FJÄRDE DELEN


(Konstruktion)

GRUNDDRAGEN TILL EN BÄTTRE VÄRLD


(LÄKEKONST, SAMHÄLLSSYSTEM, TEKNIK,
ARKITEKTUR, GEOGRAFI,
PERSPEKTIV I KONST OCH VISHET)


[522] I medvetet belyst, insiktsfullt klarlagd form är hoppets akt-innehåll den positiva utopiska funktionen; hoppets historiska innehåll, till en början representerat av föreställningar, encyklopediskt utforskat i realomdömen (Realurteilen), är den mänskliga kulturen, relaterad till sin konkret-utopiska horisont.
Hoppets princip, s. 166 Till s.166

33 EN DRÖMMARE VILL HELA TIDEN MER


[523] Alltför många står i kö därute. Den som ingenting har och nöjer sig med det, förlorar på köpet det han har. Ändå tar jakten på det som fattas aldrig slut. Det man drömmer om, frånvaron av det, vållar inte mindre smärta, utan mer. På så vis avhålls man från att vänja sig vid nöden. Det som hela tiden vållar smärta, som trycker och försvagar, skall bort.
Att bara andas ut en smula har aldrig räckt långt. Framför allt har ett drömmande, som överskred den trånga och privata dagen, alltid levt vidare. Här vidtar alltså något annat än lusten att putsa sig, spegla sig på det vis man förväntas göra i sina herrars önskningar. Här avtecknar sig en större bild mot himlen, ett överlagt önskande. Också detta överlagda har ofta tagit grundligt miste, men det går inte att driva bedrägeriet lika långt på denna väg. Inte heller låter det sig avspisas så lätt, dess vilja siktar på mer, och allt den skaffar sig smakar av detta mer. Så att det inte bara söker leva över de egna, utan över den samlade mängden av dåliga förhållanden. Längtan håller fast vid sin styrka, just för att den är dragen vid näsan, också för att den löper in i återvändsgränder, än i den ena riktningen, än i den andra. Hur mycket starkare kommer den inte att bli, när vägen bär framåt med riktig och omsorgsfull sträckning.


34 KROPPSÖVNINGAR, TOUT VA BIEN

Frisk, from, frejdig, fri. Talesätt1


 Bara det som är litet, rör sig nedåt på skalan. Barnet har ingenting att säga till om, kvinnan lagar mat och tvättar. Den fattige står med krokig rygg, fortfarande är det inte många, som äter sig mätta en gång om dagen. I dessa sammanhang lyder frågan: hur håller vi oss vid god hälsa, hur äter man gott och billigt? Var finns den [524] gröna kvisten, man ser den hos andra, de sitter på den. Fjorton dagars semester, det är redan mycket för de flesta, sedan tillbaka i ett liv, som ingen vill ha. Den friskare luften står här för mycket, som det skulle kunna stråla om.
Och friska luften ställer sig till förfogande för den kropp, som var och en redan förfogar över. Aldrig förr har man önskat sig, bedrivit, planerat mer idrott än i våra dagar, aldrig har man hoppats mer av den. Den gäller för att vara sund, sporthjärtat har förträngt pilsnerhjärtat. Solbränd hy får en utan vidare att blomstra, sydliga latituder eller fjällvistelser blir till kött genom den. Det ingår i räkningen, att idrotten ofta är fördummande under bibehållna borgerliga förhållanden och alltså redan av det skälet gynnas av överheten. Inte bara den fria konkurrensen, för vilken det inte längre finns utrymme, ersätts av rekordjakten, utan också den verkliga kampen för förbättring. Ett starkt behov driver massorna ut i det fria, men vattnet renar bara kroppen, och den lägenhet, till vilken friluftsmänniskan vänder hem om kvällen, har inte blivit sundare. I revolutionsåret 1848, som såg gymnastiken födas, tycktes den sprittning, som gick genom de förlamade lemmarna, visserligen vara förbunden med en sprittning av annat slag. Stål, far ur rosten, ur fylltratten vinet, genom kvalmet drar ostan, ned med frosten, så löd en sång från den gången gymnastik ersatte drillen. Kroppens Sturm und Drang framträdde hos den borgerliga ungdomen, den »tyska gymnastikens fader« Jahn(1) skrev 1815: »Gymnastikens själ är folkets liv, och detta frodas bara i offentlighet, luft och ljus.« Från den uppstramade ryggraden utgick högst farliga impulser, eller förknippades med den, och den unge gymnasten hade frihet i tankarna. Men innehållet i detta fria: den upprätta gången, modet att inte ducka inför fienden utan stå där som en man, den manliga stoltheten inför kungatroner, civilkuraget, infann sig ju inte heller efteråt, som bekant. Det har också i fortsättningen förblivit fattigt på innehåll, särskilt bland tyskarna, eftersom det här fanns ett dubbelt härskarskikt, det borgerliga och det feodala. Följden blev att handlaren själv stod där som hjälte, le bourgeois själv gick i paradmarsch, och nazisterna, åberopande till och med gymnastikens fader Jahn, fulländade allt detta. Kroppsövningar - med undantag för huvudet - innebar slutligen att vara kanonmat och dessförinnan misshandlare. Det finns inte någon opolitisk idrott; om den är fri står den till vänster, är den bländad, hyr den ut sig till höger. Och först i ett [525] icke underkuvat folk, ett där den vältränade kroppen vare sig missbrukas eller står som surrogat för manlig stolthet, blir Jahns önskan meningsfull. Först när simmaren klyver det givna som han klyver vågorna, har han simmat sig fri och älskar det djupa vattnet.
Också idrottsövningen förblir full av önskningar, hopp. Den vill inte bara behärska kroppen, så att där inte finns något fett, och så att varje rörelse sker behagligt och obesvärat. Den vill också göra mer med kroppen, vill kunna vara mer än det som sjöngs för den vid vaggan. I de äkta idrottsattityderna är detta nu en annan sak än i de kosmetiska attityderna framför spegeln, än i den make-up, som på kvällen torkas bort från de kvinnliga anletsdragen, eller all resterande ombyggnad, som kläs av med kläderna. Kroppen skall just inte täckas in, utan träda ut ur de deformationer och vanställningar, som också den tillfogats av det arbetsdelade, alienerade samhället. Vad man vill är att genom ett uppbåd av övningar, som en gång var förbehållna ridderskapet, och därtill med en rad nyuppfunna, skänka den ett »tillfrisknande« i det nya samhället. Men ett tillfrisknande, som alls inte förutsätter någon sjukdom, utan tvärtom själv är verbet, görandet av hälsan, ett helande utan sjukdom. Varvid idrotten också befrias ur det borgerliga nödtillstånd, som går ut på att skapa så kallad kompensation för det övervägande stillasittande levnadssätt i både snäv och vid bemärkelse, som är utmärkande för den som arbetar inomhus. Det kommer alltid att finnas stillasittande livsföring, men dennas effekter, som kommer sig av brist på frisk luft av alla de slag, kommer inte alltid att finnas. Det är en önskning som hör idrotten till, att ha sådan kontroll över sin kropp, att människan också i hoppbacken, när hon flyger, är förtrogen med varje läge som kan uppstå, också det nya, överdrivna. Det är således på intet sätt anden som bygger kroppen, men den håller kroppen i form, ofta utöver de medfödda gränserna.
Friskt vågat är hälften vunnet, men detta är lättare sagt än gjort. Saken framställs som om den också vore lätt att göra, ja, som om detta talesätt demonstrerade det bästa framgångssättet på området. Ty skenbart finns det ännu ett sätt att göra kroppen stor och stark, nämligen det sätt, som i lycklig blindhet bortser från den. Coué(2), med devisen: Tout va bien, förde fram ett sådant program (och vi skall tala tyst om de resterande, rakt igenom tramsiga helbrägdagörarna). Denna värld tillhör den modige, [526] också utan att han behöver vara särskilt modig. Genom tout va bien skall förkylning och ännu värre ting drivas på flykten, på ett så att säga lätt-sinnigt sätt. Den välkände ryttaren på Bodensjön(3) framstår som representativ: i det han red hän över faran lika friskt som ovetande, kom den överhuvud taget inte åt honom, och isen under honom brast inte. Här finns en farlig precedens till att blunda för faran; genom att den ignoreras skall det vara som om den inte finns där. Otvivelaktigt kommer ett stycke sanning hos saken också att förverkligas, så snart modet inte är blint eller billigt, utan - om igen rätt idrottsaktigt - heter sinnesnärvaro. Ju högre stämning som råder, ju mer som förväntas av sinnesnärvaron, desto mer gör detta anspråk inhugg i slappheten. Och denna kan rentav vara början till en sjukdom, inte bara följden av en sådan. Tout va bien innebär ingalunda: allt är så gott som bra, men till drömmen om det bättre hör redan här, att en vilja har funnit sin väg. Inte heller vår kropp är så funtad, att den klarar sig oförändrad, så att säga utan komplement. För den man och den kvinna, som beträder denna, planerbara väg, finns det förvisso hjälp att hämta.


35 KAMP FÖR HÄLSAN, DE MEDICINSKA UTOPIERNA
Den botade måste känna sig som en ny människa,
hon bör vara friskare än förut.
Anslag
En varm säng

Det som är kroppsligen svagt måste öva sig i stället för att vila. Kan inte önska sig vila utan att rosta igen helt och hållet. Men den sjuke vill inget annat än rasta och vila, sängen gömmer och skyddar honom på en och samma gång. Och i sömnen känner sig också den sjuke frisk, känner nämligen inte alls av sig själv. Han är då som den friska kroppen själv, som inte ens i det vakna tillståndet känner av sig. Skenbart är det mycket enkelt att dra ut på detta, skaka av sig obehag som en hund skakar av sig vatten. Det sjuka anstår oss inte, det finns något skändligt över det, [527] det är som mardrömmen, över natten måste det försvinna. Till att börja med önskas inget annat än detta rena försvinnande, på samma sätt som sömnen undanröjer tröttheten. Den värkande tanden skall bort, till och med en sjuk lem skall bort, där finns en lust att skaka av sig, som själv är sjuklig. Som hos en upptänd kvinna, som helst av allt skulle vilja klä av sig också huden. Eller som hos överviktiga människor, som helst skulle vilja se sig själva som skelett. Den sjuke har på så sätt inte en känsla av att något fattas honom, utan att han har för mycket av något. Obehaget skall bort, som något ovårdat, överflödigt, smärtan är vilt kött. Drömmen handlar om den kropp, som på nytt vet att tiga också på ett angenämt sätt.


