den tyska filosofin, den engelska politiska ekonomin, den franska socialismen, [329] hur nödvändiga dessa tre ferment, framför allt Hegels dialektik och Feuerbachs förnyade materialism, än må ha varit för skapandet av marxismen. Utan det, som slutligen ledde fram till den arkimediska punkten och med den till teori-praxis, fanns inte i någon dittillsvarande filosofi och har knappast heller själv reflekterats fullt ut i och med Marx. »I det borgerliga samhället«, säger det Kommunistiska manifestet, »härskar det förflutna över samtiden, i det kommunistiska samtiden över det förflutna.« Men det som härskar är samtiden inklusive dess horisont, och denna är framtidens horisont, som åt samtidens flöde tillhandahåller ett specifikt rum, rummet för en ny, i praktiken bättre samtid. Alltså öppnade sig den begynnande revolutionsfilosofin, det vill säga, möjligheten att förändra världen till det bättre, ytterst i och med framtidens horisont; med det nyas vetenskap och kraften att styra den.
Men allt vetande fram till denna tid relaterade sig väsentligen till förflutet, genom att det bara är detta som låter sig betraktas. Det nya kom på så vis att sakna begrepp, och den samtid, i vilken det nyas tillblivelse har sin front, blev ett bryderi. Tänkandet i varuform har i särskild grad stegrat denna sedan länge rådande vanmakt; ty den kapitalistiska förvandlingen av alla människor och ting till varor skapar inte blott alienation, utan det framgår tydligt: tankeformen vara är själv en stegring av tankeformen tillblivenhet, tankeformen faktum. Inför detta faktum glöms görandet(das Fieri(1)) särskilt lätt bort och inför den försakligade produkten därmed det producerande, inför det skenbara fastlagda bakom människornas ryggar det öppna, som ligger framför dem. Men den falska växelrelationen mellan vetande och förflutet är mycket äldre, ja, sitt ursprung har den just där arbetsförloppet överhuvud taget ännu inte reflekterades i kunskapen, så att vetandet inte bara, vilket visats tidigare, måste vara renodlat skådande, utan vetandets föremål också är alltigenom färdigt, väsenheten alltigenom avslutad väsenhet (Ge-wesenheit). Det är här den platonska anamnesen har sin ort: »Ty sannerligen«, säger Sokrates i dialogen »Menon« (81B-82A) och pekar på skådande just i själens urförgångna, »sökande och inlärande är helt och hållet blott - erinran«. Det är denna påbjudna kontemplation [330] av förflutet, som - trots alla samhälleliga förändringar av kunskapsbegreppet - har hållit filosofin fram till Marx fången inte bara i betraktandet, utan just också i den relation till tillblivenheten som finns inskriven i all betraktelse. Till och med för utvecklingstänkaren Aristoteles är väsendet to ti in einai, »det-som-var-varat«, i bemärkelsen avslutad bestämbarhet, statuarisk utprägling. Till och med för den store dialektiske processtänkaren Hegel är skeendet helt och hållet inordnat under sin färdiga historia, och väsendet den tillblivna verklighet, i vilken det »är ett med sin framträdelse«. Inte minst hos Feuerbach noterar Marx själv denna spärr: »Feuerbachs hela deduktion med avseende på människornas förhållande till varandra sträcker sig inte längre än till att bevisa, att människorna behöver varandra och alltid har behövt varandra. Utgående från detta faktum vill han etablera medvetandet, han vill alltså, precis som de andra teoretikerna, bara frammana ett korrekt medvetande om ett bestående faktum, medan det för den verklige kommunisten går ut på att omstörta det bestående« (Tyska ideologin, MEGA I, 5, s.31). Allt detta fick nu till följd att anamnesens ande inriktade sin kunskapssökande kraft på just de sammanhang, där samtid, rentav framtid i minst grad står till avgörande. Medan den rena relationen: vetande-förflutet står på den kortsiktiga borgerliga klasståndpunkten eller i ett nästan kannstöpande förhållande till samtidsfrågor eller för den delen beslut som rör framtiden. Först i den förflutna tidens avskildhet (visserligen utan att den permanentade klasståndpunkten upphör att gälla) känner den sig så att säga hemmastadd och väl till mods. Och detta i så mycket högre grad, ju längre tillbaka i tiden objekten ligger, ju mer adekvat deras slutenhet (Abgeschloßenheit) framstår för den kontemplativa vilan. Därför tillåter korstågen så att säga mer "vetenskaplighet" än de bägge sista världskrigen i relationen vetande-förflutet och Egypten i sin tur, som är ännu avlägsnare, mer än medeltiden. Till och med den fysiska naturens skenbart totalt avslutade innehåll står eller stod där som ett slags över-Egypten eller potens av Egypten, långt, långt tillbaka, med den granitaktiga tillblivenheten hos en materia, som, inte utan metodiskt jubel, [331] kallades död. Hur annorlunda är inte allt detta i marxismen, hur stor har dess makt just över samtiden inte kommit att bli. I hur hög grad visar inte dess nya, allmängiltiga skeende- och förändringsvetenskap sin halt just vid skeendets front, i aktualiteten hos de enskilda besluten, i den framtidsinriktade tendensbehärskningen. I marxismens ögon är inte heller det förflutna en stegvis reträtt i tilltagande antikvitet, ty en historia, som rymmer urkommunism och handlar om klasskamper, förvandlar inte ens sin mest avlägsna epok till museum; än mindre förvandlas den mer närliggande historien till vetenskapsfritt moratorium, som i den borgerliga kontemplationen. I kölvattnet på detta förhållningssätt kom stora delar av den borgerliga intelligentian, i avsaknad av allt konkret vetande som förhöll sig till samtiden, att antingen stå hjälplösa i förhållande till denna när den krävde beslut, eller på senare tid, med skandalöst oförstånd, skandalös oklokhet, att utan hänsyn till klassintressen sälja sig till antibolsjevismen. Till och med det borgerliga samhällets vetenskapliga banbrytare, som inte skall jämställas med detta, de stora och rena ideologerna från sexton- och sjuttonhundratalen, som förvisso höll samtids- och framtidsrelationen för ögonen, hade aldrig något annat än illusioner eller okonkret överskjutande ideal att ställa upp inför det, som växte fram ur deras egen revolutionära klass; och detta alltså inte bara på grund av de respektive klassbarriärerna, utan också på grund av den barriär inför framtiden, som fram till Marx genomgående sammanföll med klassbarriären. Allt detta förenar sig, i högre grad ju längre det pågår, just med anamnesen eller den kontemplativt-statiska vetandespärren mot det verkligt antågande, uppkommande. Och likaså, nu utan minsta tvivel: där vetande-förflutet-förhållandet bara ser förlägenhet i samtiden och agnar, vind, gestaltlöshet i framtiden, förstår vetande-tendens-förhållandet "vartill-et" i sitt vetande på det hela taget: som förmedlad ombyggnad av världen. Den dialektisk-historiska tendensvetenskapen marxism är på så sätt den förmedlade framtidsvetenskapen om verkligheten plus den objektivt-reella möjlighet som ryms där; allt detta med handlingen som mål. Skillnaden i förhållande till anamnesen av det tillblivna, inklusive alla dess böjningsformer, kunde inte framgå tydligare; den gäller såväl [332] för den upplysande marxistiska metoden som för den i denna upplysta oavslutade materien. Först framtidens horisont, sådan marxismen relaterar sig till den, med det förflutna som förrum, ger verkligheten dess reella dimension.
Här får man inte heller glömma den arkimediska punktens nya ort, från vilken saker och ting skall ställas tillrätta. Inte heller den ligger långt bak, i det förflutna, avlagda, till vilket den förutvarande, enbart betraktande materialismen hade sönderanalyserat världen. Detta verkade i fortsättningen, just när dess avmystifierande roll för länge sen var överspelad, hämningslöst bakåtsträvande; materialismen upplöste de historiska företeelserna i biologiska, dessa i sin tur i kemiska och fysikaliska, ända ned till den atomära »basen« för allt och alla. På så vis att det också av högst laddade historiska tilldragelser, exempelvis slaget vid Marathon, bara återstod muskelrörelser, det vill säga att grekerna och perserna och det historiska innehållet i detta slag försvann i helt underhistoriska muskelrörelser. Dessa frigjorde sig sedan från fysiologin och upplöstes i organisk-kemiska förlopp, och den organiska kemin i sin tur, den som förenar allt levande, landade slutligen i atomernas dans, som den mest generella »basen« för allt och alla. Därmed var visserligen inte bara slaget vid Marathon, som var det som skulle förklaras, helt försvunnet, utan hela den byggda världen visade sig ha gått under i en total mekaniks allmänna innehåll - med förlust av samtliga fenomen och skillnaderna mellan dem. Den mekaniska materialismen såg i denna sönderdelning till atomistik och inget annat pudelns kärna; i själva verket infann sig här den natt, som Hegel en gång talade om, den natt där alla kor är svarta. Man saknade det, som just Demokritos, den förste store materialisten, metodiskt hade krävt: diasozein ta fainomena, räddandet av fenomenen. Här gjorde Feuerbach med sin inte fysikaliska, utan »antropologiska« materialism den unge Marx en stor tjänst, en som erkänns i hela tonläget i de »Elva teserna«. Atomer, och högre upp hela biologin ligger visserligen utvecklingshistoriskt till grund för alla vidare byggen, men »the starting point«, som Engels senare kallade den i »Naturens dialektik«, [333] och längre fram den arkimediska punkten (för historien) är för marxismen den arbetande människan. Hennes samhälleliga sätt för behovstillfredställelse, »den samlade mängden av samhälleliga förhållanden«, som ersatte Feuerbachs abstrakt-människa, den samhälleliga bytesprocessen med naturen själv: allt det erkändes nu som den enda relevanta och verkliga basen, när det gällde historien och kulturen. Också detta var en materiell bas, ja, en långt mer utpräglat materiell bas än den där de ogenomskinliga atomära förloppen tilldrog sig, men just för att den var mer utpräglad, historisk-karakteristisk, förvandlade den inte de historiska fenomenen och karaktärerna till natt. Tvärtom belyste den för första gången saken, med ett genuint ljus, i vilket den arkimediska punkten samtidigt låg, och den heter: människornas förhållande till människor och till naturen. Och just för att den historiska materialismen, till skillnad från den ensidigt naturvetenskapliga inte var betraktande, upptäckte den på sin arkimediska punkts specifika ort inte bara teorins nyckel, utan också praktikens hävstång. Marxismen förstör alltså minst av allt denna hävstång och, svarande mot detta, inte den högre, nya organisation av levande materia, till vilken hävstången lyfter. Än en gång tes 10: »Den gamla materialismens ståndpunkt är det "medborgerliga" samhället; den nya materialismens ståndpunkt det mänskliga samhället eller den församhälleligade mänskligheten.« Och en världsförändring av detta slag inträffar enligt sin innebörd uteslutande i en värld, som själv rymmer möjligheten till kvalitativt omslag, förändring, inte i det mekaniska ständigt-detsammats, den rena kvantitetens, det historiska förgäves-ets värld. Det finns likaså inte någon värld, som är möjlig att förändra, utan den förstådda horisonten hos dess objektivt-reella möjlighet; annars skulle till och med dess dialektik vara ett trampande på stället. Ja, långt mer av skapande kraft har trätt i dagen i marxismens världsomspännande dialektik, och den tar steget till vetenskap. Det hopp, som Herder hymniskt sökte anropa i »Framtidens genius«: »...ty vad är levnadsvett! och du, / Gudarnas skänk, profetiska syn! förtrollande / stämma, aningens försångare!«, - just levnadsvettets hopp blev, för att det verkligen skulle vara sådant, hos Marx tilldragelse. Tilldragelsen är inte [334] avslutad, ty den är själv ett enda framåt i den förändringsbara värld, som implicerar lycka. På så sätt förkunnar summan av de »Elva teserna«: Den församhälleligade mänskligheten i förbund med en med henne förmedlad natur är ombyggandet av världen till Hem (Heimat).
