Allt uppklarnande följer av ljus, men är på samma gång ljusets förelöpare. Det åtföljer rentav uppgången på två sätt, i första steget som särskilt obesvärat upplösande av det föråldrade, i nästa steg som hälsning till det frambrytande. I det gamla agerar det upplösande enbart muntert, och hanterar det så att det framstår som ett land, som emellanåt själv skulle kunna förmå sig att försvinna lätt, ja, komiskt. »På det att mänskligheten må skilja sig från sitt förflutna i en munter stämning«, säger Marx i ämnet; detta är sant, ty till och med de blodigaste despoter, som det finns gott om i ett samhälle på fallrepet, kastar en komisk skugga. Och särskilt gäller det muntra avskedet, där stoff av verkligt format ur det förflutna, [1035] föråldrade på ett föga högtidligt sätt upplöses inför det nya, som måltavla för skrattet. »Historien är grundlig och genomgår många faser när den bär en gammal gestalt till graven. Den sista fasen för en världshistorisk gestalt är komedifasen. Greklands gudar, som redan en gång hade sårats tragiskt till döds i Aiskylos' fjättrade Prometeus, var tvungna att dö komikdöden en gång till i Lukianos samtal« (Marx, Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie, inledningen). Avskedets munterhet behöver alltså emellanåt bättras på en smula, och denna förbättring heter satir. Hegel var själv den som, med idealistisk dialektik, utfärdade stickordet för försvinnandet av det vid en viss punkt utlevade och uppdykandet av det vid en viss punkt nya, estetiska för-skenslandskapet, och detta på tre områden: som den »symboliska konstens« upplösning i epigrammet, den »klassiska konstens« i satiren, den »romantiska konstens« i humorns explicita avsked. »Anden arbetar på föremålen bara så länge de rymmer något hemligt, icke uppenbarat... Men om konsten nu i alla riktningar uppenbarat de väsentliga världsåskådningar, som ligger i dess begrepp, såväl som den innehållskrets, som dessa världsåskådningar tillhör, så har den var gång gjort sig kvitt dessa för ett särskilt folks räkning, för en särskild tid med bestämda innehåll. Och ett verkligt behov att ta upp samma innehåll på nytt vaknar bara med behovet att vända sig mot det dittills allenarådande innehållet; så som exempelvis Aristofanes gjorde uppror mot sin grekiska samtid och Lukianos mot Greklands hela förflutna, och så som vid medeltidens utgång, i Spanien och Italien, Ariosto och Cervantes började vända sig mot ridderskapet« (Werke X2, s. 231f.). Detta är alltså utmärkande för humorn av det första, kritiska slaget (och epigram såväl som satir är då bara dess tillspetsade eller avskalade yttringar); den skapar i själva verket rum för avsked, sätter till världen det löje, som utan att anstränga sig expedierar, dödar. Men långt mer viktig, nämligen i det andra, positiva slaget, som hör samman med ljusets uppgång, förblir och blir humorn som land i det framträngande, inuti detta ännu hemliga, icke-uppenbara självt. På denna punkt överraskar det storligen, att just [1036] Hegel, som ändå ställde ett alltigenom slutet system på fötter och inuti detta inte lät något hemligt, icke uppenbarat stå öppet, ändå - utöver egenskapen att vara kritisk - rentav tillerkänner humorn egenskapen att kunna sträcka sig in i det okända. Åtminstone i konsten och utöver denna, skenbart utöver denna och över åt religionens håll, närmare bestämt: åt människans reträtt in i sig själv; men humorn som humanism är för honom ändå, utan att han erkänner det, i alla sammanhang något oavslutat. Den är upplösningen av uttömda förhållanden just i form av det själv icke uttömda, innebär att en allt igenom framtida lätthet gör sig gällande i processens ansträngning och mothåll. Detta fastän erinrings-(8) och krets-i-kretsar-tänkaren vill hålla framtidsinnehållen på ett alltigenom begreppslöst, ljuslöst plan: »Det förflutna är samtidens förvaringsplats, samtiden i egenskap av verklighet, men framtiden är motsatsen till