Det galna och det sagolika

 På detta sätt önskar sig varje sjukling, att han skall bli frisk med en gång. Den ärlige läkaren kan inte tillhandahålla något sådant, men detta plötsliga har utmålats i alla tider. På morgonen har man vadat i sitt blod, vid middagstid är man sund och frisk och står på benen. Till och med läkare hängav sig åt dylika drömmar, för det mesta bedrägliga, ofta själv bedragna. De två mest utbredda mänskliga favoritönskningarna heter: förbli ung, leva länge. Och en tredje är att nå bägge sakerna, utan att behöva ta smärtsamma omvägar, att kunna göra det överrumplande, osannolika. Om den sjuke inte skuttar och hoppar, gör hans önskningar det i så mycket högre grad. Kvacksalvaren lever av denna vilja till det abrupta, i nästa steg infinner sig det verkligt galna. En läkare störtade ut på gatan i nattskjortan, ropade att den brinnande ugglan var kommen, död och sjukdom avskaffade. Hälsodrycker, hälsovatten, hur reducerande och kondenserade de själva än verkar, så har sagan ändå tagit upp dem i tillspetsad form. Där har vi salvan, som i ett slag läker alla skador, där finns brunnen, ur vilken de gamla uppstiger på nytt unga, den är framför allt ägnad att permanenta den kvinnliga skönhetens flyktiga material. Ett sundhetens Schlaraffenland brer ut sig, fritt från smärta, med sprittande lemmar och ständigt munter mage. Det är inte utan skäl som kvacksalvarna lätt hamnar i gränslandet till den medicinska sagan, med förtrollande salvor, stavar, vatten; allihop är de levande ungdomskvarnar. [528] Greve St. Germain, som själv uppgav sin ålder, en blomstrande mannaålder, till flera hundra år, saluförde ett »te som ger långt liv«; det var en alldaglig blandning av sandelträ, sennablad och fänkål. På ett högre plan hörde Mesmer(4) till den halvt bedrägliga, halvt utopiska reduktionens skrå; han trodde sig kunna hela sjukdomar genom handpåläggning och svaga toner, följaktligen på hypnotisk väg. Och helt och hållet till förnyelsegeschäftet hörde, på Mesmers tid, Dr. Grahams »Celestial Bed«, som genom en ljuv chock påstods kunna föryngra den som låg i den; elektriska strömmar, parfym och glasklockor var inbyggda i stativet. Som äldre och på något sätt solidare framstår tron på undergörande örter; sagan delar den med folktron: just det plötsliga, otåliga är utmärkande också för det hopp som ställs till läkeörter, det brytande, allt vändande: bocktörnets(5) blad verkar exempelvis som omslag mot bölder, ett avkok på dem skall vara bra till att skölja inflammerade öron och sårigt tandkött, skumma ögon och torra läppar; redan verkar det som om denna så allmänna planta förts till oss från avlägsna öar. Det är som om örter från fru Holles(6) äng var spridda överallt, och det bara gällde att ha kunskapen att välja ur mängden. Det förväntades och krävdes oerhörda ting, inte bara i den galna läkekonsten, utan lika mycket där den var närmast kolportageaktig. Och inte att förglömma: oerhörda önskningar följde också, med en helt annan kurs, alla medicinska projekt av det stora formatet. De rymmer alltid något äventyrligt och besynnerligt, giftet som inte dödar, utan tar död på smärtan, kniven, som inte mördar, utan helar, gränsfenomen som den konstgjorda magen. Att det på så sätt lagade eller ersatta inte är särskilt hållbart och alldeles säkert inte bättre än det friska organet, gör inte äventyret mindre, och förvisso inte fåfängt. Sjukdomen är inte avskaffad, men dess ändpunkt: döden, har trängts tillbaka på ett förbluffande sätt. Om det utsugna liv, till vilket så många återbördas, hade varit något värt, och om inte ett krig på dagar tog igen vad som har försummats i form av dödsfall under år, så hade läkaren sedan hundra år tillbaka kunnat vara halvnöjd med sin insats. »Här kan man dö« är i vart fall inte längre en korrekt inskrift över sjukhusen, [529] men väl över de stater, där de står. Att hela är en vakendröm, som avskaffas bara genom återställandet av den gamla hälsan; och finns det överhuvud taget gammal hälsa? Här dyker de egentliga medicinska drömmarna upp, här svallar de kring en klippa, som själv inte är så permanent, som den kan ge intryck av. Det läger, från vilket den sjuke står upp, skulle vara fullkomligt först om han var tillfrisknad och inte bara hoplappad.