Vem driver då på inuti oss? En som inte förfogar över sig själv, en som ännu inte kommer framåt. Inte heller nu kan mer sägas, denna insida sover. Blodet pulserar, hjärtat slår, utan att man kan förnimma, vad som sätter igång pulsen. Ja, om ingen störning tillkommer, så märker vi överhuvud taget inte något under vår hud. Det som sätter oss i stånd att upfatta retningar, retar inte sig självt. Det sunda livet sover, som om det levde i sig självt. Det är helt nedsänkt i den saft, i vilken det kokar.
Just därför kan man inte förnimma att man lever. Just denna omedelbara puls slår för sig själv. Akter som fullbordandet av en handling, föreställande och så vidare träder inte ut ur sitt skeendes omedelbara dunkel. Men mest dunkelt förblir slutligen nuet självt, det nu där vi som upplevande för stunden befinner oss. Nuet är den ort, där upplevandets omedelbara härd står på det hela taget, den ort där den är ställd ifråga; därför är det just levda själv mest omedelbart, och samtidigt i minst grad upplevbart. Bara när ett nu just har gått till ända, eller när och så länge det är förväntat, är det inte bara genom-levt (ge-lebt), utan också upp-levt (er-lebt; prefixet er- betecknar bl.a. kortvarig handling, begynnelsen av en handling. Ö.a.). Såsom där-varande (daseiend) ligger det i ögonblickets dunkel. Bara det just inträdande eller det nyss förgångna har det avstånd, som varseblivandets stråle behöver för att kunna belysa. Att-et och nu-et, det [335] ögonblick, i vilket vi är, rör sig i sitt eget djup och förnimmer sig inte. Därför varseblivs inte heller det aktuella innehållet i det just levda.
Men det som tränger på i nuet störtar samtidigt framåt utan uppehåll. Det rör sig därför aldrig inuti sig självt, ty livets att är hungrigt. Hur långt dess inre än må stå från utsidan, så yttrar det sig i det, att det inte har vad det vill ha och därför söker och syftar på utsidan, det känner alltså hunger. Och det yttre, i vilket det subjektiva griper, måste åtminstone vara så beläget, att det låter sig gripas efter. Om det energiska sökandet efter det som saknas vore omgivet av idel snäva, förtryckande, permanentade murar, så skulle inte ens det pockande finnas där. Men som det nu är finns det fortfarande något som är öppet för det, det finns utrymme för pockandet, önskandet, görandet. Det som inte är kan fortfarande bli, det som förverkligas förutsätter ett innehåll av möjligt i sitt material. Detta öppna finns i människan, och drömmar, planer håller till därinne. Det öppna finns likaså i tingen, vid deras främre rand, på den punkt där det fortfarande är möjligt att något nytt uppstår. Och pockandet har här inte bara det utlopp eller det fria fält, som fortfarande kan beträdas, väljas, överges, och där man kan slå in på en väg, dra en väg. Utöver vägen finns i det objektivt möjliga också något som möjligtvis korresponderar med oss, och inför detta fortsätter pockandet inte resultatlöst i all tid. Det korresponderande är som sådant själv inte entydigt och garanterat, det är inte mottagande eller lösande, men det bidar sin egen möjlighet och är därför mottagande åtminstone i ett avvaktande tillstånd. I tingen finns något pådrivande, i vilket våra angelägenheter fortfarande kan bedrivas, en front, i vilken vår framtid, just denna, kan avgöras. Att det finns något dylikt föränderligt är ingalunda självklart: det kunde ju vara så att det inte längre sker något nytt under solen. Men som det nu är finns det i tingens, alltså i tilldragelsernas flöde, fortfarande på alla sätt ett ännu och ännu-icke, vilket är liktydigt med äkta framtid, en framtid som består av något som aldrig varit på detta sätt. Tider, i vilka ingenting tilldrar sig, har nästan förlorat känslan för novumet; de lever i den gamla vanan, och det kommande är inte något kommande, utan [336] precis som gårdagen något noga uppmätt och återgivet. Men epoker som dagens, i vilka historia, kanske för århundraden, ligger i vågskålen, har en extremt stegrad känsla för novumet, de anar vad framtid vill säga, med återhållen andedräkt, med arbete som bidrar till det annalkande, annalkande möjliga. Sådana tider är den ort, där man i särskild grad kan uppleva det möjligas korrelat, via söndersprucken tillblivenhet. Drivandets nu har sin plats endast bland icke slutna, icke avslutade ting, med målet att förverkliga, att i växande grad göra sina innehåll manifesta.
Om det förverkligas på rätt sätt, så kommer livet dit det aldrig varit, nämligen hem. Men i sista instans är det två moment i denna möjliga realisering av något ännu möjligt, som utgör källa och utmynnande. Källan betecknas med det nuets dunkel, ur vilket förverkligande springer fram, utmynnandet med öppenheten hos den objektförbundna bakgrund, mot vilken hoppet riktar sig. Vi har sett: i själva förverkligandet finns något omoget och ännu icke förverkligat, som verkar försvagande (jfr s. 221) Till s. 221; denna omognad kommer till uttryck i det levda ögonblickets dunkel. Det framgick vidare: i den objektmässiga bakgrunden eller korrelatet finns öppenhet, real-möjligt som ännu låter sig avgöras, utopi som frontbestämdhet för objekten själva (jfr s. 235) Till s. 235; detta som kan mogna framstår som ihållande tendens, fortsatt gryende latens. Dunkelt ögonblick å ena sidan, adekvat öppenhet å den andra representerar således källa och utmynnande för uppkomsten (des Heraufkommens); här finns polerna för såväl det anteciperande medvetandet som dess objektmässiga motsvarighet. Men utmynnande står för ett moment i sluttillståndet, som betyder långt mer än adekvat öppenhet; här framstår denna som öppen adekvathet. Som invarians hos något alltid avsett, eller ett utopiskt slut, som ligger i samma riktning, denna enda giltiga invarians har likaså framhållits (jfr s. 255) Till s. 255; den är unum necessarium i riktningen, är överallt identiskt anlagt element av det utopiska sluttillståndet. Och nu gäller: den öppna adekvatheten ger sig inte tillkänna i den fortlöpande världsprocessens erfarenheter, [337] med försöksvis utfört utmynnande, utan i den korta, sällsamma erfarenhet som ryms i en anteciperad halt på vägen (eines antizipierten Stillehaltens). Denna erfarenhet rymmer alltid ytterst knapphändiga symbolintentioner mot (gen.) ett allt inbegripande (Überhaupt), i första hand subjektivt, ja, lyristiskt strålande och ändå ärkefilosofiskt grundade i saken själv, nämligen i en plötslig blixt av utopiskt sluttillstånd. Sådana erfarenheter av ett utopiskt sluttillstånd leder inte till att det fixeras, i så fall skulle de inte vara erfarenheter av enbart symbolintention och inte heller utopiska, rentav centralutopiska. De handlar i själva verket om latensens kärna, och närmare bestämt som en yttersta fråga, som genljuder i sig själv. Denna fråga låter sig inte konstrueras med sikte på något redan föreliggande svar, och kan inte relateras till något i den föreliggande världen redan iordningställt material. Det finns exempel i boken »Spuren«, där »den frågande, gränslösa förundran« demonstreras med en passage från Hamsun (Ernst Bloch, Spuren, 1930, s. 274ff.). Men i synnerhet i »Geist der Utopie«, där denna yttersta symbolintention till att börja med betecknades som »gestalten hos den icke-konstruerbara frågan«, det vill säga, som gestalt för de frågor, som inte kan krökas, konstrueras i riktning mot några som helst redan föreliggande lösningar: »En droppe faller, och det är där; en stuga, barnet gråter, en gammal kvinna i stugan, på utsidan vind, hed, höstkväll, och det är om igen där, likadant, detsamma; eller vi läser, att Dimitri Karamasov i drömmen förundras över hur bonden hela tiden säger 'barn lilla', och vi anar, här skulle man kunna stöta på det; 'råttan, som rasslar, så länge hon vill! Om hon bara hade en bit bröd!', och vi känner att i denna obetydliga, triviala, kuriösa strof ur Goethes "Hochzeitslied", här, åt detta håll ligger det outsägliga, det som pojken lät bli liggande, när han kom ut ur berget igen, 'glöm inte det bästa!' hade den gamle sagt till honom, men ingen har ännu någonsin kunnat upptäcka detta obetydliga, djupt gömda, oerhörda i begreppet« (Ernst Bloch, Utopins anda, 1923, s. 244). Av detta ser man, att subjektet i det givna fallet söker sig till högst oegentliga anledningar och innehåll, men inuti dessa, från människa till människa olika, om än alltid betydelseidentiska anledningar och innehåll, annonseras innehållet i den djupaste förundran, mellan subjekt och objekt, bägge i genomträngande [338] berördhet identifierande mot ett ögonblick. På detta sätt löper den okonstruerbara, absoluta frågan visserligen på nytt mot ögonblicket, in i dess dunkel. Inte som en glänta i skogen, men som omisskännlig hänvisning till nuets omedelbara dunkla, i den mån dettas innehållsligt centrala latens fortsatt avbildas i ett sådant förundrat frågande, en sådan frågande förundran. Om innehållet hos det som tränger på i nuet, det som berörs i däret, hade framträtt i positiv form, ett »Dröj, du är så skön«, så skulle tankens hopp, hoppets värld stå framme vid målet.
