En ekonomisk förklaring av hatet träffar mestadels rätt från första början. Det som ligger nära till hands, ofta det främmande, och ännu hellre [710] det svaga, tillhandahåller bara förevändningar att söka utlopp för detta hat. Bekvämast har det sedan länge varit att låta hat och vrede gå ut över judar, fattiga judar lika väl som och bättre än rika; enklast tillgår det så att man skriver alla slags olyckor på deras konto. De sticker inte av på samma sätt som zigenarna, för att inte tala om negrerna, men de är, just på grund av sina så att säga välkända främmande egenskaper, mer omtyckta som syndabockar. Ända tills nazisterna infann sig hade man inte lagt dem så oerhörda ting till last som en gång i tiden häxorna, men till gengäld är de mer trovärdiga som källor till skada och olycka i ögonen på en så att säga upplyst pöbel. Det finns önskningar och oönskningar, bilder med vars hjälp det önskade, bilder med vars hjälp det oönskade avlägsnades (entäußert), och judarna har, som Musil en gång mycket träffande sade, utgjort oönskebilden, den som en gång i tiden var den fetisch, som besvärjaren drog ur halsen på den sjuke. Människans benägenhet att söka strykpojkar adderades otvivelaktigt till det ekonomiska nödläget, och det handlar om en mycket gammal och hårdnackad benägenhet. Inget av detta kan bestridas, och trots det skulle denna syndabocksboskap inte ha funnits utan hungersnöd, utan höga herrar och avlänkare. Motivet för judehatet har ändrat sig tre gånger under tidernas lopp, det har också växlat i styrka, men samtidigt har dess grunddrag hela tiden förblivit omisskännligt. I antiken var det det föregivna högmod, med vilket judarna avskilde sig från hedningarna, höll sig med egna matvanor, egna helgdagar och mer av det slaget, som skulle vara provocerande. Juden Filo hävdade rentav, att Platon hade Mose att tacka för det bästa i sitt tänkande, något som otvivelaktigt var att gå för långt, och detta till på köpet i ett Rom, som fortfarande inte hade orientaliserats i nämnvärd grad. Under medeltiden var det Judas som lämnade motiv till judehatet, trots att alla de övriga lärjungarna också var judar, precis som Jesus själv. Under fascismens tidsålder slutligen är det rasteori och Sions vise som får tillhandahålla antisemitiska motiv; ty korsfästelsen av juden Jesus upprör på intet sätt längre fascisterna, den framstår snarare som sympatisk, ja, med dess blod skall hela den judiska rasens blod utgjutas, så att ariern äntligen blir förlöst. Det handlar om till synes oförenliga motiv, och trots det, som antisemiterna säger, motiv som är förbundna i instinkten mot judarna. Så att juden trots allt tillhandahöll en unik ansats för det falska medvetandet och ideologin kring pogromernas ekonomiska bevekelsegrunder. Som om denna människogrupp rent faktiskt [711] skulle rymma något, som sedan tvåtusen år dömer den att vid varje uppträdande svårighet låta sig behandlas som det skyldiga upphovet. Denna breda användbarhet hos judarna för stråmännens syften utgör nästan ett motstycke till den breda användbarhet i uppbyggligt syfte, som Bibeln har funnit hos hela den vita rasen. Och det sätt på vilket man å ena sidan tillerkänner judarna upphovsmannaskap till Bibeln, å andra sidan fråntar dem heder och ära av detta, saknar motstycke. Detta kan också uttryckas på poetiskt vis, som Beer-Hoffmann(30) i »Jaakobs dröm«, där djävulen profeterar: »Väl lyss man till ditt ord / Men blodig slås den mun, som talte det: / Varhelst det går ditt folk blir var mans niding.« Denna dubbla blick på det judiska, denna exempellösa medvetandeklyvning i uppfattningen ådagalägger utan tvivel ett kusligt, nästan självständiggjort objekthat, som är en förutsättning för att de ekonomiska avledningsmanövrerna skall lyckas. Också allt detta är sant, lika sant som benägenheten att skaffa sig strykpojkar, och ändå skulle till och med den föga rationella stötesten, som det judiska objektet torde utgöra, aldrig ha fungerat utan profitekonomi. Faktum kvarstår: den ekonomisk-sociala revolutionen sopar i ett huj judefrågan under bordet. Antisemitismen är ingen evig inrättning, som sionisterna vill få oss att tro, och om den vore det, så skulle den inte mildras genom invasionen av ett arabiskt land, med nya friktioner, nytt beroende av skyddsherrar; då skulle det krävas att judarna deporterade sig själva till en öde ö, utan fönster och dörrar till yttervärlden. Och detta skulle vare sig vara kapitalistiskt-demokratiskt, i Theodor Herzls bemärkelse, eller för den delen socialistiskt, i Moses Heß' stora bemärkelse; denne skulle, i Sovjetunionens tidsålder och i rörelsen hän mot sovjetunioner, inte längre ha förlagt sitt åsyftade Jerusalem till Jerusalem. Ljuset vid tunnelns ände är inom synhåll, och det kommer förvisso inte från Palestinas håll, men från Moskvas;- ubi Lenin, ibi Jerusalem. Det är ställt utom fråga huruvida judarna fortfarande utgör en nation; om de skulle ha upphört att vara detta, som fallet är i Västeuropa, skulle det förlorade under alla omständigheter kunna återskapas genom nytt utsöndrande, och i Palestina har något sådant uppenbarligen lyckats för den där födda, hebreisktalande generationen. [712] Från nationell-judisk ståndpunkt kan detta framstå som en glädjande händelse, ja, som en nödvändig händelse, men den är inte mer gripande än bevarandet av andra folkspillror. Judendomen pretenderar i sin Bibel likaledes till ett bestämt patos i sin tillvaro; utan detta skulle den bli likgiltig. Den springande punkten är således: hyser judarna, nation eller ej, ännu som sådana ett medvetandet om det Exodus-guden sade till sin tjänare