37 VILJA OCH NATUR, DE TEKNISKA UTOPIERNA


Välgörande är eldens makt,
när mänskan är dess tämjare och vakt.
Schiller


Men trots allt bättre så här:

Upphöjde ande, du gav mig, gav mig allt,
Som jag bad om. Förgäves har du inte
Ditt anlete mot mig i elden vänt.
Gav mig till kungarike den härliga naturen
Kraft att känna den, att njuta. Inte
Enbart kall förundran gav du besökaren,
Utan unnade mig att skåda henne
Djupt i bröstet som på en vän.
Goethe


I de gamla sagornas språk gick människans uppgift inför naturen ut på inget mindre än att utbreda ett paradis över hennes jord. Med andra ord, kallelsen för människan som en himmelsk stjärna på jorden bestod i inget mindre än att på denna jord frambringa himmelska frukter och gestalter och på så vis sörja för en nytta, liknande den som den yttre stjärnan, solen, gör människan, blott i högre mening; ty hon frigör inte bara på samma sätt de instängda jordkrafterna från deras band - som med fablernas försvunna och fängslade andar - utan kompletterar dem också med vad som behövs för tillväxt, blomning och fruktbildning. På samma sätt som den samlade yttre organismen öppnar sig i och med den yttre solbildens uppgång, borde denna yttre natur i och med gudsbildens uppgång i människan sättas i stånd och ges kraft att utveckla sig och slutgiltigt nå fram till en inre, högre organism.
Franz von Baader, Über die Begründung
der Ethik durch die Physik



Utmärkande för ideologin hos en klass i upplösning är att den inte är kapabel att föreställa sig harmoni mellan människorna och världsalltet. Systemets motsägelser motsätter sig det medvetna bemästrandet av naturens krafter. Världen framstår som fientligt sinnad till ett samhälle, som är förlamat genom inre oordning.
Roger Garaudy


Naturens mänskliga väsen existerar först för den samhälleliga människan; ty först då tjänar naturen som förbindelselänk mellan människor, som människans tillvaro för andra, och andras för henne; och som livselement i den mänskliga verkligheten - först då är den grunden för hennes mänskliga tillvaro. Först där är hennes mänskliga tillvaro hennes naturliga tillvaro och naturen finns för henne i människan. Samhället är alltså människans fulländade väsensenhet med naturen, naturens sanna återuppståndelse, människans slutgiltiga naturalism och naturens slutgiltiga humanism.

Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844 (Filosofiska skrifter i urval, Cavefors, s. 204)



I. MAGISKT FÖRFLUTET

Störtad i elände

[ 730 ] Den nakna huden tvingar oss på alla sätt att uppfinna. Människan i sig är förunderligt hjälplös, redan i förhållande till väderleken. Hon kan reda sig bara i trakter med hög och stabil temperatur, på andra håll skulle hon inte kunna överleva en enda vinter. Men även om södern tillåter henne att gå oskyld, så är det inte liktydigt med att hon kan gå obeväpnad. Apans bett tillbakabildades hos urmänniskan, och inte ens den mest maskulina näve duger mot en ensam varg. Till skydd och angrepp måste den växa sig större, till något som inte växte på den, till klubba, till stenyxa. Det är underligt att människor överhuvud taget kunnat överleva under det skede, då de inte hade dessa hjälpmedel. Och sedan de fått dem, håller de sig i alla händelser vid liv bara genom att ting bearbetas, och bättre ting blir uttänkta.


Eld och ny rustning

[ 731 ] Nakenheten är nu skyld, men inte med egna medel, utan bara med bistånd från utsidan. En främmande päls är svept kring kroppen och i stället för den grotta, från vilken man emellanåt var tvungen att först fördriva björn och lejon, har kommit ett hus, av trä eller råsten. Också fåglarna bygger sig ett bo, men detta är till bara för uppfödningen av kullen, inte för en utvidgande konsolidering av kroppen, som de mänskliga verktygen och husen. Myran, biet, grävlingen, till och med bävern, alla färdigställer de byggnader, och dessa till en del verkligen som en utvidgning av kropparna, som en fästning i form av en konstgjord mussla, men allt som utmärker den tekniska uppfinningen saknas: verktyg och det medvetna bruket av dem. Först människan är ett verktygsframställande djur, det är hon som har stegrat nageln till fil, näven till hammare, tänderna till kniv. Först selfmademan ställde elden, som kokar födan, smälter malmen och avskräcker alla rovdjur, i sin tjänst. Och ännu fortare än utvinnandet av råvarorna avancerade konsten att av dem göra ting, som aldrig funnits förut. Att uppfinna betyder sedan dess att skaffa sig kompletterande kraft eller bekvämlighet genom att bearbeta organiska eller döda tillgångar utanför kroppen. Utmärkande för uppfinningen blir då, sedan hela härskaran av bruksföremål uppstått, att den tillför också dessa något nytt, som dittills inte funnits bland dem. Det tyska patentbladet av år 1880 definierar utförligt komplementärt enligt denna innebörd: »Att uppfinna är att framställa ett nytt slag av bruksföremål eller ett nytt sätt att framställa detta.« Det första kan vara exempelvis blixtlåset, det andra ett sätt att fästa en klack vid en sula, som skiljer sig från det hittillsvarande förfarandet. Hela livet är på så vis omgivet av en gördel av konstgjorda produkter av förut icke skådat slag. Med dem utvidgas det mänskliga huset i oerhörd grad, blir allt bekvämare och allt mer äventyrligt.


Tokiga påhitt och Aladdins saga

På detta fält har man drömt nästan allt, som längre fram kommit att bli verklighet. Och mer ändå, eftersom galenskapens brinnande uggla [ 732 ] är särdeles uppfinningsrik. Åt en av de sinnessjuka viskade den, att han skulle uppfinna en säng, som på en och samma gång var kök och badsjö. En schizofren skräddare förvarade »en mättad vattenlösning av barnslighet« i en fingerborg, i ett huj diskade den tallrikarna, tvättade kostymerna. Omtyckta är fläckurtagningsmedel, som utöver att de gör rent förvandlar bomull till siden. En jägare, som led av paranoia, uppfann till och med en värmelampa, med vars hjälp han ruvade ut örnar ur hönsägg. Alla dessa tokigheter hämtas emellertid från en trakt, som sedan länge varit sagans territorium, och denna ockupation har rentav varit särskilt omfattande när vi kommer in på det tekniska. Samma sak stötte vi på redan i de medicinska och statliga önskedrömmarnas fall. Sagouppfinningar utan like är nålen, som syr av sig själv, och grytan, som på egen hand sätter på maten och kokar den. Är kvarnen, som till och med växer upp på egen hand ur säden, tröskar och maler den, är det torra brödet, som hela tiden återskapas så länge det finns bara en liten kant kvar av det, och som ersätter all annan föda. Därför har Grimm också en teknisk utläggning av det sociala innehållet i sagan om Schlaraffenland: »Den mänskliga fantasiförmågan tillfredsställer här människans längtan efter att en gång i full frihet hantera den stora kniv, som skär genom alla hinder.« Från Schlaraffenknivens familj härstammar önskehatten, osynlighetskappan och mycket annat ur häxkabinettet, liksom bord-duka-dig, sjumilastövlarna, påken-ur-säcken och den alkemistiska åsnan Bricklebrit, som i det lyckliga slutet spottar ut guld både fram och bak. Said i Hauffs saga blåser i silverpipan, som han fick av fen i födelsedagsgåva, och vågorna faller ögonblickligen till ro; den vrakspillra, som den skeppsbrutne klamrar sig fast vid, förvandlas till en delfin, som styr mot land. Också bord-duka-dig dyker här upp på nytt, denna gång ur vågorna, och ändå så torrt som om det stått åtta dagar i solen, och det är dukat med de kostbaraste rätter. Saids pipa har förnäma släktingar, alla är de inte bara musikaliskt, utan också magisk-tekniskt begåvade; Rolands horn i Roncevaldalen hör redan halvvägs hit, men framför allt trollflöjten och Oberons horn. Den fulla glansen hos tekniska önskebilder kommer, svarande mot de mer lyxbetonade behoven, till utbrott i de orientaliska sagorna. Där är de magiska tingen rentav förhållandevis rationaliserade och hopförda till en [ 733 ] teknisk skattkammare. I sagan om prins Ahmad och fen Peri-Banu finns ett elfenbensrör, genom vilket man kan se allt man önskar sig, om det så befinner sig hundratals mil bort. Och där finns den flygande mattan, som ögonblickligen bär sin ägare till det mål elfenbensröret låter honom se, om han så uttalar sin önskan bara i tanken. Sagan bjuder på bevingade jättar, som inte bara förflyttar sig snabbt som blixten över omätliga avstånd, utan också från underjorden - eller som i fallet Aladdin och den underbara lampan, ur intet - hämtar upp skatter så rika, att en önskning knappt har vågat tänka dem. Sådant som framstår som omöjligt, nästan med avsikt uttänkt som omöjligt, skapas på så sätt lekande lätt, framför allt med hjälp av påhittade hjälpmedel. Svårigheter faller omkull som korthus, ingenting låter fantastiskt i dylika sagor, allt verkar plausibelt. Jättekrafter ur naturen, förkroppsligade av andar, står ögonblickligen och villkorslöst till förfogande för Aladdin, ringens och lampans herre. Eller för Hassan Basoriten, det magiska spöets herre, han slår med det mot marken: »Då öppnades ett gapande hål i jorden, och ut kom tio Ifrider, vilkas ben ännu var kvar i jordens inre, medan huvudena redan stack upp långt ovanför molnen« (Tusen och en natt, Insel, X, s. 65). Sagan om ebenholtshästen hallucinerar tekniska önskebilder på ett, man kunde säga rentav nyktert sätt, in i minsta detalj: trollhästen har en skruv för att ta höjd och en för nedstigning, den styrs allt efter hur man vrider huvudet, och är så väl rustad för varje upptänkligt behov, att ryttaren bortför kungadottern från det otillgängliga slottet eller stiger upp ur fiendens led och undflyr honom. En kinesisk saga, benämnd »Blad-skruden«, bedrar i sin tur med magin hos ett råmaterial, som kan förvandlas efter behag; användningsfältet är nästan lika vidsträckt som den sinnessjukes ovan omtalade totalkonstsäng. Fen skapar här en grön sidendräkt av bananblad åt sin mänsklige älskare, av samma blad bakas kakor, en höna blir stekt, en fisk urtagen och kokt, till slut skulpteras ridåsnor på vilka älskaren vänder tillbaka hem med de under mellantiden avlade barnen. Och på nytt är det en fe [ 734 ] (önskan efter övermänskliga, alltjämt övermänskliga krafter), som i en saga begåvas med förmågan till nyskapande av Selma Lagerlöf. Så att en smed framgångsrikt griper sig verket an att mitt i den nordiska vintern framställa en ny sol; en som inte likt den himmelska överger människorna för ett halvt års tid. Bord-duka-dig, Aladdins lampa, önskespö vart man vänder sig, i sägnerna därtill Medeas kittel( 1 ), fortunamössa, oberonshorn och mycket mer av samma slag; från tingens gilla gång avlägsnas hindren på önskande-magisk väg. Tiden, som släpar sig fram, hamnar på efterkälken, det svårhanterliga stoffet skall lägga sig lätt och transparent kring alla önskningar. Det mest populära, på samma gång inte längre sagolika och osannolika uttrycket för detta möter i Jules Vernes romaner, delvis också hos Kurt Laßwitz( 2 ). »Jorden runt på åttio dagar« är redan kraftigt akterseglad, resan till jordens inre och månen återstår ännu att realisera. Men allt i denna genre, det må vara tokenskaper, det må vara dundrande succéer, är som det kunde stå på barockens titelblad, inte bara trevligt, utan dessutom nyttigt att läsa. Är emellanåt framtid för den mänskliga förmågan, här förespeglad och framställd som om den redan var samtid.