Det som gör oss kapabla att uppfatta retningar, blev det sagt, retar inte sig självt. Det slumrar varmt och samtidigt fördunklat, väcker minst av allt upp sig självt till förnimmelse. Också förnimmandet av inre och yttre retningar ingår på den punkt, där retningarna inträder i nuet, i dettas dunkel. Lika lite som ögat ser på den blinda fläcken, där nerven inträder i näthinnan, lika lite varseblivs det just upplevda av något av sinnena. Denna blinda fläck i själen, detta det levda ögonblickets dunkel måste samtidigt på alla sätt hållas åtskilt från dunklet kring bortglömda eller passerade händelser. När förflutet i växande grad höljer sig i natt, så låter sig detta upphävas, minnet reparerar, källor och fynd kan bli utgrävda, ja, historiskt förflutet står, om än fragmentariskt, inför just det betraktande medvetandet i en särskilt objektiverbar form. Det just levda ögonblickets dunkel stannar däremot kvar i sin sovkammare; aktuellt medvetande uppträder endast i relation till en nyss timad upplevelse och dess innehåll, eller till en som man väntar sig skall inträffa. Det levda ögonblicket självt och dess innehåll förblir till sitt väsen osynligt, och detta desto säkrare ju mer energiskt uppmärksamheten riktar sig mot det: vid denna rot, i det levda i-siget (Ansich), i punktuell omedelbarhet är all värld fortfarande mörk. I punktuell omedelbarhet: - men tilldrar sig allt upplevande punktuellt och atomistiskt, det vill säga i ögonblick och såsom dessa? Det förnekas av vitalistiska psykologer, enligt deras åsikt flyter det själsliga pulslöst. James(2) till exempel, trots att han tillåter »transitive [339] parts of the consciousness«, uppfattar psykiskt liv som en ström. Uppdelning gäller hos vitalisterna överlag, men särskilt hos Bergson, som något artificiellt, som vetenskapligt-ideell abstraktion, framställd efter påstått matematiskt mönster; också ögonblicket skulle enligt detta inte vara ett omedelbart sig-befinnande (Sichbefinden), på samma gång glidande och diskret, utan fiktivt, en konstruktion. Men hela detta vitalistiska förnekande av ögonblicket förblir i det föreliggande fallet fullständigt oberättigat; ty till livet hör just den punktuella pulsen, den är ingen abstraktion i det sammanhanget. Abstrakt är däremot medvetande-vitalisternas egen ström; ty där saknas den bultande pulsen, detta element i livsströmmen som skiljer den från ett våglöst, oavbrutet skred(3). Bilden av medvetandeströmmen demonstrerar sin egen abstrakthet i det, att den nästan inte längre innehåller verklig strömning, utan tvärtom är stationär i sig själv. Vitalisternas medvetandeström är också i så liten grad äkta ström för att den vare sig uppvisar källa eller utmynnande, och framför allt har den ingenting gemensamt med strömmens enda konkreta begrepp, processen, och denna består avgjort av diskreta element, nämligen det dialektiska sammanhangets dialektiska moment. Och lika säkert som att processen inte är »sammansatt« av dem, enligt en i sig själv försakligat-mekanistisk uppfattning, lika säkert har processen dessa dialektiska moment att tacka för sin diskontinuerliga karaktär, för »det levandes puls«, som Hegel uttryckte saken. På denna punkt får James, också Bergson, inte bara stå tillbaka för Hegel, de har till och med hamnat bakom en som står dem så mycket närmare, nämligen den odialektiske Hume. Dennes lära om »the invisible moments of time and consciousness« är avsevärt mycket konkretare än den rena ytåskådningen: medvetandeström, med den pulslösa abstrakthet, till vilken den har försakligats. Till och med från Husserl skulle man på denna punkt få höra det som var riktigt, åtminstone vad det tidsmässiga i det föregivna »aktkontinuet« beträffar: »Medan en rörelse blir iakttagen, pågår moment för moment en som-om-nu-förståelse, och däri konstitueras rörelsens egen aktuella fas.« Och vidare: »Flödet är inte bara flöde på det hela taget, utan varje fas är av en och samma form... Formen består i att ett nu konstitueras [340] genom en impression, och i att en svans av retentioner och en horisont av protentioner ansluter sig till den« (Zur Phänomenologie des inneren Zeitbewußtseins, 1928, s. 391, 476). Inget flöde kan överhuvud taget tänkas, än mindre dialektiskt förstås utan det nu-mitt-i hos dess tid, som själv inte ens är tid, utan med Platons ord »det egenartade något«, ur vilket den verkliga rörelseströmmens tid (inte bara tidsuppfattning) framspringer, och i vilket rörelse själv förenas med orolig vila. Platon, som förstår sig bättre på det diskontinuerliga kontinuet än James och Bergson, framhäver just därför ögonblicket (to exaifnis, det plötsliga). Det figurerar här som momentum i övergången mellan rörelse och vila, vila och rörelse: »Ty från vilan övergår ingenting, så länge det fortfarande vilar, inte heller går något från rörelse till vila så länge det ännu rör sig; utan ögonblicket, detta egenartade något, ligger mellan rörelse och ro, det tillhör ingen tid, och i det, ur det, övergår det rörliga i vila och det vilande i rörelse« (Parmenides, 156 D-E). Och till sist - vad beträffar flödet som något som leder till utmynnande (vila) - rymmer det allmänna innehållet i såväl Faustplanens som den härmed besläktade mystiken ögonblicket i icke-abstrakt form. »Dröj, du är så skön«: det skall kunna sägas till ögonblicket som ett högsta ögonblick, också till det fullkomligt uppfyllda och därför orubbliga, bestående ögonblick, som i Eckharts (I texten står: Eckardt. Ö.a.) mystik framhäves som fullkomlighetens nu (nunc stans). På så vis förenas alla dessa inbördes så olika uttalanden i erkännandet av ett reellt nu; till skillnad från vitalisternas abstraktionsström. Och det blir till sist pulsen, som tillhandahåller modellen också för medvetandets avbrottspräglade ögonblickskaraktär eller bättre: tilldrar sig i kroppen som en sorts motsvarighet. Med pulsslaget som utgångspunkt upplevs det själsliga ögonblicket i sitt nus bultande, i det framåtstörtande, också transitiva i alla ögonblick. Men mer av detta kommer ännu inte till synes i denna omedelbarhet, och varseblivelsen sträcker sig bara så långt, att det levda ögonblicket kan upplevas och betecknas just som dunkelt. Varvid det avgörande tillkommer, att problemet i allt som hittills tagits upp [341] har överskridit psykologins ram: det levda ögonblickets dunkel förhåller sig som en avbild till det objektivas dunkel. Det vill säga: till ett icke-ha-sig hos det intensiva tidselement, som själv ännu inte har utvecklats till innehållslig manifestation i tiden och processen. Det är alltså inte det m
est avlägsna, utan det mest närliggande som är helt och hållet dunkelt och just därför, för att det är det närmaste, det mest immanenta; i detta det mest närliggande döljer sig knuten till tillvarons (Dasein) gåta. Nuets liv, det mest egentligt intensiva, har ännu inte förts inför sig självt, har ännu inte gjorts medvetet om sig självt (zu sich bringen) som skådat, tillgängligt; därför är det minst av allt där-vara, rentav uppenbart-vara (Offenbar-Sein). Existerandets nu, som driver på allt och i vilket allt driver, är det som i minst grad ingår i erfarenheten; det driver fortfarande hela tiden under världens yta. Det utgör det realiserande, som i minst grad realiserats - ett aktivt ögonblicks-dunkel av sig självt.
Detta får också den sällsamma följden, att ingen människa är riktigt närvarande, lever riktigt. Ty liv innebär ju ändå närvarande-vara, inte enbart före detta eller efteråt, försmak eller eftersmak. Det gäller att plocka dagen, i såväl den mest enkla som den mest omfattande bemärkelse, gäller att förhålla sig konkret till nuet. Men just genom att vårt mest närliggande, mest egentliga oupphörliga närvarande-vara inte är ett närvarande-vara, så lever ingen människa reellt, från denna utgångsåunkt gör hon det inte. Att gripa dagen i snabb, tanklös njutning verkar så enkelt, och utbrett, men är ändå så sällsynt, att det överhuvud taget inte uppträder som verkligt tillgrepp. Ingenting är flyktigare i förhållande till samtiden än just det traditionella carpe diem, som tycks uppgå helt i njutandet av nuet, och ingenting mindre förmöget till vara, ingenting mer banalitet ante rem. Så fort kommer man alltså därhän, att dagen inte blir gripen, försåvitt inte det »dröj kvar«, som uttalas till ögonblicket, i praktiken förväxlas med en latbänk. Ett kraftfullt välbefinnande kan förvisso ha sitt berättigande, men sin rätta ort har det bara skenbart i Auerbachs källare eller för den delen i filisteraktig lust till ägande. Tidigare (jfr s. 207 ff.) Till sid. 207 har Lenau och Kierkegaard framhållits som icke oproblematiska, men högst tankeväckande icke-mästare på carpe diem. Bägge var dömda att se bilden av den älskade trängas med den levande människan själv. Det kan ofta handla om bristande livsduglighet, men den egyptiska Helenas omfattande tematik demonstrerar, att fallet inte är uttömt med hänvisningen till svaghet, inte heller [342] till romantisk överdrift, eller ett slags utopisk neuros. Det gängse carpe diem kommer inte längre än till den rena mottagligheten för intryck, till lust- och smärtmomentets yta, ja, det är - tvärt emot Horatius' uppfattning - det förströdda, det obeständiga, det samtidslösa självt. Kort sagt: lika lite som nyfikenheten är utopisk, lika lite är det gängse carpe diem, som just hoppar från det ena »ögonblicket« till det andra, slösar bort dagen i dagen, kapabelt att vara (seinsmächtig). En mer äkta beröring med ögonblicket finns bara i starka upplevelser och vid skarpa vändpunkter i tillvaron, det egna livets eller tidens, i den mån de uppfattas av det sinnesnärvarande ögat. Hos extrema handlingsmänniskor tycks det finnas ett äkta carpe diem, som beslut i det nödvändiga ögonblicket, som kraft att inte försumma det erbjudna tillfället. Mommsen(4) exemplifierar denna kraft utgående från Caesar, kallar den »genial nykterhet« och fortsätter: »Denna nykterhet hade han att tacka för förmågan att, oförvillad av hågkomst och förväntan, energiskt leva i ögonblicket; och förmågan att i varje ögonblick handla med samlad kraft.« Men förstod Caesar, förstod de flesta av klassamhällets görare, eller närmare bestämt: den ogenomskådade historiens görare, det ögonblick som de gjorde, också efter dess historiska innehåll? Detta fall är så sällsynt, att det nästan bara är Goethe som erbjuder sig som exempel, och då handlar det om en man, som inte var en görare, men väl hade en konkretblick som söker sin like. Hans ord på dagen för kanonaden vid Valmy(5) hör hemma i detta sammanhang: »Från denna dag utgår en ny epok i världshistorien, och ni kan säga, att ni var med«; men aktualiseringar av detta slag är det inte gott om. Inte många sådana noteringar av ett i övrigt onoterat ögonblick: ett transitoriskt ögonblick, med högst fruktbart motiv, en träffpunkt för vittförgrenade förmedlingar mellan förflutet och framtid - mitt i det grumliga nuet. Ett plötsligt, inte historiskt-horisontellt, utan lodrätt infallande ljus träffar då omedelbarhet, så att den nästan verkar vara förmedlad, visserligen utan att upphöra att vara omedelbar eller övertät närhet. Det mest storartade exemplet på genomskådad aktualisering ger Marx' och Engels' situationsanalyser, [343] främst »Artonde Brumaire«. Och Lenin har hela sitt liv behandlat samtidsmaterial med historisk genomlysning, hän till det carpe diem, som heter Oktoberrevolutionen. Allt detta förutsätter visserligen redan ett helt och hållet okontemplativt förhållningssätt, nämligen en förmåga att begripa och gripa tag i de aktuella drivkrafterna i själva skeendet. Detta kan inte utföras i klassamhället, som över produkten nödvändigt förbisåg det verkligt producerande; men den rätta vägen till aktiv aktualitet är, också med situationsanalysen, bara nätt och jämt beträdd. Dess mål förblir upplysandet av det, som i skeendets yttersta att-grund både driver på och ännu är dolt för sig självt. Men sant är också: tvärs igenom alla samhällen drar de ingalunda enbart lyristiska, utan tvärtom ärkefilosofiska erfarenheterna av den okonstruerbara frågan, som erfarenheter av absolut förundran, ett begynnande carpe diem i den sällsynta, äkta bemärkelsen; men hur mycket undflyende väsen, hur mycket ren symbol-intention finns i sin tur inte i denna obetydliga vardagsmystik, den enda som återstår, den enda som är värd att finnas kvar. I alla andra sammanhang är icke-där nuets tillstånd, och till och med detta icke-därs här bildar en zon av tigande just på den punkt, där musiken spelas. Därigenom blir inte bara existerandet utan framför allt existerandets subjekt okänt, alltså just det pådrivande, ytterst det innehållsliga i det existerande självt. Först för detta skulle ett fullt carpe diem bli avgörande, genom att det existerande-aktuella och dettas tidsligt-rumsligt angränsande omgivning på intet sätt skulle göras grumligt och otillgängligt genom den närhet, som denna ännu omedelbara upplevelsesvårighet har. Men ögonblicken slår ännu ohörda, osedda, deras presens befinner sig i bästa fall i förgården till sin ännu icke medvetna, ännu icke realiserade närvaro.