detta, den är tvärtom det gestaltlösa... en framtidsgestalt låter sig alltså på intet sätt betraktas" (Werke XIV, s. 105); - men humorn ger i sin flytande form också hos Hegel prov på transparens från icke uppenbarad gestalt. Härav kommer sig just Hegels aversion mot den gängse humorn, den »fräcka och glänsande tokigheten, den kometariska världen av doft och klang, utan kärna, spelet i den tomma andens verklighetslösa toner«; av detta kommer sig den sanna humorns tillordning till ett djup som ligger någonstans långt därute. Hegel noterar rörelsen i denna riktning, en rörelse som ingenstans är utpekad av en redan dragen väg, ingenstans uppenbarad genom ett redan föreliggande föremål av betydelse, och han noterar den som »ett otvunget, lätt, anspråkslöst flanerande, vilket i sin ringa betydenhet tillhandahåller just (!) det högsta begreppet för djup, och eftersom det handlar om enskildheter, som sprudlar fram rent slumpartat, måste det inre sammanhanget ligga så mycket djupare och i det enskilda som sådant driva fram andens ljuspunkt« (Werke X2, s. 228). Med det planlösa flanerandets funktion låter Hegel här enbart en bestämd litteratur och inte den högsta humoristiska litteraturen stå för det utopiska lätthetsväsendet humor på det hela taget, men därmed utpekas inte bara tillordningen till ett högsta begrepp för djup, utan också - vilket spränger det som blott och bart är humorns estetik - till ljuspunkter i alla sammanhang. I själva verket är det ljusets glädje, [1037] som också här överallt ställs mot det tungfotade och som i hela detta totalt framtidsfrämmande system, malgré lui, med en transparens som oavbrutet pekar vidare, förebådar vidare, låter oss se skapelser av lätthet, långt utanför estetikens ram. Överallt där »den negativa enhetens i sig själv inträdande nattpunkt« slår över i det positiva, bryter det ljusa fram. Som fallet är i naturfilosofin: när ljuset först av allt »lättar upp utanför-sig-varats (Außersichsein) allvar« och medvetande slutligen bryter igenom skorpan. Och i historiefilosofin, när Grekland efter den orientaliska soluppgångens vilda prakt »framträder i sin skönare naturlighet, frihet, djup och klarhet, som bruden ur sitt gemak«. Och i religionsfilosofin, där Hegel till synes vill låta ljusväsendet kulminera i förfluten tid: »Allt bekymmer, all oro, denna förgänglighetens sandbank, svävar bort i denna eter, vare sig det sker i den aktuella känslan av andakt eller av hopp. I denna trakt av anden strömmar de Lethefloder, ur vilka Psyche dricker, i vilka hon sänker all smärta, tidens alla vedermödor, dunkelheter gestaltade till en drömbild och förklarade till det evigas ljusglans« (Werke XI, s. 4). Den snävare relationen till humorns anda, nämligen till en anspråkslös munterhet, är visserligen övergiven här; likaså kommer humorns fina blixtar och ljus, fastän dessa på intet sätt kan vara något som bryter ned världen, ur en helt annan fred än den, som Hegels filosofi har slutit med en ofullkomlig värld. Men det verksamma är just det som själv inte sjungits till sista versen, alltså det ännu objektivt utopiska kring alla dessa på varandra följande »ljuspunkter« (i motsats till det allvarstyngda), tillsammans med ett positivt element ur sluttillståndet. Utan sitt missbruk av detta skulle Hegels filosofi inte ha kunnat vara så i dålig bemärkelse apologetisk, utan sitt bruk av det inte så i god bemärkelse optimistisk. Så mycket här om det andra, positiva slaget av filosofiskt lysande transparens, på alla sätt förknippad med välkomnandet av något frambrytande, fastän förflutenhetstänkaren begravde det i ett slutet system. Också om man ser till ljuspunkten optimism, så är det först efter Marx, som det förflutna inte återförs enbart på samtiden och denna i sin tur inte enbart på det kontemplativt betraktade förflutna, utan bägge relateras till framtidens horisont. [1038] Och det som avses med optativen lätthet-munterhet-fridsamhet ställs inte bara på fötter av marxismen, utan det hänvisas också till sina händer. Ty i de avslutade ljussystemen finns - vid sidan av önskan att det måtte bli på det viset - inte mer än ett löfte att allt det förespeglat strålande skulle kunna vara på detta sätt, inte ens från den glättiga utgångspunkten. Här må än en gång erinras om spinozismen, om världen som föregiven kristall, och man måste göra sig tankar över den oerhörda filosofiska utopi, som skulle vilja ta form och tar form som den yttersta slutsatsen av detta slags visdom: »Det finns inget i naturen, som strider mot den intellektuella kärleken eller kan avskaffa denna« (Ethik V, Lehrs. 37). En dylik ljussats saknar just i sin extrema utformning all empirisk innebörd, men den implicerar ett löfte och därmed den inte längre innebördsfrämmande (sinnfremd), om än fortsatt extrema uppgiften, att approximativt hålla det på så vis implicerade löftet. På ett sådant vis att hemorten (Zuhause) i det jordiska, det jordiska i all hemhörighet, som det träder fram belyst av det utopiska innehållet i sådana satser, inte heller förblir empiriskt oprövat (unbewährt) genom historie- och världsnaturens förändring. Det råder i och för sig ingen brist på den negativa enhetens mer eller mindre introverterade nattpunkter i den empiriska processen, men än mindre saknas det ljuspunkter, trots såväl som tack vare dessa negativa (Negativa), och inte heller saknas det ljus i latensen. Det sant väsentligas landskap, med positivt avgjort innehåll, är ett i alla avseenden gryende gränsinnehåll; men detta döljer sig i den materiella processen, och processen innebär ett uppklarnande av dess innehåll. Varvid de filosofiska totalblickarna i strävan mot genomträngande vetande just därför också medför viljan till det sant väsentliga; - alla dessa dagar har inte nått sin kväll, alla dessa morgnar inte heller sin dag. Filosofierna är den egna tiden uttryckt i tankar, men på grund av att deras stora teman aldrig låter sig uttömmas, inte ens formuleras fullt ut i en enskild epok, går de långt utöver sin omgivande tid, också sitt samhälle. De ligger i tidens angelägenheter, processens angelägenheter på det hela taget - och det mest centrala av dessa processtemata heter: verum bonum. Människan som fråga efter detta, en värld som svar: Detta är, om igen suo genere geografiskt sett, [1039] önskelandskapet i filosofier. Endast den sanning som ryms i väsendets genombrott är dess väg och mål, den enda väg som inte bereder illusionär glädje.
42. ÅTTATIMMARSDAG, FREDLIG VÄRLD,
FRITID OCH AVKOPPLING
Se däruppe: skorstenen ryker.
Brecht
Jag har på erfarenhetens väg förvissat mig om sanningen i bibelspråket och gjort det till min ledstjärna: Sträva i första hand efter föda och kläder, så kommer Guds rike att tillfalla er av sig självt.
Hegel, brev till major Knebel, 30 augusti 1807
Till och med i nordliga trakter, åtminstone om vi ser till det exempel de äldsta och största folken utgör, verkar det som om människan inte bör låta sig degraderas till lastdjur, utan skall nöja sig med det lilla som naturen kan ge henne på stället, eller utvandra; och om villkoret för att man skall överleva är att arbetet leder från den ena tiggarklockan till den andra, så ligger skulden hos felaktiga statsförfattningar och statsförvaltningar och en av dessa beroende orimlig fördelning av det naturen ger åt alla i lika mån, och konstlade behov som det inte är naturens skyldighet att uppfylla; och det är bara i det dyrbara kristna Norden som predikningar och läror kan påverkas av det sällsamma påfundet, att det inte ens skall finnas ro i det eviga livet, att krafterna tvärtom skall brukas på högre föremål i allt vidare verkningskretsar. Österlänningarnas paradisföreställningar har intet av detta, och en som måste veta bättre besked hur där ser ut än vi gör, sätter inte på nytt de saliga vid exempelvis en vävstol, utan till bords tillsammans med Abraham, Isak och Jakob.
Johann Peter Hebel, Judarna
Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär.
Marx, Kapitalet III, (Caveforsövers., s. 726)
Hungerns gissel
[1040] Låt oss återvända till en anspråkslösare punkt. Till marken under våra fötter, som för det mesta är av det hårda slaget. I det hittillsvarande samhällslivet lever nöden, och det är nöden, som med störst kraft kräver förbättringar, och som drömmer dessa mest detaljerat. Hunger tvingar till arbete, men detta arbete tär på sitt sätt precis som hungern. Företagaren, som är om sig och kring sig för profitens skull, vet ingenting om detta slag av arbete, slavens arbete; konstnären och forskaren gör det inte heller, om än av andra skäl. Ty det handlar om livegenskap, påtvingat arbete, för främmande syften påtvingat; detta känner bara proletären och den anställde i hela dess trista utsträckning. Arbetet har dessutom blivit enformigare än förr, då kunde man i alla fall fortfarande framställa ett helt stycke med kärlek till verket. Ett stycke, som skänkte hantverkaren tillfredsställelsen att ha skapat och fulländat efter konstens regler. Arbetaren däremot, som genom arbetsdelningen mer och mer har förlorat sitt hela stycke ur sikte, gör bara en del, dag ut och dag in en och samma del av en och samma skruv, utan kärlek, med hat, som mildras bara av tristessen, och med ett och samma handgrepp. I alla tider har man velat bli kvitt det påtvingade arbetet eller åtminstone reducera den tid som går åt för det. Men något sådant kommer aldrig eller inte på länge att lyckas för människor, som står i beroendeställning.
Från bourgeoisins kasematter
Ty den fattige har ju i alla tider varit tvungen att först surt förtjäna varenda matbit. Den som är herre är det för att han pressar ut slaven, för att han lever av dennes arbete. Med hjälp av de produkter, som arbetaren producerar utöver sitt eget (i högsta grad minimerade) behov, täcker herren kostnaden för sitt fria liv. Denna utsugning har alltsedan uppkomsten av äganderätten till en plog, en åker delat människorna i två arter, två klasser, och denna uppdelning har brett ut sig och blivit strängare än någonsin. Om det ofta kan ifrågasättas huruvida det goda, det lyckliga gör framsteg i ett historiskt perspektiv, så gäller detta inte för utsugningen; på det stora hela har den blivit allt mer naken och oblyg. Den grekiske slaven var bättre hållen än den livegne, [1041] och denne i sin tur bättre än den moderne lönarbetaren. Ty slaven var åtminstone sin herres boskap, därför fick han foder och hade sitt stall. Den livegne däremot fick sörja för sig själv när han fick tid över och byns ägare lät honom behålla en skål mat. Den tyske livegne, som hade tagit sig en kristen människas frihet, hängde i galgen år 1525. Eller stapplade genom det heliga romerska riket med utstuckna ögon och utdragen tunga tills han dukade under i ett dike. Till och med hantverkargesällernas läge närmade sig vid medeltidens utgång böndernas, och det i samma mån som mästaren förvandlades från patriarkalisk verkmästare till förkapitalistisk utsugare. I Danzig fick strejkande gesäller öronen avskurna år 1500, i Florens brännmärktes de av bödeln och fick löpa gatlopp ut ur staden. Individualiteten banade sig väg bara inom de högre skikten, utgående från köpmanna- och furstekapitalet, men längst nere härskade den nyttiga bundenheten. Och de som dragit det längsta strået tillstod avgjort inte inför alla jordens barn att individualitet skulle vara den högsta lyckan; drömmen om den bestraffades med tortyr och död. Ända tills den fria rörligheten inställde sig, och människan blev den frie ägaren till sin arbetskraft, den likaberättigade partnern i det arbetskontrakt hon sluter med kapitalisten; ansikte mot ansikte, tand för tand. Så infann sig den första industrialiseringens, av Engels beskrivna välsignelser; efter slaven, den livegne, den så småningom uppslukade hantverkargesällen, framträdde proletären. Om den arbetande klassens läge dittills varit eländigt, så blev det nu helvetiskt; proletariatet kring år 1800 tog vid på galärslavens nivå. Ofta tvingades barn i arbete redan i fyraårsåldern, i mörka gruvgångar eller i de fuktvarma, stinkande bomullsspinnerierna, vanligtvis började man arbeta i åttonde till nionde levnadsåret. Barnens arbetstid var sex till tio timmar, mellan det trettonde och artonde levnadsåret stegrades den till tolv timmar, kvinnor och män över arton år stod vid maskinen för sina profitmakare från fem på morgonen till åtta på kvällen, ofta längre. Kvinnorna ammade sina barn medan de skötte maskinen, [1042] matraster fanns det inga, stora delar av den usla lönen gick hur som helst åt till hyran. Kapitalet opponerade mot varje förändring av helvetet, mer konservativt än någonsin en feodal härskare; profiten ger ingen pardon. När man ville undanta barn under nio år från arbete i bomullsspinnerierna, för att gjuterierna, som inte kunde bruka barn som arbetskraft, hade fått en släng av filantropism, bevisade de fromma engelska textilfabrikanterna, att industrin skulle gå under om de inte fick begagna sig av den minderåriga arbetskraften, »som med lätthet kryper omkring under maskinerna och kan städa på det ena stället, knyta trådarna på det andra.« Det gjorde inte så mycket för de fromma fäderna, att många av de minderåriga arbetarna omkom i olyckshändelser; för demokratins klassiska födelseland var det ointressant, att bara en bråkdel av den tuberkulösa eller skörbjuggssjuka arbetsstyrkan levde till sitt fyrtionde och ingen till sitt femtionde levnadsår. Jonathan Swift(9), som kände sitt England, hade redan hundra år tidigare, när det fortfarande inte fanns en allt uppslukande industri, framlagt det på annat sätt bitande förslaget, att man för att komma till rätta med barneländet skulle göda armodets livsfrukter för de rikas bord. »Föräldrarna får då lön för sin möda, de kära små blir omhändertagna, och dessutom försäkrar man med en mun, att det inte finns något som ägnar sig bättre för ett dignande julbord än ett välgött, fett sexårs barn.« Detta förslag, format som inlaga till parlamentet och smyckat med talrika bibelcitat, var profetiskt; industrin förtärde till och med barn under sex år, och de var avgjort inte välnärda.
Men barnens föräldrar, fastän de - vilket Swift inte kunde förutse - också fick del av den engelska handelns välsignelser, hade ändå inte sin utkomst säkrad. Arbetaren måste nämligen bruka sina sex timmars frihet till att än en gång förtjäna den lön som betalts ut till honom, vilket skall förstås: i denna kapitalisms barndom fick han ofta inte sin lön i kontanter, utan i varor, i produkter från den egna fabriken, paraplyer och liknade, som han först med möda var tvingad att förvandla till pengar på marknaden. Detta var ett sublimt sätt att från lönslavens sida dessutom tillskansa sig obetald försäljningskraft; [1043]i det så kallade trucksystemet gick till och med lönen profitens ärenden. Det enda som kunde få arbetarna att glömma eländet var brännvinet; emellanåt kom det till vilda utbrott av förtvivlan, maskiner slogs sönder, fabriker stacks i brand, - men resultatet blev inte stort mer än det hot om dödsstraff, som sedan 1811 hängde över dylika konvulsioner. I skriften »Läget för den arbetande klassen i England« låter Engels detta läge tala för sig själv med följande utfall: »Den uppåtgående kapitalismen har visserligen inte, som den lovade, förmått skapa största möjliga lycka, men väl största möjliga elände för möjligast många människor.« En demonisk värld såg dagens ljus, det Anti-Schlaraffenland in i minsta detalj, som kapitalisterna behöver för att skapa sitt eget relativa Schlaraffien. Eller som Marx sammanfattar saken: »I det kapitalistiska samhället produceras fri tid för en klass genom att massans hela livstid förvandlas till arbetstid.« Eländet och de lysande affärerna är på samma sätt som slum och hunger oupplösligt förenade med den kapitalistiska frigörelsen av produktivkrafterna. Profitdriften har i det kapitalistiska samhället upphöjts till regel och norm; från att ha varit plågoande blev den människoätare, från att ha varit ett medel i de feodala konsumtionsbehovens tjänst, blev den nu ett i alla avseenden obegränsat självändamål. Och om det största möjliga eländet för så många människor som möjligt bitvis har modifierats under högkapitalismens, längre fram imperialismens epok, så har det skett bara där konjunkturerna tillåtit det. De allt mer djupgående kriserna för att inte tala om det tilltagande massmördandet inom krigens ram har visat, att den kapitalistiska ekonomins kalla hjärta inte ändrat temperatur, och objektivt inte heller kan förändra den. På så vis tar krigen igen allt, som tidigare försummats i form av elände, och mer därtill - enligt lagen om den maximala profiten. Ännu vid sjuttonhundratalets mitt, alltså kort före den industriella revolutionen, gällde tiotimmarsdagen för att vara det normala i England. Däremot krävdes det efter borgarklassens seger en långvarig kamp innan man 1847, hundra år senare, äntligen återvände till denna äldre nivå, tillkämpad steg för steg. Och tiotimmarslagen från 1847 (samtidigt som arbetsdagen hade blivit avsevärt intensivare) antogs förvisso inte av humanitära skäl. [1044] Utan också där sådana skymtade fram, i det sentimentala skimmer, som så väl anstår Herrens välbeställda och utvalda folk, var de till största delen bara det kloka utslaget av ett särskilt intresse och en iakttagelse, som just fabrikanterna inte kunde undgå att göra. Det visade sig nämligen, att kvaliteten hos arbetsprodukterna hela tiden sjönk till följd av arbetarbefolkningens degeneration, följaktligen kunde de inte konkurrera med produkterna från länder, som helt nyligen inlett sin rovdrift. Till detta kom försämringen av matrosmaterialet för handels- och krigsflottorna; inte heller piskan, som så länge regerade ombord på engelska fartyg, kunde bota lungsot och skörbjugg. Den engelska familjeföljetongen hade med skammens rodnad på kinderna kallat slumkvarteren »lastens och armodets hemvist«; nu blev de till och med ett hot mot profiten. På så vis blev filantropin efter att ha skattat åt kristlig-industriell glömska nästan oundviklig, och det var intresset, som väckte den till liv. Tiotimmarsdagen blev om igen det normala, men den utgjorde samtidigt tillmötesgåendets yttersta gräns, alltjämt en bräcklig sådan, bara motvilligt erkänd. Och vi skall inte tala om ett subversivt krav som åttatimmarsdagen; det överskred ramen för mänsklig anständighet, hade sitt ursprung i lättja och liderlighet, demonstrerade bara »the awful growth of selfishness among the mass of the people«. Ännu 1887, som en slutpunkt på det så kallade Haymarketupproret i Chicago, hängde man fyra arbetare, vilkas enda skuld var att ha proklamerat åttatimmarsdagen. Den amerikanska genomsnittspubliken höll dem för tarvliga förbrytare. Detta varade tills den växande arbetarrörelsen äntligen gav människokärleken en ny impuls, ännu mer oangenäm än avtagande konkurrensförmåga och försämrat soldatmaterial. Tyskland gällde på den tiden för att vara arbetarrörelsens centrum, dess socialdemokrati väckte åtminstone detta intryck med framgång, socialistlagen hade inte varit till någon nytta, i stället fann överklassen det nu bäst att efter alströmskt recept kasta panem et circenses(10) åt pöbeln i hopp om att förhindra revolutionära handlingar genom avbetalningar på skulden. På så sätt uppstod den omfattande sociallagstiftningen under Wilhelm II. England följde sakta efter, utan att låta sig avskräckas av sitt Labour Party, till och med USA gjorde det, [1045] och till slut skulle året 1918 lindas in i bedrägeri, innan man kvävde det i sin linda. Åttatimmarsdagen var det klassmedvetna proletariatets minimikrav; det återstod inget annat än att förtroligt småblinkande söka komma på god fot med det. Då kom krisen och förde med sig ett nytt tillskott av kapitalistisk frihet, nämligen arbetslösheten. Till slut kom arvet från kris och utebliven revolution: fascismen, och den satte ånyo tolvtimmarsdagen på dagordningen. Sådan är cirkeln, sådan måste den i längden bli: uppmuntran till krigsproduktion, med massgraven som rekreation; arbetslöshet under fredstid, med hungersnöden som lön.
Allehanda lindring genom välgörenhet
Den fattige har åtminstone fördelen att se smutsig ut. Han erbjuder ingen skön anblick, verkar som en förebråelse också när han tiger still. Den fattige får gripa efter hjärtat, men inte efter plånboken; det senare får bara herrarna, för att lindra det elände, som är deras födkrok. I synnerhet - som vi noterat - när den sentimentala känslan ackompanjerar och förskönar ekonomiska intressen. Med denna känsla beskriver den härskande klassen likaså armodets vidriga tillvaro rätt troget, och från tid till annan ställs de egna företrädarnas råhet vid skampålen, som varande oklok. Den kloke ger allmosor, viss om att motsidan skall visa ett fromt sinnelag, som låter tala med sig när det gäller åtta-, ja, tvåtimmarsdagen, och när det gäller allas lycka, den vackra drömmen. Den liberala borgerligheten noterar armodet med rörelse, delvis för att det duger som konversationsstoff, delvis för att man vill reformera det. Det senare med huskurer, som på intet sätt undergräver grundvalen, rikedomens grundval, från vilken den välgörande gåvan i alla fall kommer. För skriftställare med gott hjärta och estetiskt bekymrad blick på eländet har det alltid funnits en god marknad, åtminstone i England. Galsworthy, själv en kapitalistisk fregatt, beskriver sålunda i en roman, med titeln »En annan värld« som lucus a non lucendo(11), ett stycke av sin samtids London nästan som Engels hade gjort det, åtminstone ett London, som har förblivit sådant det var på Engels tid: »Vägen till Tower Street förde genom trånga sidogator, där all världens elände fanns till beskådande, där sjukliga män, trasiga, [1046] utmärglade kvinnor, spöklika småbarn i rännstenen och på husens trösklar med varje drag i sina kalkvita ansikten, varje rörelse i sina undernärda kroppar avslöjade hur avlägset tusenårsriket fortfarande var; där de usla, smutsiga husen befann sig i ett tillstånd av varaktigt förfall, där det fanns lika lite skönhet som i en kanal.« Denna frånvaro av skönhet leder emellertid inte till annat än att romanens hjältinna, den djupt gripna hjältinnan, för övrigt också parforceryttarinna och väninna till Polyhymnias, grundar en - barnträdgård. Detta är just reformism eller proletariatets befrielse genom de ryttare, som sitter på dess rygg. Nog om detta, nog om en filantropi, som jämrar sig, ja, anklagar, och på samma gång producerar materialet för anklagelsen. Hur rörande och med vilket retoriskt hyckleri yttrar sig inte den engelske historikern Macaulay om de fasor det Ostindiska Kompaniet gav upphov till, om bestialiska utsugare som Warren Hastings och hans efterföljare, om den indiska massans elände: »De var vana vid att leva under tyranner, men inte tyranner av detta slag. De upptäckte, att det Ostindiska Kompaniets lillfinger utövade mer tryck än stormogulens hela näve. Den engelska regeringen verkade bestå av onda andar snarare än mänskliga tyranner. En engelsk resenärs bärstol bars ofta genom övergivna byar och städer, som lagts öde av underrättelsen om hans ankomst«. Det förstånd, som står bakom dylika sanningsskildringar, biter alltid lika skarpt som en mejsel av tvål, och det går till sakens botten lika orubbligt som beskyddarinnan av en välgörenhetssoaré; samtidigt har det utvecklat den vördnadsbjudande kluvenhet, som söker lindra förbrytelserna mot kolonialslavar med brännvinsexport, och mot det inhemska proletariatet med kloroform. Här har vi den det tusenåriga rikets moderata teknik, som en uppskakad bourgeoisi lämnat i arv till socialdemokraterna i alla länder. Utan att det millennium, som Galsworthy med rätta efterlyser i Londons slum, skulle ha kommit märkbart närmare. Vargen antar mormors röst, krokodilen fäller tårar, Gestapo organiserar vinterhjälp, Wall Street kämpar för de fria folken. Och en oräknelig skara småborgare, [1047] som inte blivit klokare av någon erfarenhet, som också andligen lever ur hand i mun, tror fortfarande, ja, nästan mer än någonsin, på de lögner, fraser och deformationer, som uppfanns inte bara av den gamla fascismen, utan som en ny fascism, med samma mål för ögonen, sprider för att slå vakt om sin så kallade atlantiska frihet. Varvid de liberala avslagenheterna kommit att bli helt perverterade och förgiftade, så att skillnaden mellan väst och öst, från att vara en mellan kapital och arbete deformeras till att bli en mellan föregiven frihet och föregivet tvång. Dylika skapelser får stöd från en socialdemokrati av saktmodiga Henrikar, som alls inte är så saktmodiga, när det gäller att skjuta mot dem, för vilka friheten inte är en fras och revolutionen inte en snigel. Alla dessa försök till lindring är det som verkligen får medvetandet om eländet och medlen för dess avhjälpande att duka under i sitt eget moras. Ett pålitligt tillskott kommer också från det inre, alltigenom opolitiska liv, som så länge levts av de bildade klassernas söner och döttrar, framför allt i Tyskland, och som så plötsligt gått förlorat för dem. Av den lediga tid, som i någon mån var deras försteg framför arbetarna, och av den smula ljus, som bildningsvanan kunde ge dem, blev på så sätt en fond, som bidrog till att öka den egna aningslösheten och understödja den allmänna. Dessa bildade personer i mellanskikten kände ofta till och läste gärna en Galsworthy eller resten av hans europeiska anförvanter, men namnet Engels hade de knappast hört, och när Marx kom på tal tänkte de bara på raden att den politiska sången är en vidrig sång(12), eller den att människorna inte är änglar. Sådant kunde inte ens räknas till mänsklighetens stjärnfall, än mindre till de ödesstunder, som är en uppmuntran för det bildningsskikt, som inte sjunger på sista versen. På detta sätt hade alla social workers och alla föreningar mot offentligt tiggeri gott samvete, de tillverkade det och lät det tillverkas för sig. Fram till den punkt där den största lindringen av eländet hette Hitler, och denne på allvar satte spirituella värden på dagordningen. Då visar det sig att en rövarkula inte kan reformeras; den kan bara oskadliggöras och dess upphov förintas. Inklusive det billiga medlidandet och all filantropi över det kristna rånmördandet. Först aktionen klargör vad det sentimentala [1048] hyckleriet söker inbilla oss, först det revolutionära våldet skapar utrymme för bildad, utbildad vänlighet.