Sankt Brendans havsfärd, prästkungen Johannes rike;
det amerikanska, asiatiska paradiset

[ 892 ] Och det förblev indiskt också när skeppet satte kurs västerut. Detta låg nära till hands för irländska och nordiska sjöfarare; de hade inget östanhav under stäven. Dessutom utgick fortfarande ett inflytande från de saligas ö, den på alla sätt atlantiska, ännu icke indiska. Ändå ligger de saligas ö för den medeltida sägnen i indisk belysning, det grekiska ljuset var inte hemlighetsfullt nog på egen hand. Motsägelsen mellan den grekiska traditionen, som förlade det förlovade landet i väster, och den bibliska, som sökte det i öster, bröt visserligen - hur mycket den än varierade i styrka - inte ut på detta tidiga stadium, men de saligas aldrig så atlantiska ö hade här redan ett minst lika österländskt utseende. En av de mest livfulla medeltida havssägnerna styr uteslutande mot denna ö: sägnen om Sankt Brendans havsfärd. Resenären själv, Sankt Brendan, är historiskt belagd, han var abbott för ett irländskt kloster och levde på femhundratalet. Detta var tiden för havseremiterna, det vill säga: munkar, som flydde till ensamma öar (likt de egyptiska munkarna i öknen), för att där leva i kontemplation. Färöarna och Shetlandsöarna upptäcktes på detta sätt, och verkliga erfarenheter torde ligga till grund också för Brendans legendariska havsfärd. Men ett långt frodigare inslag i sjöfärderna och deras legend är utopisk längtan efter ett gyllene någonstans, en lyckoenklav, som inte dragits in i syndafallet. Legenden om Navigatio St. Brendani härstammar i sin föreliggande version från tusentalet, men är långt äldre och blev en gång i tiden omarbetad med utgångspunkt i en predikan från åttahundratalet. Också fortsättningsvis uppträdde den i många versioner, i sekler höll den medvetandet om en paradisisk ö vid liv (jfr. Babcock, Legendary Islands of the Atlantic, 1922, p. 34ff.( 1 ). Dess innehåll är [ 893 ] religiöst och äventyrligt; Brendan hör i nattens mörker en ängels stämma: Gud har gett dig vad du söker, till och med det förlovade landet. Han bemannar en båt, seglar västerut från Irland i femton dagar, finner ett palats med rikt dukat bord och osynlig uppassning, seglar vidare i icke angiven riktning under sju månader, stöter på en ö med oräkneliga fårhjordar. När manskapet vill steka ett får över elden sjunker ön; den var ryggen på en oerhörd val, elden hade avbrutit dess vila. Efter en lång rad nya äventyr, med en uppsjö av giftiga fiskar och eldsprutande havsormar, djävulska fåglar och till och med ingångar till helvetet, når Brendan långt därute i Atlanten fram till en gammal ö-eremit, som känner vägen till den förlovade ön. Här dyker det också upp en föregångare till Brendan, Meruoc, som redan en gång företagit den förlovade färden; han gick så djupt in i det okända, att han kan leva »i Adams och Evas urhem«, trots bannet alltså i det jordiska paradiset. Ännu ett tecken på att paradiset är i faggorna är Insula uvarum, vin- och Bacchusön, på vilken sjöfararna tillbringar fyrtio dagar, för att slutligen dessutom fylla sitt skepp med last av druvor. Brendan når fram till den ö som utlovats honom, där lever heliga män, som väntar på honom, i en grotta väcker han en hemlighetsfull jätte ur sin sömn: det jordiska paradiset, hinsides Atlantens mörkerhav, har blivit tillgängligt. Efter sju år återvänder Brendan och hans manskap av munkar över Orkaderna, medförande berättelsen om »de heligas förlovade land«, detta vinstocks-Indien i väster eller bortom och förbi det som är väster. Så långt om den kristna medeltidens mest berömda havssaga, vars resultat avgjort vann tilltro under flera sekler. De flesta hansastäder höll St Brendan högt i ära, mellan 1476 och 1523 trycktes legenden om de fortunatae insulae Brantani och upptäckten av dem tretton gånger i Tyskland, en amerikansk forskare, C. Selmer, har till och med förbundit namnet Brandenburg med St. Brendanskulter. Den utopiska ön är utmärkt på de flesta medeltida kartor, den uppträder ännu 1569 på Mercatorkartan, ja, på femtonhundratalet avträddes den på fullt allvar av den portugisiska regeringen till Luis [ 894 ] Perdigon, en äventyrare, som med lika stort allvar gjorde sig redo att erövra den. Och ännu 1721 avgick en expedition från spanska Santa Cruz på Teneriffa, för att finna Ila de San Borondon. Utmärkande är och förblir sammanflätningen av denna sägen med traderat gods från en icke-kristen utopikrets, fjärran från de saligas ö. Att det finns plagiat från den samtida arabiska folklitteraturen överraskar visserligen inte; valen som dyker när det tänds eld på dess rygg finns med som sjöodjur i Sindbadsagan. Men det passade ihop med hela den klassiska boksyntheten i irländska kloster att ta upp antika havssägner av det slag, som finns samlade hos Plutarkos och ingen annanstans. Där finns sägnerna om de saligas ö som Saturnusön (Kronosön) i det »Kroniska hav«, vilket omger Brittanien; dessa sägner erinrade sig Plutarkos såväl i avhandlingen »Om månens ansikte« som i samtalet »Om oraklens nedgång«. Det har redan konstaterats att Herakles stoder en gång i tiden kallades Saturnus stoder, alltså Kronos stoder; Plutarkos beskriver nu, i förbindelse med Saturnus och hans gyllene tidsålder, heliga öar i närheten av Brittanien, på vilka hjältarnas själar håller till och framför allt en ö »där den milda luften härskar och Kronos-Saturnus, innesluten i en djup grotta, slumrar under Briareos beskydd« (Briareos, en mäktig hundrahövdad havsgud, var i likhet med Kronos son till Uranus). Den sovande Saturnus återuppstår nu i Sankt Brendans havsfärd som den tidigare nämnde jätte, vilken den helige mannen uppväcker, och »det kroniska havets underverk« avspeglar sig också i övrigt i »ön-i-den-gyllene-tidsåldern«. Visserligen kunde Britanniska havet i längden inte härbärgera paradisön; varmare väderstreck, lättare att befara, avgick med segern. Så ryckte Sankt Brendans ö från trettonhundratalet allt längre söderut, i riktning mot Kanarieöarna. Martin Behaim förlägger på sitt berömda, 1492 ritade jordklot ön så långt mot sydväst att den nästan kommer att ligga på Kap Verdeöarnas breddgrad: »Detta är den ö«, säger han, »där den helige Brendan landade år 565, och som han fann vara full av de underbaraste ting.« Alexander von Humboldt anmärker till detta [ 895 ] med kylig exakthet (Kritische Untersuchungen, 1852, I, s. 410), att denna fortlöpande förskjutning av läget hos en till den grad svårfunnen ö hängde samman med de framsteg, som handeln inom Medelhavet gjorde på sjöfartens område. På samma gång tillkom visserligen det tabu, som hör ihop med det förlorade paradiset, och som gör att det i Sankt Brendans legend är möjligt att beträda bara för den helige mannen: Sankt Brendans ö blev på så sätt vandrande inte bara i kartografiskt avseende, utan en i sig själv obestämd ö, som alltid bara skådas på distans. Denna tro understöddes till en del av en iakttagelse på Kanarieöarna: man inbillade sig där från tid till annan att man såg ett bergigt land vid havshorisonten i sydväst - utan att det någonsin skulle ha besökts. Som Humboldt konstaterar har Viera, Kanarieöarnas historieskrivare, meddelat utförliga enskildheter om samtliga försök, som gjordes att nå den inbillade ön mellan 1487 och 1759. Också på skilda ställen längre mot norr, på Azorerna, såg man hägringen; Columbus uppger i sin dagbok 1492 att han kände till berättelserna om den nästan fyrtio år före sin resa. Redan från första ögonblicket tolkades fenomenet som Sankt Brendans ö; att den var omöjlig att nå gjorde inte slut på tron, utan tycktes snarast bekräfta den. Till detta finns en mera utförd pendang i Kina; som bevis för att de saligas försvinnande ö, detta lyckoland eller gralsland som bara upplåtes för den som befunnits värdig, utgör om inte en vandringsfabel så dock en över tid och rum utbredd arketyp. Kinesernas géographie moralisée känner till lycksaliga öar i Chilibukten( 2 ): ser man dem på avstånd liknar de moln; kommer man nära, drivs skeppet bort av vinden; om man ändå når fram, sjunker de i havets djup; men de skeppare, som inte var kallade att landstiga, återvänder med bruten hälsa. Lika djupsinnigt såg man inte längre på den föregivna Sankt Brendansön under fjortonhundratalet, men fjärrbilden hörde till, liksom sagan om ett förtrollat land, som på nytt och på nytt visade sig över horisonten. Sagan höll i sig, medan blickarna sedan länge hade skelat åt öster, mot [ 896 ] det jordiska paradisets deciderat bibliska ort. Åt öster också när det gällde riktningen och inte bara - som i Sankt Brendans fall - den österländska tonen och det magiska innehållet, mot det Asien, varifrån de tre vise männen kom. Och där det som avsågs med Sankt Brendans ö inte skulle vara någon isolerad ö, utan - enligt den lika envisa sägnen - en hel världsstat, full av frälsning. Sankt Brendans utlovade land såg på så sätt sin glans överflyttad till den asiatiska kontinenten, till det omedelbart iakttagbara, på helt annat sätt ouppnåeliga jätteriket, till den så kallade prästkungen Johannes' Saturnus- och Kristusrike.
I alla händelser föreföll det inte angeläget för vare sig köpmän eller riddare att dra sig tillbaka till en isolerad ö. De sökte skatter och vidsträckta, avkastande landamären, intetdera låg i Nifelheim, utan på vägen till den heliga graven och längre bort ändå. Men i denna riktning hotades den frankiska makten på ett farligt sätt bara ett par århundraden efter Jerusalems erövring, ett andra korståg hade gått om intet, förberedelsen av ett tredje blev orolig och osäker. I detta stämningsläge uppträdde kring 1165 tre hemlighetsfulla brev, som utgavs komma från Asien, från en mäktig kristen härskare. Han kallade sig anspråkslöst presbytern Johannes, men prisade i högtravande och skrytsam ton makten och underverken i sin stat, som var jordens största. Hans rike sträckte sig enligt breven, i öster »till solens uppgång«, i väster »till Babels torn«. Här verkade det träda fram en väldig bundsförvant mot saracenerna, en gudasänd andra front i öster. Breven var adresserade till påven Alexander III, kejsaren Fredrik Barbarossa och den bysantinske kejsaren Manuel; de bägge kejsarna verkar ha misstrott budskapet, påven gjorde det i något mindre grad, ty han besvarade det, om än efter långt dröjsmål. Han sände sin livläkare Philippus, en god Orientkännare, som särskild emissarie till prästkungen Johannes, härskaren över Indien, härskaren över ett rike, som, med budskapets ord, omslöt det jordiska paradiset; en beskickning avgick till en fantom. Det påvliga svarets text är bevarad, daterat Venedig, 27 september 1177, tolv år efter mottagandet av det indiska budskapet; av fördröjningen kan man dra slutsatsen att påvens till att börja med svagare tilltro till prästkonungen själv hade vuxit med det saracenska [ 897 ] hotet. För folket var prästkonungen Johannes verklig redan långt dessförinnan; hans brev fick stor spridning i avskrifter, det blev översatt till franska, tyska, också hebreiska, Europa böjde sig inför det nya hoppet Asien. Det påvliga svaret var adresserat: »Carissimo in Christo filio illustri et magnifico Indorum regi, sacerdotum sanctissimo«; överbringaren av brevet, Philippus, kunde i alla händelser inte ens rapportera, att underriket var omöjligt att finna, ty han återvände inte till Rom, expeditionen är spårlöst försvunnen. Härvid var brevet från den föregivne prästkonungen, vad innehållet beträffar, alltigenom aktuellt i tonen; det spekulerade som nämnts inte bara i det militära intresset för ett tredje korståg, utan också i de cirkulerande fablerna och önskebilderna om östern, alltså i medeltidens egentliga geografiska utopi. Om Sankt Brendans-sägnen hade hållit sig till de saligas ö, förlagd någonstans i väster, så höll sig det nya budskapet till Alexandersagan och den ortodoxa östorienteringen för det jordiska paradiset, den riktning som slagit igenom under högmedeltiden. Det förfalskade brevet innehöll ingenting, som inte redan var känt från antika, orientaliska, medeltida Indienbilder, men det sammanfattade dem på ett komplett och lockande sätt. Indien var för medeltiden ett mycket omfattande begrepp, som sträckte sig till Tonkinbukten (detta redan hos Plinius) och tidvis inbegrep också Ostafrika med Etiopien. Marco Polo kallar också en persisk furste konung av Indien. Men Indien visade sig dessutom vara ett i högsta grad hemlighetsfullt begrepp, hemorten för obeskrivliga geografiska underverk; ur naturen själv tycktes det banala vara hämtat där, från naturens klocka alla spärrhjul. Omöjliga ting, både av groteskt och utopiskt slag, föreföll höra till verkligheten, som i de medeltida gobelängernas skildring av förtrollade skogar med enhörningar. Bortom Indus föreställde man sig berg, vars stenar var smaragder och vars damm var mysk, och man förlade dem dit; träd bar gröna fåglar som frukt, andra i sin tur människohuvuden, som skrattade och grät. På elvahundratalet cirkulerade ett manuskript, tillskrivet den helige Hieronymos, om kostbara stenar, deras läkeegenskaper och andra egenskaper av underbart slag, [ 898 ] och denna bok inleds betecknande nog med beskrivningen av en Indienresa, ned genom Röda havet (vars farlighet här företrädde Atlantens fasor) och fram till det fantastiska landet, som låg en hel årsresa bort. Till hemlandet för karbunkeln, för de av gripar bevakade guldbergen, de stora, människoätande myrorna, som gräver guld om natten, träden, som växer i havet, kopparregnet (jfr Thorndike, A History of Magic and