Det levda dunklet är så starkt, att det inte ens begränsar sig till sin mest omedelbara närhet. Tvärtom sträcker sig dess verkan också ut i [344] omgivningen, in i den tid som ansluter sig till just-nu-et, och slutligen in i det rum som ansluter till just-här-et. Denna verkan förhindrar att den upplevelseverkliga närheten, i synnerhet som skeende, hamnar på behörigt och lugnande avstånd, och alltså kan betraktas på vanligt sätt. Därigenom uppstår det egendomliga skymningsljuset hos den aktuella förgrunden, inte lätt att betrakta, men inte heller lätt att fatta och veta något om. Ett par ordspråk vet bättre besked om detta än de flesta av det förflutnas tänkare, exempelvis: Vad han väver, vet ingen vävare, eller: Vid fyrtornets fot finns inget ljus. Och var inte Oidipus, eftersom han skymde ljuset för sig själv, den siste att upptäcka att han hade gift sig med sin egen mor? Sfinxens gåta, som kunde betraktas utifrån, hade han löst något så när, men till sitt eget fall, som fanns i hans omedelbara närhet, förhöll han sig hjälplöst. Och vidare på samma sätt i nu-tidens, här-rummets oförstådda text, överallt där rent betraktande, på avstånd, med det gamla och välkända som utgångspunkt, vågar sig fram till den. Som mest förrädiskt framstår sådant, som ofta noterats (jfr. s.330), Till s. 330 så fort det försakligade betraktandet, med utgångspunkt i något förstelnat, tillblivet, anländer till samtiden och försöker säga sitt ord till detta nära, skeende, blivande. Då spricker tillvänjningen till sammanhang av det slag, som distanseringen gett upphov till långt bak i det förflutna. Redan artonhundratalets relativa närhet försätter de borgerliga historikerna, när de kommer hit i sin skildring, i karakteristisk förlägenhet; åsikter träder in där man tidigare uttalat sig om historiska sammanhang. Och vi minns den på alla sätt förbluffande ovetenskapligheten hos dessa historiker, när historien övergick i världskrig; av den lärde blev då en kannstöpande eller hurrapatriotisk överlärare. Men detta berodde inte bara på borgarens klassmässigt bestämda, okonkreta förhållningssätt till nuets annex, utan denna speciella synsvaghet, inklusive det ideologiska förfalskningsintresset, gynnas centralt genom det av närheten framkallade allmänna sammanbrottet för det så att säga objektiva betraktandet, och den borgerliga partiskhetens felbedömningar siktar särskilt intresserat mot luckorna i [345] den aktuella omedelbarheten, den som aldrig kan hanteras genom renodlat betraktande. Allt detta kan, i den mån det har att göra med svårigheten med det aktuella och den härtill anslutande nu-förgrunden, här-förgrunden, förtydligas genom ett problem inom landskapsmåleriet. Det aktuellas problem lyder inom bildkonsten: Var tar det skildrade landskapet vid i en bild? Målaren målar inte sig själv i bilden, fastän han omedelbart, som det omedelbaras innersta ring, också befinner sig i landskapet. Men också omedelbarhetens andra ring: bildens egentliga förgrund, låter sig bara med svårighet objektiveras; den har fortfarande alltför stor närhet till målarens ståndort. Och just den oklara sammanflätning, som uppstår i och ur närheten, leder till den relativa bristen på utformning också hos den rumsliga förgrunden; den hör inte ihop med det egentliga landskapet. Det skildrade landskapet vidtar alltså inte bara, vilket är självklart, utanför den målare som målar det, utan också bortom de utströdda objekten i hans närmaste omgivning. Ett begrepp, som hämtats från luftpumpens fysik, kan klargöra fenomenet: förgrunden är för skildringen ett skadligt rum, det vill säga ett rum där atmosfären ännu dröjer kvar. I detta fall omedelbarhetens atmosfär, nuets och härets, närhetens bestående dunkel och bestående oordning. På frågan: var tar landskapet vid? var börjar en sammanhängande objektivering? kan man därför bara svara: bortom det skadliga rummet, på avstånd från det, just där omedelbarhetens dunkel och dess utlöpare börjar ta slut. Och eftersom det mellan betraktandets subjekt och objekt överallt finns detta märkvärdiga mellanrum, just som skadligt rum sui generis, från vilket den oförmedlade omedelbarhetens atmosfär ännu inte tillräckligt avlägsnats, så svarar svårigheten i landskapsbildens förgrund och dess problem metodiskt skarpt mot den angivna svårigheten med aktualitet, som tilldrar sig i tiden. Men inom dettas ram är det levda dunklets inverkan visserligen fortfarande ojämförligt mycket större än i sakens egen rumsliga betraktelserelief, och är inte bara ett exempel på denna, som i måleriets komposition. Det visar sig redan [346] i det, att här-rummet som rumslig förgrund ändå till sist kan övergå i landskap, att det så att säga kan avslutas med landskapet, att en oavklarad rest av närhet inte annonseras i denna vilande avslutning. Nu-tiden däremot, som tidens förgrund övergår inte utan vidare i gripbart, gestaltbart, vetbart, och inte heller - en ny svårighet - utan vidare i den vetbarhet, som inte är passivt betraktande, utan aktiv tendenskunskap. Ty annars skulle denna vetbarhet hos det som omger nu-tiden, det vill säga framtiden, hamna i ett lika totalt objektivt grepp som, mutatis mutandis, det grepp landskapsbilden var tvingad att ta om landskapet bakom här-rummet. Det torde vara välbekant att detta inte låter sig göras i framtidens fall, bortsett från de närmast följande stegen och det stora perspektivet, inte ens inom det behärskade skeendets grundvetenskap, den till slut konkreta tendensvetenskapen: marxism. Och detta just för att det framtida - i motsats till det rumsligt avlägsna - självt innehåller obehärskat nu, alltså dunkel, i samma mån som nuet självt innehåller ännu otillgänglig framtid, alltså nyhet, och störtar sig framåt i denna riktning. Förflutet, detta också blott skenbart, blott för betraktandet otillgängliga och i så måtto till synes med det objektiverbara rummet-landskapet jämförbara, tar plats i tidsmedvetandet och i tidsfasen först senare, först efter att man störtat sig in i framtiden, och kan därför inte jämföras med det objektiverade landskapet, som ansluter direkt till rums-aktualiteten och står bakom denna som något färdigt. Tvärtom: det framtidshaltiga i nu-aktualiteten fortsätter hela tiden - förbi alla förflutenhetsformer - också i sin förgrundsaktualitet och i alla sina horisontomgivningar. Men genom att framtid på detta sätt kommer att tillhöra aktualiteten, ingår också den, med alla sina förgrunds- och horisont-objektiviteter, som en del i det levda ögonblickets dunkel. Och den gör detta på ett sätt, som utgör framtidens mest väsentliga egenskap: att vara oåtkomlig för betraktandet, men också relativt obekant för tendenskunskapen. Detta samband mellan ögonblicks- och framtidsdunkel formulerades första gången i »Utopins anda« på följande sätt: »Dunklet förstärks, så snart inte bara vi, utan [347] också den andra, bortvända sidan förblir oavgjord, så snart vi alltså vänder oss mot det framtida, som självt, i den mån det är framför allt logiskt nytt, inte betyder annat än vårt utvidgade dunkel, vårt dunkel i framfödandet ur sitt sköte, i utvidgandet av sin fortsatta historia. Och likaså förstärks Gud som problem i förhållande till det radikalt nya (Und ebenso verstärkt es sich Gott als dem Problem des radikal Neuen gegenüber), ett problem (der nicht etwa; Gud) som inte exempelvis enbart behöver bli synligt för oss för att finnas där, så att hela världsprocessen elastiskt skulle kunna reduceras till en rörelserelation mellan två 'separerade' realiteter, utan som förfogar över sig självt bara som hopp, som icke-för-sig-vara, på samma sätt som vi i det skuggaktigt icke inträffade, ännu oreella« (Utopins anda, 1918, s. 372. Pagineringen överensstämmer inte med den andra upplagan från 1923. Ö.a.). Enligt denna skräckinjagande formulering sammanfaller det levda ögonblickets dunkel alltså i hela sitt djup med målinnehållets eget essentiella, men ändå inte där-varande existenssätt, som en gång intenderades under den mytologiska beteckningen Gud, och som enligt den citerade passagen just är existerandets ännu icke där-varande, ännu icke offentliggjorda målinnehåll. Men det absoluta målinnehållets carpe diem eller presens står på samma grund som existerandets subjekt, och i samma grund fattas fortfarande målinnehållet i realiserad form: grunden till den obelysta existenshärd, som med omytologisk beteckning är både agens och kärna hos den materia, som är stadd i utveckling. Så långt. så djupt sträcker sig alltså det levda ögonblickets rotdunkel; så exakt är det tillordnat novumet i bägge två, till innehållets ultimum. Och det är likaledes samma framtid, innehållet i tidernas sköte, som ögonblickets innehåll är kallat att uppenbara. Endast kan-varat, tillgängliggjort och upparbetat så att det kan leda, bringar det drivande-fördolda ögonblickets omedelbara vara till medvetande (zu sich bringen) och upp i ljuset (herauf); endast detta tillgängliggjorda transcenderande in i novumet öppnar innehållsligt det immanenta existerandet. Ju närmare man därvid kommer den existentielle framkallaren av skeendet, alltså - historiskt - människan, ju mer radikalt blir det historieskapande subjektets självbemäktigande (Selbstergreifung), desto mer upplöses den blinda aktualiteten, desto mer ingripande kan den förstås som genomgångspunkt för vittförgrenade dialektiska förmedlingar. [348] Det levda ögonblickets egentliga, metafysiska dunkel blir ännu inte eller bara ansatsvis förklarat med hjälp av en dylik, historisk subjektförståelse, men man får äntligen grepp om förgrundsproblemet, med sprickan mellan nu och här i avbildningarna av världssammanhanget. Det lyfts upp till att bli den förmedlade genomgångspunktens problem, och inuti detta problemet för det aktuellt-konkreta beslutsfattandet vid världsskeendets front.
