När Karl framförde tragiska ovädersmoln ur Shakespeare, Goethe, Klinger, Schiller för honom och betraktade livet i kolossalform i diktarens förstoringsspegel, så vaknade alla slumrande jättar i hans inre, hans fader blev synlig och hans framtid, till och med hans vän stod ånyo, som hade han lyfts fram ur de glänsande fantastiska barnaåren, på det ställe, där han hade föreställt sig honom i dessa roller, och i det inre hjältetåget blev plats till och med för det moln, som gled fram på himlen, och den vakttrupp, som marscherade över torget.Jean Paul, Titan, 54. cykeln
Dylika naturer kan betraktas som andliga flygelkarlar, vilka med intensiva yttranden antyder det, som otvivelaktigt, om än ofta bara med svaga, otydliga drag, är inskrivet i varje mänskligt bröst.Goethe, tillägg till Benvenuto Cellini
My spirit walked not with the souls of men,och det är bara en oväderstung himmel, som kan ta till sig en dylik förtvivlan. Samtidigt kan man konstatera att också de ensamma trotsarna, ju mer de avlägsnat sig från den tydliga sociala motståndaren, med nödvändighet har kommit att bli mångtydiga. De har visserligen ännu inte tagit steget fullt ut till fin de siècles barbariskt-eleganta livsnjutargestalter, vägröjare för ett den exklusiva lustens fascio. Däremot kunde detta permanent individuella sätt att överskrida bli rätt och slätt asocialt; extremen är förbrytaren, som har panna att hovera sig som sönderbrytare, och vet att mobilisera Stirner och Nietzsche för sin sak. Som icke överträffade exempel på sådana naturer stod redan i förväg Lermontovs Petsjorin, längre fram Dostojevskijs Raskolnikov och Dolgorukij, och också dessa är imitationer av det byronska, som står i förbindelse med napoleonkulten. Men den förförelse, som utgick från allt som Byron stod för, upphörde inte, lika lite som glansen hos ett radikalt personligt såvara(5). Det var det borgerliga samhället, med sitt privatekonomiska initiativ, som först väckte känslan för äventyrliga och gigantiska subjektretningar; samtidigt framstod dessa, när den verklige borgaren, le bourgeois, togs med i räkningen, som »oborgerliga«. Och en gnutta Manfred, gloomy och splendid i samma person, överfördes [1180] till och med på den siste figuren av denna art: Thomas Manns musiker Adrian Leverkühn. Nu är tiden mogen för att rikta uppmärksamheten mot överskridandets original: Don Juan och framför allt Faust.
Nor look'd upon the earth with human eyes;
The thirst of their ambition was not mine,
The aim of their existence was not mine;
My joys, my griefs, my passions and my powers
Made me a stranger -
Jag känner mod att träda ut i världenen representant för uttåget till mäktigt överraskande händelser och ting. Härlig som på första dagen är fortfarande viljan hos en intention, som inte låter sig inskränkas till sin borgerliga gestalt, en som vill erfara subjekt-objektförmedling i världen och under genomkorsandet av denna (durch sie hindurch) - med det uppfyllda ögonblickets problem i grunden. Detta ögonblick - som tillhör det fulla där-varat (Da-Sein) och det allt inbegripande som detta intenderar mot - experimenteras fram genom den samlade diktskapelsen från Auerbachs källare över fritt folk på fri grund och vidare; det är likaså vid verket både i den faustiska frågan och i världens motbilder, vilka ömsom bjuder respons, ömsom transcenderar på nytt. Nu och där-ets tema eller temat med ögonblicket, som infinner sig, fanns redan i »Werther«: »Kan du säga: Det är! när allt går över? när allt rullar förbi med blixtens hastighet, och så sällan framhärdar i den fulla kraften av sin tillvaro, ack! rycks bort med strömmen, sänks under ytan och krossas mot klippan?« Temat med det uppfyllda ögonblicket, alltså det som fåtts att dröja kvar, så att det avkastas som resultat, utgör det faustska vadet. Och då förvisso inte liktydigt med en abstrakt idé och dennas tunna navelsträng, något som Goethe - i det han förutsåg schematiker och intellektualister, som står främmande för konsten - gjorde sig lustig över. Fausts diktade liv rör sig tvärtom i riktning mot en i högsta grad [1191] konkret idé, en som är så konkret, att det överhuvud taget inte längre handlar om en idé, utan ett experiment, visserligen målinriktat, inriktat på det uppfyllande. Detta söks av en människa bland människor, med början i Auerbachs källare, och fortsätter till fritt folk på fri grund och vidare, men - för att inget tvivel heller skall råda om dess likaså helt utomvärldsliga karaktär - strävan mot och beslutet till förmån för den högsta tillvaron har samma innebörd som naturens strävan. Framför allt som dess morgon, dess betydelseladdade morgon:
Att bära jordens smärta, lycka under färden
Med stormen kämpa i det sista
Och inte fly när skeppets fogar brista(9)
Du, jord, höll ännu stånd i denna gryningPå så vis finns det inte längre någon subjektivism i självuppfyllelsen för Faust, den innebär att den i grunden upplevda världen slår upp sina ögon; härav kommer sig den oöverträffade utåt-blicken i Faust-subjektets inre blick, till och med i dess inre vara. Det okända hos det drivande innehållet i tillståndens och de prövade sluttillståndens förvandlingsgalleri, som Faust likaså genomlöper, på samma sätt som detta rör sig tvärs igenom honom själv: detta existerande inkognito utbreds här från personen till världen, samtidigt som det omskrivs med figurer ur världen. Faust i trollkappan, som kan flyga genom luften, lever och överskrider allt för honom tillblivet utifrån den mest komprimerade och vidsträckta vilja till ögonblicket, samma vilja som ligger bakom vadet. Den faustska centralpunkten finns i både värld och himmel, bägge är i fortskridande förmedling verksamma som symboler runt omkring den, men när det kommer till kritan innefattar vare sig världen eller dess himmel ännu detta excentriska centrum.
Och vederkvickad vid min fot du andas,
Din lust mitt sinne fångar med sin snara,
Ett fast beslut därinne väcks och randas,
Att sträva fortsatt mot det högsta varat.(10)
Inte utplånade de min otåliga längtanPå nytt kastade sig Odysseus i skeppet tillsammans med en skara matroser; med seglen fyrkantsbrassade färdades de för en härlig bris ut på öppna havet, till Afrikas kust, till Spanien, till Herkules stoder, den gamla världens gamla gräns. Så långt kommen, fastän han själv blivit gammal och tung, manade han matroserna till den djärvaste färden av alla - mot ett besannandets och överflödets Ithaka:
Att skåda världen och undersöka allt
Av gott och skuld som människan där har
[1203]Hör mig, o bröder, mina djärva skaror,Man färdades framåt i Atlanten, rakt västerut, sedan åt söder, och efter fem månader såg Odysseus land, ett högt berg i fjärran, i en mondo senza gente, på världens andra sida. Men en virvelstorm höjer sig från berget; ty det är Skärseldsberget, på vilket ingen levande varelse sätter sin fot, och alltså ej heller hedningen Odysseus, inte ens efter sin död. Det mänskliga gränsöverskridandet kommer till en slutpunkt, man skådar skärseldslandet i den andra världen, med det jordiska paradiset på sitt krön, men kan inte beträda det. Så långt denna anmärkningsvärda version, där en helt annan, en gotisk Odysseus framträder ur äventyret. En Sindbad, för vilken havets faror och underverk hade blivit till livselement, fanns som anlag också i den antike martyren, men man fick inte upp ögonen för detta inslag. Likaså saknades trotset mot Poseidon, som hade belagt honom med sin förbannelse, inte heller fanns de avlägsna världarna, denna väldiga och för antiken främmande krets. Den flygande holländaren i barockens version av berättelsen ville runda Kap Horn, trots motvindar från himlens håll; för detta blev han fördömd, hänvisad till att kryssa på havet till tidens ände. Odysseus däremot går sin död till mötes, som kapten på hybrisens skepp, men hos Dante är han den förste titaniske människan, med rötter i riddaren, inte i martyren. Han är förstlingen av det monomana väsen, framför allt av den absoluta strävan, som längre fram yppar sig i Don Juan och Faust och kastar sin komiska skugga i Don Quijote.
Som långt mot väster vågat denna färd
Sätt åter segel, styr mot nya faror,
Så länge kroppen är sitt sovel värd
Den korta tid som återstår av livet
Följ solen mot en obefolkad värld
(Diretro al Sol, del mondo senza gente).
Betänk vartill er detta liv blev givet:
Ej för att grubbla såsom boskap, nej,
För att mot vetenskap och dygd ta steget
(Considerate la vostra semenza:
Fatti non foste a viver come bruti
Ma per seguir virtute e conoscenza).
Och liksom detta bländverk utan kropp,Dröm i alla sammanhang, överallt lurade åskådare, som till och med Falstaff uttrycker saken, och också den ädla kretsen, just denna, är försänkt i ett sömntillstånd. Är alltså denna oerhörda, strålande-mörka världsbild ett arv från Hamlets hopplöst-totala dröm, från hans hopplösa hopp, hans i sig svävande utopi? Ja och nej, ja för att det inte kommer till något genombrott; nej för att den nämnda bristen på mening ändå inte minskar värdet hos det magiskt lätta mål-skenet. Hamlets kyrkogårds-melankoli fikar inte efter de snabba, blixtrande förgängligheterna på den förtrollade ön, kommer inte heller i närheten av dem; Prospero utmärks i så liten grad av tungsinne, att till och med hans abdikation musserar. Det är spirits som uppför denna teater, the baseless fabric of this vision, varefter de på nytt upplöses till luft, inte heller det paradis, vars sken de får att framträda, har något fundament eller någon varaktighet: trots detta kan den Ariel-värld där Prospero och hans krets befinner sig kallas ett dröj-kvar, ett kvardröjande i det flyktiga, men i sin skönhet vilande [1213] sken-landet. Det är inte en segerrik anhalt av det slag, som Faust sökte, långt bortom Helena-scenernas besläktade mark- och andeväsen; den segrande existensen (die Nike Existenz) har ingen absolut fotpunkt på Prosperos ö. Ändå skulle också Prosperos abdikation inte vara så likgiltig inför det flyktiga, och hans vishet inte så trösterik inför det tröstlösa, om inte drömskenet, sådant det här tränger fram, inte likaledes hade sin styrka. Ja, i slutänden blir det uppenbart: den gåtfulla lätthet som visar sig till och med i Prosperos abdikation, administreras ingalunda bara av luftandar och teaterlärkor, den är när allt kommer omkring inte bara dröm- och sagosfär. Inte ens avskedets melankoli, när Prospero lägger ned sin trollstav, träder in i den sömn, som han låter omringa både det lilla livet och den stora konsten; tvärtom rymmer det abdikerande allvaret också munterhetens allvar. Karakteristiskt för det är den landstigning, som sker utan mark under fötterna; den utmärks av den ogrundade glädje, som heter humor. Med den dröjer Prospero när allt kommer omkring ändå inte kvar i den estetiska autarkin, i fyrverkeriet över en natthimmel; - och humorn som mål inskränker sig inte till konsten, eller för den delen: illusionen. Humor är något annat än estetisk nåd, och om dess allvar inte ens tar Intet på allvar, så finns just här ändå till sist ett för-sken: det tillhör inte konsten, men leendet. Detta försken är förbundet med en gåtfullt avlägsen, ingenstans garanterad landstigning; när man förfogar över den landstigning man på intet sätt har, kan trollstaven läggas bort, luftanden Ariel avskedas. Trots detta härskar ingen bestående förtvivlan, i stället infinner sig en lätthet, man dröjer kvar - inte bara i en estetisk tillvaro, som inte vederläggs av Intet, utan också i en tro, inför vars skepsis inte ens Intet är korrekt. Vid Prosperos ingång eller utgång står därför en omotiverad, icke garanterad glädje; endast Mozart skulle ha kunnat skriva musiken till den. Det finns en ingång i denna utgång, när man passerat den går inga framträdelser längre av stapeln och det icke-framträdande, på grund av sin utsökta karaktär, avstår från uppfyllelsens blixt och dunder. Men gränsöverskridandets alla figurer: ungdomseld, Odysseus, Faust och också Prosperos djupt syftande humor strävar från önskningens hinsides mot dess jordiska tillvaro. Mot förmågan till ögonblicket, där man plockar åt sig mer än den just föreliggande dagen, mot ett [1214] erövrat där-varas kraft och förmåga. Ett successivt utträde ur framträdelsen, som just den gamle Goethe säger, in i den riktiga, varande, kraftfullt-lätta. Varvid de fina, djupa beröringspunkter, som just humorn upprätthåller med denna förmåga, ingalunda längre verkar erövrande eller bara högljudda. Tvärtom, det intryck de gör är flyktigt-utsökt, på samma sätt som Ariel i den mörka och ruvande (dick) världen själv, och de verkar på ett opatetiskt intagande sätt.
Så skola stolta slott, skyhöga torn
Och tempelvalv, ja, själva detta jordklot,
Med allt vad däri är, en gång försvinna
Och liksom denna väsenlösa hägring
Ej lämna efter sig det minsta spår.
Av samma tyg, som drömmar göras av,
Vi äro gjorda, och vårt korta liv
Omfamnas av en sömn.
(Akt IV, scen 1; Hagbergs övers.)