Experimental Science II, 1929, s. 238 ff.). Huvudkällan till Indienfablerna var hela tiden, som nämnts, den översättning och bearbetning, som Pseudo-Kallisthenes antika Alexanderroman undergick på medeltiden; och dess uppgifter relaterade sig på intet sätt, som fallet var i artonhundratalets Indien-renässans, till Buddha och askesen, utan omvänt till världs- och guda-kvantumets oerhörda händelser och extaser, som det finns så mycket av i den hinduiska legenden. Allt detta hade anslutits till Alexandersägnen, ett verk som vid denna tid var helt apart, låg långt utanför världens gamla, vanda spår. Brevet från prästkungen själv hade sin förmodade täckning i »Nativitas et victoria Alexandri Magni« av presbytern Leo, omkring 950, framför allt i ett brev som uppgavs vara skrivet av Alexander till Aristoteles (jfr Kleine Texte zum Alexanderroman, utgivna av Pfister, 1910, s. 21ff.), där Ramas underbara förvandlingar överallt blir makedonisk vardag. Leo anförde Alexanders luftfärd, hans färd ned i havsdjupet, berättelsen om de profeterande träden i Indien förs vidare, och den om ett månträd med grekiskt språk, ett solträd med indiskt; - fantasier av detta slag grupperades kring kungens tåg till Orienten. Mycket av detta klingar med i prästkonungens brev, kommer igen på nytt, som en den geografiska sagans och icke-vardagens drömarsenal. Det berättas om människor, som besvärjer, sadlar och betslar luftdrakar och rider bort i fjärran på deras ryggar; man lovprisar underbara stenar med förmågan att allt efter behov värma upp och kyla ned och på natten belysa alla föremål inom fem mils avstånd, stenar, som förvandlar ej vigt vatten till mjölk eller vin, stenar, som får fiskar att ansamlas, tämjer vilda djur, antänder väldiga bränder, släcker dem. Men prästen Johannes brev (texten bevarad i det [ 899 ] exemplar, som riktade sig till kejsaren Manuel) lägger till fullständigt obegripliga underväsen på ett sätt, som stegrar både galenskap och lockelse: »Jag, presbytern Johannes, härskarnas härskare, överträffar alla som vandrar under himlen ifråga om dygd, rikedom och makt: Sjuttiotvå kungar betalar tribut till Oss... i de tre Indierna härskar Vår magnificens, och Våra länder sträcker sig hinsides Indien, där den helige aposteln Thomas kropp vilar... Vårt land är hem och vistelseort för elefanterna, dromedarerna, kamelerna, Meta collinarum (!), Cametemnus (!), Tinserete (!), pantrarna, skogsåsnorna, de vita och röda lejonen, de vita björnarna, vita merulerna( 3 ), cikadorna, de stumma griparna, tigrarna, lamierna, hyenorna, vilda hästarna, vilda åsnorna, vilda oxarna och vilda människorna, de behornade människorna och de enögda, människorna med ögon fram och bak, kentaurerna, faunerna, satyrerna, pygméerna, till detta för de fyrtio alnar höga giganterna, cykloperna och kvinnorna av samma slag, samt för den fågel, som heter Fenix« (Oppert, Der Priesterkönig Johannes in Geschichte und Sage, 1864, s. 36ff.). Här har hela beståndet av underverk i de medeltida djur- och mineralböckerna lokaliserats till Johannesrikets Indien, till och med den höga Nordens vita björnar, som man fick höra talas om i Europa först på tusentalet; den vita elefanten däremot, som verkligen förekommer i Indien, saknas. På en och samma gång skrävlande och overklig är beskrivningen av det kejserliga palatset: »Dess grund och murar utgörs av ädelstenar, murbruket är det bästa, renaste guld. Dess himmel eller tak består av de klaraste safirer, här och där uppblandade med glänsande topaser... Vid den kejserliga taffeln äter dagligen trettiotusen människor, bordet är av smaragd, fyra ametistpelare bär upp det... Palatsets dörr är av kristall, belagd med guld, denna port vetter mot öster, är etthundratrettio alnar hög och öppnas och stängs av sig själv, när Hans höghet beger sig till palatset.« I mängden av oupphörliga superlativer och kuriositeter finns vidare sjöar av sand, där de märkvärdigaste fiskar lever, floder av ädelsten, kläder av salamanderskinn, som renas med eld, Apsidios-örten som fördriver orena andar, så att det inte finns en enda besatt i landet. [ 900 ] Men framför allt också - en seriös ljusglimt i all plump fabelglans - rymmer riket vare sig fattigdom eller förbrytelser. Visserligen hänger i närheten av slottsplatsen en trollspegel, som avslöjar alla komplotter i provinserna och angränsande länder. Och visserligen talas det om ett slags fattigpalats, byggt av Johannes fader, där varje hungrig, som går över tröskeln, med en gång känner sig mätt, som om han intagit den yppigaste måltid. Men genom dessa koncessioner och smärtlindringar upphör det östliga prästriket inte att vara en brännpunkt för nästan samtliga medicinska, sociala och tekniska utopier under medeltiden. Och det utgör denna enhet just för att alla önskebilders geografiska önskebild spekulerade i medeltidens människor och genom alla groteskerier på ett vidskepligt-bevekande, hoppfullt-överhoppfullt sätt gav dem något att blicka fram emot: det jordiska paradiset. På Johannisrikets högsta berg springer det upp en källa, som skänker ungdom för trehundra år framåt; men paradisfloden Pison, som finns omnämnd i Genesis, flyter mäktig genom huvudstaden med guld och onyx. Ja, den är till den grad ett påtagligt stycke icke-fallen, fortfarande helig natur, att den upphör att rinna och lägger sig till ro på vilodagen. Med dylika underrättelser trängde alltså genom brevets förmedling fjärran under av närmast himmelsk art fram till det beträngda Europa, präglat av oro och social försämring. Fram till de länder, som sett korstågskatastroferna, Bernhard av Clairvaux's botpredikan, Joakim av Floris kiliastiska kättarpredikan, albigenserkrigens upptakt. Men hur stor tjuskraften hos denna géographie utopisée än må ha varit, lika enkelt och torrt är det faktum, som den åberopar sig på. Det fanns i själva verket en kristen furste i Asien, inte med gyllene palats, men med duktigt krigsfolk och en kort period av makt. Yeliutashi, nestoriansk( 4 ) kristen, hövding över den turkiska kerait-stammen, som redan hade underkuvat Västturkestan, tilldelade år 1141 den muhammedanske persersultanen Sandshar ett förintande nederlag vid Samarkand. Redan två år senare dog segraren, hans rike föll samman och övermannades av mongolerna, som förut hade skänkt honom tribut; det var en av de övergående krigiska, feodala storbildningar, av vilka den centralasiatiska stäppregionen rymde en lång följd under medeltiden. [ 901 ] Denna korta episod levererade emellertid urbilden för sägnen om prästkonungen Johannes, en sägen som rentav, vilket är värt att notera i detta fall, redan fanns skisserad före de tre breven. Kunskapen om det muhammedanska nederlaget trängde västerut, historieskrivaren Otto från Freising fick år 1145 kännedom om det genom en syrisk biskop, redan i detta första återgivande blev den nestorianske turkhövdingen en efterföljare till de heliga tre kungarna, till den Sankt Georg, som slog islam. Det tillkom oklara föreställningar om mongolisk teokrati, förmedlade genom resande köpmän; så uppstod slutligen den militärt-geografiska utopin om prästkonungen Johannes, vid samma tid som dess urbild, den strålande och hett efterlängtade, redan var död. Därmed har det yttre upphovet till denna sägen blivit transparent; - som betydligt dunklare framstår däremot ändamålet, det sakliga upphov, som låg bakom brevens iögonfallande mystifikation. Författaren är helt okänd, och om det sociala uppdrag, som kan ha legat bakom förfalskningen, i den mån det överhuvud förelåg något sådant, finns det nätt och jämt grundade antaganden. En fransk historiker, de la Roncière (La découverte de l'Afrique au moyen âge, 1929), deklarerar visserligen, att brevet skall vara »en förfalskning, utförd av biskopen Christian av Mainz mellan 1165 och 1177, och till grund för den låg legenden om Alexander den store«; men det saknas material som underbygger denna hypotes. Nästan lika litet vet man om syftet med mystifikationen, trots en mycket intressant tolkning av Olschki att den skulle gå ut på politisk utopi (Der Brief des Presbyters Johannes, Hist. Zeitschrift, Bd. 144 [1931], s. 1). Enligt denna var det geografiskt-fabulösa höljet bara kringverk, spännande och lättillgängligt, inget annat än frestelse och rekommendation. Bakom det dolde sig en politisk avsikt: för Friedrich Barbarossas marterade Europa skulle det uppvisas en idealmålning av motsatt slag, en bild av det trygga och fridfulla liv, som många folk levde under en teokratisk regering, vilken skapade och vidmakthöll en permanent materiell och moralisk välfärd. Här ligger skälet till uppbullandet av humana drag vid sidan av det tomma skrytet: privategendomens avskaffande, riket utan tvedräkt och krig, toleransen gentemot de talrika icke-kristna (med [ 902 ] betecknande undantag för muhammedanerna) inom ett rike, som styrdes av en kristen präst. Och här är skälet till den anspråkslösa beteckningen presbyter på överhuvudet för en så enorm stat (i förening med angrepp på förgudandet av den bysantinska kejsarvärdigheten). Johannes brev skulle enligt detta med tanke på sin exotiska kolorit vara en fint av samma slag som Montesquieus »Lettres persanes« (som visserligen var ställda från fingerade perser i Österlandet till Västerlandet); dess idéinnehåll däremot skulle möjligtvis komma från omgivningarna till Bernhard av Clairvaux och hans reforminriktade cisterciensorden. Mycket talar för denna tolkning, den skulle tillhandahålla ändamål och relief åt en annars obegriplig auktoritet; visserligen är det inte klart vilket utopiskt värde tolerans hade kunnat stå för bland de puritanska cistercienserna. I Bernhard av Clairvaux's testamente, skriften »De consideratione«, finns visserligen gott om krav på att prästerna skall leva ett anspråkslöst liv, men så mycket mer främmande för trosivraren och kättardomaren, dialektikern Abelards( 5 ) fiende (han bringade denne på fall just på grund av hans jämförande konfrontationer av läromeningar och auktoriteter), var alla former för tolerans. Toleransen finns snarast i kättarlägret i Sydfrankrike, bland katarerna, kanske också bland tempelriddarna, således bland kristna eller halvkristna under arabiskt inflytande. I detta läger vann i alla händelser något av den tvivlande-toleranta uppfattning insteg, som var utbredd hos de samtida arabiska filosoferna (Ibn Tofail, Averroës), och som blickar emot oss i den orientaliska parabeln om de tre ringarna, som vid denna tid gjorde sitt första varv i Västerlandet. Och det var bara de kristna kättarna, som kunde bjuda på en spirande religiös tolerans av detta slag, samma tolerans som brevet i själva verket är fullt av, man kan inte undgå att notera det. Därför torde det snarare dölja sig motståndare till Bernhard och påvedömet bakom den fingerade prästkonungen, exempelvis Arnold av Brescia eller, eftersom han hängdes tio år innan breven uppträdde, de överlevande lärjungar, som stod under inflytande av hans kättarförkunnelse och profetia. I alla händelser utgick inte något bekant politiskt inflytande från brevet, utan enbart ett geografiskt-utopiskt. Det sociala prästriket är inte hågkommet i någon efterföljande politisk utopi, men det så kallade exotiska kringverket fortsatte att utöva verkan: budskapet [ 903 ] gjorde sig enbart, men eftertryckligt gällande i Eldorado-Eden-fantasin. Köpmän, äventyrare, missionärer tog från och med nu och för sekler framåt itu med att söka efter riket, ingen mindre än Marco Polo gjorde det påstådda undret i öster till ett av målen för sin resa, på sitt sätt förde han så Philippus' mission vidare. När den föregivne prästkonungen för länge sedan måste ha varit död, försåvitt han inte levde vidare med hjälp av ungdomskällan i sitt rike, fabulerades det kring hans efterföljd, omkring år 1221 exempelvis över en prästkonung David, föregiven sonson till Johannes. Först på trettonhundratalet förflyttade geograferna underriket från Asien till Etiopien, men tron förblev levande och var det fortfarande när Kongo hade upptäckts 1485; ty nu förmodade man sig ha landet med paradisfloden Pison där. Den oerhörda tänjbarheten hos begreppet Indien, som fick det att gälla för alla upptänkliga underländer i den medeltida geografin, möjliggjorde också att Johannesriket förlades till Kongo. Portugiserna sökte rentav detta rike vid Afrikas västkust, till och med Vasco da Gama satte segel åt detta håll, seglade runt Godahoppsudden, upptäckte till sjöss visserligen inte presbytern men det verkliga Ostindien. Samtidigt begynte Johanneslegenden att förblekna, det hade följt för många misslyckanden i dess spår, framför allt blev sakens feodalt-teologiska utstyrsel främmande för det gryende borgerskapet. Spott och spe grep omkring sig, exempelvis i »Don Quijote«, där prästen Johannes land, »som vare sig beskrivits av Ptolemaios eller skådats av Marco Polo«, fogas till och jämställs med dumheterna i riddarromanerna. Likaså vann västriktningen, som sedan Sankt Brendans dagar ändå inte helt glömts bort, alltmer insteg i förståndet, inte bara i fantasin, sedan ostvägen avspärrats genom turkarnas mellankomst. Allt pekade mot en syntes mellan hesperidisk riktning och östligt paradis, som underlättades just genom jordens klotform. Columbus förenade på så sätt den från antiken traderade västdrömmen med östdrömmen från korstågstiden. I fortsättningen är det på nytt enbart Atlanten som leder till »solens uppgång«, det håll där Indien verkligen skall ta vid, det stycke jordiska paradis, som Columbus fortfarande avgjort tror på.