Det betyder inte att sprickan i livet, alltså till och med i ett icke betraktande liv, därmed skulle försvinna. Ty i sista hand inskränker sig det levda dunklets verkan inte till de beskrivna, varierande förgrunderna. Utan den blinda fläcken, detta icke-seende av det omedelbart inträdande nu och här-et uppträder just också i allt förverkligande. Ja, seendet fördunklas bara genom alltför stor närhet, medan den hittills rådande formen för förverkligande inte har förmörkats av någon sorts förgrund, utan i förverkligandet självt. Inte heller äkta carpe diem utgör något undantag från denna melankoli; den gör sig gällande när det är närvarande inte bara i anden, utan plockar ett uppfyllda hopps frukter. Och den centrala förundrans erfarenheter, i den okonstruerbara frågan, är förskonade från denna melankoli bara för att de är just blixtartade förebud om ett där-varande nu, för att de innehåller här och där (Hier und Da), och detta med hjälp av ställföreträdande, ofta löjliga föremål, men inte, ännu inte, med hjälp av den förverkligade saken i och för sig själv. I alla andra sammanhang finns en spricka, ja, en avgrund i själva förverkligandet, i det aktuerat-aktuella inträdet för det som man förutsåg, drömde som så skönt; och denna avgrund är det icke fattade existerandets egen avgrund. Alltså tillhandahåller närhetens dunkel också den yttersta grunden för uppfyllelsens melankoli: inget jordiskt paradis undgår den skugga, som kastas när man träder in i det. Det är ju inte bara så, att ett fiasko hotar, när drömmar som löpt för långt i förväg skall förverkligas, eller när alltför upphöjda drömmar hotar sitt eget genomförande. Till och med i sammanhang, där modesta mål realiseras, eller där monumentala drömbilder tycks ha blivit verklighet med hull och hår, med kropp och själ, upplevs och finns det en rest i själva realiserandet. Det finns ett [349] förverkligande, som bortser från den förverkligandes egen handling och inte rymmer den; det finns ideal, som framstår som frikopplade (abgehobene), tendensfrämmande, abstraktfixa och härigenom låter också det ofärdiga, oförverkligade hos det förverkligande subjektet gå om intet. Just i uppfyllelsens melankoli gör sig detta längst in icke uppfyllda i subjektet gällande, men där finns också en kritik av otillräckligheten i idealets fixering. Samtidigt som man frigör det tillkommande samhällets element, gäller det alltså att i växande grad också frigöra förverkligandets element. Vi har redan sett förverkligandets problem under denna aspekt (den egyptiska Helena): önske- och idealinnehållet kommer, just när det når sitt förverkligade mål, fram till en dunklare verklighet än den det förut hade tillgång till, i sin svävande, utopiska, blott verksamma realkaraktär. Det förtjänar att upprepas: realisering, hur mycket den än må avskaffa det kontemplativa avståndet, verkar aldrig helt och hållet som realisering, eftersom det finns något i själva realiseringens subjektfaktor, som aldrig har förverkligats i denna form. Den subjektfaktor som konstituerar där-varat (Der Subjektfaktor der Daseinsgebung) är själv ännu inte på plats (ist selber noch nicht da), den är inte predicerad, inte objektiverad, inte realiserad; ytterst är det detta som annonseras i det levda ögonblickets dunkel. Och detta inkognito förblir hela tiden det medföljande grundhindret i allt förverkligande, där det är fullständigt. Att avlägsna detta, att uppfostra uppfostraren själv, att alsta alstraren själv, realisera den realiserande själv, mot detta siktar alla önskedrömmar; i detta är de de mest radikala och mest praktiska som finns. Tilltagande självförmedling av framställaren av historien är på så sätt inte bara ett hjälpmedel för att konkret förverkliga konkreta tendens-antecipationer, den är också en hjälp när det gäller att nå fram till ett förverkligande utan dettas egendomligt bittra rest. Utan det bestående minus, som står för det omedelbara i existerandet som fortfarande är dunkelt, och ytterst utgör ett stycke icke-ankomst i ankomsten. Ett människovara som inte längre är behäftat med något främmande i sin tillvarokrets (Daseinskreis), ett realiserande, som själv är realiserat: detta är gränsbegreppet om förverkligandet som uppfyllelse.
[350] Det som driver i nuet, blev det sagt, störtar sig senare också framåt, in i något öppet. Men detta öppna har en dubbel själslig utgångspunkt, från vars håll dess frukter inväntas, men varifrån sökandet också drivs på. Den ena orten förblir ångesten, just som sådan, och denna är större, ju större ovissheten är, ju mer ångestens upphov kan förväntas från olika håll. Det handlar inte längre om den neurotiska ångesten, som väl har sina rötter i obrukbar libido, inte heller om den normala realångesten i farliga lägen, men väl om en ångest som är obetingad och i samma mån relaterar sig till något slutgiltigt. Också ångestdrömmar, till och med barns mörkerrädsla, till och med spökrädsla utgör blott atavistiska gränsfall, men de pekar ut riktningen. För de troende var helvetet befolkat med idel sådana fobier, också längre fram i tiden, när den yttre ångesten, den som kom från den okända naturen, inte längre behövde vara så stor. Upplysningen avskaffade helvetet, men korrelatsproblemet för den på alla sätt genomträngande, metafysiska skräcken har dröjt sig kvar. Den håller alltid till i nuet, en blodig springa i nuets dunkel och det som befinner sig där. Att det finns en sådan omedelbar skräck, och att den är av ett annat slag än den förfärliga realångesten inför något, som har blivit verkligt, är ställt utom allt tvivel. Dess element är det outhärdliga ögonblicket, en ofta, men inte alltid patologisk skapelse, en nästan dräpande förskräckelse i sig själv. Epilepsin, i auran av anfallet, tycks stå särskilt nära detta outhärdliga, och på samma tema tillhandahåller paranoian de bilder, som står mardrömmen närmast, en mardröm på ljusa dagen. Büchners fragment om diktaren Lenz på väg in i vansinnet har lämnat en oförgätlig skildring av detta: »Hör ni då ingenting?« frågar den vansinnige diktaren, »hör ni då inte den förskräckliga stämman, vars skrik ekar runt hela horisonten, den stämma som i vanliga fall kallas stillhet?« Och i Büchners »Woyzeck« väcks ångesten överallt av ett vrålande intet, av vinden, av kvällshimlen, av förväntan på något obestämt negativt över, under alla ting, som hotar den arme saten från all håll. Ångesten framstår i alla dessa, [351] sinsemellan så vitt skilda vittnesbörd som en förväntan åt det obestämda, mörkaste hållet, åt det hopsnörande, stirrande Intet i det real-möjliga till. I bildform har detta oavbildbara likaledes noterats, i Dürers »Melancholia«, och detta såväl bortom som hitom de astrologiska referenser, som finns inrymda i denna bild. Också hinsides den Saturnus, som lyser ur ögonen på kvinnogestalten, och vars emblem fyller bilden, bara avbrutna av Jupiters vänliga kvadrat, på väggen bakom figuren. Men Saturnus, grubbleriets och samtidigt trots allt också samlingens stjärna, förklarar, fastän den likaså är olyckans stjärna, inte det upphov, mot vilket Melancholia blickar. Samling finns bara i figurens öga, kanske i kulan i förgrunden, kanske till och med i den sovande, krökta hunden, men inte i föremålens samlade mängd, och inte heller i det objekt, som figuren betraktar. Detta objekt finns själv inte med i bilden, men just dess helt och hållet osamlade beskaffenhet antyds av de övriga. Dehio har träffande pekat på upplösningstendenserna i denna interiör: passaren vilar sysslolöst i handen, förstrött, deprimerande ljus faller över kringströdda föremål, den ordning, som annars är utmärkande för femtonhundratalets studerkammare, är som bortblåst, kontrasten kunde inte vara större mellan denna ensemble och ordningen i bladet »Hieronymus i studerkammaren«. Slutsatsen lyder: Dürers blad tecknar, med astrologiska hjälpmedel, ångesten som beröring med en möjlig avgrund, en som inte ens har någon botten, där fallet kan hejdas. Bladet skildrar total förstelning, i vilken en förtvivlan, som uppstått i ett permanentat nu, stirrar framför sig; Dürers »Melancholia« är på så sätt en ovärderlig dokumentation av negativ förundran, helt fri från spökeri och helvete, till och med utan Saturnus' bestämning. Också i det negativa ingår alltså gestalter av den okonstruerbara, absoluta frågan, outhärdliga ögonblick av förundran. De är mer otydliga till sin innebörd än de positiva motsvarigheterna, precisa bara såtillvida att de betyder radikalt obestämd fasa, vid avgrundens rand. Men avgrunden är inte ensam på denna ort, det gorgoniska är inte ens i melankolin ensamt i världen; utöver förundrans förstelning finns det också en förundrans [352] Hieronymus-stillhet, och denna annonserar intentionalt den andra orten för det ännu öppna. Ty den ansiktsväxling, »den motsatta innebörd hos urorden«, som kunde iakttas redan i radikala affekttillstånd, och särskilt i förväntningsaffekterna, saknas minst av allt i den radikala förundran. Det är skälet till att samma upphov, som ligger bakom negativ förundran, också har förmågan att framkalla lyckokänsla som förundrans positiva sida. Och också här är orten alltid nuet, men inte som blodig springa i nuets dunkel och det som befinner sig där, utan hopp börjar blomstra när den positiva symbolintentionen slår in i detta dunkel, på ett gåtfullt sätt bekräftat av obetydliga ting. Grundbeståndsdelen i denna positiva förundran är ögonblicket som kan bringas till vila, alltså det ögonblick, där en annars helt likgiltig iakttagelse eller bild lyckligt omskakar det existerande-intensiva och - ställer det mot väggen. I »Ivan Iljitschs död« talar Tolstoj om vinterståndare i snöstorm, livsfientlig storm och kyla härskar, landskapet självt ligger i yttersta övergivenhet; ändå eller just därför yppar sig, i en outsägligt marginell framträdelse (Nebenbei), hos detta landskap plötsligt hemfärd och svar, mer centralt än inför någon apoteos. Den obetydliga, nästan löjligt centrala bisak, som vinterståndarna i snöstormen utgör, förbinder Tolstoj rentav uttalat med de sällsynta stora ögonblick, mestadels dödsögonblicken, i vilka ett och allt(6) blir synligt, tycks komma till synes för människor. Det dras en båge till den dödligt sårade Andrej Bolkonskijs upplevelse på slagfältet vid Austerlitz, när han varseblir stjärnhimlen som aldrig förr, men också till Karenins och Vronskijs enhetsupplevelse vid Annas dödsbädd; -men man skall komma ihåg: denna unio mystica med mening, evighet, helhet är om igen alltför stor och alltför bestämd, alltför konventionell i sitt teologiska tema för att kunna mäta sig med det marginellas, aldrig formulerades obetydlighet. I alla traditionellt religiösa erfarenheter är huset (Haus) redan verkligt, som om det bara berodde på människornas blindhet att det inte blev sett, på köttets svaghet att ingen trädde in i det. Ändå är hänvisandet till de obetydliga symbolintentionerna oundvikligt, de ingår i alla dessa drabbade tillstånd som groddar till ett summum bonum, ett absolut mänskligt-adekvat där. Men det där, som på detta sätt ger sig tillkänna, [353] befinner sig i enbart reell möjlighet, och samtliga positiva symbolintentioner framkallar bara dess tecken i människan, men i vart fall detta; de anropar den goda existensens begripligt-obegripliga namn, i anteciperad stillhet. Och likaså ropar de det i central utkantstillvaro (Abseitigkeit), tätt intill berördheten av ångesten, med lika plötslig, lika obestämd koncentration. Slutets utopi vidrör människorna i dylik objektiv och samtidigt objektmässig förundran; härvid kan något som är en ingrediens i fasan mycket väl finnas med också i det underbaras innehåll. Som tecken på det underbaras paradoxala karaktär eller just den ännu-icke-bestämdhet, ännu-icke-avgjordhet, som tillkommer det egentligas slutkaraktär och tendensen på det hela taget. Överallt i dessa sammanhang är denna adekvathet (naturaliseringen av människan, humaniseringen av naturen) ännu öppen: inte bara för att den träder in i handlingen först i framtiden, utan också i enlighet med dess ännu ofixerbara innehåll, som skiljer sig från allt hittills uppnått genom ett språng.