Medikamenter och planering för kroppens del

 Detta betyder inget mindre än att bygga om kroppen. Inget mindre än att leda in livet i banor, där det hittills inte, eller inte så motståndslöst rört sig framåt. I utgångspunkten nya, utifrån tillsatta kroppen, är de smärtstillande medlen. De har alltid varit efterfrågade; till detta kommer den sjukes dröm om att inte vara närvarande under ingreppet i hans kropp. Också kroppen kan emellanåt bedöva sin smärta, ett exempel är chocken efter en olycka. Ändå opererar ingen läkare under chocken, antalet fall med dödlig utgång är för stort. Däremot opererar man under narkotisk bedövning, denna onaturliga, utifrån tillförda välgärning. Och utifrån kommer de flesta läkemedel, växtrikets, den oorganiska kemins, däribland flera gifter som fått ny adressat. Fingerborgsblomman till exempel skyddas av sitt gift från att ätas av djur, i drogen är giftet till gagn för det sjuka hjärtat: en säregen omväg, hjälp införskriven från långt håll. För att inte tala om snittet i livet, borttagandet av sjuk vävnad, hopsyendet av den öppnade kroppen efter genomförd förändring av dess innehåll, den antiseptiska behandlingen, kampen mot baciller. Allt det är konstlat och ligger inte i linje med det i förväg existerande självskyddet, den redan förut möjliga regenerationen. Till det krävdes djärv planering, fjärran från allt accepterande av tingen sådana de var. Vid sidan av önskebilderna mot hungern torde önskebilderna mot sjukdomen vara de äldsta som finns, och här gällde läkningsprocessen från första början som vunnet slag. Å andra sidan anmäler sig den skröpliga kroppen också efter de vackraste drömmar om ett bättre liv; därför kan till och med statssagorna, i vilka nöden annars lyser med sin frånvaro, inte avstå från att göra sig tankar över sjukdomen och läkaren. Platons »Politeia« (tredje boken) kräver rentav av den idealiske läkaren, att han »själv [530] också borde genomlida alla sjukdomar på den egna kroppen och inte vara kärnfrisk till sin natur«. Ty bara så skulle han kunna bedöma sjukdomarna utifrån sitt eget inre, av egen erfarenhet, visserligen med en själ som förblivit obefläckad; »denna får i alla händelser inte vara dålig, annars kan den omöjligt bidra till god läkning«. Hur fantastiskt kravet än är, att läkaren i möjligaste mån skall känna sjukdomarna, rentav alla sjukdomar han botar, från den egna kroppen, så hänför Platon ändå den behandling, som utförs med ett minimum av deltagande av alltför friska läkare, till själva sjukdomen. Och behandlingen kan i själva verket vara inte bara mer smärtsam, utan också farligare, till och med av längre varaktighet än sjukdomen själv. Också de nyare statssagorna, Mores »Utopia«, till och med Bacons »Nova Atlantis«, gör läkekonsten lättare, mindre smärtsam, kortvarigare, en konst för det återställda livet eller, om detta inte låter sig bevaras, för den lätta döden. På en lycklig ö uppvisar More, i stället för medeltidens dystra hospital, inbjudande, rymliga sjukhus för alla. Bacon fogar till detta drycker och maträtter, som inte längre besvärar kroppen i något avseende, och hälsosam bergsluft, framställd på konstlad väg, serum och dunkelt beskrivna bad, vilka skall förvandla var och en till en Herkules. Vilket är desto mer angeläget, som just den föreliggande kroppen i dessa utopier inte lever på nivå med den övriga, så friktionsfritt framdrömda tillvaron. I bakgrunden står därför också här, just här, önskan att skapa en mindre sårbar kropp. Något som till sist kommer till öppet uttryck i en mycket sen socialutopi, Swesens »Limanora, The Island of Progress«, 1903. Herrskapen på denna ö skrattar åt tanken, att medicinen skulle vara enbart terapeutisk. De befinner sig långt »over the crude stage of mere cure of disease«, ingriper tillbakahållande, befordrande, stimulerande, ordnande och omordnande i kroppens rena laissez faire, laissez aller. Så tänker man sig här överallt läkaren inte som skoflickare, en som rätt och slätt återupprättar det gamla. Han är i stället efterfrågad som förnyare, en befriare av köttet inte bara från dess förvärvade, utan till och med från dess medfödda svaghet.
Ty också den sunda kroppen skulle kunna hjälpas mycket längre på väg. I linje härmed ligger alla planer, som inte inriktar sig på den [531] individuella läkningen, utan på ett mer långtgående avskaffande av krämpor med anknytning till människosläktet. De handlar om: påverkan av könet, manipulation av urvalet, avskaffande av åldrandet. Dessa planer, hur utopiska de än må vara, kastar visserligen fortfarande sin reaktionära skugga. Det är inte utan skäl som ordet »kapacitetshöjande« (Ertüchtigung) fram till våra dagar mer lett tankarna till kanonföda än till övermänniska. Framför allt har tystnaden lägrat sig över planen att påverka könet, länge var det den som gjorde mest väsen av sig. Denna dröm är den mest småborgerligt trångsynta, fikar efter manliga bröstarvingar till mjölnare och fogdar, som om vapensköldar med svärd kunde överföras på ärftlig väg. Den är dessutom meningslös; ty skulle det enligt föräldrarnas egen vilja födas fler gossar än flickor, så skulle flickorna bli särskilt efterfrågade, alltså särskilt dyrbara, och kärleksfrukterna skulle i längden alls inte reda sig utan växlingen av könsdelar. För det andra fanns planer på rationell avel redan före nazisterna, tankarna leds till jordbrukets försöksanstalter. Ingen av våra nytto- och prydnadsväxter är ju ändå sådan den var från början, alla har avlats och förändrats på konstgjord väg. Likadant är det med de flesta husdjur, också de har så att säga okulerats och korsats, tills resultatet blivit det fetaste svinet eller den snabbaste galopphästen eller bara den tåligaste mulan. Detta skall nu, enligt de mendelska lagarna för nedärvning, överföras på människorna, målet är den planmässiga korsningen, en bättre sorterad blandning av arvsmassan. Men: sorteringen sker genom ingrepp i den mänskliga kärleken, vilken som sådan ju inte innebär ett speciellt urval av de ömsesidiga könscellerna. I stället vore det konsekvent att avskaffa kärleken och, som i hästavelns fall, övergå till insemination på grundval av den bästa avelshingstens sperma, med kringgående av de övriga männen av mindre god ras. I sin auktoritära statsroman »Civitas solis«, från 1623, lät Campanella tidpunkten för samlaget bestämmas av stjärntydare; under tiden som förflutit sen dess har stjärntydarna själva blivit avels- och forstmästare. Inte heller bestämmer de enbart tidpunkten för parningen, utan söker också ut paren själva, enligt arvsmassans auspicier. Man inriktar sig då i första hand på en produkt, som är till gagn för den härskande klassen, i tidsåldern för den lilla människan vid det löpande bandet. Dylikt avelsurval [532] bör ske före födseln, efter den gäller inte längre Mendels under alla omständigheter komplicerade lagar, utan mördandets enkla. De senare tillämpas på allt, som ligger utanför normen, och norm var hos nazisterna bara åsnan i botten, odjuret i toppen. I det borgerskap, som fortfarande känner hämningar, finns Babbitt som regel och norm för detta; allt som ligger därutanför skall, efter att ha jämförts med likaren, utrotas utan hämningar. Dithän har eugeniken alltså fördärvats; Beethoven, son till en obotlig drinkare, skulle aldrig ha fötts om den fått som den ville, och om det trots allt hade inträffat, så skulle »krigets urval« ha utplånat honom. Först ett inte längre kapitalistiskt samhälle skulle, med andra medel och måttstockar för urvalet, kunna se till det som är rätt på eugenikens problematiska område. Varvid den bästa eugeniken förmodligen består i god kost och gott logi, en barndom utan moln på himlen. Det gynnar det välartade, överflödiggör också urvalet med utgångspunkt i den märkliga tinktur, som kallats rent blod, och som förmodligen bara har sitt ursprung i inavel, med dennas fåtaliga fördelar, övervägande faromoment. Adeln har under mycket lång tid fortplantat sig eugeniskt i denna bemärkelse och har inte, rent fysiologiskt så att säga, visat sig vara rent guld, som skulle ha bibehållit sitt värde eller rentav förädlats till allt högre grad av renhet genom den långa raden av individuella omsmältningar. Det som lyfte fram och lyfte upp adeln som sådan, inte individuellt, men som släkte, var i första hand ståndskodexen, som förpliktade och gav den hållning, men framför allt den goda barnkammaren, följaktligen inte nedärvda egenskaper. Och det drag i fysionomin, till vilket man skulle vilja säga herre, kommer inte kung Lear till del från stamträdet; i hans båda döttrar gav stamträdet tvärtom upphov till bottenlös gemenhet. Inte ens utsikten till adel kommer alltså från aveln, tvärtom: social hygien, ett samhälle där upprätt hållning inte undertrycks i någon form, där ingen form av gemenhet längre lönar sig, frigör ändå nobless, ja, det ensamt frigör den verkligen. Först här finns faktiska utsikter till »framavlande« av genier, dessa sanna och ensamt önskvärda »blodminoriteter«. Så länge åtminstone det säregna slag av »hormon«, eller vad man nu får kalla det, som framkallar kreativ begåvning, är fysiologiskt obekant både med hänsyn till sammansättningen och till [533] de betingelser under vilka det uppstår. Vi har visserligen fått höra: från far figuren, från mor den muntra naturen, men i många andra fall i stället: från mor hysteriska tendenser, och dessa framstår nu som den förutsättning som satte det glansfulla till världen. Men om igen: hur många punktliga fäder, fabulerande mödrar har inte avlat enbart obetydlighet eller kanske rentav beklagansvärda och bräckliga varelser. Den blodblandning, som leder till stor begåvning, är alltså ännu alltför okänd för att det skulle finnas utsikt att gynna eller uppmuntra den på fysiologisk väg. Däremot är, sedan förutsättningen för det glansfulla satts till världen, historien överfull av de ogynnsamma omständigheter, som hindrar den stora begåvningen från att ens lägga märke till sig själv och i nästa steg: förkovra sig. I alla tider har de flesta guldfiskar simmat på djupet; Solon i tusen utgåvor fanns bland fåraherdarna, Newton bland daglönarna, och ingen känner deras namn. Här skulle det rationella urvalet under lång tid haft ett socialt verksamhetsfält, innan det beträdde, förmår beträda, den kontrollerade befruktningens ännu till stor del oöverskådliga fält. Att behärska den individuella, biologiska kroppsbeskaffenheten och avskaffa dess karaktär av »öde« är förvisso ett mål, men denna planering kommer först att riva ned de verkliga slumområdena, innan den träder nära den bräckliga kroppens slum. Allt talar också för en reduktion av de aggressiva drifterna på det organiska urvalets väg och ett gynnande av de sociala; på samma sätt som spannmålens näringsvärde, körsbärens sötma har ökats. Men det utväljande samhället måste först själv genomgå ett urval, så att det nya mänskliga näringsvärdet inte bestäms efter människoätarnas krav.
Renare, det vill säga utan människoätare, förefaller till slut den tredje planen: kampen mot ålderdomen. Den griper kanske vidast omkring sig, hos kvinnan börjar den i tidig ålder. Den vill inte lämna det säregna sår, som kroppen tillfogar sig själv, ur sikte. Vad beträffar förnyelsen av organ, som gått förlorade eller är bristfälliga, är den mänskliga naturen den bräckligaste. Det är bara om man ser till hjärnan, som människan är den högst utvecklade levande varelsen, däremot inte när det gäller andra organiska färdigheter. Ser man till den samlade organiska utvecklingen, innebär framsteg ju ofta också en viss reträtt, genom att de fixerar ensidiga [534] utvecklingar. Genom att de låter organ överspecialiseras, så att utvecklingen i en annan riktning än den fastlagda upphör, ja, så att färdigheter från ett tidigare stadium går förlorade. Just förmågan till regeneration avtar kontinuerligt på högre organiska nivåer: hos daggmasken räcker det med ett par ringar för att framställa det övriga, hos salamandrar växer ben och ögon fortfarande ut, hos ödlor stjärten när den gått förlorad. Hos däggdjur däremot, hos människan, är moder natur ingalunda generös på denna punkt. Vid förlust är människorna hänvisade på proteser, och det kraftigaste slitaget: åldrandet, som ändå inträder så mycket senare hos många djur, är det som drabbar dem mest. På detta fält placerades önskedrömmen om ungdomskällan, och den linje som pekade hitåt koloniserades fortlöpande, av kvacksalvare och andra. Greve St Germains »Te för långt liv« är redan nämnt, likaså Dr. Grahams »Celestial Bed« från det så upplysta sjuttonhundratalet. Från Persien kommer råd angående andningstekniken, från Tibet behärskning av andningen, från helbrägdagörarna tron att vi härnäst skulle vara odödliga i köttet. Anspråkslöst korrekt i förhållande till dylikt låter Hufelands råd i hans »Makrobiotik« från 1796: »Sömn och hopp är de två bästa elixiren.« Men den mer rationella önskevägen fattades inte heller bland elixiren av mera materiellt slag: kineserna intog testiklar från hjortar och apor, indierna från tigrar; och när det kom till kritan upptäckte Brown-Sequard 1879 det felaktigt antagna förnyelseämnet, hormonet, i testiklarna. Det mer långtgående antagandet att varje organ skulle framställa ämnen, som läker dess sjukdomar (»dentin«, i tanden, »cerebrin« i hjärnan), bortföll snart; fastän det, en smula förändrat, försvarades av Bier ännu på tjugotalet. Men den förhoppning, som testiklarna tänt, var inte helt och hållet vilseförande när det gällde ämnen, som kan extraheras ur körtelorganen själva, de möjliggör i vart fall framgångsrik behandling av sjukdomar, som hör ihop med bristfunktion hos dessa körtlar. Sedan dess har ett helt nytt medicinskt drömland öppnat sig här: 1922 utvanns ett hormon mot sockersjuka ur bukspottskörteln, 1929 ett äggstockshormon, som är sex gånger så starkt som det naturliga, ur dräktiga kvigors urin. Alla sjukdomar, som beror på [535] underfunktion hos de endokrina körtlarna (hypofys, bisköldkörtel, sköldkörtel, binjurar, äggstockar och annat), kan i själva verket behandlas genom preparat från dessa körtlar. Det är bara den dröm som har vunnit störst anslutning: ett verksamt medel mot åldrandet, som inte avkastar något av det man väntar sig, trots mobilisering i alla riktningar. Steinach avsnörde sädesledarna, fick på så sätt pubertetskörteln(7) att växa, de i övermått producerade hormonerna gick ut i blodet, Voronoff transplanterade testiklar från apor. Bägge sakerna gjordes förgäves, visserligen inträdde en viss förnyelse, men av övergående slag, som om orsaken till åldrandet överhuvud taget inte låg i könskörtlarna, och som om dessas avtagande funktion själv bara skulle vara en följd av obekanta orsaker. Så återstår bara drömmar kring thymus-körteln, tillväxtkörteln fram till puberteten, vid sexton års ålder är den förbrukad, har bara något slag av icke tillräckligt klarlagda funktioner under graviditeten. I denna, inte i könskörtlarna, skall föryngringen hålla till, och man söker efter medel som kan hålla organet funktionsdugligt upp i hög ålder, så att denna, om än inte fortplantningsduglig, ändå skall vara upprätt, livaktig, tillgänglig för intryck. Förnyelsens utopiska äpple hänger trots detta ännu utom räckhåll, och ålderdomen förblir - om man granskar den på hjärta och njurar - nästan densamma som på farfars tid. Det som ändrat sig är sättet att ta den på, inte längre hypokondriskt, inte längre överdrivet. Men här är det fråga om ett psykiskt ingrepp, det kommer inte från underbyggnaden, från de körtlar och den inresekretion, som sannolikt är vitalitetens källor. Mest medvetet, också mest framgångsrikt kämpas det i Sovjetunionen mot ålderdomens nedbrytande verkningar; och det av skäl, som det kapitalistiska samhället överhuvud taget inte kan tillåta sig. Hos det senare, byggt på konkurrens, måste gamla människor lämna plats, avträda, redan av det skälet, att den så kallade yngre kraften skall kunna sätta sig. Inom socialismens ram blir kampen för en frisk och väl bibehållen ålderdom detsamma som kampen för att bevara värdefulla kadrer på alla områden i den stora uppbyggnaden. »Ålderdomen« sade Metsjnikov sålunda, »som under alla tidigare förhållanden var en överflödig belastning för gemenskapen, blir nu till en [536] socialt särskilt nyttig period i arbetet. Den kan inrikta sina oersättliga erfarenheter på det samhälleliga livets svåraste uppgifter.« Med detta har man utmålat en framtid, i vilken ett möjligt åldrande av betydande slag trätt i stället för det patologiska, ja, där till och med den fysiologiska nedturen inte längre erkänns som oåterkallelig. De framgångsrika sovjetiska försöken med återupplivning kort efter dödens inträde gör själva intrång i det mest definitiva faktum, som finns i människornas liv, och visar att det är förhastat. Att driva livet utöver dess hittillsvarande gränser, de gränser som är alltför trånga för våra förmågor, ogjorda arbeten, rader av mål, är den önskan som inbegriper och uppenbart överbjuder önskan om att återställa och hela.


