Vilka vida sfärer kommer man inte att tänka på när man ser ett skepp, som svävar mellan himmel och jord. Det fladdrande seglet, det hela tiden krängande skeppet, den brusande vågströmmen, det flygande molnet, den vida, oändliga himmelskretsen! På jorden är man bunden vid en död punkt och innesluten i en situations trånga krets.Herder, Resejournal 1769
Nu kommer det emellertid i livets praxis långt mer an på att det hela är enhetligt gott än på att det enskilda är tillfälligt gudomligt - och om idealisten alltså är ett dugligare subjekt när det gäller att väcka ett stort begrepp om mänsklighetens möjligheter och kan ingjuta respekt för dess bestämning, så kan bara realisten uthålligt genomföra det i erfarenheten.Schiller, Über naive und sentimentalische Dichtung
Den spanska humanismen nöjer sig med valspråket: Nihil humani mihi alienum. Från kravet, att inget mänskligt skall förbli främmande, tar den steget vidare till insikten, att allt främmande, framstående och underbart berör oss i mänskligt avseende.Voßler, Einführung in die spanische Dichtung
Vad skall jag undfly? Vilken hjälp förbida?Och strax därefter avståndstagandet från det stelnande i tingvärlden:
Och skall jag lyda mitt begär?
Ack, det vi verkar, det vi måste lida,
allt hämmar för oss livet här. (4)
Ett främmat stoff bemänger och fördärvar[1241] Slutligen i besvärjandet av mödrarna, gestaltningen, omgestaltningen i det gränslösa:
var skatt som anden fått, var hög idé.
De ädla känslor som gav livet mening
dör i tumultet, drabbas av förstening. (5)
Förstelning hör ej samman med min art,Gripenhet och gränslöshet är ömsesidiga korrespondenser i ett hemligt världsöverträffande av detta slag; ja, endast i det, som en Mefisto empiriskt kallar Intet, men där Faust hoppas finna sitt allt, finns den korresponderande motbilden till denna icke-fördyrade känsla. På så vis är denna inbrytande-överträffande intention inte längre ställd inför synlig värld, än mindre inför den angenäma, vänliga vana som det innebär att existera och verka i den: realistens uppgift blir i stället att driva på mot högsta ordning (der Realist wird vielmehr zum Forttreiber höchster Ordnung; eventuellt: pådrivare av högsta ordning - ö.a.). Men det skall tillstås, till och med Mefisto talar, med de här korresponderande motbilderna i åtanke, om ödslighet och ensamhet, om obeträtt, oombett, om flykt ur det uppståndna, om frigjorda rum, men förvisso lika mycket om gestaltning, omgestaltning, det eviga tidsfördrivet i den eviga innebörden; inte heller i denna den mest högtsyftande genombrottsintention förblir det prometeiska således oförmedlat eller ensamt. Utan dess ännu osynliga innehåll kommer på nytt till synes i ett stoff och dettas ännu helt unika framträdelse. Och samtidigt får man inte blunda för, än mindre göra sig döv för att detta prometeuska stoff, allt som brukar kallas överskridande, Don Giovanni, Don Quijote, Faust, nu nalkas i sin andra gestalt, om än på alla sätt fortfarande inom konstens värld, nu i musikens ljus. Nästa formation av poetiskt gränsöverskridande, som motsäger det föreliggande, finns i klangskiktet och dettas gestaltning, omgestaltning, i de tonfigurer, som det trots allt kastar framför en aldrig så avlägsen världsfigur. Av detta kommer sig det ännu obestämda i klangskiktet, men också det märkvärdigt närliggande och festliga, när Faust från sitt märkvärdiga (Wunderwürdigen; rad 6438) återvänder med något gripet och fasthållet:
Att känna bävan är vår bästa part;
Och hur än världen gör den till en börda,
Med gripenhet vi känt det oerhörda(6)
Av luftiga toner gryr ett bryderi,[1242] Det sjunger både som vild exodus och som extrakt, musiken är på alla sätt den utopiskt överskridande konsten, vare sig den nu förtonar (zieht) eller bygger upp. Klangskiktet är förvisso inte alltid bångstyrigt, i så fall skulle inga triglyfer kunna ljuda, men som ingen annanstans ingår gränsöverskridandets samtliga figurer, om de inte rentav visar sig här för första gången. Vidare är klangvärlden förvisso inte demonisk ens i sin bångstyrighet, eller är det bara undantagsvis (exempelvis hos Berlioz, Wagner), den är ingen skräcködleexcess på konsternas fält, men det luciferska, det prometeuska upptar den som ingen annan konst; alla gränsöverskridare mot det absoluta ögonblicket är likaså tongestalter. Den luciferska ledplanschens skrift består av Beethoven, gränsöverskridarna hör alla till Beethovens rike, hos Beethoven blir all musik till Prometeus-ouvertyr, och detta gäller för mycket mer än den tidiga, inledande musik, som bär denna titel. Till detta läger övergår gränsöverskridarna från sin moraliska startpunkt; så länge tonskiktet inte har blivit ett språk- och avbildsrum sui generis, ja, ett stycke ny omvärldsskapelse. Detta inträffar först när de nalkas det uppfyllda ögonblicket i sig, med ett huvud, som växer högre än den uppkomna världen, när det uppstår identitet mellan vi-et och dess värld. Det är mot detta som Don Quijotes och Fausts längtan ytterst intenderar, bort från främmandegörelsen.
När de förtonar, blir allt melodi.
Triglyfen klingar, pelarradens gång;
Jag tror, att hela templet är en sång. (7)
Om jag fick önska mig något, så skulle jag varken önska mig rikedom eller makt, utan passion för det möjliga; jag skulle bara önska ett öga som evigt ungt, evigt brinner av begär att se möjligheten.Kierkegaard, Ögonblicket
Tonen följer oss åt och är vi, inte bara så som de bildande konsterna följer oss till graven men inte längre, samma konster som tidigare tycktes peka ut mot det stränga, objektiva, kosmiska högt ovanför oss. Utan som de goda verken följer oss också utöver graven; och detta just för att den nya, inte längre pedagogiska, utan reella symbolen i musiken framstår som så låg, i så hög grad endast ett eldigt utbrott i vår atmosfär, fastän den är ett ljus på den yttersta, men samtidigt innersta fixstjärnehimlen.
Ernst Bloch, Geist der Utopie
Det finns något överträffande-oavslutat i musiken, något som ingen poesi ännu har gjort rättvisa, eller på sin höjd den poesi som, eventuellt, ur sig själv utvecklar musiken. Öppenheten i denna konst visar samtidigt, på ett speciellt inträngande sätt, att sista ordet inte heller blivit sagt om de andra konstarternas relation till innehållet.
Ernst Bloch, Subjekt-Objekt, Erläuterungen zu Hegel