II. ICKE-EUKLIDISK SAMTID OCH FRAMTID, DET TEKNISKA ANSLUTNINGSPROBLEMET



Också planer måste drivas på

[ 767 ] Den finns ingen inre drift som i sig manar till uppfinnande. I alla sammanhang måste det till ett uppdrag, som gjuter vatten på de planerade hjulen. Varje verktyg förutsätter noga definierade behov och har som sitt bestämda syfte att tillfredsställa dessa; annars skulle det inte finnas där. Just på detta fält är hungern alltings begynnelse, de tidigaste verktygen är de som är till för jakt och fiskafänge, jaktverktygen tjänade samtidigt som vapen. Plogen, uppfinningen av konsten att spinna och väva, krukmakeriet: också om en del av detta [ 768 ] har försetts med ornament, så har utsmyckningen ändå ingenstans varit primär, eller så har den som ett förment magiskt tecken själv tjänat ett nyttigt ändamål. Och till dags dato har uppfinnaren, också när han är drömmare, förblivit en praktisk varelse. På samma gång är han i högre grad än varje annan andlig producent medveten om att han inte är ett hjul, som rullar av egen kraft. Om de engelska gruvorna inte hade stått inför hotet att fyllas med vatten skulle Watt, som så många andra före honom, förgäves ha riktat blicken mot den pysande tekitteln( 1 ), den redan i förväg sagoaktiga. Och utan samhälleligt uppdrag, exempelvis genom en inre kallelse, skulle bilden av stickmaskinen eller ånghalningen av fartyg aldrig ha blixtrat fram i någon enda uppfinnares sinne, lika lite som uppfinningen av konstgjorda råvaror eller till och med av atombomber skulle ha gjort det i våra dagar. Misskända uppfinnare är därför, på ett särskilt tydligt sätt, sådana som kommer för tidigt eller också, som i dagens stagnerande västekonomi, för sent. Här finns det bara två slag av infall, sådana som kan tas emot, och sådana, som inte kan tas emot; de senare kommer inte väl till pass ens som utkast. En uppfinnare kan inte göra något som helst överflödigt, inte heller har han någonsin hyst planer i den riktningen.


Senborgerlig strypning av tekniken,
militärtekniken undantagen

Det borgerliga uppdraget åt uppfinnandet har under längre tid tacklat av på ett betecknande sätt. Före den senaste krisen var produktionen för stor för att kapitalet skulle kunna hantera den. Det kom till hungersnöd, inte på grund av missväxt som i forna tider, men på grund av att magasinen var för fulla. Som uppenbart och bekant är, har den privatkapitalistiska ekonomin själv blivit till boja för den produktion, som den en gång frigjorde från sina bojor. Ingenting utöver nya medel att döda är av intresse, kort före kriget och så länge det pågår, krigstekniken blomstrar, den fredliga tekniken blir ett påhäng på den. Ett andra motiv fogar sig till denna strypning, ett som kommer från diametralt motsatt håll, nämligen det socialistiska. Socialismen har idag ett starkare intresse av att förändra ett efterblivet samhälle än av att förändra en hur som helst avancerad teknik, som utan vidare låter sig övertas. [ 769 ] Tekniken är redan kollektiv: av den individuella verkstaden, där mästaren arbetade ihop med ett fåtal gesäller, har för länge sedan blivit en fabrik med hundratals och tusentals anställda. Men fabrikens ägare, som inte är direkt involverad i produktionen, är fortfarande allt igenom enskild, individuell - och detta av samhälleliga skäl, inte tekniska. Det är ju just motsägelsen mellan mognadsgraden, liksom den för länge sedan kollektiva produktionsformen, och den föråldrade privatkapitalistiska tillägnelseformen, som i särskild grad utmärker den kapitalistiska ekonomins brist på logik. Tekniken är, i den mån den representerar livsmedels- och inte dödsmedelsteknik, cum grano salis själv redan socialistisk; den har således mindre behov av att göra upp planer för framtiden än samhället har. Allt detta samverkar till att göra tekniska utopier långt mindre upphetsande än på Jules Vernes tid. Inte bara för att det vimlar av falska fåglar på himlen, med vilkas hjälp man reser jorden runt på avsevärt kortare tid än åttio dagar, utan framför allt för att det, också i utopiskt avseende, inträtt ett temporärt teknikmoratorium. Uttrycket teknikmoratorium härstammar från den långa krisperioden före andra världskriget och är såtillvida långt sakligare än det produktionsjubel, flyktigt föranlett av ett så kallat Wirtschaftswunder( 2 ), som har sin rot i det andra världskriget (och alltså är därefter). Överflödskrisen, monopolkapitalismens mer än cykliska öde, motarbetar hela tiden det gröna ljus, det uppdrag, som kapitalet under sin progressiva period utfärdade åt den tekniska djärvheten. När man jämför med uppfinningstempot mellan 1750 och 1914 är och förblir skillnaden slående; ingen investering i dagens värld känner sig heller ens tillnärmelsevis så elektrifierad. Och jämfört med den industriella revolutionen och artonhundratalet går det berömda tekniska tempot, förändringar på det civila livets område, snarast framåt som en postdiligens, helt i strid med det första intrycket och all propaganda. Vad blev inte en gång av den gamla papinska grytan, när kapitalet hade intresse av att låta ångan prestera arbete. Och vilken sträcka tillryggalades inte på kort tid från Newcomens ångmaskin, som knappt ens dög till att länspumpa en gruva, till Watts ångmaskin med slid, excenter, svänghjul och alla dess industriella konsekvenser. [ 770 ] Vad blev inte en gång av forntidens gnidna bärnsten, och av magneten, när intresset för den elektriska arbetskraften trädde vid sidan av intresset för ångan. Och vilken kraftfull centralpunkt blev inte magneten i dynamomaskinen, vilka förändringar satte inte detta induktionselektriska väsen i rasande fart till världen, en värld som fortfarande hyste ambitionen att frigöra produktivkrafterna. Trettio år efter öppnandet av den första järnvägssträckan var Europa belagt med skenor kors och tvärs, och det tog inte ens så lång tid efter uppfinnandet av de första induktionselektriska apparaterna, förrän det knappt fanns en by som inte hade telefon och inte en stad utan elektricitetsverk. Medan däremot atomenergin, vår tids nya, väldiga upptäckt, säkert mer omvälvande än ångkraft och elektricitet sammantagna, av amerikanska tekniska tidskrifter betecknades bara som »the next century's power« när det blev tal om dess användning utanför atombomben. Eftersom vårt århundrade inte ens har kommit halvvägs vid tiden för denna profetia, skjuts den revolution, som vilar på den nya produktivkraften inte ens på barnen, utan på barnbarnen: Sovjetunionen har däremot uppfört det första kärnkraftverket. Bakom USA:s obeslutsamhet ligger ingalunda sakliga svårigheter, ty det var ju här som atombomben framställdes först, påeldad av det imperialistiska uppdraget. Bakom tvekan ligger snarare ett samhällstillstånd, som inte längre har ett gott förhållande till det tekniska ryktets flygande örnar, för att tala med artonhundratalets tunga. Trots den avlänkning, som det tekniska framsteget eller bättre: lovprisandet av det tekniska framsteget leder till på det ideologiska planet. Trots utsikten till att också olje- och kolkapitalet tillägnar sig atomenergin, för att kapitalistiskt kanalisera den på gott och ont, så länge det bara går. På grund av fruktan för fortsatt överproduktion fördröjs också utvecklandet av uppfinningar, som har sett dagen ljus för länge sedan, även om det inte kan blockeras för all tid. Kemin fortsätter således att uppfinna surrogat, en process som inleddes på artonhundratalet med framställningen av indigo på konstlad väg. Den skapar gummi, olja, textilier på syntetisk väg, bryter sig till och med in i stål och cement, av det nya materialet »plastic« kan man antagligen pressa hela bilar, baka lyftkranar, järnvägar, hyreskaserner, skyskrapor. [ 771 ] Bortom flygplanet hotar eller fascinerar den äventyrliga raketdriften, med »försörjningsraketer«, »flerstegsraketer«, »ytterstation« (konstgjord jordmåne); detta så mycket mer omöjligt att hejda som just dylika ting rymmer en inbjudan till imperialistiska krigsintressen. Men trots detta lyser det förra århundradets installations- och industrialiseringstempo med sin frånvaro; språnget från postdiligensen till järnvägen var ojämförligt mycket större när man ser till förändringen av levnadsförhållandena än steget från järnvägen till flygplanet. Varvid man inte ens behöver tänka på det bombregn, i vilket flygplanet uppenbarat sig för de flesta, och väl också befordrat dem vidare, till en annan värld. Senkapitalets latenta maskinstorm motverkar överallt det edisonaktigas framåtriktade rörelse, fastän detta, när det väl en gång satts i rörelse, inte låter sig hejdas så lätt. Men sammantaget: uppfinnandet genomsyras på nytt av verklig utopi först när en behovsekonomi härskar i stället för en profitekonomi. När socialismens grundsats: maximal behovstäckning på den mest avancerade teknikens nivå, äntligen har avlöst kapitalismens: maximal profit. När konsumtionen kan ta emot alla produkter, och tekniken, utan hänsyn till risktagning och privat räntabilitet, åter står där med ett uppdrag, som manar till djärvhet, utan all imperialistiskt gynnad demoni.