Sådant tilldrar sig i det egna nuet bara för att det tilldrar sig vid alltings källa. Och i källan finns anlaget till ett utmynnande; om detta sedan uppnås är en annan fråga. Men utmynnandet självt är som levande fråga överordnat allt annat, det är frågan om det allt inbegripande (Überhaupt), frågan om det ännu icke föreliggande allt inbegripande självt. Okonstruerbar fråga och dess förundran definierades ovan som den i sig själv nedslående blixten från det ytterst real-möjliga, med avseende på latensens kärna; genom att det real-möjliga slår ned i sig självt, räcker det sig handen till en anhalt (Anhalt), upphör att vara ändlöst. Och denna anhalt sker just inför det real-möjligas drivare (Treiber): förundrans överbelysta bestörtning inför adekvationens framblixtrande moment och signaturer är därför noga relaterad till existerandets att i det levda ögonblickets sovkammare. I samma grad som det levda ögonblickets dunkel alltså utgör den ena polen till det anteciperande medvetandet, själva den antecipatoriska världsbeskaffenheten, så utgör realförundran med den öppna adekvatheten som innehåll den andra; och de attraherar varandra häftigt, det allt inbegripandes symbolintention och omega pekar på alfats eller den största närhetens dunkel. Det är den källa eller den världsbegynnelse, som ännu driver [354] och ännu gömmer sig i det levda ögonblickets dunkel, som i sitt utmynnandes signaturer för första gången fattar och löser sig själv. Fattar och löser sig, men bara anteciperande, med hjälp av svaga, obetydliga tecken: världsknuten, som inte döljer sig någon annanstans än i existerandets omedelbara att, nystas likaså upp endast genom den mest intensiva närhet till denna den mest immanenta att-intensitet, genom evidenser i närhet. Just det på så sätt mest närliggande obetydliga, den fina signaturen för dessa evidenser är det enda, som återstår av den tidigare förmenta närheten till Gud, och det som här, i den mån den tycktes rymma ett ens perfectissimum(7), alltid har utgjort dess kärna. Den äkta mystikens storslagna för-sken kommer som sådana att behålla en experimenterande giltighet, ty det som också i dem framträdde som yttersta symboler, real-symboler, hade anslutning till signatur av finaste slag och upptog denna i sig. Här befinner sig andantets för-sken, för-skenet från idyllen som final, med det världs-tao, som enligt Laotse saknar smak och just därför har den mest genomträngande smak. Vila, djup hade alltid sin grund i detta obetydliga och kvarstår som möjligt att beteckna: »Men inte, som om det hemliga facket i varje objekt måste rymma stora avslöjanden och dokument som i forna tider, när ett enormt emballage fortfarande medföljde allt djup, och denna insvepning - gudar, himlar, makter, härligheter, troner - fortfarande uppfattades som väsentlig. Men sovande, ljudlöst, återvände Odysseus till Ithaka, just till Ithaka återvände han sovande, den Odysseus som heter Ingen, och till det Ithaka, som kan vara likadant som pipan, som bara ligger där, eller som något annat högst obetydligt, som plötsligt gör sig gällande, samtidigt som det hela tiden åsyftade äntligen träder in i synfältet. Så handfast, i så hög grad omedelbart evident, att det inträffat ett språng in i det ännu-icke-medvetna, in i det djupare identiska, in i tingens sanning och lösenord, och detta kan inte återtas. Och så handfast, så omedelbart evident, att med beskådarens plötsligt uppträdande sista betydelseintention på objektet det samtidigt dyker upp visionen av något ännu namnlöst, elementet av ett sluttillstånd, överallt inbäddat, och det lämnar aldrig mer världen« (Ernst Bloch, Utopins anda, 1923, s. 248). Det dunder, som tror att det är sista ordet och sitt framträdande uttryck, har blivit dekadent; ty det slutgiltiga är ljudlöst och enkelt. Men att [355] sluttillståndet ännu inte ställts på fötter (gestellt) ens i den mest obetydliga förundran, framför och bortom allt för-sken, det visade sig i den såväl negativa som positiva utopi, som framträder vid detta slut, och som just ifråga om sitt sista innehåll (ihrem Letzten) ännu inte har blivit verklighet, vare sig pessimumets och dess Intets negativa eller optimumets och dess Allts positiva. Mellan de två kvarstår också i den obetingade förundran fortfarande den farliga sammanblandningen hos ett ännu oavgjort alternativ, och på objektsidan kvarstår den i problemet med världens utmynnande. Men det gäller också - och det är likaså, om man ser till dess utsikter, ett enormt plus för känslan att vara drabbad av hoppet - att målinnehållets optimum har den fortsatta, hittills på intet sätt nedslagna historieprocessen på sin sida: ännu är ingenting avgjort, ännu har varje natt en morgon. Också ett nederlag för det goda, som man önskat, innesluter dess möjliga seger i en framtid så länge som inte alla möjligheter till att något kan bli annorlunda, bättre har uttömts i historia och värld; så länge som just det real-möjliga med sin dialektisk-utopiska process ännu inte blivit slutgiltigt fixerat. Så länge det fortfarande finns utrymme för önskan, vilja, plan, för-sken, symbolintention, chiffer för det Ena som åsyftas i processen, ja, så länge de bildar virtuella paradis i denna. Och den yttersta symbolintentionen förblir just den hemförbundna i den okonstruerbara frågan »Dröj, du är så skön« i dettas optimum. Denna riktnings invarianter leder slutligen, vilket nu kan sägas, till den enda arketyp, som inte har något arkaiskt över sig. Det vill säga: till den rent utopiska arketyp, som håller till i närhetens evidens, till summum bonumets(8) arketyp som något ännu obekant, allt annat överträffande. Arketypen högsta goda är den lyckligaste förundrans invariansinnehåll, att förfoga över det vore, förvandlat till ögonblick och just som detta ögonblick, att inneha dess fullständigt lösta att. Det högsta godas arketyp är därför inte arkaisk, inte ens historisk, eftersom det hittills inte presterat en enda framträdelse, som ur dess egen synpunkt ens approximativt skulle ha uppfyllt dess bild. Och än mindre återvänder det, med Platons anamnes, till en urtida fullkomlighet, för att med dess hjälp fylla sitt optimum. Den punkt, till vilken denna den okonstruerbara lyckans arketyp [356] återvänder, är enbart det på intet sätt framträdda ursprunget, i vilket den flyttar in och som den, genom sitt omega, först för till alfat, till den framträdande, samtidiga genesen av alfa och omega. Samtliga gestalter av den okonstruerbart-absoluta frågan, i dess ljusa del, omkretsar därför optimumet för detta nedslag i omegats fullgångna vara, i vilket att-ets eller världsimpulsens alfa-gåta framträder som löst. Summum bonum skulle vara helt och hållet fullgången framträdelse av det fullgångna: därför har det likaledes utträtt ur framträdelsen; därför är det självt obetydligt, ett utopiskt summum av de obetydliga symbolintentioner, med vilkas hjälp all framträdelse övergår i saken själv. Innehållet i den den mest solida önskbarhet, som det högsta goda står för, befinner sig visserligen i lika hög grad i det jäsande inkognitot som den instans i människorna, som önskar detta innehåll. Men dess intenderade Allt har alltid representerat toppen av drömmarna om det bättre livet, dess utopiska totum regerar undantagslöst tendenserna till utmynnande i den väl bedrivna processen.
Det som försiggår i sig och omedelbart som nu är i denna form ännu tomt. Att-et i nuet är innehållslöst, till att börja med obestämt, som ett jäsande icke. Som det icke med vilket allt tar sin början och kring vilket varje något är byggt. Icket är inte närvarande (ist nicht da), men genom att det på så sätt är ett icke som tillhör ett där, är det inte bara icke, utan samtidigt ett icke-där. Som sådant uthärdar det inte sitt icke, utan inriktar sig energiskt på ett någots där. Icket är brist på något och på samma gång flykt ur denna brist; på så sätt är det ett pådrivande mot det som fattas det. Med icke avbildas alltså det pådrivande hos de levande varelserna: som drift, behov, strävan och primärt som hunger. Men i denna ger sig icket hos ett där tillkänna som ett icke-ha, och rentav uttryckligen som ett icke, inte som ett Intet. Eftersom icket är början till varje rörelse i riktning mot något, så är det just därför på inget sätt ett Intet. Tvärtom: icke och Intet måste till att börja med hållas så långt ifrån varandra som bara möjligt; [357] bestämningens hela äventyr ligger i gapet mellan dem. Icket ligger i ursprunget som det ännu tomma, obestämda, oavgjorda, som startpunkt för begynnelsen; Intet däremot är något bestämt. Det förutsätter ansträngningar, långvarig process, som slutligen går om intet; och Intets akt är inte som ickets ett pådrivande utan ett förintande. Till icket relaterar sig det levda ögonblickets dunkel, till Intet först den negativa förundran, på samma sätt som den positiva relaterar sig till Alltet. Icket är visserligen tomhet, men samtidigt driften att bryta sig ut ur denna; i hungern, i försakelsen förmedlas tomheten just som horror vacui, alltså just som ickets avsky för Intet. Och också på denna punkt, särskilt på denna, visar det sig att kategoriala grundbegrepp (fundament) blir tillgängliga enbart genom affektlärans förmedling. Ty endast affekterna, inte de affektlösa, eller snarare avaffekterade tankarna når så djupt ned i den ontiska roten, att i sig till synes så abstrakta begrepp som icke, Intet, Allt och distinktionerna mellan dem blir synonyma med hunger, förtvivlan (förintelse), tillförsikt (räddning). Dessa begrepp kastar ljus över grundaffekterna, på samma sätt som grundaffekterna belyser de ontologiska grundbegreppen genom att peka ut det intensiva material, som de framspringer ur, som när deras eld, och som de i sin tur belyser. Ontologiska grundbegrepp: här utpekas alltså icket, ännu-icket, Intet eller Alltet som de begrepp, som i knappast möjliga terminologi identifierar de tre huvudmomenten av världsmaterialet i dess intensiva rörelse. Därför betecknar dessa komprimerade grundbegrepp realkategorier, det vill säga kategorier som hänvisar till områden inom den samlade verkligheten; ty deras koncisa ontologi avbildar med god approximation det objektiva affektinnehållet, alltså intensitetsinnehållet i processmateriens tre huvudmoment. Men på så sätt att icket, i den mån det inte uthärdar i sin egen närhet, står för alltings intensiva och till sist intressepräglade ursprung.Ännu-icket betecknar tendensen i den materiella processen, som ursprungets tendens att gå in i process och skala fram, manifestera sitt innehåll. Intet eller omvänt Alltet betecknar latensen i denna tendens [358] såsom varande för oss negativ eller positiv, framför allt vid den materiella processens mest framskjutna frontavsnitt. Men också denna latens är i sin tur enbart relaterad till innehållet i det intensiva ursprunget, den vill uppfylla det som dess hunger avser, vill framgångsrikt tillfredsställa detta intresse. Vidare, som nämnts: i hungern, i försakelsen förmedlas tomheten (nollpunkten i existerandets omedelbara att) just som horror vacui. Denna horror vacui är den ursprungliga att- och konstitueringsfaktorn, den intensiva förverkligande faktor, som sätter igång världen och håller den igång i ett experiment, vars avkastning är att-innehållet. Starten till allt där-varas begynnelse ligger härvid alltid i det med sig själv ännu oförmedlade dunklet, nämligen i nuets eller det just levda ögonblickets dunkel; alla världsrörelsers fiat tilldrar sig mest omedelbart i detta dunkel. Och dunklet är inte avlägset, inte ett urtidsdunkel vid tidernas början, en för länge sen passerad och med fortsättning eller kosmos övertäckt begynnelse. Utan tvärtom: ursprungets dunkel håller sig som omedelbart dunkel i allt existerandes direkta närhet eller i dettas aldrig avbrutna att. Detta att ingår i varje ögonblick som något ännu olöst; den gåtlika frågan om varför något överhuvud taget finns till, ställs av det omedelbara existerandet som dess egen fråga. Dess uttryck är den i och genom varje ögonblick förnyade skapelsen; världen som process är det experiment som pågår för att lösa den alltid och överallt verkande ursprungsfrågan. Ovan betecknades detta olösta som den världsknut, som döljer sig i existerandets olösta att; på så sätt skapas världen i sitt omedelbara där-vara på nytt i varje ögonblick, och denna fortsatta skapelse framstår också som ett vidmakthållande av världen, det vill säga av världsprocessen. Den startpunkt för begynnelsen och det punktuella i starten, som kallas ursprung och världsgrund, befinner sig i just det här och nu, som ännu inte framträtt ur sig självt, och alltså överhuvud taget inte har rört sig ur fläcken. Detta ursprung i strikt bemärkelse har ännu inte sprungit fram, sprungit fram ur sig självt; dess icke är alltså visserligen just det, som i sista hand driver historien och upprättar historiska processer för sin egen bestämning, men som självt ännu inte [359] har blivit historiskt. Ursprunget fortsätter att röra sig genom tiderna och förblir samtidigt kärnans inkognito, som ännu inte har gett sig tillkänna. Varje levt ögonblick skulle således, om det hade ögon, bevittna den världsbegynnelse, som hela tiden tilldrar sig i det; varje ögonblick är, genom att det ännu inte trätt fram, världsbegynnelsens år noll. Begynnelsen upprepas ända tills att-grundens obestämda icke genom världsprocessens och dess gestalters experimentella bestämningar innehållsligt fastlagts antingen som ett bestämt Intet eller ett bestämt Allt; varje ögonblick innehåller alltså också, som varande potentiellt, datum för världens fullbordan och dennas innehållsliga data. I och med att icket råkar in i sina vad- eller innehållsobjektiveringar förändras det, i samma mån som det blir ett förmedlat icke, visserligen oupphörligt, ty det befinner sig nu självt i den tid-rumsliga process, som det upprättar och i vilken dess experimentella avkastning hamnar. Den skapelse, som det ständigt på nytt upprättar, innebär nu inte bevarande i det tillblivna varats mening, utan bevarande i tillblivandets mening, det vill säga: experimenterande med att-kärnans innehåll. Och den ständigt nya etableringen förmedlas historiskt till särskilt utmärkta punkter: till genombrottet för något historiskt nytt. Just genom att existerandets mest grundläggande innehåll, såsom ännu icke manifesterat, historiskt måste drivas fram igen och igen, utbildar frambildningsprocessen ständigt nya frontuppenbarelser av detta oanlända, det som ännu-aldrig-varit-sådant eller novumet vid horisonten, och detta sker i det som processen strömmar in i, och i det där den slutligen tenderar att mynna ut i entydig form. Den rika mångfalden i denna kärnans spaning efter sin frukt är visserligen - det hela tiden möjliga novumet inbegripet - även det en fortsatt brist, nämligen brist på något som ännu inte är anträffat. Här ligger skälet till att den tid-rumsliga verkningssfären är beströdd med oräkneliga skärvor och skal, och i lika hög grad med vilda, monsteraktiga missfoster, samtidigt som de fortskridande försöken att nå det Ena, goda, lösande visar sig. Därvid visar sig emellertid icket - fasthållet i sin fortsatta utveckling - på samma gång obönhörligt vara ett ännu-icke; historiskt-skeende blir det synligt i denna form. Icket som ännu-icke drar tvärs genom det tillblivna varat och [360] längre än så; hungern blir till produktionskraft vid en ofärdig världs ständigt uppbrytande front. Icket såsom processuellt ännu-icke förvandlar på detta sätt utopin till realtillstånd för det ofärdiga, det inledningsvis fragmentartade väsendet hos alla objekt. Därför är världen som process själv det gigantiska testet på sin mättade lösning, det vill säga på den fulla omfattningen av sin mättnad (Reich ihrer Sättigung).
Icket yttrar sig, som nämnts, i form av hunger och sådant som aktivt ansluter till den. Som syftande och intenderande, som längtan, önskan, vilja, vakendröm, med alla utbroderingar av det något som saknas. Men icket yttrar sig likaså som missnöje med de givna villkoren, därför är det inte bara det drivande under all tillblivelse, utan också det som driver vidare i historien. I varje hittillsvarande bestämning till något-et framstår icket som den oblidkade förnekelse, som förkunnar: detta predikat är trots allt inte den slutgiltigt adekvata bestämningen till sitt subjekt. På detta sätt yttrar sig icket i processen som aktivt-utopiskt ännu-icke, som utopiskt-dialektiskt vidareförande negation. Som en i själva den positiva ansatsen växande förnekelse, och närmare bestämt med sin yttersta utgångspunkt i Alltets adekvata sluttillstånd, där icket äntligen kommit till ro, det vill säga: uppnått det positiva förverkligandet av sitt implicita syfte. På så vis är ännu-icket visserligen också förstörande eller den upplösande motsägelsen i allt tillblivet vara, i enlighet med den marxistiska dialektiken. Och det är denna motsägelse just för att varje stadium i bestämningen på nytt måste bli ett hinder för det på så sätt bestämda och framodlade, med andra ord: för att inget tillblivet vara representerar fullgånget vara i tendensen mot Alltet. Motsägelsen i förhållande till det tillblivna varat kommer till uttryck såväl i processens subjekt som i dess objekt, eftersom de är två sidor av en och samma föränderliga realitet. I det medvetna eller mänskliga subjektet uppstår den subjektiva motsägelsen till den tillblivenhet, som blivit otillräcklig eller hämmande, i objektet motsvaras den av den objektiva motsägelse, som uppträder i det tillblivna självt, som den frammognade tendensen till närmast förestående, med produktivkrafterna förmedlade tillvaroform. Ännu-icket blir härvid desto mer bestämt, dess tendens mot det uppfyllande desto starkare, ju mer de uppgifter [361] det ställer sig har blivit objektivt lösbara. Men för fortsättningen måste vi hålla fast vid följande, högst avgörande punkt: icket som blott och bart ännu-icke skulle såväl subjektivt som objektivt bara kunna oroa det inadekvata tillblivna varat, däremot skulle det inte kunna spränga det inifrån på angivet sätt. Sprängning är förintelse: och förintandet som handling är per definition och i sak bara möjligt att införskriva från det cirkulerande Intet. När icket söker sitt Allt ingår det därför - enligt maximen dö och bliv(9) - likaså i en förbindelse med Intet, på samma sätt som det har en med Alltet. Redan förgängelse, och än mer förintelse, konstitueras endast genom att Intet eller det ständigt hotande omintetgörandet cirkulerar i processens växlingar och som dessa växlingar. I försvinnandet cirkulerar emellertid också ett - om än aldrig så otillräckligt - Allt, som det som möjliggör relativ fullgångenhet, framför allt i mästerverk: av det förflutna skulle annars bara återstå glömska och inte också det delvis räddade och räddningsbara som kallas historia och eftermognad. Ickets och ännu-ickets förbindelse med Alltet är en målets förbindelse, det är den som innebär och låter förstå: detta predikat är ändå inte den slutligt adekvata bestämningen till ett subjekt; eller konkret: människorna befinner sig, liksom hela världen, rebus sic stantibus alltjämt i förhistorien, i exil. Ickets och ännu-ickets förbindelse med Intet är däremot inte en målets förbindelse, utan snarare en förbindelse som går ut på det bruk, som den dialektiska negationen gör av förintelsens nihil, i bemärkelsen förintande av inadekvat tillblivenhet genom immanent sprängning. Detta dialektiska bruk av Intet skyler på intet sätt över den angivna grundskillnaden mellan icke och Intet, mellan startpunkt och horror vacui å ena sidan, förintelsens möjliga definitum och mors aeterna(10) å den andra. Intets dialektiska nytta döljer inte heller den helt och hållet antihistoriska för-uppträdelse, som det har i form av ren förstörelse, ett i historien på nytt och på nytt uppträdande mördartillhåll; ty förvisso förintas i denna håla just ett stycke historia, ett stycke gryende ljus. Ur ett sådant Intets deciderade mäktighet, deciderade för-framträdelse föds ingen [362] dialektik, det vill säga, ingen fortskridande negationens negation: förintelser som det peloponnesiska kriget, det trettioåriga kriget innebär blott olycka, inte dialektisk vändning; Neros, Hitlers kränkningar, alla dessa sataniskt verkande utbrott hör till draken i den djupaste avgrunden, inte till befrämjandet av historien. En annan verkan har dock bruksförbindelsen, som uppträder i inte lika deciderade framträdelser av Intet, rentav i de sakimmanenta negationerna, alltså i sådana där historien går vidare. Då måste Intet helt och hållet tjäna till det bästa, och förintelsen som handling blir produktiv som negation, framför allt som negationens negation. Dialektik genom Intet utgår alltså från att allt ofärdigt varande bär fröet till sin undergång i sig; härigenom förklaras krig mot kvardröjandet i det provisorium, som den vid en viss tidpunkt uppnådda tillblivenheten innebär. Detta krig måste träda i förbund med ännu-ickets permanenta otillfredsställdhet och bistå det: inadekvat gods röjs bort från vägen till Alltet, lämnar tillblivenheten och går in i Orkus' icke-längre-vara. Ja, dialektiken genom Intet omfattar till och med det oerhörda komplex inom tillblivenheten, som höjer sig över processen inte som Alltet, utan som världsallt eller universum, som dessutom ersätter Alltet i alla rent kosmiska perspektiv inom filosofin, från Parmenides till Spinoza. Världsalltet är det först astralmytiska, sedan panteistiska, sedan mekanistiska substitutet för Alltet och står i dettas ställe som inbegrepp för den givna världen och tillfredsställelsen med den. Det framstår i denna form som rörelsens totalitet, själv orörlig, som tillblivenhetens harmoni, i vilken tillblivandets differenser och enskildheternas brister upphäver varandra, som om de lydde en de stora talens lag; en oåtkomlig (entronnen), positiv stabilitet. Men dialektiken genom Intet inbegriper också världsförintelse, har genom Intets insats intygat universums provisoriska karaktär. Det Orkus som i fysiken kallas värmedöd (Kältetod), i mytologin världsbrand rymmer fysikaliskt ett annat världsallts eller universums födelse, utopiskt till och med födelsen av ett totalt uppfyllande Allt. Ny himmel, ny jord, apokalypsens logik [363] förutsätter dialektisk omfunktionering av den annars som satanisk värderade förintelseelden; varje advent rymmer nihilismen i brukad och besegrad form, döden uppslukad i segern. Omintetgörelse och förintelse är visserligen de ständiga farorna i varje processexperiment, den eviga likkistan vid varje förhoppnings sida, men de är också de medel, som bryter upp inadekvat statik. Och inte minst blandar sig dialektiken genom Intet i samtliga betydande positiviteter, och här inte som ett hot mot dem, utan som deras viktiga bakgrund (Folie), som försvårande av deras evidens. I detta försvårande hör svärtan hemma, dennas element av grovhet, av kuslighet, som också i högre regioner hindrar det rosenröda från att dominera totalt. Svärtan är ett motmedel mot förflackning, i den mån denna alstras av billig glans, unken apoteos; i stället för detta uppnås såväl djup som upphöjdhet just genom frånvaro av polityr, grovhet. Om bävan är det bästa hos mänskligheten(11), så är just ett Intet i förhållande till all polityr, all lättköpt lösning, tänkt och införlivat i den bävan, som det sublima injagar. På så vis är det nihil, som Dürers Melancholia vänder blicken mot också ett bruks- och skapelseelement för den positiva förundran eller Allt-perceptionen i betydelsen förväntan. Ja, först när det mäktigt upptornande medvetandet om Intet i världen, för att inte tala om den skenbara övervärlden, tas på allvar, framträder den centrala oansenligheten hos en landstigning, ett Allt, det som hittills maskerats av kosmiskt jubel eller troner, makter, härligheter. Därigenom har det avancerade tillståndet hos det Intet, som i allt högre grad utbryter i historien och inte till exempel skyls över av denna, förlänat konstitutiv makt åt själva dialektiken mot Alltet. Utopi banar sig väg, i subjektets vilja lika väl som i processvärldens tendens-latens; bakom ett förment uppnått, rentav färdigt därs sönderbrutna ontologi. Den medvetna realitetsprocessens väg innebär på så sätt i växande grad en förlust av det fixerade, rentav hypostaserade statik-varat, en det alltmer varseblivna Intets väg, och därmed också utopins väg. Denna utopi förmår nu helt och hållet uppfatta ännu-icket liksom dialektiseringen av Intet i världen; men den hemlighåller å andra sidan inte det öppna valet mellan absolut [364] Intet och absolut Allt i det real-möjliga. I sin konkreta gestalt är utopin den prövade viljan till Alltets vara; i den agerar alltså nu det vara-patos, som dessförinnan riktade sig mot en förment redan färdiggrundad, framgångsrikt existerande världsordning, rentav övervärldsordning. Men detta patos verkar som ett ännu-icke-varats patos och som ett lidelsefullt hopp om summum bonum, och det bortser inte, efter all insats av det Intet i vilket historien löper vidare, från risken för förintelse, inte ens från ett Intets hypotetiskt möjliga definitivum. Härvidlag kommer det an på den militanta opitimismens arbete: på samma sätt som proletariat och bourgeoisi detta arbete förutan riskerar att duka under i ett och samma barbari, så kan hav utan stränder, midnatt utan ostpunkt hota som definitivum både i ett vidare och ett djupare perspektiv. Detta slags definitivum skulle då innebära historieprocessens absoluta misslyckande, och som ännu icke inträffat kan det uteslutas i lika liten grad som det går att utesluta ett alluppfyllande Allts definitivum. Till slut återstår alltså valet mellan alternativen absolut Intet och absolut Allt: det absoluta Intet är utopins beseglade omintetgörande; det absoluta Alltet - i för-framträdelsen av Frihetens rike - utopins beseglade uppfyllelse eller varat som utopi. Intets slutliga triumf har mytologiskt föreställts som helvete, Alltets slutliga triumf som himmel: i själva verket är Alltet självt ingenting annat än den till sig komna människans identitet med den värld som fullbordats för hennes räkning. Att-satsen: I begynnelsen var handling(12), Allt-satsen: Det otillräckliga, här görs det färdigt - bägge dessa oidealistiska satser bestämmer tendensbågen hos den materia, som kvalificerar sig. Vår intentions-invariant i detta förblir: naturalisering av människan, humanisering av naturen - den med människorna totalt förmedlade världen.