»Professor Mystos« och uppfinnandet

Till detta kommer nu de tomtar på loftet, som har dragit andra, också sig själva, vid näsan. Ofta bedrägligt, emellanåt besatt och då inte helt i stånd att genomskåda sin egen misstänkliga hantering. I detta följe finns skojare och drömmare, bluffmakare av alla de slag, sysselsatta med att dela ut olagda ägg till höger och vänster. I främsta ledet har guldmakarna stått, på det stora hela bättre människor än dagens kvacksalvare. Ty runt omkring dem trodde också lärde män på andar, på ett anropbart något som fladdrar iväg uppåt, borrar sig mot djupet, och framför allt trodde de på de vises sten. Om porslinet härvid uppfanns av en slump, liksom rubinglaset, så blev upptäckarna, hovguldmakarna Böttger och Kunckel, som var ute efter de vises sten, så att säga ärligt besvikna. Alkemisten Brand var 1674 den förste att framställa fosfor (ur mänsklig urin), han fick fram det i stället för de vises sten; men Brand kände det som om han sålt smöret [ 735 ] och tappat pengarna. Till och med i svindlaren Cagliostros på intet sätt vetenskapliga medvetande rymdes tro på ett par av de egna guldmakar- och andeskådarberättelser, som en girig, korrupt, uttråkad adel så gärna konsumerade. Också hans samtids så att säga liberalt ockulta frimurare hade så mycket besynnerligheter för sig, med kistor, ljus, hermetiska konster, att Cagliostro, deras så kallade »Storkofta«, närmast kunde uppträda som ett seriöst fall, bland idel dekoratörer. På den tiden kunde för övrigt två, rentav tre teman på ett sällsamt sätt löpa parallellt eller flätas i varandra i den på många sätt uppfinningsrika magikerkonsten: först den uppåtstigande borgarklassens tendens att gynna tekniska produktivkrafter, till detta kom sedan den obskurantistiska mirakelsjukan hos den nedåtgående feodalklassen, och det var denna - tankarna går till tsarhovets Rasputin - som ledde till just Cagliostros framträdande. Härtill kommer som tredje komponent det från just renässansen, från dess häxkök och besvärjelser fortsatt verkande kabbalisteriet. Även om häxbränningarna själva sen en tid tillbaka hade blivit mer sällsynta, så gällde det inte för tron på tjänstvilliga andar; en anti-trolldomsbok som Balthasar Bekkers »Förtrollad värld«, som förnekade pakten med djävulen, framstod utanför gräddan av den lärda världen ännu kring 1690 och senare som djärv, nästan paradoxal. Så långt fram i tiden sträckte sig den magiska renässansens och det teosofiska sextonhundratalets verkningar; mellan frimureri och rosenkreuzare var gränsen dessutom ofta otydlig. Swedenborg, med djupa rötter i upplysningen, visar bäst vilken sällsam, för bisarrerier öppen bakgrund för ratiot som fortfarande dröjde sig kvar. Ja, mekaniken själv hyste fortfarande av och till sin egen vidskepelse, en som inte ens hade införskrivits från särskilt avlägsen källa. Den anslöt sig till den gamla vidskepelse, som härskade kring uret, detta märkvärdiga väsen som simulerade liv, och framför allt kring tornuret och dess ensamma och dystra syssla. Kring knakandet och knäppandet hos hjulen däruppe i verket, kring hela det mekaniska dödslivet och dess aura. Så blickar kugghjul, transmissioner, sammansatta block mot oss på träsnitt från denna tid, allt helt naturligt, som hämtat från klocktornet, ingen kuslighet över detta. Till och med l'homme machine, La Mettries( 3 ) materialistiska slagord, som kring 1750 verkade bidra så radikalt till all avmystifiering, [ 736 bidrog i stället med nya rysningar, rentav av dittills okänt slag, i det på många sätt osamtidiga bisarreri, som levde kvar också under den borgerliga upplysningen. I detta blandade sig ett stycke Golemsaga med den liknelse vid klockan, som finns överallt i barocken, särskilt i dramatiken: Hallmanns( 4 ) »Marianne« talar om kroppen som »rörligt urverk«, Lohenstein( 5 ) plockar ihop hjulen efter sin störtade »Agrippina«, tyrannen, »som stod i tankar, i hjärnans urverk låg den makt / som ensam vände banorna i rymdens trakt«. Men det nya som tillkom var avklädningens rysning, för att den avslöjade en dold mekanik: den levande människan skulle vara ett urverk, som drar upp sig själv. Något liknande tycktes komma till synes i de automater, som uppstod vid samma tid: i den sjungande näktergalen, den mekaniska fiolspelaren, räknekonstnären, allt av vax, och på insidan bara urverk, men hela utbudet på sitt sätt levande. Utmärkande var att urverket inte blev dolt, utan bara var draperat med rokokokläder eller yppig turkisk dräkt och därigenom dubbelt synligt. På ett närmast kokett sätt framträdde hjulverket hos alla figurer, den rock eller det förhänge som dragits undan för hjulen blottlade mekaniken som om den var en ny magisk avgrund. En efterklang till detta finns i taburettkrämaren i »Hoffmanns äventyr«( 6 ): med barometer, hygrometer, glasögon, den som ser genom dem ser allt dött som levande, men först och främst i doktor Spallanzani, fysikern, som kläcker fram automater i sin hjärna. En efterklang lever kvar i reklamens sätt att framställa moderna kemiska laboratorier: just det blixtrande glaset, det vita, mekanistiska ljuset drar växlar på en gammal, märkvärdigt vidmakthållen föreställning. I alla händelser, också mekaniken verkade avslöja något hemligt, ett äventyrs- och hybrisland bortom gränserna, mitt i all nykterhet. Här uppträdde också golemen, inte bara på det förmekaniska fält, där rabbin Löb i egenskap av kabbalist ville fortsätta skapelsen, med lerklump och magisk påskrift. Hela uppbådet av Cagliostro -figurer hade alltså inte gjorts omöjligt genom upplysning, i synnerhet inte när de utöver det magiska begagnade sig av ett mekanisk-tekniskt språk.
Vidare säger man ju än idag, att en lögnare »uppfinner« något. Den kuriösa, på samma gång goda och dåliga dubbelbetydelsen hos detta ord bildade på den tiden [ 737 ] i särskild grad skola bland såväl bankrutta som uttråkade furstar. Och vi är framme vid den uppåtstigande borgarklassens tid, med det välvilliga klassintresset för vinstbringande uppfinningar. Men uppfinnandet var fortfarande en bisarr syssla, alltså tog det säte i medvetandena som ett okritiskt sammelsurium av rena Münchhausenprojekt och tekniskt uppfinnande. Det ledde till att också äventyrare av det slag, som man i barocken kallade »projektanter«, drog in i tekniken; i botten låg en god portion önsketänkande, men också humbug och skräckfylld ängslan. Dessa projektmakare eller »donneurs d'avis« växlade på den tiden obesvärat från statsfinansernas område, där de alltid hade kunnat skaka fram någon »uppfinning«, till teknikens fält, om igen med en ofta svårhanterlig blandning av bondfångeri och övertygad entusiasm. Samma typ, som hade kläckt fram ekonomiska patentlösningar och ofta sålt dem med god vinst (för egen del), hade också tekniska hemligheter att bjuda ut. En av dessa projektmakare, hans namn var Beßler, kallade sig senare, antagligen som en korsning mellan Orpheus och Zephyr, Orphyré eller doktor Orfyréus. Han hankade sig fram som svarvare, urmakare, skärslipare, sadlade sedan om till kvacksalvare, stjärntydare, guldmakare och smälte slutligen samman denna mångsidighet i ingenjören-charlatanens hantering. Som sådan kreerade han en »kuriös och välkonstruerad Lauff-Perle (väl ungefär: rörlig dyrgrip ö.a.), kallad Orfyréi perpetuum mobile«. Kring detta skrev han 1720 ett tekniskt kolportage, med hästmarknadstiteln: »Naturbyggnadens åtta förborgade kamrar«. Denna byggnad var som ett av dessa sagoslott, där en kammare, som rymde en speciell kostbarhet, inte fick beträdas. Doktor Orfyréus naturbyggnad hade exakt åtta sådana kammare, de innehöll kuriosa och utopiska apparater, i en av dem befann sig cirkelns kvadratur, i en annan den hyperboliska spegeln, i en tredje lösningen på uppgiften att ur en damm låta en vattenstråle stiga upp utan hjälp av rör. I den fjärde fanns den eviga elden, och så vidare till den sista, där modellen av omförmälda perpetuum mobile stod. Just denna utger Orfyréus sig för att ha bortfört ur sin naturkammare; »efter ingående prövning av verket« ställde han upp den, först i Gera, sedan i ett lustslott hos lantgreven till Hessen-Kassel. Där skall maskinen en längre tid ha funnits att beskåda »i perfekt omlopp« och rentav »ha utfört arbete«. Ett [ 738 ] obekant trick bidrog till illusionen, och illusionen drog publiken vid näsan. Kanske rymde det omöjliga objektet en puckelryggig, alltså särskilt lättförpackad dvärg på samma sätt som en samtida berömd automat, den oövervinnelige schackspelaren. Intressant var denna perpetuum mobile i alla händelser genom en högst radikal realisering av den inledda kapitalismens uppdrag: förbilligad produktion. Samme Orfyréus, han kallades också professor Mystos, planerade att ställa positiv med kvarnvingar på höga torn, och när det blåste storm skulle en orgelkonsert i fortissimo brusa över staden. Ett projekt, som visar att den brinnande ugglan, när hon kompletteras med kvarnvingar, gör ett högst storartat, nästan amerikanskt intryck. Och när tekniken ställde i utsikt framgångsrika sjumilastövlar, så hade Orfyréus-stilen, med eller utan doktorstitel, alltid sitt finger med i spelet. Odödlighet beskärdes särskilt de ständigt nyupptäckta, om än ständigt på olika sätt benämnda »kosmiska universalkrafterna«. För att inte tala om gamle Mesmers »fluidum«, som fick nytt liv, när det kunde annektera det naturvetenskapliga språket, artonhundratalets elektricitet. Och för övergången till dagens på allvar upplivade »strålningsmagnetism« stod en annars rätt vederhäftig naturforskare med lika vederhäftig spleen, kemisten Reichenbach( 7 ), upptäckaren av paraffin och kreosot; steget togs genom den likaledes av honom presterade »upptäckten« av »världsodet«. Detta var den sökta, inom kort också spiritistiskt brukbara urstrålkraften (»Fysikalisk-fysiologiska undersökningar över dynamiderna hos magnetismen, elektriciteten, ljuset osv. i deras förhållanden till livskraften«, 1845); den sträcker sig från protoplasman och drivmedlet för golemaktigt besjälade, sömngångaraktigt fungerande maskiner och hän till »orsaken« bakom helgonglorian. Och till de nyaste bombastiska uttrycken för »fluidet«, ett som denna gång rentav framställer sin perpetuum mobile på psykoanalytisk omväg, hör den s.k. »orgonen« hos en W. Reich( 8 ). Denna orgon är: en saftig »världs-od«, ur varats bröllopsnatt, eller den biologisk-kosmiska potens- och orgasmkraften par excellence. På köpet är orgasmkraften synlig, den framträder lika tydligt i »grodornas blå färg under coitus« som i [ 739 ] sanktelmselden på skeppsrårna och det likaledes blåaktiga stjärnljuset. »Orgonen« och mycket annat av samma slag (idel kosmiska supervitaminer för det slag av hopp, som aldrig dör) har USA också samlat i »ackumulatorer«, som utvinner sitt oskattbara, men för den skull ändå säljbara ämne ur luften, varefter det kan tillgripas för att avhjälpa alla former av kraftlöshet, sexuell, själslig, social, kosmisk i samma andetag. Allt detta är Cagliostro- och Orfyréusstil, placerat i det epigonljus som utgår från världens blå dunster. Trots detta hör det cagliostriska, också i dagens småborgerliga humbug-gestalt, hemma i den tekniska drömsfären; det utgör dennas rest av gammal trolldom, om än grotesk och urspårad. Men på samma sätt som gotiska kapitäl ofta visar små groteskfigurer, med huvudena gloende ut mellan särade ben eller någon liknande grimas, så intar också de ständigt återkommande professores Mystos just denna nedärvda plats i den teknisk-utopiska byggnaden. Och till de bestående attributen hos detta slag av uppfinnare hör, utöver det nämnda »världsfluidet« inte minst det gamla guldmakeriet, i ordets mest triviala bemärkelse. För att inte trötta ut med för många tripoder i den moderniserade lumpboden, skall vi nöja oss med att belysa ett enda nytt motiv i den urgamla alkemin. Typisk för den fortlevande lockelsen från undermåliga häxkök var den verksamhet, som bedrevs av guldmakaren Franz Tausend, en av de sista inom sitt skrå. Bakom honom stod härskaror, ända upp i de »högsta kretsarna«, i den tyska generalstaben, som investerade pengar i företaget så att det kunde, om än inte föras till slut, så i vart fall än en gång ta sin början. Tausend införde otvivelaktigt en speciell akustisk lockelse i den gamla magin, nämligen ett slags musikalisk omdaning. Guldkokeriet förflyttades nämligen från sin traditionella ugn till stämgafflarna, ja, det kom till stånd enbart genom växling av tonarterna. Ty enligt Tausend har varje element bildats genom ett för det karakteristiskt svängningstal; därför kan det utan vidare förvandlas från sin ursprungliga element-tonart till en annan genom kemisk-musikalisk modulation. Corriger la fortune: detta är vad som in i det sista förenar falskspelarna med de gamla gravitetiska guldmakarna och deras kitsch-pytagoreiska efterföljare. Korrigerandet skulle nog vara i sin ordning, om [ 740 ] medlen bara hade varit det; medel som inte duger till ting, som inte är möjliga att uppfinna på detta sätt.


