Fortsatta och enskilda exempel på ledrum
i den gamla byggnadskonsten

[ 850 ] Bekymren för vad som ytterst skall vara byggandets rättesnöre är urgamla. Byggandet tillfredsställer ju inte bara behovet av att få tak över huvudet och så vidare, det är också i övrigt på intet sätt enbart ute efter att vara tillmötesgående. Vare sig i den tjänstvilliga eller den konsthantverksmässiga innebörden hos detta ord, där det har kommit att handla alltför mycket om kulinariskt avnjutande. Hur nära förbunden är inte byggnadskonsten med de rådande samhälleliga förhållandena, med den makt som skall visas upp, med influens. Och hur immanent ligger det inte i byggandet som sådant, att det inte bara är höggradigt förbundet med överbyggnaden utan också bildande, alltså objektiv konst. Som sådan håller det sig emellertid, likt all bildande konst, till den synliga världen, tar denna till sig och omformar försöksvis dess väsen. Men var finns nu de synliga, det vill säga naturförbundna former, som en byggmästare på samma sätt som en målare eller en bildhuggare skulle kunna leta fram och bruka som färdiga modeller? På den punkten finns det många luckor, arkitekten hittar på sin höjd enskilda detaljer, som kan stå som modell, men i liten grad den karakteristiska helhet, i vilken de skall komma till bruk: huset. Självfallet kan byggnadskonsten redan på anläggningsstadiet låta sig inspireras av ett ägg, en bikaka, ett fågelbo. Som ornament har organiska förebilder utnyttjats sedan urminnes tider, acanthus( 1 ), lotus, mussla; pelaren är en stam, kupolen kan vara en avbildning av grottans tak, domens inre av skogen. Arkitraven( 2 ) vilar på (pelare) som ett klippblock (lejonporten i Mykene demonstrerar fortfarande detta ursprung), överhuvud taget är fördelningen av kraft och last, statikens grundläggande angelägenhet, [ 851 ] underkastad naturpräglade lagar, det säger sig självt. Byggmästaren har i alla tider varit till hälften tekniker, och i ingen annan konst, utom musiken, gör sig så många matematiska och fysikaliska förhållanden gällande från utsidan, och detta inte bara när det handlar om enskildheter, utan redan vid beräkningen av grundvalarna. I ingen annan konst har de heller beaktats lika mycket, såväl för statikens som harmonins skull. Allt detta är sant: och trots detta måste huset självt, detta hela och enhetliga i arkitektens verk, uppfinnas eller upptäckas av honom utgående från ledbilder, som inte finns till hands i det i yttervärlden omedelbart givna, åtminstone inte i dess fixa omedelbarhet. Musiken, som visserligen på samma sätt har en högst utpräglad matematisk-fysikalisk grundval, men samtidigt betydligt färre direkta världsmodeller än arkitekturen, imaginerade en gång i samma situation en sfärernas harmoni. Och på ett lärorikt sätt skedde detta inte utan gammalorientaliskt inflytande, det vill säga, utifrån samma kosmiska perspektiv, som uppställde en kosmisk måttstock också för den babyloniska och egyptiska byggkonsten. Den astronomiska harmoniläran har visserligen mer hindrat musikens utveckling än främjat den, till skillnad från åberopandet på en kosmisk måttstock inom arkitekturen; referensen till proportionerna försåg denna konst, som ju redan i förväg hade objektiv karaktär, med den hedniska halvan av dess rike. Utrustade denna i den omedelbart givna yttervärlden icke anträffbara konst, som åt människan tillhandahåller hus och hem, med ett kosmiskt hus, en hållpunkt och en specifik fullkomlighetsbild. Och om Egypten utgör dess mest radikala approximation, så har astral-geometriska, oorganisk-kristallina innehåll övat inflytande på den samlade byggnadskonsten långt utanför denna ram. I smått som i stort, i den ädla lusten och sökandet efter rena former lika väl som i den avklarade ordning, som bara delvis är inkretsad med beteckningen klassicism. När det gäller de skönaste enskilda formerna införskrivs de visserligen alltid ur det liv, från vilket de skulle vilja bli tagna, men också då med förkärlek geometriserade. Så tillhandahåller just ägget, fastän det avgjort är en enskildhet, ett statiskt mönster som kan följas ända fram till den moderna strömlinjen. Och under klassicistiska epoker har våg- och till och med ormlinjen likaledes geometriserats som varande den mest fullkomligt sköna, [ 852 ] som »ömsesidig genomträngning och växelverkan mellan det Ena och det mångfaldiga«, som målaren och estetikern Hogarth( 3 ) förkunnade i sin berömda »Analysis of Beauty«, 1753, med efterföljd i Lessings konstteori. Med speciellt tydlig geometrisering framhölls på så sätt det gyllene snittet i 1800-talets epigonala klassicism; för att byggd skönhet verkligen skulle vara skön krävdes att helheten förhöll sig till den större av sina delar som denna till den mindre. Genom att formalestetikern Herbarts skola spårade detta förhållande genom växternas, djurens, kristallernas och planetsystemets uppbyggnad, genom ämnenas kemiska bindningar och jordytans gestaltning (Zeising, Ästhetische Forschungen, Das Normalverhältnis der chemischen und morfologischen Proportionen, 1856), kom en ny, om än formalistiskt urholkad sfärisk harmoni att över hela linjen appliceras på den bildande konsten, i lika hög grad för att reglementera dess skönhet som för att förklara den. Till samma, bara mycket förnämare följd hör slutligen också, ur denna synvinkel, de »divinae proportiones«, som 1500-talets Vitruvius- och geometrirenässans ville följa i spåren, hos Vasari, Pacioli och Vignola( 4 ); en kristall-spekulation, som med stor följdriktighet hämtade sina element från »Timeus«, såsom varande Platons mest »egyptiska« skrift. Där återfinns inte bara världsbyggmästaren eller demiurgen, hans frukt är dessutom fullkomligt geometriskt mognad, med startpunkt i grundelementens triangel och mål i de mångsidiga polyedrar, i vilka världsalltet är inskrivet. När det kommer till kritan är modellen i alla geometriserade former inte sina enskildheter, utan något som genomsyrar, tänks genomsyra kosmos, ett slags kanonisk världsuppbyggnad. Dess geometriska façon skall nu vara den viktigaste ordnande hållpunkten för de gudomliga proportionerna i arkitekturen själv, en synbar-tydligt, euklidisk-behärskat sammanfogad. Och det framgår vidare: inte bara klarheten, utan än mer den latenta astralmyten i varje kristallin hållpunkt, kanon, varje kristallint hus kan, ja, måste leda till utopin Egypten, ofta på klassicismens väg. Ledoux, den störste klassicistiske arkitekten, byggde inte utan grund, inte utan bakgrund, i idel kuber, sfärer, pyramider, ellipser. [ 853 ] Den romerska byggnadskonsten, som den kraftfullaste förebilden för det mäktigt klassicistiska byggandet, hade själv, med utgångspunkt hos etruskerna och Roma quadrata( 5 ), denna geomantisk-geometriska, kosmometriska anslutning i blodet. Mest deciderat hade den genomtrumfats i Egypten, på nästa steg i Babylon, men på en lägre nivå fortsatte den att bilda form, »imitatio mundi« blev, hur sekulariserat det än kom att framstå, en alstrande, bindande trosartikel också i Rom. Till och med Vitruvius, som står så långt från urtidens roma quadrata, utpekar fortfarande i yttersta instans en astronomisk, det vill säga kosmomorf grund för de tre krav han ställde på ett fullkomligt byggnadsverk, firmitas, utilitas, venustas( 6 ). Hela den nionde boken i hans skrift de architectura, detta verk som fick en så vidsträckt spridning under renässansen, tillmätte trots all nykterhet betydelse åt astronomi och astrologi, månfaserna, djurkretsen och de sju planeterna, stjärnkonstellationernas inflytande på jorden. Och hundra år efter Vitruvius kom det i den romerska byggnadskonsten på nytt till beröring med det etruskiska, kosmometriska arvet samtidigt som det skedde en import av Heliosmyt, när en byggmästare från Damaskus uppförde Pantheon i Rom, denna blandning av kupolgrotta och himmelskupol. I inget annat klassiskt byggnadsverk kan man därför som i detta sentida urskilja hedniska föreställningar om ett synlig-kanoniskt världshus. Ty just den rundning, som förekommer i Pantheon, är inte av den bekväma eller översiktliga typ, som redan gjort sig gällande i de grekiska skatthusen, de romerska förrådshusen, ja till och med i cistern- och brunnsinfattningarna; den är tvärtom magisk till sin plan och har därför speciellt gamla anor. Så uppträdde Sphairos Pantheon exempelvis långt dessförinnan i de urgamla penattemplen( 7 ), i cirkelaltaret, i den runda formen och till och med i kupoltaket på Vestatemplet. På samma sätt var äggformen hos den romerska cirkusen, ja, till och med den runda formen hos Colosseum inte utan naturmytiska referenser; ty den romerska monumentalarkitekturen på det hela taget upprätthöll ju långt mer än den grekiska kontakten med urgamla ledgestalter av ktonisk-uraniskt slag, kort sagt med kanoniskt jord- och kosmosbyggande. Utan ett sådant beaktande av de samhälleliga förmedlingarna, i detta fall alltså av respektive religiösa ideologi, och i synnerhet utopi, kan man lika lite förstå de arkitektoniska grundstilarna som det är möjligt att göra det utan grundlig kännedom om deras samhälleliga [ 854 ] grundvalar. Till och med Neros gyllene hus, denna modell för så många efterkommande underverk till slott, hade enligt Suetonius( 8 ) beskrivning ett stjärnlikt genombrutet tak och i dess mitt en krets av ebenholts, »som ständigt roterade, dag och natt, precis som universum«. Från Colosseum löper också förbindelser till änglaborgens tunga cylinder, samband som man på nytt förstod och beflitade sig om först under Hadrianus. I första hand måste Pantheon alltså återspegla världsalltet, med kupoler och stjärnrosetter, med sju planetnischer och det ovanifrån blickande solögat; Dio Cassius( 9 ) kallade oförblommerat detta byggnadsverk för »en liknelse med himlen«. Stoisk-astrologiskt kosmos, om än inte längre de egyptiska pyramidernas och templens höggradigt stereometriska, är dess arkitektoniska tema. Det är ännu fyllt av ostörd, hedniskt perfekt himmel, alltså fri från den något senare inträffande protesten från logosmytens sida mot astralmyten, från Kristus mot kosmokraterna (Ef. 6: 12). Och det är endast skenbart som Pantheons världskupol upprepas i moskéns; ty precis som den kristendom som nu gjort inträde på arenan, trodde också den islam, som står på Bibelns grund, att denna världs väsen är av övergående natur, också islam har en yttersta dom, en annan ordning i grunden. Pantheon är därför inte, enligt Spenglers tolkning, den första moskén på europeisk mark, utan den sista renodlade astralbyggnaden. Omarmoskén i Jerusalem, Hagia Sofia, Karl den stores palatskapell i Aachen tilldelar centralkroppen och kupolen en helt annan betydelse; de har inte en världskrets till förebild, utan sin räddning i en invändig-övervärldslig Gud. Samma räddning som också längre fram, när kupolen försvann inom kristendomen, var skälet till att man behöll den bestående cirkelformen hos absiden, som en form som tillsammans med Kristus bildar en palissad mot världen. Det byggnadskorrelat, varifrån den astralmytiska arkitekturen hämtade sitt mönster, ett och samma i alla dess våldsamt varierade gestalter, var däremot världsfullkomlighet. Och det är först Bysans' stränghet, som på allvar skiljer sig från Egyptens stränghet genom att inte längre vara så världsavbildande, utan syfta till efterbildning av Kristi form.
Ty från och med nu avses ett hus på andra sidan, det är detta som utgör byggandets förebild. Det är inte längre hedniskt, utan har slagit sig ned vid den förefintliga världens utgång. Och endast [ 855 ] skenbart stod detta betonade utgångshus i motsats till den mycket bejublade ingång till samma värld, med vilken Bibeln inleds. Den prisar sin Gud just som världsskapare och framför allt som en Gud, som är mycket nöjd med sitt verk i föreliggande skick. Denna bild av världsbyggherren är dock inte från första början biblisk, utan själv fortfarande hednisk, det vill säga, den har vuxit fram på annan botten än den judisk-kristna. Det är rentav så, att inte alla hedniska skapelsesagor; inte den grekiska, inte den nordiska och inte heller den babyloniska, framställer den högste härskaren som världsskapare. Den senare är nämligen i huvudsak egyptisk och härstammar från Memfis, den egyptiska religionens konstnärliga centrum. Där fanns bildhuggarverkstäderna, som hölls för heliga, och där övervakades och skyddades de av den högste guden i Egypten: Ptah. Och där härskade hans prästerskap som det mäktigaste i det gamla riket: urbilden av världsskaparen, som skiljer sig i hög grad från bilden av exodusguden Jahve, är just bildhuggarguden i Memfis: Ptah. En sådan konstnärsgud som världsskapare återfinns endast i Egypten (till frågan om Ptah som demiurg jfr.: Breasted, Geschichte Ägyptens, 1936, s. 214), och endast utifrån Ptah-begreppet i Jahve fick världsbyggmästaren efterföljare, fick hans kosmosverk skenbar efterföljd också i den biblisk-kristna intentionen. Prästkodexen från 400-talet f. Kr., som utgör första kapitlet i den bibliska skapelseberättelsen, har på denna punkt bibehållit jahvisternas skapelsehistoria från 700-talet, precis som denna i sin tur håller sig till kosmogonin från Memfis. Babylon som i övrigt har utövat så starkt inflytande på den bibliska myten, har på gudssidan i Bibeln endast bidragit med guden som ordningsskapare, men det på ett sätt som verkligen förstärkte skaparen Ptah i Jahve. Den babyloniske riksguden Marduk som ordningsgrundare adderades till världsgrundaren Ptah, den förträfflige kosmosregenten till den förträfflige kosmosinstiftaren, och denna kombination gjorde redan från världens upprinnelse och begynnelse allting felfritt och fulländat, med separation av himlens och jordens vatten, med gestaltande av jorden. Först nu var världens upprinnelse, just dess föregivna fullkomlighet, som inte tycktes behöva något hus på andra sidan, inte någon exodus ur det föreliggande, fast etablerad också i Bibeln. Och i den bibliska skapelsehistorien var det först nu, som [ 856 ] det nilslam, som modellerades av Ptah, gav upphov till vattnen under fästet, vidare placerades det ut planeter, som reglerar tiden; separerande och ordnande bestämningar av administrativ-regional karaktär tog säte i Ptah-verket, och skapelsedagarnas ordningsföljd. Kort sagt, vi fick det välkända bibliska skapelseverket, med världsbyggmästare från Egypten, ordnare från Babylon, ett verk vars legendariska förträfflighet har infört en anstrykning av kosmomorfi också i den icke-hedniska arkitekturen. Men verkets förträfflighet omnämns bara en enda gång i Bibeln (1 Mos. 1: 31), och världskonstverket självt, som fullkomnats av den högste guden, har egentligen sitt ursprung i motlandet till Bibeln: Egypten-Babylonien. Ty: redan Jahve som guden bakom uttåget ur Egypten är främmande för den föreliggande världen som måttstock, hans Kanaan är inte kosmos. Utan ovänligt för att inte säga upproriskt i förhållande till det färdiga kosmos, framför allt till kosmos sådant det i jordelivet utfallit för judarna, uppför sig den Jesajasgud, som utlovar en ny himmel och en ny jord, på det att man inte längre skall minnas de gamla, det vill säga skapelseberättelsens (Jes. 65: 17). Och den icke-hedniska byggnadskonsten, som anti-Egypten i egentlig mening, var endast tillordnad detta hus på andra sidan, det Kanaan, som uttåget skulle hålla för ögonen. Också de ålderdomliga, det vill säga kosmoteologiska byggnadsbilderna hos Amos, i Jobs bok och i delar av Psaltaren kan inte ställa upp något mot denna Exodus-konception, de överbjuds redan på ort och ställe av en annan förhoppning, ett annat utkast. »Han är det«, säger visserligen Amos 9: 6, »som bygger sin sal i himlen och befäster sitt valv över jorden«; den hundrafjärde psalmen prisar himlen som en matta, jorden som ett dukat bord, och Job 38: 4-6 låter Jahve dra upp ett rättesnöre för jordens grundande, placerar jordens fötter på ett fundament, lägger ut en hörnsten för den. På samma sätt berättas om anläggandet av tabernaklet i viss analogi till världsfullkomligheten: det allra heligaste motsvarar himlen, den yttre helgedomen jorden, förgården havet, den sjuarmade ljusstaken de sju himlaljusen. Till och med det ständiga uppräknandet av talen för proportioner och element hos Salomos tempel leder tankarna till helig geometri, sådan vi känner den från trappstegstempel och pyramider och sådan den fortfarande återkommer i det himmelska Jerusalems astralmytiska [ 857 ] stjärnrester. Men allt detta utsäger lika litet som djurkretsen i det gotiska hjulfönstret eller den skenbara likheten mellan den bysantinska kupolen och himmelskupolen; det främmande inslaget är trots allt underordnat, Ptah-palatset ombyggt till exodus-kyrka. Också den gnostiska ljus-emanation, som strömmar in i den längre fram i historien uppträdande, gotiska byggnadssymbolen, skiljer sig avgjort från reflexen av världsalltet, alltså från Pantheon i varje upptänklig gestalt; ty i kristen gnosis härstammar den från den »andra eonen«, från en tillkommande världs eon. Sammanfattande står därför fast: arkitekturdrömmen om en bättre värld har i religionshistoriskt avseende sett sin flodbädd och sin mynning på den egyptiska sidan i soldyrkan, på den biblisk-profetiska i Exodus - nämligen ut ur det Egypten, som den hittillsvarande världen utgör. Detta kan inte uttryckas tydligare inom ramen för dennna ideologi än det skedde hos Maimonides( 10 ), i en passage om arkitekturen som är full av historisk-immanent, alltså till saken hörande ideologi. Maimonides kommenterar den legend som förtäljer att Abraham valde västsidan på berget Moria för sin helgedom, och han drar följande slutsats: »Detta berodde på, att soldyrkan var den på den tiden förhärskande tron, på att man hyllade solen som Gud, därför vände sig alla människor otvivelaktigt mot öster. Det var skälet till att Abraham på berget Moria, platsen för hans helgedom, vände sig åt väster, så att han kom att vända ryggen åt solen" (Führer der Unschlüßigen III, Meiner, 1924, s. 275). Här är det, från anti-Egyptens, anti-Babylons utgångspunkt, fråga om en korrigering i förhållande till den ostpunkt där världen, ännu för Kolumbus, blev skapad och där det jordiska paradiset skulle ligga. Men framför allt den punkt som var astralmytens fotpunkt, den punkt alltså som ytterst tillhandahöll byggnadskonstens ledrum i kosmisk-geometrisk form. Inom ramen för den biblisk-kristna byggnadsideologin däremot, framför allt i dess byggnadssymbolik, måste man förkasta det väderstreck i världen, där den yttre solen går upp, och alltmer välja den riktning, där solen inklusive den förhärskande världsordningen träder ut och går under. Från Augustinus och genom hela medeltiden och framför allt i gotiken högtidlighålls därför kyrkobyggnaden som avbild av det andra byggnadsverk, som inte ville stå under överskriften centrerad ordning, utan under federativ frihet, här [ 858 ] tänkt som »frihet för Guds barn«. Detta var den radikala ståndpunkten hos gotiken, detta försök att bygga en ny, ur klippan och stenen uthuggen världsbyggnad i form av mänsklig församling ( 11 ). Dess arkitektoniska förhoppningsbild var det »levande vatten«, det »livets träd«, om vilka apokalypsens slutkapitel berättade för de medeltida människorna. Detta skulle sedan bli den "nya himlen", men också den »nya jord«, i det föregripande för-rum, som domkyrkan var tänkt att utgöra. Med oerhörda rörelsevertikaler hos tornet och pelarna, med ljus genom målade fönsterskivor i det inre, på denna väg skulle en annan, en Kristus-värld falla in mot medeltidens troende människa. Så långt om viljan att bli till sten respektive livsträd i den gamla byggnadskonstens radikala-genomkomponerade verk. Problemet är bara, hur ledrummen kristall och livsträd ännu kan fungera, bör fungera sedan deras religiösa ideologi dragit sin kos, och till på köpet i spåren på en av senkapitalismen totalt nihiliserad arkitektur. De representerar i alla sammanhang alternativ, som - nu nästan utan religiös ideologi - i den grekiska klassiska epoken bringades till abstrakt försoning. Men det gäller att övervinna dem i konkret enhet; i en klarhet, som inte tar död på den överflödande rikedomen, i en kristall-ordning, som inte utesluter det levande ornamentets frihet, utan har det till innehåll.


II . TOMRUMMET BLIR BEBYGGT


Nya hus och verklig klarhet


En förlossningstång måste vara glatt, en
sockertång måste under inga omständigheter vara det.
Ernst Bloch, Geist der Utopie, s. 23. 1918

På många håll ser husen idag ut att vara resklara. Fastän de saknar utsmyckning eller just därför, uttrycker de avsked. Inomhus är de ljusa och kala som sjukrum, till det yttre påminner de om lådor på flyttbara stänger, men också om fartyg. De har platta däck, kajutfönster, fallrep, reling, lyser vita och sydliga, hyser som skepp lusten att [ 859 ] försvinna. Ja, den västliga arkitekturens sensibilitet sträcker sig så långt, att den redan rätt lång tid, på omvägar, vädrade det krig som var Hitlers, och förberedde sig på det. Då framstår inte ens den rent dekorativa skeppsformen som realistisk nog för flyktmotivet hos flertalet av dagens människor i den kapitalistiska krigsvärlden. Här projekteras sedan någon tid tillbaka hus utan fönster, artificiellt upplysta och vädrade, stålkonstruktion hela vägen, helheten är ett pansarhus. Och medan den moderna arkitekturen då den uppstod i princip orienterade sig mot utsidan, mot solljus och offentlighet, växer idag på det hela taget behovet av avskärmad livssäkerhet, åtminstone i boendet. I upptakten var det grundläggande draget hos den nya byggnadskonsten öppenhet: den bröt upp de mörka stengrottorna, öppnade upp blickfält genom lätta glasväggar, men denna vilja till växelspel med yttervärlden infann sig utan tvekan för tidigt. Rörelsen från insidan mot utsidan blev tomhet, den sydliga lusten till yttervärlden blev, med dagens utsikt mot den kapitalistiska yttervärlden, inte någon välsignelse. Ty här utspelar sig ingenting gott på gatan, i solens ljus; den öppna dörren, de enormt uppspärrade fönstren utgör ett hot under fascistiseringens epok, huset kan förvandlas till fästning på nytt, eller rentav till katakomb. Det breda fönstret fullt av idel yttervärld kräver en yttervärld full av sympatiska främlingar, inte nazister; glasdörrar ända ner till marken förutsätter faktiskt solsken, som tittar in och tränger in, inte Gestapo. Och inte utan samband med första världskrigets skyttegravar, men framför allt med andra världskrigets visserligen fruktlösa Maginotlinje, utvecklades planen på en underjordisk stad - som en stad som bjöd på säkerhet. I stället för av skyskrapan välkomnas man här av projekterade »Earthscrapers«, glänsande takluckor, frälsande källarstad. Uppe i ljuset framträdde i sin tur en mindre realistisk, men dekorativ flyktplan, som gick ut på en flygande stad, i utopin förlagd till Stuttgart, men också till Paris. Husen höjer sig i form av sfärer på en mast, eller hänger som veritabla ballonger i vajrar; i det senare fallet gör de svävande konstruktionerna ett speciellt isolerast och uppbrottsvilligt intryck. Men också dessa varianter demonstrerar endast, att man på nytt måste drömma om hus, i ena fallet som grottor, i det andra uppsatta på pålar.
[ 860 ] Hur bär man sig sedan åt, om man från en sådan grundval trots allt vill förespegla ett språng ut i ljuset? På det byggnadstekniska planet har detta faktiskt försökts, men här med en bejakat obehaglig dragning åt idel fönster och i samma mån slätrakade hus och husgeråd. Visserligen utgav sig detta för att vädra ut det gångna århundradets unkenhet och dess avskyvärda utsmyckning. Men ju längre tiden led, desto tydligare blev det, att hela ansatsen också hade gjort halt vid detta rena utelämnande, och att det var vad som måste inträffa inom ramen för den senborgerliga tomheten. Efterhand framträdde som inskrift över Bauhaus( 12 ), och allt som därtill hör, devisen: Hurra, vi har inga fler idéer. Där livets gestaltning är så undermålig som den senborgerliga, kan en reform som inskränker sig till att omfatta byggandet endast uppnå, att själlösheten inte längre är dold, utan uttalad. Detta blir följden, så snart det inte finns något tredje som griper in i fantasin mellan plysch och stålfåtölj, mellan postkontor i renässansstil och äggkartonger. Effekten är så mycket mer avkylande, när den inte rymmer några smygkrokar, utan bara ljuskitsch; sedan må dess början ha varit aldrig så städad, nämligen avsedd att vara dammsugaraktigt ren. Adolf Loos i Europa, Frank Lloyd Wright( 13 ) i Amerika drog de första negationslinjerna i riktning mot den epigonala svulsten. Wright i och för sig också med ett stadshat, som delvis flörtade med anarkismen och till en del var sunt, han spjälkade upp de mordiska megastäderna på »home towns« till en »Broadacre City«, där var och en hade tio gånger så mycket utrymme som han var van vid. Corbusier i sin tur hyllade tvärtom en storstadspräglad »boendemaskin«, tillsammans med Gropius och en rad mindre upphovsmän till den nya sakligheten står han för ett stycke ingenjörskonst, som utger sig för att vara så progressiv, och som så snabbt stagnerar, så snabbt blir gammalt skrot. Sedan mer än en generation tillbaka omges vi därför av dessa historielösa stålmöbel-, betongkubs-, platt-taksskapelser, högmoderna och långtråkiga, skenbart djärva och sant triviala, fulla av hat mot den förmenta slentrian, som vidlåder varje ornament, och samtidigt mer fastlåsta i ett schema än någonsin en stilkopia från det hemska 1800-talet. Till slut kom det också i Frankrike därhän, att en så betydande betongarkitekt som Perrets uttalade: »Ornamentet döljer alltid ett konstruktionsfel.« Varvid ett klassicistiskt, nästan romantiskt önsketänkande hela tiden finns med i kulissen, dels till följd av de [ 861 ] geometriska formerna, dels till följd av att lugnet är högsta medborgerliga dygd, och dels som en följd av abstrakt humanitet. Corbusiers program »La ville radieuse« söker på alla punkter ett slags grekiskt Paris (»Les éléments urbanistiques constitutifs de la ville«) och illustrerar ett slags allmänmänsklig anda med exemplet Akropolis (»le marble des temples porte la voix humaine«). Men Grekland är här en abstraktion, mer än någonsin i det förflutna, liksom den odifferentierade »être humain«, till vilken byggnadselementen rent funktionellt skall relatera sig. Också stadsplaneringen hos denne oförvägne funktionalist är privat, abstrakt; på grund av idel "être humain" blir de verkliga människorna i dessa hus och städer normerade termiter eller, inom en »boendemaskins« ram, till främmande inslag, fortfarande alltför organiska; så långt står allt detta från den verkliga människan, från hem, angenämt liv, hemtrakt. Detta blir följden, den oundvikliga, där en byggnadskonst inte bekymrar sig om en grundval, som inte är i ordning. Så länge »renheten« består av utelämnanden och idétorka, balansen av strutspolitik, eller i värsta fall av rent vilseförande, och den silversol, som här i alla sammanhang vill gnistra, är en förkromad misär. Arkitekturen framstår här överallt som yta, evigt funktionell; därför uppvisar den inte heller ens i sin största transparens något innehåll, ingen blomstring och ingen ornamentskapande fruktbildning hos sitt innehåll. Denna abstrakthet låter sig emellertid utmärkt väl kombineras med glas, och kunde på ett sällsamt sätt skapas i detta material, slipad tomhet i luft och ljus, nykosmiskt ur Intet. Bruno Taut( 14 ), en av Scheerbarts lärjungar, skisserade sålunda ett »himmelshus« (jfr »Die Stadtkrone«, 1919), grundplanen utgörs av sju trianglar, väggarna, taket, golvet är av glas, belysningen förvandlar huset till en kulört stjärna. Just i efterföljd till »pankosmikern« Paul Scheerbart, som var den förste att göra glasarkitekturen universell, skulle ytterst hela jorden ombyggas till kristall. Och som exempel på den nya genomskinligheten citerar Taut ur Claudels( 15 ) »Förkunnelse« raderna: »I det gudomliga ljusets vågor ställer byggmästaren planmässigt klokt/ stenmuren åt sidan som ett filter/ och ger åt hela byggnaden en pärlas vatten.« I Tauts program fanns det vid sidan av de mest moderna material också utrymme för talmagik, med astraliskt gods [ 862 ] överordnat färgsättningen; på så vis uppstod här ett egyptiskt äventyr ur Intet, och det hela har gjorts förgäves. Vid sidan av detta grasserade i sin tur en gotik ur Intet, med innehållslösa strålar och strålknippen, framskjutande som ostyriga raketer. Renodlad nyttoform och frittsvävande överdrift förhåller sig således dualistiskt, men också komplementärt till varandra, nämligen så att maskinstilen kyler och avlastar, samtidigt som fantasin blir så mycket mera hemlös och helt tappar bort sig. I den gamla byggnadskonsten däremot sammanflätades just Vitruvius' tre principer: utilitas och firmitas, som alltid fanns på plats, med venustas eller fantasin; på detta sätt genomsyrades skapelsen av ornament både på detaljplanet och om man såg till helheten. Men i sönderfallet uppstår det inte heller längre ett möte mellan nyttoform och fantasi, inte ens där fantasin, som fallet var hos många expressionistiska målare - i deras egenskap av målare, inte arkitekter - var vidunderlig, högst betydande. Visserligen sökte man under alla omständigheter anknyta till mer än det omgivande borgerliga Intet eller halv-Intet, dessa bemödanden beskrevs mestadels halvt ingenjörstekniskt, halvt utan egentlig innebörd som ett anknytande till »världsalltets lagar«: men lika intressant som utbytet av detta torde ha varit inom måleriet, och också på skulpturområdet, lika ofruktbart förblev ett Taut- och Scheerbart-väsen inom byggnadskonsten. Just för att denna långt mer än de övriga bildande konsterna är och förblir en social skapelse, kan den överhuvud taget inte blomstra i det senkapitalistiska tomrummet. Först framträngandet av ett annat samhälle möjliggör på nytt äkta arkitektur, en som konstruktivt och ornamentalt genomsyras av eget konstviljande. Den abstrakta ingenjörsstilen blir under inga omständigheter kvalitativ, trots fraser som dess litterater hänger den runt halsen, trots den bedrägliga fräschören hos den »modernitet«, med vilken den polerade döden serveras som vore den morgonglans. Dagens teknik, som själv fortfarande i så hög grad är abstrakt, leder inte - inte ens när den skolats i estetik, som konstnärligt surrogat - ut ur tomrummet; detta genomsyrar tvärtom den så kallade ingenjörskonsten, liksom denna oundgängligen utvidgar tomrummet genom sin egen tomhet. Det enda som är av betydelse är den riktning i vilken dessa tidsfenomen färdas när de lämnar sig själva, när huset uppträder som skepp. Utan tvivel ligger också andra omslagsmoment i beredskap här, i samma mån som de blomstrande nya människo- och [ 863 ] naturrelationerna i ett nytt samhälle är mogna och tydliga nog för att komma till uttryck också i arkitektoniska grundplaner och ornament. Fyllt av arv, utan historism, och i synnerhet - vilket nu är självfallet - utan de infama stilkopiorna, utan grundartidens16 osmälta romantik. Mot det extrema krimskramset måste man alltså kort och gott insistera på: rening av alla kvarstående källor till ornamentalt överflöd. underhåll och beredning av deras flodbäddar. Detta förutsätter en radikal distinktion mellan byggnadskonsten och maskinen. Och också den relativt sett mest intressanta av dagens eller gårdagens byggtankar: glasbyggnadsutopin, fordrar gestalter som lever upp till transparensen. Fordrar gestaltningar som håller kvar människan som fråga och kristallen som ett svar, som återstår att förmedla, återstår att slå upp. Sedan kan det inträffa att byggmästaren tillför sitt verk »en pärlas vatten«, men också till slut ett förlorat, mindre transparent chiffer: det bildmässiga överflödet in nuce - ornamentet.


Stadsplaner, idealstäder och återigen verklig klarhet:
genomträngande av kristallen med rikt överflöd

När hus förbinds med andra hus ser de inte längre resfärdiga ut. Den skicklige byggmästaren behöver grupper, öppna platser, en stad, för den skall det inte längre vara nödvändigt att upphöra att finnas till, den skall vara planerad på lång sikt. Det är en förhoppning som hör morgondagen till, en morgondag som redan randas, och den dag som omger oss här och nu; samtidigt är den lika gammal som byggnadskonsten själv och förblir inskriven i och självklar för denna. Stadsplanering är därför ett fenomen, som ingalunda inskränker sig till nyare tid, och fastän den ofta uppträder där, redan före artonhundratalet, så är den i samma tid på ett egendomligt sätt en planering med förhinder. Ty det borgerliga samhället är visserligen för profitens skull ett kalkylerande samhälle, men på grund av sin anarkistiska ekonomi i lika hög grad ett oordnat samhälle, ett där ekonomiska tillfälligheter härskar. Därför är just de industristäder och bostadskvarter från förra seklet, som vi har byggnadsspekulanternas generositet att tacka för, rätt och slätt ogenomtänkta och planlösa. Enhetlig är bara deras ödslighet, stenöknen, den tröstlösa gatulinjen ut i intet, kitschen i deras egen jämmerliga eller införskrivna skrytstil; [ 864 ] och det resterande kringverket är lika anarkiskt som det profitmakeri, som ligger till grund för det. De så kallat framvuxna städerna från den förkapitalistiska tiden är däremot på grund av det fortfarande reglerade produktionssättet inte tillkommna på en höft. Antiken hade lämnat tydliga stadsplaner i arv, också från tiden före Alexander, den flyhänte stadsgrundaren från Nilen till Himalaja. Från första början var en genomtänkt planering här utmärkande för arkitekterna, till och med i en förbluffande närhet till det socialt konstruktiva. Aristoteles berättar exempelvis om en arkitekt, Hippodamos, och det i en tänkvärd duplicitet av arkitektonisk och politisk planering: »Hippodamos, son till Euryfon, från Miletos, som uppfann områdesindelningen (diairesis) av städerna och klöv upp Pireus, ... var samtidigt den förste, som utan att vara praktisk statsman, yttrade sig i frågan om den bäste statsförfattningen« (Politik II, cap. 8). Så gammal är alltså kontakten mellan arkitektonisk och politisk planering på det hela taget: nämnde Hippodamos hade likaså planerat en diairesis till gagn för kulten, de offentliga anläggningarna, privategendomen och förankrat sin byggplan i samhället. Inte heller saknades den typ av utsvävning i planen, som sedan urminnes tider varit en del av kejsarvansinnet och räknat med dettas byggraseri, men just därför förblev det en galenskap med plan och metod. Alexander och hans byggmästare Dinokrates drömde om att hugga ut hela förberget till Atos och göra det till en beboelig koloss; i den vänstra handen skulle bergsstatyn bära en stad, i den högra en skål, som samlade bergets alla vattenflöden och lät vattnet flöda ned mot havet som ett antikt Niagara. Det är en stadsfantasi, som också ifråga om genomtänkthet, inte bara extravagans, överglänser till och med konstruktiva-barocka planer av nyfeodalt slag. Det fanns stadsplaner, även om de återspeglade en halvt geomantisk, längre fram astrologisk ordning, när Augustus lät förvandla Rom från en tegelstensstad till en stad av marmor, och längre fram, när Konstantin omformade Bysans till sitt residens. Och inte minst är medeltiden, av romantiken och dess förspel karakteriserad som så ovanligt »instinktiv«, rik på stadsplanering sui generis. Med höggradig framsynthet centrerades den tidiga medeltida bosättningen kring borgen; kolonialstäder i södra Frankrike, [ 865 ] östra Tyskland ger rentav prov på en regelbunden upprepning i sina planer. Men samtidigt gäller fortfarande, trots all individförbunden tillfällighet, som längre fram exploderade i 1800-talets bygganarki: först med den kapitalistiska kalkylen, denna varusamhällets andra sida, får vi ett särskilt rikhaltigt utbud av rationella stadsutopier. Detta i patetisk-konstruktiv kontrast till den ekonomiska anarki, som själv är en del av kalkylen såsom abstrakt lag över tillfälligheter. Framför allt före den franska revolutionen, när den stora massan av små och medelstora industrihushållare ännu inte emanciperats, när manufakturperioden uppställde en allmän och allt reglerande byråkrati, frodades i-förväg-planen, schackbrädet, ringen, kort sagt en formlig stadsmatematik för planering och nybyggande. Hur vilt kartuschen( 17 ) än blåste upp sig på det enskilda byggnadsverket, hur djärvt byggnadsgruppen än orienterade sig efter en kurvrik veduta: precis som när det gällde grundplanen för de enskilda byggnadsverken i barocken var också planen för deras utplacering i rummet strängt symmetrisk. Här härskade Versailles-trädgårdar och Descartes, inte Galli-Bibiena; först rokokon avskaffade denna symmetri. Schackbrädesplanen hos en barockskapelse som Mannheim, en stad om vilken Goethe, som annars föraktade barocken, i »Hermann och Dorothea« kunde säga, att den var glatt och vänligt byggd, står i en osamtidig, nästan klassicistisk motsats till den organisk-excessiva stilen i barockarkitekturen. Det är samma spänning som i barocksamhällets egna kultiverade samtal: det som det mest intresserade sig för var de mänskliga passionerna, och bara en sak kunde tävla med det: intresset för matematik. Därför allierade sig befästningsingenjörer också med slotts- och kyrkobyggmästare: många av de mest betydande barock-arkitekterna, Hildebrandt, Balthasar Neumann, Welsch, Eosander, kom från det militära nyttobyggandet och fortsatte att förvalta detta område, vid sidan av sina byggfantasier. Barocken tolererade på ett anmärkningsvärt sätt detta parallelluppträdande av berusning och borgerlig kalkyl, av motreformation och militär geometri; den senare segrade, i det den grep tillbaka på renässansmönster, framför allt just när det gällde stadsplanering. Här möter man överallt samma motsatsförhållande, som också råder mellan den under [ 866 ] 1600-talet kulminerande mekaniserade världsbilden och det excessiv-organiska barockornamentet. Utan tvivel är också denna epoks matematik en rörelsens matematik, funktionsbegreppet får sitt genombrott, vågläran och differentialräkningen, vedutan mot oändligheten. Men hos Descartes, och framför allt hos Spinoza, är själva världsbilden oorganisk, i grunden mekanisk; därför härskar också i byggnadsplanerna: barockfilosofi med i görligaste mån kristallaktig klarhet, more geometrico( 18 ). Vid sidan av den organiska övervikten i skulptur, arkitektur, och även diktning, höjde sig således den matematiska fasaden: klarhet, kristall; ja, man kan säga, att vid sidan av byggnadsbarockens »gotik« stod tankebarockens »Egypten« (mest påfallande i spinozismen). Detta kristallväsen lät sig dessutom utan svårighet förbindas med alla ordningstendenser, hispaniseringar i den nyfeodala barocken. Det kommer till uttryck till och med i skillnaden mellan de olika utopiska arkitekturbilder, som framträdde i statsromanerna under renässans respektive barock. Medan Thomas Mores liberala socialutopi prydde sin bästa stat med enfamiljshus, låga byggnader, uppluckrade trädsgårdsstäder, så uppvisar Campanellas auktoritära utopi hundra år senare bostadskvarter, höghus, en allt igenom centraliserad stadsbild. Här råder - med koncentriska murar, kosmiska murfresker, den cirkelformade stadsplanen - matematisk noggrannhet på alla plan, i överensstämmelse med den resterande, rentav astrologiskt determinerade ordningsutopin. Men utöver detta har den geometriska planen alltsedan barockens stadsplaner förblivit lösenordet för varje borgerlig idealstad, kalkylstad. Med undantag för just de perioder, som inte längre visste av någon stadsplanering överhuvud taget, alltså 1800-talets andra hälft, där stadsplanering inte bara blockerades av den individuella profitekonomin, utan totalt eliminerades av denna. I varje fall fram till denna tid och på nytt under den monopolkapitalistiska perioden, under en så att säga dirigerad, imperialiserad ekonomi, härskar en kult av regelbundna anläggningar, byggnadskroppar, stadsbilder, som gränsar till egyptiska förhållanden. Med undantag för en viss krökt och rundad gatulyx i villaområden uteslöt detta samtidigt all beröring med den gotiska stadsbilden, med de gamla tyska städernas vinklar och vrår, deras på djupet gående, angenäma rikedom och fullhet. [ 867 ] Den bundenhet som det kapitalistiska samhället inte längre skänkte, skulle ersättas eller skapas på nytt med hjälp av stadsgeometri. Detta senare kom nu att bli hela den nyare borgerliga stadskonstruktionens utopi; vilket torde framgå direkt av några av dess mest signifikanta exempel, också när de tas var för sig. De utgör på det hela taget en kontrast till slumpekonomin, och gör det på ett sätt som ökar i takt med den ekonomiska anarkin, men de inbegriper likaså en växande apologi för den alienation och själlöshet som följer i dess spår. I bästa fall, alltså så länge det handlar om programmet och inte den avslöjande realiseringen, rymmer de stadskristallens problem, bakom vilket den konkreta ordningen (ordning med ett syfte) i och för sig är bortträngd eller fortfarande döljer sig.
Man försökte alltså på alla sätt begåva det stökiga livet med ramen för en mer översiktlig form. Det tidigaste utkastet av detta slag uppstod 1505, det härstammar från Fra Giocondo: drömstaden är rund, i mitten ligger ett cirkelformat torg med kupolbyggnader, från detta löper gatorna ut som strålar. 1593 projekterade Scamozzi, som byggde Procurazian vid Markusplatsen, en regelbunden stadspolygon med korresponderande portar, likformiga hälfter och kvarter (Palma nuova vid Undine anlades senare enligt detta mönster). Hos Vasari il Giovane, 1598, blir la città ideale en kombination av kvadrat- och radialplan: huvudtorget med riktningsgivande strukturer ligger i mitten, åtta strålgator löper ut härifrån för att ända vid portar, de resterande gatorna är uppdragna efter ett kvadratnät. Piranesi (1720-1778), som man alltför länge uppfattat enbart som skildrare av romerska ruiner, brukade den tidiga klassicismen till att inreda inte bara en idealstads grundplan, utan också husens exteriörer och utsmyckningar med den symmetri, som i växande grad saknades i det borgerliga samhället. Den sovjetryska arkitekturen har till och med upptagit vissa av Piranesis element och stadsbyggnadsutopier (»penseur dans le domaine de l'architecture« kallades han av sovjetarkitekten Sidorov), i synnerhet arkader (Bogenhallen) och öppna platser, tornstrukturer och höjdproportioner. Men den mest originelle projektör av framtida bosättningar, som överhuvud taget förekommer i den utopiska arkitekturens historia, torde vara den franske revolutionsbyggmästaren Ledoux, [ 868 ] en man som först idag hedras som sig bör (jfr. Kauffmann, Von Ledoux bis Corbusier, 1933); han gör inte klassicismen lika representativ som empiren gjorde sitt byggande, men han gör den i stället desto mer mångsidig. Ledoux (1736-1806) gjorde ett utkast till idealstaden Chaux, och i planeringen siktade han från första början på att skapa en bosättning indelad efter yrken. På detta sätt luckras byggnadsbeståndet upp i mindre grupper, samtidigt som byggnaderna förs samman; det moderna paviljongsystemet ser dagens ljus. I stället för citybildning och oändlig periferi planerar Ledoux överallt grönområden med arbetscentra och i dem en arkitektur, som uttrycker användningen, en »talande arkitektur«. Idealstaden inbegriper olika byggnadstyper, som svarar mot de boendes yrken (skogshuggarens hus, gendarmens, köpmannens och så vidare); den inbegriper till och med ett »Passionernas hus« (ett slags den sexuella emancipationens tempel), ett »Hus till kvinnornas ära«, ett »Endräktens hus«. Men med geometrin, stereometrin hos dessa hus har det återigen satts en gräns för den relativa uppluckringen; ovanför uppluckringen står den karakteristiska ordningsutopi, som råder i alla nya tidens stadsplaner. Den geometriska allegorik, som Ledoux låter komma sina byggnader till del, pekar i riktning mot en ordningsutopi av detta slag, en geometrisk-styrande, egyptisk-förförande. På så vis kommer, trots paviljongsystem och allt, en militär geometri att dominera, en som leder tankarna till Campanellas stad, och inte ens astrologiska anspelningar saknas i sammanhanget. Skogshuggaren bor under ett pyramidformat tak, gendarmen i ett sfäriskt hus som avbildar jorden, la »ville naissante« är omgiven av en ellips som motsvarar planetbanorna. Därmed dyker den starka känslan för bundenheten slutligen upp också i Ledoux's idealstad; och överrraskande nog, föregripande nog mitt under den franska revolutionen. Ledoux kallade byggmästaren »Guds rival«; det är ett storslaget självmedvetande hos det mänskliga skapandet; men den värld, som han vill skapa i prometeusk anda, anpassar sig till ordningarna i ett kosmos, som betraktas som färdigt, närmare bestämt geometriskt färdigt. På samma sätt som Piranesi förband klassicistiska motiv med den ideala stadsgeometrin anknöt Ledoux till frimuraraktiga-egyptiserande: de innehåller visserligen utopisk kollektivism, men denna i sin tur är inrymd i en kristallin, alltför [ 869 ] kristallin stadsutopis struktur. Den »insvängning i kosmos«, som ännu hos Taut, ja, hos Corbusier övervägde över den humana arkitekturens syfte och dettas formuttryck, - denna sekulariserade astralmyt, sådan den tangerades inte bara verbalt, utan också i idolatrin av den yttre ramen, gör sig på detta sätt gällande i den samlade nya tidens stadsutopier. En giltighet som matematiskt bygger på den kapitalistiska kalkylen, sentimentaliskt på strävan till kontrast mot den växande ekonomiska och kulturella anarkin. Av detta kommer sig lockelsen i riktning mot kristallen som den mest närliggande, kontrasterande strängheten, och av detta geometrins dragningskraft, vid sidan av beräkning och kalkyl: den framstår i vart fall som befriad från den grasserande mänskliga oredan. Till detta har under senare tid emellertid fogats ett speciellt alienerat motiv, i sig det enda ursprungliga, med betydelsefulla resultat också på det utopiska planet: ingenjörskonst som arkitektur. Eller rättare sagt den ingenjörskonst, som den verkliga konsten arkitektur har uppgått i och från vilken den på nytt måste frigöra sig på tröskeln till ett mer konkret samhälle. Här avses den nya kopplingen mellan den gamla kristallisationsutopin och lusten att avorganisera. Dessa tendenser står i nära förbund med den abstrakta teknik, som den nya arkitekturen är så intimt förknippad med, och det leder till avorganisering sui generis även i den kristallina stadsutopin, samma fenomen som är välkänt från teknikens gränsområden. Den inte längre människolika maskinen får då sin motsvarighet i huset utan aura, stadsbilden av bejakad livlöshet och distans till människan, strålknippen för deras egen skull eller andra imitationer av projektiv geometri. Den funktionalistiska arkitekturen reflekterar och fördubblar ju också i övrigt varusamhällets iskalla automatvärld, dess alienation, dess arbetsdelade människor, dess abstrakta teknik. Ja, på samma sätt som teknik möjligtvis kan komma att tränga ut i det icke-euklidiska rummet, så visar det arkitektoniska rummet, i den mån det, i synnerhet just i skapelser av glas, driver abstrakta »kompositioner« vidare, den omisskännliga ambitionen att skildra ett imaginärt rum i det empiriska. Expressionismen experimenterade med att alstra rymdfigurer genom roterande eller svängande kroppar, figurer som dock inte längre har något gemensamt med det perspektiviska synfältet; en [ 870 ] abstrakt- arkitektur som så att säga vill vara meta-kubisk eftersträvar ibland liknande avlägsna ordningar, sådana som inte längre framstår som organiska, rentav inte längre mesokosmiska. Visserligen förblir den rymd, som dessa rotationskroppar spänner upp, lika euklidisk som alla andra, och till den så kallade icke-euklidiska pangeometrin (jfr. Panofsky, Vorträge der Bibliothek Warburg, 1927, s. 330) är vägen fortfarande lång inom arkitekturen, också om man nöjer sig med symboliska antydningar. Den viktiga punkten är: det kristallina överväger i alla stadsplaner sedan renässansen, inklusive barockens i övrigt så organisk-rusiga, här söker det kosmiska anknytningspunkter, men också ett par djärvheter som hör ihop med utomorganisk avlägsenhet. Samtidigt förblir detta sökande, liksom på teknikområdet, ännu utan all materiell anknytning, trots »insvängningen i kosmos«. Men på de punkter, där expressionismen inte nöjde sig med att - som ofta var fallet - slunga ut excesser av pur subjektivitet i ett tomrum, experimenterade den också med det problem som låg i ett objektmässigt, med det mänskliga subjektet djupt överensstämmande uttryck i högabstraherade verkformer, i en »jagkristallskog«. Mer entydigt och legitimt, det vill säga förbundet med ett borgerligt samhälle som ännu befann sig på uppgång, ställde manierismen under barocken (Correggio, Tintoretto, Greco, men också redan Michelangelo), och med udd mot denna, »stämningens« och uttrycksvärdets högst drivna subjektmässighet inte bara vid sidan av den största djärvhet ifråga om statuarisk utformning, utan den drev också det förra in i det senare. Och idag framträder, vilket sedan en tid torde stå klart, det oerhörda byggnadsproblem som en »gotik« i kristallen utgör; det är som om hela kristallväsendet i rumskonsten, i stället för att ytterst styra enbart mot egyptisk dödsklarhet, malgré lui skulle vara ett synnerligen kraftfullt attackerande (anschiessend) Humanum (något oklart, ö.a.). Som facit, bättre: som problem i facit kvarstår alltså följande: Hur på nytt bygga in mänsklig rikedom i klarheten? Hur låter sig en arkitektonisk kristalls ordning genomsyras av sant livsträd, med humant ornament? En syntes mellan å ena sidan den egyptiska byggnadsutopin, å andra den gotiska, är omöjlig, den skulle bli ett löjeväckande, epigonalt fantasifoster, men det finns ett ännu aldrig framträtt ursprungligt tredje, som står över stelhet och övermått, såväl i det sociala byggandet som i arkitekturen. Det är just detta som utgör marxismens styrka, att den upprättar ordning med syftet att skapa utrymme för mänsklig rikedom; [ 871 ] de två innehållsliga alternativen i alla hittillsvarande abstrakta socialutopier: subjektmässig frihet (More) eller byggd ordning (Campanella) är i marxismen - inte syntetiserade, men väl produktivt förmedlade och på så vis själva upplyfta (aufgehoben) till en tredje nivå: frihetens byggda rike. Också i förhållande till naturens ordningar står marxismen fjärran från subjektlös-odialektisk avbildlighet, alltså från varje form av »insvängning i kosmos«; den konkreta tendensen är tvärtom humanisering av naturen. På så vis kommer rumskonsten knappast att förbli abstrakt-kristallin i ett klasslöst samhälle, som kontrast till den ekonomiska anarkin (då denna ju är försvunnen). Redan i de gamla stadsplanerna, hos Piranesi, hos Ledoux, uppträder emellanåt en rumsaning, alltigenom ny, om än klassicistiskt inkapslad, som lämnar den abstrakta eller människotomma kristallformen långt bakom sig. Icke-formalistisk glasplastik och glasarkitektur når också ibland, som framgått, fram till okänd byggform, rumsform; sällsamma kurvor och stereometrier tränger på inuti den, i skenbart kosmisk, men i själva verket mänsklig expression. Här vidtar mänsklig antecipations-gestalt mit i kristallen, kanske med dennas hjälp, men i vart fall genom dess förmedling; den tar sin början med vändning ut mot kosmos, men efterhand kröks detta tillbaka på den skisserade bilden av ett Hem. Arkitekturen på det hela taget är och förblir ett försök att producera mänskligt Hem, - från det grundläggande målet att skapa inkvartering, hän till frammanandet av en skönare värld i proportioner och ornament. Arkitekturen ser det, enligt Hegels sanna, inte blott idealistiska definition, som sin uppgift att arbetsvägen tillrättalägga den oorganiska naturen, så att den som konstfull yttervärld blir besläktad med anden. Anden, det vill säga: det mänskliga subjekt, som själv ännu är på spaning efter det, som kan sägas vara befryndat med den, detta väsen bygger i olika samhällen ständigt nya vinklar, bågar, kupoler, torn till en jord, som koncentreras i riktning mot människan. Den arkitektoniska utopin blir på så sätt både begynnelsen och finalen på en - geografisk utopi i sig, hela detta sökande efter ädelstenar i den lilla bubblan jorden, drömmarna om det jordiska paradiset. Den stora arkitekturen ville på det hela taget stå där som ett byggt Arkadien och mer därtill; och när den i sitt släptåg skapade [ 872 ] ting som måste begråtas, tragiska mysterier, som i gotiken, så var det bara tänkt som ett inslag i den vanskliga harmonin. Väldig är den rikedom, som skapades på grundval av ett fåtal grundelement, ofantligt det alternativ som spänner mellan en pelarhall i Karnak( 19 ) och Ste. Chapelle i Paris, mellan vår Hem-bild av sten å ena sidan, av strävverk och inflödande ljus å den andra. Men grunddragen till en bättre värld, när det gäller det arkitektoniska utförandet, syftar till upprättandet av en skyddskrets, ett i förväg byggt Hem: Detta är innebörden hos Grunddragen till en bättre värld, vad den arkitektoniska realisering anbelangar. I detta sammanhang framträder den estetiska gestalten, såsom en omslutande gestalt, så att alla andra skapande gestalter skall få plats i den och kunna inordnas där: målerierna på väggen, plastiken i nischen. Det omslutande upprättar Hem eller har beröringspunkter med detta: samtliga stora bygnadsverk var sui generis inbyggda i utopin, antecipationen av ett människoadekvat rum. Och det på så sätt upprättade, till sträng-betydelsefull rumsform transponerade humanumet, betyder som uppgift såväl inträngande av organiskt, humant gods i kristallen, som framför allt att detta genomsyras av det kristallaktiga och den drift, det humanum och den rikedom, som ryms därinne. När betingelserna för frihetens ordning inte längre är partiella, öppnas vägen äntligen på nytt till en enhet mellan fysisk konstruktion och organiskt ornament, vägen till ornamentets gåva. Den öppnas för första gången realiter, utan att vare sig Egypten eller gotik, det vill säga, det som betecknats med kristall eller livsträd, ständigt måste alternera, blandas eller avundas var för sig. Kristallen är ramen, ja, lugnets horisont, men det mänskliga livsträdets ornament är det enda verkliga innehållet i denna omslutande ro och klarhet. Den bättre värld, som den stora byggnadsstilen utpräglar och i anteciperande avsikt avbildar, består på så vis helt och hållet omytiskt framställd, som reell uppgift vivis ex lapidibus( 20 ), av livets stenar.



39 ELDORADO OCH EDEN, DE GEOGRAFISKA
UTOPIERNA


Sådan jorden är
Måste den inte förbli
För att driva den framåt
Forska, tills ni vet.
Brecht
Det framstår som så naturligt för människan att hon med inbillningsförmågans hjälp skall kunna överskrida rummets gränser, ana något utanför den synkrets, som avgränsar havsytan, att man till och med i den tidsålder, där jorden fortfarande betraktades som en platt eller på ytan blott obetydligt konkav skiva, kunde föranledas tro, att det bortom det bälte, som den homeriska oceanen bildade, fanns ännu ett av människor bebott land, ett annat Ekumene, pr5ecis de indiska myternas Lokaloka ett ringberg, som skall ligga bortom det sjunde havet.
A. v. Humboldt

Ty Herren, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett land där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i dalar och på berg, ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung.
5 Mos. 8:7 f.
De första ljusen

[ 873 ] Det är lätt att önska sig långt bort från en dålig plats. Men vägen, som leder bort därifrån är mindre självklar, den måste först bli lagd. En plan och flack omgivning, öppen åt alla håll, är ett lika stort problem för den rätta vägen som en bergskedja, skenbart spärrande. Här föds känslan av att ha gått vilse, ett av de bittraste tillstånd som finns och på köpet ett högst sällsamt sådant. Det ligger i förlängningen av den vilja, som saknar eller ännu saknar förmågan, i förlängningen av det frö, som aldrig riktigt vill gå i blom. Den vilsegångne står mitt emellan sin fortsatt aktiva önskan och en väg, som försvinner eller inte visar sig. Men den fara detta utsätter vandraren för, risken för att han skall duka under, är också det pris man betalar för det nya. Det betalas överallt, där något nytt utvinns ur mörkret, och marschen dit är på intet sätt [ 874 ] en latbänk. Skyddsnätet blir glesare i samma mån som de gamla och vana hållpunkterna får stryka på foten. Hur viktigt är då inte det första ljuset, i hur oerhörd grad lugnar det inte. Man är inte uppslukad av ödemarken; ting man aldrig förr skådat, och som förskräckte på den falska vägen, uppfattas som glädjande och ingenting annat på den rätta, den som förvandlats till den rätta. Drifterna att skaffa sig byte och söka underverk har härvid ofta blandats eller samverkat på ett förvånande sätt. Jorden i fjärran blir indisk, bortom allt gammalt och vant stiger den upp i fantastisk gestalt. Seglet sätter oss i stånd att kasta loss från fastlandet, öppna havet kan befaras med dess hjälp. Det skall inte bara uppfinnas, utan också upptäckas, en i högsta grad materialrik dröm sänder nu ut på detta uppdrag.


Uppfinnande och upptäckande;
det geografiska hoppets egenart

Om det inte bara skall uppfinnas, utan också upptäckas, ställer man sig frågan: vilket språng föreligger mellan dessa två? Svaret blir: det språng, som ligger i att det ena förändrar tingen och ingriper i dem, det andra däremot endast tycks leta upp dem och visa fram dem. Skeppet, som ankommer till en fullkomligt främmande strand, har på intet sätt skapat denna. Det verkar följaktligen som om räckan av egentliga uppbyggnadsplaner, de medicinska, sociala, tekniska, kommer till ett avbrott här. Geografiskt framstår uppfinnaren enbart som lögnare, eventuellt i Münchhausens älskvärda gestalt, men inte som framställaren av något som aldrig förr existerat. De länder, som Münchhausen sätter sin fot i, har han i det långa loppet kanske trott sig se, genom att berätta om dem på nytt och på nytt; men länderna själva har inte sett honom. De blir inte bättre genom de drömmar som förläggs dit, ingenstans rymmer de den abstrakta statssagans på samma gång betänkliga och tänkvärda innehåll. Upptäckandet däremot tycks överhuvud taget inte längre rymma någon dröm, det skulle då vara en som genast korrigeras av så kallade fakta; men upptäckaren förhåller sig rent betraktande. Uppfinnande är den akt, genom vilken något nytt blir gjort (glas, porslin, gevärskrut); upptäckande är den akt, genom vilken man finner något nytt (Amerika, planeten Uranus), som är nytt bara för det subjekt, som kommer fram till det. Uppfinnaren har visserligen i de flesta fall upptäckaren som sin förutsättning, men han förblir inte i likhet med [ 875 ] denne, som man också har kallat forskare, en kontemplativ figur. Där ligger skälet till att ordet forskare har brukats om Afrika- eller Nordpolsresenärer likaväl som om teoretiker (naturforskare, till och med Goetheforskare), vilkas uppgift det är, eller förefaller vara, att ta tingen som de är. Upptäckandet verkar alltså också metodiskt vara synonymt med avtäckande, med avlägsnande av täckelset, och under detta täckelse ligger då det som kan bilda underlag för kartering av något föregivet fixt varande. Ett nitälskande motexempel till uppfinnaren eller homo faber har nyligen levererats av fenomenologin à la Scheler( 21 ) och då just - på grund av det rent recipierande hos denna fenomenologi - till förmån för forskaren eller upptäckaren, som homo contemplativus och inget annat. Här karakteriseras skillnaden mellan uppfinnare och upptäckare utan omsvep som skillnaden mellan modern och medeltida »habitus«, och dessutom: försöket till belysning sker på ett för upptäckandet eller uppfinnandet så avlägset exempel som förfaringssättet vid val. Om den nya tidens homo faber väljer en riksdagsman eller en president, så görs denne till det ena eller andra först med majoritetens stämmor; han skapas, väljande är här skapande. Om den tyske kungen däremot valdes av en majoritet av de friborna, senare kurfurstarna, så skapades han inte - åtminstone inte enligt fiktionen, inte heller enligt ideologin - utan han blev, såsom redan förefintlig, »hemlig kung«, blott framletad, uppenbarad; att välja är här att upptäcka. På samma sätt vill fenomenologin, mutatis mutandis, också gå till väga som upptäckare: de väsensmässiga föremålen blir enbart skådade och på detta sätt bringade till närvaro för anden; det enda aktiva är här »urvalet«, som i det enskilda fallet poängterar eller icke poängterar delar, sidor, moment av den samlade föremålsligheten så att de uppenbaras för medvetandet. Detta är en säregen, helt och hållet reaktionär kunskapsteori, med udden riktad mot förändrandet av världen, men samtidigt en kunskapsteori, som genom sitt hat mot alla ingripande, nyskapande akter, understryker skillnaden mellan uppfinning och upptäckt, tillvaratagande. Upptäckaren framstår alltså som över hela linjen inaktiv, han verkar kontemplativ i lika hög grad som konserverande, i motsats till uppfinnaren. Och en motsatsens stränghet finns utan tvivel också i det genomsnittliga borgerliga medvetandet, så snart det [ 876 ] gör sig tankar över, säg Edisons eller nordpolsfararens allmänna habitus. Detta trots att uppfinnaren, som tidigare sagts, för det mesta har upptäckaren som sin förutsättning, ja, trots att ett uppfinnande som inte är förtroget med gällande förhållanden och lagar, innan det stuvar om dem, förblir resultatlöst eller i bästa fall kommer fram till ett mål bara av en slump och då inte det mål som stod för ögonen. Detta trots den lärorika ambivalens, som uppträder redan i språkbruket, när det erkänner inte blott en geografisk upptäckare, alltså en som upptäcker sådant som existerat under lång tid, utan också en upptäckare av syntetiskt indigo eller salvarsan. Och detta trots den fond av föreliggande ting och förhållanden, som genom att tillhöra en värld kapabel till förändring, en alls icke statisk värld, ofta avhåller sin upptäckare från att förbli ett passivt »världsöga«. Trots detta har skillnaden mellan uppfinning och upptäckt, ja, mellan homo faber som i sista hand »världsförintare« och homo contemplativus som i sista hand »världsöppnare« i så hög grad upphöjts till regel och norm, att det uppstått en spricka mellan dem. Därför verkar - om vi skall återvända till upptäckarens mest typiska framträdelseform - geografisk utopi åtminstone vid första anblicken inte vara av samma art som de medicinska, sociala och tekniska utopierna.
Men detta är bara sken, ty upptäckandet vill och kan avgjort förändra. Redan vinstbegäret, nyfikenheten på ett okänt fjärran driver på i riktning mot det som inte är gammalt och vant. Också där takten är maklig uppstår en glans, som lockar vidare; den fanns ingalunda där de gamla, vanda vägarna drog fram, eller finns bara till beskådande. Genom upptäckandet förändras alla gamla värden för den som reser ut, och i nästa steg också för den grupp eller det land, som skickar ut honom. De tidigaste förändringarna i riktning mot ett bättre liv inträffade för konsumenternas del inte heller enbart genom inhemska uppfinningar, utan också genom ett utbyte över osannolikt stora avstånd, alltså genom upptäckten av vägar som tillät global samfärdsel. Snäckskal från en mussla, som bara förekommer i Medelhavet, har hittats i grottgravar från 8000 f. Kr. vid Nördlingen( 22 ); kaurisnäckor från Indiska Oceanen i gravar från 1000 f. Kr. vid tyska Östersjökusten. Hallstattkulturen, som blomstrade i Salzkammergut mellan 1500 och 500 f. Kr., bytte till sig såväl nordisk bärnsten som afrikanskt elfenben mot salt och [ 877 ] förenade de två materialen i smycken. Den förste upptäckaren var väl handelsmannen, och vi vet att han inte är någon kontemplativ typ; längst vågade sig de feniciska köpmännen. Allt upptäckande rymmer som primär, om än inte enda bevekelsegrund en önskan att koppla bort de fördyrande mellanhänderna och spåra upp en direkt väg för egen räkning; till detta kommer upptäckten av helt och hållet nya varor. När Columbus gav sig iväg till Indien, hade han rentav ett verkligt Eden för ögonen. Från denna utgångspunkt överraskar det inte, att upptäckter ledde till drömmar i lika hög grad som förändringar. Målet framstår visserligen som i sig redan existerande, dess innehåll: guld, silver, tenn, bärnsten, elfenben och så vidare, liksom det man väntar sig av det mer fabulösa slaget, den fjärran världens allt överbjudande under, allt detta måste bara hämtas. Men verkar inte också hälsan, medicinens målinnehåll, redan existera i förspilld form, så att den bara behöver återställas? Är det inte så att den lyckliga ön till och med i de sociala utopierna ingalunda står som en fixpunkt vid horisonten, den är inte enbart fingerad, utan (åtminstone i äldre utopier) ett fjärran beläget lyckoland, i varje ögonblick möjligt att upptäcka också därhemma, så snart hindren bara är undanröjda? Fanns det inte till och med tekniska drömmar, som utgick från att det fanns redan existerande kammare i naturbyggnaden, som bara behövde beträdas? Och hade inte en så intensiv försöksverksamhet som alkemin en redan existerande, fördold guldessens för ögonen, som bara skulle enleveras ur sitt blyfängelse? Här finns överallt en inriktning på ett slags avvaktande förefintlighet, och denna bestämmer, som redan anmärkts, den äldre utopins grundform, utan att denna för den skull upphörde att vara utopi. Också nyare utopi arbetar ju inte i ett tomrum, hur mycket den än må ta avstånd från tanken att något skulle vara för sig redan reellt och därför överordnat, utan arbetar avgjort i ett rum, som är uppfyllt av realmöjligt. Just den konkreta tekniska utopin är, som redan noterats, inte partenogenetisk( 23 ), utan vill från naturen förlossa skapelser, som i möjlig gestalt vilar i dess sköte. Alltså står upptäckten, också den geografiska, i inget sammanhang i motsats till uppfinningen, en välkänd utopisk struktur genomsyrar bägge. Ja, lika lite som en redan fix och ontologisk definition av fullkomlighet låter sig förenas med utopiskt medvetande (ett sådant fastläggande är mytologiskt, inte utopiskt), lika säkert [ 878 ] måste i varje utopi - om denna inte på ett annat, abstrakt sätt skall vara chimär - ändå ett moment av upptäckande vara vid verket, förmedlat med sådant som objektivt kan upptäckas, inte bara framställas. Det upptäckbara är, i den konkreta utopins perspektiv, visserligen inte något dolt föreliggande eller avlägset föreliggande i den bemärkelsen, att det skulle vara fullständig realitet i och för sig och fulländat redan utan människornas mellankomst. Men å andra sidan avser det upptäckbara i all konkret utopi något som kommer att finnas i framtiden: förknippat med den lagmässiga tendensen, det latenta målinnehållet i objektiv-reell möjlighet. Varvid de geografiska utopierna i hög grad hörde ihop med den nya vägen, de nya varorna och nyttigheterna, det gällde också ett så extremt dröminnehåll som upptäckten och tillgängliggörandet av ett Eden. I denna relation är varje annan utopisk intention rentav underordnad de geografiska upptäckternas intention; ty alla rymmer i centrum av sitt positiva hopp samma topos: guldlandet, lyckolandet. I samtliga fall är det tillåtet att tala om avfärd till Kythera, expedition till Eutopia, ett experiment med den nya världen; helt och hållet på det geografiska planet, med samma vilja som besjälade Columbus' skepp. Även om upptäckandet överväger över uppfinnandet och utvecklandet i de geografiska utopierna, i vart fall långt mer än i de sociala och tekniska, och också de arkitektoniska, det vill säga de "upptäcktsresor" där människan för första gången överhuvud taget överför ett land från det realmöjliga tillståndet till det verkliga. Men märk väl: om de geografiska utopierna gör ett mera anspråkslöst intryck, nämligen det att vilja upptäcka sådant som redan föreligger, så har just detta, i stället för att vara anspråkslöst, sin alldeles speciellt dumdristiga bevekelsegrund. Det är samma utgångspunkt som, just på denna punkt, förbinder de medicinska utopierna med de geografiska, det vill säga: hälsan som blott undanhållen och svår att uppnå med Eldorado-Eden som enbart fördolda och avlägsna platser. Det visar sig slutligen, att den påstådda existensen av dessa båda målinnehåll rentav är kännetecknande för alldeles extremt utopiska intentioner på bägge områdena. Att vilja återfå förlorad hälsa och inget annat, vilja nå gömda länder och inget annat är bara till det yttre utopisk anspråkslöshet. Ty alldeles under ytan på denna anspråkslöshet, en som blott handlar om undanröjda hinder eller övervunna avstånd, arbetar en [ 879 ] grundutopi, som är alltför fantastisk för att ge sig lika öppet tillkänna som de sociala eller tekniska utopierna. För att nu ge det öppet tillkänna! Den medicinska önskedrömmens grundval inbegriper avskaffandet av döden, den geografiska önskedrömmens något minst lika storslaget, nämligen upptäckten av magiska centralobjekt som det gyllene skinnet, ja, av det jordiska paradiset. Det borde fortfarande finnas någonstans, guld och välsignelse utgick därifrån till de omgivande länderna, på detta sätt rycktes den materiella grundavsikten bakom upptäcktsresorna mycket ofta, abrupt och högst förvånande, upp i de högsta sfärerna. Också bas och överbyggnad är här så oskiljaktigt förbundna, att man inte vet var Eldorado upphör och Eden tar vid eller omvänt. Columbus trodde i alla händelser bergfast på att de öar han upptäckt var Hesperiderna, och bakom landet vid Orinocos mynning dolde sig Eden. Och när detta överbjudande grundmål troddes vara uppnått, skänkte det världen så helt och hållet nya valörer, att den i grunden rycktes upp ur sitt gamla tillstånd. Columbus talar till och med om den Nya himmel och den Nya jord, som han skulle ha nått fram till; expedition var secession, uttåg ur det gamla och intåg i det nya, inte bara utvidgande av moderlandet eller ett stationärt tillägg av något obekant till det bekanta. Utöver de ekonomiska bevekelsegrunderna och inuti dessa, mer om detta senare, fanns här en fantastisk överbyggnad om paradiset på jorden, och denna å sin sida aktiverade och var allt annat än kontemplativ. Annars skulle det inte ha varit möjligt att sätta in upptäckaren, och i synnerhet Columbus, som vittnesbörd om och emblem för ars inveniendi. I alkemistiska skrifter från sextonhundratalet är Columbus mästaren, som färdades längre än Herkules stoder, ända till hesperidernas gyllene trädgårdar. Han står för alkemistiskt resande, för den magus som söker paradiset i de jordiska rikenas förbannelse. Ännu på sjuttonhundratalet uppträder, med denna aspekt för ögonen, »det gyllene Amerika« på alkemistiska försättsblad, uppfinning lika mycket som upptäckt. Och också helt och hållet utanför dessa fantasteriers eller fantasiers ram var Herkules stoder, med plus ultrat, den parabel som Bacon hade för ögonen; just i »Novum Organon« fanns de på titelbladet, som den punkt som skulle överskridas. Vidare, upptäckande är själv aktiv-utopiskt, det lyfter upp sitt objekt inte bara [ 880 ] ur vår brist på vetande, utan i givet fall också ur den skymning, som dess egen brist på förmedling och belysning utgör. Kontemplativ är den specifikt geografiske upptäckaren bara i så måtto, som han vid sluttillståndet, så snart han tror sig ha funnit det, upphör att agera. I dess ställe träder, när geografiska utopier går i uppfyllelse, ett fenomen, som saknas i alla andra utopier vi stött på, nämligen - ankomst. När Columbus trodde sig ha satt sin fot i Indien och detta på den sida, där det föreföll honom ligga närmast det jordiska paradiset, slog den utopisk-aktiva intentionen om i tillämpliga delar, den tycktes stå vid början av sin uppfyllelse. Det hindrar inte, att en fjärrbild av oerhört innehåll föresvävade vid färdens anträdande och så länge den pågick, en bild som spelade en mer kraftfullt pådrivande roll för hela företaget än någon annan. Överallt där sökande efter det jordiska paradiset låg bakom den av högt spänd förväntan präglade, pådrivande illusionen, idén, så hos Marco Polo, för att inte tala om Columbus: i alla dessa sammanhang är upptäckandet ett i sin kärna utopiskt bedrivet företag. Det är också skälet till att upptäckternas tidsåldrar, från Alexander till Columbus, har lämnat ett så homogent tillskott till de sociala utopierna; det sträcker sig vida utöver den fabel som utgör den yttre ramen. Sammantaget alltså: de mänskliga förhoppningarna har sin egen horisont i de stora upptäcktsresornas horisont; jorden har visserligen blivit rätt så väl karterad, men det Eldorado, som Jason såväl som Columbus hade i sinne, är ännu inte påträffat.


Än en gång saga, gyllene skinn och Gral

Ingen förvånas över att den brinnande ugglan flyger talrikt också här. Dårar berättar om landet, där pepparen växer, och önskar sig dit på fantastiska sätt. Ofta är det mycket gamla bilder, som cirkulerar i förvirring av detta slag, de verkar då alltid införskrivna från främmande länder. Den sinnesrubbades omgivning blir härvid inte bara vidskepligt omskakad, utan förflyttad till ett fjärran. Rinnande vatten rörs våldsamt av en hand, som har sitt ursprung någon annanstans, och vi möter den nordiska Sturmhüpfern, middagstimmens hund med orörligt huvud( 24 ). En alltigenom sund folklig vidskepelse i det gamla Bayern får till och med ekot att verka främmande och magiskt: det gällde för att vara en egen, så att säga särskilt förslagen bergart, [ 881 ] som uppfångar ljudet och härmar det. Den och annat av samma slag driver nu sitt spel långt nere i avgrundens djup, en illusion som erinrar om de gamla skepparhistoriernas underbara ting. Också dessa bjuder på skräck och lockelse i förening, men framför allt rymmer de kunskap om skatter, som bara står att finna i fjärran. Där finns Fågel Rock, polyfemer och drakliknande ormar, bläckfiskar stora som öar, otaliga underverk på land och till sjöss. Men också dalen med de diamanter, som Sindbad sjöfararen plockar upp, och på Wak-Wak, den östligaste av de förtrollade öarna, finns en underbar skog, där övernaturliga unga kvinnor, utrustade med alla tänkbara företräden, växer fram ur stora blommor. Jordens sommar ligger här alltid först ett stycke in i framtiden, där suger man saften ur de bästa frukterna. Sjöfararsagan lägger ut den fantastiska rutten till dem och är själv den mest fantastiska av alla sagor, ett oerhört marknadsstånd, med idel söderhav på insidan. Ingenstans har saga och myt blandats så lätt med förment sanna berättelser som i fjärr- och resebilderna; geografin är det fält, där allt hölls för möjligt. Därför finns ett samband över tid och rum inte bara mellan Sindbad, Odysseus och den föregivne Asienresenären hertig Ernst. Det råder också mellan Odysseus och världssagorna hos stora geografer som Plinius och Pomponius Mela( 25 ), eller hos encyklopedister som Isidor av Sevilla och Beauvais( 26 ). En förfalskning som Sir John Mandevilles uppdiktade resa genom världen, kring 1355, vidimerades inte minst med hjälp av ett antal beprövade lögnhistorier (särskilt om Indien och Kina), som riddaren anför som självsyn och egen upplevelse. Efterhand som världen kommit att innehålla färre vita fläckar, återstår för den geografiska skrönan bara det underjordiska: skattgrottan, eller det helt och hållet överjordiska: världsrymden. Det bekanta rör sig i denna riktning: så drömde Jules Verne som pojke, att ön Teydeau vid Nantes, där hans föräldrahem låg, hade spolats till havs av vågorna, och att han skulle kunna segla långt bort över världens alla oceaner på den, med segel satta mellan träden. I Kurd Laßwitz böcker, som följde Jules Vernes i spåren, kommer det fjärran, som är saknadens föremål, rentav interplanetariskt simmande. Detta exempelvis i Columbushistorien från andra sidan: »På två planeter« [ 882 ] (Marsinvånare landar på Nordpolen, upphäver jordens gravitation efter eget gottfinnande), och i det astrofysiska meddelandet: »Stjärndimma. Växten på Neptunus måne«. Upptäckten av de bortreindiska kryddöarna utgick en gång i tiden också från föreställningar om en växt, som inte växte i det egna landet (fastän detta fall var betydligt mer vinstbringande), och alla geografiska fjärrdrömmar har kretsat just kring den skatt, som lyser med sin frånvaro i det gamla och bekanta.
Som redan påpekats trodde man sig kunna finna märkvärdiga och nyttiga ting också därhemmavid. Men detta bara för att man inte var riktigt förtrogen med det egna landet, det hade en mängd vita fläckar. Där, i klyftor eller berg, i öde hus, spökade inte bara döda och andra besökare från andra sidan, där låg också lyckopungarna och önsketärningarna, die Brutpfennige( 27 ) och lyckoslantarna. En av Musäus( 28 ) älskligaste sagor (»Skattgrävaren«) är ägnad alrunan( 29 ), som sägs kunna öppna alla lås; den växer på de mest otillgängliga ställen i skogens djup. Lyckopungar, alrunor in litteris var svartkonstböckerna, också dessa gömda någonstans i bortglömda hålor eller, vilket här är samma sak, överbringat från avlägsna orientaliska kloster. Företalet till en av de mest berömda av dessa böcker, »Liber secretus« från tolvhundratalet, lyder - och det är som om man därmed fått ett stycke orient-Faust inom den egna dörren: »Detta är den bok, med vars hjälp man kan se Gud redan i sin livstid, liksom helvete och skärseld utan att själv dö. Detta är den bok, som tvingar alla skapade varelser att underkasta sig, med undantag för änglarnas nio ordningar; den bok genom vilken all vishet lärs ut« (jfr Thorndike, A History of Magic and Experimental Science, 1928, II, s. 285). Besläktat med detta är de så kallade himlabreven, en fiktion som satt tusentals sökare i rörelse och legitimerat ett par hallucinerande lyckliga upphittare inför sina troende skaror. Det gäller exempelvis för mormonsektens grundare, »upptäckaren« av guldplåtar med hermetisk skrift från Kanaans land i en kulle vid New York. Redan senantiken gav exempel på en beprövat bedräglig kolonialvara: inskriptionen som faller från himlen eller spolas upp på stranden eller hittas i en förnäm kista, exempelvis Kleopatras eller Cyrus'. Betecknande i dylika alster är varningen [ 883 ] för att sätta dem i händerna på okunniga eller oinvigda personer, men också tron på att de himmelska krafter, som sänt boken från ett osannolikt avstånd, leder den mest värdige att finna den. Och gömslet därhemmavid blir på så vis, i sin ktonisk-underjordiska form, detsamma som exotisk avlägsenhet och avstånd är i sin uraniska form. Men trots detta, trots lyckopungar och nedtrillade eller inmurade himmelsbrev: de två mest glansfulla önskeobjekt, som nu tar plats på arenan: gyllene skinnet och gralen, har alltid tänkts ligga uteslutande i exotisk infattning. Som de mest berömda av alla skatter befinner de sig alltid långt borta i saga och sägen, och en del av deras rykte vilar just på den besvärliga och långa färden fram till dem, den avlägsna kallelsen till dessa inkarnationer av det föremålsliga underverket. Ja, alltsedan argonauternas färd, en mycket gammal fabel, blir den förhärskande tron, att det bästa på detta område inte bara står att finna långt bort i fjärran, utan dessutom att dess exotiska blandning av önskedröm och skatt själv skall ligga där och vänta på fjärran ifrån tillresta upptäckare. Gyllene skinnet hänger i Kolchis, en avlägsen plats i den grekiska världen, den kristna gralen döljer sig till och med i ett till den grad upphöjt någonstans, att bara den som gralen leder till sig kan finna den. Svarande mot detta är skinn och gral upphöjda soltecken, inte längre ktonisk-underjordiska. Skinnet bevakas visserligen av ett underjordiskt väsen, draken, men hänger synligt under himlen, i en ek. Gralen är visst nog alltid insvept och omgiven av det mest ogenomträngliga tabu, men själv svävar den fritt i luften på samma sätt som stjärnorna, ett Eldorado i form av kalk, och kokande i denna, rätt och slätt ett stycke ljus. På detta uraniska och vidsträckta pekar också, till skillnad från önskepung och alruna, underjordiskt skattsökande och inmurade underverk, det rent astrala ursprunget för myterna om det gyllene skinnet och gralen. Skinnet var ju ursprungligen den strålglans, som omger hjälten och skänker honom seger. Och också gralen är i det astralmytiska ursprunget, långt före sin kristna tolkning, dagsljusets egen källa och trollkittel, alltså solen. Denna måste visserligen skalas fram ur molnen och erövras: Indra i den indiska myten, Tor i den germanska var de hjältar, som erövrade solkitteln med åsklansens hjälp. Först därefter blev den i sin kristna version till den skål, i vilken Josef av [ 884 ] Arimatea fångade upp Frälsarens blod, denna på ett annat sätt heta dryck från den andra solen, och nu är det inte längre erövrande gudar, inte heller som i skinnets fall den krigiske Jason, utan det stillsamma söndagsbarnet Parsifal, som färdas mot gralskalkens utopi. Mot samma mål för övrigt, som fortfarande uppträder i Hoffmanns saga om den gyllene krukan; och också där ligger det rike, till vilket den förtrollade kitteln hör och som den utgjuter, långt borta - i Atlantis. På så vis har alla skatter, som ger upphov till resande, när det kommer till kritan sin förläggningsort långt bort i horisontell bemärkelse, de ligger inte vertikalt under fötterna, i fosterjorden. De påstods visserligen finnas där, men samtidigt gällde de för att vara så avlägsna, att de mytologiskt likaledes tillskrevs jungfruligheten hos något man ännu inte förfogade över, något som alltså ännu inte förelåg i hela sitt överflöd. Detta såväl i saga och sägen som i intentionen bakom de från dessa skenbart så avvikande upptäcktsresorna. Också dessa är som bekant skattsökande, men med den kuriösa egenskapen att vara ett horisontellt skattsökande, och med den egenskap som utmärker redan deras föregångare bland myterna: att vara en makalös härva av Eldorado och Eden, på sätt och vis av bas i överbyggnaden, överbyggnad i basen. Efter själva skatten grävde man än i väst, än i öst, tills jordens upptäckta klotform gjorde det likgiltigt vart man styrde kosan, men: vare sig det var de västliga Hesperidernas gyllene äpplen eller, som fallet mestadels var, det östliga Indiens underverk som lockade, så var det hela tiden den märkvärdiga enheten av guld och skinn, guld och gral, guld och paradis, som opererade i bakgrunden. I den riktningen styrde såväl de fabulerande som de i verkligheten utförda färddrömmarna, i hopp om byte och underverk.


Fajakernas ö, den gruvliga Atlanten,
det jordiska paradisets belägenhet

Härvid slås man av det faktum, att rädslan i högsta grad är lyckans granne på detta fält. Grekerna förlade nästan alla sina uppdiktade bekymmersfria platser intill sådana som var i motsvarande grad fasansfulla. Framför doftande sluttningar lurar odjur, fajakernas ö och de saligas ängder omges av farliga vatten. Särskilt i det senare fallet: bortom Herkules stoder ligger det beryktade »mare coagulatum«, det [ 885 ] stelnade havet. De sluga fenicierna brukade effektivt Atlantskräcken för att avhålla främmande köpmän från att färdas till de brittiska tennöarna. Själva gjorde de som bekant inte halt vid det stelnade havet, inte heller inför en påstådd evig stiltje, men myten om den obefarbara västliga oceanen var fortsatt verksam i århundraden, ja, årtusenden. Den adderades till Greklands övriga, ovanligt mörka havssägner, till den om sirenerna, den omslingrande Echidna( 30 ), den tjutande Skylla, och överträffade dessa i vart fall lokaliserade sjöodjur genom obestämdhet och osynlighet. Dessutom blev skräcken för det som låg i väst bara utnyttjad av de sluga fenicierna, det var inte de som uppfann den; rena affärslögner från Tyrus skulle inte ha vunnit tilltro så lång tid. Tvärtom grep den puniska listen tillbaka på en mycket gammal astral arketyp, och överlagrade denna: I väster, där solen går ned, bor Döden. Där ligger underjorden, finns det hedniska Golgata, går solguden sin undergång till mötes; den babylonska myten talar om västern som »solens nattliga havsfängelse«. Enligt en syrisk version av Heraklessagan dog Herakles dessutom på just den plats, där han hade uppställt sina två stoder. Just gods av detta slag levde vidare också i utslocknade myter, eventuellt i naturvetenskaplig förklädnad och förstärkt med verkliga iakttagelser, kraftigt överdrivna. I själva verket fanns det mattor av flytande tång väster om Azorerna, Columbus noterade dem, men för Platon, Aristoteles och Teofrastes blev hela Atlanten ett slamhav, över vilket evig natt härskade. Till detta kom fruktan för en jättelik malström, som skulle ha sitt svalg någonstans därute i oceanen, och som tycktes framkalla den för grekerna och romarna så kusliga ebben och floden. Så seglivad var legenden om slam- och mörkerhavet, att den på ett hart när obegripligt sätt avhöll ännu araberna och deras handelskapital från att sända ut sina fartyg på Atlanten. Greker och romare var inga stora sjöfarare, men araberna var det; havets faror verkade för övrigt inte avhållande på dem, tjänade tvärtom, som Sindbadsagan demonstrerar, som krydda för modet, framgången, hågkomsten. Men samma araber, som långt utöver den rena kustseglatsens ram bekantar sig med Indiska oceanen, Stilla havets randhav, ja, samma araber som trängde ända fram till Filippinerna, vågade sig [ 886 ] inte ens till Azorerna, Madeira, Kanarieöarna (vilka alla först upptäcktes eller återupptäcktes av portugiserna) i den Atlantiska oceanen; trots att de spanska och marockanska kusterna var arabiska besittningar. Den store arabiske geografen Edrisi tecknade omkring 1150 en världskarta på silver; han känner till Niger och ön Borneo, men på den västafrikanska kusten sträcker sig hans kunskap av angivna skäl inte förbi södra Marocko. Och Edrisi skingrar inte de grekiska fablerna för världens vindar, som man eventuellt kunde förvänta sig, utan fogar nya till deras skara: Atlantens vatten skall avge en förpestande stank, där skall finnas ett otal osynliga rev, och demoniska öar. Om en av dessa, som hette Satanaxoi, berättades att en jättenäve här dagligen skulle gripa ur oceanens djup och dra skeppen i djupet, vilket i Edrisis ögon är utmärkande för helvetets geografi. Å andra sidan ligger helvetet tätt inpå de saligas öar, vilka ju i alla fall också skulle ligga i Västerhavet, och det sataniska slår igenom trots dessa. Men inte minst varnade araberna genom en egen, högst egendomlig fabel för plus ultrat i väster: genom den gamla fabeln om bildstoden. En hemlighetsfull staty skulle stå på en ö i Atlanten med den högra armen lyft till varning, på sockeln skulle stå skrivet: »Bakom mig finns inga fler länder, i vilka man kan tränga in.« Ibn Khordadbeh, geograf och generalpostmästare åt kalifatet i Bagdad var den förste att berätta om denna inskrift, på åttahundratalet; Edrisi kanoniserade fabeln, enligt honom fanns det rentav sex sådana bildstoder, och alla pekar varnande på det bakomliggande öde rummet. Fabeln själv kan kanske härstamma från Herakles utsmyckade, i detta fall utmejslade stoder, som Pindaros nämner i det tredje nemeiska odet, och redan där med inskriften: Non plus ultra. Likaså har den märkvärdiga gränsskulpturen, i strid med traditionen, till och med överförts till Indiska oceanen (jfr bronsryttaren i Tusen och en natt-sagan om magnetberget), men där betecknar den bara världens geografiska östgräns, utan tabu bakom ryggen. På så vis är och förblir bronsryttarens huvudsakliga ståndort Atlanten, och bara där tolkades den utsträckta armen som varning, inte exempelvis som uppfordran eller vägvisare. Ja, fastän Hesperidernas trädgårdar också enligt Edrisis ligger i samma mörkerhav, gjorde [ 887 ] detta inte mörkret intressantare eller dialektiskt. Och fabeln om det farofyllda atlanthavet höll i sig fram till Columbus, den utgjorde ett av de starkaste argumenten mot den västliga sjövägen till underlandet Indien; ty det föreföll otänkbart, att något så ogästvänligt hade placerats framför underverken. Det finns inte heller någon förbindelse mellan det avskräckande tabut och de saligas öar hos grekerna, hur dialektiskt elementär den än är, och hur ofta den än togs fram - för att inte säga: hur väsentlig den är - just i skildringen av paradisiska omständigheter. Oberörd vilar Sheria( 31 ), fajakernas ö hos Homeros, i samma hav där Skylla tjuter; man reflekterade inte över att samma Herkules stoder, på vilka non plus ultrat står, i den äldsta grekiska tiden hette Saturnus stoder, att de alltså var benämnda efter den gyllene tidsålderns gud. Så fick västskräcken ingen belysning genom de jordiska paradis, som rymdes inom dess ram, och bildstodens tabu eggade ingen arab att bryta mot det. Det gjorde inget till att fajakernas svarta dödsskepp och Sherias glans strömmade samman: »I sanning utstrålade ett ljus, som sol- eller som månsken / Genom den upphöjde härskarens, Alkinoos, höga hemvist« (Odysséen, VII, 84f.). Och förgäves inbegrep till och med den döende solens egen astralmyt, som var västskräckens yttersta upphov, sitt eget hesperidljus vid sidan av mörkret: Gilgamesh, Herakles skyndar tillsammans med solen förbi dess undergång för att förskaffa sig odödlighet på den punkt, där den uppstår på nytt. Men en dylik förbindelse mellan slamhav och hesperidö bar frukt först i den kristna världen. Ty: bara den kristna versionen av den geografiska legenden och utopin trodde sig veta varför det jordiska paradiset måste vara omöjligt att beträda, och det omöjliggjorda tillträdet betonades geografiskt. Nu framträder en funktion: Eden ligger bakom ett bälte av skräck, skräckbältet omger Eden. Följaktligen tolkades atlantskräcken på annat sätt av de kristna kyrkofäderna än av araberna: den hade samband med kerubens svärd. Och detta hindrade visserligen tillträdet till Eden, men inte att man närmade sig det. Klemens av Alexandria (Stromata V) var den förste att förbinda tångmassor och mörker med den förbjudna infarten till det jordiska paradiset (som tänktes ligga på södra halvklotet). De flesta andra kyrkofäder [ 888 ] tog detta till sig; först så uppstod en dialektisk relation i mörkerhavet, framför allt uppstod en eggelse, som övervann spärr och bildstod.
Mycket annat förenades och bidrog till drömmen om det förlorade land, som var fyllt av rikedomar. Landet under den lyckliga breddgraden, till vilket saga och hopp gemensamt hänvisar. Men det är inte så att man bara hämtar ett gyllene skinn därifrån - medan resten blir kvar som något likgiltigt, en barbarisk strand. Tvärtom är målet en hel lycklig ö eller ett lyckoland in absoluto, fritt från ovidkommande rest. I en av dessa utopiska berättelser har det annars så avlägsna vin- eller mjölk- och honungslandet rentav avsatt sig på förvånansvärt nära håll: i berättelsen om Kanaans land. Det förlovade landet framstår här som i geografiskt avseende alltigenom bestämt och närvarande, det bidar bortom öknen i säkerställd, om än outforskad härlighet. Och det framstår, sedan kunskaparna överbringat druvan, som ett andra jordiskt paradis efter det förlorade första. Ja, för dåtidens Israels barn som det första paradiset självt: ty den utförda myten om Edens lustgård i historiens begynnelse tog de inte till sig förrän i själva Kanaan, från babylonisk källa. På så vis verkar Kanaan gripbart på jorden, inte eller ännu inte som Edens lustgård, men som den plats, där man är himlen närmare än annars. Och där har också utbildats en relation, som kompletterade lyckoriket: relationen mellan Eden, den geografiska önskedrömmen om lyckan, och en önsketidpunkt då det uppnås. Denna relation var den messianska: först vid historiens slut uppnås Kanaan fullt ut, med berget Sion i centrum; tiden själv är det potentiella skeppet till det återvunna paradiset. Det fanns visserligen lycka redan i begynnelsen, hos grekerna som gyllene tidsålder, i Bibeln som syndfritt urtillstånd i Eden. Men bägge har gått förlorade, kommer oss alltså på nytt till mötes bara ur framtiden, framför allt just i messianismens anda, som saknas hos grekerna och bara är en episod hos romarna (som i profetian om det gudomliga barnet hos Vergilius), men som i Bibeln vinner fullt herravälde över tiden. Och denna bibliska önsketid mynnar ut i en önskedröm av absolut slag: i tidens fullbordan öppnar sig det jordiska paradiset på nytt. Det framträder på nytt och blir möjligt att beträda genom att det himmelska Jerusalem nedstiger på jorden [ 889 ] (Upp. 21: 2), men först när tiden är fullbordad. Under mellantiden har det första paradiset, den egentliga Edens lustgård, visserligen bevarats intakt på jorden, och om det är förbjudet att träda in i det, så är det tillåtet och kristligt att söka efter det, uppehålla sig i dess närmaste omgivning. Denna tro: att det jordiska paradiset fortfarande skall stå att finna någonstans, att dess omgivning och grannskap skall vara möjliga att beträda utan att man bryter mot det gudomliga förbudet, var en sak som hela tiden stod klar för de medeltida expeditionerna. Och som ledtråd gällde Genesis själv, genom att nämna, inte floder som cirkulerar i paradiset, men sådana som utgår därifrån till namngivna delar av den resterande jorden. Det är Pison, Gihon, som flyter kring Etiopien, Hidekel, som flyter framför Assyrien, slutligen Eufrat (1 Mos. 2: 11-14): för medeltidens fantastiskt och utopiskt präglade geografi måste alla dessa vatten fortfarande någonstans föra med sig paradisets välsignelse och låta den sedimentera över den fallna skapelsen. Också i övrigt såg man Eden under arketypen för en förtrollad trädgård, som utan att störas sänder doft och färg utöver sina gränser. Den franska och tyska Alexanderromanens Alexander stod i Indien inför murarna till denna trädgård, han kände dess väldofter, varseblev dess glans genom flyktiga öppningar, och ansträngde sig förgäves för att erövra Eden. Det går inte att föreställa sig vilken verkan dessa romaner utövade (med början i den imaginära Alexanderbiografin hos Pseudo-Kallistenes kring 200 f. Kr.); Alexander, Indien, Paradis, dessa tre väldiga begrepp stöttade upp varandra inbördes. Också de medeltida encyklopedierna: Vincent de Beauvais »Speculum naturale, doctrinale, historiale«, Pierre d'Aillys »Imago mundi«, som influerade Columbus på ett avgörande sätt, alla dessa böcker vidmakthöll övertygelsen att det fortfarande skulle finnas en enklav av icke fallen natur på jorden. Kyrkan hade låtit lägesbestämningen för denna enklav stå öppen, liksom drömmerierna eller spekulationerna kring dess innehåll. Genomgående gällde bara det jordiska paradisets läge i öster för att vara fastslaget, i enlighet med 1 Mos. 2: 8: »Och Herren Gud planterade en lustgård i Eden österut.« Också Bibelns första mening: »I begynnelsen (bereschith) skapade Gud himmel och jord«, har tagits till intäkt för Paradisets belägenhet i öster; ty ordet »bereschith« skulle inte bara kunna betyda »i begynnelsen«, utan också »i uppgången«. [ 890 ] Men huruvida detta öster stod att söka på norra eller södra halvklotet, om detta gick spekulationerna isär; det enda säkra var i bägge fallen att man åberopade sig på Kanaan, på fixeringspunkten Jerusalem. Och denna bibliskt givna referenspunkt rubbade till och med den antika traditionen, för vilken de saliga öarna ju i alla fall låg i Atlanten; det gick nu så långt, i synnerhet sedan man blivit klar över jordens klotform, att västtraditionen i förening med den dialektiska atlantskräcken blandades ihop med ett Öst-Jerusalem och på detta sätt kröktes in under öst-utopin. Den berömda mappa mundi i katedralen i Herford, målad mot slutet av tolvhundratalet, förlägger det jordiska paradiset till Jerusalems meridian; Dante, som förutsatte att jorden var klotformad, förlade det rentav till Jerusalems antipoder, i Söderhavet. Antika spekulationer kring en stor motjord i söder tillmötesgick denna vändning; man möter dem hos Aristoteles (Meteorolog. II, 5), den romerske geografen Pomponius Mela talade om en alter orbis( 32 ) bortom den ocean, som skiljer nord och syd, Cicero (Somnium Scipionis, cap.6) räknar likaså med två beboeliga jordbälten (cinguli), av vilka det ännu obekanta i söder antogs gömma otaliga under. För Aristoteles (liksom för Edrisi) var jordens södra halva, fastän den bestod av fastland, ändå obebodd, medan Albertus Magnus, precis som Cicero, utgår från att det finns en stor sydkontinent, som definitivt är befolkad. Men Dante själv, som i »Divina Commedia« med sin hänryckande arkadiska beskrivning av det jordiska paradiset likt ingen annan diktare har bidragit till att hålla paradislängtan vid liv, långt mer än någon Alexanderroman förmått, Dante antog, trots antipoderna till Jerusalem, att det under ekvatorn fanns en »terra inhabitabilis«, en »mondo senza gente«. Och genom att han förlade det jordiska paradiset till toppen av Monte Purgatorio, hade den exakta ortsbestämningen (vid Jerusalems antipoder) också blivit värdelös för de expeditioner, som bara traktade efter att nå omgivningarna till det »nobilissimi loci totius terrae«. Ty på södra hemisfären finns utöver skärseldsberget inget land, bara vatten hos Dante; landet har gömt sig på havets botten av fruktan för Lucifer, som föll ned från himlen i denna hemisfär (Inferno 34, v. 122 f.). Sålunda lär »Divina Commedia« (vars uppgifter enligt diktarens intention ville vara sanning i lika hög grad [ 891 ] som skönhet), att också det jordiska paradisets omgivning har blivit tabu. Den är möjlig att nå bara för döda, inte för levande, ja, som den unika Odysseus-episoden visar (Inferno 26, v. 136 ff.), enbart för dem, som inte är bestämda för vare sig himmel eller helvete utan just för skärselden; för andra döda är berget omöjligt att beträda. Och det jordiska paradiset självt (Purg. 28), på toppen av Skärseldsberget, är för Dante, som på nästan alla punkter följer Thomas, inte heller för de avlidnas själar en uppehållsort utan bara en genomgångsstation. Det jordiska paradiset räknas hos Thomas av Aquino till »status viatoris«, inte till »status recipientis pro meritis«, det är alltså ingen uppehållsort, hör inte till »receptacula salutis«. Men trots detta är det hos Dante beskrivet i analogi med de saligas ö, en evig morgon i Söderns skog, och beläget på jorden, som den jordiska lycksalighetens subtropiska region. Så kom det sig att diktningens makt ändå befolkade sin teoris »terra inhabitabilis« på det mest humana sätt: hur många gånger torde inte Columbus, innan han gav sig av på sin färd till Eldorado-Eden, ha förbundit danteverserna om denna morgonglans med sin imago mundi. Och Dantes teoretiska restriktion av det jordiska paradiset till toppen av ett för alla levande otillgängligt berg avskaffade inte den utbredda tron att paradiset låg på någon kontinent, inte heller hoppet om att det var levande människor förunnat att ta sig fram till dess närhet. Alexandersagans verkan var ändå starkare på denna punkt, och den pekade inte mot en postmortal ö, utan på en bebodd kontinent i Söderhavet. Den pekade mot Indien, den utpekade landvägen, längre fram sjövägen till det jordiska paradiset i Asien. Därför fanns det ingen stor flod i Asien, som inte identifierades med en av de bibliska paradisfloderna; det gällde för Ganges, det gällde, hos Marco Polo, för Oxus. Landvägen såväl som sjövägen till det jordiska paradiset var på så vis i huvudsak orienterad mot Indien, det tropisk-hemlighetsfulla land, som vid jämförelse med den europeiska och främreasiatiska världen var fyllt av den annorlunda tillvarons under. För antiken och fortfarande för kyrkofäderna låg de lycksaliga öarna väsentligen i Atlanten, medeltiden hänförde dem också framför allt till Indien eller så lät den Indien, geografins utopifält par excellence, [ 892 ] sträcka sig till Atlanten. Varvid själva färden i västlig riktning, på grund av jordens klotform, till sist inte kom att motsäga förläggningsorten i sydöstlig riktning: ex oriente lux, i den kristna medeltiden explicerades det jordiska paradiset, tvärs igenom alla tånghav, med hjälp av Indien.

Noter:

  1. Acanthus är ett släkte inom lejongapsfamiljen, vars blad under antiken ofta avbildades i dekorationssyfte (ett exempel är de korintiska kapitälen).
  2. Arkitraven är den bjälke i bjälklaget som ligger omedelbart an mot de bärande pelarnas kapitäl. Om den befinner sig i fronten på en antik eller klassicistisk byggnad bär den ofta en inskription.
  3. William Hogarth (1697-1764), engelsk målare och grafiker. Hogarth intresserade sig för tekniker som tillät mångfaldigande av bilderna (etsning, gravyr) och har en stor produktion av lätt samtidssatiriska bilder. Till utställningen William Hogarth and 18th century life , på "Historic UK". William Hogarth på Artcyclopedia , med länkar till muséer som visar hans verk.
  4. Giorgio Vasari (1511-74), it. arkitekt, gjorde bl.a. ritningsunderlaget för Uffizierna i Florens; Pacioli ; Giacomo Vignola (1507-73), en av senrenässansens mest betydande it. arkitekter, verksam i Rom fr. 1546.
  5. Det gamla, i regelbunden fyrkant byggda Rom.
  6. firmitas, utilitas, venustas, lat.: "styrka, nytta, skönhet"
  7. penaterna var de romerska husgudarna, eg. "förrådskammarens gudar".
  8. Gajus Suetonius Tranquillus (d. c.140 e.Kr.), romersk historieskrivare.
  9. Dio Cassius (c155-235 e.Kr.), grek (men också romersk senator) som skrev Roms historia - från Aeneas till 229 e. Kr. - i åttio band.
  10. Moses Maimonides (Rabbi Moses ben Maimon), (1135-1204), spansk jude, som flydde undan religionsförföljelser i Spanien och så småningom blev livmedikus hos den egyptiske sultanen Salah-ad-din. Maimonides var en arabisk-judisk "humanist", sin kunskap har han skaffat sig under oföreställbart hårda vandringsår i Andalusien och Nordafrika, redan som pojke befann han sig ständigt på flykt. Maimonides tog på sig uppgiften att samla och ordna den tradition som konstituerar Talmud, judendomens heliga skrifter efter det Gamla Testamentet; hans Mishneh Torah var en sorts "Torah Digest" för den som inte hade tid att studera skrifterna. Bloch berör den sefardiska judendomen i avsnittet från s. 698. Till Maimonides från chabad.org, och Catholic Encyclopedia .
  11. Det är skada att Bloch inte hade tillgång till "Thomasevangeliet" under den tid han skrev Das Prinzip Hoffnung, det skulle ha breddat det utopiska perspektivet inom evangeliernas krets.
  12. Bauhaus är i utgångspunkten namnet på en tysk arkitektur- och formgivningsskola, som grundades i Weimar 1919 (under ledning av Walter Gropius) och flyttade över till Dessau 1925, sedermera har namnet också kommit att omfatta den funktionalistiska arkitekturstil, som var präglad av skolans idéer. Till Bauhaus-Archiv Museum für Gestaltung , Berlinbaserat.
  13. Adolf Loos (1870-1933), österrikisk arkitekt, genom sin avveckling av byggnadsornamentet vägröjare för funktionalismen; Frank Lloyd Wright (1869-1959), amerikansk arkitekt vars "organiska" stil strävar i annan riktning än funktionalismen.
  14. Bruno Taut (1880-1938), tysk arkitekt, funktionalist, föregångsman på glasarkitekturens område.
  15. Paul Claudel (1868-1955), fransk författare och dramatiker, har helt vigt sig åt konfessionella ämnen.
  16. "Grundartiden" betecknar tiden mellan 1848 och 1873 i Tyskland och Österrike.
  17. kartusch e. fr. "cartouche", pappersrulle, är en inramad väggyta med emblem eller text.
  18. more geometrico, lat.: "geometrisk ordning"
  19. Karnak ligger nära Luxor i södra Egypten, mitt emot Konungarnas dal.
  20. vivis ex lapidibus, lat.: "liv ur sten(en)"
  21. jfr not 20, s. 82. Till not 20
  22. Gammal tysk riksstad i Bayern, söder om Nürnberg.
  23. Partenogenes är jungfrufödsel, mytologiskt avser det en jungfrus framfödande av en gud eller en hjälte.
  24. Sturmhüpfer. Jan-Öjvind Swahn hade aldrig hört talas om detta djur, och föreslår att det bara existerar i Blochs föreställningsvärld. Men ordet existerar och anspelas på, både i webbchattar och i sportspråket, någon gammal bok vet säkert vad det handlar om.
  25. Pomponius Mela , romersk geograf från det spanska hörnet av väldet; skrev omkr. 40 e.Kr. en världsbeskrivning, De Chorographia.
  26. Isidor från Sevilla (560-636), spansk teolog, biskop i Sevilla, förmedlare av antikt vetande till medeltiden.
  27. Om der Brutpfennig berättar bröderna Grimm: På julaftonskvällen när det ringde till mässan skulle man ställa sig i en korsväg under bar himmel. Mitt i korset lade man ut trettio mynt i en ring och började räkna dem baklänges och framlänges. Djävulen framträdde då och försökte förvilla en med olika syner, varvid man inte fick staka sig, i så fall vred Djävulen om nacken på en. Om man lyckades räkna alla trettio mynten utan att staka sig, lade Djävulen till ett trettioförsta mynt av samma sort, detta mynt, der Brutpfennig, hade den egenskapen att det födde ett av sin egen sort varje natt. (Om man spenderar mer blir det naturligtvis en Bruttaler, enligt maximen: Åt den som har, honom skall varda givet).
    Man kunde försöksvis översätta det: kläckpenning.
  28. Johann Karl August Musäus (1735-87), tysk författare i upplysningens kritiska och klargörande anda, intresserade sig också för de tyska folksagorna och blev därigenom en föregångare till bröderna Grimm.
  29. alrunan Se not 2, s. 414. Till not 2
  30. Echidna (gr.) är till hälften kvinna, till hälften huggormshona, i Graves: The Greek Myths heter det: "En gång i tiden levde hon i en djup grotta bland arimierna, hon åt rått människokött, och skänkte sin make Typhon en kull av fruktansvärda monster; men den hundraögde Argus dödade henne under sömnen." Här har vi ett konglomerat av den rasande kvinnliga aspekten: Medusa, menader, sönderslitande nymfer. Echidna är också myrpiggsvinets släktnamn.
  31. Fajakernas ö heter Drepane enl. Graves: The Greek Myths.
  32. alter orbis, lat.: "andra jord"


Länkarna kontrollerade och korrigerade 12.10.07. Översättningen reviderad 21.01.24, länkarna kontrollerade och programmeringen genomgången samma datum. Den svenska översättningen läst rakt över en gång och på nytt reviderad 03.03.24. De interna länkarna kontrollerade och korrigerade 10.03.24.

  • Översättarens förord till Principen Hopp
  • Principen Hopp, fjärde delen (807-850)
  • Principen Hopp, fjärde delen (892-929)
  • Innehållsförteckning för "Principen Hopp"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Principen Hopp"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för PH och UA
  • Tillbaka till startsidan