Nuet som enbart flyktigt är trots allt inte riktigt, får inte vara det. Men lika lite får det finnas ett drömmande, som drar ut i det oändliga, [365] så att en närvarande njutning försvåras, rentav undflys. Ty det utopiska är ju, när allt kommer omkring, ingenting, om det inte pekar på nuet och söker den samtid, som är dettas avkastning. I form av äkta samtid, inte längre en som pusslats ihop av nu, just förflutet och det omgivande rummets samtidighet. Det är sant att det omedelbara, förbiflygande nuet är för lite, det drar sin kos och ger vika för nästa nu, eftersom ingenting i det ännu är riktigt lyckat. Därför är Jean Pauls känsla sann, när han säger: »Om det för hjärtat inte funnes annat än ögonblicket, så hade du rätt att säga, kring mig och i mig är allting tomt.« Men det han har att anföra mot denna tomhet är falskt när han i stället försakligar förflutet, till och med framtid; och på ett romantiskt och idealistiskt sätt utestänger dem från samtiden. När han - med äkta upplevelse av det levda ögonblickets dunkel, men samtidigt med oundvikligt dröjande i hågkomst, till och med i hopp - på följande sätt degraderar inte bara ett bristfälligt, trivialt och ytligt carpe diem, utan dessutom varje presens: »Eftersom ni aldrig kan uppleva sköna dagar så skönt som de efteråt glänser i minnet, eller i förväg i hoppet, så är det bäst att kräva dagen utan bägge delarna; och eftersom man kan förnimma musikens låga sfärljud (Sphärenlaute) bara vid de bägge polerna till tidens elliptiska valv, medan ingenting hörs i samtidens mitt; så är det bättre att hålla sig till mitten och lyssna där. Förflutet och framtid däremot - som bägge inte kan upplevas av någon människa, eftersom de bara är två diktningsformer från vårt hjärtas sida, en Iliad och en Odyssé, ett förlorat och återfunnet Milton-paradis - vill ni överhuvud taget inte släppa fram och lyssna till, så att ni kan fortsätta att häcka döva och blinda i en djurisk samtid.« Också där Jean Pauls idealism medger framtiden fullständig närvaro och verklighet, degraderas denna gripbarhet, vilket leder till ett försakligande av strävan, ett förevigande av utopin: »Jag säger: om diktande blev liv här på jorden och vår fårvärld ett schäferi och varje dröm en dag: så skulle det bara förstärka våra önskningar, inte uppfylla dem, den högre verkligheten skulle bara föda fram en högre diktkonst och högre hågkomster och förhoppningar - i Arkadien skulle vi tråna efter Utopia, [366] och på varje sol skulle vi se en djup stjärnhimmel förlora sig i fjärran, och vi skulle - sucka som här« (Titan, 45. cykeln, avslutning). Nu är detta melankoliskt sagt, inte instämmande, och likaså utfärdas i den förutsedda ändlösheten hos längtan en varning mot den utopism, som tar ett Arkadien i form av förhöjd sommarfräschhet eller resignerat schäferi för det yttersta önskeinnehållet. Men där det från första början, som i Arkadiens fall, bara är flyktönskan och trött kontrastönskan som driver på, händer det lätt att flykten går vidare - att den längtar sig ut, suckar sig ut ur just Arkadien. Och det är med detta, som Jean Paul själv, den vid sidan av Goethe och Gottfried Keller störste mästaren på världens gyllene överflöd och åskådlighet i tysk språkdräkt, slutligen avsvär sig det förevigat utopiska. Det är likaså den politiska sidan hos demokraten i honom - med tanke på »gryningarna för Tyskland« - som slutligen också lösriver sig från det rent romantiska drömförgapandet i allt icke-nu. Hos Jean Paul själv får en vilja till presens, till utopiskt presens därför sista ordet: »Samtiden är fjättrad vid det förflutna som fångar vid lik i ett annat sammanhang, och det framtida rycker i andra änden; men en dag kommer samtiden att befrias.« Därför finns det ingenting som i högre grad motarbetar just utopiskt medvetande än utopi med obegränsad räckvidd; oändlig strävan är svindel, helvete. På samma sätt som det hela tiden bör finnas en anhalt i stället för de hela tiden förbiflygande ögonblicken eller de rena kulinariska upplevelserna, så bör samtid också råda i stället för utopi och i utopin åtminstone samtid in spe eller utopiskt presens; i slutänden, när utopin inte längre behövs, skall varat råda som utopi. Hoppets väsentliga innehåll är inte hoppet, eftersom det inte vill låta just detta komma på skam, utan där-vara, presens och inget annat. Utopi arbetar bara med tanke på en eftersträvad samtid, därför är den när allt kommer omkring, som den slutligt intenderade avståndslösheten, insprängd i alla utopiska avstånd. Just för att utopiskt medvetande inte låter sig avspisas med det som är dåligt i världen, just för att det måste till den skarpaste kikare, för att se den verkliga planeten Jorden, och kikaren heter konkret utopi: just därför intenderar utopi inte ett evigt [367] avstånd från objektet, den vill tvärtom sammanfalla med detta, som med något som inte längre är främmande för subjektet. Det att, för vars skull och till vars belysning världs-odyssén pågår och ännu inte är stillaliggande odyssé, kastar sig inte i all evighet in i projekterande och process; ty detta atts intensivum vill i sin grund enbart resultat, om så bara av knappaste slag, i stället för ändlös process. Även om en anhalt, som inte kommer ur fläcken, är lika illa eller värre än transport för transportens egen skull, så är det befogat med en anhalt, i vilken sluttillståndets utopiska samtidsmoment själv inte är bortglömt, utan tvärtom bevarats genom samstämning av viljan med det anteciperade slutändamålet (summum bonum). Sådana moment ingår i allt konkret revolutionärt arbete, i proletariatets förverkligande som avskaffande av filosofin, i proletariatets avskaffande som förverkligande av filosofin. De ingår i varje artikulerande av det obekanta självvarat (Selbersein) genom konstnärligt för-sken och i den härd, som utgörs av alla artikuleringar av den centrala frågan. De ingår till och med i den negativa häpnadens förstelning, liksom i den positiva när den svämmar över sina bräddar, som en signalerad landning. I detta ingår på alla sätt utopiskt presens, just i bemärkelsen inlett upphävande av avståndet mellan subjekt och objekt, alltså också av det utopiska avstånd, som är på väg att upphävas. Intentionens kompassnål börjar då ändra läge, ty polen är nära; avståndet mellan subjekt och objekt minskar genom att enhetspunkten förmedvetet visar sig över horisonten, och det utopiska medvetandets bägge poler: dunkelt ögonblick, öppen adekvathet (till att-intentionen) stöter på den och blir till ett. Inför detta gör utopin halt, enligt sin innebörd, och uppgår i stället i denna närvaros innehåll, det vill säga, i att-innehållets närvaro, tillsammans med dess inte längre främmandegjorda, inte längre främmande värld. Det som låter sig intenderas i form av sådan närvaro, sådan manifesterad identitet ingår, vilket tyvärr är alltför uppenbart, ännu inte i någon tillblivenhet, men det ingår oavvisligt i intentionen mot denna, en intention som aldrig avbrutits, och det ingår omisskännligt i historie- och världsprocessen själv. För dennas del är det viktigt att det ännu inte inträffat något avbrott i form av ett deciderat förgäves och Intet. Därför framstår [368] den till sig komna människans identitet med den för hennes räkning fullgångna världen visserligen bara som utopiskt gränsbegrepp, ja, som utopins, i synnerhet den konkreta utopins utopissimum: men detta hoppets mest eftersträvade mål, kallat det högsta goda, är likaså orten för det slutändamål, som varje solitt uppställande av mål i mänsklighetens befrielsekamp har del i. Alltet i identifierande bemärkelse inbegriper allt det, som människorna i grunden vill. Därför ligger denna identitet själv i den dunkla grunden till alla vakendrömmar, förhoppningar, utopier, och den utgör likaledes den guldgrund på vilken de konkreta utopierna är målade. Varje solid dagdröm syftar på denna dubbla grund som Hem (Heimat); den är den ännu oanträffade, den erfarna ännu-icke-erfarenheten i varje hittillsvarande erfarenhet.
Här har vi en av många passager i "Hoppets princip", där Bloch kommer in på "samexistensen" av analoga och digitala processer i den mänskliga organismen och dess perception. När man tar ett steg mellan organisatoriska nivåer, exempelvis i en biologisk organism, sammanfaller detta steg ofta med ett skifte eller en tonviktsförskjutning från analogt till digitalt framgångssätt eller vice versa.
I slaget vid Valmy, den 20 september 1792, slog illa utrustade och utbildade franska styrkor tillbaka en österrikisk-preussisk invasionsarmé; Marseljäsen hade redan två månader på nacken. Goethe kan sägas ha anteciperat insikten inom sporten i en senare tid: "motivation slår klass".