Tonmåleri, än en gång naturverk,
intensiteten och moraliteten musik
Tonens förmåga att överhuvud taget ange något yttre och relateras till det kommer inte av sig själv. Själv håller den ju till just där ögonen inte längre har något att komma med, där en annan vals tar vid. Trots detta stannar klangen inte enbart på insidan, tvärtom, dess inre har ett underjordiskt samband med det utvändiga, som inte bara är ett sådant. Detta gäller för allt tonmåleri, så länge det inte inskränker sig till att vara en slapp kopia av en skara redan förefintliga ljud eller röster, som sorl, åska, näktergal. Med tonmåleri återger god musik alltid något annat än yta, den skalar snarast fram ett ljudande och ett utpekande, som återstår som en rest vid sidan av tinget i dess tillblivna form. Och detta slag av tonmåleri är lika gammalt som god musik, det faller inte heller utanför ramen för denna. Tonmåleriet inbegriper också de lägsta formerna, det är sant, och ju tunnare instrumentet, desto intigare blir musiken, desto vulgärare åhöraren, och desto säkrare är man på att det hela blivit folkkärt. Redan om den grekiska kithara-virtuosen Timoteus berättas det att han kunde återge fältslag; han utvisades till och med från Sparta av detta skäl, med rätta. Engelska spinettvirtuoser från femtonhundratalet [