Avorganisering av maskinen
Atomenergi, icke-euklidisk teknik

Detta ligger så mycket närmare til hands, som det finns en rörelse i annan riktning under dagens hårdnade yta. Den siktar längre än till substitut, även om det sökta under vissa omständigheter kan finnas också bland dessa, nämligen i kretsen av det inte längre framvuxna, utan konstgjorda eller alltför konstgjorda. Det icke framvuxna tog sin början redan när människorna uppfann hjulet, som ju inte finns på deras kroppar. I övrigt uppstod verktyg och maskiner genom efterbildning av kroppens lemmar, hammaren är näven, mejseln nageln, sågen tandraden och så vidare. Men ett stort framsteg infann sig först, när man övergav detta, när maskinen började lösa sin uppgift med egna medel. Symaskinen arbetar inte efter handsömmens princip, sättmaskinen inte som handsättningen; flygmaskinen [ 772 ] är inte en efterapad fågel, dess bäryta är tvärtom orörlig, och dess propeller är inte en vinge. Bara i ångmaskinen och lokomotivet kvarstår ett ytligt intryck från den gamla organiska ordningen. Väsande, kokande, flåsande, med vevstakar som armar på sidorna; man kan fortfarande få barn att leka lokomotiv på detta sätt. Och hur organisk-förtrogen kan inte till och med den beskrivning vara, som Josef Conrad( 3 ) låter komma maskinrummet till del i »Tyfon«, de bleka, långsmala flammorna på den blankpolerade metallen, de oerhörda vevslängarna, som dyker upp ur golvet, och sjunker tillbaka, de starkt ledade vevstakarna, erinrande om benen i ett skelett, som låter vevslängarna störta i djupet, på nytt drar fram dem: »Och djupare in i halvmörkret gled andra stänger betänksamt fram och tillbaka, tvärstycken nickade, metallskivor gned de glatta ytorna mot varandra, långsamt och milt, i en underbar blandning av ljus och skugga.« Dylikt framstår i sina uttrycksfulla och ofelbara rörelser fortfarande som konstgjord organism eller framvuxen mekanism. Men den teknik, som utvecklats under vårt århundrade, uppvisar allt mindre likhet med mänskliga lemmar och mått, och ångmaskinen sänder bara en sista hälsning, en skenbar hälsning till det gamla organoida sammanhanget. Retorten är inte längre en blandningskanna, eller ett baktråg, i vilket tillgängliga, givna ämnen kombineras och ombildas till skapelser, som inte ligger så långt ifrån komponenternas former; och jättemaskinen avstöter den sista organlikheten. Stänger, axlar, lager, kullager, hjul, kugghjul, transmission och alla andra maskinelement var ju redan det avorganiserades begynnelse, och i än högre grad gäller detta för kombinationen av dem, för arbetstransformatorn maskin. Ja, i maskinen är inte bara den organiska ledlinjen ombruten, också ett annat brott eller tvång banar sig här väg, ett brott i själva den fysikaliska ledlinjen. Maskinen på det hela taget, definierade Reuleaux( 4 ), »är en förbindelse av motståndskraftiga element, som är så inrättade, att mekaniska krafter med deras hjälp förmås att under bestämda förutsättningar uträtta arbete«. Fastän denna definition, präglad av artonhundratalets tänkesätt, [ 773 ] utelämnar alla mänskliga finalbeteckningar, det vill säga det samhälleliga, icke naturmässiga ändamål, för vars uppnående mekaniska krafter underkastas tvång, så framgår i alla fall: maskineriet är själv redan en onaturlig företeelse, ett slags onaturlig fysik. Och inom ramen för denna bara tilltar avstötningen från det givet naturaktiga; organprojektionen överges eller transcenderas i växande grad. Elloket är en koloss ur ingenmansland, och raketen, som skjuter upp genom stratosfären, förhåller sig inte ens till fågeln som propellern med bärplan, utan som en meteor. För att inte tala om den teknik som blir möjlig med utgångspunkt i de hittills mest avlägsna kraftkällorna, de subatomära, och de transformatorer, i vilka dessa stoppas in. Därmed överges inte bara organprojektionen, utan delvis också den i vart fall tredimensionella-mekaniska värld, där ellok, dieselmotor och raket fortfarande har sitt tillhåll. Det är den åskådlig-klassiska mekaniken själv som får stryka på foten: i elektronen »ser det överhuvud taget inte längre ut«, elektroner och protoner är inte längre som den gamla fysiska världens material. Även om de ingalunda, som deras idealistiska interpreter påstår, är »matematisk-logiska strukturer«, så har dock det som en gång i tiden hette eter, och som så lång tid ledde till gasföreställningar, blivit en synonym för det n-dimensionella fältet, det elektromagnetiska strukturfältet. Om det redan inom kapitalismens ram skulle uppstå en sann strålningsindustri, eller - och där avtecknar den sig redan för fredliga ändamål - om så skulle bli fallet i Sovjetunionen, så läggs förvisso ännu ett stort stycke avsked från den klassiska mekaniken och dennas projektion till den övergivna organprojektionen. Den klassiska mekaniken tillhörde och tillhör vårt mesokosmiska åskådningsrum, beläget mellan det omänskliga »fyrdimensionella världskontinuet« och »atomrummets« omänskligt förverkligade avgrund. Men eftersom den framtida tekniken väsentligen torde komma att hämta sin kraft ur subatomära impulser, alltså ur just detta groteskt dimensionerade atominre, så förhåller den sig till den hittillsvarande tekniken som något, som utnyttjar en helt annan värld och är översatt och förflyttat till denna. Den teknik, som framtiden kan tänkas bjuda på, förhåller sig inte enbart som den trådlösa telegrafen till den akustiska bordsklockan, nu kan godtyckliga delar [ 774 ] av den jordiska materien dessutom överföras till fixstjärnemateriens tillstånd med hjälp av bestrålning; det är, som om fabriker omedelbart skulle stå inför solens eller Sirius energiorgier. Vid sidan av den syntetiska kemi, som framställer råvaror, vilka är billigare och emellanåt bättre än naturmaterialen, träder i atomfysiken ett slags analytisk energivinst, som överhuvud taget inte är av den jord, med vilken vi hittills varit förtrogna. Förutsättningen är visserligen ett samhälle, som kan bära produktivkrafternas omvälvning, och hit hör också natur av det slag, som fött fram redan det gamla samhället ur naturens grund.
En fortfarande inte helt trygg väg beträddes när man lyckades sönderdela ämnen med hjälp av strålning. Man hade sedan lång tid tillbaka antagit, att en kropps gasformiga tillstånd inte var den yttersta slutstationen. Åt detta yttersta av honom själv anade, men dock inte experimentellt bevisade tillstånd, gav Faraday namnet »strålande materia«. Raden av häpnadsväckande upptäckter är bekant, den förde från katodstrålarna( 5 ) till röntgenstrålarna, vidare till becquerelstrålarna( 6 ) och därifrån till den så kallade radioaktiva strålningen, utsänd genom självsönderfallet hos ett av de tyngsta grundämnena, uranet. 1919 lyckades Rutherford genomföra den första atomklyvningen och frigjorde därigenom klyvningsenergin på konstgjord väg, även om det fortfarande var fråga om en försvinnande liten mängd. Rutherford trodde ännu inte, att det skulle gå att skapa en praktisk energikälla av atomsönderfallet, men den energi som kunde utvinnas var redan teoretiskt känd: ett gram radium-emanation rymmer 160 miljoner hästkrafters arbetsförmåga, en kraft, som räcker för att driva ett skepp med tusen tons last sexhundra sjömil. Enligt relativitetsteorin är energin E hos en kropp i vila med massan m: E = m.c 2 , där c står för ljusets hastighet. c 2 är ett oerhört stort tal, och dess multiplikation redan med den minsta massa vittnar om förekomsten av bunden energi av kosmiska mått i varenda gråsten. Och atombombens framgångsrika praxis, den så skändligt perverterade förelöparen till de subatomära produktivkrafterna, gav alltså prov på samma slag av grundenergi, som bygger upp världsalltet, håller det igång och kan förstöra det. Neutronerna i den exploderande [ 775 ] uranbomben hade en hastighet på 10,000 kilometer i sekunden; en alltigenom ojordisk orkan på världens fundament, och den släpptes fri av människor. För grundämnena 95 och 96, som tills vidare används vid framställningen av atombomben, föreslogs namnen »Pandemonium« och »Delirium«, men de har under tiden ersatts med namnen »Americium« och »Curium«; det delirium som finns i kärnreaktionen är ju uteslutande imperialistiskt. På samma sätt som kärnreaktionen på solen skänker oss värme, ljus och liv, skapar atomenergin, i ett maskineri av annat slag än atombombens, i fredens blå atmosfär, blomstrande landskap av öknen, vår där frosten förut härskade. Några hundra kilo uran och torium skulle räcka till för att få Sahara- och Gobiöknarna att försvinna, förvandla Sibirien och Norra Kanada, Grönland och Antarktis till Rivieror. De skulle räcka för att i små burkar, höggradigt koncentrerad, färdig för bruk tillhandahålla den energi åt mänskligheten, som annars måste utvinnas under miljontals arbetstimmar. Med allt detta skulle avorganiseringen av tekniken, en inte längre euklidisk teknik, i samma andetag vara genomförd in i de mest avlägsna vrår; från vår mesokosmiska värld skulle den luta över i en oföreställbart annorlunda värld, inte bara subatomär, utan också makrokosmisk. En närliggande framtid som efter bästa förmåga, nämligen genom ingenjörspraxis, också förmår åskådliggöra kvantteorin och det hållbara i relativitetsteorin, den nya gravitationsteorin, överför de möjligheter som ligger i en icke-euklidisk teknik - och det är dessa strålningsindustrin söker utnyttja - från den fantastiska sfären till nästan solida utsikter, utsikter som redan avtecknar sig. Man skulle rentav kunna tänka sig att överföra rums-tids-förhållandet i Einstein-världen på vår egen, det skulle då komma till paradoxer, som inte bara överbjuder alla tekniska romanvisioner, utan hart när också den gamla magins modellböcker. Utanför vår tredimensionella värld, eller allmännare: i alla rum med jämnt dimensionstal skulle rum förbli ljusa, också om ljuskällan var försvunnen; något som skall gå att härleda ur ljusets vågekvation, så snart den överförs till att gälla för ett n-dimensionellt rum (jfr Herm. Weyl, Philos. der Mathematik und Naturwissenschaft, 1927, s.99). De [ 776 ] matematisk-fysikaliska lagarnas likgiltighet för dimensionstalet upphör på ett djupare plan; något som inte är möjligt i den tredimensionella-klassiska mekaniken kan på så sätt vara giltigt, bli tekniskt möjligt. Det senare så att det åtminstone inte längre är absolut uteslutet; den inledda utopin för en icke-euklidisk teknik har redan utomordentligt långt framskjutna gränser. Till gengäld löper man visserligen också den nämnda risken att hamna i allt större konstgjordhet, allt större överhäng in i ett matematiserat ingenmansland. Och just denna konstgjordhet är samtidigt den i slutänden allt tydligare framträdande negativa sidan hos brottet i själva den åskådlig-fysikaliska ledlinjen. Ett negativt element, som vid denna slutpunkt likaledes annonserar ett förestående omslag i den i sig ytterligt viktiga, ytterligt progressiva utvidgningen av det tekniska rummet. Men detta omslag kommer bara inte att kunna äga rum utifrån den borgerliga relationen till människor och till natur, det vill säga med de komponenter hos naturförhållandet, som är förbundna med den borgerliga ideologin och därför delar all övrig abstrakthet (främlingskap) i det borgerliga materialförhållandet. I stället kommer ett inte längre imperialistiskt samhälle, på samma sätt som det humant förvaltar atomenergierna, också att förmedlas med detta icke-euklidiska material - hur detta nu må gestalta sig - som ett material befriat från sin sista rest av främmande karaktär. Med abstraktheten sammanhänger också det den bristande åskådlighetens egendomliga patos, som utmärker all icke-euklidisk fysik fram till våra dagar. Därmed avses inte bristande åskådlighet i trivial bemärkelse, nämligen den självklara, som utmärker alla företeelser utanför det tredimensionella åskådningsrummet. I stället avses det andra slag av bristande åskådlighet, som är liktydigt med bristande förmedling mellan det oavhängiga objektet och det tänkande subjektet, mellan det tänkande subjektet och det oavhängiga objektet. I den mån en icke-euklidisk fysik fortfarande, trots ständig rekurs på iakttagelsen, bygger upp sin värld som rent försakligande av matematiska symboler, är abstraktheten så stor, att subjekt och objekt överhuvud taget inte längre möts, ja, så att det icke-euklidiska objektet helt lämnas ur räkningen just som real rörelsemateria. På detta sätt uppstår här nu också en total brist på förmedling med innehållet - ett ideologiskt analogfall till den [ 777 ] helt alienerade, verklighetsberövade funktionsproduktionen i det senkapitalistiska samhället, projicierad in i naturen. En metodisk idealism utvidgar därigenom det element, genom vilket en icke-euklidisk teknik på ett aldrig så egenartat sätt också sträcker sig in i det oförmedlade, det som helt enkelt inte är förenligt med konkret förmedling. Säkert är den ideologiska komponenten bara den avhumaniserade fysikens ena sida, och den andra, för ideologianalys oåtkomliga, är den iakttagna naturens krav på en teoretiskt korrekt behandling. Men de två komponenterna kan fortfarande inte separeras tydligt från varandra, inte heller är det möjligt att bortse från en likaså realt hotande, utebliven förmedling i hela det abstrakta sammanhang, som drivits på sin spets. Just den triumf för icke-euklidisk praxis, som kärnklyvningstekniken innebär, ropar emellertid nu in nyttiga antecipationer från föreställningen om ett icke längre apparatiserat samhälle på arenan. I tekniken framspringer dessa konkret-utopiska linjer särskilt tydligt ur uppgiften att skapa en konkret subjekt-objektrelation. På så sätt att subjektet förmedlas med naturobjektet, naturobjektet med subjektet och ingen av de två längre förhåller sig till varandra som till något främmande. En avorganisering, som helt och hållet överger det organiska och slutligen det mesokosmiska, får inte förlora sambandet med det mänskliga subjekt, som just i tekniken, med Engels vackra ord, vill förvandla tingen för sig till ting för oss. Och avorganisering måste av samma skäl hävda avbildskontakten med objektet, med dess reala dialektiska lagmässighet, som i ett sammanhang förenar natur och historia, men också - mer om detta snart - med den kärn- och agens-immanens i det egentligt naturmässiga objektsammanhanget, som en gång halvt mytiskt betecknades »natura naturans« eller hypotetiskt som »natursubjekt«, och som förvisso inte är utagerat med hänvisning bara till det betänkliga (men också beaktansvärda) hos dessa beteckningar. Det har under alla omständigheter framgått hur mycket abstrakthet som, mitt i all progressivitet, fortfarande ryms i avorganiseringen och vilken avgrund av obehärskad disparathet som ingår i den. Avorganisering blir en välsignelse först när den inte bara har tillgång till social ordning, utan också, för att bruka Bacons uttryck, förfogar över den yttersta antecipationen av »naturlig magi«: [ 778 ] förmedling av naturen med den mänskliga viljan - regnum hominis i och med naturen.


Subjekt, råmaterial, lagar och förbindelse
i avorganiseringen

Det samlade borgerliga tänkandet har distanserat sig från de material, som det här handlar om. Det bygger på en ekonomi, som - med Brechts ord - inte intresserar sig för ris, utan bara för dess pris. Övergången från bruk till byte är av gammalt datum, men först med kapitalismen förvandlades alla bytesvaror till abstrakta varor och varan till kapital. Mot detta svarar en inte bara från människorna, utan också från tingen främmandegjord kalkyl, en som är likgiltig för deras innehåll. På så vis vinner en icke-organisk, avkvalificerande innebörd utbredning redan från slutfasen av den ursprungliga kapitalackumulationen, alltså i och med tillkomsten av den koncentrerade varuproduktionen och motsvarande varutänkande. Med inledning i sextonhundratalet försvinner de kvalitativa naturbegrepp, som hade omhuldats av Giordano Bruno, och punktvis till och med av Bacon. Galilei, Descartes, Kant förenas i denna tanke: Bara det som producerats på matematisk väg kan vetas, bara det som begripits mekaniskt har förståtts vetenskapligt. Men den abstrakta varan socker är något annat än saken socker, och den mekanistiska naturvetenskapens abstrakta lagar är något annat än det innehållsliga substratet, till vilket dessa lagar inte har någon relation. Det som gäller för teorin, gäller i högsta grad för den tekniska praktiken, den slår sig till ro med lagar om idel tillfälligheter. Poincaré, som överhuvud taget bara trodde på konventioner, inte på materiella lagar, anmärkte en gång, att det är svårt att värja sig för den överraskning det innebär att se, hur litet människan behöver veta om naturen för att betvinga den och böja den under sin vilja. Ånga, elektricitet uppträder enbart som kvantiteter av arbetskraft, vilka bestäms efter fysikalisk-tekniska måttenheter och framställningskostnader. På så vis står just den borgerliga tekniken i ett rent varuförhållande till de naturkrafter, med vilka den opererar från en extern position, ett redan i utgångspunkten alienerat förhållande. Och just den [ 779 ] innehållsliga förbindelsen avtar i samma mån som tekniken med stora steg övergått från spannet och den organiska hästen till explosionsmotorn, eller börjar få grepp om atomenergins ultraviolette Vulkanus. I alla händelser har det borgerliga samhället ett abstrakt förhållningssätt till substratet för de ting, som står i centrum för dess tänkande och handlande. Följaktligen lyckas det inte heller relatera sig till ett arbetande substrat i naturen, till det som annars kallats vild verkan och fröbildning. Problemet med att upprätta denna relation är det mest angelägna för all teknik, som tar steget in i konkretion; det är det tekniska hoppets specifika problem. Varvid det är instruktivt och kommer att vara det i än högre grad i framtiden, att också ett aldrig så abstrakt alstrande väsen inte har kommit i närheten av den totala brist på anknytning, som Münchhausen demonstrerar när han griper tag i sin egen hårpiska och lyfter sig ur kärret, aldrig kommer att göra det. Också den konstgjordhet som löpt linan ut utnyttjar, trots all sin tekniska nihilism, avgjort fortfarande natur, kan inte undvara denna stödjepunkt på utsidan. För att börja med råmaterialen, så kan inte ens den grövsta surrogatlist krönas med framgång i ett lufttomt rum. Om den syntetiska kemin framställer andra råmaterial eller redan existerande material på ett nytt sätt, så skapar den visserligen oberoende av den naturliga förekomsten eller tillväxten av dessa material, men inte oberoende av naturliga referenselement på det hela taget. Den utvinner färger ur tjära, bensin ur stenkol, gödningsmedel ur thomasslagg( 7 ), gummi ur spannmål, potatis eller andra kolhydratrika grundmaterial; den framställer textilier ur mjölk, och varför inte smör ur luftens kväve. Men det är endast grund- och utgångsämnena som ändrats genom detta, och det är endast förfarandet, som är ett annat än naturens långsamt skapande. Det handlar enbart om att utgångspunkten flyttats ett steg bakåt, om att allt färre »färdigfabrikat« ur naturen brukas som råmaterial. Men till och med vid aldrig så djärv nyskapelse förblir åtminstone vatten, luft och jord oundgängliga. Också för en aldrig så syntetisk kemi växer det inte kornfält på handflatan, vilket innebär: förbindelsen med något överordnat, som kan förvaltas bättre bara i förbund med sig självt, upphör trots allt inte här. Det gäller i högsta grad för det försök, som sticker ut hakan på ett långt mer prekärt sätt än den syntetiska kemin, nämligen den möjliga strålningstekniken; alltså för problemet hur man [ 780 ] också tekniskt skall gå vidare från den klassiska mekaniken, hur maskiner skall kunna få fotfäste vid gränsen till det icke-euklidiska rummet. Till och med då är de insatta krafterna fortfarande härledda ur naturen, om än ur en särskilt skrämmande fond: och det förfarande med vilket nya arbetstransformatorer konstrueras för hittills oanade nyttoeffekter och underbara verk, kan under inga omständigheter förbli skilt från impulsmaterien i det icke-euklidiska natursegmentet. För det andra: ännu mer felaktigt än ett abstrakt utelämnande av råmaterialen vore att negligera det på ett annat plan överodnade, nämligen naturlagarna. Framgångssättet blir rent subjektivistiskt när lagarna betraktas som rena »tankeföremål«, rentav som fiktiva »modeller«, efter vilka en sekvens eller en samtidighet av iakttagelser tillrättaläggs på ett »tankeekonomiskt« sätt. En fideism av detta slag, med alla sina avarter, öppnar visserligen sedan en särskilt storordig och skenbar frihet i det bortidealiserade objektrummet. En frihet à la Simmel( 8 ) i förhållande till historien, genom att »anden själv för denna skisserar dess stränder och dess vågrytm«. Men dessutom också frihet à la Bertrand Russel i förhållande till naturen och dess lagar, såsom föregivet »rent logiska strukturer, vilka består av händelser, det vill säga iakttagelser«; dessa lagar upphörde längre fram att på allvar återspegla något realt, som består oberoende av det metodiska medvetandet. Följden för teknikens del skulle sedan bli att avorganiseringen, som redan förut lurade som ett farligt och otydligt överhängande hot, nu helt och hållet hamnade ute i ingenmansland. Sant i förhållande till detta är: alla förstådda lagar återspeglar objektiv-reala betingelsesammanhang mellan processer, och människorna är allt igenom inbäddade i detta, som existerar oberoende av deras medvetande och vilja, men kan förmedlas med båda. Alla teoretiker har hänvisat till lagarnas på samma gång oundvikliga och välgörande objektivkaraktär: den konkreta uppbyggnadens ekonomiska, men också den naturförbundna hos den teknik som står i dess tjänst. Detta inte för att människorna skall bli slavar under dessa lagar och fetischisera dem, men väl för att ingen skall ta lätt, ytligt på dem, inte heller från marxistisk sida, just inte från marxistisk sida. Därför har det med fog sagts med avseende på denna aspekt, om än i det man alltför ensidigt har förlagt nästan allt till [ 781 ] objektsidan: »Marxismen uppfattar vetenskapens lagar - egalt om det handlar om naturvetenskapens eller den politiska ekonomins - som lagar för objektiva, oberoende av människans vilja förlöpande processer. Människorna kan upptäcka dessa lagar, förstå dem, utforska dem, ta hänsyn till dem i sitt handlande, utnyttja dem i samhällets intresse, ge många lagars destruktiva verkningar en annan riktning, inskränka deras verkningssfär, skapa fri väg för andra lagar, som tränger på för att få ett genombrott, men de kan inte avskaffa dessa lagar« (Stalin, Ökonomische Probleme des Sozialismus in der UdSSR, Dietz, 1952, s. 4 f.). Annars läggs utvecklingen i händerna på kuppmakare och äventyrare, med de överdrifter hos den subjektiva faktorn, som uppstår när denna i stället för att ändra på förhållandena blundar för den lagbundna ram, inom vilken dessa förändringar måste ligga för att kunna vara konkret-välsignelsebringande, konkret-reala. Men framför allt uppstår en potentiell fientlighet i förhållande till nödvändigheten, det vill säga till den objektiv-reala lagbundna tidtabellen på det hela taget, genom att det nödvändiga uppfattas enbart som något yttre, som är oförmedlat med den subjektiva faktorn, ja, något som gäller i motsatt riktning. Och därmed framstår denna nödvändighet, hur fjärran den annars än må ligga från det borgerlig-abstrakta medvetandet, inte som något som skall förstås väsensmässigt och behärskas på detta sätt, utan - på grund av sin främmande karaktär - uteslutande som något som skall sprängas sönder. Det trots Engels' anvisning: »Friheten ligger inte i den önskade oavhängigheten av naturlagarna, utan i kunskapen om dessa lagar och i den möjlighet, som därmed erbjuder sig, att låta dem verka planmässigt för bestämda mål« (Anti-Dühring, Dietz, 1948, s. 138). I denna riktning pekade redan Hegels insikt, om än så, att dennes obestridliga naturfientlighet, det vill säga hans relativa vägran att acceptera en också inre nödvändighet i naturrörelserna, i sin tur fattade just behärskandet av naturlagarna lika mycket och mer som list än som ett konkret inträngande i materialet. Det får till följd att en tidig Hegelsats visserligen löper parallellt med den tekniska nödvändigheten, men det sker rent bokstavligt - de två löper parallellt och möts inte - så att den om igen inte söker kontakt med sitt [ 782 ] innehållsliga substrat. Därför förenar Hegelpassagen den riktiga ståndpunkt, som gör naturen till medarbetare, med den falska, som tekniskt umgås med naturen bara genom att abstrahera från det främmande, inte olikt den koloniala listen; det går till på följande sätt: »Passiviteten« (hos människan, som låter naturen arbeta för sig) »förvandlas till verksamhet,... så att naturens egna aktioner, urfjäderns elasticitet, vatten, vind används för att i sin sinnliga tillvaro utföra något helt annat, än de var på väg att göra, så att deras blinda görande förvandlas till ett ändamålsenligt görande, till sin egen motsats... Med naturen själv händer ingenting, individuella ändamål i det naturliga varat blir till något allmänt. Här utträder driften helt och hållet ur arbetet, den låter naturen riva av sig, ser lugnt på och regerar det hela med minimal ansträngning: list. Våldets breda front angrips med listens udd. Det länder listen till heder inför makten, att den hanterar den blinda makten från en sida, som får denna att vända sig mot sig själv, att den angriper den, fattar den som bestämdhet, är verksam mot denna eller får den att som rörelse vända tillbaka i sig själv, upphävas« (Hegel, Jenenser Realphilosophie, Meiner, II, s. 198f.). Och samma sak ännu mer i gestalt av fallgrop, som grävs för naturen, trampkvarn i vilken den överlistade sätts in: »Listen ligger egentligen i den förmedlande verksamhet, vilken, i det att den låter objekten inverka och trötta ut sig på varandra i enlighet med deras natur, utan att omedelbart blanda sig i denna process, ändå bringar enbart sitt eget ändamål till utförande« (Hegel, Werke VI, s. 382). Listens tillspetsning är alltså här den lika skarpsinniga som abstrakt-ofullständiga termen för det tekniska förhållandet till naturen, till denna grundval för all mänsklig verksamhet. Listen förhåller sig i denna Hegelpassage till naturen som Schillers människa till elden: »Välgörande är eldens makt, när mänskan är dess tämjare och vakt. « Citatet förhåller sig däremot inte som Faust till elden: »Upphöjde ande, du gav mig, gav mig allt, varom jag bad. Förgäves har du ej ditt anlet i elden mot mig vänt. «( 9 ) Den goetheska vändningen vittnar om en tilltagande förtrolighet med naturen, som i slutänden väntar sig att nå fram till en väns bröst; den schillerska är inte fri från den [ 783 ]maktutövning, som drar nytta av naturen bara så länge den är behärskad, likt en pacificerad, bevakad koloni. Det kapitalistiska teknikbegreppet på det hela taget (och Schiller liksom Hegel reagerar på denna punkt mer kapitalistiskt än Goethe med den äldre linjen, Fausts renässanslinje) uppvisar på så sätt mer dominans än närhet, mer av slavuppsyningsman och Ostindiskt kompani än en väns bröst. För det tredje och sista kan alltså först det fullständiga inträngandet i processernas väsensmässiga nödvändighet också rädda avorganiseringen från att helt förlora sin relation till natur-agensets »eld«. I den bemärkelsen, att det framställande också i naturen känns av, uppspåras, förstås och inte bara den enbart yttre nödvändigheten, rentav den agnostiska modellen extra rem. Med renässansdimension av samma slag som Lionardo traderar, inte bara med tanke på måleriet: »Naturens lagar tvingar målaren att förvandla sig till naturens ande och göra sig till förmedlare mellan natur och konst.« Med den renässansdimension, som just Marx, och detta kan man inte erinra om för ofta, erinrar om i den »Heliga familjen«: »Bland de egenskaper som är materien medfödda är rörelsen den första och förnämsta, inte bara i form av mekanisk och matematisk rörelse, utan än mer som drift, livsande, expansionskraft, eller - för att bruka Jakob Böhmes uttryck - materiens kvale (Qual).« Detta med all reservation i förhållande till de talrika mystiska resterna i föreställningen om ett framkvällande substrat, ja, mot en panteistisk fågelskrämma av det slag, som väl fortfarande kan spöka på många håll i föreställningen om natura naturans. Det må sedan handla om dettas illa städade portaler och förgårdar, eller de »teologiska inkonsekvenser«, som Marx likaledes talar om i det anförda citatet, rentav med syftning på Bacon. Trots detta råder en solklar skillnad mellan borgerlig-tekniskt främlingskap, för att inte säga hemlöshet, inför naturen, och en valbefryndad hemhörighet i denna: natura naturans är möjlig att ställa på fötter, den fysikaliska nihilismen avgjort inte. Uppgiften att upprätta en centralt förmedlad relation till naturen blir då den mest angelägna; dagarna är också i tekniskt avseende räknade för den rene utsugaren, överlistaren, tillvaratagaren av gynnsamma tillfällen. Den borgerlige tekniken har [ 784 ] på det hela taget varit av överlistande slag, och den så kallade utsugningen av naturkrafterna har lika litet som utsugningen av människor primärt relaterat sig till det utsugnas konkreta material eller haft intresse av att göra sig hemmastadd där. Varje sorts aktivitet, som vill gå längre än det som redan gjorts, denna impuls som är så underbart stark i tekniken, har emellertid behov av anslutning till de objektiv-konkreta krafterna och tendenserna; det är den tekniskt intenderade »övernatureringen« av naturen själv, som kräver hemortsrätt i naturen. När Prometeus hämtade elden från himlen för att sticka liv i sina människor, stal han - enligt en version som går på det hela i Platons »Protagoras« - inte bara elden, utan »Hefaistos och Athenas konstrika vishet«, för att skänka den åt människorna samtidigt med elden. Och ju mer tekniken förlorar de sista resterna av sin gamla rotfasthet, eller snarare, ju mer den vinner rotfasthet överallt där den överhuvud taget vill slå sig ned, i framställning av syntetiska råmaterial, i strålningsindustri och allt som tänkas kan i härlig hybris: desto mer intim och central måste förmedlingen med det involverade naturväsendet bli.
Först då kan tingen förändras också på djupet, kausalt, i stället för att bara ruckas på från utsidan. Varje tekniskt ingrepp rymmer vilja till förändring, men utan att det X, som skall förändras, behöver vara känt eller ens existera för den rene överlistaren. Det erkänns visserligen, att det finns ett agens hos företeelserna, men bara ett som är absolut främmande för oss, främmandegjort, och subjektfritt. Barn och medlemmar av primitiva folk fogar utan vidare ännu ett subjekt, svarande mot det egna jaget, till fysiska förlopp. Och mindre naivt, i mindre omedelbar analogi till det egna jaget finns ett subjekt också i efterföljande icke-animistiska naturuppfattningar, så länge de bara inte är kvantitativa. Så redan hos Thales, när han tillskriver magneten en själ, så i stor stil i alla panvitala naturbilder, hos Lionardo, Bruno, den tidige Schelling. Men i den kvantitativa världsbilden - och således också i den klassiska mekaniken - saknas principiellt subjekt i empirisk-organisk bemärkelse, och detta var till att börja med ett stort framsteg i förhållande till all animism. Det saknas helt och hållet där det kvantitativa tänkandet övergår i ett relationsteoretiskt, funktionsteoretiskt [ 785 ] tänkande: i den icke-euklidiska mekaniken blir natur ett rätt och slätt frittsvävande sammanhang av (relativerade) lagar. Kant lade visserligen ett »transcendentalt« subjekt till grund för det fysiska lagsammanhanget, liksom för varje annan förbindelse (»Att jag tänker måste kunna beledsaga alla mina föreställningar«); med detta har man visserligen inte infört ett subjekt i naturens mekanik, men väl ett olycksaligt subjekt i de mekaniska begreppen om naturen. Som så kallat transcendentalt är det senare subjektet emellertid minst av allt empirisk-organiskt; natur är här tvärtom något, till vilket ett empirisk-organiskt subjekt bara kan tänkas som tillägg, men otvivelaktigt tänkas som tillägg; det vill säga: den tillspetsade »objektivitet«, som följde i den newtonska naturvetenskapens spår, innebär enligt Kant inte en så uttömmande behandling av naturen, att det inte skulle finnas utrymme för mindre alienerade grundbegrepp, om än bara ett tänkbart utrymme, ett regulativt sådant, inte vetenskaplig-konstitutivt. Dessa grundbegrepp är framför allt »begreppet om ett inre naturändamål, med ett rike av förnuftiga väsen som slutändamål«; men därmed införes, med en utan tvivel ännu dunkel teleologi, ett hypotetiskt natursubjekt. Kausalförklaringen bör därför utökas med en oundviklig, om än enbart regulativ bestämning enligt en för naturen immanent förmåga, som skulle kunna fasthålla dennas orsaker som ändamålsorsaker. Vilket i analogi med den mänskliga viljans beskaffenhet får till följd, att vi »tänker naturen som varande av egen kraft teknisk; medan dess kausalitet däremot, om vi inte tillägger den ett sådant verkningssätt, måste föreställas som blind mekanism« (Kritik der Urteilskraft, Werke, Hartenstein, V., s. 372). Kant hade fortfarande inga eller mycket vaga tekniska ståndpunkter, därför gällde de anförda som-om-bestämningarna också i långt högre grad den organiska än den oorganiska naturen. Men så snart man ställer sig frågan huruvida den mänskliga teknikens eminenta ändamålsenligheter förmår eller inte förmår anknyta till de fysiska förloppens produktion, upphör problemet med ett natursubjekt, som kan förmedlas med oss, att vara ett blott regulativt tillägg till mekaniken. Bestämningen kommer visserligen inte heller då att vara lika sträng som mekanikens, men mer seriös än dennas: [ 786 ] ty problemet för en konkret teknik ligger ju just i att inte låta avorganiseringen och dess konsekvenser relatera sig till ett Intet. Man kan så mycket man vill ifrågasätta om det redan finns ett förverkligat natursubjekt, lika säkert är att dess möjlighet måste hållas öppen som drivande anlag, och rentav som ett, vars verkan obetingat sträcker sig in i naturens alla realiseringar. På denna punkt inställer sig nu - utan all kantsk-regulativ eller rentav teologiserande »underförståddhet« - det leibnizska energiproblemet: det han kallade »inquiétude poussante«. Leibniz föreställer sig den som alla monaders kärn-intensitet och på samma gång som explikationstendens hos denna kärna själv. Till detta förenar sig skärpan i hans likställande mellan energi och den »invändighet« hos monaderna, som innebär subjekthet i objektiv mening såsom dynamisk naturbestämdhet. Naturens subjektproblem är hos Leibniz visserligen pluraliserat i ett otal individualmonader, men i detta otal är det helas urform: den gamla natura naturans, fortfarande tydligt urskiljbar. All animism hålle sig härvid på avstånd och likaså det »psykiska« i subjektproblemets leibnizska individualpunkter. Men att det leibnizska likställandet energi - subjekthet bibehåller sin relativa innebörd, också om den grundfalska förbindelsen mellan energi och psykiskt gods bortfaller ,visar just Lenin i en ovanligt djupborrande anmärkning: »I begreppet energi döljer sig i själva verket ett subjektivt moment, som inte är närvarande i exempelvis begreppet rörelse« (Aus dem philosophischen Nachlaß, Dietz, 1949, s. 308). Realiserat i denna form föreligger visserligen inte ens den mänskliga historiens så odiskutabla subjekt, fastän det empirisk-organiskt, framför allt empirisk-socialt i växande grad manifesterar sig som den arbetande människan. I hur mycket högre grad torde då inte det som hypotetiskt betecknas natursubjekt vara anlag och latens; ty föreställningen om ett dynamiskt subjekt i naturen är i sista instans en synonym för den ännu inte manifesterade att-impulsen (det mest immanenta materiella agenset) i det reala på det hela taget (jfr sidan 358).
I detta skikt alltså, det materiellt mest immanenta, som överhuvud taget existerar, ligger sanningen om det som betecknas som natursubjekt. [ 787 ] På samma sätt som det gamla begreppet natura naturans, som långt tillbaka i tiden stod för ett natursubjekt, visserligen fortfarande är halvmytiskt, men i intet avseende (på ett idealistiskt sätt) sätter en psykisk instans som prius framför natura naturata. Förhållandet är det omvända, begreppet natura naturans refererade från första början, ända sedan sin upphovsman, »naturalisten« Averroës, till skapande materia. Även om de angivna restbestånden av den sorts mytologi, som skulle vilja återvända som panteistisk fågelskrämma, fortfarande dröjer sig kvar; rester som länge har ledsagat naturens subjektproblem i gestalt av åtminstone sekulariserad Isis. Men bara ledsagat, inte uttömt och slutgiltigt löst; medan ett renodlat naturens i-sig (Ansich), där vare sig subjekt eller objekt ingår, snarare leder till Sartre än till marxismen, det vill säga: till världen som disparat stenmur kring människorna. Vidare: i stället för teknikern som blott och bart överlistare eller utsugare står konkret det samhälleligt med sig själv förmedlade subjekt, som i växande utsträckning förmedlas med natursubjektets problem. Liksom marxismen i den arbetande människan har uppdagat det historiska subjekt, som realt framställer sig självt, och liksom den låter detta upptäckas, förverkligas fullt ut först i socialismen, så kan man anta, att marxismen i tekniken också tränger fram till det obekanta, i sig själv ännu inte manifesterade subjektet i naturförloppen: förmedlar människorna med det, det med människorna, sig med sig. Den vilja, som finns inrymd i alla teknisk-fysiska skapelser och är det som har byggt dem, måste å ena sidan ha ett samhälleligt fasthållet subjekt bakom ryggen: med sikte på ett konstituerande ingrepp, som går längre än det blott abstrakt-externa, men den måste också ha ett med detta förmedlat subjekt framför sig: för medverkan, konstitutiv anknytning till ingreppet. Och till slut: över det första subjektet, den mänskliga maktens och förmågans subjekt, kan det inte tänkas kraftfullt nog; över det andra, som roten till natura naturans, ja, supernaturans, inte djupt och förmedlat nog. Viljeteknik och konkret allians med härden för naturfenomenen och deras lagar, det mänskliga subjektets Elektron och ett förmedlat natursubjekts möjliga medproduktivitet: bägge i förening hindrar det borgerliga försakligandet från att gå vidare inom avorganiseringens ram. Bägge i förening inskärper hos teknikens konkreta utopi, hur den [ 788 ] ansluter sig till samhällets konkreta utopi och är förbunden med denna.


Det mänskliga subjektets elektron, viljetekniken

Det finns en inre kraft, som hittills inte har applicerats i sin rena form. Den utgör den så kallade styrkan i människan, men sammanfaller inte helt och hållet med den mänskliga vilja, som vi omedelbart förbinder med den. Den verkar som en makt, som sliter upp kroppen ur ett utmattningstillstånd, skärper den såsom verktyg och skänker den anmärkningsvärd förmåga. På detta sätt verkar den också utåtriktat, som personens inflytande eller vikt, eller vad detta egendomligt hårda väsen annars brukar kallas. Dess vanligaste uppfostran är militärisk, spartansk, en frivillig, ytterst manlig driftsavsägelse, som i lydnaden övar upptakten till befallandet. Alla krigiska folk utmärks av spartanska drag, de går inte att ta miste på var de än uppträder; knapp kraft, befälsmakt präglar dem. Men denna skärpning av den energiska förmågan till en sorts lanshållning och lansspets för det egna jaget är bara början till det, som den subjektiva kraften trott sig mäktig. I den spartansk-militäriska hållningen är viljan fortfarande bara så att säga abstrakt slipad, står visserligen också här i förbund med hyllade bilder och föreställningar, men detta mestadels på ett ytligt, åtminstone inte förpliktande sätt. Därför kunde den på abstrakt-spartansk väg framtagna viljan ofta kämpa för godtyckliga mål eller insättas exekutivt: officerare, i barocken också tjänstemän, tjänade i främmande sold, ett vän-fiendeförhållande består visserligen, men dess innehåll är här fortfarande utbytbara. Till och med riddarens länstrohet var formell, den lyckades ännu inte förena skilda viljeinriktningar (ma coeur à dame, au Dieu mon âme, ma vie au roi, l'honneur pour moi)( 10 ) till en oemotståndlig enhet. Detta förmådde först religionskriget, alltså tillkomsten av ett innehållsligt, objektmässigt, ja, objektmässigt tvingande mål i den militäriskt slipade viljan. Viljan och dess omfattade föreställningar kan nu inte överflyttas till en främmande, det vill säga: för viljan innehållsligt likgiltig tjänst. Den blir tvärtom strängt fixerad, vilket innebär att den blir fanatisk; och det är denna fanatism, som först nu, där den gör sitt inträde, framkallar den mest extrema [ 789 ] krafttillväxt eller det mest extrema kraftuppflammande i människan. Till den rena befälskraften fogas den föreställningsmässigt fixerande styrkan hos en idée-force; först denna övervinner sådant som tidigare var oöverstigligt. För den mest imponerande utformningen av idée-force stod Loyola, på köpet i ett bevarat sammanhang med den militär tukten. »Exercitia spiritualia«, skrivna av en före detta officer, den visionärt fanatiske ordensgrundaren, är viljeteknik av den högsta dignitet som hittills uppnåtts på europeisk botten; punktlighet, lydnad, befälsvåld, trons grymma våld ingår här i union. Härtill kommer en påbjuden fantasikraft, uppeggad av Kristi tjänst, av helvetes- och himmelsbilden, möjlig att koppla på och stänga av på minuten. Det kättarsekterna hade fört i fält i form av mod och besatthet togs nu igen på kättarna själva. Framför allt hade man det muhammedanska inflytandet i den spanska infattningen; den fanatism, som en gång låg till grund för hallucinations- och mördarsekten assassinerna, insattes nu mot en annan sorts otrogna, mot protestantismens giaurer( 11 ). Genom sådan skolning, ofta nästan mekaniskt rationaliserad, fick man människor att uppträda som viljemaskiner, viljelösa i förhållande till sig själva, men laddade med energin från ett uppdrag och ett mål, som de trodde på. Vän-fiendeförhållandet blev helt och hållet innehållsligt, som relation å ena sidan till Kristi rike, å den andra till Djävulens rike, och utfallet blev genom denna dubbelhet fanatiskt. Allt detta är visst nog fortfarande Europa, således - vid jämförelsen med Asiens vida äldre, vida radikalare viljeteknik - inte stort mer än dilettantism. Åtminstone i de fall, där den inre kraft, som övas av Österns tränare, kan ställas vid sidan av den europeiska viljan, och framför allt: om bara två ord är sanna i de redogörelser, som sedan gammalt cirkulerar rörande ofattbar inre kraftstegring i det så föga energiska Indien. Likaså är det bara de tidiga yogierna som kommer ifråga i Indiens fall, inte dagens gycklare och fakirer, vilka delvis är oslipade epigoner, delvis turistindustri; visserligen finns det ingen möjlighet till efterprövning när det gäller effekter i det förgångna. Yogins rent ideologiska roll är klar: hans första plikt var att uppställa ett föredöme ifråga om lugn; eftersom de »högre insikterna« också var okontrollerbara skulle han förläna dem ett drag av exklusivitet. Men bortsett från detta finns det subjektivt äkta [ 790 trans, som bygger på långt driven skolning, i en gestalt, som trots den jesuitiska exercisen ännu är otillgänglig för européer (jfr Ruben, Geschichte der indischen Philosophie, 1954, s. 210). Det finns ingen anledning att betvivla intentionen och det metodiska allvaret hos de tidigare yogierna, hur omöjliga att pröva, ja, för den upplyste europén omöjliga att diskutera, de omtalade, hårresande effekterna än är. Yogatekniken representerar ju i alla fall en tro på viljan, som tror sig om att kunna försätta verkliga berg, inte bara berg av svårigheter; därför utgör den sen gammalt mittpunkten för utopisk idée-force. Och intentionen blir här rakt igenom monoman, besatt av den mest extrema viljeutopi: den går ut på att ingripa materiellt genom beslut och ingenting annat. Att behärska andhämtningen blev den främsta framgångsvägen för dessa övningar: ty i människan liksom i naturen gäller prana, andningen, som den universelle igångsättaren eller den gudomliga livsvinden. Behärskning av kroppens andhämtning skall i sin tur upphäva den yttre tidsrytmen, avhängigheten av stjärnbildernas gång; i sin kropps lilla värld känner sig yogin som om han blivit världens egen andedräkt. Abstraktionen från kroppen är till för att underlätta de skolade muskelkontraktionerna, »präglingarna« eller hållningsfigurerna, deras antal är tio. »Hatha-yogas ljus« lär, att dessa i växande grad avskaffar ålderdom och död, i den dubbla bemärkelse, att de skänker fullkomlig hälsa, men framför allt sätter adepterna i »besittning av den frihet från döden«, som döljer sig i dem själva (jfr också Zimmer, Indische Sphären, 1932, s. 111). Hela tiden märkvärdig förblir därvid den yttre tekniciteten, den vändning från självkontroll till tingkontroll, med vilken en dylik vilja uppträder. I dess perspektiv framstår varje fysiskt fastställt och uppsatt hinder, ja, varje naturmakt som om den är detroniserad till något försvinnande, osjälvständigt och vanmäktigt. Visserligen sker det med hjälp av en mytisk trolldoms-allians, övermänskligt stegrad, som adderas till viljan: yogin uppnår gränslös makt av det slag, som Krishna tillskriver sig själv i Bhagavadgita: som Vibhuti eller attribut till gudens tillblivelse. Adepten hos fördolda världskrafter blir på så sätt inte bara skådande, med »själens sinnesorgan« eller »lotusblommor«, vilka förmedlar utbytet med en »andevärld«, den bild som en indiserande teosofi [ 791 ] på ett tillrättaläggande och klischéartat sätt erbjudit den europeiska publiken. Utan ovanför den så kallade klärvoajansen borde just den gamla magiska tekniken hållas levande, med en koncentration, som dominerar världskrafterna, begriper deras ordning och därigenom bryter upp den. Yogin är nu inte längre dessas undersåte; den koncentrerade andningsbehärskning, som sträcker sig ända in i världsandningens centrum, är tänkt att utpeka den punkt, från vilken världen regeras, från vilken den alltså kan medregeras och styras in på andra banor. Det är den indiska tekniken i Brahma; för det indiska medvetandet, som är främmande för all bestämdhet och alla lagbegrepp, framstod ananke eller naturlagbundenheten hur som helst inte som komplett, och minst av allt som överlägsen den koncentrerade viljan. Gott om gräsligheter har berättats om effekterna av den makt, som kunde uppnås av yogier: om fjärrskådande, avståndsverkan och till och med levitation. Om kroppens förflyttning till en godtycklig ort i fjärran, utanför tidens ram, och detta på ett ögonblick; om vårluft kring Himalayas yogier, mitt i snöregionen; om långtidsverkan hos förbannelser och välsignelser. Att här avgöra vad som är rena amsagor och vad som är illusoriskt utvecklad kraft, till vilken europeisk meditation aldrig nått fram eller aldrig ville nå fram, till detta förslår vare sig den europeiska erfarenhetens annars så beprövade instanser (särskilt om de förtätas till negativ dogmatism a priori) eller för den delen det föreliggande materialet. Inte heller vår kunskap om de verkliga följderna av skolad viljekraft räcker till för detta; möjligtvis står den fortfarande på grekernas elektrotekniska nivå; av elektricitetens alla sidor kände de ju bara den gnidna bärnstenen och inte dynamomaskinen. Ja, det som elektron, bärnstenen, betyder i elektricitetens förhistoria, något med detta befryndat skulle - i utopisk förlängning - en av indierna upptäckt viljesubjektets elektron betyda i den viljeteknikens historia, som vi står inför. Det är visserligen sant, att ingen makt i det indiska sinnet hittills har kunnat motstå en kula från ett enda engelskt infanterigevär; den indiska magin fungerar bara som privatvara och fredsvara. Trots det skulle just denna möjlighet kunna ligga i dess väsen, likaså förutsätter all magi den gamla omvärld, i vilken och för vilken den utbildats, den värld där den har sin kraft. Hur oerhörda ting den [ 792 ] indiska traditionen än må tillskriva förnuftet, och hur mycket det rena fantasteriet än må tillgripa den Maya- eller illusionsvärld, till vilken huvudparten av den indiska filosofin har förflyktigat allt empiriskt, rentav mekaniskt givet. Ändå kan det verka som en hjälpkonstruktion, för att överhuvud taget skaffa utrymme åt den psykiska energin, modet till ett verkningsrum; och den utförda yogaläran, framför allt Patañjalis, vill paradoxalt nog själv utvinna en materiell kraft ur sin ringaktning för materien. Medan det subjektväsen, som tillskrivs denna kraft, i just det mekanisk-materialistiska Europa däremot bara gäller för att vara spirituellt och därför förblir icke-tekniserat. Kort sagt, målet i »uppvaknandets tempel« må vara hur fantastiskt som helst, men det är en teknisk makts fantastika, inte spirituell självodling, som i det annars så materiella-aktiva Europa. Målet är allmakt i den fantastiska bemärkelsen: varje önskad och föreställd händelse skall låta sig förverkligas i kraft av den skolade viljans avståndsverkan och i kraft av den inbillning, som tror sig kunna blåsa bort eller flytta Mayas slöja närhelst den vill. Till och med Buddha, vars hjärta klappar för en helt annan »uppblomstring av lotusblomman«, talar om den magiska önskningen som en tillåten önskan och om tekniken för dess förverkligande: »Hör mig, munkar! Om en munk önskar sig: 'Kunde det bara lyckas för mig att i skilda avseenden uppleva förmågans utveckling: att som bara ental exempelvis kunna mångfaldigas och som mångfaldigad åter vara ental, eller bli synlig och osynlig; likaså sväva rakt igenom murar, väggar, klippor som man svävar genom luften; eller dyka upp och ned på jorden som i vattnet; likaså att gå på vattnet som på jorden utan att sjunka; eller också i sittande ställning fara fram genom luften som fågeln med sina vingar; exempelvis också med handen känna på och beröra denna måne och denna sol, de så mäktiga, så oerhörda, rentav ha kroppen i sitt våld ända hän till brahmavärldarna': om han önskar sig det, munkar, så skall han bara öva fullkomlig tukt, tillkämpa sig inre sinnesro, inte motsätta sig visionen, vara en vän av tomma eremithyddor« (Neumann, Die Reden Gotamo Buddhos I, s. 71f.). Så långt sträcker sig alltså den grotesk-magiska önske-, viljetekniken, om [ 793 ] än bara i Buddhas uppräkning, in i en lära, vars enda önskan ändå är att glömma alla önskningar. Men sällan har det funnits en dylik tro på viljan ens i självhypnotiska, subjektmagiska trakter i Västerlandet, och när det inträffat har det bara varit sporadiskt, som hos enskilda undergörare av typ Apollonios från Tyana, aldrig som religiöst system. Judendom, kristendom, islam är, åtminstone i sin ortodoxi, fientliga till magin, fördrar inte schamaner, inte ens yogier; därför har också all magisk viljeteknik eller subjektteknik förkvävts. Kontemplationen syftade bara till att betvinga himlen, aldrig materien, likaså nådde den europeiska subjektiviteten bara under mer sällsynta och upplösta tillstånd fram till startpunkten för det medvetandeläge, som är normaltillstånd för yogin. Alltså inriktade sig den enskilda subjektteknik, som ifråga om rang kunde mäta sig med den indiska, i Västerlandet på framkallandet av korta extaser. Och under extasen siktade den på ett intenderat överträffande av världen, inte på att överväldiga denna. Hit hör i alla händelser två märkvärdiga skolbildningar, en judiskt, en kristet utvecklad självhypnos, bägge med bristande respekt för ortodoxins magiförbud. Från första århundradets Jerusalem berättas om en konst »att inträda i paradiset«; i anslutning till Hesekiels berömda vision (Hes. 1: 15-21) »Maase Markaba«, kallad »vagnens verk«. Detta var en hemlig lära om Guds hemvist och en teknik, som gick ut på att genom skolad förändring av medvetandet finna ingångarna dit, ja, skapa dem. Jochanaan ben Sakkai, fariséernas överhuvud, skall ha hängett sig åt ett sådant »vagnens verk«, på 100-talet gällde samma så kallade konst för att vara så farlig, att den omtalades bara motvilligt, längre fram hamnade den helt i vanrykte. En kristen motsvarighet till detta finns i det fjärde århundradets bysantinska mystik, i den medvetna upplysningstekniken hos hesykasterna på berget Athos. De sökte ett slags religiös kärleksmagi, ett »filtron«, som i människor framkallar konstlad ljusextas och låter Jesus framträda i denna. På samma sätt som han framträdde för lärjungarna på berget Tabor, kringstrålad av ljus, som förklarad. Den hesykastiska tekniken hade beröring med yogatekniken genom [ 794 ] navelskådandets, alltså den totala självkoncentrationens metod, men den kraft som på så sätt skulle uppammas gick inte ut på världsförändring av något slag, utan uteslutande på ett intensifierat betvingande av himlen. Hesykasterna var de sällsammaste av alla sällsamma heliga män, de var nämligen självsyntetiskt framställda; men den bysantinske mystikern Kabasilas kallade, som om hans tankar gått åt Prometeus håll, dem som fångats av lärorna om filtron för »rövare av himmelriket«. Zoë och Phos, liv och ljus är Kristi grundegenskaper; eftersom det inte finns himmelskt liv i människan utan att bägge uppträder simultant, samtidigt som det är sagt att varje kristen skall bli delaktig i ett sådant liv, så ledde undervisning i hur man skärper de energier, som står bakom längtan, till framkallande av visionen på konstlad väg. Här bröt subjekttekniken alltså in i den förmenta övervärlden, framtvingade inget mindre än det som inte kunde framtvingas: nåd; den öppnade emellertid också på ett sällsamt tekniserat sätt en kuriös, ännu helt och hållet mytiserad sluss i människan. Bakom denna finns i många av de angivna fallen ett magasin av latent fysisk energi. Vid sitt genombrott förändrar den det tillgängliga medvetandeläget och den på detta uppbyggda gamla medvetandevärlden, där den inte - vilket yogans praxis intenderar - vill förändra delar av yttervärlden själv. Och detta med hjälp av en energiform, som är skild från alla andra genom ett språng, en energiform som alltså vare sig är kvalitativt mätbar eller möjlig att omvandla till andra former, men till gengäld drömmer om att kunna verka på avstånd.
Något i denna påstådda kraft är på samma gång bedagat och evigt ungt, därför kommer den inte till framträdelse. Den omges av ändlöst dunkelt tal, på samma gång finns det något jäsande i den som verkar ha gått över tiden. Det kunde vara dags att på detta samtidigt vidskepliga och utopiskt sällsamma fält söka sanningen, ett deformerat allvar i saken. Sedan minst hundra år tillbaka grasserar förhoppningen, att vi skulle stå vid tröskeln till stora psykodynamiska upptäckter. Så att det bara skulle behövas en smula ansträngning för att också i Europa nå fram till den högspända viljan, den som vardagsspråket kallar uppeldande, rentav elektrifierande hos just personer av detta slag. En önskan och just: en vilja, som sedan pilgrimsfädernas dagar kommer till uttryck i USA, i otaliga uppmuntrande tillrop eller dilettantiska antydningar. [ 795 ] Här var det pionjärandan, som inskärpte en sådan atttityd, längre fram det som kom att heta fritt fält för dugligheten, och ovanpå detta en kurs fri från historiska hämningar och bindningar. Framgång och misslyckande föreföll så - med en på sätt och vis sund vidskepelse - hänvisade på självövertalningen, följaktligen på den förvärvbara kraften att övertala andra, ja, övertala världens gång - »there are no limitations in what you can do; think you can«. De amerikanska framgångsböcker, som omnämndes redan i samband med önskebilderna i spegeln (jfr sidan 406f. Till s. 406 ), är fulla av sådant gods - ett billigt yogaskap mot modlöshet och tvivel, men ändå, vilket blir tydligt först nu, en inteckning i mycket gammalt hopp, som aldrig fått en riktig formulering. »Once you learn a few simple secrets, you will be amazed to find how ideas begin fairly pouring into your brain«: hela USA tror eller trodde på en psykisk magnet och på konsten att ladda den. Till detta hör satser som denna (de förlorar inte sitt »hidden storehouse of energy« i översättningen): »En önskan, tänkt och yttrad, för det önskade närmare, och rentav i relation till styrkan hos önskningen och det växande antal som önskar.« Eller: »Varje imagination är en osynlig verklighet, och ju längre, ju intensivare den fasthålles, desto mer kommer den att omsättas i den form, som man kan förnimma med de yttre sinnena. I enlighet med beskaffenheten hos våra dagdrömmar staplar vi upp guld eller sprängämnen i vårt öde.« Eller: »Man måste hänga sig fast vid tankarna på lyckan och hälsan med varats alla trådar, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år drömma sig fram mot den egna bilden, fri från alla obehagligheter, tills denna dröm har blivit fix idé, andra natur och ingriper i ödet: - ur luftslott uppstår denna jords palats.« Prentice Mulford, koncentrationsjournalist från Kalifornien, skrev dessa satser, man kan säga att de handlar om välförvärvade rättigheter, ja, amerikanismens medfödda idéer. De är tagna ur skriften »Your forces and how to use them«, 1887, en veritabel viljans investering i tingen, tingens i viljan. Krav reses på en viljekraftens tekniska högskola, till detta ett teologiskt laboratorium, med avdelningar som dessa: »The slavery of fear; The Religion of dress; Positive and negative [ 796 ] thought; Immortality in the flesh; The doctor within; The church of silent demand«. Det handlar om ett enda kapitalistiskt fadervår och på köpet ett ingenjör-panteistiskt sådant: om hennes maskin går långsammare, kastar människan sin böns vilja som en transmissionsrem kring ur-dynamon Gud. Eller som det låter sig uttryckas bara på amerikansk grekiska: »The man feels synchronized with the rhythm of Life.« I denna gestalt dyker utopin för en psykodynamik upp i USA, hela tiden med hoppet att det skall gå att praktiskt tillägna sig en i det dagliga livet upplevd kraftfaktor. När allt kommer omkring saknades alltså ett bestämt, nämligen helt vildvuxet slag av viljemagi inte heller i den nyare Västern, visserligen utan teknik och system. Den saknades i Europa lika lite som i USA, om än med mindre grad av affärssinne och mer intresse för en så att säga nyförlöst ande; men trots det utgör den en besläktad intention. Och här har den beröringspunkter med naturalismens slutfas, med en ömsom behövd, ömsom missbrukad, men i alla händelser ännu inte irrationell-reaktionär rekurs på själen. Nyromantikern Maeterlinck ( 12 ) skrev således vid sekelskiftet, när mekanismen var på nedtur, om »en oerhörd kraftbehållare, som ligger på vårt medvetandes krön«, om »psykisk energi som oväntad, central egenskap hos materien på dess högsta nivå«. Och poeten Maeterlinck, när han i en essä med den betecknande titeln »Olivkvisten« kallade denna kraft »världens övergång till lyckans rörelser«, - poeten befann sig med sin secessionistiska optimism beträffande utsikterna att inringa viljekraften den gången i ett filosofiskt sällskap med stor spännvidd, så olika och ändå positivt inställt till spontaniteten som James och Bergson på samma gång. James ( 13 ) hävdade, utifrån yogapraktiken hos naturfolk, att den koncentrerade viljan inte visste av några gränser. Bergson proklamerade den psykiska energin som den lyftande motkraften i förhållande till mekanisk nedgång och sömn; den stod, på det mänskligas yttersta höjd, som garant för kampen mot den mördande vanan, den ständigt hotande faran för livets degradering, och den begagnade sig lika suveränt av hjärnan, ja, av samtliga fysiska determinismer, som en virtuos när han brukar sitt instrument. Till slut, vad det ofta förnumna [ 797 ] »vitaltrycket« från en person beträffar, det handlar närmast om ett slags råkraft, som kan spåras överallt och ingenstans är utforskad, så skall här erinras om en av de få inventeringar som gjorts av detta fenomen. Den härstammar från Simmel ( 8 ), en filosofins impressionist, hos vilken »livets rikedom« visserligen kom att förbli formell, men som avgjort ägnade sig åt att notera intryck från det nämnda området. Simmels impressionistiska inventering, omfattande både vitaltryck och subjektenergi, lyder: »Jag är - naturligtvis utan möjligheten till bevis - övertygad om, att den mänskliga individen så att säga ännu inte har nått den slutpunkt, där vår syn och känsel exponerar sina begränsningar; att det tvärtom bortom detta ligger en sfär - man må tänka sig den substantiellt eller som ett slags strålning - vars utsträckning undandrar sig varje hypotes, och som hör till sin person på samma sätt som kroppens synliga och kännbara sidor. Till dessa förhåller den sig som infraröd och ultraviolett strålning till spektrums färger; vi kan inte se den, men för den skull går det inte att bestrida att den är verksam... Hur utomordentligt viktig för allt realt gemenskapsliv denna beståndsdel i den individuella existensen än må förefalla mig - prestigens gåtfulla fenomen, de antipatier och sympatier mellan människor, som på intet sätt låter sig rationaliseras, den utbredda känslan av att i viss mån vara infångad av en annan människas blotta existens och mycket annat, som ofta varit avgörande också i de förlopp, som blivit till historia, kan kanske gå tillbaka på den -, så undandrar den sig tydligt tradering och rekonstruktion som annat än de för de fem sinnena tillgängliga egenskaperna hos personen, vilka just på grund av detta går att förknippa med ett språkligt begrepp. I alla fall är den sannolikt på något sätt förbunden med dessa egenskaper, i förening med vilka den ju bildar människans helhet, på något sätt, som visserligen alltjämt undandrar sig varje förmodan, så att ett skimmer från detta utvidgade område av varat mången gång berör oss från det, som överlever en människa: hennes tal, hennes gärningar, skildringen av hennes utseende" (Fragmente und Aufsätze, 1923, s. 174 f.). Simmel ser förbindelsen mellan denna atmosfär och den synliga personen framför allt i det betydande porträttet; men just den mindre kontemplerande hänvisningen till ett kraftfält saknas inte, det som [ 798 ] James och Bergson avsåg med sin spontanitetstekniska inriktning. Och slutligen har en anarko-syndikalist som Sorel( 14 ), visserligen på ett alltigenom abstrakt, vilt indeterministiskt sätt, som av idel subjektpatos förlorat sitt objekt, i Bergsons efterföljd på alla sätt överstegrat viljan. Hos honom uppträder den som makt formad till jättemuskel: en »force individualiste dans les masses soulevées« vänder det i sig själv alltid nedåtgående historieförloppet; en »accumulation d'exploits heroïques« bryter alltid igenom det determinerade; generalstrejken är denna spontanitets elektroteknik - viljan vet inte av några gränser. I denna abstrakt renodlade överdrift är det tal om ren uppvigling, som där den verkligen tog spjärn mot det historiska förloppet kunde urarta till fascism. Men det finns ändå ett element av verklighet i det faktum att subjektfaktorn, visserligen i förbund med den objektiva tendensen, har styrkan att utföra motdrag till ödet och påskynda tövande möjlighet av det goda slaget. Också i vår västliga värld pyr utan tvivel något man kan kalla ett stycke yogavilja; den visar sig i de fantastiska konsekvenserna av det förflutnas pionjäranda i USA, den visar sig europeiskt i de mer eller mindre vaga viljeuttrycken, rentav de förr än man anar det fascistiskt förvildade »decisionismerna«. Något med yogatekniken jämförbart har visserligen inte utvecklat sig någonstans, trots Loyolas »Exercitia spiritualia«, och inte heller dessa har riktat ögonen mot källan för sina effekter. I stället liknar Europas halvt reflekterade spontanitetsuttryck de indiska på den mest betänkliga punkten: de rör sig alla på ett objektmässigt obestämt fält, eller tror sig om att kunna göra detta. Deras föregivna indeterminism är besläktad med den indiska akosmismen, åtminstone med den vidskepliga tron att yttervärlden, liksom Mayas slöja substanslös och snabbt skingrad för vinden, inte skulle vara omöjlig att övervinna för en energisk imagination. Det är det pris, som varje närmande till »the hidden storehouse of energy« hittills varit tvingat att betala; och det finns när allt kommer omkring bara ett enda undantag till denna regel. Det är betecknande nog placerat i renässansens öppningsfas, ett dumdristigt skede men i lika hög grad natursökande, och undantaget heter Paracelsus ( 15 ). Ser man till de övriga nämnda, moderna viljeutopierna framstår de som försvagningar av de på ett eller annat sätt förgätna intentionerna [ 799 ] hos Paracelsus, koncentrationens strateg i mikrokosmoset människa. Och hos honom ensam är anknytningen till ett förutsatt natursubjekt inte outvecklad; den anknytning, som i yogans praxis på sin höjd uppträder mytologiskt, i form av transcendent Krishna-blivande, som uppnående av den gudomliga Vibhuti( 16 ), medan det saknas anknytning till ett världsförbundet natursubjekt. Också hos Paracelsus är det viktiga visserligen i första hand viljeyttringens patos och den inbillningskraft, som det frigör i själva människan. I böckerna Paramirum, Paragranum besvärjer han besvärjandet på följande sätt: »Ni skall veta att viljans verkan är en stor punkt i läkemedlet. Av detta följer att den ena bilden förtrollar den andra, inte genom karaktärernas kraft eller något liknande, genom jungfruvax, utan imaginationen övervinner dess (bildens) egen konstellation, så att den blir ett medel till att fullända sin himmel, det vill säga sin människas vilja. På samma sätt som en bildsnidare tar ett träämne och ur detta snidar, vad han har i tankarna, skapar också imaginationen med astralmaterien. Allt mänskligt imaginerande kommer därför ur hjärtat: hjärtat är solen i mikrokosmos. Och ur mikrokosmi lilla sol går imaginerande till den stora världens sol, till makrokosmi hjärta; så är imaginatio microcosmi ett frö, som materialiseras. Om vi människor rätt förstod dess sinnesförfattning, så skulle ingenting på jorden vara omöjligt för oss, ceremonierna, cirkeldragning, rökverk, sigilla och så vidare är rena apkonster mot detta, och bara förförelse. Imaginatio konfirmeras och fullkomnas genom tron, för att det skall tilldra sig i verkligheten, ty varje tvivel avbryter verket; tron skall bekräfta imaginationen, ty det är tron som fattar beslut åt viljan« (Werke, Huser, I s. 334; 375, II s. 307; 513). Tro av detta slag har redan mer förbindelse med subjektet än vad fallet är i de isolerade viljeteknikerna och dessas bara med sig själv beväpnade vilja. I stället heter anknytningsgrunden för det inre, där viljan håller till, hos Paracelsus »Archeus«, man kunde kalla det: subjektet hos naturen i människan. Archeus är den verkande bild, enligt vilken det organiska stoffet sammanfogas vid alstringen, den finns i fröet, genomtränger, väcker till liv och vidmakthåller sedan kroppen; men all vilja och all imagination [ 800 ] befinner sig i »Archeus«, har sin förmåga bara i samklangen med denna och dessutom i harmonin med den allmänna kosmiska naturkraft, som Paracelsus kallar »Vulcanus«. I denna dubbla anknytning begränsar och grundlägger Paracelsus, i enlighet med sitt syfte, imaginationen och berövar den därigenom möjligheten till såväl det efterföljande abstrakta amoklöperiet som det isolerade quijoteriet. Men - och det är avgörande för den kraft, med vilken den »naturliga magins« subjekt här skärps och fasthålles - han kunde inte tänka sig att något som helst tekniskt företag, vare sig medicinskt eller kemiskt, kunde krönas med framgång utan insats av »hävstången till Archeus-Vulcanus«. Tidigare har det föreslagits, att det europeiska avståndstagandet från yoga-energin metodiskt är att jämställa med en situation där grekerna, utgående från sin kunskap om bärnstenens elektriska egenskaper, hade tagit avstånd från elgeneratorns möjlighet. Denna liknelse har, belyst med exemplet Paracelsus, ytterligare en, helt och hållet bokstavlig betydelse: det råder i själva verket en analogi mellan den outvecklade subjektenergin och grekernas rena bärnsten, mellan framtidens utvecklade och dynamon. Yogatekniken tycks i alla fall redan känna till vad man - och detta är i hög grad en liknelse - kan kalla leydnerflaskan eller induktionsmaskinen på denna nivå (vägen till induktorerna eller katoderna må sen vara lång); men Europa har genom sin ensidiga blick på de yttre naturfaktorerna själv avskurit sig från en solid och bestående uppföljning av de paracelsiska intentionerna. Det som kallas vitaltryck, viljeenergi har visserligen utvecklats först med materiens organisk-psykiska tillstånd, och kan därför alls inte behandlas och mätas på de mekaniska energiernas nivå, utom i analogisvammel av underordnat slag; det finns ingen värmeekvivalent till viljekraften. Likaså förmår den psykiska energin på sin höjd bildligt, och också här bara med den mest höggradigt överdrivna metafor, att försätta berg: en magnetström förmår vrida ljusets polarisationsplan, den mest koncentrerade vilja förmår däremot inte lyfta en blyertspenna från golvet. Och just induktionselektricitetens, den skenbara fjärrverkans fysik, lät genom Faraday, sin upptäckare, utfärda visdomsorden: »Det finns ingen kraftverkan över distans utan förmedling [ 801 ] via ett mellanämne«, och ännu mer tillämpligt i detta sammanhang: »Om det skulle lyckas att med viljans kraft flytta bara ett halmstrå, så skulle vi vara tvungna att korrigera vår uppfattning om världsalltet.« Viljans ingripande i världen utan hjälp av yttre maskineri, så som yogans praxis utger sig för att göra och så som Paracelsus syftar till, förutsätter visserligen inget mellanämne, till att börja med går allt sådant inte att förena med mekanismens värld eller med den rent mekaniskt uppfattade världen. Trots det ryms här en teknisk-utopisk problemställning av legitimt slag, en som inom ramen för en inte längre mekanistiskt kuperad materia inte drar sig för att deklarera viljan och imaginationen som naturfaktorer sui generis. Det har alltid stuckit liv i hoppet, att den hävstång, med vilken världen låter sig ställas i ordning på teknisk väg, skulle finnas i människan. Att det i den mänskliga materien skulle finnas en slumrande potens, som själv inte känner sina krafter, en som visserligen är för handen i tusentals okontrollerade erfarenheter, men inte i en enda adekvat teori. Här ryms ett inslag av framtid, ett legitimt framtidsproblem, här finns i själva verket en oerhörd kraftbehållare, som ligger på höjden av vårt medvetande; med hjälp av den färdas människor för egen räkning, på annan räkning än tillblivenhetens. Med den objektiva innebörd, som just Paracelsus, i egenskap av magisk realist, men ändå just som realist, lär ut som ett motgift mot överdrifterna: spontaniteten förslår precis så långt, som det verkliga tillåter, det verkliga ur vars krafter den härstammar, på vars process den korrelativt inriktar sig. Varvid detta verkliga visserligen är mer långtgående än mekanikens; den beskriver ju bara dettas från människan bortvända del, ja, en i denna innehållslöshet ofta på köpet artificiellt isolerad och försakligad del. Människans möjliga aktionsfält i naturen är utan tvivel mer vidsträckt, mer oavslutat; och det har förmågan att vara detta - varmed huvudtemat återvänder - med utgångspunkt i det möjliga subjekt i naturen, som framföds inte bara subjektivt, utan också objektivt, och som dynamiseras på utopisk väg.


Medproduktiviteten hos ett möjligt natursubjekt
eller den konkreta allianstekniken

[ 802 ]Inte heller de yttre krafterna finns där alltid så säkert som det kan verka. Ofta har de bara varit ett namn för sådant, som man inte kan förklara, på köpet ett diffust namn, som maskerat bristande kunskap. Opium, för att ta ett exempel, är sövande för att det rymmer en »vis dormitiva«; därför hör också livskraften till samma grupp. Det som skall förklaras görs på så sätt till det förklarande självt, det analytiska arbetet gör halt vid ett fort framfunnet ord, som utnämns till »förmåga«. Och bakom det hela finns ytterligare något annat, som bevaras i den språkliga formen: tron på andar. Ju mer speciell en kraft verkar vara (som just opiets »sövande kraft« eller, för att ta ett skämt av Mörike, scharlakansfeberns, den onda »fen Briscarlatina«), desto närmare står den animistiska föreställningar. Därför har fysiken allt mer försökt släta över de individuellt betecknade krafterna med generaliserande mekanik, efter modellen tryck och stöt. Kemisk affinitet är den verkliga kraft, med vilken atomerna i molekylen hålls samman, kohesion den kraft med vilken molekylerna hålls samman, och motsatsen, i gasernas fall, heter då expansionskraft. Men redan för hundra år sedan försökte Davy och Berzelius förklara den kemiska affiniteten ett steg längre med hjälp av elektrisk attraktion eller repulsion, en förklaring, som misslyckades bara på den kemiska bindningen mellan atomer av samma slag, nämligen kolatomerna (som bildar kedjor och ringar); den kvantteoretiskt arbetande elektronforskningen står nu i begrepp att fullständigt återföra den kemiska affinitetens så kallade kraft på subatomära förlopp. Den allmänna relativitetsteorin är dessutom ytterst ute efter att avskaffa den så kallade tyngdkraften som egen energiform, ja, som energi i sig, och vill i stället förklara den ur den matematiska strukturen hos ett fyrdimensionellt kontinuum. Att en kropp attraheras betyder därefter bara, att den i ett krökt rum följer den kortaste vägen, beskriver en geodetisk linje. I närheten av stora massor är rummet i särskilt hög grad krökt, därför ger en kropp i detta rum ett felaktigt intryck av att röra sig efter parabler eller ellipser. Det är emellertid bara för den euklidiska åskådningen som de förefaller vara sådana, [ 803 ] bara i det tvådimensionella rummet som de nödvändiggör antagandet om en tyngdkraft. Den fysikaliska tendensen styr idag i riktning mot att definiera alla kraftyttringar som lokala oregelbundenheter i ett metriskt, icke-euklidiskt, krökt kontinuum. Därmed försvinner skenbart åtminstone krafternas specifika mångfald, på samma sätt som deras över- och underordning varit avskaffad sedan lång tid tillbaka. På så vis fullbordas det som just Newton profeterade i sin »Optik«: »Om man hävdar, att varje art av tingen skall vara utrustad med en specifik, förborgad egenskap, genom vilken den verkar och framkallar synliga effekter, så har man med detta ingenting sagt. Men om man ur företeelserna härleder två eller tre allmänna rörelseprinciper och anger, hur egenskaperna och verkningarna hos alla kroppar i rummet följer av dessa tydliga principer, så skulle detta vara ett stort framsteg i naturforskningen, även om orsakerna bakom dessa principer ännu inte skulle vara upptäckta." Och ändå: de specifika krafterna, i den mån de utmärker den oföränderliga aktionsformen hos en grupp av fenomen, är ännu inte uttömda genom denna generaliserande kvantifiering; inte ens opiets beryktade »vis dormitiva« är det. Ty kvantifieringen gör alla katter grå, den ignorerar de skilda modi, i vilka den generella naturkraften trots allt framträder och utövar sin verkan. Den låter ett mekaniskt enahanda segra över utvecklingens i alla sammanhang kvalitativa nivåer, en sats om energins identitet (inte enbart bevarande) över dennas i alla sammanhang ännu jäsande kärna (inquiétude poussante, efter Leibniz) och allt högre kvalificerade objektiveringar (entelekier, efter Aristoteles). Just reduktionen av de olika kraftdominanterna på en enda naturens grundkraft kan inte blott vara av sådan art, att den på ett mekanistiskt sätt analyserar allt till döds. Kan inte heller vara enbart en reduktion i den elektromagnetiska ljusteorins bemärkelse, och inte en som handlar om att återföra alla fenomen på en enkel, universell fältlag. Utan »laddning«, »energiknut«, »fält«, till och med den egendomliga konceptionen »energinivåer« (i atomens struktur, uttryckta genom hela kvanttal), alla dessa nya termer för verkningskraft och ursprung är till mer än hälften abstrakta i stället för förmedlingar. Är trots sin inte enbart kvantitativa, utan [ 804 ] också högrematematiska abstraktion isolerat hållna kvantifieringar av en natura naturata, inte inträngande i det producerande hos en natura naturans, fattad åtminstone som agens. Fysiken förblir emellertid just som dialektisk relaterad till en kraftkärna som natura naturans, en kärna, som är kvalitativ både i sig själv och i sina produkter. Redan det som tilldrar sig inuti atomen, detta sällsamma ursprung, dunkelt som varje isolerat hållen början, kommer inte att kunna tänkas konkret utan en försökt inriktning på kvalitativa drag hos den naturkraft, som här träder in i bilden. Något så objektivt kvalitativt som storm, rentav åskväder och så vidare är absolut inte en begivenhet, som fullt ut omfattas och förklaras med hjälp av ultraviolett strålning eller jonisering av de högre luftskikten. Just att förstå dem i sin fasthållna totalföreteelse var det paracelsiska projektets intention, hur lite man sedan än nådde med mytens hjälp: i »Archeus'« specificerade »energiknut« söktes det mänskliga kraftväsendet, i »Vulcanus'« generella det kosmiska. Om Archeus skulle vara den individualiserade naturkraften, så var Vulcanus »virtus hos elementen«, vilka kretsar, brinner, regnar, blixtrar i kosmos, och också står för det enda miljonhövdade naturväsen, som grundlägger helhetens sammanhang. Detta är visserligen också inget annat än ord och namn, mytologiska på köpet, men de maskerar inte en brist på vetande, utan inringar det område där förbindelsen eller världsbegreppet för imaginationens subjektiva energifaktor blir objektivt möjliga. Archeus och Vulcanus eller vad som i en dynamisk-kvalitativ naturfilosofi sedermera fått heta naturens »produktivitet«: alla dessa till synes fortfarande mytiska Isis- eller Pan-derivat står i det, som de icke-mytiskt betecknar, närmare den konkret förankrade naturerfarenheten och det som är tillordnat dennas produktivfaktor än mekanismens abstrakt- och partialsanningar. Det paracelsiska står bara som ett tecken för denna andra natursida, men ett uppfordrande tecken, ett som inte går att förtränga på mekanistisk väg. Schellings dynamisk-kvalitativa naturfilosofi, liksom Hegels, ligger genom sin relation till den fysiska produktiviteten avgjort inom det paracelsiska fältet och är själv bara ett tecken, men ett för förmedlad [ 805 ] natur, utanför den mekanistiska sektorn. Utan en dylik förmedling är det fysiska i själva verket bara det abstrakta förståndets lik, och först förmedlingen skänker, i sann realism, också på detta område tillgång till det dialektiska spänningsväsendet, utan tillstymmelse till grå enhetlighet under den brokiga, mekanistiskt desavouerade ytan, utan idel caput mortuum( 17 ) direkt på varats primärbas. Om det finns en producerandets härd i naturen, så är strukturen hos detta ursprung inte uttömd med subatomära modeller eller en universell fältsats. Särskilt inte strukturen hos ett ursprung, som, i stället för att bara handla om begynnelser, under ständigt förnyad insats rör sig tvärs igenom världsprocess och världssammanhang, inuti tendensen, för att manifestera sig. Sådant är oåtkomligt för mekanismen; det verkliga problemet i samband med det agens, som ligger bakom både omsättningen och det dialektiska omslaget hos naturfenomenen, är en också kvantitativt föreliggande, men kvantitativt icke spårbar implikation. Det är utmärkande för mekanistiken att den inskränker sig till isolerat hållna begynnelser, och det är i synnerhet utmärkande för den, att den inför produkten och dess relationer försummar själva producerandets urrelation. Den objektiva motsvarigheten till den tekniska världsförändringen måste emellertid för den konkreta teknikens skull grunda sig på världens objektiva produktionstendens på samma sätt som den, mutatis mutandis, för den konkreta revolutionens del grundar sig på den mänskliga historiens objektiva produktionstendens. En förutsättning är naturens medproduktivitet, den som just Paracelsus hade i tankarna, när hans natur för honom redan framstod som vänskapligt sinnad eller utopiskt möjlig att influera i denna riktning, »i sitt inre full av läkemedel, full av recept och ett enda stort apotek«, ett kosmos, i vilket människan upplåter sig, på samma sätt som mikrokosmoset människa låter världen komma till sig.
Genom att tingens rot har insatts i en medverkande funktion, har den verkat ligga inom räckhåll. Försöket är medlaren mellan människa och icke-människa, och man skulle kunna tänka sig att det trängde så djupt, att det testar strömmen i det icke-mänskliga självt. Ja, så att det försöker skaffa sig tillgång till den härd, på vilken de yttre tingen har tillagats, och på vilken de, i förbund med natursubjekt, naturtendens, borde tillredas ytterligare. »All säd«, sade Mäster Eckhart (Predikan 29)( 18 ), »all säd betyder [ 806 ] vete, all metall guld, all födelse betyder människa«; just utvecklingshistorien, från Aristoteles till Hegel, bjuder till skillnad från den statiska mekaniken på denna syftnings objektivitet. Och dess verksamhet vid härden, det naturförbundna gestaltandet och utformandet, blev inte utan skäl genomtänkt i det ögonblick, då Fichte förvandlade skapandets metodiska begrepp till en "jaghandlings" Tathandlung (med prioritet för görandet över varat) universella begrepp, och Schelling rentav gjorde det till en urproduktivitets (med renässans för natura naturans) själv ännu gestaltlösa begrepp. Det är därför enbart ett icke deltagande, partiellt betraktande, som nalkas naturen som produkt; den spekulativa fysiken förstår den som något producerande och som tendens. Till detta ger Schelling följande - från mekanikens, ja, redan från den betraktande vetenskapens utgångspunkt fullkomligt obegripliga - bidrag: »Vi känner naturen bara såsom verksam, ty det låter sig inte filosoferas över ett föremål, som inte kan försättas i verksamhet. Att filosofera över naturen är liktydigt med att lyfta ut den ur den döda mekanism, i vilken den verkar vara snärjd, att liksom sticka liv i den med hjälp av frihet och försätta den i egen fri utveckling - innebär, med andra ord, att lösriva sig från det triviala beskådande, som i naturen bara ser vad som tilldrar sig, - på sin höjd handlandet som faktum, inte handlandet självt inuti handlandet« (Werke I, 3, s.13). Medan naturens ursprungliga produktivitet i det triviala perspektivet alltså försvinner via produkten, skulle produkten tvunget försvinna via produktiviteten i det filosofisk-konkreta. Schelling såväl som Hegel låter visserligen naturens manifestationshistoria mynna ut i den föreliggande människan, ja, vid den historiska begynnelsens omsättningspunkt; Hegel långt mer än Schelling, som i »objektens mångfaldiga och sammanflätade monogram« ändå fortfarande ser en icke dechiffrerad betydelse, en som inte uppenbarats fullt ut i den mänskliga anden. Hos Hegel blir naturen, som är »en backantisk gud, som inte tyglar och förstår sig själv«, på alla sätt tyglad, förstådd och upphävd redan i den föreliggande historien, så att det inte återstår någon som helst substantiell rest i den. Denna helt och hållet antikvariska förflutenhets- och tillblivenhetsförklaring av naturproduktiviteten och dess produkter [ 807 ] avviker tydligt från det närmande till naturroten, som annars är Schellings och Hegels intention; det ligger ju själv ingen produktiv mening i att närma sig den, om blomstringen skulle vara överstånden. Men i verkligheten har den inte blommat ut, inte heller är den mänskliga historien, i sin handgriplighet, sin omgivning och framför allt i sin teknik förbunden med naturen bara som något förflutet. Tvärtom: Den slutgiltigt manifesterade naturen ligger på samma sätt som den slutgiltigt manifesterade historien i framtidens horisont, och de förmedlingskategorier ur den konkreta tekniken, som rimligen kan väntas i framtiden, siktar bara mot denna horisont. I ju högre grad det i stället för en rent utvärtes teknik skulle uppstå förutsättningar för en alliansteknik, en med naturens medproduktivitet förmedlad, desto säkrare skulle en frusen naturs skaparkrafter på nytt bli frigjorda. Natur är inget passerat, utan den ännu på intet sätt röjda byggplatsen, det ännu icke adekvat föreliggande materialet för det ännu på intet sätt adekvat föreliggande mänskliga Huset. Det problematiska natursubjektets förmåga att medverka vid skapandet av detta hus är just det objektiv-utopiska korrelatet till den human-utopiska fantasin, i dess konkreta form. Därför är det säkert, att det mänskliga huset inte bara är ställt i historien och på den mänskliga verksamhetens grund, det vilar framför allt på ett förmedlat natursubjekts grundval och på den byggplats som naturen utgör. Dennas gränsbegrepp är inte den mänskliga historiens begynnelse, där natur (den under historien ständigt närvarande omgivningen) slår över till att bli orten för regnum hominis, utan det rätta regnum hominis, där natur kommer till synes utan att vara främmandegjord, som ett förmedlat gott.

Noter:

  1. James Watt (1736-1819) skrev inte mycket utom brev, härifrån stammar vandringshistorien om den kokande tekitteln, som ledde honom in på tanken att ångan skulle kunna fås att utföra arbete. Mer relevant är nog det faktum, att verkstadsägaren Watt fick in ett exemplar av Newcomens ångmaskin - konstruktionen framtagen cirka 1712 - och började fundera över hur dess verkningsgrad skulle kunna förbättras. 1769 tog han ut sitt första egna patent på en enkelverkande ångmaskin. James Watt: A biography of the father of the modern steam engine , en språkligt stökig livsteckning av Christopher McFadden - men rik på korrekta fakta. Samt en från Michigan State University .
  2. Wirtschaftswunder står för det tyska ekonomiska uppsvinget i spåren på Marshall-hjälp (1947), valutareform (1948) och allmän industriuppbyggnad, glosan är i svang redan från början av 50-talet, från 1955 blir den ett honnörsord med ideologisk glans. "Die Vertriebenen" från öster assimileras fullständigt (och 1 miljon "gästarbetare" från det övriga Europa adderas till dem), samtidigt som företag som Auto Union AG och Siemens flyttar över till väst från den sovjetbesatta zonen. Från 1949 sitter Bloch i Öst-Berlin och ser hur DDR:s högt skolade arbetskraft i hundratusenden tar steget över till Förbundsrepubliken; DDR förblöder långsamt. Till slut, i augusti 1961, byggs Berlinmuren.
  3. Joseph Conrad (1857-1924), engelskspråkig författare av polsk härkomst; romaner som "Lord Jim" (1900) och "Tyfon" (1903) utspelar sig till sjöss på handelstraderna i Afrika och Ostindien.
  4. Franz Reuleaux (1829-1905), tysk maskiningenjör. R. har kommit att bli förbunden med "Reuleaux-triangeln", en triangel som har konstant bredd när den rullar. Man tar en vanlig, liksidig triangel, sätter en passarspets i ett hörn och drar en cirkelperiferi genom de två andra hörnen. Den resulterande figuren, med tre cirkelperiferier som möts i tre hörn är en R-triangel. 20- och 50-pencemynten i Storbrittanien är Reuleaux-heptanglar; genom sin konstanta bredd kan de passera myntinkasten till olika automater.
  5. Katodstrålarna, fria elektroner, utsänds ex. från katoden mot anoden i ett evakuerat "katodstrålerör". De upptäcktes 1859 av J. Plücker.
  6. Becquerelstrålarna måste väl beteckna den naturliga strålning från uran, som Henri Becquerel upptäckte och beskrev 1896.
  7. Thomasslagg är en restprodukt i bessemerkonvertern, när den med hjälp av thomasprocessen behandlar tackjärn med hög fosforhalt. Ugnen beskickas med kalksten, och denna förenar sig med difosforpentoxid; den resulterande "slaggen" flyter upp till ytan och kan hällas av, för att sedermera nyttiggöras som gödning i jordbruket ("thomasfosfat").
  8. Georg Simmel (1858-1918), tysk sociolog. Bloch gick på den dåvarande "extraordinarie professorns" föreläsningar i Berlin vinterterminen 1908-09.
  9. Faust I, 3217-20.
  10. fr.: mitt hjärta till kvinnan, till Gud min själ, mitt liv till kungen, äran för min egen del
  11. turk.: "otrogen", icke-muslim
  12. Maurice Maeterlinck (1862-1949), belgisk författare.
  13. jfr not 14, s. 320. Till not 14
  14. Georges Sorel (1847-1922), revolutionär syndikalistisk ideolog i anslutning till anarkism och marxism, skrev bl.a. "Les illusions de progrès" och "Réflexions sur la violence", bägge 1908. Till kortbiografi och länkar: encyclopedia.com , ett Google-urval av Reflections on violence .
  15. Aureolus Phillipus Teophrastus Bombastus Paracelsus von Hohenheim (1493 (94)-1541), schweizisk läkare, naturfilosof, religiös mystiker i brytningen mellan medeltid och renässans. Paracelsus fader, Wilhelm von Hohenheim, hade avlats utanför äktenskap och ståndsbarriärer, sådant gav ett permanent stigma. Han arbetade som läkare och apotekare vid och kring klostret i Einsiedeln, modern tjänade i klostrets hospital. En Einsiedler är en eremit, och P. använder ibland pseudonymen "Eremita"; som person var han en outsider. (Också en gourmand och drinkare av gargantuanska mått, många har beskrivit honom som provokativt frånstötande; "Gargantua" kommer ut just i dessa år.) Fadern stod bakom mycket av den praktiska utbildningen i medicin, kemi, mineralogi och tidens naturfilosofi, klostrets präster bidrog med den tidens humaniora. Vid 16 års ålder började P. studera medicin vid universitetet i Basel, sin doktorstitel skall han ha fått i Ferrara 1515. Han påminner lite om Rembrandt med sin starka självkänsla i en värld av mediokra yrkesbröder; bygger hela tiden på sin persona, men man kan inte lita på alla självbiografiska uppgifter. Mellan 1517 och 1524 följer han som fältskär olika arméer i Europa, det finns knappt ett europeiskt land som han inte besöker under dessa vandringsår, de är hans egentliga universitet; han står fältskärsväsendet med dess brutala praktik närmare än den galeniska skolmedicinen. Andreas Vesalius viger sig i samma skede åt samma profession och avancerar den anatomiska kunskapen; hans "Sju böcker om människokroppens uppbyggnad" kommer ut två år efter Paracelsus frånfälle.

    Efter fältskärsåren återvänder Paracelsus till Schweiz, men traveller-rutinerna sitter djupt i honom; 1524 förvärvar han borgarskap i Salzburg och slår sig ned där, 1526 är han i Basel för att 1528 styra ut mot Alsace, sedan är han nästan konstant på resande fot. I Basel hade han varit något av en provokatör och bildstormare: föreläste på tyska (inte latin, precis som Eckhart och Luther) och brände Avicennas "Canon" inför sina studenter; i denna symbolhandling anar man också utopistens föregripande av en annorlunda läkevetenskap, långt innan denna var realitet. De "akademiska" yrkesbröderna kontrade genom att belägga honom med yrkesförbud, där det var möjligt. I Salzburg fullbordar han sitt första större verk, receptsamlingen De gradibus et compositionibus receptorum naturalium, men de flesta av hans medicinska och esoteriska verk (Buch Paramirum och Buch Paragranum var båda färdigställda 1529) utkommer först posthumt. Paracelsus utövar förvisso ett inflytande redan på sin samtids tänkande, men detta är en mild västanfläkt mot hans efterkommande impact. Mystiker och esoteriska tänkare efter Paracelsus kan honom utan och innan, det handlar om en sorts grundläggande affinitet som känner igen sig själv i den andres förmåga att medla mellan praktisk färdighet, empirisk metod och kabbala, signaturlära, mystik. Alla gjorde det, mer eller mindre; Nollius, Böhme, Baader. Bruno och Bacon är bevandrade i den hermetiska litteraturen. Paracelsus banar väg för en "kemisk" natursyn, som är en mellanstation på vägen till den fysikaliska; inom medicinen propagerar han för de rena destillatens läkekraft och de "målsökande" drogerna i kontrast till den galeniska skolans dekokter, blandningar, extrakt, som sökte upprätta balans mellan kroppens "safter". Occultopedia, med alla länkar till Paracelsus och hans verk. Paracelsus: Five Hundred Years. Three American Exhibits, länkar till tre utställningar 1993 och 1994.
  16. Jfr nederst s. 790.
  17. Slagg med trevärd järnoxid som huvudbeståndsdel.
  18. Mäster Eckhart (Eckhart von Hochheim) (c1260-1328), tysk dominikanermunk; förkunnare (predikningar på tyska) i en specifikt tysk, mystisk tradition. Eckhart innehade höga ställningar i sitt sydtyska stift; han var "förtroendevald" representant för ett hundratal kloster och samtidigt en sorts intern själasörjare. Här uppstod till slut en konflikt, som förebådar Luther; Eckhart kände sin tyska, allemaniska "församling" och hade antagligen fått ganska fria tyglar när det gällde att hantera den, men han hade också ett förtroende på högsta kyrkliga ort att odla och ta hänsyn till. 1326 kallades Eckhart inför inkvisitionen, anklagad för trosvidriga läror i framför allt sina predikningar på tyska. Två gånger sökte han upp påven i Avignon och försökte få undersökningen nedlagd. Den 27.3.29, kort efter hans död, spikades i Köln en bannbulla, där alla anstötliga passager i de tyskspråkiga predikningarna listades; vem angivaren var blev aldrig klarlagt. Vi är i trettonhundratalet, den arabiska lärdomen lever fortfarande och är närvarande i ett västligt reservat (i öster har den redan rensats ut av en filosofifientlig fundamentalism), och hos Eckhart kan man spåra inflytanden från Avicenna , Averroës , Moses Maimonides . Reformationen förbereds inte minst genom influenserna från denna goda, pragmatiska arabiska lärdom! Till Biographisch-Bibliographisches Kirchenlexikon (registrering nödvändig), vidare Tysk Eckhartsida med hans predikningar. .

Länkarna kontrollerade och korrigerade 30.09.13. Översättningen reviderad 20.01.24, länkarna kontrollerade, programmeringen genomgången samma datum. Den svenska översättningen läst rakt över en gång och på nytt reviderad den 01.03.24, en andra gång med ny revision 27.04.24. Noten om Paracelsus utökad, den kommer att revideras och expanderas en gång till. De interna länkarna kontrollerade och korrigerade 09.03.24.

  • Översättarens förord till Principen Hopp
  • Principen Hopp, fjärde delen (729-767)
  • Principen Hopp, fjärde delen (807-850)
  • Innehållsförteckning för "Principen Hopp"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Principen Hopp"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för PH och UA
  • Tillbaka till startsidan