Columbus vid Orinoco-deltat; jordens krön

[ 904 ] Också av en slump har mången kust upptäckts, ofta utan att det fått följder. En besättning, som landade, eller snarare strandade, efter att ha drivits ur kurs, fann sällan vägen tillbaka. Också när grönländaren Eriksson kring år 1000 oavsiktligt nådde Amerikas kust, förblev allt vid det episodiska. Elva gånger har samma kust upptäckts före Columbus, en gång rentav med Ostasien som utgångspunkt, men eftersom allt detta var slumpens skördar, kom inget av det att stå sig. Det måste finnas ett uppdrag och en plan bakom avresan, det nya landet måste vara ett mål. Visserligen har målet inte alltid varit så omfattande eller överspänt som i Columbus fall, den djärvaste resenär och den djärvaste drömmare förenade i en person. Fenicierna sökte bara marknader, inte underverk, Pytheas kringseglade Brittanien som forskare, inte som sagohjälte. Kartagern Hanno, som omkring 525 f. Kr. seglade runt Västafrikas kust ända ned till Senegal, ja, som nådde in i Guineabukten fram till det så kallade Gudaberget i dagens Kamerun, har avfattat sin bevarade redogörelse som militär, inte som mystiker. Magellan hade bara »el passo« i hågen, passagen genom Amerika till Stilla havet; hela kontinenten från norr till söder blev den gången avkänd under sökandet efter denna. Och trots sin vilda seghet, trots oförvägenheten i den första världsomseglingen, som genomfördes av honom, var också Magellan mer äventyrare än drömmare; han behövde inte skjuta över sitt mål för att träffa det. Och på det hela taget: om turkarna inte hade lagt hinder för landpassagerna till Indien, om den spanska feodal- och lyxekonomin inte hade behövt guld för att förbättra sin ständigt negativa handelsbalans, framför allt i förhållande till Orienten, och om de utblottade hidalgos, som längre fram så hastigt förvandlades till vita mordänglar, inte hade drivit på för att i Eden primärt se det Eldorado, som över en natt gör en rik, så så skulle hela paradissökandet inte ha fått ett enda skepp till sitt förfogande, och Columbus skulle inte bara ha hållits för Jean de la lune ( 6 ) av sina vedersakare, utan också förblivit det i historiskt avseende. Allt detta är sant, och ändå kom det inte ens hos Magellan att motverka en besatthet, som i långt högre grad härrör från riddarromanen än från det betydligt senare, först under holländsk-engelsk egid utvecklade entreprenörinitiativet. [ 905 ] Denna besatthet gjorde handlandet ännu mer fanatiskt gentemot all klentrogenhet, mot redarnas i första hand, och på nästa steg - inte bara i Columbus' fall utan också när det gällde Magellan - mot befälhavarna på följeskeppen och mot det egna manskapet. Lika säkert som det är att också en homo religiosus som Columbus utan det ekonomiska uppdraget aldrig skulle ha kunnat finna ett skepp, som förde honom till sitt Eden, lika säkert skulle detta uppdrag inte ha gått att genomföra utan resenärens mystiska målbesatthet. Hos honom sammanstrålade bägge aspekterna: Eldorado i Eden, Eden i Eldorado på ett unikt sätt, som aldrig tillförne eller efteråt; och Columbus, som den utopiskt-religiöse drömmare han var, tillhandahöll modet åt Columbus amiralen. Den vind, som drev hans karaveller genom Atlantskräcken till det föreställda Eden, blåste inte bara över mot utopier, den sögs åt deras håll. Ålderdomens aningar om en annan kontinent skulle utan ett nytt ekonomiskt motiv, men också utan Eden som pådrivande kraft ha förblivit litteratur på samma sätt som under hela den föregående tiden. Columbus lovordade Senecas antydan, att oceanens bälte en gång skulle ha brustit, och att Thule inte längre skulle vara den yttersta världsdelen, liksom Plutarkos anmärkning att månen, om den är en spegel till jorden, med sina mörka partier tyder på en ännu oupptäckt kontinent; men också dessa berättelser, förstärkta i sin auktoritet av renässansen, skulle inte ha räckt till för att övervinna Atlantskräcken, skulle inte ha uppmuntrat till färden in i det fruktade Intet. Tron på det jordiska paradiset, den och inget annat, var det som slutligen eggade Columbus att våga västresan med medvetande och plan, det som till slut kom att uppfylla Senecas profetia. Och intresset, det feodala kolonisationsintresset, kolliderade på denna punkt inte med idén; den senare, som sträckte sig från Seneca till Dante, ställde tvärtom fantasins tapperhet till intressets förfogande. Varvid det måste tilläggas, att den renässans i vilken Columbus levde, inte bara var den tid då man upptäckte antiken på nytt, utan att den också, som alla brytningstider i samhället, innebar en ny kulmination för kiliasmen. Den uppfylldes rentav långt mer genuint av denna än av den antika återfödelsen; advent är det politiskt-religiösa ljus som strålar kring den mångfacetterade sinnesrörelsen från Rienzo till Petrarca, från Münzer till Grünewald, till och med Dürer, och advent är det maritima medium som omger Columbus. Jordens horisont utvidgades i omätlig grad med upptäcktsfärderna, [ 906 ] men den borde också, med närmandet till skapelsens ost- eller solpunkt lyftas närmare himlen, möjliggöra jordiska upptäckter närmare denna. Amiralen demonstrerade på denna punkt, som framgått, i övermått det positivisten Mach senare, post festum, kallade »föreställningslivets vildvuxenhet«; man kan inte säga annat än att han kom rätt långt på den vägen. Columbus trodde fastare än någon människa gjort på det jordiska paradiset, på jordens i fysiskt och metafysiskt avseende högsta ort; sin kust hade det vid hans Atlanthav.
Detta ensamt gav kraften att bryta det förtalade Västerhavets förbannelse. Columbus stötte på tångmassor, men inte mörker, inte heller någon varnande bildstod. Däremot spelade fåglar en anmärkningsvärd roll: amiralen föll av mot sydväst från sin inledande västliga kurs, eftersom en flock papegojor flög i den riktningen för att, som han kunde förmoda, söka nattkvist på något närliggande fastland. Aldrig, sade Humboldt, har ett fågelsträck fått viktigare följder; ty med den inledande kursen, i höjd med Kanarieöarnas breddgrad, skulle amiralen ha kommit fram till Florida. I stället för den förvirrande övärlden skulle han genast ha berört världsdelens breda bringa, och norra halvan skulle ha befolkats av spanjorer. Som bekant trodde sig Columbus intill sin död ha nått Indien, med invånarna försökte han kommunicera helt och hållet österländskt med hjälp av en medförd arabisk tolk, och ännu tre år före sin död skrev han att man från Kuba, såsom en del av det indiska fastlandet, skulle kunna ta sig till Spanien utan att behöva korsa hav. Och ändå har mannen som hyste denna villfarelse, en villfarelse, som är nära förbunden med tron på det jordiska paradiset, fördubblat skapelsens verk. Den nya världen var för Columbus den äldsta, den låg välbehållen i det inre av Ostasien, och när man närmade sig den måste den första skapelsens vår bryta in på nytt, utan allt det onda, som råder i den övriga världen sedan syndafallet. Ingen såg därför fram mot tecken och underverk med större förväntan än Columbus, han hallucinerade näktergalssång i Haitis skogar, så förklarad »som de första människorna måste ha hört den och som den återkommer först för de saliga«, han tyckte sig vädra paradisluft i trakten av Orinocomynningen, [ 907 ] och innanför Orinocodeltat paradiset självt. Allt detta mitt i den mest exakta iakttagelse, mästerlig positionsangivelse med astrolabiets( 7 ) hjälp, fastställandet av en ekvatoriell strömning, liksom märkvärdiga relationer mellan längdgrad och klimat. Men det berömda brevet från Haiti till den spanske monarken i oktober 1498 innehåller följande passage om Orinoco (jfr C. Jane, Selected Documents, Illustrating the Four Voyages of Columbus, II, 1933, p. 7 f.): »Jag säger, att denna flod, om den inte kommer från paradiset, i alla fall kommer från ett vidsträckt, hittills obekant land i söder. Men jag är långt mer övertygad om, att det jordiska paradiset ligger där, och jag åberopar mig på de bevis och auktoriteter, som finns angivna ovan.« Bevisen gick ut på att Columbus trodde sig ha nått den ursprungliga ostpunkt, där den första soluppgången ägde rum efter skapelsen. Denna punkt utgjorde emellertid på samma gång jordens spets, »apex terrae«, ett mystiskt begrepp som var besläktat med »apex mentis«, där den icke fallna delen av människans själ enligt skolastikernas mening har beröring med Gud i höjden. Columbus skrev i själva verket till de spanska monarkerna från en punkt, där jordklotet tillspetsades vid den uppnådda ostpunkten, till följd härav befann den sig närmare himlen, »ty denna upphöjning gör sig gällande bara p¤aringâ den förnämsta del av jorden, från vilken den första ljusstrålen utgick i skapelseögonblicket, nämligen den första öst-punkten. Där ligger det jordiska paradiset, från vilket de stora floderna flyter ut, inte ett berg med branta och avvisande sidor, utan en upphöjning på jordytan (el colmo ò pezon de la pera), mot vilken havsytan redan på stort avstånd långsamt höjer sig«. Humboldt gör till detta anmärkningen (Kritische Untersuchungen II, 1852, s. 44, anm.): »Det är möjligt, att Columbus har velat anspela på en systematisk idé hos de arabiska geograferna, en passage hos Albufeda, i vilken denne säger att landet Lanka (Ceylon), där jordens krön eller Aryn befinner sig, skall ligga under ekvatorn mitt emellan jordens västliga och östliga gräns.« Men inte bara den mystiska jordhöjdens analogi med det mystiska apex mentis, utan också den egentliga Olymposbilden av paradiset är långt äldre, har sitt [ 908 ] för Columbus legitima ursprung i Bibeln själv. Edens lustgård hade av jahvister sökts kring de bägge floderna Eufrat och Hidekels (Tigris) övre lopp, det vill säga i det högland som avgränsar Mesopotamien norrut (jfr Gunkel, Schöpfung und Chaos, 1895, s. 112). Att dessa berg hölls för att vara jordens högsta vet vi från syndaflodsmyten och dess Ararat; påminnelser om det finns i Jesaja 14: 14 och i Hesekiel 28: 13 ff.: »Herrens lustgård« är identisk med »Skapelseberget«, med »Guds heliga berg«. Också hos Dante uppträder paradiset ju som gudsberg högt över det jordiska, och inte bara Bibeln vittnar om detta, också höjdkulten i alla uraniska religioner på jorden, framför allt och längst drivet i Babylon, med den urgamla bilden av himmelsberget. Den arabiska geografin återbördade bilden av det heligt-fantasmagoriskt, som ett slags gudaalp upptornande himmelsberget till jorden och förband det med en »jordens topp«, helt i stil med den moriska arkitekturen, men det var Columbus som återgav det bibelglansen, lustgårdens prakt. Så blev denna jordiska höjd för Columbus till »indicio del parayso terrenal« och förflyttades från den arabiska geografins Ceylon till Orinocodeltat - som förmodades ligga nära Ceylon -, eller egentligen bortom detta, till det obeträdbara som uppnåtts, där jorden i form av Eden går över i azurkupolen. Amiralens brev till Ferdinand och Isabella avslutas därför fullständigt ohöljt med teologisk hänvisning till »de länder, vilka jag nyligen upptäckt och om vilka jag i mitt hjärta är fullständigt övertygad, att de utgör det jordiska paradiset (en que tengo assentado en el ánima que allé es el parayso terrenal)«. Ja, amiralen går på ett överaskande sätt ännu längre, exempelvis i en skrivelse till Doña Juana de la Torre, likaså från den tredje resan; överstegringen av detta brev blir apokalyptisk. Brevet härrör från ett ögonblick, där nedslagenhet och exaltation uppträder i en sällsamt blandning: »Jag har tjänat på ett sätt, som aldrig hörts och aldrig skådats. Ett sändebud från den nya himmel och nya jord, som Herren har skapat, som Johannes skriver om i Apokalypsen, efter att ha talat om den genom Jesajas mun, detta gjorde han mig till och visade mig hur jag skulle färdas.« Dessutom [ 909 ] överkompenserade Columbus med denna oerhörda trumf eller triumf den växande och alltmer farliga fiendskap, som kom honom till del från hovkretsen. Ty Columbus motståndare tyckte sig få sin ursprungliga skepticism bekräftad när det inte kom annat ut av den stora Indien- och Kinafärden än upptäckten av ett par öar och en obekant ras av vildar; dylikt täckte inte kostnaderna för resan. Av detta förhållande kom sig förmodligen den väldiga överdriften av den nya himlen och den nya jorden, som också teologiskt sett var ohållbar; ty dessa under visar sig, om man skall hålla sig till Johannes uppenbarelse, inte på höjden av en upptäckt, utan ovanför den avgrund som en världsundergång utgör. Men en primär och ständig följeslagare till Columbus är tron på ett Eden som låter sig uppletas, och slutligen har hittats; nu befann det sig i ett kristet rike. Och med tanke på de skatter, som det skulle komma att inbringa i framtiden ur den guldförande floden Pison, som rinner ut vid paradisets gräns, borde det enligt amiralens vilja utrustas ett sista korståg för att erövra det jordiska Jerusalem. Sedan skulle Eden och Kanaan, livets träd och berget Sion tillsammans ha legat på kristenhetens höjd. Att Eden i stället senare visade sig vara Antillerna, att det inte var vita gudar som sedan trängde in i den bakomliggande kontinenten utan förbrytare som Cortez och Pizarro, att det jordiska paradiset i sin helhet inte är faktum, utan problem för hoppet, och latens: detta berövar inte den intention Columbus följde dess kraft och värdighet.


Söderlandet och utopin Thule

Mer kött på benen har en enklare resedröm, den som riktar sig söderut. Den är flyttfågelsaktig, har sitt ursprung på de kallare breddgraderna, riktar sig mot solen. Också östern tänktes alltid ligga på den mest gynnsamma breddgraden, som ett övermått av middag, sommar. Och ju längre åt söder man kom, desto mer oanat tycktes italiensk, arabisk glans tillväxa i styrka. Tropikernas klimatiska kval var visserligen kända, men de verkade inte avskräckande; ty avståndet eller det kortvariga, häpnande besöket bidrog till att mildra dem. Däremot kände man inte till, att kylan åter tilltar också på södra halvklotet, [ 910 ] det förblev okänt åtminstone tills Magellan hade trängt fram till trakten av det stormiga och iskalla Kap Horn i söder. Ändå kvarstod den i människans natur så djupt inpräglade dragningen till mer värme och ljus, denna dragning åt ett så att säga profant Eden, som inte kräver att man tror på det. Härvid saknades inte ens den pådrivande-magiska tillsatsen helt: i södern, där våren kommer tidigare, och varifrån sommaren drar vidare, antog man livets källa vara belägen. Betecknande för detta är den riktning i vilken just en av Columbus styrmän, Ponce de León, sökte denna mytiska livskälla. Nämligen inte i ett jordiskt paradis ostpunkt, utan helt enkelt i de tropiker där han befann sig; och en indiansk sägen räckte för att han skulle vänta sig att finna ungdomsvattnet i Florida. Och hur nära denna källa i traditionen än förknippas med Eden, och följaktligen sedan Alexandersägnen med Indien, så är det dock det tropiska, inte det helgade hos detta Indien, som leder till antagandet att livsvattnet står att finna just där. Påtagligt-profant, precis som längtan till södern, var därför också det anseende, som detta vatten åtnjöt, så olikt det som kom vigvattnet till del. Det flöt genom medeltidens och renässansens galanta föreställningar, helt och hållet i södern-hoppets halkyoniska bemärkelse. Det flöt genom den medeltida grafikens och diktningens »jardins de plaisance«, det varslade om sin närvaro ännu i Tizians besläktade allegori, som med orätt fått heta »Himmelsk och jordisk kärlek«. Här är det inte en ängel, utan Cupido, som rör om i det tropiska vattnet, »egrediens de loco voluptatis«, som kyrkan sade om detta vitala, inte kristna dop. Också detta mytiska innehåll strömmade alltså in i Terra australis, långt i fjärran under ekvatorn, vid kylans antipoder. I vägen för Terra australis själv stod visserligen den halvofficiella medeltida läran om terra inhabitabilis, som skulle ligga söder om ekvatorn. Men genom att redan Albertus Magnus så häftigt hade bekämpat Aristoteles och Edrisis auktoritet på denna punkt och förnekat att södra halvklotet skulle vara helt täckt av vatten, bröt han samtidigt på det teoretiska planet mark för fantasierna kring den sydliga kontinenten. Och i praktiken tog slutligen Marco Polo upp dem, när han trodde sig kunna lokalisera Terra australis. [ 911 ] Man föreställde sig att Java, Sumatra, de yppiga Sundaöarna låg framför kontinenten, Indiska Oceanen framstod som ett innanhav, med sin rikaste kust i söder. Kanske har också malajisk-kinesiska sägner bidragit till denna lokalisering, hågkomster av det förhistoriska Gondwanaland, som hade förstörts av eld och ligger sjunket någonstans i Indiska Oceanen - ett tropikernas Sodom och Gomorra. I vart fall fick den gamla arketypen nu figur genom att förläggas bakom världens rikaste öar; - man såg jättens fötter och anade det övriga. Besvikelsen var i alla händelser stor, långt efter Marco Polo, men drömmen Terra australis hade också bleknat avsevärt under tiden. Australien, som beträddes först av holländarna 1606, men inte fick sitt approximativa omfång fastställt förrän av Cook 1770, visade sig vara den mest anspråkslösa världsdelen, ett komplex av öknar. Livets vatten, den höjdpunkt som ett solrike från den andra sidan skulle utgöra; bäggedera försvann, Gondwanaland dukade under en andra gång. Ändå stod en egen geografisk utopi en gång i tiden i denna sydbild, en som rymde ett så att säga radikalt cimbrer- och teutonertåg. Och ytterst är Söderlandet den varma tertiärtiden, utopiskt hågkommen som motvikt till vinterlandet av flyttfågeln, ja, ödlan i människan. Sydriktningen, och det man väntade sig finna där, är på så sätt fyllt till brädden av en livets rikedom, som inte drog sig för att anta monstruösa drag. Utopiska fantasiresor till Söderlandet har därför heller aldrig förlorat sitt inneboende orgiastiska drag: Foignys »La terre australe connue«, från 1676, skildrar sydkontinentens invånare som hermafroditer; Rétifs de la Bretonne »La decouverte australe par un homme volant« har som mål att överlagra en orgiastisk rokoko på ett tropiskt Sodom, beläget med sina okända synder i det okända. Utopin om sydkontinenten själv, yppig som sådan, är empiriskt den mest fattiga på inventarier, men den slog vakt om arketypen: animaliskt paradis.
Nästan obegriplig till sitt innehåll verkar däremot den omvända dragningen, den som styr mot norr. Medan sydvinden lockar och skänker löften, är kyla och mörker hotande, manar i första hand till flykt. Vägen norrut verkar därför nästan paradoxal, på den finns inget cimbrer- eller teutonertåg. Av samma [ 912 ] skäl som glaciärerna i Alperna, detta stycke Grönland mellan Donau och Po, var de sista att bli uppsökta, för att inte säga omtyckta. Och ändå har den mänskliga civilisationen i växande grad vandrat från söder mot norr. Dess väg går från Nilen, Eufrat till Aten och Rom, till Frankrike, Tyskland, England, Ryssland. Civilisationen drar inte bara från öster mot väster, utan långt oftare från söder mot norr, och kampen med det hårda klimatet stålsatte på samma sätt som kampen mot nedisningarna gjorde det i förhistorisk tid. Det finns alltså ingenting som lockar att göra utfall i denna riktning, som i cimbrer- och teutonertågen, men det sker i alla fall en kreativ utbredning, som fortfarande inte är avslutad; dess nästkommande akt torde bli Sibiriens uppblomstring. Och framför allt: trots mörker och kyla är Norden inte utan en säregen dragningskraft; ekonomiskt låg råvaruintresset (tenn, pälsverk, bärnsten och annat) till grund för den, men den har motiverats också av en utbredd kontrastideologi utanför kommersens ram. Det finns tydliga tecken till detta redan hos Tacitus, hos honom möter vi den första sentimentalt färgade Nordenbilden. Ty hans »Germania« idealiserar inte bara ett naturfolk, den ger också prov på en småskalig motsvarighet till den frusna sollängtan, en bävan inför de kalla och väldiga skogarna, inför den »hårda himlen«. Men ett formligt Thule frammanas först långt senare i den tyska diktningen, i Sturm und Drang-revolten mot ett nyfeodalt-romaniserande regelväsens »onatur«. Den »vilde Apollo« sökte stormdrivna moln i stället för middagsstundens plastik, farande månljus, aningsfullt ruvande vidd. Sådana inslag fyllde den entusiasm för nordliga latituder, som utlöstes genom Ossian, och det är betecknande, att upphovet själv var en sentimental förfalskning. Inte diktaren Macpherson( 8 ), utan den gamle skalden Ossians maskeraddräkt, minnande om en andra prästkonung Johannes, var det som vid denna tid påverkade det nordliga Europa, som ett budskap. Och inte bara som ett budskap från den norröna diktningen, utan närmare bestämt ett budskap från Fingalsgrottans och Hebridernas egen värld, till vilken den fingerade diktaren tjänade som guide. Det var en värld av milda och på samma gång vidunderliga hjältegestalter, en natur av enbart strån, klippor, hedar, sjöar och vindar, elegiskt erinrad och sjunkande, men omgiven av den aftonrodnad, [ 913 ] den storm och molndrift, som kan uppkomma bara på nordliga hedar, i havets närhet, och budskapet löd: Thule. Herder lärde känna Ossian-utopin på ett för sin tid kanoniskt sätt, nämligen från ett skeppsdäck och med havsutsikt, kustutsikt: »Svävande mellan avgrund och himmel, dagligen omgiven av samma ändlösa element och emellanåt glimtar av en ny avlägsen kust, ett nytt moln, en fullkomlig del av världen - i nästa ögonblick den gamle skaldens sånger och dåd i handen, själen helt uppfylld därav, på de platser, där det inträffade..., nu passerar i fjärran de kuster, där Fingal utförde sina stordåd och Ossians sånger sjöng sitt vemod, under just luftens rörelse, i stillhetens värld" (Utdrag ur en brevväxling om Ossian, 1773). Det väsen, som Herder här sökte, når ända ned till horror-romanens nivå, där det bevarats i sin mest populära form; uppåt sträcker det sig (som Spengler har upptäckt i den sannaste sats han formulerat) långt in i de djupa midnätter, som Faust vakar ut vid sin pulpet, och i vilka Rembrandts färger, Beethovens toner förlorar sig. Men det sökta självt sträcker sig på ett helt igenom objektmässigt sätt förbi dessa kulturella områden, långt in i Nordens molnvärld, av vars ljus det illumineras, och når in i det utopiska hos denna värld, som ett paradis utan sefir. Därför ingick och ingår det också här äkta geografisk utopi; den ryms inte bara på en globus intellectualis, utan håller sig också till verkliga fixpunkter i nordanhavet, till Fingalsgrottan, Hebriderna, Island, och bygger Nifelheim med utgångspunkt från dessa. "Att vandra över heden, omsusad av stormvindar, som för bort fädernas andar i rykande dimmor under månens bleka sken" - denna affinitet ur Werthers lidanden, attraktionen från det norröna uppträder så vid sidan av söderns dragningskraft och jämbördig med denna, ja, den överträffar denna genom det ruvande draget. Detta så mycket mer som det alltid funnits ett märkvärdigt komplement till just detta ruvande, överhängande drag, eller fascinationen inför det norröna, ett tillskott från helt annat väderstreck och om igen österifrån, ur utopin: - från Indien och Orienten. Det handlar förvisso inte om yppigheten, men om den stora sagotonen, frånvaron av hemlighet i den rena sydutopin, som får Orient och Ossiansland att utopiskt tangera varandra. De reella förbindelserna, handel sedan lång tid tillbaka, orientalisk och nordisk ornamentik, kristendom i Eddan, är inte lika viktiga i den föreliggande relationen, [ 914 ] fastän deras verkan självklart sträcker sig in också i den egentliga Thule- utopin. Viktigare är, att de objektiva stämningselement, ur vilka alla dagdrömmar skapas, kunde vandra in i den nordiska omgivningen från den orientaliska, som om de hört dit från början. Man behöver bara peka på den omisskännliga korrespondensen mellan slöj- och dimvärlden, mellan bibelns jullandskap och den nordiska midvinterns, mellan apokalypsen och den gränsnära och dunkla ton i vilken Eddan framlägger sin Götterdämmerung. Olympen kan överhuvud taget inte föreställas utanför Medelhavets värld, men det rökhöljda Sinai passar bra till Norden, och likaså moln- och eldstoderna. Där ligger också skälet till att Macphersons språk till lika delar går tillbaka på Psaltaren, Miltons bibelton och den bevarade gaeliska sångskatten. På så vis adderas, ur den gränssituation som heter hemlighet, detta tillskott från det beslöjade i Orienten till den ruvande stämningen i Norden: Ultima Thule passar på ett speciellt sätt ihop med den yttersta gränsen, med världens ände. Därmed tillgängliggörs Thules ruvande slutenhet samtidigt i själva sin gränsbetydelse: den är, som Herder säger, »en världens öppning mot det storslagna och upphöjda«. Den i sig själv så svårbegripliga dragningen mot Norden får genom detta sitt klarläggande: söderns och nordens attraktioner siktar på olika sidor hos den mänskliga naturen, å ena sidan dess midsommardag, å andra sidan dess julafton. I sydriktningen sker en geografisk utopisering av en livets rikedom, som visserligen känner döden, men inte lägger vikt vid vare sig den eller motdraget till den; i nordlig riktning sker en geografisk utopisering av en dödsfascination, som inbegriper total världsförintelse, men också vill övervinna denna, med ett paradoxalt hemland. Thule är den geografiskt-dialektiska utopin för en värld, som är på fallrepet och går under, men med stormnatten och borgen varaktigt sammanflätade i en kontrastbild. Thule i Nordanhavet är ovädrets mystik, med den tända kaminen i centrum. Hos Herder-Ossian rördes »Harpan, den dystra, / Beklädd av morgonens grå, / Där solen står sjungande upp, / Ur vågor med huvuden blå«. På så vis har detta slag av geografisk utopi kommit att dröja kvar också i höga Norden, och där har den inte saknat referenspunkter i det redan upptäckta och föreliggande.


Bättre uppehållsorter på andra stjärnor;
hic Rhodus

[ 915 ] Ett annat hav än det vågräta lockar, nämligen det lodräta ovanför oss. Luftrummet har visserligen varit otillgängligt under långliga tider, men till gengäld är det genomskinligt, gömmer inte det som ligger bakom. Gör det särskilt inte på natten, otaliga blinkande små kuster blir då synliga. Och en urgammal önskan siktar mot att befara dessa kuster, landstiga på dem. Till dags dato har denna önskan utan tvekan varit mer utsvävande än Columbus' önskan var, fastän den är mindre mytisk. Ändå finns det en beröringspunkt mellan den nya arketypen och den gamla, som gick ut på att allt gestaltade sig bättre på stjärnorna. Det, som drar mot detta ovan, förutsätter i den sekulariserade form det kommit att få visserligen inte ens obetingat att där finns invånare. För lockelsen ut i världsrymden räcker det i viss mån, att människan kan tänka sig själv som besökare på dessa fjärran himlakroppar, och att hon där kommer att träffa på, om inte mer fullkomliga, så dock högst sällsamma ting. För detta behöver den imaginäre resenären inte ens försättas i ett svärmiskt tillstånd, det räcker att han medför sin kropp och sina sinnesorgan intakta upp till sådana helt ändrade förhållanden. Allt annat, såvitt det inte har att göra med invånare eller deras fullkomlighet, utan just en yttersta grad av sällsamhet, är inte ens hypotetiskt, utan med sanningen överensstämande, här vidtar verkligen något i högsta grad främmande. På månen blir himlen svart, stjärnorna lyser skarpt på dagen, solen glöder och bombarderar och det finns inget luftskikt, som kan mildra dess verkan. Oförmedlat vid sidan av ljuset står en fond av svartaste skugga, allt i ljudlös ödslighet; över ringkratrar går det oerhörda jordklotet upp, med storstäderna som ljuspunkter. På de mindre planetoiderna skulle kroppen vara nästan viktlös, och ett hopp skulle redan föra ut den i världsrymden; på stora, täta himlakroppar skulle den däremot ligga fjättrad av tyngdkraften, kännas som granit. Och så dagen på den bleka Saturnus, med ringens otaliga partiklar däruppe, och så utsikten från en av Jupiters månar mot planeten, som uppfyller halva eller hela himlen. Allt detta existerar, och mer därtill av oföreställbart slag, [ 916 ] jungfruligt land på otillgängligt-imaginärt avstånd. Och det absolut mest vidunderliga tilldrar sig i myriaderna av fixstjärnor, på dessa den kosmiska utvecklingens explosiva höjdpunkter och ljus. Det sällsamma utgör på så sätt den ena delen av den astronomiska lockelsen, en fortsättning på den längtan efter det »curieusa«, med vilken barocken nalkades främmande zoner. I dessa är himlen idel fysiskt underland eller terra secreta utanför jorden, den senare just som terra inhabitabilis. Men lockelsens andra del, den del där himlen ännu utövar inflytande som uppehållsorten för överjordiska gestalter, ersätter den renodlade besynnerligheten med beboelighet, och rentav med överskottsbetydelsen: Mars, på dig är det bättre. Detta bebodda, och samtidigt bättre, söktes till att börja med på månen, som i Keplers fall. Kepler höll de kratrar, som man såg genom den nyligen uppfunna kikaren, för jättelika städer med cirkelformiga vallar. Längre fram, när den luft- och vattenlösa drabanten i vart fall inte tillät livsformer, utvaldes som bekant planeten Mars i stället, och dess kanaler överträffade stadsvallarna, också ifråga om förmodad teknisk fullkomlighet. Betingelserna för liv på Mars, som i själva verket hade en relativ likhet med förhållandena på jorden, gick snabbt in i det folkliga medvetandet, och stödde avgjort förmodan att planeten var terra habitabilis. Härtill kommer den vid jämförelse med jorden tidigare inträdda stabiliseringen av marsytan, som beror på planetens mindre massa. På grund av detta skulle dess möjliga civilisation mycket väl kunna ha ett »försprång« framför jorden på några miljoner år, förutsatt att tidsutsträckning - om så bara i grova drag - är ekvivalent med utvecklingslängd. Flertalet marsfantasier är i enlighet härmed mer civilisatoriska än kulturella, för att inte säga messianska; därför har de inte intagit vare sig »Indiens« eller »Amerikas« plats på planethimlen. Grannplaneten Mars reflekterar i bilderna ur den analoga fantasikraft, som inriktar sig på den, utan omsvep tillståndet, till och med rangen hos de på jorden vid tillfället ifråga härskande »Amerika«-utopierna. Därför har de talrika legendariska Mars-geografierna också mycket lättare för att uppta triviala inslag än de äldre verken om himlajordarna. Och bland dessa äldre verk framträder efter Keplers fantastiska och utopiska utvandring särskilt Kants geografi; från hans förkritiska period, [ 917 ] det säger sig självt. Kant ville dessutom, i det spekulativa bihanget till sin »Himlens naturhistoria och teori«, göra långt avlägsnare planeter tillgängliga för en högt utvecklad värld. Enligt honom befinner sig de verkligt »lycksaliga trakterna« inte, som Mars och Jorden, på medeldistans från solen, utan först på de yttre planeternas stora avstånd. Därigenom kommer Jupiter och Saturnus i fokus: den avtagande materietätheten i båda och det stora avståndet till solen föreföll i filosofens ögon så att säga ligga till grund för en renare värld. Här har vi ett omisskännligt idealiserande av Norden, med Jupiter och Saturnus som exponenter i stället för det taciteiska »Germania«. Man kan till och med i någon mån urskilja en avart av utopin Thule: inte åt Ossian-hållet, det vore fel att påstå, men med en dragning mot arktiskt, överarktiskt lokaliserad Stoa. En äkta kantsk aversion mot vekhet och sefir, mot det känslosamma, subtropiska, pliktlösa kommer på så sätt att utvandra till sitt planetariska Över-Königsberg. Och Kant vågar sig på analogin: »att den andliga världens fullkomlighet skall växa och fortskrida i samma takt som materialvärlden i planeterna, från Merkurius och hän till Saturnus eller kanske längre ändå (såvitt det finns ytterligare planeter), efter en skala som beror på deras avstånd från solen« (Werke, Hartenstein, I, s. 338). Den förkritiske Kant kokte härmed ihop en högst utsvävande pendang till den newtonska formeln om tyngdkraftens avtagande med kvadraten på avståndet; det vill säga, med minskande gravitationskraft skall renhetens attraktion växa, i enlighet med den inbillade motsatsen mellan tyngd och andligt ljus. Detta är alltså några av de sätt, på vilka en orbis habitabilis tekniskt eller önske-moraliskt lät befolka den lockande stjärnhimlen. Rymdens djup fick därmed till uppgift att förvandla ett stycke jordiskt paradis, visserligen så att detta fortfarande var en upplyst jord, en som på sätt och vis hade upphöjts till mästarvärdighet. Senare uttryckte Kant själv denna återkoppling till människa och jord mycket övertygande och ändå utan förlust av den äkta höjden i »Träume eines Geistersehers«: »När man talar om himlen som de saligas hemvist, förlägger det allmänna medvetandet den med förkärlek ovanför sig, långt ut i den omätliga [ 918 ] världsrymden. Man betänker då inte att vår jord, betraktad från dessa trakter, likaledes framstår som en av himlens stjärnor och att inbyggarna i andra världar med lika stor rätt skulle kunna peka åt vårt håll och säga: Se, där ligger platsen för den eviga glädjen, en himmelsk ort som har ställts i ordning för att en gång mottaga oss. En egendomlig villfarelse leder nämligen till, att den höga bana, som hoppet tar, alltid är förbunden med uppstigandets begrepp, utan tanke på att man, hur högt man än har stigit, åter måste sänka sig nedåt, för att få fast mark under fötterna i en annan värld« (Werke, Hartenstein, II, s. 340). I allt detta ryms tron, en tro som själv ingalunda tappar höjd, att jorden själv skall kunna rymma det bättre på andra stjärnor, om det nu finns eller kommer att göra det. Så att det sideriska, i utopisk mening, visserligen har sin lockelse eller sinnebild uppe i höjden, men måste sökas och kan praktiseras härnere, bland människor. I »det jordiska firmamentets oansenlighet«, som Paracelsus säger med paradoxal blandning eller inblandning av firmament i jorden under våra fötter. Om andra stjärnor är befolkade, så är de åtminstone tekniskt sett inte avsevärt mer fullkomliga än vi; ty till dags dato har det inte landat någon så kallad marsjätte på jorden. Huruvida jorden eventuellt kan kompletteras med en annan värld genom kontakt med hypotetiskt bebodda, främmande planeter, hänger helt och hållet på människorna och deras raketmotorer. De avlägsna, blinkande ljuspunkterna fick visserligen till att börja med människorna att höja blicken, den stjärnbeströdda himlen står för urbilden av fredlighet, upphöjdhet, klarhet, men också på jorden är denna bild en uppgift och ett mål - hic Rhodus, hic salta, här är valvet, stig mot höjden här.


Den kopernikanska relationen, Baaders »centraljord«

Men hur blir det, om himlavalvet bara skulle vara beläget någonstans i utkanterna? Om det är till den grad instuvat i ett hörn, att det inte har någonting för att det gör sig viktigt? Columbus höll fortfarande jorden för att vara världens mittpunkt, en människoålder senare störtades den från denna position av Kopernikus. Därmed ryckte också människan, inte bara [ 919 ] hennes skådeplats, ut ur världens centrum. Inför de kosmiska dimensionerna blir det likgiltigt, nästan löjligt hur mycket sandkornet sublimeras och lyfter sig. Himlen välver sig över en planet, som ur astronomisk synpunkt på intet sätt är »framhävd«, och den i sin tur roterar kring en knappt medelstor fixstjärna. Men denna degradering hade till att börja med inte den totala karaktär, som den kom att få längre fram, och som i nyare tid i sin tur inte blivit bestående. Företalet till Kopernikus verk, visserligen inte författat av honom själv, anbefallde det heliocentriska systemet bara som ett medel för underlättande av den astronomiska kalkylen. För de framlagda hypoteserna räckte det, »si calculum observationibus congruentem exhibeant«( 9 ). Denna inskränkning tillkom på den tiden för att ta udden av kollisionen med Bibeln, idag misstolkas den, men som fysikaliskt samvetsgrant konstaterande förblir det - långt före Einstein, eller för den delen Mach - högst anmärkningsvärt. Ty det som är den heliocentriska teorins astronomiska övertag över den geocentriska, är i själva verket dess enkelhet på beräkningsområdet. Inte mindre än elva rörelser i det ptolemaiska systemet gjordes därigenom överflödiga, bakom de hänförande enkla omloppslagarna stod Kepler, medan Newtons gravitationsformel lade grunden för det hela. Systemet förutsatte visserligen ett rum i vila, där absolut rörelse, absolut translationshastighet verkligen förekommer, entydigt bestämbara och mätbara. Men det är denna förutsättning som fått stryka på foten: ty man kan på intet sätt påvisa en kropps rörelse i förhållande till ett tomt, vilande rum, eller för den delen i förhållande till en vilande eter, som skulle uppfylla rummet. Med andra ord, i överensstämmelse med den elementära relativitetsteorin: när två iakttagare rör sig med likformiga, men olika stora hastigheter kan var och en av de två med lika stor rätt hävda att han befinner sig i vila i förhållande till det tomma rummet, och det finns ingen fysikalisk mätmetod, som kan avgöra till den enes eller andres förmån. Tillämpat på solsystemet är valet av vilande och rörlig kropp likaledes öppet om man ser till den kinetiska relationen; det är först i den aktuella, speciella kausal -relationen som något ändrar sig. Denna rent fysikaliska insikt får alltså ingalunda förväxlas med grundfalska [ 920 ] kunskapsteoretiska slutsatser av helt annat ursprung, med fysikalisk idealism, med fiktionalism, men den kan just därför inte heller avfärdas som fiktionalistisk i sitt rent fysikaliska konstaterande. Med bortfallet av det tomma, vilande rummet kan ingen rörelse förekomma i förhållande till det, utan bara relativ rörelse av kroppar i förhållande till varandra; i och med att fastställandet av denna rörelse beror på valet av vilken kropp, som betraktas som vilande, så skulle jorden - om komplikationsgraden hos de uppträdande beräkningarna inte fick saken att framstå som outförbar - liksom förut kunna antas vara stillastående och solen rörlig. Till detta finns visserligen så mycket mindre anledning som just kausalförklaringen utgående från solens massa förklarar gravitationsrörelsen och sålunda framhåller solen som fysikalisk medelpunkt; därför har den också metodiskt hamnat på sin rätta fysiska plats. Kopernikus lära behåller sin giltighet, förblir den mest korrekt avbildande också i de fall där rörelsens relativitet överhuvud taget inte tillåter ett absolut fastställande av rörelse och vila. Men nu ett annat problem, helt och hållet icke fysikaliskt, ett som har att göra med jordens position som skådeplats för den mänskliga historien: Är astronomin på egen hand det hela och den totala saken själv? Finns det, när jorden och solen nu i alla fall är varandras relativa bestämningar, den ena som drabant, den andra som vilande referenspunkt, inte någon annan, liksom förut absolut »referenspunkt«? Så att människans jord ändå förblir i »mitten«, förblir central, utgående från annat än astronomiska sammanhang och med hänsyn tagen till den roll, som jorden ju spelar inte bara i himmelsmekaniken. I själva verket är det viktigt, att en sådan alternativ »referenspunkt« aldrig har upphört att finnas till, trots den omtolkning Kopernikus utsatte urverket för. Den ligger heller inte på något sätt utanför vetenskapens ram, bara utanför den ram som ges av den totaliserade, men i denna funktion ändå ohållbara, gamla mekaniken. Alltså: ett annat referenssystem än det mekaniskt-totala, ett som handlar om det mänskligas viktighet, har i denna relation avgjort inte befriat vår planet från dess position i »mitten«. Med andra ord: eftersom rörelsens relativitet är ställd utom tvivel, har ett humant och [ 921 ] gammalkristet referenssystem visserligen ingen rätt att lägga sig i de astronomiska beräkningarna och den heliocentriska förenklingen av dem, men väl sin egen metodiska rätt att i de sammanhang som handlar om människans viktighet hålla fast vid denna jord och ordna världen kring det som sker och kan ske på jorden. Det och inget annat kvarstår här som human rest från det »ptolemaiska« i Bibeln och också Augustinus: med sitt civitas Dei, som banar sig väg och utkämpar den utopiska kampen på jorden, inte på solen. Den bibliska ordningen utger sig för att vara relativitetsfri, ty den sysselsätter sig inte med mekaniska rörelseproblem, utan med rangproblem. Och för bestämningen av dessa behöver den inget vilande tomrum eller vilande eter, utan enbart den invariant som utgörs av ett utopiskt humanum. Här är jorden alltså centrum i bemärkelsen den »centrala betydelse«, kring vilken världen roterar. Då gäller jorden till övervägande delen inte som provins; tvärtom, för den humana kulturens patrioter blir den på samma gång världsalltets huvudstad.
Men vi måste hålla fast vid att jorden utvecklas till att bli denna huvudstad för dem, den mognar fram till det. I nyare tid har ingen lämnat ett så prästerligt hållet uttryck för detta slag av centraljord som Franz Baader( 10 ), men som vi skall se, inskränker sig hans bidrag inte enbart till detta. Baaders geocentriska hopp syftar till en jord med Kristus-anstrykning, en anstrykning som tar sin början i människan och härifrån går vidare till hennes skådeplats och till den andra naturen. Enligt detta är världen inte en panteistisk staty, som föreställer Gud, och vi behöver inte gå in på det absurda i en oändlig staty, utan jorden är en blygsam grotta, i vilken guden föddes. Skriften »Begründung der Ethik durch die Physik«, 1813, - närmare bestämt genom en förvandlad fysik - formulerar det på följande sätt: »Ty i verkligheten borde människan vara skapelsens öppna punkt i ännu högre mening än solen är det. Och om hon följaktligen, när det högre livet än en gång fritt och ohämmat dagas i henne, på nytt blir en sådan punkt, så är det lätt att förstå hur varje lägre natur, som inträder i detta ånyo öppnade solväsens ljus- och verkningssfär, genast kommer att upplåta också sitt eget, dittills slutna liv. Så kommer människan alltså, likt fabelns Orfeus, [ 922 ] att sprida harmoni och välsignelse också i den lägre natur, som omger henne, och åtminstone i sin egen sfär att liksom antecipera det naturtillstånd (i form av naturförvandling), vars generella genomförande etiken apodiktiskt fordrar i idén om det högsta goda« (Werke V, s. 32 f.). Här har vi grundtonen; problemet med en humaniserad naturrelation är, om än mysticistiskt förvanskat, omöjligt att ta miste på. Och från denna utgångspunkt förefaller jordens degradering riktig bara om man mäter med tal och mått, men på intet sätt om det sker utifrån vikten (i bemärkelsen: human viktighet). Därför: »Jorden befinner sig en grad längre ut eller djupare ned än de övriga himlakropparna, följaktligen under dessa... Och ändå håller denna jord skapelsens största kostbarhet dold och begraven inuti sig, varför man träffande kan jämföra den med evangeliets senapskorn, som fastän det är det minsta bland frön i alla fall kommer att utbreda sig med sin växt över hela himlen... I den materiella ordningen är jorden det, som människan är i den högre ordningen, och liksom det bara finns en människa i världsalltet, så finns det bara en jord. Båda, människan och jorden, är de hemliga verk-, bildnings- och ombildningspunkterna för centralväsendet och dess förnimbarhet... Jordens unika karaktär och dess bestämning i världssystemet står i den mest intima, och då inte enbart tidsliga förbindelse med människans oförliknelighet och bestämning. Därmed faller också den moderna, begreppslösa föreställningen om himlen som en oändlig, enformig och sålunda överflödig upprepning av samma solsystem och så vidare tillbaka i sin intighet« (Werke IX, s. 282, XIV, s. 44, III, s. 317). Stoikerna förklarade en gång sin tredelning av de filosofiska vetenskaperna på följande sätt: logiken är staketet, fysiken trädgården, etiken frukten. Hos den kristne Baader är denna frukt apokalyptisk och trädgården därför inte fysik rätt och slätt, utan den jord på vilken paradiset redan en gång funnits, som ett tecken för det som den kan vara. Därför: »Om denna tid blott är evighetens vinter, så förstår människan sig ändå på att likt en klok trädgårdsmästare mitt i denna iskalla vinter framkalla åtminstone några få, om än flyktiga och snabbt åter hopslagna blommor ur evigheten. [ 923 ] Genom detta skapar hon i förväg det paradisiska naturtillståndet utanför sig, såframt hon redan i förväg har skapat det inuti sig i mer varaktig gestalt« (Werke II, s. 121). Sankt Brendans ö, Columbus paradis låg helt och hållet eller till mer än hälften hinsides det kända rummet, men inte hinsides den hittills utvecklade tiden: till de gamla drömmarna fogade Baader den sant bibliska drömmen om ett tidens plus ultra. Själv var Baader visserligen på alla sätt mytologiskt uppbunden, ja, mytologiskt överfylld, den ljusjord som han vill sätta i centrum är alltid också en restaurerad jord, som tidigare varit god; men hos den förväntansfulle geosofen saknas inte novumet Eden, tillkommet i process. Hans jord-alkemi förstod sig inte bara på rekurs till urtillståndet, utan också på »jäsning«, »silverglimtar« av en framtida metall, och en »energisk frihetskänsla«, det senare som bekant en sak, som inte fanns i det mytiska paradiset. Mot detta svarar följande försäkran: »Det är en grundläggande missuppfattning hos människorna när de tror, att det de kallar en framtida värld skulle vara ett för dem skapat och fulländat ting, som dem förutan äger bestånd likt ett byggt hus, i vilket människan bara behöver träda in. I själva verket är denna värld en byggnad, vars byggmästare hon själv är, och som växer fram bara med henne« (Werke VII, s. 18). Mittens jord befinner sig alltså inte bara där Aten, Jerusalem, berget Sion ligger. Mitten finns tvärtom i en värld, som är på väg att bli till, fastän den är placerad och möjlig att erövra här på jorden. Till viktighetens referenspunkt, som är alltigenom icke-astronomisk, adderas på detta sätt en högintensivt-utopisk: den går ut på lycksalighet som funnit hem. I sekulariserad form heter den himmelrike på jorden, apokalyptiskt hette den jord (med ingenting utöver Jerusalem) i himlen. I bägge typerna av hopp vrider sig världen verkligen runt jorden, om än runt en jord som ännu är på väg att bli till, en havandeskaps- och förlossningsklinik för mer och annorlunda ljus. Vidare: till invånartal och omfattning är detta Betlehem en av de minsta bland Judéens städer, men ser man till dess värdemässiga vikt är det tyngre än världsalltet. Alla miljoner ljusår är kortare än Goethes liv, och den rymd, som de mäter upp, är tom, men jorden är världsalltets utopiska essens. Den mänskliga historiens tid på jorden är likaså den uppfyllda guldtiden, på samma sätt som det jordiskt gestaltade rummet är universums guldrum, [ 924 ] det vill säga, det på sin substans reducerade. Hic Rhodus, hic salta, här är himlavalvet, stig i höjden här: - vid denna slutpunkt representerar det således inte bara kärlek till och försvurenhet åt ett jordiskt paradis som utopiskt mål (Utopikum), utan också ett den jordiska skådeplatsens substansmedvetande, som ingalunda ser sig devalverat av den omgivande astronomiska, blott och bart astronomiska oändligheten. Vid sidan av storleken är universum alldeles avgjort också mer fyllt av betydelser och chiffer, fyllt av långt hållbarare sådana än fallet var med exempelvis de figurer ur djurkretsen, som den gamla astrologin tyckte sig se. Men om dessa chiffer: den samlade oorganiska naturens, har en innebörd, så relaterar denna sig, såsom innebörd, lika säkert till den bebodda jordens angelägenheter och betydelseinnehåll. I den stumma slutenheten hos världen extra terram låter sig en sådan innebörd överhuvud taget inte uttryckas, den förblir något icke tillgängligt (Entäußerung), som ligger infruset i denna. En utopisk centraljord skulle däremot kunna rymma denna mening och koncentrera den - med en Markusplats, som redan här framstår som långt mer essentiell än den enbart astronomiska oändlighetens samlade inflation; med ett Akropolis, vars eget alltigenom kringbyggda utrymme räcker för att skapa ett för-sken av det mest humana, som ryms därinne.


Geografins förlängningslinje in i det nyktra perspektivet;
jordens grundplåt, förmedlad via arbete

Det verkar som om nästan alla fjärran kuster skulle vara upptäckta. Det finns få beboeliga landområden, där människan ännu inte satt sin fot, och den blå blomman lyser med sin frånvaro. Ingenting, nästan ingenting av den geografiska drömmen har överlevt i sin gamla gestalt. Trots detta är jorden inte känd eller upplevd in i minsta enskildhet, inte heller fullt upplevd i tids-rumslig bemärkelse. Den är det bara om man ser till dess givna bredd, men inte om man ser till dess angivna (aufgegebenen) djupriktning, upptäckbara förlängningslinje. Denna linje löper i förmedlingen, i växelverkan mellan människa och jord, i detta i alla avseenden ännu oavslutade utbyte. Den drar genom den ekonomiska geografin, i den politiska, tekniska, kulturella, men då just i det jordiska rummet, det jordiska föremålet, den drar fram i ekonomi, politik, teknik inte enbart som renodlat samhälleliga förlopp. Utan jorden spelar själv med i ämnesutbytet mellan människa och natur, [ 925 ] en växelverkan med en både kraftfull och förändringskapabel naturkomponent. Klimat, existerande råvaror bestämmer objektivt den mänskliga värld, som uppstår allt efter omständighterna, och den mänskliga världen har aldrig legat på månen, aldrig i den rena anden. Den har legat på den jord, som tillhandahöll de fysiska möjligheterna för det mänskliga arbetet, och som just därför själv har ändrats genom detta arbete, till agrar-, slutligen stads- och industrilandskap. Bortsett från några väldiga öknar, bergskedjor, urskogar och tills vidare Antarktis har på så sätt nästan alla områden på jordens yta hamnat innanför människans aktionsradie, och genom samhällstillståndet och i enlighet med detta har de kommit att förändras, lämna nya bidrag inom den givna ramen, kort sagt, kommit att vara jord på en lika varierad som oavslutad förlängningslinje. Det mest storslagna uppdraget att bygga om naturen har utfärdats till naturvetenskap och teknik i sovjetsamhället. Här kulminerar den röjning, som inleddes med de första jordbrukarna, på ett hittills oföreställbart sätt; växter, floder, klimat undergår förändring, till och med tundran omskapas för spannmålsodling. Med detta befordrar sovjetsamhället i oerhörd grad den gestaltning av kulturlandskapets fysionomi, som ligger inom jordytans förmåga, och som präglat den alltsedan de första inbyggarna. I bebodda områden finns det inte längre geografi utan och före människan, men geografin själv hör inte upp för den skull, den är fortfarande historiens infattning - både som skådeplats och som ram. På samma sätt som maskinvärlden (summan av arbetstransformatorer till mänsklig nytta) representerar ett slags onaturlig fysik skapar ämnesutbytet mellan människa och jord ett slags supernaturerad geografi. Med den skillnaden att tekniken mycket lättare slår över i det listiga och övermannande, att den kan vara långt mer kontaktlöst och abstrakt uttänkt än det egentliga landskapet som produkt av mänskligt arbete. Detta kan visserligen också, i förbindelsen med tekniken, se nog så konstgjort ut, men jordnaturen arbetar i alla fall till och med i industrilandskapet mer synligt, i det givna fallet mer återhållande än den elektriska naturen i elgeneratorn. Jorden förblir skådeplatsen och ramen också för en aldrig så långtgående ombyggnad, till yttermera visso ett mäktigt och synligt stycke av det ingående materialet. [ 926 ] Just därför finns det alltså i all geografi, som går ut på förbättring, en konkret utopi om jordens kommande beskaffenhet (värderad i förhållande till den gamla geografin), vars gränsideal - som avgjort inte minskat i värde genom inslaget av fantastik och mytologi - finns i drömmarna om det jordiska paradiset. Detta utopiska förråd lever fritt från mytiskt hölje i den politiskt-kulturella geografins totum (som själv i alla sammanhang först bara är latent), sedan den fysiska geografin blivit fullt uppmätt och tillräckligt väl känd. Gaia har många barn, och hon förändras med dem; likaså är den geografiska naturens språk inte utdött, jordens ansikte inte ett hippokratiskt ansikte, möjligt att ta till sig bara som förflutet. Med och genom människans förändringar kan det tvärtom efter diluvium och alluvium, efter vår planets kvartärperiod också komma en kvintärperiod, med bättre tillgång till det potentiella innehållet i en jord, som alls inte är ett geologiskt antikkabinett. Den samlade jorden, i sin latens, är det ofärdiga rummet för en scen, vars stycke på intet sätt har skrivits i vår hittillsvarande historia.
Om förändringen däremot blir till det sämre, så ser den trakt som drabbas enbart skändad ut. Särskilt påtagligt är det i de förfärliga gator och förorter, som artonhundratalet lämnat efter sig. Likt skorv och bölder häftar de vid landskapet, för att inte säga: detta är totalförstört. Och därmed hälsa, frisk luft, ljus, bladens otvungna grönska; det är nästan märkvärdigt att fortfarande stöta på allt detta ute i det fria. Det är den kapitalistiska tidsåldern, som etablerat de ändlösa vägarna, profithusen, hela denna spökvärld, som är så flyktigt anbringad, att man förundras över att den står kvar där på morgonen. Det skulle möjligen vara som fasad till helvetet, med bleknande och flagnande färger, något som inte är byggt på den goda jorden och inte heller hör denna till. Och om jorden dras in i det hela, som så kallat grönbälte eller i trädgårdsstadens uppmjukningar, ser resultatet ut som pastoral, som om också träden vore förfalskade. Den konstgjorda öknen, det avbrott i landskapet som är artonhundratalets stadsform, är starkare än den natur som med flit fogats in i helheten, i sammanhanget tjänar naturen bara som utjämning, tomheten och försakligandet, abstraktheten och kyrkogårdsstämningen är starkare. Men inte så att motsatsen, [ 927 ] den goda, icke-abstrakta förändringen, borde sätta en ära i att framstå som om den vore enbart inbäddad i den föreliggande naturen; som om den vore rotad i den lokala myllan, i ordets förr än man anar det provinisella, så lätt reaktionära innebörd. Som om ombyggnad av planeten jorden inte skulle förbli den utopiska parollen, i stället för en statisk lokalanknytning av detta slag. Tvärtom måste man ta avstånd från denna, man måste gå ombord på skeppen, inte enbart med upptäcktsfärdernas ålderdomliga energi, utan också med inriktning på geografisk förlängningslinje, på det ultravioletta i spektrat. Den geografiska förlängningslinjen träder ut ur konstgjordheten såväl som ur den lokala anknytningen; ty dess mål förblir den med människan förmedlade, den för hennes målsättning mottagliga världen. En sekulariserad bild från de hedniska, senare kristna föreställningarna om det jordiska paradiset är ideallandskapet; men detta har alltid framstått som natur som både förändrats-korrigerats och frigjorts så att den visar egna, inbjudande drag. I denna form har det sedan gammalt kommit att sträcka sig in på de sociala, tekniska och arkitektoniska utopiernas område, också i de fall där produktivkrafterna var tillräckligt utvecklade för att inte behöva drömfält, som gav tusenfalt igen. Därför har ideallandskap, inte som fält, men som jordisk trädgård funnits som omgivning till alla de glädjeämnen och drömmar, som förknippas med ett liv bortom arbetet, från antikens Arkadien till barockens milda och upphöjda pastoral. Och fastän det på många ställen bara må ha varit subjektivt fantasteri, som kom att prägla bilden av denna form för överjord, så kan man inte blunda för, att det är just det mest exakta verklighetssinne, nämligen Homeros', som lämnat och kunde lämna den modell av ett ideallandskap som haft störst lyskraft: beskrivningen av Kalypsos ö. Av detta kan vi också i det jordiska livet dra en slutsats, med udden riktad såväl mot all utanför naturen stående abstrakthet som mot falsk lokalanknytning: i alla förbättringar av konkret möjligt slag finns en realism sui generis med i spelet, och den har sin källa i ingenting annat än geografiskt objektivt material, såsom varande objektivt-utopiskt, objektivt-latent. Den grundval av objektmässig möjlighet, som här heter jord, garanterar att den geografiska förlängningslinjen kan leda till helt nytt land, om än ett som finns som anlag i världen. Intentionen på ett sådant ideallandskap, alltså den radikala geografiska utopin, är visserligen [ 928 ] som anmärkts av högst extremt slag, men konsekvensen av en icke-utopi på detta område verkar inte mindre extrem och samtidigt förskräckande. Ty om man helt utraderar förlängningslinjen till den humaniserbara jorden, så blir varje mänsklig tillbyggnad till världen i slutänden fåfäng. Bortfallet av den geografiskt-objektiva förlängningslinjen leder då oundgängligen till nihilistisk avskurenhet, abstrakt-idealistisk ensamhet för det mänskliga verket på och med jorden. Och om denna förlängningslinje än går vilse högt uppe bland gränsidealen, ett exempel är Columbus jordiska paradis, så leder förnekandet av den på ett lika vådligt sätt till total isolering för de mänskliga målen på jorden, i världen, och därbortom leder den in i Intet. Framför allt under artonhundratalets sista halva ledde en obegränsad, centrifugal alltet-känsla, där jordens betydelse inte ingick som beståndsdel, i huvudsak till en känsla av övergivenhet. Den devalvering av det mänskliga, som heter kapitalism, förstärktes på så sätt ideologiskt genom den kvantitativa nedvärderingen av den överordnade mänskliga skådeplats, som bara heter världsocean. Detta tydligast hos Schopenhauer, när han kommer in på den lilla jordens föregivna torftighet: »I den oändliga rymden otaliga lysande klot, kring vilka ett dussintal mindre, belysta roterar, som är heta inuti och överdragna med en kallare, stelnad skorpa, på vilken en mögelhinna producerat levande och tänkande väsen: - detta är den empiriska sanningen, det reella, världen« (Werke, Grisebach II, s. 9). Den kopernikanska oändlighetens optimism hos Giordano Bruno, hos Spinoza uppfattade fortfarande människan i ena fallet just i hennes »eroico furore«, i det andra i hennes »amor dei (sive naturae) intellectualis«; den nedåtgående borgarklassens nihilism låter däremot, samtidigt som den förvandlar jordelivet till en återvändsgränd, det humant-geografiska förlora allt värde i sin astronomiska infattning, utan någon som helst egen referenspunkt inuti detta. Med det bristande förtroendet för det mänskliga väsendet (das Humanum) i världen förblir detta alltså den extrema konsekvensen av den valda geografiska återvändsgränden. Till skillnad mot konsekvensen av den utvalda förlängningslinjen, som, om den låter oss blicka in i jordiska avlägsenheter, här syftar till mottagande och hemkomst. Så att det på denna jord samtidigt finns utrymme för en ny, och så att inte bara tiden utan också rummet rymmer sin egen utopi: [ 929 ] Detta är innebörden i »Grunddragen till en bättre värld«, vad geografins Eldorado-Eden beträffar. Kropparna och husen, elektricitetsverken och Markuskyrkorna tillhör när allt kommer omkring likaså jordmaterien och dess organisation; de omfattas av jordens helhet och tränger med sin egen utopi in i den geografiska. Framför allt den arkitektoniska rumsutopin är som sådan också en utopi för jorden; och i inte mindre grad är de önskelandskap, som konsten framvisar - om inte genom byggnadsverket så genom måleriets och diktningens fönster - landskap också när de är önskelandskap. Eldorado-Eden förhåller sig därför inklusivt till övriga grunddragsutopier; till och med det över stora avstånd transcenderande, »den andra sidans hus«, hade fortfarande en ståndort inom jordens horisont. Ja, till och med där man trodde, att jorden tillsammans med den övriga oorganiska materien ockuperar en plats, där den inte hör hemma, så kvarstår denna plats i alla fall, också sedan dess falska utfyllnader förnekats och tagits bort: som den rumsliga möjligheten till ny himmel och ny jord. Intentionen på det jordiska paradiset riktade sig på så sätt mot ett guldrum, som kunde förväntas där världen mynnade ut, i världens delta.

Noter:

  1. William Henry Babcocks (1849-1922) arbete om öarna i Atlanten publicerades efter hans död av American Geographical Society. Babcock hade inte skaffat sig tillgång till det som kallas "Nautiska kartan från 1424", ritad av venetianaren Zuane Pizzigano, utgående från denna och ett par andra tidiga kartor kan man försöksvis likställa "Antilia" med Cuba, "Reylla" med Jamaica och "Salvagio" med Florida - trafiken över Atlanten hade varit rätt livlig! Till Bell Library. Babcock's Islands - Portolan Mysteries .
  2. Chilibukten ligger utanför Tientsin i Nordkina
  3. merula är det latinska namnet för trast, eller allmännare: kramsfågel. Hos Linné är det koltrastens artnamn.
  4. Efter patriarken Nestorius (d. trol. 451), som hävdade att det rådde en "viljeenhet" men inte en fysisk enhet mellan Kristi gudomliga och mänskliga natur. N. fördömdes som kättare på det tredje ekumeniska konciliet i Efesus 431 (han erkände Maria blott som "Kristusmoder", ej som "Gudsmoder"), men hans anhängare bildade en egen kyrka i Persien och Syrien.
  5. Abelard, Peter (1079-1142), teolog och filosof (vilket i skolastikens tidevarv utgjorde en självklar enhet), verksam vid de katedralskolor, som var embryon till Parisuniversitetet. "Dialectica" (från 1118 och framåt) och "Sic et Non" (efter 1121, före 1140) visar djupet av hans allvar och engagemang som dialektiker; ansträngningarna att försona motsättningen mellan tro och vetande på dialektisk väg stäcktes dock effektivt redan i samtiden av Bernhard av Clairvaux. Den självbiografiska "Historia Calamitatum" (efter 1130) berättar den olyckliga kärlekshistorien mellan Abelard och Heloïse, sondotter till en kanonikus i Paris, denna historia har senare utgivits tillsammans med brev utväxlade mellan Abelard och Heloïse. Eftervärlden har idealiserat Abelard till en karolingisk upplysningsman; 1817 grävdes hans och Heloïses kvarlevor upp och förenades i en grav på kyrkogården Père la Chaise i Paris. Till Peter Abelard, 1079-1142 av William Turner, samma text som finns i Catholic Encyclopedia. Medieval Sourcebook: Historia Calamitatum på engelska i övers. av Henry Adams Bellows, slutligen textlog.de . Heloïses roll framhävs på en tysk sida: Heloïsa und Abelard. Ein Leben zwischen Vernunft und Liebe , associationerna styrs därmed till andra av filosofins "höga par", ex. Descartes och pfalzgrevinnan Elisabeth. Sidan är svart som en kolkällare, programmerad med cascading style sheets av Werner Rohl, juni 2001, texten en smula trist, men talrika länkar och referenser hjälper läsaren vidare. Se också Jean de Meung .
  6. Jean de la Lune (fr.) är en "lunatic", en som inte är riktigt klar i knoppen.
  7. Astrolabiet var ett av araberna uppfunnet instrument för att bestämma den geografiska bredden; det bestod av en cirkelskiva med gradindelning, på vilken det satt en vridbar linjal. Efterföljare var jakobskorset och sextanten.
  8. Macpherson, James (1736-96), skotsk författare och politiker. M., säkert stimulerad av samtidens intresse för gaelisk folklore och traderade ballader, publicerade 1760 "Fragments of ancient poetry" vilket genast blev en publikframgång. Eftersom han utgett fragmenten för att vara delar av en större, traderad kropp av hjältediktning från förkristen tid var en större uppföljning naturlig, den kom med Fingal "an ancient epic poem, composed by Ossian, the son of Fingal" 1761/62 och Temora "an ancient epic poem, composed by Ossian, the son of Fingal; translated from the Gaelic language by James Macpherson" 1762. Det hela, som gick fram som en präriebrand över den dåtida bildade världen - Macpherson/Ossian liknades i den första euforin vid Homeros - samlades 1765 i "The Works of Ossian, the Son of Fingal" och kom slutligen i en reviderad upplaga, "The poems of Ossian" 1773. Goethe översatte till tyska, Herder vallfärdade i Ossians fotspår, en Wilde och skandinaviska prinsar döptes till Oscar efter en av hjältarna, Selma i Alabama har sitt namn efter Fingals palats (kanske en Lagerlöf också?). Berättelser om en keltisk hjälte, Fionn MacCumhail, och dennes son Oisean ligger till grund för det hela, men i huvudsak är texten ett hopkok av Macphersons egen hand, ungefär att jämställa med Josef Smiths guldtavlor från himlen, a forgery. Samuel Johnson var snar att framhålla detta och involverades i en animerad debatt med Macpherson, den senare utredde aldrig i detalj hur "Ossians sånger" kommit till. Till The Literary Gothic och download av "Ossians sånger" exclassics.org ; TEXT 532 Kb, zip 189 Kb, dessutom en hel del kringtext (lätt korrigerad adress). Man skall inte underskatta det hela; litteratur som på detta sättet surfar på "subjektiv faktor" har mycket att förtälja om sin omgivande tid, och Macphersons "råmaterial", kelternas panteon och mytvärld, var ytterst eklektiska redan i ursprunget.
  9. Det fullständiga uttrycket lyder: Neque enim necesse est eas hypotheses esse veras, imo, ne verisimiles quidem, sed sufficit hoc unum si calculum observationibus congruentem exhibeant. Det tillskrivs den lutheranske teologen Osiander (1498-1552) och står i förordet till Kopernikus' "De revolutionibus orbium caelestium libri sex". Osiander säger: Hypoteserna behöver inte beskriva den sanna verkligheten bakom fenomenen, deras mål är ofta blott det som redan antika filosofer benämnt sozein ta phainomena, att omskriva företeelsen.
  10. Franz von Baader (1765-1841), bergsingenjör till yrket, filosof och teolog av böjelse, försökte förbinda katolsk tro och filosofi, detta sammantaget bildar utgångspunkten för en teosofisk "världsfrälsningslära". Baader var påverkad av Böhme och utövade i sin tur inflytande på Schellings filosofi. Catholic Encyclopedia , Studies relating to Franz Baader av Glenn Friesen.

Länkarna kontrollerade och korrigerade 30.9.13. Text korrigerad 15.11.18.

  • Hoppets princip, fjärde delen (850-892)
  • Hoppets princip, fjärde delen (929-968)
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan