[
892
] Och det förblev indiskt också när skeppet satte kurs västerut. Detta låg nära
till hands för irländska och nordiska sjöfarare; de hade inget östanhav under
stäven. Dessutom utgick fortfarande ett inflytande från de saligas ö, den på
alla sätt atlantiska, ännu icke indiska. Ändå ligger de saligas ö för den
medeltida sägnen i indisk belysning, det grekiska ljuset var inte
hemlighetsfullt nog på egen hand. Motsägelsen mellan den grekiska traditionen,
som förlade det förlovade landet i väster, och den bibliska, som sökte det i
öster, bröt visserligen - hur mycket den än varierade i styrka - inte ut på
detta tidiga stadium, men de saligas aldrig så atlantiska ö hade här redan ett
minst lika österländskt utseende. En av de mest livfulla medeltida havssägnerna
styr uteslutande mot denna ö: sägnen om Sankt Brendans havsfärd. Resenären
själv, Sankt Brendan, är historiskt belagd, han var abbott för ett irländskt
kloster och levde på femhundratalet. Detta var tiden för havseremiterna, det
vill säga: munkar, som flydde till ensamma öar (likt de egyptiska munkarna i
öknen), för att där leva i kontemplation. Färöarna och Shetlandsöarna upptäcktes
på detta sätt, och verkliga erfarenheter torde ligga till grund också för
Brendans legendariska havsfärd. Men ett långt frodigare inslag i sjöfärderna och
deras legend är utopisk längtan efter ett gyllene någonstans, en lyckoenklav,
som inte dragits in i syndafallet. Legenden om Navigatio St. Brendani härstammar
i sin föreliggande version från tusentalet, men är långt äldre och blev en gång
i tiden omarbetad med utgångspunkt i en predikan från åttahundratalet. Också
fortsättningsvis uppträdde den i många versioner, i sekler höll den medvetandet
om en paradisisk ö vid liv (jfr. Babcock, Legendary Islands of the Atlantic,
1922, p. 34ff.(
1
). Dess innehåll är [
893
] religiöst och äventyrligt; Brendan hör i nattens mörker en ängels stämma: Gud
har gett dig vad du söker, till och med det förlovade landet. Han bemannar en
båt, seglar västerut från Irland i femton dagar, finner ett palats med rikt
dukat bord och osynlig uppassning, seglar vidare i icke angiven riktning under
sju månader, stöter på en ö med oräkneliga fårhjordar. När manskapet vill steka
ett får över elden sjunker ön; den var ryggen på en oerhörd val, elden hade
avbrutit dess vila. Efter en lång rad nya äventyr, med en uppsjö av giftiga
fiskar och eldsprutande havsormar, djävulska fåglar och till och med ingångar
till helvetet, når Brendan långt därute i Atlanten fram till en gammal ö-eremit,
som känner vägen till den förlovade ön. Här dyker det också upp en föregångare
till Brendan, Meruoc, som redan en gång företagit den förlovade färden; han gick
så djupt in i det okända, att han kan leva »i Adams och Evas urhem«, trots
bannet alltså i det jordiska paradiset. Ännu ett tecken på att paradiset är i
faggorna är Insula uvarum, vin- och Bacchusön, på vilken sjöfararna tillbringar
fyrtio dagar, för att slutligen dessutom fylla sitt skepp med last av druvor.
Brendan når fram till den ö som utlovats honom, där lever heliga män, som väntar
på honom, i en grotta väcker han en hemlighetsfull jätte ur sin sömn: det
jordiska paradiset, hinsides Atlantens mörkerhav, har blivit tillgängligt. Efter
sju år återvänder Brendan och hans manskap av munkar över Orkaderna, medförande
berättelsen om »de heligas förlovade land«, detta vinstocks-Indien i väster
eller bortom och förbi det som är väster. Så långt om den kristna medeltidens
mest berömda havssaga, vars resultat avgjort vann tilltro under flera sekler. De
flesta hansastäder höll St Brendan högt i ära, mellan 1476 och 1523 trycktes
legenden om de fortunatae insulae Brantani och upptäckten av dem tretton gånger
i Tyskland, en amerikansk forskare, C. Selmer, har till och med förbundit namnet
Brandenburg med St. Brendanskulter. Den utopiska ön är utmärkt på de flesta
medeltida kartor, den uppträder ännu 1569 på Mercatorkartan, ja, på
femtonhundratalet avträddes den på fullt allvar av den portugisiska regeringen
till Luis [
894
] Perdigon, en äventyrare, som med lika stort allvar gjorde sig redo att erövra
den. Och ännu 1721 avgick en expedition från spanska Santa Cruz på Teneriffa,
för att finna Ila de San Borondon. Utmärkande är och förblir sammanflätningen av
denna sägen med traderat gods från en icke-kristen utopikrets, fjärran från de
saligas ö. Att det finns plagiat från den samtida arabiska folklitteraturen
överraskar visserligen inte; valen som dyker när det tänds eld på dess rygg
finns med som sjöodjur i Sindbadsagan. Men det passade ihop med hela den
klassiska boksyntheten i irländska kloster att ta upp antika havssägner av det
slag, som finns samlade hos Plutarkos och ingen annanstans. Där finns sägnerna
om de saligas ö som Saturnusön (Kronosön) i det »Kroniska hav«, vilket omger
Brittanien; dessa sägner erinrade sig Plutarkos såväl i avhandlingen »Om månens
ansikte« som i samtalet »Om oraklens nedgång«. Det har redan konstaterats att
Herakles stoder en gång i tiden kallades Saturnus stoder, alltså Kronos stoder;
Plutarkos beskriver nu, i förbindelse med Saturnus och hans gyllene tidsålder,
heliga öar i närheten av Brittanien, på vilka hjältarnas själar håller till och
framför allt en ö »där den milda luften härskar och Kronos-Saturnus, innesluten
i en djup grotta, slumrar under Briareos beskydd« (Briareos, en mäktig
hundrahövdad havsgud, var i likhet med Kronos son till Uranus). Den sovande
Saturnus återuppstår nu i Sankt Brendans havsfärd som den tidigare nämnde jätte,
vilken den helige mannen uppväcker, och »det kroniska havets underverk«
avspeglar sig också i övrigt i »ön-i-den-gyllene-tidsåldern«. Visserligen kunde
Britanniska havet i längden inte härbärgera paradisön; varmare väderstreck,
lättare att befara, avgick med segern. Så ryckte Sankt Brendans ö från
trettonhundratalet allt längre söderut, i riktning mot Kanarieöarna. Martin
Behaim förlägger på sitt berömda, 1492 ritade jordklot ön så långt mot sydväst
att den nästan kommer att ligga på Kap Verdeöarnas breddgrad: »Detta är den ö«,
säger han, »där den helige Brendan landade år 565, och som han fann vara full av
de underbaraste ting.« Alexander von Humboldt anmärker till detta [
895
] med kylig exakthet (Kritische Untersuchungen, 1852, I, s. 410), att denna
fortlöpande förskjutning av läget hos en till den grad svårfunnen ö hängde
samman med de framsteg, som handeln inom Medelhavet gjorde på sjöfartens område.
På samma gång tillkom visserligen det tabu, som hör ihop med det förlorade
paradiset, och som gör att det i Sankt Brendans legend är möjligt att beträda
bara för den helige mannen: Sankt Brendans ö blev på så sätt vandrande inte bara
i kartografiskt avseende, utan en i sig själv obestämd ö, som alltid bara skådas
på distans. Denna tro understöddes till en del av en iakttagelse på
Kanarieöarna: man inbillade sig där från tid till annan att man såg ett bergigt
land vid havshorisonten i sydväst - utan att det någonsin skulle ha besökts. Som
Humboldt konstaterar har Viera, Kanarieöarnas historieskrivare, meddelat
utförliga enskildheter om samtliga försök, som gjordes att nå den inbillade ön
mellan 1487 och 1759. Också på skilda ställen längre mot norr, på Azorerna, såg
man hägringen; Columbus uppger i sin dagbok 1492 att han kände till
berättelserna om den nästan fyrtio år före sin resa. Redan från första
ögonblicket tolkades fenomenet som Sankt Brendans ö; att den var omöjlig att nå
gjorde inte slut på tron, utan tycktes snarast bekräfta den. Till detta finns en
mera utförd pendang i Kina; som bevis för att de saligas försvinnande ö, detta
lyckoland eller gralsland som bara upplåtes för den som befunnits värdig, utgör
om inte en vandringsfabel så dock en över tid och rum utbredd arketyp.
Kinesernas géographie moralisée känner till lycksaliga öar i Chilibukten(
2
): ser man dem på avstånd liknar de moln; kommer man nära, drivs skeppet bort av
vinden; om man ändå når fram, sjunker de i havets djup; men de skeppare, som
inte var kallade att landstiga, återvänder med bruten hälsa. Lika djupsinnigt
såg man inte längre på den föregivna Sankt Brendansön under fjortonhundratalet,
men fjärrbilden hörde till, liksom sagan om ett förtrollat land, som på nytt och
på nytt visade sig över horisonten. Sagan höll i sig, medan blickarna sedan
länge hade skelat åt öster, mot [
896
] det jordiska paradisets deciderat bibliska ort. Åt öster också när det gällde
riktningen och inte bara - som i Sankt Brendans fall - den österländska tonen
och det magiska innehållet, mot det Asien, varifrån de tre vise männen kom. Och
där det som avsågs med Sankt Brendans ö inte skulle vara någon isolerad ö, utan
- enligt den lika envisa sägnen - en hel världsstat, full av frälsning. Sankt
Brendans utlovade land såg på så sätt sin glans överflyttad till den asiatiska
kontinenten, till det omedelbart iakttagbara, på helt annat sätt ouppnåeliga
jätteriket, till den så kallade prästkungen Johannes' Saturnus- och
Kristusrike.
I alla händelser föreföll det inte angeläget för vare sig köpmän eller riddare
att dra sig tillbaka till en isolerad ö. De sökte skatter och vidsträckta,
avkastande landamären, intetdera låg i Nifelheim, utan på vägen till den heliga
graven och längre bort ändå. Men i denna riktning hotades den frankiska makten
på ett farligt sätt bara ett par århundraden efter Jerusalems erövring, ett
andra korståg hade gått om intet, förberedelsen av ett tredje blev orolig och
osäker. I detta stämningsläge uppträdde kring 1165 tre hemlighetsfulla brev, som
utgavs komma från Asien, från en mäktig kristen härskare. Han kallade sig
anspråkslöst presbytern Johannes, men prisade i högtravande och skrytsam ton
makten och underverken i sin stat, som var jordens största. Hans rike sträckte
sig enligt breven, i öster »till solens uppgång«, i väster »till Babels torn«.
Här verkade det träda fram en väldig bundsförvant mot saracenerna, en gudasänd
andra front i öster. Breven var adresserade till påven Alexander III, kejsaren
Fredrik Barbarossa och den bysantinske kejsaren Manuel; de bägge kejsarna verkar
ha misstrott budskapet, påven gjorde det i något mindre grad, ty han besvarade
det, om än efter långt dröjsmål. Han sände sin livläkare Philippus, en god
Orientkännare, som särskild emissarie till prästkungen Johannes, härskaren över
Indien, härskaren över ett rike, som, med budskapets ord, omslöt det jordiska
paradiset; en beskickning avgick till en fantom. Det påvliga svarets text är
bevarad, daterat Venedig, 27 september 1177, tolv år efter mottagandet av det
indiska budskapet; av fördröjningen kan man dra slutsatsen att påvens till att
börja med svagare tilltro till prästkonungen själv hade vuxit med det saracenska
[
897
] hotet. För folket var prästkonungen Johannes verklig redan långt dessförinnan;
hans brev fick stor spridning i avskrifter, det blev översatt till franska,
tyska, också hebreiska, Europa böjde sig inför det nya hoppet Asien. Det påvliga
svaret var adresserat: »Carissimo in Christo filio illustri et magnifico Indorum
regi, sacerdotum sanctissimo«; överbringaren av brevet, Philippus, kunde i alla
händelser inte ens rapportera, att underriket var omöjligt att finna, ty han
återvände inte till Rom, expeditionen är spårlöst försvunnen. Härvid var brevet
från den föregivne prästkonungen, vad innehållet beträffar, alltigenom aktuellt
i tonen; det spekulerade som nämnts inte bara i det militära intresset för ett
tredje korståg, utan också i de cirkulerande fablerna och önskebilderna om
östern, alltså i medeltidens egentliga geografiska utopi. Om Sankt
Brendans-sägnen hade hållit sig till de saligas ö, förlagd någonstans i väster,
så höll sig det nya budskapet till Alexandersagan och den ortodoxa
östorienteringen för det jordiska paradiset, den riktning som slagit igenom
under högmedeltiden. Det förfalskade brevet innehöll ingenting, som inte redan
var känt från antika, orientaliska, medeltida Indienbilder, men det
sammanfattade dem på ett komplett och lockande sätt. Indien var för medeltiden
ett mycket omfattande begrepp, som sträckte sig till Tonkinbukten (detta redan
hos Plinius) och tidvis inbegrep också Ostafrika med Etiopien. Marco Polo kallar
också en persisk furste konung av Indien. Men Indien visade sig dessutom vara
ett i högsta grad hemlighetsfullt begrepp, hemorten för obeskrivliga geografiska
underverk; ur naturen själv tycktes det banala vara hämtat där, från naturens
klocka alla spärrhjul. Omöjliga ting, både av groteskt och utopiskt slag,
föreföll höra till verkligheten, som i de medeltida gobelängernas skildring av
förtrollade skogar med enhörningar. Bortom Indus föreställde man sig berg, vars
stenar var smaragder och vars damm var mysk, och man förlade dem dit; träd bar
gröna fåglar som frukt, andra i sin tur människohuvuden, som skrattade och grät.
På elvahundratalet cirkulerade ett manuskript, tillskrivet den helige
Hieronymos, om kostbara stenar, deras läkeegenskaper och andra egenskaper av
underbart slag, [
898
] och denna bok inleds betecknande nog med beskrivningen av en Indienresa, ned
genom Röda havet (vars farlighet här företrädde Atlantens fasor) och fram till
det fantastiska landet, som låg en hel årsresa bort. Till hemlandet för
karbunkeln, för de av gripar bevakade guldbergen, de stora, människoätande
myrorna, som gräver guld om natten, träden, som växer i havet, kopparregnet (jfr
Thorndike, A History of Magic and Experimental Science II, 1929, s. 238 ff.).
Huvudkällan till Indienfablerna var hela tiden, som nämnts, den översättning och
bearbetning, som Pseudo-Kallisthenes antika Alexanderroman undergick på
medeltiden; och dess uppgifter relaterade sig på intet sätt, som fallet var i
artonhundratalets Indien-renässans, till Buddha och askesen, utan omvänt till
världs- och guda-kvantumets oerhörda händelser och extaser, som det finns så
mycket av i den hinduiska legenden. Allt detta hade anslutits till
Alexandersägnen, ett verk som vid denna tid var helt apart, låg långt utanför
världens gamla, vanda spår. Brevet från prästkungen själv hade sin förmodade
täckning i »Nativitas et victoria Alexandri Magni« av presbytern Leo, omkring
950, framför allt i ett brev som uppgavs vara skrivet av Alexander till
Aristoteles (jfr Kleine Texte zum Alexanderroman, utgivna av Pfister, 1910, s.
21ff.), där Ramas underbara förvandlingar överallt blir makedonisk vardag. Leo
anförde Alexanders luftfärd, hans färd ned i havsdjupet, berättelsen om de
profeterande träden i Indien förs vidare, och den om ett månträd med grekiskt
språk, ett solträd med indiskt; - fantasier av detta slag grupperades kring
kungens tåg till Orienten. Mycket av detta klingar med i prästkonungens brev,
kommer igen på nytt, som en den geografiska sagans och icke-vardagens
drömarsenal. Det berättas om människor, som besvärjer, sadlar och betslar
luftdrakar och rider bort i fjärran på deras ryggar; man lovprisar underbara
stenar med förmågan att allt efter behov värma upp och kyla ned och på natten
belysa alla föremål inom fem mils avstånd, stenar, som förvandlar ej vigt vatten
till mjölk eller vin, stenar, som får fiskar att ansamlas, tämjer vilda djur,
antänder väldiga bränder, släcker dem. Men prästen Johannes brev (texten bevarad
i det [
899
] exemplar, som riktade sig till kejsaren Manuel) lägger till fullständigt
obegripliga underväsen på ett sätt, som stegrar både galenskap och lockelse:
»Jag, presbytern Johannes, härskarnas härskare, överträffar alla som vandrar
under himlen ifråga om dygd, rikedom och makt: Sjuttiotvå kungar betalar tribut
till Oss... i de tre Indierna härskar Vår magnificens, och Våra länder sträcker
sig hinsides Indien, där den helige aposteln Thomas kropp vilar... Vårt land är
hem och vistelseort för elefanterna, dromedarerna, kamelerna, Meta collinarum
(!), Cametemnus (!), Tinserete (!), pantrarna, skogsåsnorna, de vita och röda
lejonen, de vita björnarna, vita merulerna(
3
), cikadorna, de stumma griparna, tigrarna, lamierna, hyenorna, vilda hästarna,
vilda åsnorna, vilda oxarna och vilda människorna, de behornade människorna och
de enögda, människorna med ögon fram och bak, kentaurerna, faunerna, satyrerna,
pygméerna, till detta för de fyrtio alnar höga giganterna, cykloperna och
kvinnorna av samma slag, samt för den fågel, som heter Fenix« (Oppert, Der
Priesterkönig Johannes in Geschichte und Sage, 1864, s. 36ff.). Här har hela
beståndet av underverk i de medeltida djur- och mineralböckerna lokaliserats
till Johannesrikets Indien, till och med den höga Nordens vita björnar, som man
fick höra talas om i Europa först på tusentalet; den vita elefanten däremot, som
verkligen förekommer i Indien, saknas. På en och samma gång skrävlande och
overklig är beskrivningen av det kejserliga palatset: »Dess grund och murar
utgörs av ädelstenar, murbruket är det bästa, renaste guld. Dess himmel eller
tak består av de klaraste safirer, här och där uppblandade med glänsande
topaser... Vid den kejserliga taffeln äter dagligen trettiotusen människor,
bordet är av smaragd, fyra ametistpelare bär upp det... Palatsets dörr är av
kristall, belagd med guld, denna port vetter mot öster, är etthundratrettio
alnar hög och öppnas och stängs av sig själv, när Hans höghet beger sig till
palatset.« I mängden av oupphörliga superlativer och kuriositeter finns vidare
sjöar av sand, där de märkvärdigaste fiskar lever, floder av ädelsten, kläder av
salamanderskinn, som renas med eld, Apsidios-örten som fördriver orena andar, så
att det inte finns en enda besatt i landet. [
900
] Men framför allt också - en seriös ljusglimt i all plump fabelglans - rymmer
riket vare sig fattigdom eller förbrytelser. Visserligen hänger i närheten av
slottsplatsen en trollspegel, som avslöjar alla komplotter i provinserna och
angränsande länder. Och visserligen talas det om ett slags fattigpalats, byggt
av Johannes fader, där varje hungrig, som går över tröskeln, med en gång känner
sig mätt, som om han intagit den yppigaste måltid. Men genom dessa koncessioner
och smärtlindringar upphör det östliga prästriket inte att vara en brännpunkt
för nästan samtliga medicinska, sociala och tekniska utopier under medeltiden.
Och det utgör denna enhet just för att alla önskebilders geografiska önskebild
spekulerade i medeltidens människor och genom alla groteskerier på ett
vidskepligt-bevekande, hoppfullt-överhoppfullt sätt gav dem något att blicka
fram emot: det jordiska paradiset. På Johannisrikets högsta berg springer det
upp en källa, som skänker ungdom för trehundra år framåt; men paradisfloden
Pison, som finns omnämnd i Genesis, flyter mäktig genom huvudstaden med guld och
onyx. Ja, den är till den grad ett påtagligt stycke icke-fallen, fortfarande
helig natur, att den upphör att rinna och lägger sig till ro på vilodagen. Med
dylika underrättelser trängde alltså genom brevets förmedling fjärran under av
närmast himmelsk art fram till det beträngda Europa, präglat av oro och social
försämring. Fram till de länder, som sett korstågskatastroferna, Bernhard av
Clairvaux's botpredikan, Joakim av Floris kiliastiska kättarpredikan,
albigenserkrigens upptakt. Men hur stor tjuskraften hos denna géographie
utopisée än må ha varit, lika enkelt och torrt är det faktum, som den åberopar
sig på. Det fanns i själva verket en kristen furste i Asien, inte med gyllene
palats, men med duktigt krigsfolk och en kort period av makt. Yeliutashi,
nestoriansk(
4
) kristen, hövding över den turkiska kerait-stammen, som redan hade underkuvat
Västturkestan, tilldelade år 1141 den muhammedanske persersultanen Sandshar ett
förintande nederlag vid Samarkand. Redan två år senare dog segraren, hans rike
föll samman och övermannades av mongolerna, som förut hade skänkt honom tribut;
det var en av de övergående krigiska, feodala storbildningar, av vilka den
centralasiatiska stäppregionen rymde en lång följd under medeltiden. [
901
] Denna korta episod levererade emellertid urbilden för sägnen om prästkonungen
Johannes, en sägen som rentav, vilket är värt att notera i detta fall, redan
fanns skisserad före de tre breven. Kunskapen om det muhammedanska nederlaget
trängde västerut, historieskrivaren Otto från Freising fick år 1145 kännedom om
det genom en syrisk biskop, redan i detta första återgivande blev den
nestorianske turkhövdingen en efterföljare till de heliga tre kungarna, till den
Sankt Georg, som slog islam. Det tillkom oklara föreställningar om mongolisk
teokrati, förmedlade genom resande köpmän; så uppstod slutligen den
militärt-geografiska utopin om prästkonungen Johannes, vid samma tid som dess
urbild, den strålande och hett efterlängtade, redan var död. Därmed har det
yttre upphovet till denna sägen blivit transparent; - som betydligt dunklare
framstår däremot
ändamålet, det sakliga upphov,
som låg bakom brevens iögonfallande mystifikation. Författaren är helt okänd,
och om det sociala uppdrag, som kan ha legat bakom förfalskningen, i den mån
det överhuvud förelåg något sådant, finns det nätt och jämt grundade
antaganden. En fransk historiker, de la Roncière (La découverte de l'Afrique au
moyen âge, 1929), deklarerar visserligen, att brevet skall vara »en
förfalskning, utförd av biskopen Christian av Mainz mellan 1165 och 1177, och
till grund för den låg legenden om Alexander den store«; men det saknas
material som underbygger denna hypotes. Nästan lika litet vet man om syftet med
mystifikationen, trots en mycket intressant tolkning av Olschki att den skulle
gå ut på
politisk
utopi (Der Brief des Presbyters Johannes, Hist. Zeitschrift, Bd. 144 [1931], s.
1). Enligt denna var det geografiskt-fabulösa höljet bara kringverk, spännande
och lättillgängligt, inget annat än frestelse och rekommendation. Bakom det
dolde sig en politisk avsikt: för Friedrich Barbarossas marterade Europa skulle
det uppvisas en idealmålning av motsatt slag, en bild av det trygga och
fridfulla liv, som många folk levde under en teokratisk regering, vilken
skapade och vidmakthöll en permanent materiell och moralisk välfärd. Här ligger
skälet till uppbullandet av humana drag vid sidan av det tomma skrytet:
privategendomens avskaffande, riket utan tvedräkt och krig, toleransen gentemot
de talrika icke-kristna (med [
902
] betecknande undantag för muhammedanerna) inom ett rike, som styrdes av en
kristen präst. Och här är skälet till den anspråkslösa beteckningen presbyter på
överhuvudet för en så enorm stat (i förening med angrepp på förgudandet av den
bysantinska kejsarvärdigheten). Johannes brev skulle enligt detta med tanke på
sin exotiska kolorit vara en fint av samma slag som Montesquieus »Lettres
persanes« (som visserligen var ställda från fingerade perser i Österlandet till
Västerlandet); dess idéinnehåll däremot skulle möjligtvis komma från
omgivningarna till Bernhard av Clairvaux och hans reforminriktade
cisterciensorden. Mycket talar för denna tolkning, den skulle tillhandahålla
ändamål och relief åt en annars obegriplig auktoritet; visserligen är det inte
klart vilket utopiskt värde tolerans hade kunnat stå för bland de puritanska
cistercienserna. I Bernhard av Clairvaux's testamente, skriften »De
consideratione«, finns visserligen gott om krav på att prästerna skall leva ett
anspråkslöst liv, men så mycket mer främmande för trosivraren och kättardomaren,
dialektikern Abelards(
5
) fiende (han bringade denne på fall just på grund av hans jämförande
konfrontationer av läromeningar och auktoriteter), var alla former för tolerans.
Toleransen finns snarast i kättarlägret i Sydfrankrike, bland katarerna, kanske
också bland tempelriddarna, således bland kristna eller halvkristna under
arabiskt inflytande. I detta läger vann i alla händelser något av den
tvivlande-toleranta uppfattning insteg, som var utbredd hos de samtida arabiska
filosoferna (Ibn Tofail, Averroës), och som blickar emot oss i den orientaliska
parabeln om de tre ringarna, som vid denna tid gjorde sitt första varv i
Västerlandet. Och det var bara de kristna kättarna, som kunde bjuda på en
spirande religiös tolerans av detta slag, samma tolerans som brevet i själva
verket är fullt av, man kan inte undgå att notera det. Därför torde det snarare
dölja sig motståndare till Bernhard och påvedömet bakom den fingerade
prästkonungen, exempelvis Arnold av Brescia eller, eftersom han hängdes tio år
innan breven uppträdde, de överlevande lärjungar, som stod under inflytande av
hans kättarförkunnelse och profetia. I alla händelser utgick inte något bekant
politiskt inflytande från brevet, utan enbart ett geografiskt-utopiskt. Det
sociala prästriket är inte hågkommet i någon efterföljande politisk utopi, men
det så kallade exotiska kringverket fortsatte att utöva verkan: budskapet [
903
] gjorde sig enbart, men eftertryckligt gällande i Eldorado-Eden-fantasin.
Köpmän, äventyrare, missionärer tog från och med nu och för sekler framåt itu
med att söka efter riket, ingen mindre än Marco Polo gjorde det påstådda undret
i öster till ett av målen för sin resa, på sitt sätt förde han så Philippus'
mission vidare. När den föregivne prästkonungen för länge sedan måste ha varit
död, försåvitt han inte levde vidare med hjälp av ungdomskällan i sitt rike,
fabulerades det kring hans efterföljd, omkring år 1221 exempelvis över en
prästkonung David, föregiven sonson till Johannes. Först på trettonhundratalet
förflyttade geograferna underriket från Asien till Etiopien, men tron förblev
levande och var det fortfarande när Kongo hade upptäckts 1485; ty nu förmodade
man sig ha landet med paradisfloden Pison där. Den oerhörda tänjbarheten hos
begreppet Indien, som fick det att gälla för alla upptänkliga underländer i den
medeltida geografin, möjliggjorde också att Johannesriket förlades till Kongo.
Portugiserna sökte rentav detta rike vid Afrikas västkust, till och med Vasco da
Gama satte segel åt detta håll, seglade runt Godahoppsudden, upptäckte till
sjöss visserligen inte presbytern men det verkliga Ostindien. Samtidigt begynte
Johanneslegenden att förblekna, det hade följt för många misslyckanden i dess
spår, framför allt blev sakens feodalt-teologiska utstyrsel främmande för det
gryende borgerskapet. Spott och spe grep omkring sig, exempelvis i »Don
Quijote«, där prästen Johannes land, »som vare sig beskrivits av Ptolemaios
eller skådats av Marco Polo«, fogas till och jämställs med dumheterna i
riddarromanerna. Likaså vann västriktningen, som sedan Sankt Brendans dagar ändå
inte helt glömts bort, alltmer insteg i förståndet, inte bara i fantasin, sedan
ostvägen avspärrats genom turkarnas mellankomst. Allt pekade mot en syntes
mellan hesperidisk riktning och östligt paradis, som underlättades just genom
jordens klotform. Columbus förenade på så sätt den från antiken traderade
västdrömmen med östdrömmen från korstågstiden. I fortsättningen är det på nytt
enbart Atlanten som leder till »solens uppgång«, det håll där Indien verkligen
skall ta vid, det stycke jordiska paradis, som Columbus fortfarande avgjort tror
på.
[
904
] Också av en slump har mången kust upptäckts, ofta utan att det fått följder.
En besättning, som landade, eller snarare strandade, efter att ha drivits ur
kurs, fann sällan vägen tillbaka. Också när grönländaren Eriksson kring år 1000
oavsiktligt nådde Amerikas kust, förblev allt vid det episodiska. Elva gånger
har samma kust upptäckts före Columbus, en gång rentav med Ostasien som
utgångspunkt, men eftersom allt detta var slumpens skördar, kom inget av det att
stå sig. Det måste finnas ett uppdrag och en plan bakom avresan, det nya landet
måste vara ett mål. Visserligen har målet inte alltid varit så omfattande eller
överspänt som i Columbus fall, den djärvaste resenär och den djärvaste drömmare
förenade i en person. Fenicierna sökte bara marknader, inte underverk, Pytheas
kringseglade Brittanien som forskare, inte som sagohjälte. Kartagern Hanno, som
omkring 525 f. Kr. seglade runt Västafrikas kust ända ned till Senegal, ja, som
nådde in i Guineabukten fram till det så kallade Gudaberget i dagens Kamerun,
har avfattat sin bevarade redogörelse som militär, inte som mystiker. Magellan
hade bara »el passo« i hågen, passagen genom Amerika till Stilla havet; hela
kontinenten från norr till söder blev den gången avkänd under sökandet efter
denna. Och trots sin vilda seghet, trots oförvägenheten i den första
världsomseglingen, som genomfördes av honom, var också Magellan mer äventyrare
än drömmare; han behövde inte skjuta över sitt mål för att träffa det. Och på
det hela taget: om turkarna inte hade lagt hinder för landpassagerna till
Indien, om den spanska feodal- och lyxekonomin inte hade behövt guld för att
förbättra sin ständigt negativa handelsbalans, framför allt i förhållande till
Orienten, och om de utblottade hidalgos, som längre fram så hastigt förvandlades
till vita mordänglar, inte hade drivit på för att i Eden primärt se det
Eldorado, som över en natt gör en rik, så så skulle hela paradissökandet inte ha
fått ett enda skepp till sitt förfogande, och Columbus skulle inte bara ha
hållits för Jean de la lune (
6
) av sina vedersakare, utan också förblivit det i historiskt avseende. Allt
detta är sant, och ändå kom det inte ens hos Magellan att motverka en besatthet,
som i långt högre grad härrör från riddarromanen än från det betydligt senare,
först under holländsk-engelsk egid utvecklade entreprenörinitiativet. [
905
] Denna besatthet gjorde handlandet ännu mer fanatiskt gentemot all
klentrogenhet, mot redarnas i första hand, och på nästa steg - inte bara i
Columbus' fall utan också när det gällde Magellan - mot befälhavarna på
följeskeppen och mot det egna manskapet. Lika säkert som det är att också en
homo religiosus som Columbus utan det ekonomiska uppdraget aldrig skulle ha
kunnat finna ett skepp, som förde honom till sitt Eden, lika säkert skulle detta
uppdrag inte ha gått att genomföra utan resenärens mystiska målbesatthet. Hos
honom sammanstrålade bägge aspekterna: Eldorado i Eden, Eden i Eldorado på ett
unikt sätt, som aldrig tillförne eller efteråt; och Columbus, som den
utopiskt-religiöse drömmare han var, tillhandahöll modet åt Columbus amiralen.
Den vind, som drev hans karaveller genom Atlantskräcken till det föreställda
Eden, blåste inte bara över mot utopier, den sögs åt deras håll. Ålderdomens
aningar om en annan kontinent skulle
utan ett nytt ekonomiskt motiv, men också utan Eden som pådrivande kraft
ha förblivit litteratur på samma sätt som under hela den föregående tiden.
Columbus lovordade Senecas antydan, att oceanens bälte en gång skulle ha
brustit, och att Thule inte längre skulle vara den yttersta världsdelen, liksom
Plutarkos anmärkning att månen, om den är en spegel till jorden, med sina mörka
partier tyder på en ännu oupptäckt kontinent; men också dessa berättelser,
förstärkta i sin auktoritet av renässansen, skulle inte ha räckt till för att
övervinna Atlantskräcken, skulle inte ha uppmuntrat till färden in i det
fruktade Intet. Tron på det jordiska paradiset, den och inget annat, var det
som slutligen eggade Columbus att våga västresan med medvetande och plan, det
som till slut kom att uppfylla Senecas profetia. Och intresset, det feodala
kolonisationsintresset, kolliderade på denna punkt inte med idén; den senare,
som sträckte sig från Seneca till Dante, ställde tvärtom fantasins tapperhet
till intressets förfogande. Varvid det måste tilläggas, att den renässans i
vilken Columbus levde, inte bara var den tid då man upptäckte antiken på nytt,
utan att den också, som alla brytningstider i samhället, innebar en ny
kulmination för kiliasmen. Den uppfylldes rentav långt mer genuint av denna än
av den antika återfödelsen; advent är det politiskt-religiösa ljus som strålar
kring den mångfacetterade sinnesrörelsen från Rienzo till Petrarca, från Münzer
till Grünewald, till och med Dürer, och advent är det maritima medium som omger
Columbus. Jordens horisont utvidgades i omätlig grad med upptäcktsfärderna, [
906
] men den borde också, med närmandet till skapelsens ost- eller solpunkt lyftas
närmare himlen, möjliggöra jordiska upptäckter närmare denna. Amiralen
demonstrerade på denna punkt, som framgått, i övermått det positivisten Mach
senare, post festum, kallade »föreställningslivets vildvuxenhet«; man kan inte
säga annat än att han kom rätt långt på den vägen. Columbus trodde fastare än
någon människa gjort på det jordiska paradiset, på jordens i fysiskt och
metafysiskt avseende högsta ort; sin kust hade det vid hans Atlanthav.
Detta ensamt gav kraften att bryta det förtalade Västerhavets förbannelse.
Columbus stötte på tångmassor, men inte mörker, inte heller någon varnande
bildstod. Däremot spelade fåglar en anmärkningsvärd roll: amiralen föll av mot
sydväst från sin inledande västliga kurs, eftersom en flock papegojor flög i den
riktningen för att, som han kunde förmoda, söka nattkvist på något närliggande
fastland. Aldrig, sade Humboldt, har ett fågelsträck fått viktigare följder; ty
med den inledande kursen, i höjd med Kanarieöarnas breddgrad, skulle amiralen ha
kommit fram till Florida. I stället för den förvirrande övärlden skulle han
genast ha berört världsdelens breda bringa, och norra halvan skulle ha befolkats
av spanjorer. Som bekant trodde sig Columbus intill sin död ha nått Indien, med
invånarna försökte han kommunicera helt och hållet österländskt med hjälp av en
medförd arabisk tolk, och ännu tre år före sin död skrev han att man från Kuba,
såsom en del av det indiska fastlandet, skulle kunna ta sig till Spanien utan
att behöva korsa hav. Och ändå har mannen som hyste denna villfarelse, en
villfarelse, som är nära förbunden med tron på det jordiska paradiset,
fördubblat skapelsens verk. Den nya världen var för Columbus den äldsta, den låg
välbehållen i det inre av Ostasien, och när man närmade sig den måste den första
skapelsens vår bryta in på nytt, utan allt det onda, som råder i den övriga
världen sedan syndafallet. Ingen såg därför fram mot tecken och underverk med
större förväntan än Columbus, han hallucinerade näktergalssång i Haitis skogar,
så förklarad »som de första människorna måste ha hört den och som den återkommer
först för de saliga«, han tyckte sig vädra paradisluft i trakten av
Orinocomynningen, [
907
] och innanför Orinocodeltat paradiset självt. Allt detta mitt i den mest exakta
iakttagelse, mästerlig positionsangivelse med astrolabiets(
7
) hjälp, fastställandet av en ekvatoriell strömning, liksom märkvärdiga
relationer mellan längdgrad och klimat. Men det berömda brevet från Haiti till
den spanske monarken i oktober 1498 innehåller följande passage om Orinoco (jfr
C. Jane, Selected Documents, Illustrating the Four Voyages of Columbus, II,
1933, p. 7 f.): »Jag säger, att denna flod, om den inte kommer från paradiset, i
alla fall kommer från ett vidsträckt, hittills obekant land i söder. Men jag är
långt mer övertygad om, att det jordiska paradiset ligger där, och jag åberopar
mig på de bevis och auktoriteter, som finns angivna ovan.« Bevisen gick ut på
att Columbus trodde sig ha nått den ursprungliga ostpunkt, där den första
soluppgången ägde rum efter skapelsen. Denna punkt utgjorde emellertid på samma
gång jordens spets, »apex terrae«, ett mystiskt begrepp som var besläktat med
»apex mentis«, där den icke fallna delen av människans själ enligt
skolastikernas mening har beröring med Gud i höjden. Columbus skrev i själva
verket till de spanska monarkerna från en punkt, där jordklotet tillspetsades
vid den uppnådda ostpunkten, till följd härav befann den sig närmare himlen, »ty
denna upphöjning gör sig gällande bara p¤aringâ den
förnämsta del av jorden,
från vilken den första ljusstrålen utgick i skapelseögonblicket, nämligen den
första öst-punkten. Där ligger det jordiska paradiset, från vilket de stora
floderna flyter ut, inte ett berg med branta och avvisande sidor, utan en
upphöjning på jordytan (el colmo ò pezon de la pera), mot vilken havsytan redan
på stort avstånd långsamt höjer sig«. Humboldt gör till detta anmärkningen
(Kritische Untersuchungen II, 1852, s. 44, anm.): »Det är möjligt, att Columbus
har velat anspela på en systematisk idé hos de arabiska geograferna, en passage
hos Albufeda, i vilken denne säger att landet Lanka (Ceylon), där jordens krön
eller Aryn befinner sig, skall ligga under ekvatorn mitt emellan jordens
västliga och östliga gräns.« Men inte bara den mystiska jordhöjdens analogi med
det mystiska apex mentis, utan också den egentliga Olymposbilden av paradiset
är långt äldre, har sitt [
908
] för Columbus legitima ursprung i Bibeln själv. Edens lustgård hade av
jahvister sökts kring de bägge floderna Eufrat och Hidekels (Tigris) övre lopp,
det vill säga i det högland som avgränsar Mesopotamien norrut (jfr Gunkel,
Schöpfung und Chaos, 1895, s. 112). Att dessa berg hölls för att vara jordens
högsta vet vi från syndaflodsmyten och dess Ararat; påminnelser om det finns i
Jesaja 14: 14 och i Hesekiel 28: 13 ff.: »Herrens lustgård« är identisk med
»Skapelseberget«, med »Guds heliga berg«. Också hos Dante uppträder paradiset ju
som gudsberg högt över det jordiska, och inte bara Bibeln vittnar om detta,
också höjdkulten i alla uraniska religioner på jorden, framför allt och längst
drivet i Babylon, med den urgamla bilden av himmelsberget. Den arabiska
geografin återbördade bilden av det heligt-fantasmagoriskt, som ett slags
gudaalp upptornande himmelsberget till jorden och förband det med en »jordens
topp«, helt i stil med den moriska arkitekturen, men det var Columbus som
återgav det bibelglansen, lustgårdens prakt. Så blev denna jordiska höjd för
Columbus till »indicio del parayso terrenal« och förflyttades från den arabiska
geografins Ceylon till Orinocodeltat - som förmodades ligga nära Ceylon -, eller
egentligen bortom detta, till det obeträdbara som uppnåtts, där jorden i form av
Eden går över i azurkupolen. Amiralens brev till Ferdinand och Isabella avslutas
därför fullständigt ohöljt med teologisk hänvisning till »de länder, vilka jag
nyligen upptäckt och om vilka jag i mitt hjärta är fullständigt övertygad, att
de utgör det jordiska paradiset (en que tengo assentado en el ánima que allé es
el parayso terrenal)«. Ja, amiralen går på ett överaskande sätt ännu längre,
exempelvis i en skrivelse till Doña Juana de la Torre, likaså från den tredje
resan; överstegringen av detta brev blir apokalyptisk. Brevet härrör från ett
ögonblick, där nedslagenhet och exaltation uppträder i en sällsamt blandning:
»Jag har tjänat på ett sätt, som aldrig hörts och aldrig skådats. Ett sändebud
från
den nya himmel och nya jord,
som Herren har skapat, som Johannes skriver om i Apokalypsen, efter att ha
talat om den genom Jesajas mun, detta gjorde han mig till och visade mig hur
jag skulle färdas.« Dessutom [
909
] överkompenserade Columbus med denna oerhörda trumf eller triumf den växande
och alltmer farliga fiendskap, som kom honom till del från hovkretsen. Ty
Columbus motståndare tyckte sig få sin ursprungliga skepticism bekräftad när det
inte kom annat ut av den stora Indien- och Kinafärden än upptäckten av ett par
öar och en obekant ras av vildar; dylikt täckte inte kostnaderna för resan. Av
detta förhållande kom sig förmodligen den väldiga överdriften av den nya himlen
och den nya jorden, som också teologiskt sett var ohållbar; ty dessa under visar
sig, om man skall hålla sig till Johannes uppenbarelse, inte på höjden av en
upptäckt, utan ovanför den avgrund som en världsundergång utgör. Men en primär
och ständig följeslagare till Columbus är tron på ett Eden som låter sig
uppletas, och slutligen har hittats; nu befann det sig i ett kristet rike. Och
med tanke på de skatter, som det skulle komma att inbringa i framtiden ur den
guldförande floden Pison, som rinner ut vid paradisets gräns, borde det enligt
amiralens vilja utrustas ett sista korståg för att erövra det jordiska
Jerusalem. Sedan skulle Eden och Kanaan, livets träd och berget Sion tillsammans
ha legat på kristenhetens höjd. Att Eden i stället senare visade sig vara
Antillerna, att det inte var vita gudar som sedan trängde in i den bakomliggande
kontinenten utan förbrytare som Cortez och Pizarro, att det jordiska paradiset i
sin helhet inte är faktum, utan problem för hoppet, och latens: detta berövar
inte den intention Columbus följde dess kraft och värdighet.
Mer kött på benen har en enklare resedröm, den som riktar sig söderut. Den är
flyttfågelsaktig, har sitt ursprung på de kallare breddgraderna, riktar sig mot
solen. Också östern tänktes alltid ligga på den mest gynnsamma breddgraden, som
ett övermått av middag, sommar. Och ju längre åt söder man kom, desto mer oanat
tycktes italiensk, arabisk glans tillväxa i styrka. Tropikernas klimatiska kval
var visserligen kända, men de verkade inte avskräckande; ty avståndet eller det
kortvariga, häpnande besöket bidrog till att mildra dem. Däremot kände man inte
till, att kylan åter tilltar också på södra halvklotet, [
910
] det förblev okänt åtminstone tills Magellan hade trängt fram till trakten av
det stormiga och iskalla Kap Horn i söder. Ändå kvarstod den i människans natur
så djupt inpräglade dragningen till mer värme och ljus, denna dragning åt ett så
att säga profant Eden, som inte kräver att man tror på det. Härvid saknades inte
ens den pådrivande-magiska tillsatsen helt: i södern, där våren kommer tidigare,
och varifrån sommaren drar vidare, antog man
livets källa
vara belägen. Betecknande för detta är den riktning i vilken just en av
Columbus styrmän, Ponce de León, sökte denna mytiska livskälla. Nämligen inte i
ett jordiskt paradis ostpunkt, utan helt enkelt i de tropiker där han befann
sig; och en indiansk sägen räckte för att han skulle vänta sig att finna
ungdomsvattnet i Florida. Och hur nära denna källa i traditionen än förknippas
med Eden, och följaktligen sedan Alexandersägnen med Indien, så är det dock det
tropiska, inte det helgade hos detta Indien, som leder till antagandet att
livsvattnet står att finna just där. Påtagligt-profant, precis som längtan till
södern, var därför också det anseende, som detta vatten åtnjöt, så olikt det
som kom vigvattnet till del. Det flöt genom medeltidens och renässansens
galanta föreställningar, helt och hållet i södern-hoppets halkyoniska
bemärkelse. Det flöt genom den medeltida grafikens och diktningens »jardins de
plaisance«, det varslade om sin närvaro ännu i Tizians besläktade allegori, som
med orätt fått heta »Himmelsk och jordisk kärlek«. Här är det inte en ängel,
utan Cupido, som rör om i det tropiska vattnet, »egrediens de loco voluptatis«,
som kyrkan sade om detta vitala, inte kristna dop. Också detta mytiska innehåll
strömmade alltså in i
Terra australis,
långt i fjärran under ekvatorn, vid kylans antipoder. I vägen för Terra
australis själv stod visserligen den halvofficiella medeltida läran om terra
inhabitabilis, som skulle ligga söder om ekvatorn. Men genom att redan Albertus
Magnus så häftigt hade bekämpat Aristoteles och Edrisis auktoritet på denna
punkt och förnekat att södra halvklotet skulle vara helt täckt av vatten, bröt
han samtidigt på det teoretiska planet mark för fantasierna kring den sydliga
kontinenten. Och i praktiken tog slutligen Marco Polo upp dem, när han trodde
sig kunna lokalisera Terra australis. [
911
] Man föreställde sig att Java, Sumatra, de yppiga Sundaöarna låg framför
kontinenten, Indiska Oceanen framstod som ett innanhav, med sin rikaste kust i
söder. Kanske har också malajisk-kinesiska sägner bidragit till denna
lokalisering, hågkomster av det förhistoriska Gondwanaland, som hade förstörts
av eld och ligger sjunket någonstans i Indiska Oceanen - ett tropikernas Sodom
och Gomorra. I vart fall fick den gamla arketypen nu figur genom att förläggas
bakom världens rikaste öar; - man såg jättens fötter och anade det övriga.
Besvikelsen var i alla händelser stor, långt efter Marco Polo, men drömmen Terra
australis hade också bleknat avsevärt under tiden. Australien, som beträddes
först av holländarna 1606, men inte fick sitt approximativa omfång fastställt
förrän av Cook 1770, visade sig vara den mest anspråkslösa världsdelen, ett
komplex av öknar. Livets vatten, den höjdpunkt som ett solrike från den andra
sidan skulle utgöra; bäggedera försvann, Gondwanaland dukade under en andra
gång. Ändå stod en egen geografisk utopi en gång i tiden i denna sydbild, en som
rymde ett så att säga radikalt cimbrer- och teutonertåg. Och ytterst är
Söderlandet den varma tertiärtiden, utopiskt hågkommen som motvikt till
vinterlandet av flyttfågeln, ja, ödlan i människan. Sydriktningen, och det man
väntade sig finna där, är på så sätt fyllt till brädden av en livets rikedom,
som inte drog sig för att anta monstruösa drag. Utopiska fantasiresor till
Söderlandet har därför heller aldrig förlorat sitt inneboende orgiastiska drag:
Foignys »La terre australe connue«, från 1676, skildrar sydkontinentens invånare
som hermafroditer; Rétifs de la Bretonne »La decouverte australe par un homme
volant« har som mål att överlagra en orgiastisk rokoko på ett tropiskt Sodom,
beläget med sina okända synder i det okända. Utopin om sydkontinenten själv,
yppig som sådan, är empiriskt den mest fattiga på inventarier, men den slog vakt
om arketypen: animaliskt paradis.
Nästan
obegriplig till sitt innehåll verkar däremot den omvända dragningen, den som
styr mot norr. Medan sydvinden lockar och skänker löften, är kyla och mörker
hotande, manar i första hand till flykt. Vägen norrut verkar därför nästan
paradoxal, på den finns inget cimbrer- eller teutonertåg. Av samma [
912
] skäl som glaciärerna i Alperna, detta stycke Grönland mellan Donau och Po, var
de sista att bli uppsökta, för att inte säga omtyckta. Och ändå har den
mänskliga civilisationen i växande grad vandrat från söder mot norr. Dess väg
går från Nilen, Eufrat till Aten och Rom, till Frankrike, Tyskland, England,
Ryssland. Civilisationen drar inte bara från öster mot väster, utan långt oftare
från söder mot norr, och kampen med det hårda klimatet stålsatte på samma sätt
som kampen mot nedisningarna gjorde det i förhistorisk tid. Det finns alltså
ingenting som lockar att göra utfall i denna riktning, som i cimbrer- och
teutonertågen, men det sker i alla fall en kreativ utbredning, som fortfarande
inte är avslutad; dess nästkommande akt torde bli Sibiriens uppblomstring. Och
framför allt: trots mörker och kyla är Norden inte utan en säregen
dragningskraft; ekonomiskt låg råvaruintresset (tenn, pälsverk, bärnsten och
annat) till grund för den, men den har motiverats också av en utbredd
kontrastideologi utanför kommersens ram. Det finns tydliga tecken till detta
redan hos Tacitus, hos honom möter vi den första sentimentalt färgade
Nordenbilden. Ty hans »Germania« idealiserar inte bara ett naturfolk, den ger
också prov på en småskalig motsvarighet till den frusna sollängtan, en bävan
inför de kalla och väldiga skogarna, inför den »hårda himlen«. Men ett formligt
Thule frammanas först långt senare i den tyska diktningen, i Sturm und
Drang-revolten mot ett nyfeodalt-romaniserande regelväsens »onatur«. Den »vilde
Apollo« sökte stormdrivna moln i stället för middagsstundens plastik, farande
månljus, aningsfullt ruvande vidd. Sådana inslag fyllde den entusiasm för
nordliga latituder, som utlöstes genom Ossian, och det är betecknande, att
upphovet själv var en sentimental förfalskning. Inte diktaren Macpherson(
8
), utan den gamle skalden Ossians maskeraddräkt, minnande om en andra
prästkonung Johannes, var det som vid denna tid påverkade det nordliga Europa,
som ett budskap. Och inte bara som ett budskap från den norröna diktningen, utan
närmare bestämt ett budskap från
Fingalsgrottans och Hebridernas egen värld,
till vilken den fingerade diktaren tjänade som guide. Det var en värld av milda
och på samma gång vidunderliga hjältegestalter, en natur av enbart strån,
klippor, hedar, sjöar och vindar, elegiskt erinrad och sjunkande, men omgiven
av den aftonrodnad, [
913
] den storm och molndrift, som kan uppkomma bara på nordliga hedar, i havets
närhet, och budskapet löd: Thule. Herder lärde känna Ossian-utopin på ett för
sin tid kanoniskt sätt, nämligen från ett skeppsdäck och med havsutsikt,
kustutsikt: »Svävande mellan avgrund och himmel, dagligen omgiven av samma
ändlösa element och emellanåt glimtar av en ny avlägsen kust, ett nytt moln, en
fullkomlig del av världen - i nästa ögonblick den gamle skaldens sånger och dåd
i handen, själen helt uppfylld därav, på de platser, där det inträffade..., nu
passerar i fjärran de kuster, där Fingal utförde sina stordåd och Ossians sånger
sjöng sitt vemod, under just luftens rörelse, i stillhetens värld" (Utdrag ur en
brevväxling om Ossian, 1773). Det väsen, som Herder här sökte, når ända ned till
horror-romanens nivå, där det bevarats i sin mest populära form; uppåt sträcker
det sig (som Spengler har upptäckt i den sannaste sats han formulerat) långt in
i de djupa midnätter, som Faust vakar ut vid sin pulpet, och i vilka Rembrandts
färger, Beethovens toner förlorar sig. Men det sökta självt sträcker sig på ett
helt igenom objektmässigt sätt förbi dessa kulturella områden, långt in i
Nordens molnvärld, av vars ljus det illumineras, och når in i det utopiska hos
denna värld, som ett paradis utan sefir. Därför ingick och ingår det också här
äkta geografisk utopi; den ryms inte bara på en globus intellectualis, utan
håller sig också till verkliga fixpunkter i nordanhavet, till Fingalsgrottan,
Hebriderna, Island, och bygger Nifelheim med utgångspunkt från dessa. "Att
vandra över heden, omsusad av stormvindar, som för bort fädernas andar i rykande
dimmor under månens bleka sken" - denna affinitet ur Werthers lidanden,
attraktionen från det norröna uppträder så vid sidan av söderns dragningskraft
och jämbördig med denna, ja, den överträffar denna genom det ruvande draget.
Detta så mycket mer som det alltid funnits ett märkvärdigt komplement till just
detta ruvande, överhängande drag, eller fascinationen inför det norröna, ett
tillskott från helt annat väderstreck och om igen österifrån, ur utopin: - från
Indien och Orienten. Det handlar förvisso inte om yppigheten, men om den stora
sagotonen, frånvaron av hemlighet i den rena sydutopin, som får Orient och
Ossiansland att utopiskt tangera varandra. De reella förbindelserna, handel
sedan lång tid tillbaka, orientalisk och nordisk ornamentik, kristendom i Eddan,
är inte lika viktiga i den föreliggande relationen, [
914
] fastän deras verkan självklart sträcker sig in också i den egentliga Thule-
utopin.
Viktigare är, att de objektiva stämningselement, ur vilka alla dagdrömmar
skapas, kunde vandra in i den nordiska omgivningen från den orientaliska, som
om de hört dit från början. Man behöver bara peka på den omisskännliga
korrespondensen mellan slöj- och dimvärlden, mellan bibelns jullandskap och den
nordiska midvinterns, mellan apokalypsen och den gränsnära och dunkla ton i
vilken Eddan framlägger sin Götterdämmerung.
Olympen kan överhuvud taget inte föreställas utanför Medelhavets värld, men det
rökhöljda Sinai passar bra till Norden, och likaså moln- och eldstoderna.
Där ligger också skälet till att Macphersons språk till lika delar går tillbaka
på Psaltaren, Miltons bibelton och den bevarade gaeliska sångskatten. På så vis
adderas, ur den gränssituation som heter hemlighet, detta tillskott från det
beslöjade i Orienten till den ruvande stämningen i Norden: Ultima Thule passar
på ett speciellt sätt ihop med den yttersta gränsen, med världens ände. Därmed
tillgängliggörs Thules ruvande slutenhet samtidigt i själva sin gränsbetydelse:
den är, som Herder säger, »en världens öppning mot det storslagna och
upphöjda«. Den i sig själv så svårbegripliga dragningen mot Norden får genom
detta sitt klarläggande: söderns och nordens attraktioner siktar på olika sidor
hos den mänskliga naturen, å ena sidan dess midsommardag, å andra sidan dess
julafton. I sydriktningen sker en geografisk utopisering av en livets rikedom,
som visserligen känner döden, men inte lägger vikt vid vare sig den eller
motdraget till den; i nordlig riktning sker en geografisk utopisering av en
dödsfascination, som inbegriper total världsförintelse, men också vill
övervinna denna, med ett paradoxalt hemland. Thule är den
geografiskt-dialektiska utopin för en värld, som är på fallrepet och går under,
men med stormnatten och borgen varaktigt sammanflätade i en kontrastbild. Thule
i Nordanhavet är ovädrets mystik, med den tända kaminen i centrum. Hos
Herder-Ossian rördes »Harpan, den dystra, / Beklädd av morgonens grå, / Där
solen står sjungande upp, / Ur vågor med huvuden blå«. På så vis har detta slag
av geografisk utopi kommit att dröja kvar också i höga Norden, och där har den
inte saknat referenspunkter i det redan upptäckta och föreliggande.
[
915
] Ett annat hav än det vågräta lockar, nämligen det lodräta ovanför oss.
Luftrummet har visserligen varit otillgängligt under långliga tider, men till
gengäld är det genomskinligt, gömmer inte det som ligger bakom. Gör det särskilt
inte på natten, otaliga blinkande små kuster blir då synliga. Och en urgammal
önskan siktar mot att befara dessa kuster, landstiga på dem. Till dags dato har
denna önskan utan tvekan varit mer utsvävande än Columbus' önskan var, fastän
den är mindre mytisk. Ändå finns det en beröringspunkt mellan den nya arketypen
och den gamla, som gick ut på att allt gestaltade sig bättre på stjärnorna. Det,
som drar mot detta ovan, förutsätter i den sekulariserade form det kommit att få
visserligen inte ens obetingat att där finns invånare. För lockelsen ut i
världsrymden räcker det i viss mån, att människan kan tänka sig själv som
besökare på dessa fjärran himlakroppar, och att hon där kommer att träffa på, om
inte mer fullkomliga, så dock högst sällsamma ting. För detta behöver den
imaginäre resenären inte ens försättas i ett svärmiskt tillstånd, det räcker att
han medför sin kropp och sina sinnesorgan intakta upp till sådana helt ändrade
förhållanden. Allt annat, såvitt det inte har att göra med invånare eller deras
fullkomlighet, utan just en yttersta grad av sällsamhet, är inte ens
hypotetiskt, utan med sanningen överensstämande, här vidtar verkligen något i
högsta grad främmande. På månen blir himlen svart, stjärnorna lyser skarpt på
dagen, solen glöder och bombarderar och det finns inget luftskikt, som kan
mildra dess verkan. Oförmedlat vid sidan av ljuset står en fond av svartaste
skugga, allt i ljudlös ödslighet; över ringkratrar går det oerhörda jordklotet
upp, med storstäderna som ljuspunkter. På de mindre planetoiderna skulle kroppen
vara nästan viktlös, och ett hopp skulle redan föra ut den i världsrymden; på
stora, täta himlakroppar skulle den däremot ligga fjättrad av tyngdkraften,
kännas som granit. Och så dagen på den bleka Saturnus, med ringens otaliga
partiklar däruppe, och så utsikten från en av Jupiters månar mot planeten, som
uppfyller halva eller hela himlen. Allt detta existerar, och mer därtill av
oföreställbart slag, [
916
] jungfruligt land på otillgängligt-imaginärt avstånd. Och det absolut mest
vidunderliga tilldrar sig i myriaderna av fixstjärnor, på dessa den kosmiska
utvecklingens explosiva höjdpunkter och ljus. Det sällsamma utgör på så sätt
den
ena delen
av den astronomiska lockelsen, en fortsättning på den längtan efter det
»curieusa«, med vilken barocken nalkades främmande zoner. I dessa är himlen
idel fysiskt underland eller terra secreta utanför jorden, den senare just som
terra inhabitabilis. Men lockelsens
andra del,
den del där himlen ännu utövar inflytande som uppehållsorten för överjordiska
gestalter, ersätter den renodlade besynnerligheten med beboelighet, och rentav
med överskottsbetydelsen:
Mars, på dig är det bättre.
Detta bebodda, och samtidigt bättre, söktes till att börja med på månen, som i
Keplers fall. Kepler höll de kratrar, som man såg genom den nyligen uppfunna
kikaren, för jättelika städer med cirkelformiga vallar. Längre fram, när den
luft- och vattenlösa drabanten i vart fall inte tillät livsformer, utvaldes som
bekant planeten Mars i stället, och dess kanaler överträffade stadsvallarna,
också ifråga om förmodad teknisk fullkomlighet. Betingelserna för liv på Mars,
som i själva verket hade en relativ likhet med förhållandena på jorden, gick
snabbt in i det folkliga medvetandet, och stödde avgjort förmodan att planeten
var terra habitabilis. Härtill kommer den vid jämförelse med jorden tidigare
inträdda stabiliseringen av marsytan, som beror på planetens mindre massa. På
grund av detta skulle dess möjliga civilisation mycket väl kunna ha ett
»försprång« framför jorden på några miljoner år, förutsatt att tidsutsträckning
- om så bara i grova drag - är ekvivalent med utvecklingslängd. Flertalet
marsfantasier är i enlighet härmed mer civilisatoriska än kulturella, för att
inte säga messianska; därför har de inte intagit vare sig »Indiens« eller
»Amerikas« plats på planethimlen. Grannplaneten Mars reflekterar i bilderna ur
den analoga fantasikraft, som inriktar sig på den, utan omsvep tillståndet,
till och med rangen hos de på jorden vid tillfället ifråga härskande
»Amerika«-utopierna. Därför har de talrika legendariska Mars-geografierna också
mycket lättare för att uppta triviala inslag än de äldre verken om
himlajordarna. Och bland dessa äldre verk framträder efter Keplers fantastiska
och utopiska utvandring särskilt Kants geografi; från hans förkritiska period,
[
917
] det säger sig självt. Kant ville dessutom, i det spekulativa bihanget till sin
»Himlens naturhistoria och teori«, göra långt avlägsnare planeter tillgängliga
för en högt utvecklad värld. Enligt honom befinner sig de verkligt »lycksaliga
trakterna« inte, som Mars och Jorden, på medeldistans från solen, utan först på
de yttre planeternas stora avstånd. Därigenom kommer Jupiter och Saturnus i
fokus: den avtagande materietätheten i båda och det stora avståndet till solen
föreföll i filosofens ögon så att säga ligga till grund för en renare värld. Här
har vi ett omisskännligt idealiserande av Norden, med Jupiter och Saturnus som
exponenter i stället för det taciteiska »Germania«. Man kan till och med i någon
mån urskilja en avart av utopin Thule: inte åt Ossian-hållet, det vore fel att
påstå, men med en dragning mot arktiskt, överarktiskt lokaliserad Stoa. En äkta
kantsk aversion mot vekhet och sefir, mot det känslosamma, subtropiska,
pliktlösa kommer på så sätt att utvandra till sitt planetariska Över-Königsberg.
Och Kant vågar sig på analogin: »att den andliga världens fullkomlighet skall
växa och fortskrida i samma takt som materialvärlden i planeterna, från
Merkurius och hän till Saturnus eller kanske längre ändå (såvitt det finns
ytterligare planeter), efter en skala som beror på deras avstånd från solen«
(Werke, Hartenstein, I, s. 338). Den förkritiske Kant kokte härmed ihop en högst
utsvävande pendang till den newtonska formeln om tyngdkraftens avtagande med
kvadraten på avståndet; det vill säga, med minskande gravitationskraft skall
renhetens attraktion växa, i enlighet med den inbillade motsatsen mellan tyngd
och andligt ljus. Detta är alltså några av de sätt, på vilka en orbis
habitabilis tekniskt eller önske-moraliskt lät befolka den lockande
stjärnhimlen. Rymdens djup fick därmed till uppgift att förvandla ett stycke
jordiskt paradis, visserligen så att detta fortfarande var en upplyst jord, en
som på sätt och vis hade upphöjts till mästarvärdighet. Senare uttryckte Kant
själv denna återkoppling till människa och jord mycket övertygande och ändå utan
förlust av den äkta höjden i »Träume eines Geistersehers«: »När man talar om
himlen som de saligas hemvist, förlägger det allmänna medvetandet den med
förkärlek ovanför sig, långt ut i den omätliga [
918
] världsrymden. Man betänker då inte att vår jord, betraktad från dessa trakter,
likaledes framstår som en av himlens stjärnor och att inbyggarna i andra världar
med lika stor rätt skulle kunna peka åt vårt håll och säga: Se, där ligger
platsen för den eviga glädjen, en himmelsk ort som har ställts i ordning för att
en gång mottaga oss. En egendomlig villfarelse leder nämligen till, att den höga
bana, som hoppet tar, alltid är förbunden med uppstigandets begrepp, utan tanke
på att man, hur högt man än har stigit, åter måste sänka sig nedåt, för att få
fast mark under fötterna i en annan värld« (Werke, Hartenstein, II, s. 340). I
allt detta ryms tron, en tro som själv ingalunda tappar höjd, att jorden själv
skall kunna rymma det bättre på andra stjärnor, om det nu finns eller kommer att
göra det. Så att det sideriska, i utopisk mening, visserligen har sin lockelse
eller sinnebild uppe i höjden, men måste sökas och kan praktiseras härnere,
bland människor. I »det jordiska firmamentets oansenlighet«, som Paracelsus
säger med paradoxal blandning eller inblandning av firmament i jorden under våra
fötter. Om andra stjärnor är befolkade, så är de åtminstone tekniskt sett inte
avsevärt mer fullkomliga än vi; ty till dags dato har det inte landat någon så
kallad marsjätte på jorden. Huruvida jorden eventuellt kan kompletteras med en
annan värld genom kontakt med hypotetiskt bebodda, främmande planeter, hänger
helt och hållet på människorna och deras raketmotorer. De avlägsna, blinkande
ljuspunkterna fick visserligen till att börja med människorna att höja blicken,
den stjärnbeströdda himlen står för urbilden av fredlighet, upphöjdhet, klarhet,
men också på jorden är denna bild en uppgift och ett mål - hic Rhodus, hic
salta, här är valvet, stig mot höjden här.
Men hur blir det, om himlavalvet bara skulle vara beläget någonstans i
utkanterna? Om det är till den grad instuvat i ett hörn, att det inte har
någonting för att det gör sig viktigt? Columbus höll fortfarande jorden för att
vara världens mittpunkt, en människoålder senare störtades den från denna
position av Kopernikus. Därmed ryckte också människan, inte bara [
919
] hennes skådeplats, ut ur världens centrum. Inför de kosmiska dimensionerna
blir det likgiltigt, nästan löjligt hur mycket sandkornet sublimeras och lyfter
sig. Himlen välver sig över en planet, som ur astronomisk synpunkt på intet sätt
är »framhävd«, och den i sin tur roterar kring en knappt medelstor fixstjärna.
Men denna degradering hade till att börja med inte den totala karaktär, som den
kom att få längre fram, och som i nyare tid i sin tur inte blivit bestående.
Företalet till Kopernikus verk, visserligen inte författat av honom själv,
anbefallde det heliocentriska systemet bara som ett medel för underlättande av
den astronomiska kalkylen. För de framlagda hypoteserna räckte det, »si calculum
observationibus congruentem exhibeant«(
9
). Denna inskränkning tillkom på den tiden för att ta udden av kollisionen med
Bibeln, idag misstolkas den, men som fysikaliskt samvetsgrant konstaterande
förblir det - långt före Einstein, eller för den delen Mach - högst
anmärkningsvärt. Ty det som är den heliocentriska teorins astronomiska övertag
över den geocentriska, är i själva verket dess enkelhet på beräkningsområdet.
Inte mindre än elva rörelser i det ptolemaiska systemet gjordes därigenom
överflödiga, bakom de hänförande enkla omloppslagarna stod Kepler, medan Newtons
gravitationsformel lade grunden för det hela. Systemet förutsatte visserligen
ett rum i vila, där absolut rörelse, absolut translationshastighet verkligen
förekommer, entydigt bestämbara och mätbara. Men det är denna förutsättning som
fått stryka på foten: ty man kan på intet sätt påvisa en kropps rörelse i
förhållande till ett tomt, vilande rum, eller för den delen i förhållande till
en vilande eter, som skulle uppfylla rummet. Med andra ord, i överensstämmelse
med den elementära relativitetsteorin: när två iakttagare rör sig med
likformiga, men olika stora hastigheter kan var och en av de två med lika stor
rätt hävda att han befinner sig i vila i förhållande till det tomma rummet, och
det finns ingen fysikalisk mätmetod, som kan avgöra till den enes eller andres
förmån. Tillämpat på solsystemet är valet av vilande och rörlig kropp likaledes
öppet om man ser till den
kinetiska
relationen; det är först i den aktuella, speciella
kausal
-relationen som något ändrar sig. Denna rent fysikaliska insikt får alltså
ingalunda förväxlas med grundfalska [
920
] kunskapsteoretiska slutsatser av helt annat ursprung, med fysikalisk idealism,
med fiktionalism, men den kan just därför inte heller avfärdas som
fiktionalistisk i sitt
rent fysikaliska konstaterande.
Med bortfallet av det tomma, vilande rummet kan ingen rörelse förekomma i
förhållande till det, utan bara relativ rörelse av kroppar i förhållande till
varandra; i och med att fastställandet av denna rörelse beror på valet av
vilken kropp, som betraktas som vilande, så skulle jorden - om
komplikationsgraden hos de uppträdande beräkningarna inte fick saken att
framstå som outförbar - liksom förut kunna antas vara stillastående och solen
rörlig. Till detta finns visserligen så mycket mindre anledning som just
kausalförklaringen utgående från solens massa förklarar gravitationsrörelsen
och sålunda framhåller solen som
fysikalisk
medelpunkt; därför har den också metodiskt hamnat på sin rätta fysiska plats.
Kopernikus lära behåller sin giltighet, förblir den mest korrekt avbildande
också i de fall där rörelsens relativitet överhuvud taget inte tillåter ett
absolut fastställande av rörelse och vila. Men nu ett annat problem, helt och
hållet icke fysikaliskt, ett som har att göra med jordens position som
skådeplats för den mänskliga historien:
Är astronomin på egen hand det
hela
och
den totala saken själv?
Finns det, när jorden och solen nu i alla fall är varandras relativa
bestämningar, den ena som drabant, den andra som vilande referenspunkt, inte
någon annan, liksom förut absolut »referenspunkt«? Så att människans jord ändå
förblir i »mitten«, förblir central, utgående från annat än astronomiska
sammanhang och med hänsyn tagen till den roll, som jorden ju spelar inte bara i
himmelsmekaniken. I själva verket är det viktigt, att en sådan alternativ
»referenspunkt« aldrig har upphört att finnas till, trots den omtolkning
Kopernikus utsatte urverket för. Den ligger heller inte på något sätt utanför
vetenskapens ram, bara utanför den ram som ges av den totaliserade, men i denna
funktion ändå ohållbara, gamla mekaniken. Alltså: ett annat referenssystem än
det mekaniskt-totala, ett som handlar om det
mänskligas viktighet,
har i denna relation avgjort inte befriat vår planet från dess position i
»mitten«. Med andra ord: eftersom rörelsens relativitet är ställd utom tvivel,
har ett humant och [
921
] gammalkristet referenssystem visserligen ingen rätt att lägga sig i de
astronomiska beräkningarna och den heliocentriska förenklingen av dem, men väl
sin egen metodiska rätt att i de
sammanhang som handlar om människans viktighet
hålla fast vid denna jord och ordna världen kring det som sker och kan ske på
jorden. Det och inget annat kvarstår här som human rest från det »ptolemaiska«
i Bibeln och också Augustinus: med sitt civitas Dei, som banar sig väg och
utkämpar den utopiska kampen på jorden, inte på solen. Den bibliska ordningen
utger sig för att vara relativitetsfri, ty den sysselsätter sig inte med
mekaniska rörelseproblem, utan med
rangproblem.
Och för bestämningen av dessa behöver den inget vilande tomrum eller vilande
eter, utan enbart den invariant som utgörs av ett utopiskt humanum. Här är
jorden alltså centrum i bemärkelsen den »centrala betydelse«, kring vilken
världen roterar. Då gäller jorden till övervägande delen inte som provins;
tvärtom, för den humana kulturens patrioter blir den på samma gång
världsalltets huvudstad.
Men vi måste hålla fast vid att jorden utvecklas till att bli denna huvudstad
för dem, den mognar fram till det. I nyare tid har ingen lämnat ett så
prästerligt hållet uttryck för detta slag av centraljord som Franz Baader(
10
), men som vi skall se, inskränker sig hans bidrag inte enbart till detta.
Baaders geocentriska hopp syftar till en jord med Kristus-anstrykning, en
anstrykning som tar sin början i människan och härifrån går vidare till hennes
skådeplats och till den andra naturen. Enligt detta är världen inte en
panteistisk staty, som föreställer Gud, och vi behöver inte gå in på det absurda
i en oändlig staty, utan jorden är en blygsam grotta, i vilken guden föddes.
Skriften »Begründung der Ethik durch die Physik«, 1813, - närmare bestämt genom
en förvandlad fysik - formulerar det på följande sätt: »Ty i verkligheten borde
människan vara skapelsens öppna punkt i ännu högre mening än solen är det. Och
om hon följaktligen, när det högre livet än en gång fritt och ohämmat dagas i
henne, på nytt blir en sådan punkt, så är det lätt att förstå hur varje lägre
natur, som inträder i detta ånyo öppnade solväsens ljus- och verkningssfär,
genast kommer att upplåta också sitt eget, dittills slutna liv. Så kommer
människan alltså, likt fabelns Orfeus, [
922
] att sprida harmoni och välsignelse också i den lägre natur, som omger henne,
och åtminstone i sin egen sfär att liksom antecipera det naturtillstånd (i form
av naturförvandling), vars generella genomförande etiken apodiktiskt fordrar i
idén om det högsta goda« (Werke V, s. 32 f.). Här har vi grundtonen; problemet
med en humaniserad naturrelation är, om än mysticistiskt förvanskat, omöjligt
att ta miste på. Och från denna utgångspunkt förefaller jordens degradering
riktig bara om man mäter med tal och mått, men på intet sätt om det sker utifrån
vikten (i bemärkelsen: human viktighet). Därför: »Jorden befinner sig en grad
längre ut eller djupare ned än de övriga himlakropparna, följaktligen under
dessa... Och ändå håller denna jord skapelsens största kostbarhet dold och
begraven inuti sig, varför man träffande kan jämföra den med evangeliets
senapskorn, som fastän det är det minsta bland frön i alla fall kommer att
utbreda sig med sin växt över hela himlen... I den materiella ordningen är
jorden det, som människan är i den högre ordningen, och liksom det bara finns en
människa i världsalltet, så finns det bara en jord. Båda, människan och jorden,
är de hemliga verk-, bildnings- och ombildningspunkterna för centralväsendet och
dess förnimbarhet... Jordens unika karaktär och dess bestämning i världssystemet
står i den mest intima, och då inte enbart tidsliga förbindelse med människans
oförliknelighet och bestämning. Därmed faller också den moderna, begreppslösa
föreställningen om himlen som en oändlig, enformig och sålunda överflödig
upprepning av samma solsystem och så vidare tillbaka i sin intighet« (Werke IX,
s. 282, XIV, s. 44, III, s. 317). Stoikerna förklarade en gång sin tredelning av
de filosofiska vetenskaperna på följande sätt: logiken är staketet, fysiken
trädgården, etiken frukten. Hos den kristne Baader är denna frukt apokalyptisk
och trädgården därför inte fysik rätt och slätt, utan den jord på vilken
paradiset redan en gång funnits, som ett tecken för det som den kan vara.
Därför: »Om denna tid blott är evighetens vinter, så förstår människan sig ändå
på att likt en klok trädgårdsmästare mitt i denna iskalla vinter framkalla
åtminstone några få, om än flyktiga och snabbt åter hopslagna blommor ur
evigheten. [
923
] Genom detta skapar hon i förväg det paradisiska naturtillståndet utanför sig,
såframt hon redan i förväg har skapat det inuti sig i mer varaktig gestalt«
(Werke II, s. 121). Sankt Brendans ö, Columbus paradis låg helt och hållet eller
till mer än hälften hinsides det
kända rummet,
men inte hinsides den hittills utvecklade tiden: till de gamla drömmarna fogade
Baader den sant bibliska drömmen om ett tidens plus ultra. Själv var Baader
visserligen på alla sätt mytologiskt uppbunden, ja, mytologiskt överfylld, den
ljusjord som han vill sätta i centrum är alltid också en restaurerad jord, som
tidigare varit god; men hos den förväntansfulle geosofen saknas inte
novumet Eden,
tillkommet i process. Hans jord-alkemi förstod sig inte bara på rekurs till
urtillståndet, utan också på »jäsning«, »silverglimtar« av en framtida metall,
och en »energisk frihetskänsla«, det senare som bekant en sak, som inte fanns i
det mytiska paradiset. Mot detta svarar följande försäkran: »Det är en
grundläggande missuppfattning hos människorna när de tror, att det de kallar en
framtida värld skulle vara ett för dem skapat och fulländat ting, som dem
förutan äger bestånd likt ett byggt hus, i vilket människan bara behöver träda
in. I själva verket är denna värld
en byggnad, vars byggmästare hon själv är, och som växer fram bara med henne«
(Werke VII, s. 18). Mittens jord befinner sig alltså inte bara där Aten,
Jerusalem, berget Sion ligger. Mitten finns tvärtom i en värld, som är på väg
att bli till, fastän den är placerad och möjlig att erövra här på jorden. Till
viktighetens referenspunkt, som är alltigenom icke-astronomisk, adderas på
detta sätt en högintensivt-utopisk: den går ut på lycksalighet som funnit hem.
I sekulariserad form heter den
himmelrike på jorden,
apokalyptiskt hette den
jord
(med ingenting utöver Jerusalem)
i himlen.
I bägge typerna av hopp vrider sig världen verkligen runt jorden, om än runt en
jord som ännu är på väg att bli till, en havandeskaps- och förlossningsklinik
för mer och annorlunda ljus. Vidare: till invånartal och omfattning är detta
Betlehem en av de minsta bland Judéens städer, men ser man till dess
värdemässiga vikt är det tyngre än världsalltet. Alla miljoner ljusår är
kortare än Goethes liv, och den rymd, som de mäter upp, är tom, men jorden är
världsalltets utopiska essens. Den mänskliga historiens tid på jorden är likaså
den uppfyllda guldtiden, på samma sätt som det jordiskt gestaltade rummet är
universums guldrum, [
924
] det vill säga, det på sin substans reducerade. Hic Rhodus, hic salta, här är
himlavalvet, stig i höjden här: - vid denna slutpunkt representerar det således
inte bara kärlek till och försvurenhet åt ett jordiskt paradis som utopiskt mål
(Utopikum), utan också ett den jordiska skådeplatsens substansmedvetande, som
ingalunda ser sig devalverat av den omgivande astronomiska, blott och bart
astronomiska oändligheten. Vid sidan av storleken är universum alldeles avgjort
också mer fyllt av betydelser och chiffer, fyllt av långt hållbarare sådana än
fallet var med exempelvis de figurer ur djurkretsen, som den gamla astrologin
tyckte sig se. Men om dessa chiffer: den samlade oorganiska naturens, har en
innebörd, så relaterar denna sig, såsom innebörd, lika säkert till den bebodda
jordens angelägenheter och betydelseinnehåll. I den stumma slutenheten hos
världen extra terram låter sig en sådan innebörd överhuvud taget inte uttryckas,
den förblir något icke tillgängligt (Entäußerung), som ligger infruset i denna.
En utopisk centraljord skulle däremot kunna rymma denna mening och koncentrera
den - med en Markusplats, som redan här framstår som långt mer essentiell än den
enbart astronomiska oändlighetens samlade inflation; med ett Akropolis, vars
eget alltigenom kringbyggda utrymme räcker för att skapa ett för-sken av det
mest humana, som ryms därinne.
Det verkar som om nästan alla fjärran kuster skulle vara upptäckta. Det finns få
beboeliga landområden, där människan ännu inte satt sin fot, och den blå blomman
lyser med sin frånvaro. Ingenting, nästan ingenting av den geografiska drömmen
har överlevt i sin gamla gestalt. Trots detta är jorden inte känd eller upplevd
in i minsta enskildhet, inte heller fullt upplevd i tids-rumslig bemärkelse. Den
är det bara om man ser till dess givna bredd, men inte om man ser till dess
angivna (aufgegebenen) djupriktning, upptäckbara förlängningslinje. Denna linje
löper i förmedlingen, i växelverkan mellan människa och jord, i detta i alla
avseenden ännu oavslutade utbyte. Den drar genom den ekonomiska geografin, i den
politiska, tekniska, kulturella, men då just i det jordiska rummet, det jordiska
föremålet, den drar fram i ekonomi, politik, teknik inte enbart som renodlat
samhälleliga förlopp. Utan jorden spelar själv med i ämnesutbytet mellan
människa och natur, [
925
] en växelverkan med en både kraftfull och förändringskapabel naturkomponent.
Klimat, existerande råvaror bestämmer objektivt den mänskliga värld, som uppstår
allt efter omständighterna, och den mänskliga världen har aldrig legat på månen,
aldrig i den rena anden. Den har legat på den jord, som tillhandahöll de fysiska
möjligheterna för det mänskliga arbetet, och som just därför själv har ändrats
genom detta arbete, till agrar-, slutligen stads- och industrilandskap. Bortsett
från några väldiga öknar, bergskedjor, urskogar och tills vidare Antarktis har
på så sätt nästan alla områden på jordens yta hamnat innanför människans
aktionsradie, och genom samhällstillståndet och i enlighet med detta har de
kommit att förändras, lämna nya bidrag inom den givna ramen, kort sagt, kommit
att vara jord på en lika varierad som oavslutad förlängningslinje. Det mest
storslagna uppdraget att bygga om naturen har utfärdats till naturvetenskap och
teknik i sovjetsamhället. Här kulminerar den röjning, som inleddes med de första
jordbrukarna, på ett hittills oföreställbart sätt; växter,
floder, klimat undergår förändring, till och med tundran omskapas för
spannmålsodling. Med detta befordrar sovjetsamhället i oerhörd grad den
gestaltning av kulturlandskapets fysionomi, som ligger inom jordytans förmåga,
och som präglat den alltsedan de första inbyggarna. I bebodda områden finns det
inte längre geografi utan och före människan, men geografin själv hör inte upp
för den skull, den är fortfarande historiens infattning - både som skådeplats
och som ram. På samma sätt som maskinvärlden (summan av arbetstransformatorer
till mänsklig nytta) representerar ett slags onaturlig fysik skapar ämnesutbytet
mellan människa och jord ett slags supernaturerad geografi. Med den skillnaden
att tekniken mycket lättare slår över i det listiga och övermannande, att den
kan vara långt mer kontaktlöst och abstrakt uttänkt än det egentliga
landskapet som produkt
av mänskligt arbete. Detta kan visserligen också, i förbindelsen med tekniken,
se nog så konstgjort ut, men jordnaturen arbetar i alla fall till och med i
industrilandskapet mer synligt, i det givna fallet mer återhållande än den
elektriska naturen i elgeneratorn. Jorden förblir skådeplatsen och ramen också
för en aldrig så långtgående ombyggnad, till yttermera visso ett mäktigt och
synligt stycke av det ingående materialet. [
926
] Just därför finns det alltså i all geografi, som går ut på förbättring, en
konkret utopi om jordens kommande beskaffenhet (värderad i förhållande till den
gamla geografin), vars gränsideal - som avgjort inte minskat i värde genom
inslaget av fantastik och mytologi - finns i drömmarna om det jordiska
paradiset. Detta utopiska förråd lever fritt från mytiskt hölje i den
politiskt-kulturella geografins totum (som själv i alla sammanhang först bara är
latent), sedan den fysiska geografin blivit fullt uppmätt och tillräckligt väl
känd. Gaia har många barn, och hon förändras med dem; likaså är den geografiska
naturens språk inte utdött, jordens ansikte inte ett hippokratiskt ansikte,
möjligt att ta till sig bara som förflutet. Med och genom människans
förändringar kan det tvärtom efter diluvium och alluvium, efter vår planets
kvartärperiod också komma en kvintärperiod, med bättre tillgång till det
potentiella innehållet i en jord, som alls inte är ett geologiskt antikkabinett.
Den samlade jorden, i sin latens, är det ofärdiga rummet för en scen, vars
stycke på intet sätt har skrivits i vår hittillsvarande historia.
Om förändringen däremot blir till det sämre, så ser den trakt som drabbas enbart
skändad ut. Särskilt påtagligt är det i de förfärliga gator och förorter, som
artonhundratalet lämnat efter sig. Likt skorv och bölder häftar de vid
landskapet, för att inte säga: detta är totalförstört. Och därmed hälsa, frisk
luft, ljus, bladens otvungna grönska; det är nästan märkvärdigt att fortfarande
stöta på allt detta ute i det fria. Det är den kapitalistiska tidsåldern, som
etablerat de ändlösa vägarna, profithusen, hela denna spökvärld, som är så
flyktigt anbringad, att man förundras över att den står kvar där på morgonen.
Det skulle möjligen vara som fasad till helvetet, med bleknande och flagnande
färger, något som inte är byggt på den goda jorden och inte heller hör denna
till. Och om jorden dras in i det hela, som så kallat grönbälte eller i
trädgårdsstadens uppmjukningar, ser resultatet ut som pastoral, som om också
träden vore förfalskade. Den konstgjorda öknen, det avbrott i landskapet som är
artonhundratalets stadsform, är starkare än den natur som med flit fogats in i
helheten, i sammanhanget tjänar naturen bara som utjämning, tomheten och
försakligandet, abstraktheten och kyrkogårdsstämningen är starkare. Men inte så
att motsatsen, [
927
] den goda, icke-abstrakta förändringen, borde sätta en ära i att framstå som om
den vore enbart inbäddad i den föreliggande naturen; som om den vore rotad i den
lokala myllan, i ordets förr än man anar det provinisella, så lätt reaktionära
innebörd. Som om ombyggnad av planeten jorden inte skulle förbli den utopiska
parollen, i stället för en statisk lokalanknytning av detta slag. Tvärtom måste
man ta avstånd från denna, man måste gå ombord på skeppen, inte enbart med
upptäcktsfärdernas ålderdomliga energi, utan också med inriktning på geografisk
förlängningslinje, på det ultravioletta i spektrat. Den geografiska
förlängningslinjen träder ut ur konstgjordheten såväl som ur den lokala
anknytningen; ty dess mål förblir den med människan förmedlade, den för hennes
målsättning mottagliga världen. En sekulariserad bild från de hedniska, senare
kristna föreställningarna om det jordiska paradiset är
ideallandskapet;
men detta har alltid framstått som natur som både förändrats-korrigerats och
frigjorts så att den visar egna, inbjudande drag. I denna form har det sedan
gammalt kommit att sträcka sig in på de sociala, tekniska och arkitektoniska
utopiernas område, också i de fall där produktivkrafterna var tillräckligt
utvecklade för att inte behöva drömfält, som gav tusenfalt igen. Därför har
ideallandskap, inte som fält, men som jordisk trädgård funnits som omgivning
till alla de glädjeämnen och drömmar, som förknippas med ett liv bortom
arbetet, från antikens Arkadien till barockens milda och upphöjda pastoral. Och
fastän det på många ställen bara må ha varit subjektivt fantasteri, som kom att
prägla bilden av denna form för överjord, så kan man inte blunda för, att det
är just det mest exakta verklighetssinne, nämligen Homeros', som lämnat och
kunde lämna den modell av ett ideallandskap som haft störst lyskraft:
beskrivningen av Kalypsos ö. Av detta kan vi också i det jordiska livet dra en
slutsats, med udden riktad såväl mot all utanför naturen stående abstrakthet
som mot falsk lokalanknytning: i alla förbättringar av konkret möjligt slag
finns en realism sui generis med i spelet, och den har sin källa i ingenting
annat än
geografiskt objektivt material, såsom varande objektivt-utopiskt,
objektivt-latent.
Den grundval av objektmässig möjlighet, som här heter jord, garanterar att den
geografiska förlängningslinjen kan leda till helt nytt land, om än ett som
finns som anlag i världen. Intentionen på ett sådant ideallandskap, alltså den
radikala geografiska utopin, är visserligen [
928
] som anmärkts av högst extremt slag, men konsekvensen av en icke-utopi på detta
område verkar inte mindre extrem och samtidigt förskräckande. Ty om man helt
utraderar förlängningslinjen till den humaniserbara jorden, så blir varje
mänsklig tillbyggnad till världen i slutänden fåfäng. Bortfallet av den
geografiskt-objektiva förlängningslinjen leder då oundgängligen till nihilistisk
avskurenhet, abstrakt-idealistisk ensamhet för det mänskliga verket på och med
jorden. Och om denna förlängningslinje än går vilse högt uppe bland
gränsidealen, ett exempel är Columbus jordiska paradis, så leder förnekandet av
den på ett lika vådligt sätt till total isolering för de mänskliga målen på
jorden, i världen, och därbortom leder den in i Intet. Framför allt under
artonhundratalets sista halva ledde en obegränsad, centrifugal alltet-känsla,
där jordens betydelse inte ingick som beståndsdel, i huvudsak till en känsla av
övergivenhet. Den devalvering av det mänskliga, som heter kapitalism,
förstärktes på så sätt ideologiskt genom den kvantitativa nedvärderingen av den
överordnade mänskliga skådeplats, som bara heter världsocean. Detta tydligast
hos Schopenhauer, när han kommer in på den lilla jordens föregivna torftighet:
»I den oändliga rymden otaliga lysande klot, kring vilka ett dussintal mindre,
belysta roterar, som är heta inuti och överdragna med en kallare, stelnad
skorpa, på vilken en mögelhinna producerat levande och tänkande väsen: - detta
är den empiriska sanningen, det reella, världen« (Werke, Grisebach II, s. 9).
Den kopernikanska oändlighetens optimism hos Giordano Bruno, hos Spinoza
uppfattade fortfarande människan i ena fallet just i hennes »eroico furore«, i
det andra i hennes »amor dei (sive naturae) intellectualis«; den nedåtgående
borgarklassens nihilism låter däremot, samtidigt som den förvandlar jordelivet
till en återvändsgränd, det humant-geografiska förlora allt värde i sin
astronomiska infattning, utan någon som helst egen referenspunkt inuti detta.
Med det
bristande förtroendet
för det mänskliga väsendet (das Humanum) i världen förblir detta alltså den
extrema konsekvensen av den
valda geografiska återvändsgränden.
Till skillnad mot
konsekvensen av den utvalda förlängningslinjen,
som, om den låter oss blicka in i jordiska avlägsenheter, här syftar till
mottagande och hemkomst.
Så att det på denna jord samtidigt finns utrymme för en ny, och så att inte
bara tiden utan också rummet rymmer sin egen utopi: [
929
]
Detta är innebörden i »Grunddragen till en bättre värld«, vad geografins
Eldorado-Eden beträffar.
Kropparna och husen, elektricitetsverken och Markuskyrkorna tillhör när allt
kommer omkring likaså jordmaterien och dess organisation; de omfattas av
jordens helhet och tränger med sin egen utopi in i den geografiska. Framför
allt den arkitektoniska rumsutopin är som sådan också en utopi för jorden; och
i inte mindre grad är de önskelandskap, som konsten framvisar - om inte genom
byggnadsverket så genom måleriets och diktningens fönster - landskap också när
de är önskelandskap.
Eldorado-Eden förhåller sig därför inklusivt till övriga grunddragsutopier;
till och med det över stora avstånd transcenderande, »den andra sidans hus«,
hade fortfarande en ståndort inom jordens horisont. Ja, till och med där man
trodde, att jorden tillsammans med den övriga oorganiska materien ockuperar en
plats, där den inte hör hemma, så kvarstår denna plats i alla fall, också sedan
dess falska utfyllnader förnekats och tagits bort: som den rumsliga möjligheten
till ny himmel och ny jord. Intentionen på det jordiska paradiset riktade sig
på så sätt mot ett guldrum, som kunde förväntas där världen mynnade ut, i
världens delta.
Noter:
William Henry Babcocks
(1849-1922)
arbete om öarna i Atlanten publicerades efter hans död av American Geographical
Society. Babcock hade inte skaffat sig tillgång till det som kallas "Nautiska
kartan från 1424", ritad av venetianaren Zuane Pizzigano, utgående från denna
och ett par andra tidiga kartor kan man försöksvis likställa "Antilia" med
Cuba, "Reylla" med Jamaica och "Salvagio" med Florida - trafiken över Atlanten
hade varit rätt livlig! Till
Bell Library. Babcock's Islands - Portolan Mysteries
.
Efter patriarken
Nestorius
(d. trol. 451),
som hävdade att det rådde en "viljeenhet" men inte en fysisk enhet mellan
Kristi gudomliga och mänskliga natur. N. fördömdes som kättare på det tredje
ekumeniska konciliet i Efesus 431 (han erkände Maria blott som "Kristusmoder",
ej som "Gudsmoder"), men hans anhängare bildade en egen kyrka i Persien och
Syrien.
Abelard, Peter
(1079-1142),
teolog och filosof (vilket i skolastikens tidevarv utgjorde en självklar
enhet), verksam vid de katedralskolor, som var embryon till Parisuniversitetet.
"Dialectica" (från 1118 och framåt) och "Sic et Non" (efter 1121, före 1140)
visar djupet av hans allvar och engagemang som dialektiker; ansträngningarna
att försona motsättningen mellan tro och vetande på dialektisk väg stäcktes
dock effektivt redan i samtiden av Bernhard av Clairvaux. Den självbiografiska
"Historia Calamitatum" (efter 1130) berättar den olyckliga kärlekshistorien
mellan Abelard och Heloïse, sondotter till en kanonikus i Paris, denna historia
har senare utgivits tillsammans med brev utväxlade mellan Abelard och Heloïse.
Eftervärlden har idealiserat Abelard till en karolingisk upplysningsman; 1817
grävdes hans och Heloïses kvarlevor upp och förenades i en grav på kyrkogården
Père la Chaise i Paris. Till
Peter Abelard, 1079-1142
av William Turner, samma text som finns i Catholic Encyclopedia.
Medieval Sourcebook: Historia Calamitatum
på engelska i övers. av Henry Adams Bellows, slutligen
textlog.de
. Heloïses roll framhävs på en tysk sida:
Heloïsa und Abelard. Ein Leben zwischen Vernunft und Liebe
, associationerna styrs därmed till andra av filosofins "höga par", ex.
Descartes och pfalzgrevinnan Elisabeth. Sidan är svart som en kolkällare,
programmerad med cascading style sheets av Werner Rohl, juni 2001, texten en
smula trist, men talrika länkar och referenser hjälper läsaren vidare. Se också
Jean de Meung
.
Astrolabiet
var ett av araberna uppfunnet instrument för att bestämma den geografiska
bredden; det bestod av en cirkelskiva med gradindelning, på vilken det satt en
vridbar linjal. Efterföljare var
jakobskorset
och
sextanten.
Macpherson, James
(1736-96),
skotsk författare och politiker. M., säkert stimulerad av samtidens intresse
för gaelisk folklore och traderade ballader, publicerade 1760 "Fragments of
ancient poetry" vilket genast blev en publikframgång. Eftersom han utgett
fragmenten för att vara delar av en större, traderad kropp av hjältediktning
från förkristen tid var en större uppföljning naturlig, den kom med
Fingal
"an ancient epic poem, composed by Ossian, the son of Fingal" 1761/62 och
Temora
"an ancient epic poem, composed by Ossian, the son of Fingal; translated from
the Gaelic language by James Macpherson" 1762. Det hela, som gick fram som en
präriebrand över den dåtida bildade världen - Macpherson/Ossian liknades i den
första euforin vid Homeros - samlades 1765 i "The Works of Ossian, the Son of
Fingal" och kom slutligen i en reviderad upplaga, "The poems of Ossian" 1773.
Goethe översatte till tyska, Herder vallfärdade i Ossians fotspår, en Wilde och
skandinaviska prinsar döptes till Oscar efter en av hjältarna, Selma i Alabama
har sitt namn efter Fingals palats (kanske en Lagerlöf också?). Berättelser om
en keltisk hjälte, Fionn MacCumhail, och dennes son Oisean ligger till grund
för det hela, men i huvudsak är texten ett hopkok av Macphersons egen hand,
ungefär att jämställa med Josef Smiths guldtavlor från himlen,
a forgery.
Samuel Johnson var snar att framhålla detta och involverades i en animerad
debatt med Macpherson, den senare utredde aldrig i detalj hur "Ossians sånger"
kommit till. Till
The Literary Gothic
och download av "Ossians sånger"
exclassics.org
; TEXT 532 Kb, zip 189 Kb, dessutom en hel del kringtext (lätt korrigerad
adress). Man skall inte underskatta det hela; litteratur som på detta sättet
surfar på "subjektiv faktor" har mycket att förtälja om sin omgivande tid, och
Macphersons "råmaterial", kelternas panteon och mytvärld, var ytterst eklektiska
redan i ursprunget.
Det
fullständiga uttrycket lyder:
Neque enim necesse est eas hypotheses esse veras, imo, ne verisimiles quidem,
sed sufficit hoc unum si calculum observationibus congruentem exhibeant.
Det tillskrivs den lutheranske teologen Osiander (1498-1552) och står i
förordet till Kopernikus' "De revolutionibus orbium caelestium libri sex".
Osiander säger: Hypoteserna behöver inte beskriva den sanna verkligheten bakom
fenomenen, deras mål är ofta blott det som redan antika filosofer benämnt
sozein ta phainomena,
att omskriva företeelsen.