Uppskov och mål i den verkliga ombyggnaden av kroppen

 Den sjukes önskande gör inga särskilt vidlyftiga utflykter i förhållande till den egna kroppen. Han har intresse av att det onda tas bort, det räcker. Han vill bli återställd, är nöjd om han är kvitt skadan, om han på nytt kan stå upp som sitt gamla jag, och kräver inte omedelbart något annat. Likaså hyser läkaren vid patientens bädd långt mer dämpade planer än de ovan nämnda allmänna, omskapande. I varje särskilt fall, vid varje verklig sjukdom (åldrandet är ju inte en sådan) är han nöjd med att återföra till den tidigare hälsan. Kirurgen ser sitt arbete ingalunda som en ombyggnad till det bättre, utan som en nödåtgärd. Den konstgjorda magen överträffar på intet sätt den medfödda, och det räknas som en framgång, redan om en människa klarar sig ett par år utan besvär med sådana och liknande proteser. Och som framgång nog för den praktiskt verksamme läkaren, om en patient återvänder från de kirurgiska möjligheternas intressanta kägelbana till sitt aktiva liv. Kanske kände sig till och med Götz von Berlichingen(8) med järnhanden inte enbart förstärkt genom denna protes, fastän han slår av bordskanter med den och uppträder som stampverk. Här uppträder alltså en motrörelse till den utopiska ombyggnaden av kroppen, den som avancerat så långt när det gäller de artegna lidandena (konstlat avelsurval, kamp mot åldrandet). Den praktiske [537] läkaren nöjer sig i huvudsak med att tränga tillbaka sjukdomens slutpunkt: döden, han kämpar mot köttets förvärvade svaghet, inte mot den medfödda. Hans medicin vågar sig ännu inte på det höga kallet att vara en kroppsförbättrare, i analogi med ombyggnaden av samhället till det bättre och den oorganiska teknikens oerhört förändrande djärvheter. På den punkten råder stor skillnad mellan de medicinska önskningarna, i den mån de är enskilt-praktiska, och de önskningar, som går ut på vittsyftande världsförändring. Därför må ingreppen och förändringarna vara aldrig så djärva, målet självt är i de flesta läkares medvetande stationärt: består just i återställandet av status quo ante. Där ligger skälet till att läkarna ofta mycket lättare än andra, mindre restaurerande yrken föll offer för locktonerna från fascismens Blut und Boden. Därför tilldelas läkaren också i de flesta sociala utopier en betydelsefull, allt igenom ingripande roll, medan det finns få renodlade läkar-utopier, eller inga alls; det skulle vara att man tog Hufelands(9) eller Feuchterslebens(10) stillsamma skrifter för sådana. Explosiva drömmar kommer man inte att finna i dem, såväl Hufelands »Makrobiotik« som Feuchterslebens »Själens dietetik« rymmer inte stort mer än de önskningar och bilder, som en klok man redan hur som helst hade nytta av under brunnstiden i Biedermeiers kolonnader. En grund för denna utopiska tvekan kan eventuellt ligga i läkarens försiktighet och ansvarskänsla. En annan ligger eventuellt i det empiriska sinne, som är nära besläktat med försiktigheten, och som fäster bly vid den bevingade andens sulor. Men den yttersta grunden till den överraskande, själv ofta nyttiga utopiska återhållsamheten, vid sidan av all »kreativ« medicin, torde vara filosofisk, den må sedan vara medveten eller ej. Det handlar om den europeiska läkekonstens rötter i Stoa. Denna skola satte sin lit till tingens naturliga gång, ville ingenstans överskrida dess gränser, överallt verka i enlighet med den. Hippokrates, den äldre medicinske läraren, verkade visserligen före Stoa, men också hans tankar förmedlades genom Galen, överhuvudet för Stoas läkeskola. Hälsa är enligt denna den rätta blandningen av kroppens fyra huvudsafter (blod, gul galla, svart galla och slem), sjukdom däremot störning av denna jämvikt. I detta döljer sig redan [538] tron på att jämvikten är ett tillstånd, som bara kan störas men inte överskridas. Men Galen tillförde utöver detta hela den stoiska förtröstan på naturen, den eftersträvande harmonin med denna, utan minsta avvikelse eller överskridande. »Världen innehåller allt den behöver«, säger Plutarkos helt och hållet stoiskt, och lika anspråkslös är också vår lilla värld, kroppen. Denna övertygelse hindrade visserligen inte Stoa från att, vad staten beträffar, tänka sig en avsevärt bättre sådan, ett slags allmänneligt broderskap, men de kroppar som ingick i det gällde, om de levde »förnuftigt«, det vill säga enligt naturen, för riktiga i sitt ursprungstillstånd. För den stoiske läkaren var inte ens sjukdomarna enbart lidande, utan själva ett stycke tillfrisknande, nämligen från den oordning, som vunnit insteg i kroppen; länge tog galenisterna avstånd till och med från kemoterapi, för att den var konstgjord. Två slags motmedel mot den utopiska, också alltför utopiska djärvheten har fortsatt varit verksamma från Stoas tid: bon sens och tilltro till kroppens naturliga läkningsförmåga. En god läkare följer naturen, understödjer den, motsäger den aldrig: det är det stoiska arvet. »Peu de médecin, peu de médecine«(11): med denna sats från sjuttonhundratalet, lavemangets blomstringstid, upphävde läkaren till slut sig själv, också den empiriskt modige yrkesmannen, inte bara den utopiskt övermodige. Och den så kallade naturläkekonsten tog vid med tillräckligt av bon sens för att göra rättvisa åt den instinktiva längtan efter luft, ljus, vatten, men också med tillräckligt mycket dilettantisk galenskap för att slutligen mynna ut i kvarg-kurer. Resultatet blir här i alla fall ett utopiskt drag, visserligen av sämsta slag, ett som går ut på aningslös wishful thinking, med förhoppningar som snart ändar i vidskepelse. Dylikt gods ligger så långt som det bara är möjligt från den trots allt medfödda läkarutopin: kroppens slutliga ombyggnad, det är dess raka motsats. Kontraslaget mot det kommer ändå från det naturfromma tänkesättets sida, inskärpt av praktisk-empiriska överväganden, men framför allt genom det stoiska arvet. Och det goda med detta tänkesätt är utan tvekan, att det nästan alltid utgjort ett hinder mot läkarens abstrakt-beskäftiga lust till förbättrande. Om de rent medicinska utopierna är sällsynta, så finns på detta område inte heller några abstrakta utopier, som i statssagornas fall. På så sätt är den praktiskt behandlande läkarens svagare utopiska sinne ändå delvis själv [539] hälsosamt; ty allt, som genom att vara alltför konstlat skiljer sig för mycket från kroppens invanda liv, drabbas likt en avsnörd lem av kallbrand. Ansvarskänsla och stoiskt arv stod för anslutningen till det objektivt möjliga; denna lyste ofta med sin frånvaro när det gällde eugeniken och kampen mot ålderdomen. Nu får denna inställning inte avbryta det annars radikala utopiska mod, utan vilket det inte heller i läkekonsten sker något stort. Modet syftar just icke-utopiskt till kausalt befriande från kroppsliga lidanden. Men eftersom den yttersta orsaken här ändå inte ligger i baciller eller i den märkvärdiga, »imperialistiska« tillväxten hos enskilda celler och cellgrupper, som i cancerns fall, utan just i köttets egen fala skröplighet och mottaglighet för sjukdomar, förblir önskedrömmen om dess ombyggnad ändå oundviklig och kommer därför - också när vi bortser från den - att bilda bakgrund. Ja, man kan inte freda sig för misstanken att läkarens besinningsfullhet, i så hög grad inriktad på enbart status quo ante, själv inte känner sig helt trygg. Man kan till slut sticka ut hakan med påståendet: just för att läkaren, också vid den enskilda sjukbädden, latent har en nästan vanvettig utopisk plan för ögonen, går han skenbart ur vägen för den. Denna slutgiltiga plan, den slutliga medicinska önskedrömmen, handlar om inget mindre än avskaffandet av döden.
Den sjuke, som tillfrisknat, vill känna sig som pånyttfödd. Det betyder mer än: återställd, fastän han är glad om han åtminstone är detta. Hjärtans glad, som man säger, kan han nu ägna sig åt sina affärer på nytt. Och visst nog är han återställd, men till vilket »åter« under sitt livslopp? Finns det överhuvud taget gammal hälsa, en som bara skulle behöva återställas? Är hälsan en varaktig klippa, fast vid alla tider, lika fastgjord som på förhand avgjord? Nej, så är det inte, hälsa är ett växlande begrepp, om inte omedelbart medicinskt, så socialt. Hälsa är överhuvud taget inte bara ett medicinskt, utan till största delen ett samhälleligt begrepp. Att återställa hälsa betyder i själva verket: att återställa den sjuke till det, som hålls för hälsa i det aktuella samhället, ja, som först såg dagens ljus i detta självt. Alltså växlar »åter«-målen till och med för den avsikt, som bara går ut på att återställa, och mer ändå: de uppställs själva som »norm« först av det aktuella samhället. [540] I det kapitalistiska samhället är hälsa arbetsduglighet, hos grekerna var den förmåga till njutning, under medeltiden förmåga till tro. På den tiden gällde sjukdom som synd (det var framför allt detta som ledde till den fruktansvärda behandlingen av de sinnessjuka, i kedjor och häkten), alltså var den människa som hade det bäst ställt den som var fattig på synder. Följaktligen gällde Katarina av Siena, för varje borgerligt-upplyst läkare av idag en hysterika, som höggradigt normal. Ingen medeltida läkare skulle ha drömt om att söka få en sådan person att tillfriskna, det skulle inte heller ha varit återställande av ett så kallat ursprungligt tillstånd, utan förvandling till ett långt senare, modernt-normalt, som knappt ens existerade på den tiden. Också helbrägdagörelsen, hur mycket Jesus här än är doktor och hans kyrka ett apotek, skulle i sin syn på hälsan ha varit fullständigt obegriplig för fromma tidsåldrar. Ty medeltiden må bland sina böner också ha haft svettdrivande, avförande, krampstillande, men ingen bön med målet att göra en affärsman prestationsduglig på nytt. Till och med det så kallade primitiva från den tiden var, sett ur dagens perspektiv, ingalunda en »urbild« av hälsa; ty det frambringade barnkorståget, flagellanterna och annat. Sådana exempel vederlägger daggfriskheten och betraktades ändå på sin tid som hörande ihop med det sanna jesusbarnet, den sanne skogsbrodern. Och de så kallade primitiva folken själva? - de bygger till den grad om sin kropp på magisk väg, att den knappt går att känna igen längre, de filar och färgar tänderna för att inte, som de säger om européerna, »se ut som hundar«, de eftersträvar och hyllar ett slags hälsa, som snarare är att jämställa med en sömngångares än en idrottsmans. En i förväg definierad, konstant hälsa finns alltså inte i något sammanhang; det skulle möjligen vara i den allmänt-materialistiska och bara i detta avseende evigt unga formeln: På en full buk sitter ett lyckligt huvud. Men alla mera utarbetade texter om mens sana in corpore sano handlar inte om erfarenhet utan är ideal, och de skiljer sig rentav åt från samhälle till samhälle. I stället för att i utgångspunkten återupprätta en allmän hälsa skänker läkaren i det enskilda samhället alltså tvärtom hälsa på köpet åt den sjuke. Han bygger på nytt upp just den normalitet, som socialt någon gång varit på modet, [541] och: han kan bygga upp den på nytt, just för att människans kropp i funktionellt avseende också kan förändras, eventuellt förbättras. Kroppen har hittills bara orienterats mot begränsade, tvivelaktiga slag av hälsa, likaså har samhället möjliggjort en mängd sjukdomar (veneriska, tuberkulösa, neurotiska), som djurriket vet föga eller intet av. I stället för detta syftade den organiska önskedrömmen åtminstone till en kropp, som serverar enbart lust, inte smärta och vars ålderdom inte är skröplighet, som öde. Det är alltså denna kamp mot ödet, som trots allt förbinder medicinska och sociala utopier. Förmågan att ersätta förlorade kroppsdelar är mindre hos den mänskliga kroppen än hos lägre djur, men i stället blir den utopiska kapaciteten till sådant, som man hittills aldrig förfogat över, verksam först i människan. Det är osannolikt att denna för människan så väsentliga kraft, kraften till överskridande och nyskapelse, gör halt inför hennes kropp. Utforskandet av denna tendens är visserligen inte möjligt utan kunskap om det, som finns av anlag i samma riktning i själva kroppen; allt annat vore dårskap. Genom att alla flercelliga djurs kroppar styr mot döden, kommer också den hemligaste medicinska planen, avskaffandet av döden, att bli så helt och hållet hängande i luften, att det svindlar för ögonen på den. Just därför framstår en sådan plan som sinnesförvirrad, fastän kampen mot åldrandet åtminstone föresvävar den, och i inget sammanhang finner den seriösa försvarare. Vilket är begripligt, till och med redan ante rem, eftersom fortlevnaden i köttet inte ens som önskedröm uppträder utan blandade känslor, ja, inte utan en rysning av skräck; sägnerna om den vandrande juden, den flygande holländaren tyder på detta. Man behöver till att börja med alls inte tänka på det socialt meningslösa i en jord, som ständigt är på väg att bli överfylld: ingen såbädd utan allas avgång, inget möjligt samhälle utan rymlig kyrkogård. På det hela taget, också utan groteska exempel, hänger all organiskt grundad vilja till förbättring i luften, försåvitt det saknas kunskap om och inte tas hänsyn till det sociala. Hälsa är ett socialt begrepp, liksom den organiska tillvaron hos människorna, såsom människor, betraktade som ett helt. Först så är den överhuvud taget möjlig att förhöja på ett meningsfullt sätt, när det liv i vilket hälsan ingår själv inte är överfyllt av fruktan, nöd och död.


Malthus, födelsetal, försörjning

 [542] Därför undanröjs knappast något av kroppens lidanden enbart utgående från denna själv. Därför är alla renodlat hälsoinriktade förbättrare av vår situation i samma mån småborgerliga och kufiska, råkostätarna, de lidelsefulla vegetarianerna, eller de som propagerar andningsteknik. Allt detta är ett hån mot det kompakta eländet, mot sjukdomar, som inte framkallats av svagt kött, utan av stark hunger, inte genom felaktig andning, utan av damm, rök, bly. Säkert finns det människor, som andas korrekt, som förbinder en angenäm självkänsla med väl genomluftade lungor och upprätt hållen, upp i hög ålder rörlig bröstkorg. Men en förutsättning för detta förblir, att människorna har pengar; vilket är hälsosammare för en krum rygg än andningskonst. Den praktfulla Franziska Reventlow skrev i denna anda en bok om penningkomplexet, vars upphov ingen kan begära att hans läkare avskaffar; där finns den verkliga storätaren, den nittioprocentiga cancerskadan. Desto intressantare var och förblir visserligen den kapitalistiska lusten att rent medicinskt skära i de sociala knutorna. Det genetiska urvalet, närmare bestämt vad man har tagit sig för med det, lämnar bara det hittills mest avskräckande, men inte enda exemplet på detta. Men inte mindre avskräckande är mormorsmor till den imperialistiska decimeringen, den malthuska befolkningsteorin. Medan det inte finns någon utförd, renodlad läkarutopi, så utkom här en så att säga social utopi på medicinsk botten; för övrigt gjord av en ekonom, som inte var ekonom, utan redan den kapitalistiska ekonomins förste förkämpe. Malthus fastslog i »Försök över befolkningslagen«, 1798: eländets grund ligger i den »naturliga« motsägelsen mellan människans gränslösa strävan att fortplanta sig och den begränsade tillväxten hos hennes livsmedelsförsörjning. Han försäkrar: massornas elände varar bara tills ett folk i förnuftigt genomskådande av detta sammanhang inskränker sin fortplantning till en nivå, som svarar mot storleken av den existerande brödkakan. Det sociala eländets upphov är alltså den proletära kåtheten, inte kapitalet; och den så kallade lagen om jordens minskande avkastning slår sista spiken i den proletära syndabockens kista. [543] Krisen framträder till att börja med också bara som bristkris, inte som överflödskris, utgående från antagandet att produktivkrafterna tillväxer mycket långsamt. Trots detta varierades denna lära i åtskilliga omtagningar, ja, en så kallad katedersocialist, Adolf Wagner, förkunnade så sent som på 1890-talet, att Malthus i allt väsentligt hade rätt. Hans mest väsentliga bidrag gjorde sig emellertid gällande först när den kapitalistiska tiden gått i fullbordan och kunde förlängas bara genom lögnens och mordets gemenhet. Av ursprunget var Malthus teori människofientlig och bornerad, redan Marx intygade att den i två avseenden, moraliskt och vetenskapligt, utmärktes av »en tänkandets djupa lumpenhet«. Följaktligen bröt dess brutalitet ut i all sin prydno under kapitalismens imperialistiska stadium; den hyllas emellertid inte bara bland amerikanska mördare, utan också bland högersocialister, som Eduard Heimann(12), blir den åtminstone urskuldad, hos särskilt nedsölade fascister, som Edgar Salin(13), rentav georgiskt förädlad. Den återupplivade malthusianismen rättfärdigar kriget, skrotningen av de »övertaliga« arbetslösa, den fascistiska utrotningen av hela folk. På samma gång skall den maskera de sanna orsakerna till det kapitalistiska eländet för de proletärer, vilkas tillvaro måste tolereras enligt profitintressets för dem utfärdade numerus clausus(14). Allt detta anbefaller Malthus på kapitalismens upploppssträcka; denna är ju hur som helst inte längre i stånd att producera originella tankar, inte ens om sin gemenhet och till förmån för denna. Så snart önskningen inte längre är progressiv, förmår den inte ens föda tankar, utan bara intriger, eller på sin höjd förtigande. Det malthusianska, som vilseförd diagnos på otillräckliga, samhälleligt isolerade orsaker, är därför inte bara överbefolkningslära och inskränkt till detta. Ty också i kretsar, som inte känner till eller inte vill veta av pennfäktares partsinlagor, ersätter eller förtränger den renodlat medicinska slutledningen en förklaring baserad på eländets sociala orsaker. Hävstången, som skall leda till förbättring, placeras här överallt så lågt, så långt under den verkliga människan och hennes miljö som bara möjligt. Därav, också utan Malthus efter bokstaven, den intresserade, åtminstone aningslösa trångsyn, som av en droppe blod, [544] inskickad till laboratoriet, tror sig fastställa människornas hela sjukdom. Man bortser från det levande, hela, som blir lidande, men i synnerhet från de omständigheter, under vilka det lever. Här ligger orsaken till överskattningen av bacillerna som sjukdomens enda upphov; mikroben har framför allt maskerat andra företeelser, som hör samman med sjukdomen, dålig miljö och liknande; på så vis har den befriat från skyldigheten att söka orsakerna också där. Lungsoten, för att ta ett exempel, härjar företrädesvis bland de fattiga, men om man tog med detta i beräkningen, blev det fattigdomen som en särskilt fuktig fläck, som måste bekämpas; något som den borgerliga hälsovården visar mindre benägenhet till. Ett ensidigt medicinskt avskaffande av det onda är på så sätt ofta bara ett avsiktligt eller oavsiktligt valt sätt att slippa avhjälpa det verkligt onda (ut aliquid fieri videatur(15), som det heter på fingerade recept). Så står hela malthusianismen, också om man bortser från själva mannen och hans lära, för ett omfattande fält av bortträngning. Rena mekanistiska plåsterlådor, utan den sociala miljöns primat och utan plan för dess förändrande, utan Pavlov och kunskap om hela människan som ett cerebralt-socialt styrt väsen, - här har vi det som hindrar samarbetet mellan läkare och röd fana, med den senare i spetsen. Den sociala frågan löses minst av allt genom sexuell självbehärskning från de fattigas sida, det måste ingripas på ett annat sätt i produktionen och i en produktion av annan art. Ett stycke Malthus influerade också Darwin, som projicierade överbefolkningen tillbaka till djurriket; det är sovjetiska darwinister, som har befriat darwinismen från de malthusianska misstagen. Kvar står bara planen på födelsekontroll, något som för många helt visst är hälsosamt och såtillvida progressivt. Nämligen så länge det finns kapitalistiskt samhälle, och livet i det är så prekärt, att det tarvar inskränkning eller fördrivning av detta slag. Så länge samhället förblir i dagens tillstånd: inte längre förmår fodra sina slavar. Det finns utrymme för alla på jorden, eller det skulle kunna finnas utrymme, om den förvaltades med behovstäckningens makt i stället för med maktens behovstäckning.


Läkarens omsorg

 [545] Först då skulle också läkararbetet ta vid på allvar. Läkaren tvår sina händer, innan han skrider till verket, alla instrument är blanka, men detta ensamt förslår inte. Samhället självt är smutsigt och sjukt, det är i första hand det som är i behov av klinisk uppmärksamhet och planering. Sett från denna utgångspunkt ligger skulden verkligen hos en sjukdom, men inte den enskildes, utan själva gruppens. Detta förhållande skulle kunna ligga i öppen dager också för läkaren, närhelst han beträder slumområden. Och också under behandlingen strider allt mot hans medicinska samvete: den arme saten med sjuk njure åker, för att inte förlora sin bärgning, på en skakande lastbil med tänderna sammanbitna av smärta, medan den rike vilar under stickat täcke. Och efter behandlingen: hur ser för de flesta det liv ut, för vilket läkaren på nytt gör dem »arbetsdugliga«? Vad är det för hälsa, som bara gör en mogen att ånyo skadas, förbrukas, skjutas på? En tysk barnläkare skrev så sent som 1931, med ett common sense, som borde leda till vissa icke-borgerliga slutsatser: »Kurera, curare, ha försorg för någon, innebär att undvika, att hans hälsa överhuvud taget blir rubbad. Om detta trots allt inträffat, så skall läkarens cura vara inriktad på att försätta den insjuknade i förhållanden, som är möjligast gynnsamma för honom.« Ett vackert mål, människoekonomiskt, men ett som låter sig nås först i det socialistiska samhället. Hur det nu står till, visar sig (USA leder i fråga om antalet sinnessjuka): kapitalismen är osund - till och med för kapitalisterna. Och drömmarna om ingrepp och organisk ombyggnad kommer att bli grundligt avgiftade först i något annat än en profitekonomi. Från vaggan till graven, ja, redan från vaggan, allt detta som understöd för zoon politikon, och då den rätta arten. Det är marxistiskt att medvetet producera historia och inte längre passivt fördra den. Ja, det är också marxistiskt att ingripa medvetet redan i de förbetingelser, ur vilka människorna kommer, och i vilka de kroppsligen lever, innan de överhuvud taget dyker upp i historien. Det är deras tillvaro i livmodern, vidare det kroppstillstånd, som de har i arv från den tiden. [546] Att inte längre förlika sig med detta sådant det kommit att bli, ligger nära till för den människa, som aldrig accepterar sitt öde. Hon frestas av den djärva önskningen att korrigera kroppen före födseln redan via dess anlag, på samma sätt som man gör med tiden, när man ställer en klocka. Efter födseln sker samma sak medvetet, i givet fall förändrande, vitalt vidareformande, med utgångspunkt från den behärskade inresekretionen eller från ännu obekanta skapande krafter. Allt detta inte för att göra människorna lika, till det finns det vare sig utsikt eller anledning, men väl för att deras organiska start inte skall möta fler hinder än den sociala starten. För att de inte skall förbli sina egna livegna, sedan de inte längre är livegna i samhället. Alla skulle de vilja vara välartade, inom ramen för den existerande och tillkommande sociala friheten. Men som det tydligaste hoppet i allt detta kvarstår det centralt styrande inflytande, som livet i ett tillfrisknat samhälle utövar på födelse- och vuxenlivets sjukdomar, framför allt så att de förebyggs, och detta på livstid. En lång väg innan vi når dit, och en som vad det kinkiga köttet anbelangar, kanske ännu inte på långt när kan tillryggaläggas så som det vore önskvärt. Om målet förblir prestationsduglighet med tanke på den kapitalistiska företagsamheten, så kommer det otvivelaktigt inte att ske; ty hälsa är något, som skall njutas, inte förbrukas. Ett liv, som stiger upp smärtfritt, långvarigt, till den högsta ålderdomen, ända till en död, som är mätt på livet, återstår att förverkliga, men har alltid planerats. Som pånyttfödd: i den riktningen syftar grunddragen till en bättre värld, vad kroppens anbelangar. Men människorna går inte upprätt, så länge det samhälleliga livet självt ännu har slagsida.



36 FRIHET OCH ORDNING, EN ÖVERSIKT
ÖVER DE SOCIALA UTOPIERNA
Ingen äger jorden, dess frukter tillhör alla.John Ball

Jag kan helt enkelt inte föreställa mig att mänsklighetens situation idag kan förbli bestående, helt enkelt inte föreställa mig den som dess hela och slutgiltiga bestämmelse. Då vore allt dröm och illusion; och det vore inte mödan värt att ha levt och bidragit till detta ständigt upprepade, gagnlösa och intet sägande spel. Endast i den mån jag kan betrakta detta tillstånd som medel för ett bättre, som genomgångspunkt till ett högre och mer fullkomligt, får det värde för mig; jag uthärdar det inte för dess egen skull utan på grund av den förbättring, som det förbereder.
Fichte, Die Bestimmung des Menschen


I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar träder en sammanslutning, där vars och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling.
Kommunistiska manifestet



I . INTRODUKTION


En enkel måltid

[547] Mycket skulle bli enklare, om man bara kunde äta gräs. På det sättet har den fattige, som i allt övrigt hålls som fä, det inte lika bra som kritterna. Bara luften finns till utan vidare, åkern däremot måste först brukas, om och om igen. I hukad, mödosam ställning, inte så som man odlar fin frukt, upprätt längs en mur. Insamlingen av bär och frukter, den fria jakten har upphört för länge sedan, ett fåtal rika lever på många fattiga. Ständig hunger drar genom livet, den ensam tvingar till träldom, piskans tvång kommer först i andra hand. Om det dagliga brödet hade varit lika säkert som luften, skulle det inte finnas något elände. Men det är bara i drömmen, som brödet växer som löv på träden. Ingenting i den stilen finns till, livet är hårt, och ändå har det alltid funnits en känsla av att det fanns en utväg, och att den [548] var möjlig. Eftersom det dröjde så länge innan man hittade den, svärmade ett drömbenäget mod ut i alla riktningar.