Israel, inte som löfte, men som uppgift: »Över honom har jag låtit min Ande komma; han skall utbreda rätten bland folken« (Jes. 42:1). Samtidigt som han vände sig till det folk, som själv profeterats elände och som mer än något folk fått erfara, vad elände innebär: »För att du må öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret« (Jes. 42: 7). Också judarna har på så sätt bedrivit mission, om än inte i samma utsträckning som de kristna eller muhammedanerna. Nubiska stammar antog den judiska lagen, under det andra århundradet efter Kristus trängde judisk religion till Kina och på sjuhundratalet övergick Chasarriket, med huvudstaden Astrakan, till judendomen. Nu inträffade detta ju sent i historien och förmodligen inte till följd av egentlig agitation; likaså framstod diasporan som allt mindre inbjudande. Och nästan samtliga texter i skriften nalkas frågan om mission bara som de nalkas den messianska tendens och den framtid, där den vinner utbredning, som skall hållas i beredskap genom judarnas försorg: »Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet« (Jes. 11: 9). Hågkomsten av sådana tendenser kan hos judar, som inte ens har ett sionistiskt nationalmedvetande, vara lika brännande som hos Joakim av Floris. Den kan omvänt saknas helt hos judar, som nöjer sig med att använda en tidsålder präglad av höggradigt stegrad nationalism på sig själva, och som likställer varje form av framtida international med handelsresandens kosmopolitism. Eller med åsikten att internationalen inte kommer att vara annat än ett lapptäcke på samtliga nationsflaggor; i så fall är det viktigt att också ha en blå-vit, sionistisk i koncernen. Omvänt, om judendomen är en profetisk [713] rörelse, det vill säga, en rörelse mot det som man sedan tretusen år föreställt sig med Sion, så hör den avgjort hemma i folkens mitt och inte i ett engelskt protektorat i östra hörnet av Medelhavet. En punkt där räv och ulv visserligen inte bjuder varandra godnatt, men Suezkanal och irakisk olja, arabisk spänning och brittiskt kraftfält, sjunkande imperium och amerikanskt monster hälsar varandra goddag. Det senare är en smula i underkant för Moses Heß' idé, eller i överkant. Om det fortfarande föreligger en judisk nation, så sammanfaller dess befrielse med den sociala befrielsen. I annat fall är dess stat en uppfinning, för vilken brittiska uppköpare inte längre visar sig lika intresserade som 1917, när imperiet fortfarande var solvent, då är det en uppfinning som för USA till randen av atomkrig. Och om det inte längre finns någon judisk nation, så kvarstår hos de bästa judarna, som erfarenheten visat, en gammal släktskap med allt som innebär New World och undergång för det stora Babel. Denna dröm har sitt aktionscentrum i de sammanhang, där fosterlandet är födelse och uppfostran, där den bidrar till att bygga upp dettas språk, historia, kultur, där den deltar i kampen för den nya jorden med såväl sakkunskap som patriotisk anda. Hic Rhodus, hic salta; enligt profeternas intention finns Sion överallt, och lokalberget i Palestina har för länge sedan förvandlats till en symbol. Det starkaste motdraget till det var Nazityskland, och det är i sin tur Sovjetunionen som har besegrat detta, ställföreträdande för jordens alla förtryckta, inklusive judarna, och i överensstämmelse med profeternas universalistiska hopp. In summa, denna partiella rörelse skulle kunna avstanna utan att en judisk komponent själv upphörde att existera, vare sig som folk eller - på ett betydligt sannare sätt - som vittne och vittnesbörd om messianskt sinnelag; sionismen mynnar i socialism om den överhuvud taget mynnar någonstans.
Framtidsromaner och totalutopier efter Marx:
Bellamy, William Morris, Carlyle, Henry George
Det var några månader efteråt, i mitten av november,
och Mr. Britling satt i sin tjocka nattrock och sin tjocka
pyjamas natten igenom vid skrivbordet och arbetade
vidare på en uppsats, som avslöjade löjlig ärelystnad;
ty dess titel löd: "Hur världen får en bättre regering".
H.G.Wells, Mr Britlings väg till insikt
[714] Eftersom allt går mot det sämre under borgerlig egid, upphör drömmandet inte heller under dessa förhållanden. Men åtminstone halvvägs frisk är drömmen endast där den annonseras inom ramen för en grupp och ställföreträdande (nachträglich) för denna. Om en gryning däremot utmålas i full omfattning, så blir det i senborgerlig gestalt mest bedrägeri, i bästa fall lek eller romantik. Dessa två senare sätt skall det bli tal om här, de har åtminstone hållit den utopiska benägenheten flytande. Profetiska underhållningsromaner tillhandahöll sådant för de icke-proletära skiktens räkning, inom det nyfikna småborgerskapet. Hit hörde Hertzkas(31) »En resa till Freiland«, 1889, med en freiländsk flicka som huvudperson, milt jordreformerande. Till och med en statskapitalistisk statssaga vågade sticka ut hakan, detta var en sällsynthet redan i det förflutna och nu så att säga djärvt: Thirions(32) »Neustria«, 1901", tillägnad ett nytt Gironde. Bättre skådades den kapitalistiska framtiden i Tardes(33) »Underground Man«, 1905; inför det förflutna öppnar sig bilder av försök till återställande, inför framtiden endast bilder av flykt till underjorden. Luft, ljus och sol däremot skall hela skadorna på hemmaplan i Ebenezer Howards(34) »Tomorrow«, 1898, och i samme författares »Garden Cities of Tomorrow«, 1902. Där utmålas den första trädgårdsstaden, strikt indelad efter »social functions«; mindre klart är, vad som får skorstenarna att ryka därinne. Svag när det gäller insikter, rik på infall, en dylik förening är det som skall grundas och lyckas i sitt värv.
Och som vanligt klargörs överhuvud taget inte, med vilka medel livet skall förvandlas till något vackrare och bättre. Som mest sympatisk framstår här amerikanen Bellamys(35) berömda »Looking Backward«, 1888, [715] med undertiteln »En återblick från år 2000«. Kringverket är beprövat kolportage: en rik Bostonbo, Mr Julius West, kommer kort före sitt bröllop att bli levande begravd sedan han försänkts i en magnetisk sömn. År 2000 grävs han fram, den magnetiska sömnen har bevarat hans kropp, och Mr West blir citizen i den amerikanska idealstat, som har uppstått under mellantiden. Läsaren kan nu betrakta denna framtidsbild som genom en operakikare; mer än i någon föregående utopi framstår det drömda som fabulös samtid. På så vis tillfredsställer Bellamy det marxistiska kravet, att man skall undvika att utmåla framtidsssamhället i detalj; hans sensationsroman är, mitt i all sin platthet och civilisatoriska ytlighet, inte utan rörlig socialistisk fantasi. Författaren, som på sin höjd känner Marx genom hörsägen, hallucinerar en egalitär organisation av det ekonomiska livet, utan slumområden, banker, börser, domstolar; Amerika (!) skall härvid vara »pionjär för den allmänna omvälvningen«. Pengar finns inte längre, bara varor och kreditkvitton på det utförda arbetet. Inte högre lön, utan social tävlingslust i nationens tjänst och ett system av utmärkelser tillhandahåller drivkraften i den allmänna arbetshären. Precis som arbetstiden är tjänstemannakåren anmärkningsvärt reducerad, överallt härskar en förenklad, översiktlig, generös förvaltning, ett slags kartotek har inrättats över varufördelningen och man för statistik över behoven. Redan i början av nittonhundratalet, berättar Bellamy, hade kapitalet övergått från ett fåtal händer, där det varit ackumulerat, till staten, och detta utan »någon form av våldsanvändning«. Från denna tidpunkt har man haft statssocialism, det vill säga, staten har förvandlats till en stor affärsdrivande sammanslutning, vars vinster och besparingar fördelas lika på medborgarna. På detta sätt propagerar Bellamy ett slags centralistisk socialism, om än rätt mycket inom Babbitt-önskningarnas ram. Hans utopi ligger i den direkta förlängningslinjen till dagens värld och nöjer sig au fond med att ikläda sig den kapitalistiska civilisationens yttre kännetecken. Överförandet av privategendomen i det allmännas ägo avlägsnar bara de sociala skadorna och hämningarna från det nuvarande tillståndet men ändrar inte på den allmänna uppbyggnaden. Jorden blir ett jättelikt Boston eller snarare Chicago [716] med en smula jordbruk insprängt i det hela; det senare området kallade man förr natur. Till den grad tekniserat, men i negativ bemärkelse, uppfattade för övrigt många »goda européer« Amerika, och det gällde redan för de samtida förhållandena; det fick till följd att Bellamys utopi framkallade en flodvåg av nya utopier med motsatt tendens. Mot amerikanens affärsförbundssocialism uppstod så att säga det gamla Europa, med romantiska motdrag till det amerikanska.
Denna gång är det inte bara börsen som skall försvinna, utan också det stål och det järn, med vilka den handlar. Den mest betydelsefulla motskriften till Bellamys ång-förbund hette »News from Nowhere«, 1891, och var författad av William Morris(36), den store förnyaren av det engelska konsthantverket, vän till Ruskin (37) och romantisk antikapitalist. Morris, arkitekt och tecknare, glasframställare och keramiker, designer av möbler, tyger, mattor, tapeter, var enig med Ruskin på en punkt; det var bara handarbetet som dög, maskinen var rena helvetet. Här är det alltså inte tal om medlidande med de fattiga, förbittring mot de rika, utan en hittills obekant, socialt utopisk ton gör sig hörd: Morris är en konsthantverkssocialist, en hemvävd sådan. »News from Nowhere« är alltså inte bara en kontrastutopi till Bellamy, de är ett fälttåg mot den samlade mekaniseringen av tillvaron. Profitvärlden lämnar inte bara moraliskt, utan också estetiskt mycket övrigt att önska, och det är denna brist som i detta fall förde upp Morris på barrikaderna mot kapitalet. Eller som arkitekten van der Velde(38) uttrycker sig i sin Ruskin-essä: »Mot slutet av förra århundradet höll vi på att kvävas av tingens fulhet. Aldrig, inte en enda gång under världshistoriens lopp, hade smakens förfall, idéernas trivialitet och likgiltigheten inför arbete och material nått en så låg nivå.« Alltså bekämpas kapitalismen av Morris inte så mycket för sin omänsklighet som för sin fulhet, och denna mäts i förhållande till det gamla hantverket. Så kommer det sig, att »News from Nowhere« visserligen är främmande för profitjakt, ovärdigt och själlöst arbete, pengar och lön, men lika viktigt är här, att det måste finnas en figurfris av terrakotta under varje hustak. Morris profeterar revolutionen som frukt av den [717] »onaturliga« industrialismen, som dennas självförstörelse, och han bejakar revolutionen - men bara som förintelseakt. Ty när den väl har rasat ut, så är inte bara kapitalisterna, utan också fabrikerna förstörda, ja den nya tidens hela civilisationspest har försvunnit sin kos. Revolution innebär för denne maskinstormare alltså rätt och slätt att vrida den historiska klockan tillbaka, eller erosion; när den är färdig med sitt värv vänder hantverkets värld tillbaka och människorna står - sedan den nya tiden försvunnit - på den brokiga grundval som utgörs av den inhemska, till engelsk renässans blott förklädda gotiken. Det vill säga fackverkshus, gamla marknadsplatser och gästgivaregårdar, med mäktiga kaminer och tillhörande rökfång, herrgårdar och Oxford-kollegier, allt skådat med socialistisk blick. På en grundval, som är släkt med detta, drömmer Morris' utopi nu fram en ny uppbyggnad i det tjugoförsta seklet, och denna gång sker den efter medeltida riktlinjer, men utan feodalism och kyrka. Städerna fragmenteras i en tydlig återgång till jordbruket, en lantlig livsföring i naturens sköte avstår från de larmande och onaturliga, sant diaboliska maskinerna, som tar stryptag på människans lycka och dödar skönheten. Den nya tiden var tiden för de förkrympta, reglerade och i myrstackslika hyreskaserner inkvarterade människorna: denna insekttid försvann under det tjugoförsta århundradet, som om den aldrig hade funnits där. Således är jorden befriad från fabriker och stadsmonster, kapitalism och industrialism avskaffade, och i stället för allt det avskyvärda, som hör samman med maskinerna, får hela människor, gammalt hantverk åter en uppblomstring. Denna bakåtvända utopi erinrar om de känslor som var i omlopp under restaurationstiden i Frankrike, och om romantikens förälskelse i medeltiden, önskan att få se denna på nytt komma mot sig ur framtiden. Samtidigt lyser det konservativa uppdrag, som präglade romantikerna för hundra år sedan, med sin frånvaro; Ruskins och Morris' bakåtriktade utopi hyste inga politiskt reaktionära avsikter. Den ville framsteg från en övergiven utgångspunkt, utgjorde en agrar-hantverksmässig reaktion som siktade in sig på en revolutionerande omstart. I den gamla romantiken fanns inte suget från jordbruk och hantverk; det fanns inga skäl till en sådan känsla, eftersom man fortfarande var omgiven av välbevarade provinsstäder och en sorts livets stillsamma skönhet. Sällan har [718] en utopisk homespun-city framlagts så smakfullt som hos William Morris, men med sin på samma gång naiva och sentimentaliska(39), intellektuella blandning av nygotik och revolution vände den sig till en mycket snävare krets än andra utopier. Denna krets har visserligen utvidgats sedan nygotiken strukits från dagordningen och obehaget inför all brådska, stress och konstgjordhet hos maskinlivet vuxit i samma takt. Sedan de goda tingen i ett förlorat förflutet av en brokigt sammansatt reaktion har kommit att sökas i en korrigerad kapitalism i stället för en överstånden, en som drivits till omslag i något nytt. Härmed är det slut på de borgerliga utopierna, med sitt nygotiska Arkadien stod Morris för det sista originella motivet, om än utan motsvarighet i yttervärlden.
Försåvitt man inte tar med också Carlyle(40) och det behov av hjältar, som han frambesvor. Udden var också här riktad mot den industriella världen, men endast skenbart, eftersom mannen bakom uppropet inte så mycket skådade in i det grå eländet från det förflutna utan mer von oben. Hans puritanska predikan om att arbeta och inte förtvivla var en exakt parallell till imperialismens predikan, och den senare vill inte lägga ned fabrikerna, utan klasskampen. Också denna plan hör hemma i detta sammanhang, ty Carlyle har, med bistånd från Nietzsche, i hög grad bidragit till en utopisk, längre fram förfärlig ledarkult. Nu skall det sägas: Carlyle är ren, en högst moralisk person, som man säger, en individualist och längre fram i tiden på alla sätt patriarkal. Han sökte »den lycka, ur vilken allt liv strömmar«, sökte den visserligen bara i enskilda individer, men sådana i skön samverkan. Precis som Ruskin led han av den nya fabrikscivilisationen, och från honom stammar det otvivelaktigt antikapitalistiska talesättet, att kontantbetalningen är den enda förbindelselänken i det moderna samhället. Han hatade den manchesterliga liberalismen, skildrade det engelska arbetareländet och inte bara fabriksbyggnadernas fulhet, utopiserar en värld, som »inte längre är inringad av kallt, allmänt laissez faire«. Han förstod franska revolutionen som genombrott för industritidsåldern och dess anarki, men till skillnad från Morris och Ruskin uppfattade han den inte enbart negativt, utan också positivt, utan längtan efter nattstånden medeltid: »Den franska revolutionen är öppen, våldsam upprördhet, anarkins seger [719] över den fördärvade, utlevade feodalvärlden.« Framför allt kan ingenting längre bryta industrins makt; i sitt puritanska arbetsetos sparar Carlyle inte på föraktet för »den lata och spökaktiga aristokrati vi haft sedan medeltidens slut«. Trots detta har samme industrioffrens vän, samme fiende till liberalism och feodalism, av flammande okunnighet åstadkommit en av de mest reaktionära senutopierna, i den mån sådant fortfarande kan kallas utopi, för att inte säga »eutopi«, lyckoland. Carlyle var den förste att uppställa förhållandet mellan ledare och ledda, alltså den industriella nyfeodalism, som hade grasserat redan före fascismen, och som både systematiskt och när det gällde våldsanvändningen uppgick i denna. Han var den förste att uppställa »the captain of industry«; trots Saint-Simon, som underskattar proletariatet och likaledes hyste åsikten, att de stora arbetsgivarna skulle leda folket. Men på Saint-Simons tid kunde man fortfarande tro på arbetarklassens svaghet, medan Carlyle levde mitt i en tid av social kamp och tillspetsat proletärt klassmedvetande. Därför höll Saint-Simon arbetsgivarnas utsugning för en kvarleva av den egentliga och enda utsugningen från det feodala förtryckets tid, och med fortskridande politisk frigörelse skulle den komma att försvinna ur industrin, medan Carlyle trodde sig urskilja just liberalismen som roten till allt ont och därför - använde feodalism mot den. Fascistisk elitteori (halvguden som vet att skaffa sig god förtjänst) förbereddes på följande sätt: Carlyle fattar sitt ledarskap såväl som sitt proletära vasallskap på alla sätt individuellt; på så sätt uppstod en paradoxal, individuell nyfeodalism. Särskilt hans senare skrifter (»Past and Present«, 1843, »The History of Friedrich II. of Prussia«, 1858) skapar ett tropiskt utrymme för upplyst industridespotism. I »Past and Present« målas den ädle arbetsgivaren på väggen, och »manas att överge den åsneörade mammonismen och ta fram det förebildliga, det hjältesinne, som flammar upp hos profeter, diktare, statsmän«. Välfärdsinrättningar blir utmålade, angenäma kvällssamkväm hos företagaren-patriarken omgiven av sina arbetare-barn; hur det hela avlöpte är bekant. Redan Carlyle själv hyste inte alltför stora förväntningar när det gällde dylika etiserande arbetsförhållanden; [720] i sin »French Revolution« skriver han, och gör detta inte bara som puritan: »Tro för guds skull inte på ett lycksalighetens och välviljans Schlaraffenland, där lasten renats från all sin vidrighet, gör inte det mina vänner.« Detta markerar vinterns intåg i den borgerliga utopin, för första gången sedan denna såg dagens ljus, och rent faktiskt har den aldrig lett till något Schlaraffenland. Dess appell till utsugarnas filantropiska hjärta, detta drag som är gemensamt för alla förmarxistiska världsförbättringsplaner, har också lett till världsförbättrandets ruin; det blev inte bara så att Schlaraffenland höll sig undan, utan man fick helvetet på jorden. Så långt om Carlyle, som en sidoutopi till Ruskins nygotik och Morris' nygamla skapelser. Alla andra eftersläpande figurer, efter Morris, beträder vägar som är bekanta inom utopin, nedkörda och uttrampade, och är - i den mån de fortfarande håller sig till liberalismen - förtunnad modernisering av Thomas More. När det gäller fabrikationen av dylika tittskåpspanoramer in i en bättre framtid står H.G.Wells(41) i spetsen under nittonhundratalet. Ett halvdussin drömtåg, tidsmaskiner, Mr Britlings som skriver ända fram till gryningen, skickas av Wells ut till framtiden och återvänder med redogörelser. Varvid det utmärkande för alla dessa redogörelser är, att knappt en visar upp ett landskap som är släkt med de övrigas, om man bortser från den liberala violettonen; och denna har fått ett sarkastiskt genomslag till och med i den tekniskt-utopiskt intressanta »Tidsmaskinen«. Bland annat skrev Wells den grekiskt utsmyckade framtidsidyllen »Men like Gods«, 1923, där livet levs av nakna pianolärare i Arkadien. Borgerliga utopier kommer på detta sätt att utmynna i meningslöshet, också fantasin är försvunnen, och den föregivet upphöjda, ädla framtid, som delvis på grund av sin otydlighet men framför allt på grund av sina borgerliga surrogat-socialismer går ur vägen för marxismen, blir kuriös eller epigonal. Till slut återstår dilettantism och tomgång, med marxismen har socialutopierna förlorat sin kärna. Till och med socialismen blir då, som Engels kritiskt anmärker, inte något annat »än den bestående samhällsordningen utan dess missförhållanden«; i denna form bildar det borgerligt-liberala utopiserandet fortfarande skola.
På annat sätt skulle en alldeles speciellt naiv förbättring av ekonomin överhuvud taget inte vara tänkbar, nämligen den som handlar om att lappa och laga på den. Ty alla sådana projekt, hur uttalat engelskt-amerikanskt-naiva [721] de än gör sig, ansluter till en av de mest betänkliga utopisterna, nämligen Proudhon. På detta sätt framträdde förkrympt-komiska skapelser som utopierna om avskaffande av eller obegränsad tillgång till pengar (Freigeld- und Schwundgeld-Utopie), försök att bygga socialism enbart på betalningsmedlen. I Silvio Gesells dröm om den fritt tillgängliga penningen »avskaffas« kapitalet genom ett slags lagbunden inflation; härigenom kommer det inte längre att lämna avkastning. På liknande sätt attackeras arrendeavgifterna, samtidigt uppenbaras en släktskap mellan »Freigeld-Freiland« och den äldre jordreformsutopin. Henry George(42) var den förste att propagera i denna riktning, i sin inflytelserika bok »Progress and Poverty«, 1879, hävdade han att massfattigdomens tillväxt såväl som de industriella kriserna i första hand betingades av den privata äganderätten till jord. Arrendena gav markägarna makt att fördyra livet till gränsen för det outhärdliga; George kräver, med sikte på återställandet av de fattigas paradis, att dessa avgifter avlägsnas, ja, han kräver till och med »nationalisering« av jorden, samtidigt som vinsterna av industri- och köpmanskapital lämnas orörda. Genom att kampen på så sätt bara riktade sig mot jordkapitalet, inte mot produktivkapitalet, kunde fabrikanter utifrån Henry Georges utgångspunkt i synnerhet i England alliera sig med arbetarklassen. Det engelska proletariatet, till större delen föga klassmedvetet och marxistiskt oskolat, fick på så sätt relationen till sina omedelbara utsugare ytterligare fördunklad. 1887 antog den engelska fackföreningskongressen en resolution, där man uttalade sig till förmån för en nationalisering av all jord; det ledde inte till annat än en förstärkt beskattning av jordräntan. Följande lärorika sats av John Stuart Mill står framför ett kapitel i Georges bok (självironiskt, utan att veta varför): »När det handlar om att varaktigt förbättra folkets tillstånd, är det inte bara så att små orsaker leder till små verkningar; de får överhuvud taget inte några följder.« Detta motto riktar sig i själva verket mot den samlade reformismen och dess utopi. Men den anglosaxiska socialismen på det hela taget kom bara i brottstycken därhän, att den i den engelska, för att inte tala om den amerikanska ekonomin, under lång tid de mest utvecklade, förstod, och än mindre praktiserade de slutsatser, som Marx hade dragit ur sitt studium av just dessa ekonomier. Känslan för delay, compromise, appeasement i det engelska affärslivet [722] och dess politik, den kluvna evolutionism, med vars hjälp den härskande klassen förekom och avtrubbade all revolutionär vilja, i den mån den överhuvud taget förelåg, detta tövande och denna fabianism, inklusive hela labourpartiet, och framför allt det faktum att det fanns en arbetararistokrati som förvillade sinnena: allt detta kom, i en och samma akt, att konservera såväl kapitalism som förmarxistiskt utopiserande, som om det alls inte funnes vetenskaplig socialism. Det blir följden när socialutopin hankar efter i förhållande till Marx, den når då inte ens upp till Owens nivå, ja, inte ens till Thomas Mores, hamnar helt och hållet utanför den socialistiska traditionen. Och detta i synnerhet om de evigt vacklande, som arbetsfria privatmänniskor, eller gårdagens män, som renegater, om dessa olyckliga eller köpta dyrkare av en så kallad »third force«, »vänd mot fascism såväl som bolsjevism«, »vänd mot varje diktatur, den må komma från vänster eller höger« intalar sig själva att det finns en ännu giltig Lincoln-utopi, eller erbarmligt länge lät sig intalas detta, för att därigenom fyra under det blodtörstiga Sovjethatet också med »frihet«, för att i vart fall kunna bedöva sina samveten och samtidigt hänge sig åt »hjärtesocialism« (för vilken till och med Bellamy inte hade annat än hån till övers). En reformism av Henry Georges typ är, ställd bredvid allt detta, ännu alltigenom oskyldig, försåvitt hela det småborgerliga lappverket inte rymmer bedrägliga element, som inte bara är uppbyggliga för den antisovjetiske filistern eller snobb-renegaten, utan ledde vidare till SA-fascismen, utmålad och införd under namnet socialism, och till USA-fascismen, utmålad och införd under namnet frihet. Men reformism i snävare bemärkelse förblir i alla sammanhang konsten att ignorera motsägelser mellan kapital och arbete, mellan exporttvång och fred, och orten där dess förförelse verkar är mellanskikten, det fält där - för att tala med Marx - två klassers motsägelser och intressen fortfarande möts och avtrubbas. På detta sätt öppnar sig perspektivet av en utopisk »syntes« mellan den lille mannens och den stora profitens tidsålder, mellan överproduktion och garanterad sysselsättning, mellan atombomb och enad värld. Den arkimediska punkt, utifrån vilken fruktan och brist, tyranni och [723] katakombliv för sanningen skulle kunna avskaffas, har för länge sedan upptäckts, det skall alltså inte till några extravaganser. Men om lek-utopisterna efter Marx gått i cirklar kring denna punkt, som om de inte såg den, så går surrogat-utopisterna omvägar för att de ser den. Därmed gör sig en ny risk redan gällande: att förhoppningsbyggnaden, bebodd av tankar på hur livet skall kunna bli bättre, kollapsar helt och hållet. Kvar blir då bara nihilismen, med uppgift att uppsluka också de vilsegångnas och bedragnas hopp om räddning. En socialutopi som inte är på lek och inte hamnar på avvägar arbetar endast i konkret gestalt, som framsteget från utopi till vetenskap, med det revolutionära proletariatets orubbliga uppdrag i ryggen. Det är slutsatsen man kan dra av utopihistorien före Marx, och än mer av deras sönderfalls-, slutligen opiehistoria efter honom. Progress tar itu med poverty först när reformerande progress inte längre ger upphov till poverty, utan aktiv poverty skapar progress.
Marxism och konkret antecipation
Detta att tänka sig fram till det rätta, viljan till det, är något vi måste slå vakt om. Eftersom den var så stark, så levande i de tidigare, verkligt blomstrande drömmarna in i framtiden, förtjänar dessa att erinras med betydelse. Och detta så mycket välvilligare, som socialismens framsteg från utopi till vetenskap ju för länge sedan är avgjort. Både det sentimentala och det abstrakta världsförbättrandet har spelat ut sin roll, i dessas ställe har trätt skolat arbete i och med verkliga tendenser. Det föreliggande eländet beklagas inte för att sedan lämnas vid det gamla, utan framstår, när det blivit medvetet om sig självt och sina orsaker, som en revolutionär kraft med förmåga att kausalt angripa roten till det onda. Likaså har Marx aldrig tillåtit sin subjektiva faktor att utge sig för att vara objektiv och på detta sätt förvilla blicken på de faktiskt föreliggande revolutionära faktorerna. Han har aldrig, som Owen och Proudhon, eller som Rodbertus och Lassalle, lärt att eftersom arbetarna i det kapitalistiska samhället får en orättfärdig lön, så måste det skapas ett nytt samhälle, exempelvis med rättfärdig lönebildning. Utan det av Marx [724]upptäckta måstet är av helt annat slag än det välkända moraliska kravet. Det ingår i det kapitalistiska samhällets egna ekonomiskt-immanenta framträdelser, och får detta samhälle att bryta samman bara på immanent-dialektisk väg. Den subjektiva faktor, som leder till kapitalismens undergång, finns i det proletariat, som medproduceras av det kapitalistiska samhället som dettas motsägelse, och som blir medvetet om sig självt som motsägelse. Den objektiva faktorn ryms i kapitalets ackumulation och koncentration, i monopoliseringen, i överflödskrisen, som härstammar från motsägelsen mellan uppnått kollektivt produktionssätt och bibehållen privat tillägnelseform. Allt detta är de nya grunddragen i en immanent ekonomikritik; de saknas nästan helt i den äldre utopin, de är betecknande för Marx. Den marxska kritiken uppvisar inga lönnfack i hjärtat, som Hegel skulle säga, men desto tydligare pekar den ut vecken, bristningarna, sprången, motsatsförhållandena i den objektivt föreliggande ekonomin. Just därför finns det inte heller, vad den så kallade framtidsstaten beträffar, någon på privat väg, från utsidan, ante rem applicerad detaljbeskrivning av abstrakt-anteciperande slag, som i de gamla utopierna. I de abstrakta utopierna ägnades nio tiondelar av utrymmet åt utmålandet av framtidsstaten och bara en tiondel åt det kritiska, ofta rent negativa beaktandet av nuet. Genom detta hölls målet visserligen färgrikt och levande, men vägen fram till det, i den mån den kunde finnas inom de givna betingelsernas ram, förblev dold. Marx ägnade mer än nio tiondelar av sin skriftställning åt den kritiska analysen av nuet, medan en förhållandevis liten del tilldelades beteckningar av framtiden. Därför kallade Marx, vilket med fog har framhållits, sitt verk »Das Kapital« och inte exempelvis »Upprop till socialismen«. Det rymmer en totalbetraktelse av det ekonomiska livet, för första gången sedan Quesnays(43) »Tableau économique«, och denna gång på en oerhört mycket högre nivå. Det utmålar inget paradis på jorden, avslöjar i stället hemligheten bakom profitmakeriet och den nästan ännu mer komplicerade kalkylen bakom profitens fördelning. Marx tillämpar Ricardos värdelag på varan arbetskraft, han upptäcker varans dialektik med hjälp av och i bytesvärdet, han upptäcker profiten som utpressat mervärde och den märkvärdiga genomsnittliga profitkvoten som grundval för [725] kapitalisternas klassolidaritet. Den historiska dialektik, som leder till spänningar, utopier, revolutioner, blir härmed en materiell dialektik. Den lägger grunden för och korrigerar utopins antecipationer med ekonomins hjälp, genom de immanenta omvälvningarna av produktions- och utbytessättet, och upphäver därigenom den försakligade dualismen mellan vara och böra, mellan empiri och utopi. På så vis kommer den lika mycket att bekämpa kletig empirism som högtflygande utopism. Det som gäller i stället är aktivt-medvetet deltagande i den historisk-immanenta process, som går ut på att revolutionärt omdana samhället. Allt detta i form av en realism fylld av framtid, i grundliga undersökningar, med begeistrande skärpa och bredd, med den verkliga revolutionen som mål, och realismen är dennas generalstabsverk och arsenal på en och samma gång. Och liksom de gamla utopiernas romanaktiga målbilder inte längre var motiverade med tanke på den uppnådda graden av realism, så fanns den gången ännu inte något skäl att precisera den socialistiska uppbyggnaden med konkreta drag och skildring av processen. De humana förhållanden, som följer på (hinter) överföringen av produktionsmedlen till samhället, kan knappt ens antydas, hur omfattande undersökningen än görs. Engels talar i allmänna ordalag om Frihetens rike, Marx förutsätter inte stort mer än det knappa, om än i förhållande till det hittillsvarande samhället kraftigt avgränsande begreppet klasslöst samhälle. Egentliga beteckningar av framtiden har utelämnats med flit, så som vi redan noterat, och de saknas just för att Marx hela verk står i framtidens tjänst, ja, överhuvud taget bara kan begripas och praktiseras inom ramen för framtidens horisont, och denna framtid får då inte vara utopiskt-abstrakt utmålad. I stället belyses den historiskt-materialistiskt i och från såväl förflutet som samtid, det vill säga från de verkande, fortsatt verkande tendenserna; först på detta sätt blir den insiktsfull och möjlig att gestalta. Ingenting var mer nödvändigt än denna understrukna skillnad i förhållande till uttänkta falangstärer eller New Harmonies; än avskedet till alla fantastiska drag hos den så kallade framtidsstaten; än frigörandet av framtidsfältet, inklusive den restriktiva stil, som hör ihop med detta. Men: detta frigörande skedde bara för framtidens skull, för att denna skulle vara förstådd, ett land där man äntligen kunde färdas med karta och kompass; frigörandet skedde förvisso inte för [726] att behaga de revisionister, som förväxlade konkrethet med empirism, eftersom de överhuvud taget inte ville färdas någonstans. Hos dem blev mål-beteckningarnas piano till ett piano för målet självt, och i en tid som under alla omständigheter inte hotades av drömmen, utan hängav sig åt en platt empirism, förlorade det önskade frigörandet - hos Marx handlar det väsensmässigt om öppethållande - också sina kritiska valörer. Som bekant kom rörelsen för reformisterna att bli allt, målet ingenting; och genom detta tog själva vägen slut. Ja, beröringen mellan ytterligheterna har rentav fått till följd, att skenradikal sekterism likaså förfaller till empirism, det vill säga undanhåller marxismen just den rikedom och livet det djup, som den inte begriper sig på. Men Marx hade, när han ställde dialektiken på fötter och bekämpade sin fortfarande alltigenom idealistiska samtids molnbildningar på himlen, bestämt inte förkunnat empirism och den därmed analoga mekanistiken (halverad värld). Av och till uppträdde på så vis en undernäring av den revolutionära fantasin och en bekväm, schematisk-prakticistisk reduktion av totaliteten; trots Lenins maning, att man såväl i den subjektiva som den objektiva faktorn skulle hålla denna totalitet för ögonen. Det kom till ett alltför snabbt framsteg för socialismen från utopin till vetenskapen, nämligen så att inte bara molnbildningarna likviderades, utan också utopins eldstod, den mäktigt-i förväggående. Inför detta måste man upprepa: marxism är inte liktydigt med frånvaro av antecipation (utopisk funktion), utan det novum som ligger i en processmässig-konkret antecipation. Vidare, till marxismen hör det just därför att begeistring och nykterhet, målmedvetande och analys av det givna går hand i hand. Om den unge Marx manade människorna att äntligen tänka, handla »som en besviken människa, som tagit sitt förnuft tillfånga«, så detta inte för att begeistringen för målet skulle dämpas, utan skärpas. Först då blev och blir det möjligt att genomföra det, som Marx hade statuerat som »kategoriskt imperativ«: nämligen att »omstörta alla förhållanden, i vilka människan är ett förnedrat, förslavat, övergivet, föraktat väsen«: utopin får mark under fötterna. Från och med Marx blir det tydligt vilken rang man skall tilldela det djärvaste intenderandet in i [727processvärlden, enheten av hopp och processinsikt, eller med ett ord: realismen. Alla överhettade inslag i den framåtriktade drömmen har därmed avskiljts, liksom alla mögelfläckar i den nyktra kalkylen. Så mycket omisskännligare gör sig den konkreta drömmen solid och gällande, så mycket slagkraftigare når dess realiserade, arbetar dess orealiserade innehåll i verkligheten.
Att tänka sig in i det rätta, viljan till detta måste vara verksam mer än någonsin. Den solida drömmen ansluter sig aktivt till det, som är historiskt förestående och mer eller mindre förhindrat befinner sig på väg. För konkret utopi gäller det alltså, att noga förstå drömmen om sin sak, som själv döljer sig i den historiska rörelsen. Såsom en med processen förmedlad utopi är dess uppgift att frigöra de former och innehåll, som redan har utvecklats i det omgivande samhällets sköte. Utopi i denna inte längre abstrakta bemärkelse är på så sätt liktydig med realistisk antecipation av det goda; något som vid detta laget torde stå klart. Processmässig-konkret utopi ingår i bägge grundelementen av den marxistiskt förstådda verkligheten: i dess tendens, som spänningen i det förestående som upplever hinder, i dess latens, som korrelatet till de ännu icke förverkligade möjligheterna i världen. Överallt, där man på detta sätt bygger ut i det förmedlat-blå, förutsätts en utopisk grund; om den inte funnes där, skulle det inte heller gå att skapa något av värde. Varje dröm om ett bättre, högre, uppfyllt liv skulle inskränka sig till en egen, inre, snäv, ja, gåtfullt isolerad enklav. Men det går ett uppbåd av tankar om det man håller för sant och riktigt och ett intenderande på det ännu oanlända genom hela världen: konkret utopi är den viktigaste teori-praxisen för denna tendens. Enligt sin innebörd inskränker sig utopisk intention vare sig till den rena inre drömenklaven eller till frågor kring den bästa samhällsförfattningen. Dess fält är tvärtom samhälleligt brett, samtliga föremålsområden inom det mänskliga arbetet ingår i dess arsenal, och den gör sig inte mindre gällande - vilket återstår att visa i fortsättningen - inom teknik och arkitektur, i måleri, diktning och musik, moral såväl som religion. Det finns tekniska önskebilder lika väl som sociala, och de förra står inte de senare efter ifråga om djärvhet, samtidigt som de, genom att tränga tillbaka naturhindren, ja, [728] genom att skapa en värld för oss, alltid har varit sammanflätade med dessa. Och varje konstverk, varje central filosofi hade och har ett utopiskt fönster, i vilket det ligger ett landskap, som just håller på att ta form. Till och med naturgestalter bildar, utöver det som de utvecklats till, ett chiffer, där något ännu-icke-tillblivet, något objektmässigt utopiskt är i omlopp, och till att börja med är detta närvarande endast som latens-gestalt; naturskönhet liksom naturmytologi har skänkt och skänker oss tillgång till dessa realutopiska chiffer. På samma sätt som ännu-icke-medvetet, som ännu aldrig varit medvetet, gryr i den mänskliga själen, så kommer ännu-icke-tillblivet fram i världen: vid världsprocessens och världsalltets spets finns denna front och den oerhörda, fortfarande i så liten grad förstådda kategorin novum. Denna rymmer inte blott det ännu icke framträdda, utan också det oavgjorda, och dessa innehåll gryr i det, som inte är mer än reell möjlighet, rymmer risken att eventuellt vara skadliga, men också hoppet om en möjlig, ännu icke omintetgjord lycka, där människans insats kan vara den avgörande. Så långt sträcker sig utopin, så kraftfullt deltar detta grundstoff i alla mänskliga aktiviteter, så väsensmässigt (wesenhaft) måste varje kunskap om människan och världen rymma den. Det finns ingen realism, som kan vara detta, om den abstraherar från detta kraftfulla inslag i verkligheten, som en ofärdig verklighet. Samtidigt är det först den utopi som har framgång i samhället, i förening med den som har framgång inom tekniken, som tillåter precisering av det för-sken inom konsten, till och med religionen, som inte är illusion, eller för den delen vidskepelse. Men marxismen är den första dörren till det tillstånd, som kausalt avför utsugning och avhängighet och följaktligen leder vidare till ett begynnande vara i utopins tecken. Den befriar från det blinda ödet, den ogenomskådade nödvändigheten, samtidigt som den konkret tränger tillbaka naturhindren. Genom att människor här för första gången medvetet gör historia, försvinner det skenbara öde, som själv producerats och omedvetet fetischiserats av människor, i klassamhället. Öde är ogenomskådad, icke behärskad nödvändighet, frihet är behärskad nödvändighet, där främmandegörelsen försvunnit och verklig ordning gör sig gällande, just som Frihetens rike. Den utopi som har blivit konkret skänker nyckeln härtill, till den icke-alienerade ordningen i det bästa av alla möjliga samhällen. Homo homini homo(43): detta är [729] alltså vad som avses när man uppställer grunddragen till en bättre värld, för samhällets del. Och endast om förhållandet mellan människor kommit i tillbörlig ordning, förhållandet till människan, det mäktigaste som lever, så kan en verkligt konkret förmedling vidta med de mäktigaste som inte lever: den oorganiska naturens krafter.