Andreäs "Chymische Hochzeit Christiani Rosenkreutz anno 1459"( 9 )

Mest frestande förblev tanken att göra guld av det skrot, som ligger och skräpar överallt. Om var och en är sin lyckas smed, så smids lyckan bäst med hjälp av dess metalliska ursprung. Tusen och sinom tusen har arbetat framför smältugnen, med dunkla medel för ett allom begripligt syfte. Och vidare, det mer sällsynta, mer intressanta, idag mest förbisedda: om de flesta svartkonstnärerna bara var ute efter guld, så var åtskilliga andra ute inte bara efter detta utan något mer: världsförvandling. 1616 utkom »Chymische Hochzeit Christiani Rosenkreutz anno 1459«, den siktar på en mer omfattande »rening« än blott av den oädla metallen till guld. Författare till den anonymt utgivna skriften är så gott som säkert Johann Valentin Andreä, schwäbisk diktare, kyrkoman, teosof, utopist. Skriften vänder sig med skärpa mot de usla guldmakarna, bitvis kan den rentav uppfattas som ett förlöjligande av hela den hermetiska hanteringen. Men viktigare än en satir, som otvivelaktigt finns där, verkar den högtidliga innebörd, som »Chymische Hochzeit« tilldelar guldvägen och den allegoriske riddare, som beträder den. I två tidigare skrifter, »Fama Fraternitas« och »Confessio Fraternitas«, hade Andreä redan uppfunnit och infört en ordensgrundare Rosenkreutz. Denne, som skulle vara född 1388, reste som yngling till Orienten, invigdes där i de hemliga vetenskaperna och i en »reformation«, där förvandlingen av metallen bara var upptakten. I »Chymische Hochzeit« möter vi samme Rosenkreutz som gammal man, på påskaftonskvällen ånyo stadd på resa, till kungaslottet där en bröllopsfest skall firas. Han släpps in i det hemlighetsfulla slottet, består ett slags vatten- och eldprov, deltar sedan, smyckad med det gyllene skinnet, som den främste gästen i den veckolånga bröllopsfesten och blir vittne till det kungliga parets död och följande återuppståndelse. Gästerna dubbas till riddare av den gyllene stenen, [ 741 ] men Christian Rosenkreutz, som trängt in i en kammare, där han stött på fru Venus försänkt i sömn, bestäms, medan bröllopsfesten pågår för fullt, till att stanna i slottet som dörrväktare eller Petrus. »Alchymia« är brudtärna på bröllopet, eller »Parergon till de sju dagarnas Ergon«. Allt som allt ligger den alkemistiska innebörden i Andreäs allegori i öppen dag, men det handlar inte om en allegori, som är uttömd med blott och bart metallurgi. Gör man sig skyldig till detta misstag, så har »Chymische Hochzeit« ingenting eller bara obetydligt att skaffa med guldmakeri. Om man däremot uppfattar alkemin som brudtärna vid en världsförvandling eller »generalreformation«, så är det begripligt, att romanen av troende samtida betraktades som den mest sublima allegorin för »perfektionens verk«, för utvinnandet av det filosofiska guldet, även om den betecknande nog är ett fragment. En rosenkreutzare vid namn Brotoffer publicerade år 1617 en utläggning: »Elucidarius major eller synopsis till der chymischen Hochzeit F.R.C., i vilket praeparatio lapidis aurei får en högst galant beskrivning.« Denna utläggning tolkar oförblommerat de sju bröllopsdagarna som det alkemistiska verkets sju stationer, bringade i dagen för medvetandet: som destillatio, solutio, purefactio, nigredo, albedo, fermentatio och projectio medicinae (guldtinktur). Det är också sant, att »Chymische Hochzeit« inte bara var avsedd som allegori, utan som symbolik i omfattande-ultimativ bemärkelse, det vill säga: som bildallusion på slutändens unitas, på den jäsande, gyllene Pan. Det borde alltså vara den ovan deklarerade högtidliga innebörden i alkemi av detta slag: en påskdag som skall skapas på fantastisk väg mot infrusenhet och hämningar (kontra Eis und Banden; oklart. Möjligen ett citat från Andreä, ö.a.). Den borgerliga strävan mot en »frihet för den kristna människan«, som inte infunnit sig, valde nu i den tyska barockens så kallade hermetiska sällskap och dessas fastlagda symbolik dylika sällsamma vägar och natursmyckade maskeringar. Man ville ge en väckande signal, som skulle genljuda genom hela det jordiska skiktet, ett »Vak upp, frusne Kristus«, rakt igenom bly, skapelse, samhälle och all övrig alteritas. Guldframställning och gynnande av humaniteten blandas från detta stadium om vartannat i rosenkreutzeriet, är det som utgör dess säregna blandfantastik. 1622 grundades i Haag det sedan dess bekanta [ 742 ] Rosenkreutz-sällskapet, men ordensnamnet självt är otvivelaktigt äldre än de Fama och Confessio, som Andreä traderat från det. Paracelsus uppger att det fanns en rosenkreutzarloge i Basel 1530, manuskript som inte går helt fria från tvivel, berättar om loger som bar detta namn i Tyskland från början av elvahundratalet. Som om det inte räckte påstår rosenkreutzare från Andreäs och ännu från Trollflöjtens tid, att de sedan årtusenden bevarar den »veram sapientiam«, »quae olim ab Aegyptiis et Persiis magia, hodie vero a venerabili fraternitate Roseae Crucis Pansophia recte vocatur«( 10 ). Rosenkreutz-namnet må nu vara aldrig så gammalt, och emblemet gå aldrig så långt tillbaka i tiden på utopiserande eller utopiserade myter: det var först Andreä som med »Chymische Hochzeit« gav det den föregivet uppåtstigande eller humana innebörden av »högre alkemi«. Man måste rentav gå ännu längre, in i det egendomliga sammanhang, som genom Andreäs förbindelselänk: »generalreformation« består mellan något så vidskepligt som alkemin och något så solaktigt, solklart som - Upplysningen, denna ljuskamp mot vidskepelsen. Ty ljuspatoset självt, som »födelsen«, som ljusets (guldets) fortskridande »process«, har sitt ursprung i alkemin: »upplysning« är själv ursprungligen ett alkemistiskt begrepp, liksom »process« och dess »resultat«. Omvänt uppstår ur detta visserligen den märkvärdiga förbindelsen mellan frimureri, ja, upplysning och ockultism; redan Andreä blandade upp sina broderskap med magiska riter. Gulddrömmen om ett societas humana fann på detta sätt genom hela sexton- och sjuttonhundratalen sina alkemistisk-filantropiska konventikler i Tyskland, men också i det kuriöst teosofiska England. Det fanns ett hemligt sällskap Antilia, ett annat Makaria, ett »broderskap av det himmelska hjulet för återupprättande av den hermetiska medicinen och filosofin«. Det fanns, med ett slags social-kosmologisk blanddröm, ett Collegium lucis, som grundades av ingen mindre än Andreä-lärjungen Comenius( 11 ); och alla dessa sektioner odlade rosenkorset eller den »högre alkemin«. Alla ville vända samhällets såväl som naturens gång i riktning mot det paradisiska urtillstånd, där social likhet och icke-fallen natur eller [ 743 ] guldnatur var ett och samma. Denna sekt-alkemis dröm förblev på så sätt överallt generalreformation i bemärkelsen återställande av det paradisiska urtillståndet, framför allt överförande av den fallna världen till Kristus; här ligger skälet till att rosenkreutzarna också alltid jämfördes med vederdöparna av sina fiender i den egna tiden. Guldmakeriet blev kiliastiskt, eller, som en motskrift från den tiden anklagande skrev: »Att redan före den yttersta domen återföra hela världen till ett jordiskt paradis, sådant det var för Adam före syndafallet, och återställa alla konster och all visdom till den nivå Adam stod på, och efter syndafallet Enok, Salomon.« Alkemi och kiliasm i förening ingick på så sätt i de hermetiska sekterna, med metallförvandlingen som förspel till den »sanne« Homunculus, eller den nya människans födelse. En sentida efterbild av detta finns ännu i Goethes fragment »Die Geheimnisse«, som handlar om drömmen om det Kemiska Riket. Vandraren, »trött av dagens långa färd, / på högre tillskyndan gjord«, ser en hemlighetsfull bild på klosterporten, ser korset omslingrat av rosor, »och lätta silvermoln på himlen sväva / för att sig svinga upp med kors och rosor«. Tretton stolar är uppställda i klostersalen, ovanför dem hänger tretton sköldar, med omisskännligt alkemistiska allegorier: »Här syns en eldröd drake flyga lik en örn, / Sin törst den stillar mitt i vilda lågor; / Här syns en arm i käften på en björn, / Från vilken blodet flyr i heta vågor.« Sköldmärkena betyder i denna ordning de tretton stationerna på guldets tillblivelseväg, på så sätt blir de den förfädernas hall, om vilken klosteräldsten redogör för vandraren. Men den vise, som har så mångfaldiga anor bakom sig, heter i den sällsamma Goethedikten Humanus; just detta uppges också i Andreäs rosenkreutzarskap vara det sista namn och innehåll, som framträder ur metall- och världsförvandlingarna. Kors och ros, det första som tecken för smärtan och upplösningen, det andra som tecken för kärleken och livet, har på så vis sammanstrålat allegoriskt i »ett verk av perfektion«. »Och en fransk filosof«, berättar Gottfried Arnolds kättarhistoria från 1741, i kapitlet om Rosenkreutzarna, »har sökt guldframställningens hemlighet i namnet självt och kommit fram till, att Rosen skulle komma från ros [ 744 ] eller morgondagg, och crux skulle hos dem heta lux, bägge två bland de ingredienser som alkemisterna mest begagnar sig av.« På nytt och på nytt ändade rosenkreutzeriet så på ett slags alkemins andra våning; de vises sten i Chymische Hochzeit var samtidigt hörnstenen Kristus. För bly som för människa som för världen i dess helhet gällde: »Vita Christi, mors Adami, Mors Christi, vita Adami«, så löd också gravinskriften över rosenkreutzaren och Jakob Böhme-vännen Abraham von Franckenberg. Eller som samme Franckenberg hade lärt, i anslutning till Chymische Hochzeit: alkemin är »förnyelse av ljusen på himlen, tiderna, människorna, djuren, träden, örterna, metallerna och alla ting i världen«. På köpet riktade sig sådana anspråk mot varje tvång eller förbud som utgår från de föreliggande himlaljusen, följaktligen - trots en viss förvirring - mot tidens ödesmytologi: astrologin. Någon liten grad av hopblandning kvarstod visserligen, alla metaller bar planettecken och omvänt tog man alltid hänsyn till planeternas ställning i guldmakeriet. Ändå har alkemins vidskepelse alltid förbehållit sig något apart, ja, konträrt i förhållande till astrologins, och detta ligger i ingreppet, blandningen, den förändrande processen; allt det skulle just rikta sig mot den »frusna himlen«. Mot begynnelsens horoskop, som från första början i lika mån framstår som gravskrift, oföränderlig, oundviklig. Just planettecknen, i metallerna såväl som på himlen, skulle vinna »seger på kemisk väg«, det vill säga nå fram till solen eller guldet. Här är skälet till att Franckenbergs »Oculus siderius« från 1643 går ut på detta: »Alldenstund man länge nog dröjt kvar i den frusna himlens omkretsade bur eller vitmenade imaginationsvalv och har gycklat allehanda fantasifulla dröm- och stjärnbilder för varandra, krävs det nu att den tusenåriga sömnen med en gång gnuggas ur ögonen.« Redan hos Thomas More och hans liberala utopi fanns anspelningar på den alkemi, som där verkade i det fördolda, såsom »befrielsens mytologi« (jfr sid. 613) Till s. 613 . Detta till skillnad från astrologin, den karakteristiska ledstrukturen i Campanellas auktoritära utopi; astrologin är enbart magi ovanifrån och nedåt, inte, som alkemin, nedifrån och uppåt mot det bättre tillståndet. Guldframställning på det hela taget var och förblev för Andreä och [ 745 ] hans efterföljare världsförvandling, och metallurgin inget annat än ett ställföreträdande försök att nå fram till denna »teknik«. I slutänden skulle världen byggas på nytt utifrån den reellt anade Pan, med hjälp av »pansofi« och humanitet.
De vägar som ledde i denna riktning var uppenbart otydligt dragna, och i bekant terräng blev de påfallande korta. 1619, tre år efter den anonyma »Chymische Hochzeit« utgav Andreä också en socialutopi: »Rei publicae Christianopolis descriptio«. Utanför sitt sammanhang är den inte särskilt viktig, i vart fall är den osjälvständig; därför är den också mogen att föras fram först här, i rosenkreutzarnas sammanhang. Guldmakar-orden har här blivit ett slags genomkristnad hantverkar- och skolstad, en ö-stad med ett cirkeltempel i sin mitt, en marknads-, gymnastik- och nöjeszon därutanför, åkrar och verkstäder i stadens utkant. Om alkemi är det visserligen inte tal ens i den utopiska skolans läroplan, till och med stadens obestridliga uppluckring är inskriven i ett slags planetarisk cirkelform, nästan som i Campanellas något senare »Civitas solis«. Ändå finns i denna socialutopi, liksom redan i Thomas Mores, ett alkemistiskt medvetande vid verket, i motsats till det astrologiska; ty Christianopolis höjer sig betonat antitetiskt, liksom framsprunget ur processen, ur »den bakvända, grundfördärvade världens slagghögar«. Och dess vise mäns vetenskap, uppdelad på tre nivåer, är inte statisk och sluten, som hos Campanella, utan det sista lärostycket i översta klassen heter: »Profetia om det slutliga tillståndet«, »profetisk teologi«. Därmed är bågen till »generalreformationen« slagen på nytt, bågen till rosenkreutzeriet, som så sällsamt förband vidskepelse med ljus, »pansofi« med yttersta dom. Och till sist har också Andreäs mest betydande lärjunge: Comenius, grundaren av åskådningsundervisningen, men också av en »Ecclesia philadelphica«, sammanfattat rosenkreutzar-alkemins uppsåt. Liksom Andreä talar Comenius också ironiskt, inte enbart entusiastiskt om den, men också ironin omfattar i alla fall den vidskepelse, den tro, som den förlöjligar. I »Världens labyrint och hjärtats paradis«, 1631, berättas under »trumpetfanfarer« om rosenkreutzeriet: »Guldframställningen [ 746 ] var det obetydligaste bland hundra andra ting, som de var i stånd till; ty eftersom hela naturen sträckte ut sig inför deras ögon, så kunde de ge vilken form de ville åt ettvart ting, och de kunde skaffa sig kunskap om allt, som tilldrog sig i den gamla och nya världens hela omfattning, i synnerhet som de själva kunde tala med varandra över ett avstånd på tusen mil. Vidare förfogar de över de vises sten, med vars hjälp de botade alla sjukdomar och skänkte långt liv... och efter att ha hållit sig gömda i så många århundraden och i all stillhet arbetat på att fullkomna filosofin var de beredda - särskilt som allting numera var i ordning och världen enligt deras mening stod inför en oerhörd omvälvning - att inte längre verka i det fördolda, utan träda fram öppet, redo att meddela sina kostbaraste hemligheter åt envar, som var värdig att ta emot dem« (»Das Labyrinth der Welt und das Paradies des Herzens«, till tyskan 1908, s. 115). De »kostbara hemligheterna« är här hela tiden identiska med de hemliga sätten att vända den bakvända världen rätt, så att guldet träder fram ur den. Just guldet, som utöver att vara vad det är, för de synnerligen symboliska ekonomisk-tekniska svärmarna från denna tid också var soltecknet för det uppblomstrade, avrundade, ljusaktiga.


Alkemin än en gång: mutatio specierum
(omvandling av de oorganiska arterna) och dess kläckningsmaskin

Lärjungen måste först själv luttras, innan han tog itu med samma uppgift för yttervärldens del. Också där drivkraften att framställa guld var aldrig så nykter och affärsmässig, borde guldåkern brukas med andakt. Annars, hette det (och häri är alla i övrigt nog så förvirrade skrifter samstämmiga), får en adept inte bli antagen och än mindre får ett stycke av konsten »förrådas« för honom. Ofta krävdes fasta, sexuell avhållsamhet och andra högtidliga vittnesbörd; genom detta inträdde lärjungen åtminstone i ett icke vardagligt, troende-fördragsamt tillstånd. Och det återstod alltid möjligheten, i en verksamhet som ändå aldrig kunde föras till final, att återföra misslyckandet på den egna orenheten, den bristfälliga inre beredskapen. [ 747 ] Dessutom spelade fruktan för onda andar in, i en tid, där den ogenomträngliga, av demoner befolkade natten tog vid redan tre steg från talgljuset och brasan på härden; där ett något ur helvetet gastade i alla mörka hörn, stönade, hotade, svävade eller hasade. Därför föreföll det tillrådligt, att den tilltänkte adepten själv stod där ren, så att säga oantastlig; det fromma hjärtat gällde som amulett. Men hur vidskepligt allt detta än var: ett par av de invärtes råden förefaller i sitt sammanhang märkvärdigt naturnära, så att säga underjordiskt-naturnära. Alkemisten förändrade sin discipels medvetandeläge också därhän, att han var tänkt att uppnå omedveten förbindelse med råmaterialen. Den tilltänkte adepten hade alltså inte bara att bli rättskaffens och fri från begär, han skulle också bli materialanpassad, förbunden med eld, bly, antimon, tänjbarhet, glans som om dessa »i grunden« var ett stycke av honom själv. På nästa steg förutsattes »imagination« av guldet, i själva verket mestadels högst entydig sådan, som handlade om ett synnerligen lättförståeligt bytesvärde, men enligt den ideala föreskriften en, som gick ut på guld, rökelse och myrra, alltså närmast Frälsarens födelse. Sådant är mindre blasfemiskt, eller bara mindre ideologiskt, än det låter med tanke på det florerande guld-, också penningmakeriet; ty det hörde, enligt konstens övertygelse, ihop med själva det tekniska förfarandet. Och då bortser vi till att börja med helt från djupare anspelningar och avsikter, som kommit i dagen hos rosenkreutzarna. Guldet skulle i vart fall väckas och anropas med sin egen bild i viljan, med tillredandet av en inre de vises sten, innan den »stora metallklangen« kunde framkallas. Några föreskrifter med avseende på denna »imagination« skapar intrycket att hela det lidelsefulla viljesubjektet måste inträda i naturen, »sympatetiskt« förbundet med dennas eget inre eller källpunkt, som genom en underjordisk gång. Psykiska och religiösa kategorier, också naturkategorier, har i alkemin ofta sammanflätats på samma sätt som i Paracelsus och Böhmes samtida kosmologier. Detta tillstånd kan knappt längre rekonstrueras på naturvetenskaplig väg, där just oberoendet av det upplevande och uppfattande subjektet gäller som kunskapskriterium. Framför allt efterlämnar de [ 748 ] bevarade levnadsteckningarna över alkemister visserligen intrycket av ett segt och målmedvetet väsen, men mera sällan ett, som just verkar ha intagit sin kvällsvard eller utträtt ur jordandens håla. Män som Raimundus Lullus, liksom åtskilliga av de senare rosenkreutzarna, utgör visserligen ett klart undantag, och detta måste tillmätas vikt. Mitt i laboratoriets, de gränslösa receptens och de oändliga irrvägarnas kaos krävdes av den tilltänkte adepten »henosis«, efter det nyplatonska uttrycket, vilket innebär förenkling av jaget, koncentration på vild verkan och fröbildning.
Påfallande nog var inte ens de ting, som eleven i första hand måste känna till, alltför invecklade. Detta fastän hanteringens talrika bedragare avsiktligt fördunklade, för att inte behöva avslöja, vad de inte visste. Och det fastän recepten och bilderna också i de subjektiva och ärliga böckerna ofta står oförenligt uppradade, och därtill på ett språk som utvecklats i sällsam riktning. Trots detta rör sig inuti veckens fall vissa enhetliga, nästan avvägda grundbegrepp, de är dessutom inte många. Det hela är ett rent sökande, prövande, en osäker efterprövning av andras försök; med oerhörd driftighet sträcker sig detta genom tio sekler och mer ändå. Kanske sträcker sig den alkemistiska drömmen tillbaka ända till bronsåldern, där man första gången lyckades framställa en guldglänsande metallegering, och med största säkerhet var den utbredd i alla kulturer från omkring 700 e.Kr. Det finns inte bara arabisk och europeisk alkemi, utan också indisk, kinesisk, siamesisk; och inte heller här är skillnaderna särskilt stora om man ser till grunddragen. I alla sammanhang söker denna konst på nytt befria något tillblivet hos tingen, skjuta orenheter åt sidan. Det sökta, framför allt i det som själv var »elementärt« sönderdelat, var i första hand ett i sig fullständigt egenskapslöst material, den jungfruliga begynnelsen. Allt som fanns att tillgå undersöktes i denna riktning, ju mattare eller ju mer nedbrutet, urlakat det verkade vara desto bättre: regnvatten, urin, avföring var löftesrika, när det gällde utsikterna att finna »prima materian«, »fermentet« i dem. Bortsett från detta passiva urstoff skulle metallerna själva vara blandade av tre grundbeståndsdelar i växlande proportion: merkur (kvicksilver), [ 749 ] sulfur (svavel), sal (salt). Dessa tre är inte identiska med det redan existerande kvicksilvret, svavlet, saltet, utan förhåller sig till dessa ungefär som grundämnet kol till det kol man eldar med, eller bättre: de är, i en magiserat skolastisk bemärkelse, dessas »essens«. Som viktigaste beståndsdel i metaller gällde merkur, kvicksilveressensen; den består av vatten och jord, och ligger bakom tänjbarheten och smältbarheten. På grund av dessa passiva egenskaper gällde merkur för att vara den kvinnliga potensen och står därför »prima materian« närmast. Sulfur eller svavelessens består av luft och eld, ett manlig-aktivt väsen, det ger metallerna deras färg, men framför allt egenskapen att kunna raffineras och omvandlas. Sal slutligen, saltessensen, ligger bakom brännbarheten, liksom hårdheten och sprödheten hos metallerna; en mycket gammal magisk uppskattning (»jordens salt«), som också Gamla Testamentet kommer in på, förde emellanåt »Sal philosophicum« i närheten av de vises sten (jfr det hälsosamma pulvret »med uttalat alkalisk smak« i Goethes »Dichtung und Wahrheit«, åttonde boken). Mer avgörande än allt detta var emellertid tron, att metallernas möjligheter fortfarande inte var uttömda, att de inte nått gränsen för sitt vara med »materia prima« och blandningen av de tre andra beståndsdelarna. Ända fram till sjuttonhundratalets slut trodde kemin själv på de tre angivna grundbeståndsdelarna för metallerna (också »flogistonet« eller »värmeämnet«, som Lavoisier( 12 ) var den förste att avföra, har sulfur bland sina anor); den besvärades dock inte av blixtskenet eller irrljuset från guldet. Men alkemin fogade till dessa tre grundbeståndsdelar dessutom den högsta »essensen« eller guldfröet, som pressar på i alla vanliga metaller, fastän det där förhindras att tillväxa; en »enteleki«, som ännu inte är aktualiserad. I likhet med den egenskapslösa »materia priman« grep också tanken på »guldets enteleki« tillbaka på Aristoteles, visserligen med ett oerhört åsidosättande av alla andra naturförbundna art- och släkt-entelekier. Aristoteles kallade bara rörelsen »ofulländad enteleki«, men hos honom gömde sig just i materien möjligheten till varje närmast högre form; nu är i stället »all materia in potentia guld, liksom ägget är en icke-utkläckt fågel«. Understödjas och befrias skulle denna [ 750 ] guld-enteleki genom det »röda lejonet«, den »röda tinkturen«, det »stora elixiret«, »Magisterium magnum«, vilka alla är detsamma som de vises sten. Wellings »Opus mago-cabalisticum« från 1735 (samma opus, som den unge Goethe läste med fröken von Klettenberg, den »sköna själen«) har följande att förmäla i ämnet: »De vises sten är en konstfärdig sammansmältning av höggradigt renat, animerat mercurio och dess levande guld, som genom långvarig upphettning alltså fogats samman till en oupplöslig förening. I denna gestalt kan den alltså ögonblickligen framkalla, rena och färga de övriga metallerna, så att de avancerar till det renaste guldets natur.« Det finns åtminstone beskrivningar av denna fabulösa sten, och rentav från mycket berömda mäns sida; beskrivningarna är något så när överensstämmande, som om varje följande beskrivning stod på föregångarnas axlar. Raimundus Lullus jämför stenen med en karbunkel; i »Signatura rerum naturalium« uppger Paracelsus att stenen är tung, lysande röd som rubin, genomskinlig som kristall, men också formbar som harts och på samma gång spröd som glas; Helmont, kemist och paracelsiker, berättar att stenen, när han höll den i händerna, var ett tungt, saffransfärgat pulver, skimrande som grovkrossat glas (jfr Kopp, Die Alchymie, 1886, I, s. 82). Såväl silver och kvicksilver som de »omogna« metallerna, det vill säga bly, tenn, koppar och järn och de spröda metallerna som antimon, wismut, zink och så vidare skall, genomträngda av tinkturen, stenen, bli till guld. Denna förädling åstadkommes genom »projektion«, det vill säga genom att kasta tinkturen på den flytande metallen så att tinkturen, alltefter den uppnådda graden av renhet, kan expandera oädel metall till upp till trettiotusen gånger dess ursprungliga vikt (jfr Schmieder, Geschichte der Alchymie, 1832, s. 2). I alla sammanhang talar alkemisterna emellertid om denna utopiska, alltför utopiska klenod med en vördnad, som vida överträffar vad ett dylikt lukrativt metallunder kunde motivera och inte heller underlåter att närmare anspela på glädjebudskapet om en annan hörnsten och frälsare. På samma sätt som »materia prima«, alltså Mercurius, liknas vid jungfru Maria, [ 751 ] liknas stenen vid Sonen. Det kommer till ett »mottagande av den välsignade stenen«, Robert Fludd ( 13 ) kallar den för »grundstenen till det inre templet, på det att solens verk må fullbordas«, och Jakob Böhme prisar den som »fröet till ett rike, i vilket det inte ingår något annat element än Människosonen«. Och den senare har överlag utarbetat grundlinjerna för sin teosofi och teogoni i överensstämmelse med de alkemistiska operationerna; som om människan i den alkemistiska processen bara utförde vad Gud på liknande eller samma sätt gör i den oorganiska naturens själlösa skapelseliv (jfr Harleß, Jakob Böhme und die Alchymisten, 1870, s. 46 ff.). I sitt översvallande utbud av allegorier försmår Angelus Silesius( 14 ) minst av allt de alkemistisk-messianska: »Jag själv är metallen, anden är eld och härd, / Messias tinkturen, som förklarar (verklärt) kropp och själ« (Cherubinischer Wandersmann I, Sinnreim 103). Men lösenordet för allt detta förgudande av stenen och allt den leder till gavs av Macilio Ficino ( 15 ), renässansens nyplatoniker; hos honom möter vi för första gången de senare inträdande allusionerna och transparenserna. Fortfarande tveksamt beslöjade i en halvt gnostisk »Theologia Platonica«, på följande sätt öppet i traktaten »De arte chimica«: »Jungfrun är Mercurius, från henne föds Sonen för oss, det är stenen, genom vars blod de berörda lägre kropparna oskadda återförs till den gyllene himlen.« Samtidigt likställs de vises sten, det filosofiska guldet och den gyllene himlen genom denna text, som ordagrant eller barockt utsmyckad går igen i talrika alkemistiska rosenkreutzarskrifter. När Andreä säger: »Den röda tinkturen är purpurmanteln, som sveper den kommande konungen«, så är konungen såväl stenen som det himmelsk-jordiska guld han för ut ur världen. Den kemiska kiliasmen har på alla sätt utvecklats därhän, att kemi, röd tinktur, guld och paradis vid tidens ände verkar sammanfalla inom dess ram, ja, transmutationens verk gäller, i fullt utvecklad hybris, för att vara »laboratorium Dei«. Det är inte förvånande, att också alla andra myter, så fort de bara rymde metamorfos, nu föreföll möjliga att tolka i alkemistisk riktning. Kirke såväl som argonauternas färd, övergången av Röda Havet såväl som Herkules stordåd, kung Midas såväl som de [ 752 ] hesperiska trädgårdarna, Mose stav, förvandlingen av bittervatten till sockervatten, bröllopet i Kanaan: allt detta och mycket mer måste falla sten-dyrkarna i smaken. Mytiska förvandlingsarketyper har levt sig starkast kvar i alkemins yppiga allegorik, och om de olympiska gudarna i själva verket utandades sin sista suck som metalltecken, metallsjälar först på sjuttonhundratalet, så levde den persisk-judiska messiastron inte bara i sekulariserad form vidare i en dylik kuriös metallurgi. Inte heller enbart allegoriskt, utan symboliskt; ty förvandlingen till essens saknar den mångtydighet, som överför från en alteritas till en annan, vid sin målpunkt utmärks det av det allt inbegripandes entydighet och obestridliga fanatism. Guldet, lyckan, det eviga livet är inlåst i blyets fängelse; den fångne Kristus, guldentelekin hos alla ting och väsen, måste genom generalreformationen, för vilken alkemin är en liknelse, föras ut ur det givna tillståndets fängelse. Historieförbättring och världsförhärligande kom därigenom att sammanstråla, i den mån de inkorporerade ett organisk-oorganiskt frälsarmotiv. Andreä hade alltså sina skäl att lägga sig till med ett valspråk, som sannolikt var belysande redan för renässansens alkemi-fantast, nyplatonikern Ficino; ett gammalt valspråk ur de messianska »Oden Salomonis«, härstammande från Filon eller hans skola. Det lyder: »Bara den rene, förvandlad genom sin egen omvändelse, har den kraft som kan väcka döda och förmår upplösa, förnya och väcka de ämnen, vilka likt bly är försänkta i kaos. Genom det heliga vattnet, logos spermatikos, återför han dem till tillvaron och för dem renade framåt, tills allt lågt förvandlats till upphöjt.« Med denna sats karakteriseras den alkemistiska utopin - den djärvaste och mest mytologiska utopi, som överhuvud taget var möjlig inom tekniken - verkligen in toto; med överskridande till och med av »de omogna metallernas Kristus«. Betecknande är slutligen att den rene eller kataren, som förekom i »Oden Salomonis«, men saknas i medeltidens arabiska och kristna alkemi, på nytt framträder under reformationen som det i essensen, som är förbundet med »riket«. Den rene blir hos Paracelsus en kemisk Elias, »Elias Artista«, den samlade alkemins verk [ 753 ] blir den »stora maj« eller just »Riket«. Därav Paracelsus' (Buch Paragranum, kap.3) högst messianska men också kemisk-kiliastiska yttrande om naturen: »Den bringar ingenting i dagen, som fulländats på dess egen härd, utan människan måste fullända det, och denna fulländning heter alkemi«; - detta är världens septimus eller söndag, skapad av människan. Inte minst är inflytandet från Joakim av Floris och hans »tredje rike« synligt i all stenmystik under reformationen och barocken; det är först med honom och Ficino i förening, som grunden läggs för det alkemistiska rosenkreutzeriet med dess många förvecklingar.
Vare sig dimbildningen eller förvecklingarna kring tidens guldhunger kunde således vara mycket brokigare eller mer tillkrånglade. Men för att det enkla, entydiga i den alkemistiska önskedrömmen skall komma i dagen också i detta fall, skall ytterligare två tydligt joakitiska mutationsböcker från barocken (alkemins blomstringstid) dras fram; Sperbers »Traktat von den drei seculis«, publicerad 1660, och Nollius skrift »Theoria philosophiae hermeticae«, 1617. Sperber, en av de mest helgjutna kiliasterna, vill inte bara bevisa, »att ännu en gyllene tid väntar oss som den tredje och sista, och visa vad detta tillstånd kommer att gå ut på«, han utfärdar också löftet: »Det tredje evangeliet och konsten Alchymia skall träda fram i förening.« Nollius( 16 ), en systematisk lärjunge till Paracelsus och förföljd rosenkreutzare, förde »perfektionens verk« till en total klimax, relaterad till generalreformationen; de vises sten får här själv trappstegskaraktär, liksom själva framställningen av den, den blir naturens himlatrappa. Den kemiska klimaxen mot det slutliga riket lyder: »Verus Hermes, Portae hermeticae sapientiae, Silentium hermeticum, Axiomata hermetica, De generatione verum naturalium« och allra sist »De renovatione«. Vidare, gulddrömmen var utöver den metallurgi, i vilken den tekniskt sett var nedsänkt, överallt på samma gång verkligen ett slags befrielsemytologi. Den var aldrig mer än - i bästa fall - en mytologi, men också sällan mindre än en befrielsens dito. Ett fenomen som föremålens katarsis, samtidig med själarnas, förlorade inte sin alkemistiska huvudinnebörd från senmedeltiden till den klassiska periodens parabler, eller för den delen romantikens. Också Goethe, i [ 754 ] färglärans historia, när han kommer in på alkemisterna, anspelar på dessa sammanhang; han ger dem rentav ett slags kantiansk tolkning: »Förfogar man över de tre upphöjda idéerna gud, dygd och odödlighet, kallade förnuftets högsta krav, vilka inbördes står i den mest innerliga relation, så finns det uppenbart tre krav från den högre sinnligheten, som svarar mot dem: guld, hälsa och långt liv.« Alkemin har visst nog inte framställt något guld, kunde inte heller göra detta med sina fantastiska processmedel. Trots det ligger inte dess enda existensberättigande i rollen som förelöpare till den moderna kemin, och också dess mera närliggande projekt: omvandlingen av metallerna (elementen) verkar som plan inte längre grotesk i atomklyvningens och det periodiska systemets tidevarv. Groteskt var snarare att man i förra seklet, i Darwins århundrade med »arternas omvandling«, höll de oorganiska elementen själva för fixa och överhuvud taget inte förstod det helt identiska uttrycket: »mutatio specierum« (det uppträder första gången i alkemin). Men framför allt är, som det har framgått, alkemins projekt överhuvud taget inte uttömt med enbart de partiella omvandlingarna, åtminstone inte i det århundrade som föregick upplysningen. Inskriften på porten till denna beryktade tekniska önskedröm löd tvärtom inte så lite absolut: Jehi Or, varde ljus; - detta var alltså vad som låg i de fantastiska mutationernas horisont. Flertalet guldmakare var utan tvivel inte ute efter något annat än ständigt fylld penningpung, och förespeglade varken sig själva eller andra så mycket högre ambitioner. Men svärmarna på området, som satt framför samma ugn, och i allmänhet också frestades av utsikterna till gränslös tillgång på dukater, hade dessutom en naturens upphöjelse som sitt metamorfos-mål.


Irreguljära uppfinningar och »Propositiones« i barocken

Ut i det blå kunde man när som helst planera som man ville, också en smula tvivelaktigt. Men tekniska drömmar av mer solitt slag, inriktade på att utvidga verktygsuppsättningen, uppträder bara sparsamt före 1500. Hur anmärkningsvärda romerska akvedukter än är, kinesiskt [ 755 ] papper och krut (använt bara för fyrverkerier), egyptiska kranar: det var först med det kapitalistiska uppdraget, som också mera omfattande tekniska projekt sattes i rörelse. Visserligen finns det redan kring år 550 i Bysans planer på ett skepp med skovelhjul, som drives runt med hjälp av oxar vid ett vindspel; men det blev vid planen. Miniatyrer som illustrerade den medeltida Alexandersägnen demonstrerar redan ett slags undervattensbåt, med vars hjälp Alexander nedstiger i djupet och betraktar dess monster; men det var bara detta havsdjup som intresserade tiden, inte undervattensbåten av glas. Ett isolerat undantag utgör Roger Baco, den empiriske och naturvetenskaplige franciskanermunken på tolvhundratalet. I sin »Epistola de secretis operibus artis« profeterade han om vagnar, som sattes i rörelse utan dragdjur, »med otrolig hastighet«, och om flygmaskiner, »i vilka en människa, som sitter bekvämt och tänker sina egna tankar, slår luften på fåglars vis«. Men Roger Bacos uppfinningsdrömmar väckte inget intresse i ett samhälle, som var lika skråbundet-statiskt som fyllt av misstro mot allt vad natur hette. Det blev alltså först under renässansen, först i och med affärsintresset och vinststrävan hos den då framväxande kapitalismen, som den tekniska fantasin vann offentligt erkännande och understöd. Renässans och barock är tiden för de tekniska humbugmakarna à la Dr. Orfyréus, som vi har mött ovan, men framför allt för de praktiska och kompetenta projektmakarna. Dessa var mångsidiga personer, som prövade på litet av varje, mångfrestande dilettanter utan tillräckliga mekaniska kunskaper, men överflödande av patentdugliga infall. I spetsen stod Joachim Becher (1635-1682), en praktgestalt, som Sombart ånyo lyft fram i ljuset (jfr »Die Technik im Zeitalter des Frühkapitalismus«, Arkiv für Sozialwissenschaft, Bd. 34, s. 721 ff.), han var ett uppfinneriets söndagsbarn, som satte dussintals prototyper till världen, nya vävstolar, vattenhjul, urverk, ett termoskop, ett förfarande för att utvinna tjära ur stenkol, och så vidare. Hans bok »Närrische Weisheit und weise Narrheit oder ein Hundert so Politische als physikalische / mechanische und merkantilistische Concepta und Propositiones«, 1686, rumsterar ogenerat i de obegränsade, genom matematisk-mekanisk sakkunskap icke nedtyngda [ 756 ] möjligheternas rike. Denna sällsamma relation mellan dilettantism och teknik levde för övrigt vidare från renässansen och långt in på sjuttonhundratalet. En läkare, en teologistudent, en egyptolog, en arbetarpojke uppfann i denna tid asfalten, stickmaskinen, laterna magican, reglermekanismen för ångmaskinen, medan de stora naturforskarna, som Kepler, Newton, till och med Galilei mer hade tekniken som sidointresse. Det är bara två forskare: Guericke( 17 ), som uppfann luftpumpen, och Huygens( 18 ), som uppfann pendeluret, vilka intar samma ställning i både fysik- och teknikhistorien. Det kapitalistiska uppdraget var detsamma för tekniken och vetenskapen, men länge var tekniken fortfarande kopplad till hantverket, och det var nästan bara hos Agricola( 19 ) (De re metallica, 1530) som den praktiska verksamheten rankades lika högt som den teoretiska. Till detta kommer en annan sak, som avhöll flertalet av dåtidens uppfinnare från att skaffa sig matematiska och mekaniska kunskaper. Den magiska naturbakgrunden hade ännu på intet sätt brutit samman för dem; Paracelsus värld bet sig fast just i de teknologiska böckerna och levde kvar länge där. Framför allt i de verk, som sysslade med bergshantering; jordanden eller ett slags spökliv som pågick i djupet utövade den gången en lika naiv inverkan på teknologerna som den långt senare, i romantiken, åter tog diktarna och naturfilosoferna i sitt sentimentala grepp. Vättarna var demoner, som traktade efter bergsmännens liv, i djupets stigande vatten fanns en levande källande, medan de fallande vattnen, som måste lyftas, just av detta skäl gällde för döda vatten; kort sagt, också åt denna sida levde teknologin, inte bara alkemin, i en kvalitativ-magisk, inte kvantitativ-mekanisk värld. Det var nästan bara i Italien, det land som på den tiden nått längst i sin kapitalistiska utveckling, som uppfinnandet i ett tidigt skede var förbundet med kalkyl. Omkring 1470 ritade ingenjören Valturio en bil, benämnd »stormvagn«, med väderkvarnsvingar på sidan, drivkraften överfördes till vagnshjulen genom kugghjul, skissen var matematiskt genomarbetad. Och när Brunelleschi( 20 ) själv satte samman de maskiner, som var nödvändiga vid byggandet av hans florentinska domkyrkokupol, så handlade det om kombinerade hävstänger och sluttande plan i matematiskt överlägsen konstruktion. [ 757 ] Vad sedan den djärve teknikern Leonardo da Vinci beträffar, så är han den förste rent immanente, på kausalitet (»nödvändighet«) baserade uppfinnaren och forskaren överhuvud taget. Skarp iakttagelse och noggrann beräkning understödde hans mångsidiga planer; emellanåt med pionjärens misstag, men utan någon som helst dilettantism. Han gjorde exempelvis utkast till den första fallskärmen, den första turbinen (bevarad som skiss: »Skruvhjul i en vattenkanal«), den första planskilda korsningen (likaså bevarad som skiss: »Utkast till vägsträckningar, som ligger ovanför varandra«). Han studerade fåglarnas flykt, för att uppfylla den mänskliga drömmen om att kunna flyga, den äldsta av alla tekniska önskebilder: »Jag har för avsikt att låta den stora, konstgjorda fågeln företa sin första flykt; den skall slå universum med häpnad, fylla alla skrifter med sitt rykte; evig gloria skall vederfaras det bo, där den är kläckt.« Fågeln var tänkt att ta till vingarna i Florens, men det blev vid planen, Ikaros störtade inte ens, i så liten grad lyfte han från marken. Och det är ju så, att den matematiska mekanik, som Leonardo ville lägga till grund för sina uppfinningar, utvecklades först efter hans död. Vidare hade inte ens Leonardo, trots det matematisk-konstruktiva sinne, som är så utmärkande för honom, helt och hållet utträtt ur renässansens organiska naturbild. Tvärtom: »Blodets hav, som omger hjärtat, är det oceaniska havet, dess andhämtning och blodets tillväxt och avtagande genom pulsen är hos jorden havets ebb och flod, och värmet hos världens själ är den eld, som bor inne i jorden, och den vegetativa själen bor i de eldar, som från skilda orter på jorden andas ut i heta källor« (Richter, Literary works of Lionardo da Vinci, 1883, s.1000). Till och med Leonardo själv förhöll sig på så sätt mer »sympatetiskt« än kvantitativt till naturen, fastän, ja, eftersom han redan trodde den vara skriven i tal. Den samlade uppfinnarviljan i renässans och barock förblir ändå i allt väsentligt improviserande, i tron att uppfinnandet är en hemlighetsfull process, på samma sätt som i slutänden den natur, i vilken uppfinnandet inträder. Joachim Becher, som gällde för att vara sin tids största uppfinnargeni, talar själv med gripenhet om den gåva som inte kan köpas, den »Donum inventionis«, som kommit honom till del, [ 758 ] för honom är den inte knuten till professionell kunskap: »Här tas ingen hänsyn till person eller profession; kungar och bönder, lärda och olärda, hedningar och kristna, fromma och onda har alla begåvats med den.« Under lång tid byggde uppfinneriet fortfarande in i det okända och skaffade kunskap om detta först på så sätt, det skapade maskinens dittills aldrig upplevda, kompletterande arbetskraft, men ofta utan mer av medveten anslutning till det föreliggande än gåvan, den lyckliga handen och den slump, som blir gåvans smala lycka.


Bacons Ars inveniendi; den lulliska konstens fortlevnad

Också det medvetna uppfinnandet uppträdde först bara som dröm och plan. Så hos Francis Bacon, i hans »Novum Organon scientiarum«, 1620, och de där ännu rätt så allmänt hållna induktiva utsagorna. Där finns ett krav på experiment, operativt vetande kring naturlagar, avståndstagande från myten, förbehåll gentemot teleologiska förklaringar. Hantverkarens små trick försvinner, liksom hemligheter vilka bygger på enbart manuell färdighet eller slumprecept, för att inte tala om magisk-teosofiska bakgrunder. I sin posthumt utgivna skrift »Sylva sylvarum or a Natural History« talar Bacon i och för sig inte avvisande om alkemin, han håller guldframställning för möjlig, som ett mognande av de »lättare« metallerna, men han hånar de använda metoderna, särskilt den eftersträvade »projektionen« med hjälp av de vises sten, dessa »ynka droppar elixir«. Han förlöjligar detta, liksom allt som tilldrar sig plötsligt och underbart; därför kan också Bacons ofta anförda förbindelser till rosenkreutzarna sättas ifråga. Det är endast hans inriktning på ett »regnum hominis«, som har beröring med den »högre alkemin«, men riket var tänkt som naturbehärskning, inte som naturförhärligande eller som joakitiskt »tredje rike«. Till och med »Ars inveniendi« i »Novum Organon scientiarum« vill grunda både det teoretiska sökandet och det praktiska uppfinnandet helt på erfarenhet (i stället för på det utanförsinnliga) och på reglerad induktion (i stället för på bokstavstrogna deduktioner). Endast genom iakttagelse och sönderdelning skall det gå att skaffa kunskap om de »bestående egenskaperna«, de »primitiva formerna« hos alla ting; endast så skall man uppnå vetandets mål: [ 759 ] »framställande av artefakter«. Också kunskap om drömda uppfinningar i det förflutna skall vara till gagn för denna strävan, men väsentligen genom framhävande av sådana drag hos dessa drömmar, som en gång i tiden framstod som förmätna eller omöjliga i människors ögon och ändå ingick i deras tekniska dröm. Registret över förverkligade, men i synnerhet över oförverkligade planer skall också lämna nyttiga vinkar till uppfinningar, som hittills hade legat »bortom Herkules stoder«: men det är bara den verkliga experimentkonstens skepp förunnat att nå fram till hesperidernas gyllene trädgårdar. Bara på detta sätt besannas enligt Bacon de gamla sagorna, de förverkligas inte genom att traderas allt pratgladare, allt mer epigonalt, samtidigt som de trampar runt på samma fläck. Och lika lite som det oreglerade anteciperandet leder den grälsjuka ord- och deduktionsröran till resultat: »De hittillsvarande vetenskaperna har i sanning en slående likhet med fantasigestalten Skylla, som hade en jungfrus ansikte, men vars kropp övergick i ett skällande vidunder. Ty ser man till ansiktet däruppe, det vill säga: ser till deras allmänna satsbyggnad, så kan de visst ha ett tilltalande och förföriskt utseende, men kommer man in på de enskilda satserna, som i viss mån utgör vetenskapens alstringsorgan, så finner man att de ytterst mynnar ut enbart i strider om ord, liksom Skyllas kropp i skällande hundar« (Novum Organon, företal). Vetande är makt, också som makten att uppfylla, eller rentav ifråga om djärvhet överträffa de gamla uppfinnardrömmarna, ja, till och med magins drömmar. »Om magin ingår i förening med vetenskapen, kommer denna naturliga magi att stå för bedrifter, som förhåller sig till det förflutnas vidskepliga experiment som Caesars sanna bedrifter till de fiktiva bragder, som tillskrivs det runda bordets Arthur, det vill säga, som handlingar i förhållande till sagor, vilka på köpet drömmer med ett mindre mått än de förra bringar till utförande.«( 21 ) Uttrycket »Magia naturalis« stammar från en skrift av nyaristotelikern della Porta från renässansen och var redan hos denne riktat mot den tidens kabbalister och trolldomstroende. I enskildheterna demonstrerar Bacon visserligen i högre grad luckorna i det uppnådda vetandet än han fyller ut dem, och han levererar själv i högre grad desiderat än han bygger upp den »naturliga magin«. Likaledes är hans induktionsteknik, inriktad på att upptäcka de »primitiva formerna«, själv fortfarande långt mer [ 760 ] skolastisk än naturvetenskaplig. Han har också, vilket i samtidens ögon närmast framstod som efterblivet i denna »Novum Organon«, detta »Nova instauratio scientiarum«, betraktat matematiken som enbart ett appendix till fysiken och alls inte som dennas metodologiska grundval. Detta visserligen med den ännu helt och hållet organisk-naturfilosofiska motiveringen, att »matematikerna fördärvar fysiken«, eftersom denna »sysslar med det kvalitativa« (exempelvis med »värmets form«). Ändå pekade Bacon med ett oerhört förutseende, om inte på vägarna, så på de olika, den gången helt obeträdda kadrer och rum, i vilka just den moderna naturvetenskapen, med rent kausal-mekanisk teknik, skulle komma att utvecklas.
Att uppfinna kontrollerat och med inriktning är alltså en sak, som här förutsätter gången från det enskilda till det allmänna. Men hur solid den induktiva slutsatsen än må vara, vill och kan den ändå aldrig komma längre än till en mer eller mindre hög grad av sannolikhet. I sträng bemärkelse gäller den bara för summan av alla iakttagna enskilda händelser, inte för alla de övriga, icke iakttagna, till vilka den erhållna allmänna lagen utsträcks att gälla. Medan däremot just den av Bacon försmådda deduktionen leder till nödvändighet, åtminstone formallogiskt: om alla människor enligt översatsen är dödliga, så måste Cajus i sin egenskap av människa inte bara sannolikt, utan nödvändigt dö. Och vad detta slag av vetenskapsproduktion beträffar, så fanns det, som Bacon själv erinrar sig, redan i medeltiden, alltså på närmsta håll till Arthur och riddarna kring runda bordet, en ars inveniendi, som till och med förelåg i apparatform. Det var den så kallade lulliska konsten eller det deduktiva begreppets, syllogismens på teknisk väg framställda sjumilastövlar. För sådana verktyg: som verktyg för insikten, inte förändringen, hyste också den i tekniskt avseende så föga livaktiga medeltiden intresse. Den sällsamt rationalistiske skolastikern Raimundus Lullus framställde kring 1300 en apparat, med vars hjälp alla slag av deduktiv härledning skulle kunna upptäckas och kontrolleras. Apparaten (»Instrumentum ad omnis scibilis demonstrationem«( 22 )) bestod av ett system av koncentriska cirklar, och till varje cirkel hörde en begreppsgrupp som till ett eget rum. Genom att förskjuta dessa cirklar var det tänkt att man skulle kunna åstadkomma alla kombinationer [ 761 ] mellan subjekt och predikat, som överhuvud taget bara var möjliga; varvid antalet möjliga subjekt såväl som de möjliga grundpredikaten (predikabilier), följaktligen skivornas antal, hela tiden var detsamma. Det fanns på så sätt en figura Dei, som »inrymde« hela teologin, en figura animae, som »inrymde« hela psykologin, en figura virtutum med de sju dygderna och dödssynderna i omväxlande blå och röda kamrar (för detaljer se J. E. Erdmann, Grundriß der Geschichte der Philosophie I, § 206, 4-12; illustration hos Stöckl, Geschichte der Philosophie des Mittelalters II, 1865, s. 936). Den lulliska konsten ville på detta sätt ge en handledning i hur man fann fram till det hos varje föremål kategorialt bestämbara, vetenskapligt urskiljbara, förbindbara, bevisbara. Och Lullus hoppades just att vetandets kombinationsmaskin skulle inkretsa och uttömma all överhuvud taget förnuftigt möjlig transformation av kunskapen. Den demonstrerar bokstavligt talat ad oculus, så att den vetgirige också kan se, inte bara inse den ärkerationalistiska härledningen av de enskilda bestämningarna ur idéer. Allt detta med knappast möjliga deduktion, grundad på den aristoteliska topiken, men för den skull inte utan förbindelse med den plotinska, ja, den kabbalistiska läran om världens emanation ur idéer. Den högst häpnadsväckande apparaten kom i vart fall till stånd in facto, maskinen för en »ars magna« omfattande på en och samma gång ars inveniendi och ars demonstrandi, åskådliggjord i tecken, cirklar, skrifttavlor, om man såg till reduktionerna ett slags logiskt logaritm-ur. Giordano Bruno sökte förbättra den lulliska konsten genom att reducera antalet cirklar, Pico della Mirandola var den förste att förbinda den med den pytagoreiska talläran. Den borgerliga kalkylens behov av en räknemässig universalhärledning av allt givet ur en handfull logiska element eller principer (»primära sanningar«) förlorade aldrig den lulliska konsten ur sikte, åtminstone inte grunden för dess intention. Leibniz inledde sin bana med skriften »De arte combinatoria«, 1666, där han i anslutning till Lullus och Bruno behandlade begreppens förbindelsesätt som kalkylerbara; genom detta skulle det bli möjligt att demonstrera ett tankefel med samma tydlighet och invändningsfrihet som ett räknefel. Genom hela sitt liv sökte Leibniz komma fram till en giltig kombinatorik ur [ 762 ] ett »tankarnas alfabet«, med vars hjälp det skulle gå att så att säga mekaniskt finna fram till nya sanningar. Ytterst elementariserad lever denna »ars combinatoria« rentav vidare i mångfalden av räknemaskiner; men i alla händelser inte för att nå fram till nya sanningar, utan, vilket lyckades i den s.k. MANIAC-en (Mechanical and Numerical Integrator and Calculator), för att multiplicera två tioställiga tal på mindre än en tusendels sekund. Pascal konstruerade den första mekaniska kalkylatorn, med roterande hjul, idag har den aritmetiserade Lullus-drömmen vuxit ut till en hel tankeindustri, med hastigheten som magi. Också det nyaste amerikanska maskinväsendet, som tills vidare kulminerar i Norbert Wieners »Cybernetics«, för med sig ett element av Lullus' mekaniska infall i boet. Visserligen gick hans plan aldrig ut på dylika automatismer, också ett matematiskt »alfabet för tanken« låg, med tanke på tidpunkten för dess uppkomst, ännu under den lulliska konstens horisont. Med sin maskin hade Lullus från början tvärtom en - missionerande avsikt; uppfinningen var tänkt som ett slags deduktiv trosapostel. Han ville på detta sätt, genom maskinens ovedersägliga, från varje tankefel befriade demonstrationer, övertyga alla tvivlare om den kristna religionens sanning. Detta ändamål ligger visserligen också så långt man kan tänka sig från Francis Bacon och hans »naturliga magi«, ännu längre än från Leibniz. Bacon talar därför nästan med förakt om Lullus, och det inte bara på grund av själva den skolastiska mytologin, utan också på grund av den fantastiska deduktion och subsumering, i vilken dess hjulverk rör sig. Trots det skulle den lulliska uppfinningen på grund av sin teknicitet inte ha gjort en slät figur i Bacons »Ars inveniendi«, för att inte tala om: i hans utopiska instrumentsal (Theatrum mechanicum). Inte ens det lidelsefulla lovprisandet av induktionen står i vägen för detta; ty också Bacons induktion vill ju dessutom utforska »tingens grundform« och tillåter, fastän ordet deduktion avsiktligt utelämnats, i slutänden »nedstigande«, nämligen från lagen för formerna till det experiment, där deras självtillämpning träder i dagen. Först i denna, till skillnad från det renodlat empirisk-plana framgångssättet, når [ 763 ] den kontrollerade uppfinnarkonsten sin fulländning i Bacons ögon: »Vårt förfarande går därför inte ut på att ur experiment dra slutsatser om orsakerna och lagarna (causae et axiomata) och ur orsaker och lagar på nytt uppställa experiment. Denna metod befinner sig inte på ett och samma plan (neque in plano via sita est), utan stiger upp och sedan ned, först upp till lagarna, sedan ned till experimenten« (Novum Organon I, Aph. 103). I detta »descendendo ad opera« var »ars inveniendi« för Bacon likaledes ett stycke lullisk »ars magna«; riktad mot hobbyvetenskaparnas trial-, error-, och förnyade trialförfaranden, - inte bara de vidskepliga. Men vetandets mål var för de engelska projektanterna inte vetande för vetandets egen skull, utan - helt i linje med Marlowes Faust - makt genom vetande, ett nytt Atlantis, där allt tjänar människan, till hennes bästa.


Nova Atlantis, det utopiska laboratoriet

När här om hundra år kanhända
Ett luftskepp fyllt med grekiskt vin
I morgonrodnaden ses sakta vända -
Vem vill då inte styra dess maskin?
Gottfried Keller

Men den härd, där de nya nyttigheterna skall göra tjänst, ligger fortfarande långt borta. I Bacons fjärrdröm når skeppsbrutna en ö i Söderhavet, och konfronteras där med uppfinnande, sådant det bör vara. Det som på andra håll har inletts tvekande och utan styrning, förs på den »kloka ön« till sin fullbordan; ett eget naturforskande stånd sätter där oerhörda ting till världen. Bacons »Nova Atlantis«, 1623( 23 ), samma år som Campanellas »Civitas solis« utkom i Frankfurt, skulle enligt upphovsmannens plan besvara två frågor: den om hur det bästa forskningsinstitutet såg ut och den om hur den bästa staten såg ut. Den ofullbordade skriften besvarar bara den första frågan genom att skildra ett »Salomos hus«, luftigt, upplyst och omfångsrikt. Vad den vise konungen enligt sagan visste och kunde blir här utfört i verkligheten, i den mån det ligger inom ramen för mänsklig förmåga och är nyttigt för människan. Fåglarnas sång förstår man sig inte på, andarna citeras i inget sammanhang, men desto grundligare är kunskapen om den isop, [ 764 ] som växer på muren. Också de sägenomspunna kunskaperna hos Atlantis innevånare, med deras kanal- och bronskonster, som Platon berättar om i Kritias, är räddade åt eftervärlden. Men hos Bacon handlar det inte om förgången, utan om utopisk prakt, inte om förmykensk utan om eftergotisk tid. I sitt nya Atlantis låter han uppfinningar, som delvis ännu hör framtiden till, krönas med framgång genom att antyda dem med förbluffande antecipation. Om än enbart av resultatet, inte exempelvis vägarna som ledde dit, det mål författaren till en »Novum Organon« hade ställt upp för sig. En låg värdering av matematikens roll avhöll Bacon från att utmåla alstringen för sin inre syn, men visionen av frukterna är desto rikare. Bacons tekniska profetia har inte sin like; hans »Desideriebok« innehåller i grova drag den moderna tekniken, som antydd önskan, och den sträcker sig längre än så. »Vi förfogar över medel«, deklarerar chefen för det salomonska huset, »att framställa konstgjort regn eller konstgjord snö och konstgjord bergsluft. I drivhus avlar vi fram nya plant- och fruktsorter, vi förkortar mognadsprocessen, blandar djurarterna efter våra behov, mineraliserar våra bad, framställer mineral och byggnadsmaterial på konstlad väg.«( 24 ) Vivisektion förekommer också: »Först prövar vi alla gifter och läkemedel på djur, såväl farmaceutiskt som kirurgiskt.« Atlantierna är bekanta med telefonen och i inte mindre grad undervattensbåten: »Vi har medel så att vi på långt håll kan överföra ljudet genom rör och pipor och i spiralformiga (styrda?) riktningar (to convey sounds in trunks and pipes, ad magnam distantiam et in lineis tortuosis). Vi har skepp och båtar, som dyker under vattenytan, och på så sätt kan bemästra den grövsta sjöhävning.« Inte heller mikrofonen saknas: "Vi förvandlar svaga toner till starka, liksom vi kan försvaga och förkorta de starka«; Atlantis känner rentav, incredibile dictu, till den högst moderna fjärdedels-tontekniken: »Vi har harmonier av fjärdedelstoner (quarter-sounds, quadrantes sonorum) och ännu mindre svävtoner (Gleittönen).« Det finns kikare och mikroskop: »Vi har glas och inrättningar för att se små och obetydliga kroppar fullständigt och tydligt, som till exempel formerna och färgerna hos små flugor och maskar, korn och sprickor i ädelstenar; också iakttagelser i urin och blod, som i normala fall inte är möjliga, utförs på detta sätt.« Salomons hus [ 765 ] rymmer vidare flygplan, ångmaskiner, vattenturbiner och andra »Magnalia naturae«, »naturens stordåd«, i samspel med naturen och med överskridande av denna. På detta sätt är »Nova Atlantis« inte bara den första teknisk-reflekterade utopin; d'Alembert kallade skriften (som till den grad överbjöd sagornas egna önskemodeller) »un catalogue immense de ce qui reste à découvrir«. Bacons skrift är också framgent den enda utopin av klassisk rang, som tilldelar det bättre livets tekniska produktivkrafter avgörande rang. Men på ett sätt, som definitivt avviker från det verkliga livet, finns det ingen förbindelse mellan maskinvärlden och den ekonomisk-sociala världen i utopierna. Här kunde Bacons »Nova Atlantis« ha förtjänat en efterföljd, som på allvar hade avspeglat den tekniska utvecklingen och dess immanenta möjligheter. Utöver att de tekniska komponenterna inte har uppträtt som annat än utanverk i samtliga statsromaner, så har socialutopierna, vilket framgår tydligt hos Owen, ofta rentav varit efterblivna i förhållande till sin tids uppnådda tekniska nivå. Vid sidan av Bacon är det här på sin höjd Campanella, som utgör ett undantag, såtillvida som också han, om än utan Bacons mäktiga vett, drömmer om ofödd teknik, ja, om ofödd arkitektur. Nästan lika uppfinningsglad som Bacon lovar han i »Civitas solis«, att »utvecklingen av tryckpressen och magnetismen kommer att fylla de kommande århundradena med mer historia än världen kunnat förutse under fyra årtusenden«. Men Campanellas utopi skulle kunna bestå också utan dessa genombrott i den föreliggande naturen, i sin astrologiskt-statiska gestalt motsäger den dem rentav. Medan »Nova Atlantis« däremot i varje avseende vill ligga bortom Herkules stoder, vilket vill säga: befriat från den bindning som den givna naturen utgör. Bacons fragment, i dess tekniska optimism, vet inte ens längre av katastrofer, i det behärskade jorderiket finns inte längre slagregn och explosiva gruvgaser. De oväder, som uppfyller, inte naturen men väl den icke behärskade mänskliga historien, de olika varianterna på det brinnande Troja, kommer däremot inte på tal. Ödet verkar till den grad ha trängts tillbaka på rent teknisk väg, att Salomos hus redan tycks ha gjort processen kort med det, innan Salomos stat ens inlett sin utveckling. Frågan vad människorna skall göra med sin knowledge och power inom ramen för den [ 766 ] sociala natur, som Bacon, den störtade rikskanslern, i vart fall inte funnit fri från katastrofer, ställs ännu inte i detta fragment av Bacon, filosofen; kort före frågan om den bästa staten avbryts ju »Nova Atlantis«. Men det som skall stå i den oskrivna fortsättningen kan man, vad Salomos rike beträffar, i alla delar gissa sig till ur filosofens övriga skrifter. Man anar att det står i motsats till en allenarådande teknicism; ty Bacon är, i strid med den gängse uppfattningen, vare sig ren och skär utilist eller ren och skär empirist. Hur mycket han än prisar det aktivt uppfinnande livet, sätter han ändå det tänkande i första rummet: »Det ljusbringande går före det fruktbringande och är därför mer värdefullt.«( 25 ) Som riktig och hälsosam framstår för drömmaren i »Nova Atlantis« bara en jämvikt mellan det kontemplativa och det verksamma livet: »Det bästa är en förbindelse, som liknar konjunktionen mellan de båda högsta planeterna, Saturnus som fursten av det lugna betraktandet, och Jupiter som fursten av det verksamma livet.« Salomos hus ingår emellertid i ett rike där det äntligen råder lugn och ro: naturbehärskningen (i vilken bristen och katastroferna upphör att existera) är hos Bacon underordnad upprättandet av ett »regnum hominis«. Detta rike och detta mål för vetandet är hos Bacon fyllt med de förhoppningar, som den tidiga kapitalismen fortfarande, genom sitt frigörande av produktivkrafterna, kunde hysa för mänsklighetens del: »Vetenskapens mål är därför inte att tillfredsställa nyfikenheten, eller för den delen att skaffa pengar och bröd för dagen. Vetenskapen skall inte vara ett viloläger för den av nyfikenhet marterade anden eller en promenad för nöjes skull eller ett högt torn, från vilket man föraktfullt blickar mot marken, eller en borg för strid och tvedräkt eller en verkstad för vinningslystnad och ocker, utan en rikhaltig varubehållare, en skattkammare till ära för alla tings verkmästare och för mänsklighetens väl« (Novum Organon I, Aph. 81)( 26 ). Ur en värld fylld av farsoter, bristkriser, underproduktion, ur en värld till vilken den av Bacon så beundrade Montaigne hade ropat: Grâce à l'homme, skulle man uttåga till det överflöd, som föreföll tidigare utopier uppnåeligt bara genom att de förlades till en »paradisisk natur«, till det överflöd, som föregår regnum hominis på samma sätt som måltiden kommer före dansen. Planen för [ 767 ] »Salomos hus« har under tiden fyllts med tekniska högskolor och laboratorier, långt mer än Bacons drömmar förutsåg; men det är en god bit kvar till regnum hominis. Och också »frambringandet av artefakter« i Bacons bemärkelse, det inte enbart prometeiska, utan också artificiella framställandet, avskaffade inte de tekniska katastroferna i den efterföljande tiden. I den etablerade borgerliga ekonomin och samhället kvarstod visserligen kontakten med naturen, men den förblev abstrakt och oförmedlad så det förslog. Bacons stora grundsats: »Natura parendo vincitur«, natur besegras genom lydnad, förblev levande, men den kom i konflikt med intresset för att »utsuga« naturen, ett intresse alltså, som inte längre har något att skaffa med - och långt mindre står i förbund med - den natura naturans, som Bacon fortfarande känner och karakteriserar som »causa causarum«. På detta sätt kom den borgerliga tekniken, vid sidan av alla sina välsignelser, att anta ett till den grad kuriöst artificiellt-abstrakt väsen, att den mycket väl också, i många av sina listiga uppfinningar, fortfarande kan verka »onaturlig« och inte blott omänskligt förvaltad. »Salomos hus«, så verkar det, reder sig ändå inte utan Salomo, det vill säga inte utan naturvisdom. Denna rymmer, som all visdom, hänsyn till sin motpart, naturen; det regnum hominis som trots allt upprättats också i denna, inte bara över den, skulle då se sig ställt inför en lättare uppgift.

Noter:

  1. Den ungdomskittel med vilken Medea dödade Pelias.
  2. Jfr not 18, s. 549. Till not 18
  3. Julien Offray de La Mettrie (1709-51), fransk läkare och filosof, med "L'homme machine" den främste representanten för den franska upplysningens mekanisk-materialistiska tankeströmning.
  4. Johann Christian Hallmann (1640-1704), ledare för en studentteater i Breslau, senbarock dramatiker i Lohensteins efterföljd.
  5. Daniel Casper Lohenstein (1635-83), en av den tyska högbarockens dramatiker, skrev pompösa dramer bl.a. i Senecas efterföljd.
  6. Hoffmanns berättelser: Les Contes d'Hoffmann, fantastisk opera av Offenbach, där den tyske diktaren E.T.A. Hoffmann (1776-1822) är huvudpersonen.
  7. Karl Ludwig Reichenbach (1788-1869), tysk kemist och fabrikör; bl.a först att framställa kreosot ur träkolstjära
  8. Wilhelm Reich (1897-1957), österrikisk psykoanalytiker, flydde till USA vid slutet av 30-talet. Från Reich stammar begreppet "karaktärspansar" som ett uttryck för stelnad driftsenergi. I USA utvecklade Reich senare en "orgonterapi", och kort före sin död dömdes han till fängelse för kvacksalveri.
  9. Johann Valentin Andreä (1586-1654), från 1620 dekan i Calw nära Stuttgart. Staden fick inkvartera trupper och plundrades minst två gånger under trettioåriga kriget, efter den andra plundringen drog Andreä med de överlevande ut i Schwarzwald, där man livnärde sig under stora vedermödor; av 1500 invånare som återvände till staden dog hälften av pest första vintern. Andreä kämpade hårt under ett par decennier för att inrätta undervisning och återställa en sorts moralisk-sedlig "förkrigsnivå", 1650 var krafterna slut och han ansökte om avsked. Under sina studieår hade han studerat franska, italienska och spanska och läst klassiker på originalspråken, detta medan han beledsagade unga adelsmän på deras bildningsresor. Men Andreä som diktare blev inte känd förrän Sturm und Drang (Johann Gottfried Herder) och den tyska romantiken aktualiserade honom. Biografi i Ökumenisches Heiligenlexikon , Chymische Hochzeit på archive.org, moderniserad text: Hermetik International .
  10. veram sapientiam quae olim ab Aegyptiis et Persiis magia, hodie vero a venerabili fraternitate Roseae Crucis Pansophia recte vocatur lat.: sann visdom, som tidigare av egypterna och perserna kallades magi, men som idag av Rosenkreuzarnas ärevördiga broderskap med rätta kallas pansofi
  11. Jan Amos Comenius (1592-1670), tjeckisk "lärd" som tillbringade de sista fjorton åren av sitt liv i Holland, där han har ett eget museum. Comenius var en allvetande människa i tidens anda, som för eftervärlden främst förbinds med pedagogisk framställning, exempelvis i "Orbis Sensalium Pictus" (Den synliga världen i bilder).
  12. Antoine Laurent Lavoisier (1743-94), fransk kemist, den moderna kemins grundläggare, inte minst genom sitt studium av förbränningen, som vederlade flogistonteorin (1772).
  13. Robert Fludd (1574-1637), engelsk läkare i den paracelsiska traditionen. Efter fem vandringsår på kontinenten återvände han till England och blev (efter initialt motstånd) upptagen i London College of Physicians 1609, han skaffade sig också eget apotek, där han utförde alkemistiska/kemiska experiment. Fludd var en talesman för rosenkreuzarna i flera tidiga pamfletter och försvarsskrifter. I "Tractatus Theologo-Philosophicus" lämnar han en mystisk och alkemistisk redogörelse för skapelsen. Doctor Robert Fludd, av Sharon M. W. på The Alchemy Web Site.
  14. Angelus Silesius ("den schlesiske budbäraren") (Johann Scheffler, 1624-77), tysk mystiker, diktare, läkare. Pseudonymen antog Scheffler vid sin övergång till katolicismen; han mobilierades i fortsättningen för den schlesiska motreformationens arbete och utsattes själv för hårda attacker från protestantiskt håll. "Cherubinischer Wandersmann" utgavs först under titeln "Geistreiche Sinn- und Schluss-reime, zur Göttlichen Beschaulichkeit anleitende" (1657), det var först andra upplagan som bar titeln "C. W." Verket är en sekvens av epigramm på alexandrin, där den koncisa, tillspetsade formen avkastar en del poänger. Till Cherubinischer Wandersmann ", tysk text. Catholic Encyclopedia bekymrar sig mest över huruvida Scheffler hade kvietistiska och panteistiska tendenser, bäst behandlas Silesius av litteraturvetarna: Till kort biografi .
  15. Macilio Ficino (1433-99), italiensk filosof och humanist, sökte förena filosofi och kristen tro. F. verkade för kunskapen om Platon i den italienska renässansen, bl.a. ledde han Cosimo av Medicis Platon-akademi i Florens från starten 1459. (Att sprida kunskap om Platon betydde i denna tid primärt att tradera nyplatonism i Plotinos och Porfyrios tappningar). Ficino lyfte också fram den dittills okände Hermes Trismegistos, men trodde att han var en gammaltestamentlig profet.
  16. Heinrich Nollius (1582-1626), aristotelisk/luthersk skolfilosof och paracelsisk hermetiker, som försökte medla mellan dessa bägge inriktningar, inte alltid med förståelse eller sympati från sin lutherska omvärld (Giessen i Hessen, till sist Marburg). Paracelsus och Jakob Böhme har var för sig lagt ut texten kring "signatura rerum" som avslöjare av väsen; med de hermetiska konsternas hjälp (främst alkemin) förespeglar Nollius ett tillgängliggörande av "intimus rerum", tingens inre. Jag upplever honom som en konsekvent, synnerligen logisk och tillgänglig hermetiker, men han skriver naturligtvis på latin, man får läsa honom i översättning.
  17. Otto von Guericke (1602-86), tysk, mångsysslande "uppfinnare" under barocken, excellerade i spektakulära "demonstrationsförsök". Borgmästare i Magdeburg, i svensk tjänst efter Magdeburgs förstörelse (genom svenskarna) 1631 (jfr Blochs anmärkning om barockens tjänstemän på s. 788). Han är mest känd för sin luftpump och de evakuerade "Magdeburgska halvkloten".
  18. Christiaan Huygens (1625-95), holländskt universalgeni, med tusen järn i elden; särskilt känd för sina insatser på optikens område. Många bemärkta naturvetare sökte sig till hans föreläsningar i Paris, för Leibniz betydde de mycket.
  19. Georgius Agricola (Georg Bauer) (1494-1555), stadsfysikus och borgmästare i Chemnitz, en av bergsvetenskapens tidiga grundläggare med "De re metallica libri" från Deutsches Museum. (1556). Boken är ett genombrott för en praktiskt inriktad, ingenjörsmässig hållning till naturen, här finns ingen alkemi, och Agricola påstår sig ha prövat varje metod och process som han beskriver. Också pedagogisk-didaktiskt är "De re metallica" banbrytande; mer än 270 träsnitt illustrerar verket. Till Agricola Quincentennial av Richard Busch.
  20. Filippo Brunelleschi (1377-1446), florentinsk arkitekt och skulptör. Fullbordade kupolen till Florensdomen 1420 - 34; detta arbete har räknats som ett av renässansens genombrott inom arkitekturen och påverkade i sin tur Michelangelos kupolkonstruktion till Peterskyrkan i Rom.
  21. Den engelske Bloch-översättaren (Basil Blackwell, Oxford, 1986) noterar här: 'The advancement of Learning', Bacon's works, ed. Spedding, Vol. III, p. 361. Bloch is using an inferior German translation of Bacon. His quotation suggests natural magic can perform great deeds, combined with science, whereas Bacon's original states that it is inferior to real truth and knowledge. In Bloch's version natural magic is thus compared with the true deeds of Caesar, whereas in Bacon it is compared to the legends of Arthur, i.e. exactly the reverse. Till The Works of Sir Francis Bacon på Anniina Jokinens webbsida. Här hittar man allt. Till The Essayes or Counsels, Civill and Morall, of Francis Bacon (1601) från gutenberg.org.
  22. instrumentum ad omnis scibilis demonstrationem, lat.: ett instrument för demonstration av allt vetande
  23. Här har den engelska övers. följande kommentar: The first edition of Bacon's 'New Atlantis', edited by William Rawley, actually appeared in 1627 appended to the 'Sylva Sylvarum'. There is some doubt as to its actual date of composition. Spedding suggests it was written in 1624.
  24. Här konstaterar den engelska övers.: Bloch gives a direct quotation here, but the unreliable translation he is using has again condensed the original. The full text...may be found in Spedding's edition, Vol. III, pp. 157-62.
  25. Detta är aforism 70 i "Novum Organon"; i den engelska övers. citeras den: "So must we likewise from experience of every kind first endeavour to discover true causes and axioms; and seek for experiments of Light, not for experiments of Fruit."
  26. I den engelska övers. finns här följande not: Bloch quotes a much longer passage here, again from an unreliable translation. After the first sentence, it bears no relation to Bacon's Aphorism 81. Det problem, som kommer i dagen i noterna 15 - 19 uppträder också - men inte lika uttalat - när man ställer tyska Bibelcitat hos Bloch mot de svenska, och här har den tyska översättningen ändå i långa stycken varit vägledande för den svenska! De eländiga Aristoteles-översättningar, som den tidiga arabiska filosofin fick hålla tillgodo med, är en annan aspekt av samma problem. Utan araberna hade Aristoteles inflytande på europeiskt tänkande varit avsevärt mindre, och kommit senare, och vänder man sig till Bloch när det gäller Bacon, är man ute efter hans specifika, unika Bacon-förståelse, som är övergripande, på intet sätt avhängig av detaljuppfattningens halt.

Länkarna kontrollerade och korrigerade 30.9.13. Översättningen reviderad 19.01.24, länkarna kontrollerade och programmeringen genomgången samma datum. Den svenska översättningen läst rakt över och på nytt reviderad den 01.03.24, en andra läsning med ny revision 25.04.24, en ny länk (Nollius). De interna länkarna kontrollerade och korrigerade 09.03.24.

  • Översättarens förord till Principen Hopp
  • Principen Hopp, fjärde delen (680-729)
  • Pricipen Hopp, fjärde delen (767-807)
  • Innehållsförteckning för "Principen Hopp"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Principen Hopp"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för PH och UA
  • Tillbaka till startsidan