De stekta sparvarna

En mätt kropp skulle inte ha något att klaga över. Försåvitt det inte fattades den kläder och tak över huvudet, det vill säga nästan allt. Försåvitt det inte saknades vänner, och livet löpte lätt och fridfullt i stället för som ett oväder, så som det kommit att bli för de flesta. Men endast sagan, den alltid lärorika, och statssagan vet att berätta om bord-duka-dig, om Schlaraffenland. På samma sätt som ungdomskällan sträcker sig in i läkekonstens önskebilder, sträcker sig Schlaraffenland in i de sociala, ett förspel som stämmer dem i dur. Där är alla människar lika, nämligen välbeställda, där behöver de varken anstränga sig eller arbeta. Stekta sparvar flyger dem i munnen, varje fågel i skogen är så god som en i handen, alla ting och alla drömmar finns till hands som bruksföremål. På så sätt lever schlaraffianerna ett angenämt liv och låter sig inte längre itutas av de rika hur föga avundsvärd rikedomen är. Hur osunt det är att sova länge, hur livsfarlig sysslolösheten är, hur nöden måste till för att inte hela livet ska stanna upp. Glatt och muntert har folket fortsatt att måla på sin mest näringsrika saga, sin mest slående utopiska modell, ja, till och med karikerat den: vinstockarna är sammanbundna med bräckkorvar, bergen förvandlade till ost, bäckarna flödar av det bästa muskatvin. Bord-duka-dig, indiska förtrollade nejder hör här till de offentliga inrättningarna, som absolut lyckotillstånd.


Galenskap och kolportage också här

 Det kan inte förnekas, den brinnande ugglan flyger in också i dessa bilder. Den flyger längre i dem än i de medicinska drömmarna, fastän »slut på nöden« inte låter så galet. Men mer än en världsförbättrare har varit paranoid eller hotat att bli det, vilket inte är helt obegripligt. Galenskap, som en uppluckring inför en inbrytning från det omedvetna, för besatthet av det omedvetna, förekommer också i samband med det ännu-icke-medvetna. Den paranoide är ofta en projektmakare, och mellan [549] dessa sidor finns det ibland också en viss ömsesidighet. Så att en utopisk talang glider ut i det paranoida, ja, nästan frivilligt ger efter för vansinnet (jfr sidan 103 ff.) Till s. 103. Ett exempel på detta utgör Fourier(16), en av de största utopisterna; hos honom frodas de mest egendomliga framtidsbilder vid sidan av skarpsinnig tendensanalys. Bilder som inte rör samhället, utan naturen, i den mån denna är inbegripen i vår egen harmoniskt-hövliga ordning och så att säga sjunger på samma visa. I detta planerar Fourier, som påbröd till den sociala befrielsen, en nordpolskrona, det vill säga en andra sol, som ska förse norden med värme av andalusiska mått. Kronan doftar, värmer och lyser, utsöndrar ett fluidum som avsaltar havet, rentav förädlar det till lemonad. Sill, torsk och ostron kommer att föröka sig ofantligt genom en förskjutning av jordglobens felriktade axel, havsodjuren däremot kommer att gå under. I stället för odjur uppträder en anti-haj, en anti-val, vänskapligt-paradisiska varelser, »som bogserar skeppen vid stiltje«. På landbacken förutspår Fourier »ett spänstigt lastdjur, ett anti-lejon, vars ryttare lämnar Calais om morgonen, intar frukost i Paris, middag i Lyon och tillbringar kvällen i Marseille«. Ändå ser man - hos stora utopister - en viss metod i galenskapen, inte bara dess egen metod utan också en senare tids tekniska: anti-valen är ångbåten; anti-lejonet expresståget, rentav bilen. Lika besynnerlig, lika föregripande är Fouriers lära att människan ska utveckla ett nytt organ, om än på yttersta tippen av den djursvans, som ska växa ut på henne (Daumier har gett ut en teckning av denna fantasi). Med hjälp av detta organ upptar människor »eteriska fluida« och kan upprätta kontakt med invånare på andra stjärnor, allt medan planeterna parar sig med varandra. Dessa »eteriska fluida« har sedan dess uppfångats med radions hjälp, även om interaktionen med stjärnorna ännu inte lyckats, för att inte tala om den tekniska kroppen och planeternas kopulation. Till det yttre skiljer sig dessa sagolika berättelser inte så mycket från Jules Vernes, i varje fall inte från Lasswitz'(17) astral-utopiska kolportageromaner, eller för den delen Scheerbarts (18). Men hos Fourier saknas varje tillstymmelse till lekfullhet; färgpytsen i detta allvar står i paranoians tecken, inte bara i [550] kolportagets, men å andra sidan färgas också kolportaget av paranoia. Anar man inte ett lätt inslag av vansinne, ett som fanns till och med hos sjuttonhundratalets liberalt-utopiserande frimurare, dessa borgare med vinkelhake och pyramider? Sitter det inte ett slags narrmössa på hela det ceremoniel, alla de förberedelser och symboler, som ska föra de unga murarna närmare »Astraeas rike«? I sina sista skrifter, de som handlade om industripåven, snuddade till och med den store utopisten Saint-Simon vid det vansinne som världsförbättrare ibland hotas av; hans lärjunge Auguste Comte blev helt dess offer mot slutet av sitt liv. Saint-Simons intelligenskyrka utvidgade han till den grad, att inte bara mänskligheten skulle tillbedjas, utan också rymden och jorden. Mänskligheten som »den stora varelsen«, rymden som »det stora mediet«, jorden som »den stora fetischen«; Clotilde, Comtes avlidna älskarinna, blev den nya Maria. Dylika bisarrerier pryder en del av de mest energiska luftslotten. Men det bisarra är, som framgått, inte heller något totalt främmande för kolportaget, det slag av kolportage som statsromanen tangerar och emellanåt upptar på ett fruktbart sätt. Nästan alla äldre utopier utnyttjar rymdfarkoster, nästan alla nyare gör bruk av tidsmaskiner skapade av en exotisk fantasi, på resan till sitt sociala drömland. Åtminstone försöker många i titeln förläna det grälla kolportagets glans åt sin lyckliga ö. Dit hör »Kingdom of Macaria«, den en gång så berömda »Insel Felsenburg«, och »Crystal Age«: namn som på marknadsbodar, där man visar upp sjöjungfrur från avlägsna kuster; inte heller saknas den hemlighetsfulla klangen från en osynlig loge, långt i fjärran. Sagorna om underbara länder, tider och rymder sprider här sin glans; sedan Alexanders dagar är de skönaste utopierna förlagda till öar i Söderhavet, ett guldålderns Ceylon, sagolandet Indien. Skepparhistorier får låna ut sin dräkt till och med åt betydande samhällsutopier, som hos Thomas More; i denna infattning uppträder lyckan långt innan tiderna är mogna för den; i Utopia är människors utsugning av andra människor avskaffad sedan mer än tvåtusen år tillbaka. Samhällsutopierna har kontrasterat ljusets värld mot natten, utmålat sitt ljusland med breda penseldrag och den besannade [551] glans, i vilken den förtryckte känner sig upphöjd, den nödlidande tillfreds. Att man så sällan kunnat föreställa sig detta fantasifullt utmålade tillstånd utanför kolportaget, som den enda kvarlevande formen för äventyr och självklart-god seger, överraskar inte. Än idag drömmer soldaten i Brechts »Tolvskillingsroman« att detta tillstånd äntligen inträtt: »Illviljan förlorade sitt höga anseende, det nyttiga blev berömt, dumheten miste sina privilegier, med råheten gjorde man inte längre affärer.« Väl framme på solskensöarna, genom vansinne, skepparhistorier eller helt enkelt, som i de senaste samhällsutopierna, hos Bellamy eller Wells, med hjälp av magnetisk sömn, går det inte längre så överdådigt till, om man bortser från den prunkande naturen; det hela löper i mera normala fåror. Ty det normala är ju eller borde vara, tycker man, att miljontals människor inte i årtusenden låter sig behärskas, utsugas, berövas sitt arv av en handfull ur det övre skiktet. Det normala är, att en så oerhörd majoritet inte går med på att utgöra de fördömda på denna jord. Men i stället är just denna majoritets uppvaknande det alltigenom ovanliga, det sällsynta i historien. På tusen krig går det inte tio revolutioner; så tung är den upprätta gången. Och till och med där revolutionerna var framgångsrika, visade det sig i regel att förtryckarna snarare blivit utbytta än avskaffade. Ett slut på nöden: detta lät under osannolikt lång tid inte alls normalt, utan som en saga; bara som vakendröm kom det inom synhåll.


New Moral Worlds vid horisonten

 Men långt härifrån verkar allt vara bättre, saker och ting är gemensamma. På detta sätt lever medborgarna hos Thomas More: måttligt arbete, inte mer än sex timmar, lika delad avkastning. Brott förekommer inte längre och inte heller tvång, livet är en trädgård; lyckan, både behaglig och ädel, får plockas fritt. Däremot går det strängt till i Campanellas Solstat, den stora antitesen till Mores Utopia. Inte genom frihet, utan genom en in i minsta detalj uttänkt ordning administreras här allas lycka. Trots ännu kortare arbetstid än hos More, endast fyra timmar, och också här en kommunistisk [552] fördelning av inkomsterna, ligger regelverkets hälsosamma tyngd över varje stund, och varje njutning. Regelverket utgrundas och upprätthålls av de invigda, i synnerhet de i astrologin invigda; Solstaten är noga inpassad i världsalltet. Härifrån är vägen lång, över 1789, över den formella frihet och jämlikhet för alla, som sedan följde och som utföll i den svåraste misär, till industriepokens utopister, Owen(19), Fourier, Saint-Simon. Naturrätten ligger vid denna väg, liksom Fichtes dröm om en sluten handelsstat, där var och en de jure, alltså utopiskt in facto, förfogar över de livsmedel och den egendom, som alla enligt urrätten har anspråk på. Men under tiden hade kontant betalning blivit samhällets enda förenande länk, man sökte efter en annan, till exempel den bortglömda broderligheten. Owen var den förste som vände sig direkt till arbetarna och fortsatte att verka bland dem, inte enbart som fabrikant. Privategendom, kyrka, gällande äktenskapsform förkväver den mänskliga lyckan, i New Harmony känner man inget av detta. Distributionens och produktionens kapitalister: köpmannen och fabrikören betraktas som fenomenr man kan reda sig utan; i deras ställe skall det växa fram basarer, där arbetaren, med presterade arbetstimmar som måttstock, byter till sig vad han själv behöver av de varor, som framställts av andra arbetare. Fourier, den andre, hårdare utopisten, förmarxistisk i sina analysers skärpa, grundade Nouveau Monde industriel et sociétaire inte så mycket på människokärlek som på kritik. På kritik av den borgerliga civilisationen, som den senast framträdda ordningen; just den är förbannelsen, mot vilken Fourier ställer drömvisionen om mildhet, övervunnen livsångest. Fourier var den förste som såg, hur fattigdomen dittills uppstått ur själva överflödet i samhället; botemedlet är ett uttåg till kommunistiska öar, sociala öar, som Fourier kallar falangstärer; alla inbördes samstämda och stående under en världsledning. Ett slags lidelsernas harmonilära kompletterade planen för en friktionsfri ekonomi; den nya världens samklang skulle vara ren som en harpas. Både Owen och Fourier planerade federalistiska stater (mer lyckogrupper än lyckostater); medan staten hos Saint-Simon(20) däremot framstår som centralistisk, här igen närmare ordningen än den individuella friheten. Nästan mer glödande än hos Owen [553] och Fourier blossar här hatet mot arbetsfri inkomst och det elände som det förutsätter, hatet mot de feodala och högborgerliga rentiererna, sådana de målats av Goya och Daumier. All kärlek gäller arbetet, och Saint-Simons magiska lösenord heter l'industrie. Visserligen är även fabrikörerna, köpmännen, bankirerna arbetare i hans ögon; härigenom är »Système industriel« inte lika avancerat som Owens, som klarade sig utan dessa typer. Men Saint-Simons industrimagnat förblir inte privat, han blir en offentlig tjänsteman och samhället som helhet en intelligensens kyrka. Utsugningen utrotas, eftersom den individuella företagsamheten utrotas, i stället blomstrar planlandet Morgonrodnad, den saliga nådegåvan Industri - med en social överstepräst i spetsen.
Allt detta lämnar således det gamla landet, mer eller mindre fredligt och snabbt. Fortast tycktes trevnaden vinna terräng, i synnerhet när den fick draghjälp av nya uppfinningar. De nyare statssagorna är ofta genomsyrade av dem, More målade in platta tak och stora ljusfönster i sitt drömland, Campanella till och med bilar. Det finns också statsromaner, som snarare utmålar tekniska än sociala drömmar. Så är fallet i Bacons »Nova Atlantis«, landet bortom Herkules stoder, bortom den kända världen. Där lever ett lyckligt folk, lyckligt framför allt för att det inte nöjer sig med det naturen avkastar ungefär som strandgods. Utan atlantierna tränger in i själva naturens krafter, med sinnen som skärpts till det yttersta med hjälp av instrument, och när de låtit blicken borra djupt nog, drar de nytta av det de fått syn på. Nya växter och nyttodjur omger männniskan, livet förlängs med kemins hjälp, till och med den gamla fågeldrömmen har där gått i uppfyllelse, genom vagnar, som kan stiga upp i luften. En social del av denna roman, med sina många dörrar mot morgondagen, fullbordades aldrig. Det är alltså inte känt hur det kom sig att detta bord-duka-dig, som antagit så jättelika proportioner, bara framställde goda ting och inte också gift, för den händelse en önskan var fientlig. Rent tekniska framstegsbilder har på detta sätt alltid fått framsteget att framstå som alltför billigt, alltför rätlinjigt; liksom de idag, isolerat framlagda och med utelämnad social förändring, utgör falska förespeglingar eller verktyg för bedrägeriet. I de ärliga, men ändå abstrakta utopierna har den tekniskt uppbackade [554] framstegstron mycket ofta bidragit till skenet av ostörd framgång och vidareutveckling. Bland alla utopister är det bara en, Fourier, som hävdar att varje fas också i en bättre framtid har sin uppåtriktade kurva, men att det också finns risk för en nedåtriktad. Abstrakt utopi, också den så kallade socialistiska framtidsstaten, den som är tänkt först för barnbarnen, är oftast omedveten om allvarlig fara; det får till följd att också dess seger, inte bara dess väg verkar odialektisk. Detta trots att det otvivelaktigt ligger en sorgsen snarare än förtröstansfull ton över den första och mest berömda, om också mest kylslagna utopin: Platons. Utan tvivel överförs här en viss ovänlighet från den bestående staten på den ideala, nämligen överklassens motvilja mot massan. Önskebilden tjänar inte massan, det närande ståndet, tvärtom skall massan hållas nere. Platon drömmer fram en militärstat, inåt såväl som utåt, med världsliga brahmaner i ledningen. Det är den idealiserade doriska staten, också om den bär en filosofisk krona, något mycket främmande för Sparta. Och detta »allt skall vara gemensamt«, som inte saknas hos Platon, ja, som från och med Platon varit utopins främsta lösenord, detta farliga väsen begränsades till de två högre stånden, det var ett klosterprivilegium, inte ett demokratiskt krav. Därför finns det något återhållsamt i denna utopi, visserligen till priset av att den blir den mest reaktionära av alla, ja, överhuvud taget inte en utopi i sagobemärkelse, i den gyllene tidsålderns bemärkelse. Och återhållsamhet ingår till och med i Augustinus' Gudsstat, en nästan lika berömd antik utopi. Dess goda var visserligen bestämt redan för Adam och Eva, men deras syndafall omintetgjorde den, och sedan dess befinner den sig på pilgrimsfärd här på jorden. Den kan inte träda fram som jordisk stat, ty den omfattar bara de utvalda, den är en Noaks ark. Dess frid är hotad och ensam, infattad i det hav av bekymmer och orätt, som världen består av. Men varken den förvisso dyrköpta, reaktionärt motiverade återhållsamheten hos Platon, eller den pessimistiska återhållsamheten hos Augustinus drabbade den socialutopiska lyckobilden särskilt hårt i dess obesvärade lätthet. Statsromanerna såg ofta lösningen på alla motsägelser i sina recept, hälsan har så att säga stelnat i dem. Inga nya frågor, inga främmande länder uppträder längre vid horisonten, ön är [555] i långa stycken avskuren från framtiden, fastän den själv hör denna till. På många sätt hänger detta, som framgått ovan, samman med teknisk optimism, men ytterst med den insnävning, som det utopiska råkat ut för i denna sin mest slående utsaga: utopin inskränktes till den bästa författningen, till en abstraktion av författning, i stället för att skådas och bedrivas inom varats konkreta helhet. Så har det utopiska inte bara ärvt ett lätt sinnelag eller en svärmisk abstraktion från statsromanen, utan också ett drag av förvaltningssektor, som inte alls passar ihop med utopins allt genomsyrande grundämne. I stället bör det utopiskas väsen, det vill säga en strävan efter fullkomlig behovstillfredsställelse - med avdrag för de ytliga önskningarna, som man kan lämna därhän, men med bibehållande av de djupa som återstår att önska, och vilkas tillfredsställande leder till den omättbara (unabstumpfbar) lyckan i en ständigt stegrad mänsklig rikedom - uppfattas som ett totum, som de sociala utopierna själva är avhängiga av. Och som de slutligen ville och var tvungna att sträcka sig fram emot inom ramen för sina kompetensområden, med sikte på socialt-radikala, ovillkorligt goda förhållanden. Detta totum gör att de gamla statsromanerna fortfarande är nya och har mycket att säga, att deras fel ännu är lärorika och deras anspråk förpliktande. De hävdar det anspråk på vilket en rad av Oscar Wilde syftar: en världskarta, där landet Utopia inte finns med, är inte värd en blick. De gamla samhällsdrömmarna målade upp abstraktionens och kärlekens ö: på grund av bägge egenskaperna skulle ingenting heller vara svårt där.


Utopier har sin tidtabell

 Drömmarna om en bättre samvaro blev länge uttänkta bara i det inre. Ändå är de inte godtyckliga, inte så helt och hållet fritt framvuxna, som det ibland måste ha förefallit upphovsmännen själva. Och de saknar inte inbördes sammanhang, det går inte an att bara empiriskt rada upp dem som rena kuriositeter. Sin skenbara bilderboks- eller paradkaraktär till trots visar de sig ha rätt väldefinierade sociala förutsättningar och inre sammanhang. De lystrar till ett socialt uppdrag, styrs av en undertryckt eller framväxande tendens hos den [556] förestående samhälleliga nivån. De uttrycker denna tendens, om än med inslag av privat tyckande, och av drömmen om den absolut bästa författningen. Visserligen återspeglar de sociala utopierna inte den föreliggande tendensen på långt när lika nitiskt, för att inte säga skarpsinnigt, som en annan form av föregripande: den borgerliga naturrätten. Men de är på intet sätt fria från en stark, inre impuls att nå den efterföljande nivån, trots allt skjutande över målet, trots all fiktion om ovillkorlig social lycka. De talar om det kommande för att det angår dem, även om de sällan uppnår konkret förmedling; klär sin kommunistiska slutlycka i den närmast förestående tendensens former. Så är fallet hos Augustinus, så är det tydligt hos Thomas More och Campanella, och hos Saint-Simon. Hos Augustinus inverkade den begynnande feodala ekonomin, hos More det fria handelskapitalet, hos Campanella den absolutistiska manufakturperioden, hos Saint-Simon den nya industrin. Om än på ett alltid transparent sätt, med himmel på jorden och ingenting mindre som mål. Också utopier har på så sätt sin tidtabell, och till och med de djärvaste är i sina omedelbara föregripanden bundna till den. Till detta kan man lägga skillnaderna mellan ståndorterna, de utövar ett avgörande inflytande på engelsmannen More, italienaren Campanella. Mores frihetsutopi motsvarar i sina icke-kommunistiska delar på så vis den engelska inrikespolitikens kommande parlamentariska form, liksom Campanellas ordningsutopi svarar mot kontinentens absolutism. Av detta framgår: också den dröm som gryr aldrig så privat inrymmer sin tids och den närmaste framtidens tendens, fasthållen i bilder som visserligen också här skjuter över målet, bilder som nästan alltid siktar mot »ur- och sluttillståndet«. Så långt om det sociala uppdraget och sammanhanget i de sociala utopiernas långa rad; det är alltid starkare än utopisternas individuella egenheter. Och ännu mindre än ur det rent privata sinnets djup härrör utopier exempelvis ur aprioriska möjligheters skrivbordslådor, oberoende av all historia. Alla möjligheter blir möjliga först inom historiens ram; också det nya är historiskt. Till och med det novum som består i avskaffande av privategendomen (något som föregrips av de flesta sociala utopier, i den inte längre aktuella del, som transcenderar till det [557] sista stadiet), till och med detta är inte a priori oföränderligt. Det tar sig helt andra uttryck hos den inte särskilt liberale Platon än hos Thomas More, och hos denne om igen helt andra än hos Robert Owen. Inte ens det nya självt, i sin aktuella dimension, inte ens det utopiska, som en del av överbyggnaden, är invariant. De »kommande tider«, som Jakob spår sina söner på dödsbädden, är varken till sitt innehåll eller sitt framtidsbegrepp desamma som kiliasten Joakim från Kalabrien(21) hade i tankarna på tolvhundratalet, och än mindre de som Saint-Simon tänker på. Invariant är bara inriktningen på det utopiska, ty den känns igen rakt igenom historien: men till och med denna invarians blir genast variabel, när den väl har sagt mer än sitt första ord, när den utsäger de alltid historiskt varierade innehållen. Dessa innehåll befinner sig inte i vila som leibnizska possibilités éternelles, bland vilka antecipatören väljer ut än den ena, än den andra, de rör sig uteslutande inom den historia, som producerar dem. Vilket gäller för alla utopiska innehåll, inte bara för de socialutopiska i de bästa av alla samhällen. De sociala vakendrömmarna själva är förvisso inte de mest betydelsefulla eller djupsinniga av de gestaltade drömmarna, men i gengäld växer det utopiska i dem fram ur sin samhälleliga bas. Så uppvisar de inte bara det största omfånget, utan utgör också, tillsammans med de tekniska utopierna, det mänskliga önskelandskapets mest praktiska manifestation. På samma gång en stolt manifestation; ty sociala utopier har, till och med i sina trevande ansatser, alltid förmått säga nej till det gemena, också när det innehade makten, till och med när det var tradition. Den sistnämnda är ju subjektivt sett vanligtvis ännu mer hämmande än makten, genom att den framstår som mera konstant och därför mindre patetisk; genom att den bedövar medvetandet om motsägelsen, förringar alla skäl att visa mod. Men socialutopi har nästan alltid uppstått i kontrast till denna bedövning, i kontrast till det slags gammal vana, som bland alla gemenheter (Niederträchtigkeiten), i synnerhet de ohållbara, utgör hälften av den moraliska fantasilösheten och hela den politiska dumheten. Socialutopin har ingått som en aktiv del i förmågan att förundras och i så liten grad ta det givna för självklart, att bara en förändring av det verkar vettig. I form av en [558] förändring till ett samhälleligt tillstånd, som med Marx ord inte bara gör slut på isoleringen från politikens allmänna väsen (Gemeinwesen), utan också på isoleringen från människans väsen. De sociala drömmarna har utvecklats med ett överflöd av fantastik, men som Engels tillfogar, samtidigt med ett överflöd av »geniala tankefrön och tankar, som bryter fram under det fantastiska höljet«. Ända tills framtidsskisserna blir konkret korrigerade av Marx och infogade i en förestående tendens' verkligt begripna tidtabell, så att de inte upphör, utan kommer igång med full kraft. Utan det växande överflöd av antecipationer, av ännu abstrakta planer och program, som det nu är dags att påminna om, skulle inte heller den yttersta socialdrömmen ha infunnit sig. Den står nu på medvetandets högsta nivå och blir på det sättet verkligen full av planering, socialt uppvaknande.

Noter:

  1. Friedrich Ludwig Jahn (1778-1852), den tyska gymnastikens fader ("Turnvater Jahn"). Preussarnas nederlag mot Napoleon vid Jena och Auerstedt var den grundupplevelse, som tände lågan till Jahns projekt. Dessa idéer om att på olika sätt höja tyskarnas fysiska standard omsattes med en smula överdriven entusiasm i bl.a. studentföreningar, s.k. "Burschenschaften", och Jahn vann hos preussiska myndigheter ett tämligen oförtjänt rykte som ungdomens förförare. Hans valspråk var just det "talesätt", som inleder detta avsnitt, i svenska översättning: "frisk, fri, glad och from". Friedrich Ludwig Jahn. Father of Gymnastics, intressanta webbsidor på tyska och engelska.
  2. Emile Coué (1857-1926) var till att börja med verksam som apotekare. C. utvecklade en lära om tankens makt över kroppens processer, och propagerade autosuggestion som ett medel att bota sjukdom. Den sjuke skulle inleda dagen med följande "morgonbön", upprepad tjugo gånger: "Dag för dag och på alla sätt blir jag bättre och bättre."
  3. Der Reiter über den Bodensee är en ballad av Gustav Schwab (1792-1850), som bygger på en gammal schwäbisk saga: Der Reiter und der Bodensee. Till gutenberg.spiegel.de.
  4. Franz Anton Mesmer (1734-1815). Mesmer doktorerade i Wien på en avhandling om planeternas påverkan av kroppen, mediet för denna influens var den "animala magnetismen", som kunde styras med hjälp av magneter applicerade på huden. Utvisad från Wien 1788 (där han flitigt umgåtts med familjen Mozart, ett nedslag av den animala magnetismen finns i "Cosi fan tutte") upplevde han en kort karriär i Paris - med patienter som Marie Antoinette var initialsuccén säkrad - innan hans idéer hamnade i vanrykte. Biografi på whonamedit.
  5. Lycium halimifolium, (fam. Solanaceae) en lätt tornig buske med långa grenar, hos oss trädgårdsväxt.
  6. Goldmarie bodde hos sin styvmor och dennes dotter Pechmarie, hon måste spinna dagen i ända. När styvmodern och Pechmarie var ute och promenerade stack hon sig på sländan och blodade ned garnet, som hon sedan försökte skölja rent i brunnen. Där svimmade hon och vaknade på fru Holles äng. Ett äppelträd ovanför henne sade: Ack skaka mig, ack skaka mig, mina frukter är mogna, Goldmarie gjorde detta, fru Holles ugn klagade: ta ut mina bröd, ta ut mina bröd, de är färdiga, Goldmarie gjorde detta och till slut skakade hon fru Holles täcke så att dunet yrde och regnade ned över henne som guld, belöning för det goda arbetet. Sagan handlar om - kanske en flickas första menstruation.
  7. "Steinachs pubertetskörtel", de "interstitiella cellerna" i testiklarna, som avsöndrar det manliga könshormonet testosteron.
  8. Götz von Berlichingen (1480-1562), tysk rovriddare, som förlorade handen i strid 1504 och fick den ersatt av en järnhand. Goethe har skrivit ett drama "G.v.B.", som utgår från huvudpersonens självbiografi (c1560); jfr not 11, s. 1149. Till not 11. Det var detta verk, valet av en rovriddare som protagonist, som i ett huj etablerade den unge juridikstudenten Johann Wolfgang som en av Sturm und Drangs centrala gestalter.
  9. Christoph Wilhelm Hufeland (1762-1836), tysk läkare. "Die Kunst das menschliche Leben zu verlängern" 1796.
  10. Ernst Feuchtersleben (1806-49), tysk läkare. "Zur Diätetik der Seele" 1838.
  11. fr.: peu de médecin, peu de médecine = en smula läkare, en smula medicin
  12. Eduard Heimann (1889-1967), tysk nationalekonom, "Soziale Theorie des Kapitalismus" 1929.
  13. Edgar Salin (1892-1975), ekonom och socialvetare av den historiska skolan, elev till Alfred Weber, professor i Basel.
  14. lat.: numerus clausus = "begränsat antal"; i antisemitisk lagstiftning bestämmelse som maximerar ex. antalet verksamma judar inom ett visst yrke (läkare, advokat) eller intagningen av judiska studenter vid universiteten.
  15. lat.: ut aliquid fieri videatur = "så att åtminstone någonting blir gjort"
  16. François Marie Charles Fourier (1772-1837) var lite "halvgalen" och i så måtto en äkta utopist. Genom programskriften Réforme industrielle fick han många anhängare som drev olika misslyckade utopiska projekt och därigenom efterhand misskrediterade den utopistiska approachen, exempelvis i marxisternas ögon. The harmonic series of Charles Fourier (ej tillgänglig längre), en icke-konventionell sida, som inleds med utläggningar kring följande Fourier-citat om céladonie ur "Le Nouveau Monde Amoureux": "Je vais plaider la plus ridicule des causes; il n'existe rien de plus bafoué en civilisation que l'amour sentimental." I stället The History Guide.
  17. Kurd Lasswitz (1848-1910), tysk matematiklärare och science fiction författare; i modern tid utdelas i Tydkland ett mycket renommerat "Kurt Lasswiz-Preis" till SF-litteratur.
  18. Paul Scheerbart (1863-1915), tysk författare, bör nog snarast föras till den genre som kallas "fantastika"; 1892 grundade han själv ett "Verlag der Phantasten" i Berlin.
  19. Robert Owen (1771-1858), engelsk industrialist och socialreformator. 1799 köpte Owen andelar i bomullsspinneriet i New Lanark, Skottland, från industrialisten David Dale, gifte sig med Dales dotter Carolina - och flyttade till New Lanark, där han avsåg att humanisera och modernisera driften. Ett tidigt mål var att korta arbetstiden från 13 till 10 timmar, men hans partners tvingade honom först att öka arbetsdagens längd till 14 timmar, och det var inte förrän 1816 som den kunde kortas till 12. Dryckenskapen bekämpades, arbetarnas uppförande på arbetsplatsen övervakades av "silent monitors", som poängsatte dem. Ett folkskolesystem infördes på orten, om igen bromsade de övrida delägarna, men det var på plats 1813, och med nya partners kunde Owen öppna ett "Institute for the Formation of Character" 1816 (Spinoza kunde ha föreslagit det namnet, och Lessing, som ville uppfostra hela människosläktet. Detta institut var något fantastiskt i sitt koncept, antiviktorianskt före Queen Victoria). Från hela världen kom studiedelegationer till New Lanark, men det omgivande samhället var milt talat långsamt att följa efter. Sina erfarenheter från dessa pionjärår framlade Owen i A New View of Society (1813 - 1816, 202K TEXT-dokument).
    1824 köpte Owen egendomen Harmony i Indiana, USA, här skapade han under sonen Williams överinseende kommunen New Harmony, avsedd att vara ett mönstersamhälle för kooperativ jordbruksproduktion. Svårigheterna var många, och 1828 fick projektet överges. Robert Owen and New Harmony från virginia.edu. Owen var nästan ruinerad av detta projekt; nu engagerade han sig i uppbyggnad av fackföreningsrörelsen och på hans tillskyndan skapades the Grand National Consolidated Trade Union 1834; inom en vecka hade man en halv miljon medlemmar. Detta tidiga brittiska "LO" försvagades genom det politiska motståndet och arbetsgivarnas lockouter, 1843 kollapsade det, och drog i fallet med sig en rad kooperativa företag, liksom Owens tidning och arbetsbörs. I fortsättningen levde Owen under ekonomiskt små omständigheter på ett understöd från sina söner. En biografi: Robert Owen and New Lanark. A man ahead of his time. Robert Owen hade utopins ljus över pannan, uppvisade alla de drag av Prometeus och Sisyfos, som konstituerar en sann utopist; han är ett av de prometeiska helgonen. (Det betyder föga att man ofta ser den patriarkala bakgrunden och "revolutionen från ovan" lysa igenom, omgivningen fick säkert lida för Owens ädelhet, men han sparade minst av allt sig själv).
  20. Henri de Rouvroy, greve av Saint-Simon (1760-1825). Saint-Simon ville tämja arbetsgivarklassen med hjälp av kristet färgad humanism och vetenskap, utifrån denna "klasståndpunkt" blir den ruinerade aristokraten artonhundratalets främste talesman för en utopisk socialism på kristen och vetenskaplig grund. Han har inte Owens eller Blancs känning med arbetarklassen, mest inflytelserik är han i det liberala lägret; Auguste Comte, John Stuart Mill och Thomas Carlyle var påverkade av saint-simonismen. Marxismens scientistiska tendenser kommer också delvis härifrån. Saint-simonismens inflytande kulminerar kring revolutionsåret 1830. Biografi och bibliografi.
  21. Joakim från Kalabrien måste vara ett av många namn på Joakim från Floris (c1135 - 1202). J., urspr. abbot i cistersienserklostret i Corazzo, grundade senare klostret Giovanni in Fiore (godkänt av påven 1198), från vilket florenserorden utgick; dess munkar var barfotamunkar och gick klädda i vit dräkt. Föreställningen om evangelium aeternum, det eviga, "tredje" evangeliet (Upp. 14: 6), spelar en central roll hos J.; detta evangelium skall ligga till grund för ett nytt utvecklingsstadium, ett lyckorike på jorden, det "tredje riket". Bakom konstruktionen ligger ett treenighetstänkande också för historiens del: Gamla Testamentet täcker "Faderns tid", Nya Testamentet "Sonens tid" och det tredje evangeliet skall sammanfalla med Den Helige Andes tid; vi möter samma tankefigur kopplad till nyplatonsk panteism hos de medeltida efterföljarna till Amalrik av Bena och David av Dinant och ännu hos den polske filosofen August Cieszkowski, de engelska kvintomonarkisterna var också förtrogna med Joakims profetior. Joakim av Floris avhandlas i "Hoppets princip" på sidorna 590-598. Till s. 590. Biografi: Catholic Encyclopedia. En amerikansk, litet populär framställning finns på apocalypse! av Bernard McGinn, profesor i historisk teologi i Chicago, McGinn noterar den kalabriske profetens uppburenhet i samtiden; på sin väg till Jerusalem under tredje korståget vintern 1190 - 91 övervintrade Rickard Lejonhjärta i Messina och passade då på att få en skräddarsydd profetia om företagets utfall; här har vi en amor fati-variant att lägga till sekvensen Aristoteles hos Alexander, Bruno hos Elisabeth, Descartes hos Kristina, Heidegger i Hitlers knä och Bloch fäktande för Stalin.
Länkarna kontrollerade och kontrollerade 30.9.13.

  • Hoppets princip, tredje delen (485-519)
  • Hoppets princip, fjärde delen (558-598)
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan