Ty från och med nu avses ett hus på andra sidan, det är detta som utgör
byggandets förebild. Det är inte längre hedniskt, utan har slagit sig ned vid
den förefintliga världens
utgång.
Och endast [
855
] skenbart stod detta betonade utgångshus i motsats till den mycket bejublade
ingång till samma värld, med vilken Bibeln inleds. Den prisar sin Gud just som
världsskapare och framför allt som en Gud, som är mycket nöjd med sitt verk i
föreliggande skick. Denna bild av världsbyggherren är dock inte från första
början biblisk, utan själv fortfarande hednisk, det vill säga, den har vuxit
fram på annan botten än den judisk-kristna. Det är rentav så, att inte alla
hedniska skapelsesagor; inte den grekiska, inte den nordiska och inte heller den
babyloniska, framställer den högste härskaren som världsskapare. Den senare är
nämligen i huvudsak egyptisk och härstammar från Memfis, den egyptiska
religionens konstnärliga centrum. Där fanns bildhuggarverkstäderna, som hölls
för heliga, och där övervakades och skyddades de av den högste guden i Egypten:
Ptah. Och där härskade hans prästerskap som det mäktigaste i det gamla riket:
urbilden av
världsskaparen, som skiljer sig i hög grad från bilden av exodusguden Jahve,
är just bildhuggarguden i Memfis: Ptah. En sådan konstnärsgud som världsskapare
återfinns endast i Egypten (till frågan om Ptah som demiurg jfr.: Breasted,
Geschichte Ägyptens, 1936, s. 214), och endast utifrån Ptah-begreppet i Jahve
fick världsbyggmästaren efterföljare, fick hans kosmosverk skenbar efterföljd
också i den biblisk-kristna intentionen. Prästkodexen från 400-talet f. Kr.,
som utgör första kapitlet i den bibliska skapelseberättelsen, har på denna
punkt bibehållit jahvisternas skapelsehistoria från 700-talet, precis som denna
i sin tur håller sig till kosmogonin från Memfis. Babylon som i övrigt har
utövat så starkt inflytande på den bibliska myten, har på gudssidan i Bibeln
endast bidragit med guden som ordningsskapare, men det på ett sätt som
verkligen förstärkte skaparen Ptah i Jahve. Den babyloniske riksguden Marduk
som ordningsgrundare adderades till världsgrundaren Ptah, den förträfflige
kosmosregenten till den förträfflige kosmosinstiftaren, och denna kombination
gjorde redan från världens upprinnelse och begynnelse allting felfritt och
fulländat, med separation av himlens och jordens vatten, med gestaltande av
jorden. Först nu var världens upprinnelse, just dess föregivna fullkomlighet,
som inte tycktes behöva något hus på andra sidan,
inte någon exodus ur det föreliggande,
fast etablerad också i Bibeln. Och i den bibliska skapelsehistorien var det först
nu, som [
856
] det nilslam, som modellerades av Ptah, gav upphov till vattnen under fästet,
vidare placerades det ut planeter, som reglerar tiden; separerande och ordnande
bestämningar av administrativ-regional karaktär tog säte i Ptah-verket, och
skapelsedagarnas ordningsföljd. Kort sagt, vi fick det välkända bibliska
skapelseverket, med världsbyggmästare från Egypten, ordnare från Babylon, ett
verk vars legendariska förträfflighet har infört en anstrykning av kosmomorfi
också i den icke-hedniska arkitekturen. Men verkets förträfflighet omnämns bara
en enda gång i Bibeln (1 Mos. 1: 31), och världskonstverket självt, som
fullkomnats av den högste guden, har egentligen sitt ursprung i
motlandet till Bibeln:
Egypten-Babylonien. Ty: redan Jahve som guden bakom uttåget ur Egypten är
främmande för den föreliggande världen som måttstock, hans Kanaan är inte
kosmos. Utan ovänligt för att inte säga upproriskt i förhållande till det
färdiga kosmos, framför allt till kosmos sådant det i jordelivet utfallit för
judarna, uppför sig den Jesajasgud, som utlovar en ny himmel och en ny jord, på
det att man inte längre skall minnas de gamla, det vill säga
skapelseberättelsens (Jes. 65: 17). Och
den icke-hedniska byggnadskonsten, som anti-Egypten i egentlig mening, var
endast tillordnad detta hus på andra sidan, det Kanaan, som uttåget skulle hålla
för ögonen.
Också de ålderdomliga, det vill säga kosmoteologiska byggnadsbilderna hos Amos,
i Jobs bok och i delar av Psaltaren kan inte ställa upp något mot denna
Exodus-konception, de överbjuds redan på ort och ställe av en annan
förhoppning, ett annat utkast. »Han är det«, säger visserligen Amos 9: 6, »som
bygger sin sal i himlen och befäster sitt valv över jorden«; den hundrafjärde
psalmen prisar himlen som en matta, jorden som ett dukat bord, och Job 38:
4-6 låter Jahve dra upp ett rättesnöre för jordens grundande, placerar jordens
fötter på ett fundament, lägger ut en hörnsten för den. På samma sätt berättas
om anläggandet av tabernaklet i viss analogi till världsfullkomligheten: det
allra heligaste motsvarar himlen, den yttre helgedomen jorden, förgården havet,
den sjuarmade ljusstaken de sju himlaljusen. Till och med det ständiga
uppräknandet av talen för proportioner och element hos Salomos tempel leder
tankarna till helig geometri, sådan vi känner den från trappstegstempel och
pyramider och sådan den fortfarande återkommer i det himmelska Jerusalems
astralmytiska [
857
] stjärnrester. Men allt detta utsäger lika litet som djurkretsen i det gotiska
hjulfönstret eller den skenbara likheten mellan den bysantinska kupolen och
himmelskupolen; det främmande inslaget är trots allt underordnat, Ptah-palatset
ombyggt till exodus-kyrka. Också den gnostiska ljus-emanation, som strömmar in i
den längre fram i historien uppträdande, gotiska byggnadssymbolen, skiljer sig
avgjort från reflexen av världsalltet, alltså från Pantheon i varje upptänklig
gestalt; ty i kristen gnosis härstammar den från den »andra eonen«, från en
tillkommande världs eon. Sammanfattande står därför fast: arkitekturdrömmen om
en bättre värld har i religionshistoriskt avseende sett sin flodbädd och sin
mynning på den egyptiska sidan i soldyrkan, på den biblisk-profetiska i Exodus -
nämligen ut ur det Egypten, som den hittillsvarande världen utgör. Detta kan
inte uttryckas tydligare inom ramen för dennna ideologi än det skedde hos
Maimonides(
10
), i en passage om arkitekturen som är full av historisk-immanent, alltså till
saken hörande ideologi. Maimonides kommenterar den legend som förtäljer att
Abraham valde västsidan på berget Moria för sin helgedom, och han drar följande
slutsats: »Detta berodde på, att soldyrkan var den på den tiden förhärskande
tron, på att man hyllade solen som Gud, därför vände sig alla människor
otvivelaktigt mot öster. Det var skälet till att Abraham på berget Moria,
platsen för hans helgedom, vände sig åt väster, så att han kom att vända ryggen
åt solen" (Führer der Unschlüßigen III, Meiner, 1924, s. 275). Här är det, från
anti-Egyptens, anti-Babylons utgångspunkt, fråga om en korrigering i förhållande
till den ostpunkt där världen, ännu för Kolumbus, blev skapad och där det
jordiska paradiset skulle ligga. Men framför allt den punkt som var astralmytens
fotpunkt, den punkt alltså som ytterst tillhandahöll byggnadskonstens ledrum i
kosmisk-geometrisk form. Inom ramen för den biblisk-kristna byggnadsideologin
däremot, framför allt i dess byggnadssymbolik, måste man förkasta det
väderstreck i världen, där den yttre solen går upp, och alltmer välja
den riktning, där solen inklusive den förhärskande världsordningen träder ut och
går under. Från Augustinus och genom hela medeltiden och framför allt i gotiken
högtidlighålls därför kyrkobyggnaden som avbild av det andra byggnadsverk, som
inte ville stå under överskriften centrerad ordning, utan under federativ
frihet, här [
858
] tänkt som »frihet för Guds barn«. Detta var den radikala ståndpunkten hos
gotiken, detta försök att bygga en
ny, ur klippan och stenen uthuggen världsbyggnad i form av mänsklig församling
(
11
). Dess arkitektoniska förhoppningsbild var det »levande vatten«, det »livets
träd«, om vilka apokalypsens slutkapitel berättade för de medeltida människorna.
Detta skulle sedan bli den "nya himlen", men också den »nya jord«, i det
föregripande för-rum, som domkyrkan var tänkt att utgöra. Med oerhörda
rörelsevertikaler hos tornet och pelarna, med ljus genom målade fönsterskivor i
det inre, på denna väg skulle en annan, en Kristus-värld falla in mot
medeltidens troende människa. Så långt om viljan att bli till sten respektive
livsträd i den gamla byggnadskonstens radikala-genomkomponerade verk. Problemet
är bara, hur ledrummen kristall och livsträd ännu kan fungera, bör fungera sedan
deras religiösa ideologi dragit sin kos, och till på köpet i spåren på en av
senkapitalismen totalt nihiliserad arkitektur. De representerar i alla
sammanhang alternativ, som - nu nästan utan religiös ideologi - i den grekiska
klassiska epoken bringades till abstrakt försoning. Men det gäller att övervinna
dem i konkret enhet; i en klarhet, som inte tar död på den överflödande
rikedomen, i en kristall-ordning, som inte utesluter det levande ornamentets
frihet, utan har det till innehåll.
II . TOMRUMMET BLIR BEBYGGT
Nya hus och verklig klarhet
En förlossningstång måste vara glatt, en
sockertång måste under inga omständigheter vara det.
Ernst Bloch, Geist der Utopie, s. 23. 1918
På många håll ser husen idag ut att vara resklara. Fastän de saknar utsmyckning
eller just därför, uttrycker de avsked. Inomhus är de ljusa och kala som
sjukrum, till det yttre påminner de om lådor på flyttbara stänger, men också om
fartyg. De har platta däck, kajutfönster, fallrep, reling, lyser vita och
sydliga, hyser som skepp lusten att [
859
] försvinna. Ja, den västliga arkitekturens sensibilitet sträcker sig så långt,
att den redan rätt lång tid, på omvägar, vädrade det krig som var Hitlers, och
förberedde sig på det. Då framstår inte ens den rent dekorativa skeppsformen som
realistisk nog för flyktmotivet hos flertalet av dagens människor i den
kapitalistiska krigsvärlden. Här projekteras sedan någon tid tillbaka hus utan
fönster, artificiellt upplysta och vädrade, stålkonstruktion hela vägen,
helheten är ett pansarhus. Och medan den moderna arkitekturen då den uppstod i
princip orienterade sig mot utsidan, mot solljus och offentlighet, växer idag på
det hela taget behovet av avskärmad livssäkerhet, åtminstone i boendet. I
upptakten var det grundläggande draget hos den nya byggnadskonsten öppenhet: den
bröt upp de mörka stengrottorna, öppnade upp blickfält genom lätta glasväggar,
men denna vilja till växelspel med yttervärlden infann sig utan tvekan för tidigt.
Rörelsen från insidan mot utsidan blev tomhet, den sydliga lusten till
yttervärlden blev, med dagens utsikt mot den kapitalistiska yttervärlden, inte
någon välsignelse. Ty här utspelar sig ingenting gott på gatan, i solens ljus;
den öppna dörren, de enormt uppspärrade fönstren utgör ett hot under
fascistiseringens epok, huset kan förvandlas till fästning på nytt, eller rentav
till katakomb. Det breda fönstret fullt av idel yttervärld kräver en yttervärld
full av sympatiska främlingar, inte nazister; glasdörrar ända ner till marken
förutsätter faktiskt solsken, som tittar in och tränger in, inte Gestapo. Och
inte utan samband med första världskrigets skyttegravar, men framför allt med
andra världskrigets visserligen fruktlösa Maginotlinje, utvecklades
planen på en underjordisk stad - som en stad som bjöd på säkerhet. I stället för
av skyskrapan välkomnas man här av projekterade »Earthscrapers«, glänsande
takluckor, frälsande källarstad. Uppe i ljuset framträdde i sin tur
en mindre realistisk, men dekorativ flyktplan, som gick ut på en flygande stad,
i utopin förlagd till Stuttgart, men också till Paris. Husen höjer sig i form av
sfärer på en mast, eller hänger som veritabla ballonger i vajrar; i det senare
fallet gör de svävande konstruktionerna ett speciellt isolerast och
uppbrottsvilligt intryck. Men också dessa varianter demonstrerar endast, att man
på nytt måste drömma om hus, i ena fallet som grottor, i det andra uppsatta på
pålar.
[
860
] Hur bär man sig sedan åt, om man från en sådan grundval trots allt vill
förespegla ett språng ut i ljuset? På det byggnadstekniska planet har detta
faktiskt försökts, men här med en
bejakat
obehaglig dragning åt idel fönster och i samma mån slätrakade hus och
husgeråd. Visserligen utgav sig detta för att vädra ut det gångna århundradets
unkenhet och dess avskyvärda utsmyckning. Men ju längre tiden led, desto
tydligare blev det, att hela ansatsen också hade gjort halt vid detta rena
utelämnande, och att det var vad som måste inträffa inom ramen för den senborgerliga
tomheten. Efterhand framträdde som inskrift över Bauhaus(
12
), och allt som därtill hör, devisen: Hurra, vi har inga fler idéer. Där
livets gestaltning är så undermålig som den senborgerliga, kan en reform som
inskränker sig till att omfatta byggandet endast uppnå, att själlösheten inte
längre är dold, utan uttalad. Detta blir följden, så snart det inte finns
något tredje som griper in i fantasin mellan plysch och stålfåtölj, mellan
postkontor i renässansstil och äggkartonger. Effekten är så mycket mer
avkylande, när den inte rymmer några smygkrokar, utan bara ljuskitsch; sedan må
dess början ha varit aldrig så städad, nämligen avsedd att vara dammsugaraktigt
ren. Adolf Loos i Europa, Frank Lloyd Wright(
13
) i Amerika drog de första negationslinjerna i riktning mot den epigonala
svulsten. Wright i och för sig också med ett stadshat, som delvis flörtade
med anarkismen och till en del var sunt, han spjälkade upp de mordiska megastäderna
på »home towns« till en »Broadacre City«, där var och en hade tio gånger så mycket
utrymme som han var van vid. Corbusier i sin tur hyllade tvärtom en
storstadspräglad »boendemaskin«, tillsammans med Gropius och en rad mindre
upphovsmän till den nya sakligheten står han för ett stycke ingenjörskonst, som
utger sig för att vara så progressiv, och som så snabbt stagnerar, så snabbt
blir gammalt skrot. Sedan mer än en generation tillbaka omges vi därför av dessa
historielösa stålmöbel-, betongkubs-, platt-taksskapelser, högmoderna och
långtråkiga, skenbart djärva och sant triviala, fulla av hat mot den förmenta
slentrian, som vidlåder varje ornament, och samtidigt mer fastlåsta i ett schema
än någonsin en stilkopia från det hemska 1800-talet. Till slut kom det också i
Frankrike därhän, att en så betydande betongarkitekt som Perrets uttalade:
»Ornamentet döljer alltid ett konstruktionsfel.« Varvid ett klassicistiskt, nästan
romantiskt önsketänkande hela tiden finns med i kulissen, dels till följd av
de [
861
] geometriska formerna, dels till följd av att lugnet är högsta medborgerliga
dygd, och dels som en följd av abstrakt humanitet. Corbusiers
program »La ville radieuse« söker på alla punkter ett slags grekiskt Paris (»Les
éléments urbanistiques constitutifs de la ville«) och illustrerar ett slags
allmänmänsklig anda med exemplet Akropolis (»le marble des temples porte la voix
humaine«). Men Grekland är här en abstraktion, mer än någonsin i det förflutna,
liksom den odifferentierade »être humain«, till vilken byggnadselementen rent
funktionellt skall relatera sig. Också stadsplaneringen hos denne oförvägne
funktionalist är privat, abstrakt; på grund av idel "être humain" blir de
verkliga människorna i dessa hus och städer normerade termiter eller, inom en
»boendemaskins« ram, till främmande inslag, fortfarande alltför organiska; så
långt står allt detta från den verkliga människan, från hem, angenämt liv,
hemtrakt. Detta blir följden, den oundvikliga, där en byggnadskonst inte
bekymrar sig om en grundval, som inte är i ordning. Så länge »renheten« består
av utelämnanden och idétorka, balansen av strutspolitik, eller i värsta fall av
rent vilseförande, och den silversol, som här i alla sammanhang vill gnistra, är
en förkromad misär. Arkitekturen framstår här överallt som yta, evigt
funktionell; därför uppvisar den inte heller ens i sin största transparens något
innehåll, ingen blomstring och ingen ornamentskapande fruktbildning hos sitt
innehåll. Denna abstrakthet låter sig emellertid utmärkt väl kombineras med
glas, och kunde på ett sällsamt sätt skapas i detta material, slipad tomhet i
luft och ljus, nykosmiskt ur Intet. Bruno Taut(
14
), en av Scheerbarts lärjungar, skisserade sålunda ett »himmelshus« (jfr »Die
Stadtkrone«, 1919), grundplanen utgörs av sju trianglar, väggarna, taket, golvet
är av glas, belysningen förvandlar huset till en kulört stjärna. Just i
efterföljd till »pankosmikern« Paul Scheerbart, som var den förste att göra
glasarkitekturen universell, skulle ytterst hela jorden ombyggas till
kristall. Och som exempel på den nya genomskinligheten citerar Taut ur
Claudels(
15
) »Förkunnelse« raderna: »I det gudomliga ljusets vågor ställer byggmästaren
planmässigt klokt/ stenmuren åt sidan som ett filter/ och ger åt hela byggnaden
en pärlas vatten.« I Tauts program fanns det vid sidan av de mest moderna
material också utrymme för talmagik, med astraliskt gods [
862
] överordnat färgsättningen; på så vis uppstod här ett egyptiskt äventyr ur
Intet, och det hela har gjorts förgäves. Vid sidan av detta grasserade i sin tur en
gotik ur Intet, med innehållslösa strålar och strålknippen, framskjutande som
ostyriga raketer. Renodlad nyttoform och frittsvävande överdrift förhåller sig
således dualistiskt, men också komplementärt till varandra, nämligen så att
maskinstilen kyler och avlastar, samtidigt som fantasin blir så mycket mera
hemlös och helt tappar bort sig. I den gamla byggnadskonsten däremot
sammanflätades just Vitruvius' tre principer: utilitas och firmitas, som alltid
fanns på plats, med venustas eller fantasin; på detta sätt genomsyrades
skapelsen av ornament både på detaljplanet och om man såg till helheten. Men i
sönderfallet uppstår det inte heller längre ett möte mellan nyttoform och
fantasi, inte ens där fantasin, som fallet var hos många expressionistiska
målare - i deras egenskap av målare, inte arkitekter - var vidunderlig, högst
betydande. Visserligen sökte man under alla omständigheter anknyta till mer än det omgivande
borgerliga Intet eller halv-Intet, dessa bemödanden beskrevs mestadels halvt
ingenjörstekniskt, halvt utan egentlig innebörd som ett anknytande till »världsalltets
lagar«: men lika intressant som utbytet av detta torde ha varit inom måleriet, och
också på skulpturområdet, lika ofruktbart förblev ett Taut- och Scheerbart-väsen
inom byggnadskonsten. Just för att denna långt mer än de övriga bildande
konsterna är och förblir en social skapelse, kan den överhuvud taget inte
blomstra i det senkapitalistiska tomrummet. Först framträngandet av ett annat
samhälle möjliggör på nytt äkta arkitektur, en som konstruktivt och ornamentalt
genomsyras av eget konstviljande. Den abstrakta ingenjörsstilen blir under inga
omständigheter kvalitativ, trots fraser som dess litterater hänger den runt
halsen, trots den bedrägliga fräschören hos den »modernitet«, med vilken den
polerade döden serveras som vore den morgonglans. Dagens teknik, som själv
fortfarande i så hög grad är abstrakt, leder inte - inte ens när den skolats i
estetik, som konstnärligt surrogat - ut ur tomrummet; detta genomsyrar tvärtom
den så kallade ingenjörskonsten, liksom denna oundgängligen utvidgar tomrummet
genom sin egen tomhet. Det enda som är av betydelse är den riktning i vilken
dessa tidsfenomen färdas när de lämnar sig själva, när huset uppträder som
skepp. Utan tvivel ligger också andra omslagsmoment i beredskap här, i samma mån
som de blomstrande nya människo- och [
863
] naturrelationerna i ett nytt samhälle är mogna och tydliga nog för att komma
till uttryck också i arkitektoniska grundplaner och ornament. Fyllt av arv, utan
historism, och i synnerhet - vilket nu är självfallet - utan de infama
stilkopiorna, utan grundartidens16
osmälta romantik. Mot det extrema krimskramset måste man alltså kort och gott
insistera på: rening av alla kvarstående källor till ornamentalt överflöd. underhåll
och beredning av deras flodbäddar. Detta förutsätter en radikal distinktion mellan
byggnadskonsten och maskinen. Och också den relativt sett mest intressanta av
dagens eller gårdagens byggtankar: glasbyggnadsutopin, fordrar gestalter som
lever upp till transparensen. Fordrar gestaltningar som håller kvar människan
som fråga och kristallen som ett svar, som återstår att förmedla, återstår att
slå upp. Sedan kan det inträffa att byggmästaren tillför sitt verk »en pärlas
vatten«, men också till slut ett förlorat, mindre transparent chiffer: det
bildmässiga överflödet in nuce - ornamentet.
Stadsplaner, idealstäder och återigen verklig klarhet:
genomträngande av kristallen med rikt överflöd
När hus förbinds med andra hus ser de inte längre resfärdiga ut. Den skicklige
byggmästaren behöver grupper, öppna platser, en stad, för den skall det inte
längre vara nödvändigt att upphöra att finnas till, den skall vara planerad på lång
sikt. Det är en förhoppning som hör morgondagen till, en morgondag som redan
randas, och den dag som omger oss här och nu; samtidigt är den lika gammal som
byggnadskonsten själv och förblir inskriven i och självklar för denna.
Stadsplanering är därför ett fenomen, som ingalunda inskränker sig till nyare
tid, och fastän den ofta uppträder där, redan före artonhundratalet, så är den i
samma tid på ett egendomligt sätt en planering med förhinder. Ty det borgerliga
samhället är visserligen för profitens skull ett kalkylerande samhälle, men på
grund av sin anarkistiska ekonomi i lika hög grad ett oordnat samhälle, ett där
ekonomiska tillfälligheter härskar. Därför är just de industristäder och
bostadskvarter från förra seklet, som vi har byggnadsspekulanternas
generositet att tacka för, rätt och slätt ogenomtänkta och planlösa.
Enhetlig är bara deras ödslighet, stenöknen, den tröstlösa gatulinjen ut i
intet, kitschen i deras egen jämmerliga eller införskrivna skrytstil; [
864
] och det resterande kringverket är lika anarkiskt som det profitmakeri, som
ligger till grund för det. De så kallat framvuxna städerna från den förkapitalistiska
tiden är däremot på grund av det fortfarande reglerade produktionssättet
inte tillkommna på en höft. Antiken hade lämnat tydliga stadsplaner i arv,
också från tiden före Alexander, den flyhänte stadsgrundaren från Nilen till
Himalaja. Från första början var en genomtänkt planering här utmärkande för
arkitekterna, till och med i en förbluffande närhet till det socialt
konstruktiva. Aristoteles berättar exempelvis om en arkitekt, Hippodamos, och
det i en tänkvärd duplicitet av arkitektonisk och politisk planering:
»Hippodamos, son till Euryfon, från Miletos, som uppfann områdesindelningen
(diairesis) av städerna och klöv upp Pireus, ... var samtidigt den förste, som
utan att vara praktisk statsman, yttrade sig i frågan om den bäste
statsförfattningen« (Politik II, cap. 8). Så gammal är alltså kontakten mellan
arkitektonisk och politisk planering på det hela taget: nämnde Hippodamos hade
likaså planerat en diairesis till gagn för kulten, de offentliga anläggningarna,
privategendomen och förankrat sin byggplan i samhället. Inte
heller saknades den typ av utsvävning i planen, som sedan urminnes tider varit
en del av kejsarvansinnet och räknat med dettas byggraseri, men just därför
förblev det en galenskap med plan och metod. Alexander och hans
byggmästare Dinokrates drömde om att hugga ut hela förberget till Atos och göra
det till en beboelig koloss; i den vänstra handen skulle bergsstatyn bära en
stad, i den högra en skål, som samlade bergets alla vattenflöden och lät vattnet
flöda ned mot havet som ett antikt Niagara. Det är en stadsfantasi, som också
ifråga om genomtänkthet, inte bara extravagans, överglänser till och med
konstruktiva-barocka planer av nyfeodalt slag. Det fanns stadsplaner, även om de
återspeglade en halvt geomantisk, längre fram astrologisk ordning, när Augustus
lät förvandla Rom från en tegelstensstad till en stad av marmor, och längre
fram, när Konstantin omformade Bysans till sitt residens. Och inte minst är
medeltiden, av romantiken och dess förspel karakteriserad som så ovanligt
»instinktiv«, rik på stadsplanering sui generis. Med höggradig framsynthet
centrerades den tidiga medeltida bosättningen kring borgen; kolonialstäder i
södra Frankrike, [
865
] östra Tyskland ger rentav prov på en regelbunden upprepning i sina planer. Men
samtidigt gäller fortfarande, trots all individförbunden tillfällighet, som
längre fram exploderade i 1800-talets bygganarki: först med den kapitalistiska
kalkylen, denna varusamhällets andra sida, får vi ett särskilt rikhaltigt utbud av
rationella stadsutopier. Detta i patetisk-konstruktiv kontrast till den
ekonomiska anarki, som själv är en del av kalkylen såsom abstrakt lag över
tillfälligheter. Framför allt före den franska revolutionen, när den stora
massan av små och medelstora industrihushållare ännu inte emanciperats, när
manufakturperioden uppställde en allmän och allt reglerande byråkrati, frodades
i-förväg-planen, schackbrädet, ringen, kort sagt en formlig stadsmatematik för
planering och nybyggande. Hur vilt kartuschen(
17
) än blåste upp sig på det enskilda byggnadsverket, hur djärvt byggnadsgruppen
än orienterade sig efter en kurvrik veduta: precis som när det gällde
grundplanen för de enskilda byggnadsverken i barocken var också planen för deras
utplacering i rummet strängt symmetrisk. Här härskade Versailles-trädgårdar och
Descartes, inte Galli-Bibiena; först rokokon avskaffade denna symmetri.
Schackbrädesplanen hos en barockskapelse som Mannheim, en stad om vilken Goethe,
som annars föraktade barocken, i »Hermann och Dorothea« kunde säga, att den var
glatt och vänligt byggd, står i en osamtidig, nästan klassicistisk motsats till
den organisk-excessiva stilen i barockarkitekturen. Det är samma spänning som i
barocksamhällets egna kultiverade samtal: det som det mest intresserade sig för
var de mänskliga passionerna, och bara en sak kunde tävla med det: intresset för
matematik. Därför allierade sig befästningsingenjörer också med slotts- och
kyrkobyggmästare: många av de mest betydande barock-arkitekterna, Hildebrandt,
Balthasar Neumann, Welsch, Eosander, kom från det militära nyttobyggandet och
fortsatte att förvalta detta område, vid sidan av sina byggfantasier. Barocken
tolererade på ett anmärkningsvärt sätt detta parallelluppträdande av berusning och
borgerlig kalkyl, av motreformation och militär geometri; den senare segrade, i
det den grep tillbaka på renässansmönster, framför allt just när det gällde
stadsplanering. Här möter man överallt samma motsatsförhållande, som också råder
mellan den under [
866
] 1600-talet kulminerande mekaniserade världsbilden och det excessiv-organiska
barockornamentet. Utan tvivel är också denna epoks matematik en rörelsens
matematik, funktionsbegreppet får sitt genombrott, vågläran och
differentialräkningen, vedutan mot oändligheten. Men hos Descartes, och framför
allt hos Spinoza, är själva världsbilden oorganisk, i grunden mekanisk; därför
härskar också i byggnadsplanerna: barockfilosofi med i görligaste mån
kristallaktig klarhet, more geometrico(
18
). Vid sidan av den organiska övervikten i skulptur, arkitektur, och även
diktning, höjde sig således den matematiska fasaden: klarhet, kristall; ja, man
kan säga, att vid sidan av byggnadsbarockens »gotik« stod tankebarockens
»Egypten« (mest påfallande i spinozismen). Detta kristallväsen lät sig dessutom
utan svårighet förbindas med alla ordningstendenser, hispaniseringar i den
nyfeodala barocken. Det kommer till uttryck till och med i skillnaden mellan de
olika utopiska arkitekturbilder, som framträdde i statsromanerna under
renässans respektive barock. Medan Thomas Mores liberala socialutopi prydde
sin bästa stat med enfamiljshus, låga byggnader, uppluckrade trädsgårdsstäder,
så uppvisar Campanellas auktoritära utopi hundra år senare bostadskvarter,
höghus, en allt igenom centraliserad stadsbild. Här råder - med koncentriska
murar, kosmiska murfresker, den cirkelformade stadsplanen - matematisk
noggrannhet på alla plan, i överensstämmelse med den resterande, rentav
astrologiskt determinerade ordningsutopin. Men utöver detta har den geometriska
planen alltsedan barockens stadsplaner förblivit lösenordet för varje borgerlig
idealstad, kalkylstad. Med undantag för just de perioder, som inte längre visste
av någon stadsplanering överhuvud taget, alltså 1800-talets andra hälft, där
stadsplanering inte bara blockerades av den individuella profitekonomin, utan
totalt eliminerades av denna. I varje fall fram till denna tid och på nytt under
den monopolkapitalistiska perioden, under en så att säga dirigerad,
imperialiserad ekonomi, härskar en kult av regelbundna anläggningar,
byggnadskroppar, stadsbilder, som gränsar till egyptiska förhållanden. Med
undantag för en viss krökt och rundad gatulyx i villaområden uteslöt detta
samtidigt all beröring med den gotiska stadsbilden, med de gamla tyska städernas
vinklar och vrår, deras på djupet gående, angenäma rikedom och fullhet. [
867
] Den bundenhet som det kapitalistiska samhället inte längre skänkte, skulle
ersättas eller skapas på nytt med hjälp av stadsgeometri. Detta senare kom nu att bli
hela den
nyare borgerliga stadskonstruktionens utopi;
vilket torde framgå direkt av några av dess mest signifikanta exempel, också
när de tas var för sig. De utgör på det hela taget en kontrast till
slumpekonomin, och gör det på ett sätt som ökar i takt med den ekonomiska anarkin,
men de inbegriper likaså en växande apologi för den alienation och själlöshet
som följer i dess spår. I bästa fall, alltså så länge det handlar om programmet
och inte den avslöjande realiseringen, rymmer de stadskristallens
problem,
bakom vilket den konkreta ordningen (ordning med ett syfte) i och för sig är
bortträngd eller fortfarande döljer sig.
Man försökte alltså på alla sätt begåva det stökiga livet med ramen för en
mer översiktlig form. Det tidigaste utkastet av detta slag uppstod 1505, det
härstammar från Fra Giocondo: drömstaden är rund, i mitten ligger ett
cirkelformat torg med kupolbyggnader, från detta löper gatorna ut som strålar.
1593 projekterade Scamozzi, som byggde Procurazian vid Markusplatsen, en
regelbunden stadspolygon med korresponderande portar, likformiga hälfter och
kvarter (Palma nuova vid Undine anlades senare enligt detta mönster). Hos Vasari
il Giovane, 1598, blir la città ideale en kombination av kvadrat- och
radialplan: huvudtorget med riktningsgivande strukturer ligger i mitten,
åtta strålgator löper ut härifrån för att ända vid portar, de resterande gatorna
är uppdragna efter ett kvadratnät. Piranesi (1720-1778), som man alltför länge
uppfattat enbart som skildrare av romerska ruiner, brukade den tidiga
klassicismen till att inreda inte bara en idealstads grundplan, utan också
husens exteriörer och utsmyckningar med den symmetri, som i växande grad
saknades i det borgerliga samhället. Den sovjetryska arkitekturen har till och
med upptagit vissa av Piranesis element och stadsbyggnadsutopier (»penseur dans
le domaine de l'architecture« kallades han av sovjetarkitekten Sidorov), i
synnerhet arkader (Bogenhallen) och öppna platser, tornstrukturer och
höjdproportioner. Men den mest originelle projektör av framtida bosättningar,
som överhuvud taget förekommer i den utopiska arkitekturens historia, torde vara
den franske revolutionsbyggmästaren
Ledoux,
[
868
] en man som först idag hedras som sig bör (jfr. Kauffmann, Von Ledoux bis
Corbusier, 1933); han gör inte klassicismen lika representativ som empiren
gjorde sitt byggande, men han gör den i stället desto mer mångsidig. Ledoux (1736-1806)
gjorde ett utkast till idealstaden Chaux, och i planeringen siktade han från
första början på att skapa en bosättning indelad efter yrken. På detta sätt luckras
byggnadsbeståndet upp i mindre grupper, samtidigt som byggnaderna förs samman;
det moderna paviljongsystemet ser dagens ljus. I stället för citybildning och
oändlig periferi planerar Ledoux överallt grönområden med arbetscentra och i dem
en arkitektur, som uttrycker användningen, en »talande arkitektur«. Idealstaden
inbegriper olika byggnadstyper, som svarar mot de boendes yrken (skogshuggarens
hus, gendarmens, köpmannens och så vidare); den inbegriper till och med ett
»Passionernas hus« (ett slags den sexuella emancipationens tempel), ett »Hus
till kvinnornas ära«, ett »Endräktens hus«. Men med geometrin, stereometrin hos
dessa hus har det återigen satts en gräns för den relativa uppluckringen;
ovanför uppluckringen står den karakteristiska ordningsutopi, som råder i alla
nya tidens stadsplaner. Den geometriska allegorik, som Ledoux låter komma sina
byggnader till del, pekar i riktning mot en ordningsutopi av detta slag, en
geometrisk-styrande, egyptisk-förförande. På så vis kommer, trots
paviljongsystem och allt, en militär geometri att dominera, en som leder
tankarna till Campanellas stad, och inte ens astrologiska anspelningar saknas i
sammanhanget. Skogshuggaren bor under ett pyramidformat tak, gendarmen i ett
sfäriskt hus som avbildar jorden, la »ville naissante« är omgiven av en ellips
som motsvarar planetbanorna. Därmed dyker den starka känslan för bundenheten
slutligen upp också i Ledoux's idealstad; och överrraskande nog, föregripande
nog mitt under den franska revolutionen. Ledoux kallade byggmästaren »Guds
rival«; det är ett storslaget självmedvetande hos det mänskliga skapandet; men
den värld, som han vill skapa i prometeusk anda, anpassar sig till ordningarna i
ett kosmos, som betraktas som färdigt, närmare bestämt geometriskt färdigt. På
samma sätt som Piranesi förband klassicistiska motiv med den ideala
stadsgeometrin anknöt Ledoux till frimuraraktiga-egyptiserande: de innehåller
visserligen utopisk kollektivism, men denna i sin tur är inrymd i en kristallin,
alltför [
869
] kristallin stadsutopis struktur. Den »insvängning i kosmos«, som ännu hos
Taut, ja, hos Corbusier övervägde över den humana arkitekturens syfte och dettas
formuttryck, - denna sekulariserade astralmyt, sådan den tangerades inte bara
verbalt, utan också i idolatrin av den yttre ramen, gör sig på detta sätt
gällande i den samlade nya tidens stadsutopier. En giltighet som
matematiskt
bygger på den kapitalistiska kalkylen, sentimentaliskt på
strävan till kontrast mot den växande ekonomiska och kulturella anarkin.
Av detta kommer sig lockelsen i riktning mot kristallen som den mest närliggande,
kontrasterande strängheten, och av detta geometrins dragningskraft, vid sidan av
beräkning och kalkyl: den framstår i vart fall som befriad från den grasserande
mänskliga oredan. Till detta har under senare tid emellertid fogats ett
speciellt alienerat motiv, i sig det
enda ursprungliga,
med betydelsefulla resultat också på det utopiska planet:
ingenjörskonst som arkitektur.
Eller rättare sagt den ingenjörskonst, som den verkliga konsten arkitektur har
uppgått i och från vilken den på nytt måste frigöra sig på tröskeln till ett
mer konkret samhälle. Här avses den nya kopplingen mellan den gamla
kristallisationsutopin och lusten att avorganisera. Dessa tendenser står i nära förbund
med den abstrakta teknik, som den nya arkitekturen är så intimt förknippad med,
och det leder till avorganisering sui generis även i den kristallina
stadsutopin, samma fenomen som är välkänt från teknikens gränsområden. Den inte
längre människolika maskinen får då sin motsvarighet i huset utan aura,
stadsbilden av bejakad livlöshet och distans till människan, strålknippen för
deras egen skull eller andra imitationer av projektiv geometri. Den
funktionalistiska arkitekturen reflekterar och fördubblar ju också i övrigt
varusamhällets iskalla automatvärld, dess alienation, dess arbetsdelade
människor, dess abstrakta teknik. Ja, på samma sätt som teknik möjligtvis kan
komma att tränga ut i det icke-euklidiska rummet, så visar det arkitektoniska
rummet, i den mån det, i synnerhet just i skapelser av glas, driver abstrakta
»kompositioner« vidare, den omisskännliga ambitionen att skildra ett imaginärt
rum i det empiriska. Expressionismen experimenterade med att alstra rymdfigurer
genom roterande eller svängande kroppar, figurer som dock inte längre har något
gemensamt med det perspektiviska synfältet; en [
870
] abstrakt- arkitektur som så att säga vill vara meta-kubisk eftersträvar ibland
liknande avlägsna ordningar, sådana som inte längre framstår som organiska,
rentav inte längre mesokosmiska. Visserligen förblir den rymd, som dessa
rotationskroppar spänner upp, lika euklidisk som alla andra, och till den så
kallade icke-euklidiska pangeometrin (jfr. Panofsky, Vorträge der Bibliothek
Warburg, 1927, s. 330) är vägen fortfarande lång inom arkitekturen, också om man
nöjer sig med symboliska antydningar. Den viktiga punkten är: det kristallina
överväger i alla stadsplaner sedan renässansen, inklusive barockens i övrigt så
organisk-rusiga, här söker det kosmiska anknytningspunkter, men också ett par
djärvheter som hör ihop med utomorganisk avlägsenhet. Samtidigt förblir detta
sökande, liksom på teknikområdet, ännu utan all materiell anknytning, trots
»insvängningen i kosmos«. Men på de punkter, där expressionismen inte nöjde sig
med att - som ofta var fallet - slunga ut excesser av pur subjektivitet i ett
tomrum, experimenterade den också med det problem som låg i ett objektmässigt,
med det mänskliga subjektet djupt överensstämmande uttryck i högabstraherade
verkformer, i en »jagkristallskog«. Mer entydigt och legitimt, det vill säga
förbundet med ett borgerligt samhälle som ännu befann sig på uppgång, ställde
manierismen under barocken (Correggio, Tintoretto, Greco, men också redan
Michelangelo), och med udd mot denna, »stämningens« och uttrycksvärdets högst
drivna subjektmässighet inte bara vid sidan av den största djärvhet ifråga om
statuarisk utformning, utan den drev också det förra in i det senare. Och idag
framträder, vilket sedan en tid torde stå klart, det oerhörda byggnadsproblem som
en »gotik« i kristallen
utgör; det är som om hela kristallväsendet i rumskonsten, i stället för att
ytterst styra enbart mot egyptisk dödsklarhet, malgré lui skulle vara ett
synnerligen kraftfullt attackerande (anschiessend) Humanum (något oklart, ö.a.).
Som facit, bättre: som problem i facit kvarstår alltså följande:
Hur på nytt bygga in mänsklig rikedom i klarheten? Hur låter sig en
arkitektonisk kristalls ordning genomsyras av sant livsträd, med humant
ornament?
En syntes mellan å ena sidan den egyptiska byggnadsutopin, å andra den gotiska,
är omöjlig, den skulle bli ett löjeväckande, epigonalt fantasifoster, men det
finns ett ännu aldrig framträtt ursprungligt tredje, som står över stelhet och
övermått, såväl i det sociala byggandet som i arkitekturen. Det är just detta
som utgör marxismens styrka, att den upprättar ordning med syftet att skapa
utrymme för mänsklig rikedom; [
871
] de två innehållsliga alternativen i alla hittillsvarande abstrakta
socialutopier: subjektmässig frihet (More) eller byggd ordning (Campanella) är i
marxismen - inte syntetiserade, men väl produktivt förmedlade och på så vis
själva upplyfta (aufgehoben) till en tredje nivå: frihetens byggda rike. Också i
förhållande till naturens ordningar står marxismen fjärran från
subjektlös-odialektisk avbildlighet, alltså från varje form av »insvängning i
kosmos«; den konkreta tendensen är tvärtom humanisering av naturen. På så vis
kommer rumskonsten knappast att förbli abstrakt-kristallin i ett klasslöst
samhälle, som kontrast till den ekonomiska anarkin (då denna ju är försvunnen).
Redan i de gamla stadsplanerna, hos Piranesi, hos Ledoux, uppträder emellanåt en
rumsaning, alltigenom ny, om än klassicistiskt inkapslad, som lämnar den
abstrakta eller människotomma kristallformen långt bakom sig. Icke-formalistisk
glasplastik och glasarkitektur når också ibland, som framgått, fram till okänd
byggform, rumsform; sällsamma kurvor och stereometrier tränger på inuti den, i
skenbart kosmisk, men i själva verket mänsklig expression. Här vidtar mänsklig
antecipations-gestalt mit i kristallen, kanske med dennas hjälp, men i vart fall
genom dess förmedling; den tar sin början med vändning ut mot kosmos, men efterhand
kröks detta tillbaka på
den skisserade bilden av ett Hem.
Arkitekturen på det hela taget är och förblir ett försök att producera mänskligt
Hem, - från det grundläggande målet att skapa inkvartering, hän till frammanandet
av en skönare värld i proportioner och ornament. Arkitekturen ser det, enligt
Hegels sanna, inte blott idealistiska definition, som sin uppgift att arbetsvägen
tillrättalägga den oorganiska naturen, så att den som konstfull yttervärld blir
besläktad med anden. Anden,
det vill säga: det mänskliga subjekt, som själv ännu är på spaning efter det,
som kan sägas vara befryndat med den, detta väsen bygger i olika samhällen ständigt
nya vinklar, bågar, kupoler, torn till en jord, som koncentreras i riktning mot
människan. Den arkitektoniska utopin blir på så sätt både begynnelsen och finalen på
en - geografisk utopi i sig, hela detta sökande efter ädelstenar i den lilla
bubblan jorden, drömmarna om det jordiska paradiset. Den stora arkitekturen ville på
det hela taget stå där som ett byggt Arkadien och mer därtill; och när den i sitt
släptåg skapade [
872
] ting som måste begråtas, tragiska mysterier, som i gotiken, så var det bara
tänkt som ett inslag i den vanskliga harmonin. Väldig är den rikedom, som skapades
på grundval av ett fåtal grundelement, ofantligt det alternativ som spänner mellan en
pelarhall i Karnak(
19
) och Ste. Chapelle i Paris, mellan vår Hem-bild av sten å ena sidan, av
strävverk och inflödande ljus å den andra. Men grunddragen till en bättre värld,
när det gäller det arkitektoniska utförandet, syftar till upprättandet av en
skyddskrets, ett i förväg byggt Hem:
Detta är innebörden hos Grunddragen till en bättre värld, vad den arkitektoniska
realisering anbelangar.
I detta sammanhang framträder den estetiska gestalten, såsom en omslutande
gestalt, så att alla andra skapande gestalter skall få plats
i den och kunna inordnas där: målerierna på väggen, plastiken i nischen. Det
omslutande upprättar Hem eller har beröringspunkter med detta: samtliga stora
bygnadsverk var sui generis inbyggda i utopin, antecipationen av ett
människoadekvat rum. Och det på så sätt upprättade, till sträng-betydelsefull
rumsform transponerade humanumet, betyder som uppgift såväl inträngande av
organiskt, humant gods i kristallen, som framför allt att detta genomsyras av
det kristallaktiga och den drift, det humanum och den rikedom, som ryms därinne.
När betingelserna för frihetens ordning inte längre är partiella, öppnas
vägen äntligen på nytt till en enhet mellan fysisk konstruktion och organiskt
ornament, vägen till ornamentets gåva. Den öppnas för första gången realiter,
utan att vare sig Egypten eller gotik, det vill säga, det som betecknats med
kristall eller livsträd, ständigt måste alternera, blandas eller avundas var
för sig. Kristallen är ramen, ja, lugnets horisont, men det mänskliga
livsträdets ornament är det enda verkliga innehållet i denna omslutande ro och
klarhet. Den bättre värld, som den stora byggnadsstilen utpräglar och
i anteciperande avsikt avbildar, består på så vis helt och hållet omytiskt
framställd, som reell uppgift vivis ex lapidibus(
20
), av livets stenar.
39 ELDORADO OCH EDEN, DE GEOGRAFISKA
UTOPIERNA
Sådan jorden är
Måste den inte förbli
För att driva den framåt
Forska, tills ni vet.
Brecht
Det framstår som så naturligt för människan att hon med inbillningsförmågans
hjälp skall kunna överskrida rummets gränser, ana något utanför den synkrets,
som avgränsar havsytan, att man till och med i den tidsålder, där jorden
fortfarande betraktades som en platt eller på ytan blott obetydligt konkav
skiva, kunde föranledas tro, att det bortom det bälte, som den homeriska oceanen
bildade, fanns ännu ett av människor bebott land, ett annat Ekumene, pr5ecis de
indiska myternas Lokaloka ett ringberg, som skall ligga bortom det sjunde
havet.
A. v. Humboldt
Ty Herren, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett land där
vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i dalar och på berg, ett land
med vete och korn, med vinträd, fikonträd och granatträd, ett land med ädla
olivträd och med honung.
5 Mos. 8:7 f.
De första ljusen
[
873
] Det är lätt att önska sig långt bort från en dålig plats. Men vägen, som leder
bort därifrån är mindre självklar, den måste först bli lagd. En plan och flack
omgivning, öppen åt alla håll, är ett lika stort problem för den rätta vägen som
en bergskedja, skenbart spärrande. Här föds känslan av att ha gått vilse, ett av
de bittraste tillstånd som finns och på köpet ett högst sällsamt sådant. Det
ligger i förlängningen av den vilja, som saknar eller ännu saknar förmågan, i
förlängningen av det frö, som aldrig riktigt vill gå i blom. Den vilsegångne
står mitt emellan sin fortsatt aktiva önskan och en väg, som försvinner eller
inte visar sig. Men den fara detta utsätter vandraren för, risken för att han
skall duka under, är också det pris man betalar för det nya. Det betalas
överallt, där något nytt utvinns ur mörkret, och marschen dit är på intet sätt
[
874
] en latbänk. Skyddsnätet blir glesare i samma mån som de gamla och vana
hållpunkterna får stryka på foten. Hur viktigt är då inte det första ljuset, i
hur oerhörd grad lugnar det inte. Man är inte uppslukad av ödemarken; ting man
aldrig förr skådat, och som förskräckte på den falska vägen, uppfattas som
glädjande och ingenting annat på den rätta, den som förvandlats till den rätta.
Drifterna att skaffa sig byte och söka underverk har härvid ofta blandats eller
samverkat på ett förvånande sätt. Jorden i fjärran blir indisk, bortom allt
gammalt och vant stiger den upp i fantastisk gestalt. Seglet sätter oss i stånd
att kasta loss från fastlandet, öppna havet kan befaras med dess hjälp. Det
skall inte bara uppfinnas, utan också upptäckas, en i högsta grad materialrik
dröm sänder nu ut på detta uppdrag.
Uppfinnande och upptäckande;
det geografiska hoppets egenart
Om det inte bara skall uppfinnas, utan också upptäckas, ställer man sig frågan:
vilket språng föreligger mellan dessa två? Svaret blir: det språng, som ligger i att
det ena förändrar tingen och ingriper i dem, det andra däremot endast tycks
leta upp dem och visa fram dem. Skeppet, som ankommer till en fullkomligt främmande
strand, har på intet sätt skapat denna. Det verkar följaktligen som om räckan av
egentliga uppbyggnadsplaner, de medicinska, sociala, tekniska, kommer till ett avbrott
här. Geografiskt framstår uppfinnaren enbart som lögnare, eventuellt i
Münchhausens älskvärda gestalt, men inte som framställaren av något som aldrig
förr existerat. De länder, som Münchhausen sätter sin fot i, har han i det långa
loppet kanske trott sig se, genom att berätta om dem på nytt och på nytt; men
länderna själva har inte sett honom. De blir inte bättre genom de drömmar som
förläggs dit, ingenstans rymmer de den abstrakta statssagans på samma gång
betänkliga och tänkvärda innehåll. Upptäckandet däremot tycks överhuvud taget
inte längre rymma någon dröm, det skulle då vara en som genast korrigeras av så
kallade fakta; men upptäckaren förhåller sig rent betraktande. Uppfinnande är
den akt, genom vilken något nytt blir gjort (glas, porslin, gevärskrut);
upptäckande är den akt, genom vilken man finner något nytt (Amerika, planeten
Uranus), som är nytt bara för det subjekt, som kommer fram till det. Uppfinnaren
har visserligen i de flesta fall upptäckaren som sin förutsättning, men han
förblir inte i likhet med [
875
] denne, som man också har kallat forskare, en kontemplativ figur. Där ligger
skälet till att ordet forskare har brukats om Afrika- eller Nordpolsresenärer
likaväl som om teoretiker (naturforskare, till och med Goetheforskare), vilkas
uppgift det är, eller förefaller vara, att ta tingen som de är. Upptäckandet verkar
alltså också metodiskt vara synonymt med avtäckande, med avlägsnande av
täckelset, och under detta täckelse ligger då det som kan bilda underlag för
kartering av något föregivet fixt varande. Ett nitälskande motexempel till
uppfinnaren eller homo faber har nyligen levererats av fenomenologin à la
Scheler(
21
) och då just - på grund av det rent recipierande hos denna fenomenologi - till
förmån för forskaren eller upptäckaren, som homo contemplativus och inget annat.
Här karakteriseras skillnaden mellan uppfinnare och upptäckare utan omsvep som
skillnaden mellan modern och medeltida »habitus«, och dessutom: försöket till
belysning sker på ett för upptäckandet eller uppfinnandet så avlägset exempel
som förfaringssättet vid val. Om den nya tidens homo faber väljer en riksdagsman
eller en president, så görs denne till det ena eller andra först med
majoritetens stämmor; han skapas, väljande är här skapande. Om den tyske kungen
däremot valdes av en majoritet av de friborna, senare kurfurstarna, så skapades
han inte - åtminstone inte enligt fiktionen, inte heller enligt ideologin - utan
han blev, såsom redan förefintlig, »hemlig kung«, blott framletad, uppenbarad;
att välja är här att upptäcka. På samma sätt vill fenomenologin, mutatis
mutandis, också gå till väga som upptäckare: de väsensmässiga föremålen blir
enbart skådade och på detta sätt bringade till närvaro för anden; det enda aktiva
är här »urvalet«, som i det enskilda fallet poängterar eller icke poängterar
delar, sidor, moment av den samlade föremålsligheten så att de uppenbaras för
medvetandet. Detta är en säregen, helt och hållet reaktionär kunskapsteori, med
udden riktad mot förändrandet av världen, men samtidigt en kunskapsteori, som
genom sitt hat mot alla ingripande, nyskapande akter, understryker skillnaden
mellan uppfinning och upptäckt, tillvaratagande. Upptäckaren framstår alltså som
över hela linjen inaktiv, han verkar kontemplativ i lika hög grad som
konserverande, i motsats till uppfinnaren. Och en motsatsens stränghet finns
utan tvivel också i det genomsnittliga borgerliga medvetandet, så snart det [
876
] gör sig tankar över, säg Edisons eller nordpolsfararens allmänna habitus. Detta
trots att uppfinnaren, som tidigare sagts, för det mesta har upptäckaren som sin
förutsättning, ja, trots att ett uppfinnande som inte är förtroget med gällande
förhållanden och lagar, innan det stuvar om dem, förblir resultatlöst eller i
bästa fall kommer fram till ett mål bara av en slump och då inte det mål som
stod för ögonen. Detta trots den lärorika ambivalens, som uppträder redan i
språkbruket, när det erkänner inte blott en geografisk upptäckare, alltså en som
upptäcker sådant som existerat under lång tid, utan också en upptäckare av
syntetiskt indigo eller salvarsan. Och detta trots den fond av föreliggande ting
och förhållanden, som genom att tillhöra en värld kapabel till förändring, en
alls icke statisk värld, ofta avhåller sin upptäckare från att förbli ett
passivt »världsöga«. Trots detta har skillnaden mellan uppfinning och upptäckt,
ja, mellan homo faber som i sista hand »världsförintare« och homo contemplativus
som i sista hand »världsöppnare« i så hög grad upphöjts till regel och norm, att
det uppstått en spricka mellan dem. Därför verkar - om vi skall återvända till
upptäckarens mest typiska framträdelseform -
geografisk
utopi åtminstone vid första anblicken inte vara av samma art som de medicinska,
sociala och tekniska utopierna.
Men detta är bara sken, ty upptäckandet vill och kan avgjort förändra. Redan
vinstbegäret, nyfikenheten på ett okänt fjärran driver på i riktning mot det som
inte är gammalt och vant. Också där takten är maklig uppstår en glans, som
lockar vidare; den fanns ingalunda där de gamla, vanda vägarna drog fram, eller
finns bara till beskådande. Genom upptäckandet förändras alla gamla värden för
den som reser ut, och i nästa steg också för den grupp eller det land, som
skickar ut honom. De tidigaste förändringarna i riktning mot ett bättre liv
inträffade för konsumenternas del inte heller enbart genom inhemska
uppfinningar, utan också genom ett utbyte över osannolikt stora avstånd, alltså
genom upptäckten av vägar som tillät global samfärdsel. Snäckskal från en
mussla, som bara förekommer i Medelhavet, har hittats i grottgravar från 8000 f.
Kr. vid Nördlingen(
22
); kaurisnäckor från Indiska Oceanen i gravar från 1000 f. Kr. vid tyska
Östersjökusten. Hallstattkulturen, som blomstrade i Salzkammergut mellan 1500
och 500 f. Kr., bytte till sig såväl nordisk bärnsten som afrikanskt elfenben
mot salt och [
877
] förenade de två materialen i smycken. Den förste upptäckaren var väl
handelsmannen, och vi vet att han inte är någon kontemplativ typ; längst vågade
sig de feniciska köpmännen.
Allt upptäckande
rymmer som primär, om än inte enda bevekelsegrund en önskan att koppla bort de
fördyrande mellanhänderna och spåra upp en direkt väg för egen räkning; till
detta kommer upptäckten av helt och hållet nya varor. När Columbus gav sig iväg
till Indien, hade han rentav ett verkligt Eden för ögonen. Från denna
utgångspunkt överraskar det inte, att upptäckter ledde till drömmar i lika hög
grad som förändringar. Målet framstår visserligen som i sig redan existerande,
dess innehåll: guld, silver, tenn, bärnsten, elfenben och så vidare, liksom det
man väntar sig av det mer fabulösa slaget, den fjärran världens allt
överbjudande under, allt detta måste bara hämtas. Men verkar inte också
hälsan,
medicinens målinnehåll, redan existera i förspilld form, så att den bara
behöver återställas? Är det inte så att den lyckliga ön till och med i de
sociala utopierna ingalunda står som en
fixpunkt vid horisonten,
den är inte enbart fingerad, utan (åtminstone i äldre utopier) ett fjärran
beläget lyckoland, i varje ögonblick möjligt att upptäcka också därhemma, så
snart hindren bara är undanröjda? Fanns det inte till och med tekniska drömmar,
som utgick från att det fanns redan existerande kammare i naturbyggnaden, som
bara behövde beträdas? Och hade inte en så intensiv försöksverksamhet som
alkemin en redan existerande, fördold guldessens för ögonen, som bara skulle
enleveras ur sitt blyfängelse? Här finns överallt en inriktning på ett slags
avvaktande förefintlighet, och denna bestämmer, som redan anmärkts, den äldre
utopins grundform, utan att denna för den skull upphörde att vara utopi. Också
nyare utopi arbetar ju inte i ett tomrum, hur mycket den än må ta avstånd från
tanken att något skulle vara för sig redan reellt och därför överordnat, utan
arbetar avgjort i ett rum, som är uppfyllt av realmöjligt. Just den konkreta
tekniska utopin är, som redan noterats, inte partenogenetisk(
23
), utan vill från naturen förlossa skapelser, som i möjlig gestalt vilar i dess
sköte. Alltså står upptäckten, också den geografiska, i inget sammanhang i
motsats till uppfinningen, en välkänd utopisk struktur genomsyrar bägge. Ja,
lika lite som en redan fix och ontologisk definition av fullkomlighet låter sig
förenas med utopiskt medvetande (ett sådant fastläggande är mytologiskt, inte
utopiskt), lika säkert [
878
] måste i varje utopi - om denna inte på ett annat, abstrakt sätt skall vara
chimär - ändå ett moment av upptäckande vara vid verket, förmedlat med sådant
som objektivt kan upptäckas, inte bara framställas. Det upptäckbara är, i den
konkreta utopins perspektiv, visserligen inte något dolt föreliggande eller
avlägset föreliggande i den bemärkelsen, att det skulle vara fullständig
realitet i och för sig och fulländat redan utan människornas mellankomst. Men å
andra sidan avser det upptäckbara i all konkret utopi något som kommer att
finnas i framtiden: förknippat med den lagmässiga tendensen, det latenta
målinnehållet i objektiv-reell möjlighet. Varvid de geografiska utopierna i hög
grad hörde ihop med den nya vägen, de nya varorna och nyttigheterna, det gällde
också ett så extremt dröminnehåll som upptäckten och tillgängliggörandet av ett
Eden. I denna relation är varje annan utopisk intention rentav underordnad de
geografiska upptäckternas intention; ty alla rymmer i centrum av sitt positiva
hopp samma topos: guldlandet, lyckolandet. I samtliga fall är det tillåtet att
tala om avfärd till Kythera, expedition till Eutopia, ett experiment med den nya
världen; helt och hållet på det geografiska planet, med samma vilja som
besjälade Columbus' skepp. Även om upptäckandet överväger över uppfinnandet och
utvecklandet i de geografiska utopierna, i vart fall långt mer än i de sociala
och tekniska, och också de arkitektoniska, det vill säga de "upptäcktsresor" där
människan för första gången överhuvud taget överför ett land från det
realmöjliga tillståndet till det verkliga. Men märk väl: om de geografiska
utopierna gör ett mera anspråkslöst intryck, nämligen det att vilja upptäcka
sådant som redan föreligger, så har just detta, i stället för att vara
anspråkslöst, sin
alldeles speciellt dumdristiga bevekelsegrund.
Det är samma utgångspunkt som, just på denna punkt, förbinder de medicinska
utopierna med de geografiska, det vill säga:
hälsan
som blott undanhållen och svår att uppnå med
Eldorado-Eden
som enbart fördolda och avlägsna platser. Det visar sig slutligen, att den
påstådda existensen av dessa båda målinnehåll rentav
är kännetecknande för alldeles extremt utopiska intentioner på bägge områdena.
Att vilja återfå förlorad hälsa och inget annat, vilja nå gömda länder och
inget annat är bara till det yttre utopisk anspråkslöshet. Ty alldeles under
ytan på denna anspråkslöshet, en som blott handlar om undanröjda hinder eller
övervunna avstånd, arbetar en [
879
] grundutopi, som är alltför fantastisk för att ge sig lika öppet tillkänna som
de sociala eller tekniska utopierna. För att nu ge det öppet tillkänna! Den
medicinska önskedrömmens grundval inbegriper
avskaffandet av döden,
den geografiska önskedrömmens något minst lika storslaget, nämligen upptäckten
av magiska centralobjekt som det gyllene skinnet, ja,
av det jordiska paradiset.
Det borde fortfarande finnas någonstans, guld och välsignelse utgick därifrån
till de omgivande länderna, på detta sätt rycktes den materiella grundavsikten
bakom upptäcktsresorna mycket ofta, abrupt och högst förvånande, upp i de
högsta sfärerna. Också bas och överbyggnad är här så oskiljaktigt förbundna,
att man inte vet var Eldorado upphör och Eden tar vid eller omvänt. Columbus
trodde i alla händelser bergfast på att de öar han upptäckt var Hesperiderna,
och bakom landet vid Orinocos mynning dolde sig Eden. Och när detta
överbjudande grundmål troddes vara uppnått, skänkte det världen så helt och
hållet nya valörer, att den i grunden rycktes upp ur sitt gamla tillstånd.
Columbus talar till och med om den Nya himmel och den Nya jord, som han skulle
ha nått fram till; expedition var secession, uttåg ur det gamla och intåg i det
nya, inte bara utvidgande av moderlandet eller ett stationärt tillägg av något
obekant till det bekanta. Utöver de ekonomiska bevekelsegrunderna och inuti
dessa, mer om detta senare, fanns här en fantastisk överbyggnad om paradiset på
jorden, och denna å sin sida aktiverade och var allt annat än kontemplativ.
Annars skulle det inte ha varit möjligt att sätta in upptäckaren, och i
synnerhet Columbus, som vittnesbörd om och emblem för ars inveniendi. I
alkemistiska skrifter från sextonhundratalet är Columbus mästaren, som färdades
längre än Herkules stoder, ända till hesperidernas gyllene trädgårdar. Han står
för alkemistiskt resande, för den magus som söker paradiset i de jordiska
rikenas förbannelse. Ännu på sjuttonhundratalet uppträder, med denna aspekt för
ögonen, »det gyllene Amerika« på alkemistiska försättsblad, uppfinning lika
mycket som upptäckt. Och också helt och hållet utanför dessa fantasteriers
eller fantasiers ram var Herkules stoder, med plus ultrat, den parabel som
Bacon hade för ögonen; just i »Novum Organon« fanns de på titelbladet, som den
punkt som skulle överskridas. Vidare, upptäckande är själv aktiv-utopiskt, det
lyfter upp sitt objekt inte bara [
880
] ur vår brist på vetande, utan i givet fall också ur den skymning, som dess
egen brist på förmedling och belysning utgör. Kontemplativ är den specifikt
geografiske upptäckaren bara i så måtto, som han vid sluttillståndet, så snart
han tror sig ha funnit det, upphör att agera. I dess ställe träder, när
geografiska utopier går i uppfyllelse, ett fenomen, som saknas i alla andra
utopier vi stött på, nämligen - ankomst. När Columbus trodde sig ha satt sin fot
i Indien och detta på den sida, där det föreföll honom ligga närmast det
jordiska paradiset, slog den utopisk-aktiva intentionen om i tillämpliga delar,
den tycktes stå vid början av sin uppfyllelse. Det hindrar inte, att en
fjärrbild av oerhört innehåll föresvävade vid färdens anträdande och så länge
den pågick, en bild som spelade en mer kraftfullt pådrivande roll för hela
företaget än någon annan. Överallt där sökande efter det jordiska paradiset låg
bakom den av högt spänd förväntan präglade, pådrivande illusionen, idén, så hos
Marco Polo, för att inte tala om Columbus: i alla dessa sammanhang är
upptäckandet ett i sin kärna utopiskt bedrivet företag. Det är också skälet till
att upptäckternas tidsåldrar, från Alexander till Columbus, har lämnat ett så
homogent tillskott till de sociala utopierna; det sträcker sig vida utöver den
fabel som utgör den yttre ramen. Sammantaget alltså: de mänskliga
förhoppningarna har sin egen horisont i de stora upptäcktsresornas horisont;
jorden har visserligen blivit rätt så väl karterad, men det Eldorado, som Jason
såväl som Columbus hade i sinne, är ännu inte påträffat.
Än en gång saga, gyllene skinn och Gral
Ingen förvånas över att den brinnande ugglan flyger talrikt också här. Dårar
berättar om landet, där pepparen växer, och önskar sig dit på fantastiska sätt.
Ofta är det mycket gamla bilder, som cirkulerar i förvirring av detta slag, de
verkar då alltid införskrivna från främmande länder. Den sinnesrubbades
omgivning blir härvid inte bara vidskepligt omskakad, utan förflyttad till ett
fjärran. Rinnande vatten rörs våldsamt av en hand, som har sitt ursprung någon
annanstans, och vi möter den nordiska Sturmhüpfern, middagstimmens hund med
orörligt huvud(
24
). En alltigenom sund folklig vidskepelse i det gamla Bayern får till och med
ekot att verka främmande och magiskt: det gällde för att vara en egen, så att
säga särskilt förslagen bergart, [
881
] som uppfångar ljudet och härmar det. Den och annat av samma slag driver nu
sitt spel långt nere i avgrundens djup, en illusion som erinrar om de gamla
skepparhistoriernas underbara ting. Också dessa bjuder på skräck och lockelse i
förening, men framför allt rymmer de kunskap om skatter, som bara står att finna
i fjärran. Där finns Fågel Rock, polyfemer och drakliknande ormar, bläckfiskar
stora som öar, otaliga underverk på land och till sjöss. Men också dalen med de
diamanter, som Sindbad sjöfararen plockar upp, och på Wak-Wak, den östligaste av
de förtrollade öarna, finns en underbar skog, där övernaturliga unga kvinnor,
utrustade med alla tänkbara företräden, växer fram ur stora blommor. Jordens
sommar ligger här alltid först ett stycke in i framtiden, där suger man saften
ur de bästa frukterna. Sjöfararsagan lägger ut den fantastiska rutten till dem
och är själv den mest fantastiska av alla sagor, ett oerhört marknadsstånd, med
idel söderhav på insidan. Ingenstans har saga och myt blandats så lätt med
förment sanna berättelser som i fjärr- och resebilderna; geografin är det fält,
där allt hölls för möjligt. Därför finns ett samband över tid och rum inte bara
mellan Sindbad, Odysseus och den föregivne Asienresenären hertig Ernst. Det
råder också mellan Odysseus och världssagorna hos stora geografer som Plinius
och Pomponius Mela(
25
), eller hos encyklopedister som Isidor av Sevilla och Beauvais(
26
). En förfalskning som Sir John Mandevilles uppdiktade resa genom världen, kring
1355, vidimerades inte minst med hjälp av ett antal beprövade lögnhistorier
(särskilt om Indien och Kina), som riddaren anför som självsyn och egen
upplevelse. Efterhand som världen kommit att innehålla färre vita fläckar,
återstår för den geografiska skrönan bara det underjordiska: skattgrottan, eller
det helt och hållet överjordiska: världsrymden. Det bekanta rör sig i denna
riktning: så drömde Jules Verne som pojke, att ön Teydeau vid Nantes, där hans
föräldrahem låg, hade spolats till havs av vågorna, och att han skulle kunna
segla långt bort över världens alla oceaner på den, med segel satta mellan
träden. I Kurd Laßwitz böcker, som följde Jules Vernes i spåren, kommer det
fjärran, som är saknadens föremål, rentav interplanetariskt simmande. Detta
exempelvis i Columbushistorien från andra sidan: »På två planeter« [
882
] (Marsinvånare landar på Nordpolen, upphäver jordens gravitation efter eget
gottfinnande), och i det astrofysiska meddelandet: »Stjärndimma. Växten på
Neptunus måne«. Upptäckten av de bortreindiska kryddöarna utgick en gång i tiden
också från föreställningar om en växt, som inte växte i det egna landet (fastän
detta fall var betydligt mer vinstbringande), och alla geografiska fjärrdrömmar
har kretsat just kring den skatt, som lyser med sin frånvaro i det gamla och
bekanta.
Som
redan påpekats trodde man sig kunna finna märkvärdiga och nyttiga ting också
därhemmavid. Men detta bara för att man inte var riktigt förtrogen med det egna
landet, det hade en mängd vita fläckar. Där, i klyftor eller berg, i öde hus,
spökade inte bara döda och andra besökare från andra sidan, där låg också
lyckopungarna och önsketärningarna, die Brutpfennige(
27
) och lyckoslantarna. En av Musäus(
28
) älskligaste sagor (»Skattgrävaren«) är ägnad alrunan(
29
), som sägs kunna öppna alla lås; den växer på de mest otillgängliga ställen i
skogens djup. Lyckopungar, alrunor in litteris var svartkonstböckerna, också
dessa gömda någonstans i bortglömda hålor eller, vilket här är samma sak,
överbringat från avlägsna orientaliska kloster. Företalet till en av de mest
berömda av dessa böcker, »Liber secretus« från tolvhundratalet, lyder - och det
är som om man därmed fått ett stycke orient-Faust inom den egna dörren: »Detta
är den bok, med vars hjälp man kan se Gud redan i sin livstid, liksom helvete
och skärseld utan att själv dö. Detta är den bok, som tvingar alla skapade
varelser att underkasta sig, med undantag för änglarnas nio ordningar; den bok
genom vilken all vishet lärs ut« (jfr Thorndike, A History of Magic and
Experimental Science, 1928, II, s. 285). Besläktat med detta är de så kallade
himlabreven, en fiktion som satt tusentals sökare i rörelse och legitimerat ett
par hallucinerande lyckliga upphittare inför sina troende skaror. Det gäller
exempelvis för mormonsektens grundare, »upptäckaren« av guldplåtar med hermetisk
skrift från Kanaans land i en kulle vid New York. Redan senantiken gav exempel
på en beprövat bedräglig kolonialvara: inskriptionen som faller från himlen
eller spolas upp på stranden eller hittas i en förnäm kista, exempelvis
Kleopatras eller Cyrus'. Betecknande i dylika alster är varningen [
883
] för att sätta dem i händerna på okunniga eller oinvigda personer, men också
tron på att de himmelska krafter, som sänt boken från ett osannolikt avstånd,
leder den mest värdige att finna den. Och gömslet därhemmavid blir på så vis, i
sin ktonisk-underjordiska form, detsamma som exotisk avlägsenhet och avstånd är
i sin uraniska form. Men trots detta, trots lyckopungar och nedtrillade eller
inmurade himmelsbrev: de två mest glansfulla önskeobjekt, som nu tar plats på
arenan:
gyllene skinnet och gralen,
har alltid tänkts ligga uteslutande i exotisk infattning. Som de mest berömda av
alla skatter befinner de sig alltid långt borta i saga och sägen, och en del av
deras rykte vilar just på den besvärliga och långa färden fram till dem, den
avlägsna kallelsen till dessa inkarnationer av det föremålsliga underverket.
Ja, alltsedan argonauternas färd, en mycket gammal fabel, blir den förhärskande
tron, att det bästa på detta område inte bara står att finna långt bort i
fjärran, utan dessutom att dess exotiska blandning av önskedröm och skatt själv
skall ligga där och vänta på fjärran ifrån tillresta upptäckare. Gyllene
skinnet hänger i Kolchis, en avlägsen plats i den grekiska världen, den kristna
gralen döljer sig till och med i ett till den grad upphöjt någonstans, att bara
den som gralen leder till sig kan finna den. Svarande mot detta är skinn och
gral upphöjda soltecken, inte längre ktonisk-underjordiska. Skinnet bevakas
visserligen av ett underjordiskt väsen, draken, men hänger synligt under
himlen, i en ek. Gralen är visst nog alltid insvept och omgiven av det mest
ogenomträngliga tabu, men själv svävar den fritt i luften på samma sätt som
stjärnorna, ett Eldorado i form av kalk, och kokande i denna, rätt och slätt
ett stycke ljus. På detta uraniska och vidsträckta pekar också, till skillnad
från önskepung och alruna, underjordiskt skattsökande och inmurade underverk,
det rent astrala ursprunget för myterna om det gyllene skinnet och gralen.
Skinnet var ju ursprungligen den strålglans, som omger hjälten och skänker
honom seger. Och också gralen är i det astralmytiska ursprunget, långt före sin
kristna tolkning, dagsljusets egen källa och trollkittel, alltså solen. Denna
måste visserligen skalas fram ur molnen och erövras: Indra i den indiska myten,
Tor i den germanska var de hjältar, som erövrade solkitteln med åsklansens
hjälp. Först därefter blev den i sin kristna version till den skål, i vilken
Josef av [
884
] Arimatea fångade upp Frälsarens blod, denna på ett annat sätt heta dryck från
den andra solen, och nu är det inte längre erövrande gudar, inte heller som i
skinnets fall den krigiske Jason, utan det stillsamma söndagsbarnet Parsifal,
som färdas mot gralskalkens utopi. Mot samma mål för övrigt, som fortfarande
uppträder i Hoffmanns saga om den gyllene krukan; och också där ligger det rike,
till vilket den förtrollade kitteln hör och som den utgjuter, långt borta - i
Atlantis. På så vis har alla skatter, som ger upphov till resande, när det
kommer till kritan sin förläggningsort långt bort i horisontell bemärkelse, de
ligger inte vertikalt under fötterna, i fosterjorden. De påstods visserligen
finnas där, men samtidigt gällde de för att vara så avlägsna, att de mytologiskt
likaledes tillskrevs jungfruligheten hos något man ännu inte förfogade över,
något som alltså ännu inte förelåg i hela sitt överflöd. Detta såväl i saga och
sägen som i intentionen bakom de från dessa skenbart så avvikande
upptäcktsresorna. Också dessa är som bekant skattsökande, men med den kuriösa
egenskapen att vara ett
horisontellt skattsökande,
och med den egenskap som utmärker redan deras föregångare bland myterna: att
vara en makalös härva av Eldorado och Eden, på sätt och vis av bas i
överbyggnaden, överbyggnad i basen. Efter själva skatten grävde man än i väst,
än i öst, tills jordens upptäckta klotform gjorde det likgiltigt vart man
styrde kosan, men: vare sig det var de västliga Hesperidernas gyllene äpplen
eller, som fallet mestadels var, det östliga Indiens underverk som lockade, så
var det hela tiden den märkvärdiga enheten av guld och skinn, guld och gral,
guld och paradis, som opererade i bakgrunden. I den riktningen styrde såväl de
fabulerande som de i verkligheten utförda färddrömmarna, i hopp om byte och
underverk.
Fajakernas ö, den gruvliga Atlanten,
det jordiska paradisets belägenhet
Härvid slås man av det faktum, att rädslan i högsta grad är lyckans granne på
detta fält. Grekerna förlade nästan alla sina uppdiktade bekymmersfria platser
intill sådana som var i motsvarande grad fasansfulla. Framför doftande
sluttningar lurar odjur, fajakernas ö och de saligas ängder omges av farliga
vatten. Särskilt i det senare fallet: bortom Herkules stoder ligger det
beryktade »mare coagulatum«, det [
885
] stelnade havet. De sluga fenicierna brukade effektivt Atlantskräcken för
att avhålla främmande köpmän från att färdas till de brittiska tennöarna. Själva
gjorde de som bekant inte halt vid det stelnade havet, inte heller inför en
påstådd evig stiltje, men myten om den obefarbara västliga oceanen var fortsatt
verksam i århundraden, ja, årtusenden. Den adderades till Greklands övriga,
ovanligt mörka havssägner, till den om sirenerna, den omslingrande Echidna(
30
), den tjutande Skylla, och överträffade dessa i vart fall lokaliserade sjöodjur
genom obestämdhet och osynlighet. Dessutom blev skräcken för det som låg i väst
bara utnyttjad av de sluga fenicierna, det var inte de som uppfann den; rena
affärslögner från Tyrus skulle inte ha vunnit tilltro så lång tid. Tvärtom grep
den puniska listen tillbaka på en mycket gammal astral arketyp, och överlagrade
denna: I väster, där solen går ned, bor Döden. Där ligger underjorden, finns det
hedniska Golgata, går solguden sin undergång till mötes; den babylonska myten
talar om västern som »solens nattliga havsfängelse«. Enligt en syrisk version av
Heraklessagan dog Herakles dessutom på just den plats, där han hade uppställt
sina två stoder. Just gods av detta slag levde vidare också i utslocknade myter,
eventuellt i naturvetenskaplig förklädnad och förstärkt med verkliga
iakttagelser, kraftigt överdrivna. I själva verket fanns det mattor av flytande
tång väster om Azorerna, Columbus noterade dem, men för Platon, Aristoteles och
Teofrastes blev hela Atlanten ett slamhav, över vilket evig natt härskade. Till
detta kom fruktan för en jättelik malström, som skulle ha sitt svalg någonstans
därute i oceanen, och som tycktes framkalla den för grekerna och romarna så
kusliga ebben och floden. Så seglivad var legenden om slam- och mörkerhavet, att
den på ett hart när obegripligt sätt avhöll ännu araberna och deras
handelskapital från att sända ut sina fartyg på Atlanten. Greker och romare var
inga stora sjöfarare, men araberna var det; havets faror verkade för övrigt inte
avhållande på dem, tjänade tvärtom, som Sindbadsagan demonstrerar, som krydda
för modet, framgången, hågkomsten. Men samma araber, som långt utöver den rena
kustseglatsens ram bekantar sig med Indiska oceanen, Stilla havets randhav, ja,
samma araber som trängde ända fram till Filippinerna, vågade sig [
886
] inte ens till Azorerna, Madeira, Kanarieöarna (vilka alla först upptäcktes
eller återupptäcktes av portugiserna) i den Atlantiska oceanen; trots att de
spanska och marockanska kusterna var arabiska besittningar. Den store arabiske
geografen Edrisi tecknade omkring 1150 en världskarta på silver; han känner till
Niger och ön Borneo, men på den västafrikanska kusten sträcker sig hans kunskap
av angivna skäl inte förbi södra Marocko. Och Edrisi skingrar inte de grekiska
fablerna för världens vindar, som man eventuellt kunde förvänta sig, utan fogar nya
till deras skara: Atlantens vatten skall avge en förpestande stank, där skall
finnas ett otal osynliga rev, och demoniska öar. Om en av dessa, som hette
Satanaxoi, berättades att en jättenäve här dagligen skulle gripa ur oceanens
djup och dra skeppen i djupet, vilket i Edrisis ögon är utmärkande för helvetets
geografi. Å andra sidan ligger helvetet tätt inpå de saligas öar, vilka ju i
alla fall också skulle ligga i Västerhavet, och det sataniska slår igenom trots
dessa. Men inte minst varnade araberna genom en egen, högst egendomlig fabel för
plus ultrat i väster: genom den gamla fabeln om bildstoden. En hemlighetsfull
staty skulle stå på en ö i Atlanten med den högra armen lyft till varning, på
sockeln skulle stå skrivet: »Bakom mig finns inga fler länder, i vilka man kan
tränga in.« Ibn Khordadbeh, geograf och generalpostmästare åt kalifatet i Bagdad
var den förste att berätta om denna inskrift, på åttahundratalet; Edrisi
kanoniserade fabeln, enligt honom fanns det rentav sex sådana bildstoder, och
alla pekar varnande på det bakomliggande öde rummet. Fabeln själv kan kanske
härstamma från Herakles utsmyckade, i detta fall utmejslade stoder, som Pindaros
nämner i det tredje nemeiska odet, och redan där med inskriften: Non plus ultra.
Likaså har den märkvärdiga gränsskulpturen, i strid med traditionen, till och
med överförts till Indiska oceanen (jfr bronsryttaren i Tusen och en natt-sagan
om magnetberget), men där betecknar den bara världens geografiska östgräns, utan
tabu bakom ryggen. På så vis är och förblir bronsryttarens huvudsakliga ståndort
Atlanten, och bara där tolkades den utsträckta armen som varning, inte
exempelvis som uppfordran eller vägvisare. Ja, fastän Hesperidernas trädgårdar
också enligt Edrisis ligger i samma mörkerhav, gjorde [
887
] detta inte mörkret intressantare eller dialektiskt. Och fabeln om det
farofyllda atlanthavet höll i sig fram till Columbus, den utgjorde ett av de
starkaste argumenten mot den
västliga sjövägen
till underlandet Indien; ty det föreföll otänkbart, att något så ogästvänligt
hade placerats framför underverken. Det finns inte heller någon förbindelse
mellan det avskräckande tabut och de saligas öar hos grekerna, hur dialektiskt
elementär den än är, och hur ofta den än togs fram - för att inte säga: hur
väsentlig den är - just i skildringen av paradisiska omständigheter. Oberörd
vilar Sheria(
31
), fajakernas ö hos Homeros, i samma hav där Skylla tjuter; man reflekterade
inte över att samma Herkules stoder, på vilka non plus ultrat står, i den äldsta
grekiska tiden hette Saturnus stoder, att de alltså var benämnda efter den
gyllene tidsålderns gud. Så fick västskräcken ingen belysning genom de jordiska
paradis, som rymdes inom dess ram, och bildstodens tabu eggade ingen arab att
bryta mot det. Det gjorde inget till att fajakernas svarta dödsskepp och Sherias
glans strömmade samman: »I sanning utstrålade ett ljus, som sol- eller som
månsken / Genom den upphöjde härskarens, Alkinoos, höga hemvist« (Odysséen, VII,
84f.). Och förgäves inbegrep till och med den döende solens egen astralmyt, som
var västskräckens yttersta upphov, sitt eget hesperidljus vid sidan av mörkret:
Gilgamesh, Herakles skyndar tillsammans med solen förbi dess undergång för att
förskaffa sig odödlighet på den punkt, där den uppstår på nytt. Men en dylik
förbindelse mellan slamhav och hesperidö bar frukt först i den kristna världen.
Ty: bara den kristna versionen av den geografiska legenden och utopin trodde sig
veta
varför det jordiska paradiset måste vara omöjligt att beträda,
och det omöjliggjorda tillträdet betonades geografiskt. Nu framträder en
funktion:
Eden ligger bakom ett bälte av skräck, skräckbältet omger Eden.
Följaktligen tolkades atlantskräcken på annat sätt av de kristna kyrkofäderna
än av araberna: den hade samband med kerubens svärd. Och detta hindrade
visserligen tillträdet till Eden, men inte att man närmade sig det. Klemens av
Alexandria (Stromata V) var den förste att förbinda tångmassor och mörker med
den förbjudna infarten till det jordiska paradiset (som tänktes ligga på södra
halvklotet). De flesta andra kyrkofäder [
888
] tog detta till sig; först så uppstod en dialektisk relation i mörkerhavet,
framför allt uppstod en eggelse, som övervann spärr och bildstod.
Mycket annat förenades och bidrog till drömmen om det förlorade land, som var
fyllt av rikedomar. Landet under den lyckliga breddgraden, till vilket saga och
hopp gemensamt hänvisar. Men det är inte så att man bara hämtar ett gyllene
skinn därifrån - medan resten blir kvar som något likgiltigt, en barbarisk
strand. Tvärtom är målet en hel lycklig ö eller ett lyckoland in absoluto, fritt
från ovidkommande rest. I en av dessa utopiska berättelser har det annars så
avlägsna vin- eller mjölk- och honungslandet rentav avsatt sig på förvånansvärt
nära håll: i berättelsen om Kanaans land. Det förlovade landet framstår här som
i geografiskt avseende alltigenom bestämt och närvarande, det bidar bortom öknen
i säkerställd, om än outforskad härlighet. Och det framstår, sedan kunskaparna
överbringat druvan, som ett andra jordiskt paradis efter det förlorade första.
Ja, för dåtidens Israels barn som det första paradiset självt: ty den utförda
myten om Edens lustgård i historiens begynnelse tog de inte till sig förrän i
själva Kanaan, från babylonisk källa. På så vis verkar Kanaan gripbart på
jorden, inte eller ännu inte som Edens lustgård, men som den plats, där man är
himlen närmare än annars. Och där har också utbildats en relation, som
kompletterade lyckoriket: relationen mellan Eden, den geografiska önskedrömmen
om lyckan, och en önsketidpunkt då det uppnås. Denna relation var den
messianska: först vid historiens slut uppnås
Kanaan fullt ut,
med berget Sion i centrum; tiden själv är det potentiella skeppet till det
återvunna paradiset. Det fanns visserligen lycka redan i begynnelsen, hos
grekerna som gyllene tidsålder, i Bibeln som syndfritt urtillstånd i Eden. Men
bägge har gått förlorade, kommer oss alltså på nytt till mötes bara ur
framtiden, framför allt just i messianismens anda, som saknas hos grekerna och
bara är en episod hos romarna (som i profetian om det gudomliga barnet hos
Vergilius), men som i Bibeln vinner fullt herravälde över tiden. Och denna
bibliska önsketid mynnar ut i en önskedröm av absolut slag: i tidens fullbordan
öppnar sig det jordiska paradiset på nytt. Det framträder på nytt och blir
möjligt att beträda genom att det himmelska Jerusalem nedstiger på jorden [
889
] (Upp. 21: 2), men först när tiden är fullbordad. Under mellantiden har det
första
paradiset, den egentliga Edens lustgård, visserligen bevarats intakt på jorden,
och om det är förbjudet att träda in i det, så är det tillåtet och kristligt
att
söka efter det, uppehålla sig i dess närmaste omgivning.
Denna tro: att det jordiska paradiset fortfarande skall stå att finna
någonstans, att dess omgivning och grannskap skall vara möjliga att beträda
utan att man bryter mot det gudomliga förbudet, var en sak som hela tiden stod
klar för de medeltida expeditionerna. Och som ledtråd gällde Genesis själv,
genom att nämna, inte floder som cirkulerar i paradiset, men sådana som utgår
därifrån till namngivna delar av den resterande jorden. Det är Pison, Gihon,
som flyter kring Etiopien, Hidekel, som flyter framför Assyrien, slutligen
Eufrat (1 Mos. 2: 11-14): för medeltidens fantastiskt och utopiskt präglade
geografi måste alla dessa vatten fortfarande någonstans föra med sig paradisets
välsignelse och låta den sedimentera över den fallna skapelsen. Också i övrigt
såg man Eden under arketypen för en förtrollad trädgård, som utan att störas
sänder doft och färg utöver sina gränser. Den franska och tyska
Alexanderromanens Alexander stod i Indien inför murarna till denna trädgård,
han kände dess väldofter, varseblev dess glans genom flyktiga öppningar, och
ansträngde sig förgäves för att erövra Eden. Det går inte att föreställa sig
vilken verkan dessa romaner utövade (med början i den imaginära
Alexanderbiografin hos Pseudo-Kallistenes kring 200 f. Kr.); Alexander, Indien,
Paradis, dessa tre väldiga begrepp stöttade upp varandra inbördes. Också de
medeltida encyklopedierna: Vincent de Beauvais »Speculum naturale, doctrinale,
historiale«, Pierre d'Aillys »Imago mundi«, som influerade Columbus på ett
avgörande sätt, alla dessa böcker vidmakthöll övertygelsen att det fortfarande
skulle finnas en enklav av icke fallen natur på jorden. Kyrkan hade låtit
lägesbestämningen för denna enklav stå öppen, liksom drömmerierna eller
spekulationerna kring dess innehåll. Genomgående gällde bara det jordiska
paradisets läge i öster för att vara fastslaget, i enlighet med 1 Mos. 2: 8:
»Och Herren Gud planterade en lustgård i Eden österut.« Också Bibelns första
mening: »I begynnelsen (bereschith) skapade Gud himmel och jord«, har tagits
till intäkt för Paradisets belägenhet i öster; ty ordet »bereschith« skulle
inte bara kunna betyda »i begynnelsen«, utan också »i uppgången«. [
890
] Men huruvida detta öster stod att söka på norra eller södra halvklotet, om
detta gick spekulationerna isär; det enda säkra var i bägge fallen att man
åberopade sig på Kanaan, på fixeringspunkten Jerusalem. Och denna bibliskt givna
referenspunkt rubbade till och med den antika traditionen, för vilken de saliga
öarna ju i alla fall låg i Atlanten; det gick nu så långt, i synnerhet sedan man
blivit klar över jordens klotform, att
västtraditionen
i förening med den dialektiska atlantskräcken
blandades ihop med ett Öst-Jerusalem
och på detta sätt kröktes in under öst-utopin. Den berömda mappa mundi i
katedralen i Herford, målad mot slutet av tolvhundratalet, förlägger det
jordiska paradiset till Jerusalems meridian; Dante, som förutsatte att jorden
var klotformad, förlade det rentav till
Jerusalems antipoder, i Söderhavet.
Antika spekulationer kring en stor motjord i söder tillmötesgick denna
vändning; man möter dem hos Aristoteles (Meteorolog. II, 5), den romerske
geografen Pomponius Mela talade om en alter orbis(
32
) bortom den ocean, som skiljer nord och syd, Cicero (Somnium Scipionis, cap.6)
räknar likaså med två beboeliga jordbälten (cinguli), av vilka det ännu obekanta
i söder antogs gömma otaliga under. För Aristoteles (liksom för Edrisi) var
jordens södra halva, fastän den bestod av fastland, ändå obebodd, medan Albertus
Magnus, precis som Cicero, utgår från att det finns en stor sydkontinent, som
definitivt är befolkad. Men Dante själv, som i »Divina Commedia« med sin
hänryckande arkadiska beskrivning av det jordiska paradiset likt ingen annan
diktare har bidragit till att hålla paradislängtan vid liv, långt mer än någon
Alexanderroman förmått, Dante antog, trots antipoderna till Jerusalem, att det
under ekvatorn fanns en »terra inhabitabilis«, en »mondo senza gente«. Och genom
att han förlade det jordiska paradiset till toppen av Monte Purgatorio, hade den
exakta ortsbestämningen (vid Jerusalems antipoder) också blivit värdelös för de
expeditioner, som bara traktade efter att nå omgivningarna till det »nobilissimi
loci totius terrae«. Ty på södra hemisfären finns utöver skärseldsberget inget
land, bara vatten hos Dante; landet har gömt sig på havets botten av fruktan för
Lucifer, som föll ned från himlen i denna hemisfär (Inferno 34, v. 122 f.).
Sålunda lär »Divina Commedia« (vars uppgifter enligt diktarens intention ville
vara sanning i lika hög grad [
891
] som skönhet), att också det jordiska paradisets omgivning har blivit tabu. Den
är möjlig att nå bara för döda, inte för levande, ja, som den unika
Odysseus-episoden visar (Inferno 26, v. 136 ff.), enbart för dem, som inte är
bestämda för vare sig himmel eller helvete utan just för skärselden; för andra
döda är berget omöjligt att beträda. Och det jordiska paradiset självt (Purg.
28), på toppen av Skärseldsberget, är för Dante, som på nästan alla punkter
följer Thomas, inte heller för de avlidnas själar en uppehållsort utan bara en
genomgångsstation. Det jordiska paradiset räknas hos Thomas av Aquino till
»status viatoris«, inte till »status recipientis pro meritis«, det är alltså
ingen uppehållsort, hör inte till »receptacula salutis«. Men trots detta är det
hos Dante beskrivet i analogi med de saligas ö, en evig morgon i Söderns skog,
och beläget på jorden, som den jordiska lycksalighetens subtropiska region. Så
kom det sig att diktningens makt ändå befolkade sin teoris »terra inhabitabilis«
på det mest humana sätt: hur många gånger torde inte Columbus, innan han gav sig
av på sin färd till Eldorado-Eden, ha förbundit danteverserna om denna
morgonglans med sin imago mundi. Och Dantes teoretiska restriktion av det
jordiska paradiset till toppen av ett för alla levande otillgängligt berg
avskaffade inte den utbredda tron att paradiset låg på någon kontinent, inte
heller hoppet om att det var levande människor förunnat att ta sig fram till
dess närhet. Alexandersagans verkan var ändå starkare på denna punkt, och den
pekade inte mot en postmortal ö, utan på en bebodd kontinent i Söderhavet. Den
pekade mot Indien, den utpekade landvägen, längre fram sjövägen till det
jordiska paradiset i Asien. Därför fanns det ingen stor flod i Asien, som inte
identifierades med en av de bibliska paradisfloderna; det gällde för Ganges, det
gällde, hos Marco Polo, för Oxus. Landvägen såväl som sjövägen till det jordiska
paradiset var på så vis i huvudsak orienterad
mot Indien,
det tropisk-hemlighetsfulla land, som vid jämförelse med den europeiska
och främreasiatiska världen var fyllt av den annorlunda tillvarons under. För
antiken och fortfarande för kyrkofäderna låg de lycksaliga öarna väsentligen i
Atlanten, medeltiden hänförde dem också framför allt till Indien eller så lät
den Indien, geografins utopifält par excellence, [
892
] sträcka sig till Atlanten. Varvid själva färden i västlig riktning, på grund av
jordens klotform, till sist inte kom att motsäga förläggningsorten i sydöstlig
riktning: ex oriente lux, i den kristna medeltiden explicerades det jordiska
paradiset, tvärs igenom alla tånghav, med hjälp av Indien.