TREDJE DELEN
(Övergång)
ÖNSKEBILDER I SPEGELN
(SKYLTFÖNSTER, SAGA, RESA, FILM, TEATER)
23 GÖRA SIG VACKRARE ÄN MAN ÄR
[395] Inte alla har utseendet för sig. Men de flesta vill se trevliga ut och strävar efter det. Arbetet med ytan ligger härvid närmast till hands. Den färglöse färgar sig, som om han glödde. På så vis kommer många att glänsa över andra, de framhäver sig.
Förbättrandet är fort inlärt, och flyktigt. Kvinnan, den platssökande visar sig, som man brukar säga, från sin bästa sida. Det vill säga, från den som är kommersiellt gångbar. Jaget växlar om sig i vara (Ware), gångbar, glänsande vara. Det ser hur andra för sig, vad andra bär, vad som ligger i skyltfönstret, och adderar sig själv till detta. Visserligen kan ingen människa göra något av sig själv, som inte dessförinnan funnits där som ansats. Likaså attraheras hon i omvärlden, i utbudet av sköna inpackningar, åtbörder och ting, bara av det som redan sedan lång tid, om än i vag form, lever i det egna önskandet och därför gärna låter sig förföras. Läppstift, smink, lånta fjädrar ger bidrag till drömmen om det egna jaget så att säga ur grottans djup. Där går människan omkring och poserar, blåser upp det lilla som finns en smula eller förfalskar det. Men detta får inte fattas så att man skulle kunna förfalska sig själv helt och hållet; önskandet är åtminstone äkta. I den arrangerade hållningen visar, ja, förråder det sig. Men önskandets uppåtriktade väg är traditionell, den strävsamme unge mannen i denna kategori är missnöjd med det tillstånd, som han befinner sig i, men inte med uppdelningen i rik och fattig på det stora hela taget. Så ler han rätt vänligt mot denna, så gör han sig vackrare, enligt den bild som han ser som sin egen, eller bättre, som man låter honom se som sin egen. Mer tyckas vara än vara, det är allt som blir över för hans del, i den småborgerliga längtan att framstå som bättre än man är. Och omvänt: mer vara än tyckas vara är något man inte gör efter genom att putsa på ytan; här ligger skälet till att det är så gott om kitsch inom det skikt, som står ut med sin egen oäkta tillvaro. Det som är vårt eget är ljusäkta, utöver slipsen bär man inte på mycket.
24 VAD SPEGELN BERÄTTAR FÖR OSS IDAG
Jag fick tjäna. Talesätt
Att vara smal
[396] Att inte kasta en blick på sig själv, det är något. Men för löntagaren, den lille mannen, betyder det vanligtvis bara, att han är ute ur leken. Om han fortfarande inte är det, och inte vill komma därhän, så måste den platssökande vara medveten om vikten av att vara snygg och prydlig och klä sig på det sättet. Till påklädandet hör en spegel, i den ser sig den hotade med sina herrars ögon. Med de ögon, som talar om hur bossen vill att man skall se ut, om han skall kunna lita på sina anställda. Visserligen tror mannen framför spegeln, att han ser sig sådan han själv vill se sig, sådan han själv önskar vara, ja, också den som går motvilligt till spegeln tror det, strax innan han träder ut bland människorna, ut i förvärvslivet. Ansiktet läggs så slätt som möjligt, den anställde vill vara lika slank, lika skrynkelfri som sin kostym, och håller sig därefter. Därmed skaffar han sig en fördel, men det handlar om den fördel, som de verkliga herrarna har av den lille mannen. Alltså återkastar glaset honom inte ens som han själv önskar sig, utan som man finner det önskvärt att han ser ut. Allt detta är normerat på samma sätt som handskarna i butiken, på samma sätt som försäljarens butiksleende, som har blivit det allmänna och föreskrivna leendet. Att le genom ångest och inre tomhet, det är idag det amerikanska kännetecknet på herrarna, som inte är några herrar. Avsikten är: de skall likna varandra som ett ägg liknar ett annat, och det kryper inget annat än höns ur skalen.
Bra på att ducka
Den som bjuder ut sig själv måste vara angenäm. Därför förs de också fram ute i livet: flickan, hur hon bör vara, den unge mannen, hur han skall göra sig gällande. Hur det härskande skiktet behöver dem, för att det skall hålla sig vid makten. Det kvinnliga hos den anställda personen består av rosa, det manliga av vax (men det måste kunna användas). Och för att knyta upp bägge två vid detta hänger speglar också på gatan, i alla offentliga sammanhang, en uppsjö på speglar vart man vänder sig. Skyltfönstret speglar, [397] och förstärker därigenom det som bör tilldra sig i köparen, det han skulle vilja vara ur småborgerlig synpunkt, så att han köper. Västvärldens gängse läs- och filmstoff har ett rikt utbud av sådana bilder, som visar den eftersträvansvärda normaliteten, det fruktlösa skenet. Här uppställs bedrägliga vägvisare: för det dansande arbetsdjuret, för kedjefångens semesterresa, för eunuckens bröllopsfirande. Allt med lögn av det slag, som är tänkt att fresta och samtidigt verka så omöjlig att den berusar och ändå håller kvar i selen. Som en verklig utväg ur den inre tomheten framstår sporten; äkta önskningar tycker sig här stå vid startpunkten; här finns en tillflykt för tävlandet, som annars är nästan utdött för de små människornas del. Men fältet är så snävt, hela varianten går ut på att komma framåt, det finns inget utrymme för allvar, simmaren förbättrar rekord bara i vattnet, medan bossen sätter profitrekord. Andra topprestationer skulle däremot bli följden, om man belönade den som var bäst på att tåla och uthärda, den som var smidigast när det gällde att ducka, mästaren i att tiga och ta emot, hålla god min i elakt spel. Här finns de okända segrarna i det liv, som människorna fortfarande erbjuds på den kapitalistiska livsvägen, om man skall hålla sig till sanningen. Boxaren står i ringen, arbetar så svetten lackar, men den som är bäst på att kamma in står utanför repen, som åskådare. Den förre (oklart, subjekt saknas; ö.a.) är den verklige mästaren i att ta emot vänsterkrokar, i att stå på fötter när gongongen ljuder. Framför allt så faller han dem i smaken, som vill att han håller sig på fötter, fastän bedragen, och att han blir i sin ring.
25 DEN NYA KLÄNNINGEN, DET BELYSTA SKYLTFÖNSTRET
En sammetskrage pyntar. Talesätt
Nu är det ju så att man inte kan krypa ur sitt skinn. Men man kan lätt komma in i ett nytt, just därför går all förbättring ut på att klä på sig. Den rentvättade skjorten ligger hur som helst utbredd på morgonen, som den nya dagen, en ny rock lägger lock över det förflutna åt den frisläppte fången. Det faktum att hon kan välja sin dräkt skiljer människan från djuren, och smycket är ännu äldre än kläderna, fram till våra dagar har det haft en framhävande funktion i förhållande till dessa. I synnerhet kvinnor tar på ett nytt stycke av sig själva med kläderna. Kvinnan blir en annan i den [398] andra dräkten, i den kvinnliga grannlåtens fina bedrägeri. Men önskan att pröva hur man tar sig ut i olika kläder tar också hos de flesta andra människor vid med det lika otadliga som variabla sken en skräddare kan åstadkomma. Därför är det bekvämt för gamla eller rotfasta människor att alltid gå klädda på samma sätt. Andra känner sig skrynkelfria så fort byxorna är nypressade.
Väl uppbyggd
Sedan ut på den livligt trafikerade gatan, själv avslappnad, spanande. Ljus faller mellan träden från de upplysta husens håll, från torget vid gatans slut, det utgör ett anrop. Men det som här står för anropet är den glänsande belysta varan bakom glas, som söker kunder. Till mönstret för tillskärning adderas alltså skyltningen när det gäller att inspirera till elegant önskeliv. Skyltfönstret uppstod först med den öppna kapitalistiska marknaden, och dess uppgift är fortfarande, betecknande nog framför allt i västvärlden, att väcka behov, framför allt behov med en »personlig touche«. Men ytterst med uppgift att uppfylla affärsmannens egen innersta önskan: att göra profit. Ett bra skyltfönster måste därför vara suggestivt, helheten är alltid antydd och dess delar själva i sin tur blott antydande, på detta sätt görs uppehållet framför skyltfönstret oroligt. Här delikatessaffären, med korgar som man inte kan undgå att kalla aptitretande. Kaffe, te, brännvin står sig bäst framför delftkakel, på rödlackerad yta; holländsk-indisk atmosfär invaggar köparen i sin stämning. Här porslinsaffären: i mitten det dukade bordet, kronbladsvitt, kristallglas, brinnande ljus, väntande på gästerna, som är lika förnäma som det självt. Här en damkonfektion av det finare slaget: osannolikt smalt veckade dräkter på höjden av tidens konst som nästan inget annat här i världen och ändå ett slags hinsides: på det sättet går inga jordiska kvinnor. Här en skräddarsalong för generaldirektörer och andra, som vill likna dem: oefterhärmligt har ulstern kastats över chippendalestolen, en mjuk hatt väntar därintill, handskar av svinläder, skor som gjorda av en gammalflorentinsk boks läderband. Men vandraren och den [399] som likt de flesta inte har råd att köpa, får ändå sin lust att äga något av detta dämpad genom den alltför höga nivån. Och den som skulle känna för en mer hemtrevlig lycka hittar den bakom möbelaffärens skyltfönster. Matsal, sovrum, arbetsrum, salong - allt finns där som en bäddad säng, och den unge tjänstemannen, som inte längre behöver svärma i parken, behöver bara kasta in sin brud i bilden. Bakom fönstren ser han, i dun och laxfärg, den mest legitima, men också den i minst grad realiserbara borgerliga önskedrömmen: drömhuset för två från insidan. Drömmen om det vackra huset fylls med de utställda möblerna, som själva lever över sina förhållanden, med fabriksvara, som hela tiden uppför en maskerad: den breda fåtöljen som en odalisk, barskåpet kaliforniskt, arbetsrummet faustiskt. Vid varje gathörn skapar skyltfönstret på detta sätt önskedrömmar för att dra kontanterna ur fickan på de rika, som inga pengar har. Och ingen förstår sig bättre på detta slag av drömmar än dekoratören, som ställer i ordning deras skyltning. Han ställer inte bara ut varor, utan också den lockbild, som uppstår mellan människa och vara; han bygger med hjälp av lycka och glas. Och den förbipasserande bygger rent mänskligt vidare på denna kapitalistiska lockbild, som står där inte långt från slum eller tröstlösa medelklasskvarter; den har dessa som sin förutsättning och skall göra att de glöms bort. Oroligt, det är sant, men inte upproriskt (ty förtrollningen bakom glaset visar ju inte fram någon synlig ägare, som man kan avundas) bejakar småborgaren just inför den för honom oöverkomliga skyltningen den eleganta och lovvärda anblick, till vilken herrarna formar sina liv. Det måste finnas kvinnan för dessa blommor, för denna parfym, det måste finnas livets överflöd: men var finna det? Kring jul, när man inte ger gåvor åt sig själv, utan åt andra, blir världsstädernas butiksgator nästan fromma. Dubbelt och trefalt glöder ljusreklamerna, upp och ned för önskningarna, blir blå, gula, röda, gröna, häller ut drycker, bolmar som tobaksrök, förvandlar överallt varan till ett så kallat jesusbarn. En lustig bild, på samma sätt som de överfyllda skyltfönstren är en vilseförande. Det kaffe, som hälls i havet, behöver man inte ens skylta med(8).
Reklamens ljus
[400] Men i alla sammanhang behöver varan dessutom en etikett, som rekommenderar den. Som gör den särskilt tilltalande i konkurrensen och får den att glänsa inte bara i skyltfönstret. Det tecknade och talade skyltfönstrets stora klocka heter reklamen. I synnerhet den förvandlar människorna till det heligaste, som finns vid sidan av egendomen: kunderna. Också äldre tider, andra länder än kapitalistiska hade en sorts reklam, men den var mer belåtet självberöm än medel i kampen mellan näringsidkarna. Den utelämnade uppgifter, kunde till och med ironisera över varan, som när en kolfirma idag, nästan skadeglatt, kan anbefalla sig som »Orkus«. Redan i det gamla Peking fanns dessa firmaskyltar: över en korgförsäljare »De tio dygderna«; över en opiumbutik »Den trefaldiga rättskaffenheten«; över en vinhandel »Huvudskönhetens grannskap«; över en träkolsbutik »All skönhets springbrunn«; över en stenkolsfirma »Det himmelska stickeriet«, över en slaktare »Morgongryningens lammköttsbutik«. Men detta är dikter, inte kassamagneter, även om de också som lockelse och överdrift är tidigare föregångare till den kapitalistiska reklamen. Ännu vackrare än dekoratören spelar nu reklamens fackman på önskedrömmarnas klavér, gör dem oemotståndliga för de väckta, ända tills dessa mognar till kunder. Det uppstår nu atlantiska schlagers som följande: Vårhattar är idag inte längre en kostnadssak; Call for Philip Morris; Purity and a big bottle, that's Pepsicola; Modern design is modern design; Buick är den framgångsrike affärsmannens bil. Inköpet av damstrumpor leder, enligt New York Times försäkran, till en formlig återfödelse: »Van Raalte covers you with Leg Glory from sunrise till dark.« Sparsamhet, längtan efter sista skriket och morgonrodnad har ett rendezvous också för herrar och i ett billigare prisläge: »Howard Clothes, styled with an eye for the world of tomorrow.« Varan, också den mest obeständiga, förvandlas av reklamen till en magi, i vilken allt och alla upplöses, om man bara köper den. Annonsens dam, som stänker eau de cologne på kindknotorna, som tar emot schweizisk choklad av herrar, [401] är just genom detta på alla sätt lyckliggjord. Skyltfönster och reklam är i sina kapitalistiska gestalter uteslutande limpinnar för de ditlockade drömfåglarna. De glänsande och lovprisade varorna blir, som Marx säger, det lockbete, med vilket man vill locka till sig den andres väsen, hans pengar, och förvandla varje verkligt och möjligt behov till en svaghet. Denna förmåga finns hos utmålade, väl förespråkade varor, en parad av Christmas-, Easter-Values vid alla tider på året. På detta sätt laddas löntagarna upp, utan att explodera, och det flödande ljuset från det förkomna Väst-Berlin och alla dess syskonstäder bidrar bara till att ytterligare utbreda mörkret.
26 VACKRA MASK, KU KLUX KLAN, VECKOPRESSEN
Ja, min skönhet har jag från mamma,
men pengarna från pappa.
Jazzmelodi
Ännu starkare lockar driften att förvandla sig. Då drar människan inte bara på sig en ny klädnad, hon blir dessutom omöjlig att känna igen i denna. Medlet som åstadkommer detta är inte dräkten, utan förklädnaden. Man önskar sig en på alla sätt icke alldaglig mask. Till att börja med är den bara skråpuk, som sådan döljer, ja, förnekar den det tidigare jaget, det som ställts ut i det hittillsvarande livet. Husfrun, köpmannen försvinner, i deras ställe träder en brokig bild av dem själva. Den bärs nu på kroppen, avsmakas på detta sätt av bäraren. Så uppstår den förklädnad, som i många fall inte är en förklädnad, utan en liten uppfyllelse. Masken gör det nu möjligt för borgaren att se ut så, som han vill vara och mottas på fester, den gör det också möjligt för honom att handla en smula övermodigt. Ja, förklädnaden sitter honom, när han uppträder som förbrytare, bödel eller pascha, ofta bättre på kroppen än hans alldagliga, så att säga påtvingade rock. Med den kastar han en dröm över sig, drömmen om det färgrika eller storslagna djuret. Och man begriper, [402] vilken roll den förklädde skulle vilja och också skulle kunna spela i livet, om han inte haft förhinder. Som bödel, lustmördare, prins är han ingalunda enbart maskerad. Den väl förklädde har klätt av sig, så ser han ut på insidan.
De krokiga vägarna
Mer sällan låter det sig göras att vara ett brokigt djur också därute. Det är förvånande, att det inte inträffar ännu fler förbrytelser, som sätter människor i stånd att profilera sig genom rikedom. Alla förbrytare, också när de kommer från det understa skiktet, är småborgerliga; det låter sig levas gott bara om man har pengar, detta är vad de vill. Brottet framstår som om det gör en rik över en natt, om man vet att bruka natten på samma sätt som den besuttne vet att bruka dagen. Utan tvivel utsätts den fattige, alltså utsugaren med förhinder, för en ständig frestelse att övergå till underjordisk verksamhet, till denna dess slakt- och gycklarfest. Skälet till att småborgerskapet bara förhållandevis sällan ger efter för revolverns lockelse (den blir fortsatt planerad), är att det krävs goda nerver för att följa den, och branschen har många olycksfredagar. Ett gammalt ordstäv säger: rättskaffens är den, som bara drömmer om de förbrytelser, som de andra utför; men bedragaren är också utanför maskeraden det han vill vara, en prins. Ja, gycklarfesten står sig ofta som yrkesdress också vid grövre förbrytelser: den krokiga vägen skall samtidigt vara och förbli färgrik och kuslig, förbrytelsen själv älskar och håller fast vid den anarkiska romantik, som småborgaren lägger över den. Ungdom på glid förförs av gangsterbilden, önskebilden av blod; men det finns också rånmördare, och framför allt lustmördare, som är fulla av upptåg, och som till allt annat spelar ut sin hantering som ett slags drömspel, framför allt med hämndönskningar, och på så sätt utvecklar den i riktning mot komedi. De lurar polisen i brev, som leder till upptäckt; lusten till rollen, en roll som äntligen är inte bara spelad, är för stor. Att en sådan roll kan vara efterlängtad och eftersträvad är belagt med vittnesbörd; de är dessutom på ett fruktansvärt sätt poetiska. Ett exempel är ett brev till polisen från den nittonfaldige lustmördaren Kürten, kring 1930; drypande av blodtörst, ett hångrinande, till och med moraliskt [403] draperat lidande och en insmickrande förbrytarstil, som avsmakade sig själv till sista droppen. Lustmördaren förstår sig på dubbelsidig kuslighet och skriver: »Ni intresserar er väl för mina göranden och låtanden. Eftersom min startpunkt ligger i en annan trakt, torde följande förtjäna er speciella uppmärksamhet. I Langenfeld (norr om Köln) började det hela, och när tiden för det är mogen, kommer mitt elände också att sluta där. Där lever en varelse, som i sitt moraliska liv och sitt tänkande knappt kan jämställas med ett människobarn. Att hon inte kan tillhöra mig, har drivit mig till alla fruktansvärda handlingar. Hon måste också dö, även om det kostar mig livet, jag försökte förgifta henne, men den alltigenom rena kroppen övervann giftet. Nu har jag bättre tid, min sköna måste på kvällen åka hem från Hilden, en skiss över vägen är bifogad. Hon är mitt nästa offer« - och ett senare brev avslutas med verser som komna från Schlaraffenlands hemlighus, men innehållet stämde:
Vid foten av Pappendelle
På överkryssat ställe,
Där inget ogräs växer,
Och som är utmärkt med en sten,
Ligger ett lik på sex fots djup.
Breven låg i svartramade sorgekuvert; den egna njutningen inför det utförda och trots detta draperade mordet går inte att ta miste på. En del nazist gjorde sig gällande i allt detta, längre fram välkomnade den ett flertal skojfriska rånmördare, moraliska lustmördare. De krokiga vägarna är på så sätt speciellt utförligt belagda med hemska önskebilder, inklusive den bild av den yttersta tidens Högsta domstol (Hochgericht(10)), med vars otänkbara grymhet den kristlige borgaren under århundraden förskönade den olycka det innebar att inte själv få stegla, stympa och bränna på bål.
Framgång med skräckens hjälp
Allt fler i detta läger trängde till att förklä sig också i livet. Skråpukar och kåpor kan vara något den hugade vill bära inte [404] bara på maskeradbaler, utan också på ljusa dagen. Masken har inte bara hos de gammalmodiga privatförbrytarna tagit steget från kostymfesten, den har också blivit fascistiskt allvar. Offentligt, politiserat, de långa knivarnas natt infann sig och dess dag. »Varggrin« och »Kupéskräck«, skämtartiklar som handelsresande brukade ta på sig för att roa medresenärer, blev partisymboler. Alldeles nyss hade pappa uppträtt som domare Lynch på föreningen Frohsinns (munterhet; ö.a.) kostymfest, och hans mask utnämndes enstämmigt till kvällens mest lyckade. Nu var han samma sak på gatan, men verklig och utan vank, och judarna utan byxhängslen och med vitsiga skyltar om halsen, judekärestorna med rakade huvuden på tåget utlöste skrattsalvor, innan de utlöste salvor av ett annat slag. Det utbröt en »regression«, apacher, dödsskallar, riddare av den brinnande nattskjortan livade upp gatan, polisen gjorde den dubbelt osäker. Alla önskningar, som småborgaren hade uttryckt i karnevalen, infann sig nu, vartenda Elden är lös! och Mord!, för att inte tala om önskningarna hos dem, som förklädda till lejda mördare, kukluxklanmedlemmar, kåpbärare och liknande hade gjort falsk revolt i det äkta barbariet. Den fascistiske charlatanen grep till varulvsmasken, svepte sig i magi med hjälp av halvtokiga namn, scenerier ur skräckromanen, där denna övergår i kitsch, men också i kälkborgarens väl använda, nyttiggjorda schizofreni. Övergången från lek till allvar fick sitt eget Schlaraffenland, och också det kommer från den gyllene västvärlden. Tongivande på området förblir Ku Klux Klan, en reaktionär underjordisk rörelse i de amerikanska sydstaterna efter inbördeskriget, återupplivad efter första världskriget. Man bar fotsida kappor med kapuschong, tyget var mörkt med vita, påsydda tecken, som var tänkta att skapa ett spöklikt intryck i mörkret. Tecknen kunde föreställa en bowiekniv, eller kulor, halvmånar, kors, ormar, stjärnor, grodor, hjul, hjärtan, skäror, fåglar, oxar. Klanen själv kallade sig Invisible Empire; kejsardömet har en »Kejserlig Besvärjare« i spetsen, under honom står den »Stora Draken«, den »Store Titanen«, den »Store Cyklopen«. Det finns »Klanvargar« och »Klanörnar«, namnen på de meniga medlemmarna överensstämmer med figurerna på deras kappor; men på bergen där man samlas [405] står ett brinnande kors. Ett extremt utanförskap, barbariskt brokigt, förespeglas med denna maskeradbal; härigenom gör sig den blodtörstige Babbitt tabu. I anslutning till indianhistorier och totem, och medeltida hemliga domstolar, överhuvud taget till den mörka sidan hos medeltiden, sådan den amerikanska trivialkulturen föreställer sig den. Klanens masker var på så sätt den första fascistiska uniformen, och dess upprop var först att med sina önskebilder kolorera »revolutionen« från höger, lynchrevolutionen. Lärorik i sammanhanget är rörelsens start, uppropet från Arkansas-klanen i april 1868, som vi kanske ser upprepas på nytt i våra dagar:
KKK
Special Order No. 2
Spirit Brothers; Shadows of Martyrs; Phantoms from glory
fields; Followers of BRUTUS!!!
Rally, rally, rally. - When shadows gather, moons grow dim and stars tremble, glide to the Council Hall and wash your hands in tyrant's blood; and gaze upon the list of condemned traitors. The time has arrived. Blood must flow. The true must be saved.
Work in darkness
Bury in waters
Make no sound
Trust not the air
Strike high and sure
Vengeance! Vengeance! Vengeance!
Det låter precis som lustmördaren Kürtens citerade förbrytarspråk, men med revolutionär maskerad. I den verklige vilden trängde maskbäraren genom sin förklädnad in i det väsen, som framställs av masken. Vilden med lejonmask blir lejonguden själv, han tror sig kunna handla ställföreträdande för denne. Till och med den dansande dervischen, när han vrider sig runt sin axel, känner sig som himlakropp, som roterar runt solen; härigenom drar [406] han i sin föreställning till sig solens krafter. Men det civiliserade barbariet behöver masken, i detta fall kannibalens, inte bara för att ännu mer än förut uppgå i önskeidolen, utan framför allt också för att väcka förfäran, för att förlama med skräckens hjälp. Och masken satt som gjuten när storkapitalet anropade den, när »månen förbleknade och stjärnorna darrade« i verkligheten, och Kristallnatten sänkte sig över gatan.
Böcker om hur man vinner framgång, sirapssöta berättelser
Men denna lust att förvandla sig måste också kunna ströva omkring på mer inbjudande fält. Ty bakom alla dess kriminella bilder står en småborgerligt tillrättalagd bild, till den flyr den vilde Babbitt i sista hand. Man hittar den både i prosaform, i framgångsböckerna, och i den så att säga poetiskt behandlade sliskigheten, det sirapssöta med handling, alltså i veckopressens historier. Framgångsböckerna visar hur man gör sin lycka, med eller utan armbågar. Recepten kan redan vara kosmetiska, de är som den franske kock, som förstod sig på att göra en biffstek av en handske. Till dem ansluter sig rådgivarna i levnadskampen, för skönhetsdrottningen med förhinder, för lyckosten in spe. Skildringen understöds av illustrationer (som lär ut gott uppförande), till slut uppvisas målet i storformat för pretendenten: han sitter vid matbordet omgiven av chefens familj, vid hans sida den halvvägs erövrade dottern; monogami, översatt till ingifte, avslutar framgångsboken. Sin största utbredning har detta släkte i Nordamerika; how to win friends and to influence people, just det hör ihop med affärerna. Rubrikerna i en »Popular Guide to desirable living« lyder: »How to live your life; The secrets of health; Love and marriage; How to make money; The way to charm; Success with your children; How to sharpen your memory; Unmarried, but -; Never too old to love; How to make people to like you; How to talk about books, theatre, music, arts.« Kort sagt, här står en verklig Faros i det småborgerliga önskehavet, och den leder i riktning mot den perfekte Babbitt, det vill säga önskemålet: Babbitt med kredit. Så mycket [407] om rationella framgångskurser och deras pris till segraren; men det finns också, vilket minst av allt förvånar, irrationella vägar. De uppväcker människans »hemliga krafter«, slår fast att: »Det intensiva ianspråktagandet från dagens förvärvsliv leder hos många män till att deras bästa krafter förbrukas i förtid«, de ger upphov till magnetism. De botar från blyghet i umgänget med det andra könet, skapar salongslejon och sådana män, till vilka kvinnorna gärna överlämnar rodret på livets skuta. Till framgångsböckerna hör till och med de olika guiderna i sexualkunskap, i den mån de inte är rena surrogat eller till för voyeurerna. Den kälkborgerliga höjdpunkten nåddes i van de Veldes »Det fulländade äktenskapet«, den vågade ärbarhetens bok, en pedantisk vägvisare på omvägen till lusten. Ars amandi, som sedan länge varit ett privattryck för vinhandlare, förvandlas nu till modersmjölk spetsad med whisky; samtidigt skapas en ersättning för den kloke rådgivaren, biktfadern i det förflutna. Men kärleken förgår och försäkringssällskapet består; alla framgångsböcker är därför ytterst tillägnade det eller de instinkter, som leder dit. Drömboken om det fulländade samlaget får stryka på foten för den betydligt mer amerikanska boken om att ha det väl ställt, ha sitt på dett torra. Allra sist, när paniken inför stängningsdags annars lurar, dyker det i försäkringsprospektet därför upp ett hus i förnäm avskildhet, med skog och sjö och vid staketet den vänlige brevbäraren, som just kommer med pensionsutbetalningen till husets rosenodlande herre och hans slumrande gemål. Allt detta utlovar livsguiden och övergår helt från prosa till poesi, nämligen det rosaskimmer, som inte längre existerar för den kapitalist in spe, som måste gripa till framgångsböckerna.
Om alla som strävar med någon grad av anspråksfullhet blir besvikna, så gäller det inte dem som läser utan anspråk. Till dem vänder sig veckotidningarnas historier, de bedrar (schummert deutsch) på tyska från den tid, där man alltid fick varandra, ljuger helt enkelt på amerikanska. Här ställs påhittade livslopp ut till besiktigande, banan går snörrätt mot guld och glans. Och det trick genom vilket man kommer sig upp i världen är alltid detsamma, det är, som Upton Sinclair en gång sade, den omöjliga [408] tillfällighetens väg. Tjänsteflickor gifter sig med framgångsrika guldgrävare eller män med ett hjärta av guld, och kort efter giftermålet upptäcker mannen en oljeförekomst. Fattiga maskinskriverskor, som måste vända på pengarna för att ha råd med nylonstrumpor, möter en anställd på firman, det uppstår tycke, beundraren bjuder ut och får tillfälle att upptäcka sin tillbeddas ädla väsen, och allra sist avslöjar han sig för henne, nämligen som chefen i egen hög person och hemför henne som brud - sounds like magic, doesn't it? Eller en lika fattig som snygg pojke hejdar en häst som råkat i sken, lär på så sätt känna den rika arvtagerskan, och hon blir senare hans hustru - en den fria företagsamhetens gyllene säng mitt i monopolkapitalet. Med sina omöjliga tillfälligheter uppvisar veckotidningarnas historier inget annat än privat omvälvning av detta slag, som leder till samhällets topp. De förmedlar blicken över staketet, det falska hoppets blick, i de vidaste kretsar, och är, särskilt i Amerika, det i miljonupplaga spridda finkel-eposet om den högsta vinsten. Allt detta, i det kälkborgerliga Tysklands fall, med en tillsats av känsla och hjärta, från det förgångna, alls icke utdödda århundradets plyschtid: »Jag vet en bänk, där den vilda timjan blommar.« Eller fortfarande à la Marlitt(11): "Och sedan bar det kling, klang, med munter bjällerklang in i vinterprakten, och det genljöd som av lyckoringning i ungdomens hjärtan, som om det bara förkunnade glada och sköna ting för resten av livet." Eller romantiskt-solitt: »Så behagligt det var på herrgården! I alla rum på undervåningen brann lampor med färgade skärmar, ty denna dag hade skymningen brutit in tidigare än vanligt på grund av snöfallet. Och i alla öppna spisar knastrade glödande kärnved, och till och med ute i den stora förstugan utstrålade en stor, gammaldags kakelugn värme.« Eller romantiskt-demoniskt, på nytt med kurs mot höjden, om än med lika kärnfull prosa, till den kälkborgerliga respektens, förhärligandets aristokratiska högland: »Dessa gamla slott, dystra och tigande från utsidan, sagolika på insidan - med sina prunkande brokadväggar, sina dörrförhängen av tunga tyger. Hur främmande och fantastiskt är inte det skådespel som slår emot oss! Vid varje dörr lurar intrigen, men längs de halvdunkla korridorerna knyter kärleken sitt ömma band.« [409] Veckotidningsnovellen är på så sätt fortfarande höggradigt gripen i sina feodala bilder, i de kapitalistiska däremot sväljer den godtroget alla underverk. Andan över det hela är ett djupgående fredstillstånd med överklassen, det är detta man vill lära ut, sprida, hålla intakt. Och allt detta, vad framgångsdrömmen beträffar, med det lyckliga slutets, närmare bestämt det kapitalistiskt-feodala lyckliga slutets ständigt öppna armar; något annat slut finns inte, kan, får, skall inte finnas. Överklassens parasitliv framställs som om det var av högre ordning, rikedom är nåd. Den arme saten gör inte uppror, han flyger av sig själv i den rika arvtagerskans sköte. Detta tilltalande, detta omöjliga, som samtidigt aldrig stör några spelregler, skiljer veckotidningarnas lycko-kitsch från det långt mindre passiva, och därför av ädla kälkborgare hatade kolportaget. På det hela taget råder slumpens skördar i denna skrivna kitsch-dröms speglar, och den välsignelse den lägger i händerna på lyckans ostar, får det meningslösa hoppets billiga don quijoter att föröka sig i den förtrollade världen på ömse sidor av Atlanten.