DOLD OCH GAMMAL ÖNSKEUPPFYLLELSE I NATTDRÖMMEN, FABULERANDE OCH ANTECIPERANDE I DAGFANTASIERNA
Benägenheten att drömma
[86] Önskan att få det bättre somnar inte in. Från den blir man aldrig blir fri, eller på sin höjd illusoriskt. Det skulle vara mer bekvämt att glömma denna längtan än att uppfylla den, men vad skulle det leda till i våra dagar? Önskningarna skulle ändå inte upphöra, de skulle bara uppträda i andra skepnader, eller det skulle rentav vara så att vi, de önskelösa, blev de lik, som de onda klättrade över på vägen till sin seger. Det är inte rätt tid att släppa sina önskningar, de som lider nöd har heller inte en tanke på det. De drömmer om att en gång få sina önskningar uppfyllda. Gör det - som man brukar säga - både dag och natt, alltså inte bara om natten. Och något annat vore konstigt; nöd och önskningar tar ju minst av allt rast på dagen. Det finns dagdrömmar så det räcker, man har bara inte gett akt på dem i tillräcklig grad. Också när ögonen är öppna kan det gå nog så livligt eller drömmande till på insidan. Om lusten att förbättra vår lott inte sover ens när vi själva gör det - varför skulle den då göra det när vi är vakna? Få önskningar saknar inslag av drömmeri, i synnerhet när de vuxit till sig lite grann. Och därför: det är uppenbart att den som är drömsk på dagen är en annan än den nattlige drömmaren. Den drömske följer ofta irrbloss, [87] kommer på avvägar. Men han sover inte och sjunker inte heller mot djupet med töcknet.
Det gör däremot den som drömmer om natten, det måste han göra. Men töcknet skall först komma på plats, ty det är ju i sömnen som det brokiga spelet tar vid. Ordet dröm kommer från den nattliga sfären(1), drömmen förutsätter den sovande. De yttre sinnena blir blinda, musklerna slappnar av, stora hjärnan vilar. Här är mörkläggningen så viktig, att den sovande ofta till och med drömmer bara för att han inte skall vakna. För att han inte genom inre eller yttre retningar skall höjas över medvetandets tröskel. Om retningen är av yttre slag (exempelvis knackningar eller ljus eller obekvämt läge i sängen), så önskas störningen bort. Är den av inre slag (törst, hunger, urinträngning, sexuell upphetsning), så är den själv en önskan, vars retning bör försvinna. Ty varje stimulans är oangenäm: lusten, säger Freud, är »förknippad med en minskning, nedtoning eller avstängning av den retningsmängd, som föreligger i den själsliga apparaten, olusten däremot med en ökning av densamma«. Om den sovande inte skulle drömma, så skulle han vakna av retningarnas larm, drömmen skyddar alltså sömnen genom att inarbeta knackningar, plötsligt ljus, kroppslig oro. Dock inte enbart genom detta; sedan Freud är det obestridligt (och det hör till hans bestående bidrag), att drömmen inte bara är sömnskydd eller vallmovärld, utan - både om man ser till motorn och innehållet - dessutom också önskeuppfyllelse. Endast genom att bryta störningarnas pockande tagg kan den överhuvud taget inarbeta dem i sig själv. Eller som Freud säger: »Drömmarna är elimination av sömnstörande (psykiska) retningar genom hallucinerad tillfredsställelse.« Som bekant är Freuds mest fundamentala upptäckt denna: att drömmarna inte är luftbubblor, men självklart inte heller profetiska orakel, utan att de ligger ungefär mitt emellan dessa poler: just som hallucinerade önskeuppfyllelser, som fiktiva uppfyllelser av en omedveten önskefantasi. Och temat »drömmar om ett bättre liv« inbegriper bitvis, om man tar det både med en nypa salt och [88] på allvar, också nattdrömmarna som önskedrömmar; också de är en del (om än sidoförskjuten och inte helt homogen) av det utopiska medvetandets enorma fält.
Vilket skall förstås så: de utgör den del, där synnerligen tidiga önskningar cirkulerar. Där rätt gammalt, sedan länge förflutet bildljus framträder under jag och storhjärna. Nattdrömmen har tre karakteristiska egenskaper, som gör det möjligt för den att hallucinera önskeföreställningar. För det första är det vuxna jaget försvagat i sömnen, det kan inte längre censurera sådant som förefaller det opassande. För det andra återstår endast de så kallade dagresterna från det vakna tillståndet och dess innehåll, det vill säga endast associativt starkt uppluckrade föreställningar, till vilka drömfantasin assimileras. För det tredje är yttervärlden med dess realiteter och praktiska ändamål blockerad i samband med jagets försvagning. Det återgår till barndomens jag, därmed träder till att börja med barndomsårens hela ocensurerade driftsvärld fram, eller rättare sagt: det sker på samma sätt som under barndomen. Freud betonar därför: »Varje önskning i drömmen har infantilt ursprung, alla drömmar arbetar med infantilt material, med barnsliga sinnesrörelser och mekanismer.« I den mån som det sinnligt verkligas mottendens dessutom upphör genom blockaden av yttervärlden, får önskeföreställningarna psykisk kraft och psykiskt utrymme nog för att stegras till hallucinationer. Men det moraliskt, estetiskt och också realitetstroget censurerande jaget är i drömmen bara försvagat, inte helt och hållet bortkopplat. Det fortsätter att censurera på ett närmast berusat sätt och tvingar de hallucinerade önskeuppfyllelserna att förklä sig inför dess blick. Därför är nästan ingen nattdröm ren och skär önskeuppfyllelse, utan så gott som alla är vanställda och maskerade, visar sig i »symbolisk« förklädnad. Och den drömmande förstår inte alls den symbolik, som hans önskeuppfyllelse klär ut sig i; här räcker det att libidons oro får utlopp och stillas i en symboliskt förvrängande drömbild. Endast barnets drömmar reder sig utan drömförvrängning, eftersom barnet överhuvud taget inte har något censurerande jag. Också höggradigt vällustiga nattdrömmar av fysiologiskt normalt, så att säga tillåtet slag, som i samband med sädesuttömningar, tar en direkt väg, utan nämnvärd [89] drömförvrängning; men så sammanfaller manifest och reellt dröminnehåll också rätt väl här. Men alla andra »anstötliga önskningar«: incest- och dödsönskningar i förhållande till älskade personer, och andra element av det infantilt-ondskefulla inom oss, tillgriper förklädnader för att tillfredsställas, för att gömma sig undan drömjagets censur - även om den är försvagad. Omvandlingen av det latenta (djupt undermedvetna) till det manifesta (symboliserade) dröminnehållet kallar Freud drömarbetet; den analytiska drömtydningen går motsatt väg, vägen tillbaka till den avsymboliserade önskeuppfyllelsen. I vakentillståndet finns ett motstånd mot den analytiska drömtydningen, analogt med neurotikerns - avsevärt starkare - motstånd mot tydningen av symptomen på hans neuros; det handlar om det nu på nytt stärkta dagjagets motstånd mot att dess andra sida blir avslöjad. Denna andra sida brukar vara rätt beklämmande hos den moralmedvetne, rentav korrekte mannen; han har alltid anat att där fanns ett och annat, som han skulle skämmas för i dagsljus. På det sättet kan dagjaget till och med känna sig ansvarigt för nattens ytterligt försvagade jag, så snart minsta sinnliga efterklang av symbolmyllret dröjer sig kvar. Jean Paul anmärker till detta: »Drömmens ljus når fruktansvärt djupt i det epikur- och augiasstall, som vi själva byggt; och på natten ser vi alla de vilda gravdjur och aftonvargar, som förnuftet höll fjättrade under dagen, stryka livslevande omkring.« Ja, man ställde rentav, utgående från en intakt borgerlig rättskaffenhet och dess dag-jag, den kuriösa frågan, om en människa moraliskt kan ställas till svars för det goda och onda, som hon tänker och gör i drömmen. En moralist och psykolog från upplysningstidens slutskede besvarade frågan jakande och drog den rätt komiska, men för motståndet lärorika slutsatsen: »Man kan därför hävda, att det är människans sedliga plikt att bevara fantasin ren också i drömmarna, i den mån hon har frihet till det, och att också det goda och onda, som hon säger eller gör i drömmen, kan tillräknas henne, nämligen om hennes dröm har uppstått ur eller modifierats av hennes begär, och dessa begär är avhängiga av friheten« (Maaß, Versuch über die Leidenschaften I, 1805, s. 175). När alltså [90]redan de relativt oskyldiga drömutsvävningarna från vår djuriska sida är obehagliga för ett korrekt jag - hur mycket mer gäller detta då inte för de infantilt vilda utsvävningar, som uppträder under symbolisk täckmantel. Därav alltså motståndet mot den psykoanalytiska drömtydningen, därav olusten mot att låta drömbilderna bli detektivhistorier om en själv. (En olust, som betecknande nog inte drabbade den gamla, så kallade profetiska drömtydningen: Farao gladde sig över Josef, ty Josef genomskådade honom inte, den profetiska drömtydningen lämnade subjektets interna processer oberörda.) Från den moraliserande olusten stammar framför allt den nattliga jagdriftens lust att maskera sig, dölja och förkläda dröminnehållet; men för libidons Freud är det mesta av detta bara sexuellt betingad symbolbildning. Enligt den tolkningen finns det hundratals symboler för de manliga och kvinnliga könsorganen (dolk och skrin är urmodellerna) och för könsumgänget (urmodellen är att gå i trappor). Skrinet kan bli en kupé, dolken en måne som står overkligt nära fönstret, en taklampa i kupén ljuset från denna lampa, milt gult som vispad äggula. Drömmen uppnår, för att inte säga överträffar, det samlade utbudet av sexuella anspelningar och liknelser i Rabelais' eller Balzacs »Contes drôlatiques«; och detta sker, ur medvetandets synvinkel, i allegorisk oskuld. Balzac talar om snickaren, som i fortsättningen tänkte se till att dörren till hans gathus hölls stängd, om pagen, som redan hade planterat sina standar på kunglig mark, och så vidare; alla dessa liknelser har också drag av dröm. Till det kommer bilder, som saknas till och med i den stora pornografiska litteraturen, nämligen de som gått förlorade; t.ex. symbolerna trä, bord, vatten för kvinnan. De verkar återgå på ett fylogenetiskt djup, som inte var främmande för Freud och den inre kretsen kring honom, för att nu inte tala om C. G. Jung. Bord står entydigt för storstuga eller hus, träsymbolen leder tillbaka till stamträdet, en mycket gammal modersbild; i detta finns också en klang av livsträd, livets träd. Ferenczi(2), en av Freuds tidigaste medarbetare, återför vattensymbolen på fostervattnet i livmodern, därnäst i en alltigenom fylogenetisk »djuplodning« på de geologiska [91] urhav, där livet uppstod. I anslutning till detta framträder ur mythistorien en på ett helt annat sätt bevarad sägen, den om storken, som hämtar upp barnen ur en damm; men också djupets vatten visar sig, och över det hela ruvar guds ande, inte olik en höna. Brunnen är en gammal modersbild, den vassbevuxna dammen en rentav ännu äldre, hetärisk-arkaisk; Bachofen(3) är dess utgrävare. Hur det än må förhålla sig med den saken, vuxna drömmer knappt en dröm utan förvecklingar, invecklingar. Freud kommenterar detta med en träffsäker paradox: drömmaren vet inte vad han vet. För honom är det manifesta dröminnehållet helt enkelt bara förklädnad eller maskeradbal; tydningen är askonsdagens inträde. Jagcensuren tillät den sanning, som libidon och dess önskeuppfyllelse utgör, passera genom natten bara skenheligt hycklande eller iförd narrkåpa; men den freudska drömtydningen avser åtminstone att åter läsa den nakna texten. Den utgår från symbolerna, utan att förlora sig i dem, för att sedan fortsätta till den mer eller mindre insedda önskeuppfyllelsen, som yttrar sig i en brokig uppsättning av restriktioner. Här finns en kunskap att hämta, även om den bara uppträder i vanställd form på grund av libidons inskränkta och missriktade begrepp. I varje fall tas någonting igen i nattdrömmen, något blir gottgjort och mättas med en uppsjö på bilder; egalt om denna mättnad sedan äger rum endast genom dessa bilder eller i dem.
Men är det verkligen så att nattdrömmaren alltid får önskningar uppfyllda? I det hela ingår ju inte så lite av likgiltigt gods, som bara förflyktigas och inte tycks fylla ut något tomrum. Också bland de innehållsrika drömmarna är de lyckliga, alltså önskeuppfyllande, avgjort inte i majoritet. Vid sidan av dem återfinner man mardrömmarna, från de vanliga examensdrömmarna till de på alla sätt förfärliga, de som den sovande vaknar upp från med ett skrik. Han var på flykt undan skråpukar, som bara natten känner, men hans bil förvandlas till ett snigelhus, han hoppar ut och springer för sitt liv, men fötterna klistrar fast vid marken, till slut slår de rot. Det ställer sig självfallet inte lätt för Freud att tolka också nattmaran som en givmild fe, men trots detta infogar han mardrömmarna på tre olika sätt i sin [92] uppfyllelseteori. För det första kan en dröm bli avbruten, då kvarstår den plågsamma retning, som gav upphov till den, önskeuppfyllelsen går om intet. För det andra kan en dröm bli en mardröm just för att dess önskeuppfyllelse kom till stånd; denna absurditet uppträder framför allt i oförvanskade, ocensurerade drömmar. I denna typ av mardrömmar tillfredsställs en för drömjaget oangenäm, speciellt förkastlig önskan på ett sällsynt oförblommerat sätt; ångesten är då inte naturvarelsens ångest, utan drömjagets, och den fyller samma funktion som censuren. Också neuroser av detta slag, till exempel en ihållande rädsla för att mista sina föräldrar, kan höra ihop med önskningen att just det skall inträffa. Fobin är då inget annat än de så kallade moraliska kopparslagarna eller de utåt uppvisade krokodiltårarna. För det tredje nalkas Freud svårigheten på ett nästan oavsiktligt dialektiskt sätt, nämligen genom att inte uppfatta rädsla och önskan enbart som stränga motsatser. Ångestens yttersta ursprung skulle då vara förlossningsakten; den skulle medföra »den konstellation av olustkänslor, avföringsimpulser och kroppsförnimmelser, som blivit modellen för vår reaktion på en livsfara, och som vi sedan dess upprepar som ångesttillstånd«. Redan namnet ångest (angustia = trångt ställe) understryker enligt Freud den inskränkning i andningsfunktionen, som inträffade under förlossningen till följd av avbrottet i den inre andningen. Det allra viktigaste är emellertid, att detta första ångesttillstånd har sitt ursprung i skilsmässan från modern och alltså signalerar övergivenhet, värnlöshet, utsatthet. Till det första ångesttillståndet ansluter sig hos Freud den så kallade kastrationsångesten, och denna har sina livslånga moraliska konsekvenser: »Från det högre väsen, som övergick till att bli jagideal, utgick en gång hotet om kastration, och kastrationsångesten är sannolikt den kärna, kring vilken samvetsångesten senare under livet avlagras, det är just den som lever vidare som samvetsångest.« Då är det i alla fall mer övertygande att förklara ångesten ur den inledande övergivenhet, som psykiskt skapar modellen för all senare ångest; den våldsamma separationen från modern vid födseln. Därav också den verkliga barnångesten, pavor nocturnus(4) utan så kallat kastrationskomplex, rädslan [93] för främmande ansikten, mörker och liknande. Barnets längtan och kärlek till modern gäckas av främmande ansikten, dess »libido« har blivit obrukbar, den finner inte sitt objekt. Då slår den om och avförs också i vuxen ålder som ångest; konsekvensen är i fortsättningen: alla förträngda önskeaffekter förvandlas i detta omedvetna till fobier. Ett liknande omslag hos oladdade libidoaffekter, som blivit objektlösa, tänker sig Freud äga rum i dödsångesten (riktad mot dödsdriften) i synnerhet i den neurotiska, melankoliska: »Melankolins dödsångest medger endast en förklaring, den att jaget kapitulerar, eftersom det känner sig hatat och förföljt i stället för älskat av överjaget ... Överjaget står för samma beskyddande och räddande funktion som en gång fadern, senare försynen eller ödet.« Också i fullt friskt tillstånd adderas övergivenhetens dödsångest till rädslan inför en övermäktig reell fara; jaget kapitulerar eftersom det inte tror sig om att kunna övervinna faran av egen kraft. »Det är för övrigt«, påminner Freud, »fortfarande samma situation, som låg bakom födelsens första stora ångesttillstånd och den infantila saknadsångesten, separationen från den beskyddande modern« (Das Ich und das Es, 1923, s. 76). Och det är samma omslag hos libidon i dess dialektiska omvändning, som kunde iakttas redan i barnångesten, när libidoaffekten måste bortträngas för att dess objekt, den älskade modern, var frånvarande. Fast när det gäller dödsångesten har det egna jaget blivit libidoobjekt, närmare bestämt: det jag som älskas av överjaget, och just denna (narcissistiska) laddning är nu förbi. »Dödsångestens mekanism kan bara bestå i att jaget i stor utsträckning gör sig kvitt sin narcissistiska libidoladdning, alltså ger upp sig självt, på samma sätt som det i fall av rädsla uppger ett annat objekt«; men därigenom frigörs, i omslaget, bara gränslös skräck. Libido igen, hela tiden inte annat än libido (och därmed det freudska arv, som inte består, man kan redan säga: som inte bestått); och med libidon idel psykologism, utan social omvärld. Räcker då sexuell libido till för att åstadkomma denna ångest, ja, är den överhuvud taget nödvändig för den? Härrör den [94] negativa önskeuppfyllelsen eller ångesten då uteslutande från subjektet, uteslutande från »den libidoaffekt som förlorat sitt objekt«? Och finns det inte också objekt, tillstånd, som är hotande nog såsom objekt utan att vara laddade med libido, men som i stället är laddade mer än nog med innehåll av annat slag? Den senare Freud uttryckte det själv i den riktningen, att det inte är förträngningen, som skapar ångesten, utan ångesten som skapar förträngningen; den kommer då före den uppdämda libidon och ger upphov till stockningen. De sista årens Freud fastslår rentav, i det han går långt utöver förlossningsakten som biologisk inre erfarenhet och begynnelseupplevelse, »att en fruktad driftssituation i grunden återgår på en situation av yttre fara« (Neue Folge der Vorlesungen, 1933, s. 123). Känslan av utsatthet skulle ju rentav vara innehållslös om de främmande ansiktena, mörkret och liknande enbart var - icke-moder och i övrigt neutrala. I stället finns det också här hunger, försörjningsproblem, ekonomisk förtvivlan, livsångest, positivt och objektivt så det förslår. Det borgerliga samhället byggde till helt nyligen rent faktiskt på fri konkurrens, och gör det fortfarande enligt sina anlag, följaktligen bygger det på ett antagonistiskt förhållande, också inom samma klass eller skikt. Den på detta sätt skapade, ja, påbjudna fientliga spänningen mellan individer producerar ständig ångest, och denna behöver inte libido och förlossning för att finna fotfäste. Den är tillräckligt etablerad med denna typ av yttervärld, nu senast dessutom genom två världskrig. Och ovanpå detta fascismens ångestproduktion, som knappast behövde ett infantilt trauma för att utlösas. Sammanfattande: mången utvilad nattdröm kan vara riktad mot det förflutna, kanske också mången pavor nocturnus hos beskyddade barn. Den kan bestå av bortträngd libido, av objektmässigt oladdade kärleksönskningar och därmed av ångest. Men när det gäller ångesten tillhandahåller dagen, de objektiva bekymren för framtiden, anledning och ursprung nog till och med i drömmen. Ett ursprung, som går tillbaka på naken självbevarelse och dess grusade, inte bara oladdade önskningar. Men i synnerhet det vakna tillståndets ångest, ytterst dödsångesten, skyndar inte först bakåt, för att där, i det egna jagets försvinnande libidoobjekt - den transponerade modern - finna sin förklaring. Just denna ångest kan inte förklaras, på det stora hela inte, [95] med narcissistisk regression, utan endast med hänvisning till den bila som en gång i framtiden gör slut på livet, med den smärta och skräck som hör samman med den objektivt förväntade natten. Om bara jaget tog avsked av sig självt i dödsångesten, om det bara hemförlovade sin narcissistiska libidoladdning, så skulle vare sig djur utan jag eller höggradigt sakliga och icke-narcissistiska människor känna dödsångest. Om de freudska libido-subjektivismerna på temat ångest således är ohållbara, så förblir Freuds tillordning av fobierna till bortträngda önskeaffekter ändå riktig och sann; den är ju inte orienterad efter narcissismer utan efter önskeaffekternas objektiva innehåll. Det är möjligt att ångesten och dess drömmar har sin första framkallare i förlossningen, på samma sätt som de i döden har sitt yttersta biologiska innehåll. Men där ångest inte bara uppträder i biologisk form, utan på ett sätt som förekommer enbart hos människor, i första hand just som mardröm, är upphovet framför allt samhälleliga blockeringar av självbevarelsedriften. I själva verket är det endast det omintetgjorda, ja, till sin motsats förvandlade innehållet hos önskningen, som skapar ångest, ytterst förtvivlan.
Och hur rättar sig den vakne drömmaren efter detta, om hans önskningar är av tämligen skiftande slag? Om han behöver peppar och salt till önskandet, också en nypa chock, inte bara honung? Freud talar själv om härvan av motsatta driftskänslor, inte enbart om deras övergång i varandra. Han hänvisar till en simultan »motsatt innebörd hos urorden«, så att »ångest och önskan sammanfaller i det omedvetna«. Men utan tvekan sammanfaller de i hög grad också i det medvetna, t.ex. hos hypokondriker, och hos den genomsnittlige pessimisten; bägge hoppas ju på att få se sitt icke-hopp uppfyllt. Och byggde inte känslosamheten under samma sjuttonhundratal, som var hypokondrikerns blomstringstid, på denna blandade känsla, med tårepilar och tåreurnor, med smärtsam lust till förgängelsen? I litteraturen upptäckte skräckromanen, som uppstod under samma skede, på allvar den gåtfulla hemtrevligheten hos det kusliga; den hämtade sin näring ur en önskan att vara hemmastadd bland skuggor, om ett hem på korsvägar, i nattmörker. Redan ångestens fantasier kring önskeuppfyllelsen demonstrerar detta. Här råder en gestaltväxling mellan önskningen och den egenskap hos ångesten, som genom att hopp inriktar sig på den, genom att den är deformerat, rentav positivt [96] förhoppningsinnehåll, själv injagar kalla kårar. Det är denna sträva, inte helt angenäma önskeuppfyllelse, som motverkar det blott och bart rosenröda också i högre regioner, eller åtminstone bjuder det motstånd. Ett mått av svärta tillkommer, fördjupar färgerna, skapar dissonans i alltför genomskinlig, alltså fadd lycka, framhåller att en önskehöjd i lika hög grad är ett avgrundsdjup. Många till sin spets drivna känsloutsagor uppfattade denna sammansatta karaktär hos känslan av att vara drabbad, hän till den så kallat ljuva skräcken i Wagners Nibelungenring, i detta neurasteniskt-kolossala konstverks exhibition. På så sätt gäller till och med för nattmaran, och än mer för ängen under brunnen och dess symboler: varje dröm är önskeuppfyllelse.
Men nu är det ju så, att människor inte drömmer enbart om natten, långt därifrån. Också dagen har sina gryningsmarginaler, också där tillfredsställs önskningar. Till skillnad från den nattliga drömmen målar dagdrömmen sina fritt valbara och repeterbara gestalter i det blå, den kan svärma och prata strunt, men också tänka ut och planera. Utan ansträngning ger den sig hän åt tankar, politiska, konstnärliga, vetenskapliga (men kan ändå vara nära besläktad med Minerva och musorna). Dagdrömmen kan komma med infall, som tränger inte till tolkning men väl till bearbetning, den bygger luftslott också i form av planritningar och inte alltid bara i fiktiv form. Till och med i karikatyren har den drömske ett annat uttryck än den drömmande: han lever som en Tycho Brahe bland stjärnorna, är alltså på inget vis nattsovaren med slutna ögon. Ensamma promenader eller det svärmiska ungdomssamtalet med en vän eller den s.k. blå timmen mellan dag och natt ägnar sig särskilt för det vakna drömmeriet. Redogörelsen för dagdrömmar i det lilla formatet, som inledde denna bok, gav ju en kort överblick över lättare, och i första hand inre bilder av detta slag. I fortsättningen gäller det att utforska sakens struktur, liksom dess följdverkningar, så att man förstår de - som det kommer att visa sig - oerhörda konsekvenserna, nämligen av hoppet på det hela taget i den subjektiva faktorn. [97] Ty dagfantasin har, häpnadsväckande nog, hittills knappt alls avhandlats som ett ursprungligt tillstånd i psykologin, inte heller som en egen form för önskeuppfyllelse, med ett stort inslag av ren och skär wishful thinking, något som ändå inte utesluter skärpa, ja, ansvarskänsla just hos the thinking. Men psykoanalysen sätter likhetstecken mellan dagdrömmarna och nattdrömmarna, ser i de förra inget annat än upptakten till de senare. Freud anmärker till detta: »Vi vet att sådana dagdrömmar är kärna i och förebilder för de nattliga drömmarna. Nattdrömmen är i grunden inget annat än en dagdröm, som blivit brukbar genom driftsimpulsernas nattliga frihet, och som förvanskats genom den nattliga formen för själslig aktivitet« (Vorlesungen, 1935, s.417). Och tidigare, på samma ställe: »De mest bekanta fantasiproduktionerna är de så kallade dagdrömmarna, utmålade uppfyllelser av ärelystna, storhetsvansinniga, erotiska önskningar, som frodas desto yppigare, ju mer verkligheten påkallar anspråkslöshet eller tålamod. Fantasilyckans väsen, återupprättandet av lustutvinnandets oberoende av verklighetens bifall, framträder omisskännligt i dem.« Så är det: en psykoanalys, som betraktar alla drömmar blott som vägar till bortträngt stoff, och likställer realitet med det borgerliga samhällets och dess föreliggande världs realitet, må konsekvent beteckna dagdrömmarna som enbart förstadium till de nattliga. Den dagdrömmande diktaren är för borgaren hur som helst bara en hare som sover med öppna ögon, och det i en borgerlig vardag, som uppfattar och brukar sig själv som måttstocken för allt verkligt. Men om denna måttstock ifrågasätts till och med när det gäller medvetandevärlden, om också den nattliga önskedrömmen uppfattas blott som en sidoförskjuten och inte helt homogen del av det väldiga fält, som en ännu öppen värld och dess medvetande utgör, så är dagdrömmen inte ett förstadium till nattdrömmen och inte heller uttömd med denna. Inte ens vad dagdrömmens kliniska innehåll beträffar, än mindre dess konstnärliga, dess förebådande, frontförbundet (fronthaft) anteciperande innehåll. Ty nattdrömmar har mestadels sin kraftkälla i ett förgånget driftsliv, i förflutet, om inte rentav arkaiskt bildmaterial, och under dess nakna måne inträffar inget nytt. Alltså skulle det vara absurt att inordna dagdrömmar - dessa fantasins föregripanden, [98] som man i alla tider visserligen kallat drömmar, men också tankar som varit före sin tid, antecipationer - under nattdrömmen eller rentav tilldela dem en lägre rang än denna. Luftslottet är inte ett förstadium till den nattliga labyrinten, snarare ligger de nattliga labyrinterna som källare under det dagljusa luftslottet. Och den föregivna likheten mellan fantasilyckan i det ena och det andra fallet, som »återupprättande av lustutvinnandets oberoende av verklighetens bifall«? Mer än en dagdröm har redan, där handlingskraft och erfarenhet räckt till, arbetat om verkligheten tills den lämnat detta bifall; medan Morfeus bara har de armar, som man vilar i. Alltså kräver dagdrömmen sin specifika utvärdering, ty den tränger in på ett helt annat område och öppnar upp det. Den sträcker sig från vakendrömmen av det bekväma, slappa, brutala, eskapistiska, vilseledande och förlamande slaget hän till den ansvariga, i saken skarpt och aktivt insatta, och till konstens gestaltade vakendröm. Framför allt visar det sig: »drömmeriet« kan till skillnad från nattens ordinära »dröm« ha en sund kärna och i stället för att leda till sysslolöshet, ja, självförsvagning, något som förvisso förekommer i dessa sammanhang, utgöra en aldrig sinande drivkraft, som driver på för att också uppnå det utmålade.
Utmärkande för den vakna drömmen är till att börja med att den inte är nedslående. Vi behärskar den, jaget ger sig ut på en tur i det blå, avbryter den, när det vill. Hur avslappnad drömmaren än må vara här; han förs inte bort och överväldigas av sina bilder, till det är de inte självständiga nog. Verklighetens ting framträder visserligen nedtonade, ofta förvrängda, men de försvinner aldrig helt inför de framönskade bilderna, hur subjektiva de än må vara. Och dagdrömsbilderna är i normala fall inte hallucinerade, därför återkommer de vid minsta vink också från den mest vidlyftiga utsvävning. Detta tillstånd har ingen tvingande makt, åtminstone inte en som dagdrömmaren inte frivilligt har underkastat sig och inte skulle kunna återkalla. Likaså inreds det vakna drömhuset med idel självvalda föreställningar, medan den som somnar aldrig vet, vad som väntar [99] honom bakom det undermedvetnas tröskel. För det andra är jaget inte på långt när så försvagat i dagdrömmen som i nattdrömmen, trots den avspänning som äger rum också i den förra. Också i den mest passiva formen, där jaget blott försjunker i sina drömmerier eller följer dem med ögonen, förblir jaget rätt intakt, infogat i sitt livssammanhang och sin vakenvärld. Nattdrömsjaget däremot kan klyvas upp, ofta lika lätt som man delar en pudding; det känner ingen smärta, dör inte när det lider döden. Ja, skillnaden mellan jaget i natt- och dagdrömmen är så stor, att just den avslappning, som inbegriper också dagdrömsjaget, subjektivt kan resultera i en känsla av upphöjelse, om än aldrig så tvivelaktig. Ty jaget blir då sin egen önskeföreställning, en som är befriad från censur, det drar själv fördel av de fria tyglar, som tycks gälla för alla andra önskeföreställningar. Dess avslappning i nattdrömmen är enbart försjunkande, i dagdrömmen däremot uppåtstigande i den allmänna svärmningen. I detta avseende råder en skillnad till och med mellan de droger, som på konstlad väg framkallar de bägge drömsläktena, det vill säga: också farmakologiskt, när det gäller artificiellt stimulerande fantastika, skiljer sig den sovande storhjärnans fantasi, med dess mörkläggning av jaget, från dagfantasin. Nämligen: opium tycks vara tillordnat nattdrömmen, haschisch den fritt svävande och svärmande dagdrömmen. Också i haschruset förändras jaget endast i liten grad, vare sig individens karaktär eller hans förstånd rycks med. Yttervärlden är visserligen rätt avskärmad, men inte alls fullständigt som i sömnen, för att inte tala om opiesömnen, utan bara i den mån den inte passar ihop med de uppdykande bilderna, och dess inblandning enbart verkar dum, ömkansvärt dum. Medan omvänt en yttervärld, som griper in i fantasin och tycks ligga på parnassens eller sjunde himlens nivå, som trädgårdar, slott, pittoreska gator, rentav ägnar sig särskilt väl för att liva upp haschdrömmen. Den shiitiska haschaschin- eller assassinsekten, denna religiösa mördarsekt från den arabiska medeltiden, med shejken av berget i spetsen, förde in de ynglingar, som utvalts för ett blodigt dåd, [100] i shejkens glansfulla trädgårdar, in i ett överflöd av sinnliga njutningar, och det med fullt öppna ögon trots haschruset.(24) Och haschbilderna anslöt nära till denna yttervärld, som en värld på nivå med vakendrömmen. Den blåstes visserligen upp till så överjordiska proportioner, att ynglingarna med utopigiftet i kroppen trodde sig få en försmak av paradiset, därför var de beredda att offra sina liv för shejken och vinna det verkliga paradiset. Modernare försökspersoners haschdrömmar uppges ha en förtrollande lätthet, det finns en sorts älvlätthet i dem, gatans asfalt förvandlas till utspänt blått siden, fritt valda förbipasserande låter sig omskapas till Dante och Petrarca, anakronistiskt fördjupade i samtal, kort sagt, för den begåvade haschdrömmaren blir världen en önskekonsert. Också ett annat slag av lätthet ingår i haschruset: »Förvirrade planer, som hittills förefallit omöjliga att bringa klarhet i, tror individen sig nu se utredda och på väg mot förverkligande« (Lewin, Phantastica, 1927, s.159 ff.). Storhetsvansinne kan infinna sig temporärt, och föregripen prestation, nästan som i paranoia. Opieruset är något helt annat, egots och yttervärldens totala sömn; här finns inget utöver nattdröm, ända ned till grunden. I stället för inbillad upphöjelse av jaget, utopistiskt dirigerad lättnad i omvärlden, är allt i opieruset försjunket. Det enda som öppnar sig är ett rum av beslöjat, i hög grad oseparerat undermedvetande: kvinna, vällust, grotta, fackla, midnatt trängs huller om buller, mestadels i tung, madrasserad atmosfär. Opiets effekt är i första hand glömska, inte ljus; på antika gemmer är det natten, som överräcker opiets vallmo åt Morfeus. Underjordens prästinnor höll vallmofrön i sina händer, för att bedöva smärta, i Ceres-mysterierna bjöds på Lethe, här var det glömskans opievatten, och Isis-Ceres själv framställs av senantiken med vallmoblommor i handen(5). När Baudelaire skär opiets och haschischens rusområden över en kam och kallar dem »paradis artificiels«, så är och förblir det ändå bara den senare av dessa lastbara hänryckningar, som patologiskt kan tillordnas vakendrömmen. Så mycket för att illustrera en olikhet också när det gäller [101] sätten att döva medvetandet, det ena härrör från Morfeus, det andra från Fantasus.
Vakendrömmens jag upplever sig alltså som rätt livligt, till och med strävsamt. Det är speciellt inskränkt och i grunden felaktigt, när Freud om dagdrömmarna anmärker att de alla är barns verk, utrustade med ett icke vuxet jag. Det skall inte bestridas att de kan påverkas av hågkomster av ett misshandlat barn-jag, liksom av infantila mindervärdeskomplex, men dagdrömmarnas kärna ligger inte här. Det är den medvetna, och fortsatt medvetna viljan (om än med varierande styrka) till ett bättre liv, som uppfyller dagdrömmarnas bärare, och dagdrömmens hjälte är alltid den egna, vuxna personen. När Caesar stod inför Alexanders bildstod i Gades(6) och, helt uppfylld av dagdröm, utropade: »Fyrtio år, och ännu ingenting gjort för odödligheten!«, var det ego, som reagerade på detta vis, inte egot hos barnet, utan hos den tillblivne, ja, framtide Caesar. Jagets regression var här så ringa, att det låter sig sägas: först i denna odödlighetsdröm föddes Caesar, sådan vi känner honom. Här bevaras egot utan tvekan i sin vuxna kraft, som vuxen erfarenhet av de medvetna själsliga processernas enhet och mer ändå: egot är ledbilden för det som en människa skulle vilja vara och bli i utopisk hänseende. Just på denna punkt skiljer det sig från nattdrömmens jag, och inte minst från det totalt förändrade, åsidosatta jaget i opiedrömmen. Hos Freud förblir ju, som vi minns, nattdrömsjaget närvarande bara i den mån det tvingar de hallucinerade önskeuppfyllelserna att förklä sig för dess blick; det utövar på så sätt moralisk censur, om än en censur med kryphål. Vakendrömmens jag däremot är inte avskilt, och det utövar inte heller censur i förhållande till sina ofta okonventionella önskeinnehåll. Konträrt: censuren är här inte bara försvagad och ofullständig som i nattdrömmen, utan upphör helt, trots att eller just tack vare att dagdrömsjaget inte alls försvagas; upphör just på grund av den önskeföreställning som griper tag i själva dagdrömsjaget och rentav förstärker det, eller åtminstone blåser upp det. Dagdrömmar utsätts alltså överhuvud taget inte för någon censur från ett moraliskt ego, som nattdrömmen; tvärtom: deras utopistiskt uppförstorade ego bygger sig och sitt som luftslott i en ofta förbluffande obesvärat blå himmel. Det [102] framgår särskilt tydligt just i de privat-brutala drömmerierna och i vart fall långt mer synligt än i den övervägda planens, eller rentav framtidsvägens drömmerier. Den lille mannen, som får utlopp för sitt hämndbegär, eller som önskar döden åt sin annars någotsånär älskade hustru, eftersom han då i önskedrömmen öppet kan ta smekmånad med en yngre, känner inga samvetskval. Han tillfredsställer ingen lust, utvecklar inte heller någon ångest som surrogat för censuren i den inbillade uppfyllelsen av dylika förkastliga önskningar. Framför allt låter en ärelysten drömmare sina önskningar löpa fritt, han flyger med bredda vingar fram till eftermälets tempel, vare sig han nu är en Caesar eller, som i de flesta fall, en Spiegelberg(7). Inte heller han märker av någon censur, bortsett från det hinder som de yttre förhållandena utgör, inte ens komikens censur, än mindre en Ikaros- eller Prometeus-ångest. Circe, som förvandlar människorna till svin, kung Midas, som förvandlar världen till guld, huserar hämningslöst i den aldrig så genomsnittliga vakendrömmen - alltid med iögonfallande dispens från regler för gott uppförande, en dispens som är så mycket mer iögonfallande som hänsynen till yttervärlden här på intet sätt, som i nattdrömmen, är nedbländad. Allt detta överträffande är emellertid möjligt bara tack vare att vakendröms-egot förblir oförändrat och närmare bestämt tack vare den noterade utopiserande förstärkning, som dagdrömsjaget tillför sig självt och sådant som faller det i smaken. Som det måste tillföra, där dagdrömmen inte är uttömd med chimärer av typ Circe och Midas, eller rentav privata excesser, utan mynnar i en ömsesidigt förpliktande stegring: utmålandet av en bättre värld. I synnerhet när en sådan dagdröm går över i det allvar, som också hör ihop med den, och blir klok och erfaren plan. För detta ägnar sig minst av allt ett förändrat ego, som i nattruset, i stället krävs ett ego med spända muskler och konkret sinne. Med expansionsvilja i huvudet, ett huvud som hålls högt och förstår sig på vikten av kringsyn.
Vakendrömmens jag kan breda ut sig till den grad, att det företräder andra. Därmed har vi nått den tredje punkt, som skiljer dagdrömmar från nattdrömmar: den mänskliga spännvidden skiljer dem åt. [103] Den som sover är ensam med sina skatter, medan svärmarens ego kan relatera sig till andra. Om jaget på detta sätt inte längre är inåtvänt eller inriktat enbart på sin närmaste omgivning, så vill dess dagdröm förbättra offentligt. Också när sådana drömmar har privata rötter vänder de sig mot insidan bara för att de vill förbättra den i samarbete med andra egon; samtidigt som de framför allt hämtar materialet till detta från ett till fullkomlighet drömt yttre. Det framträder på ett lärorikt sätt hos Rousseau, i den fjärde boken av hans Bekännelser: »Jag fyllde naturen med varelser efter mitt hjärta; jag skapade mig en guldålder efter egen smak, i det jag i tankarna återkallade upplevelser från flydda dagar, till vilka ljuva minnen var förknippade, och i levande färger utmålade de lyckobilder, som jag kunde längta efter. Jag föreställde mig kärlek och vänskap, mitt hjärtas båda ideal, i de mest hänryckande gestalter och smyckade dem med kvinnans alla behag.« Så framträder till och med ur fantasmens böljande dimma gestalter, som drar in egot i sin krets, en bättre yttre krets, där miljoner är omfamnade(8). Världsförbättrardrömmar strävar genomgående efter att förvandla sin innerlighet till utvändighet, de höjer sig som extraverterade regnbågar eller välver sig över det hela. På denna punkt upprepas samtidigt den skillnad ifråga om natt- och dagdrömmens tillordning, som framkom ovan i samband med opium och haschisch; nu upprepas den i psykoserna. Nattdrömmens vallmo visar sig i schizofrenin, i dess regression, det haschförbundna i paranoian, som projektgalenskap. Visserligen kan de två sjukdomstillstånd, som fått dessa etiketter, inte hållas strängt isär, deras egenskaper flyter emellanåt över i varandra. Bägge är extrema avståndstaganden från den aktuella eller föreliggande verkligheten, schizofrenin i sin tur en formlig separation från denna, med brända broar bakom sig. Den schizofrene släpper greppet om världen, återgår till barndomens autistiskt-arkaiska tillstånd; paranoikern däremot hämtar ur samma tillstånd många av sina alls inte världsfrånvända, utan världsförbättrande vanföreställningar. Visserligen ändar paranoia ofta i schizofreni, men detta till trots: mellan de bägge sjukdomstillstånden [104] kvarstår en omisskännlig skillnad ifråga om inriktning, en skillnad som blivit möjlig att namnge genom det utopiska. Om psykos på det hela taget är medvetandets ofrivilliga reträtt inför en inbrytning från det omedvetna, så uppvisar det paranoiskt omedvetna, till skillnad från det schizofrena, åtminstone utopistiska marginaler. Den schizofrene är hjälplöst utlämnad åt urgamla makter, är alltigenom fjättrad, står med sina villfarelsers regredieringar i arkaisk urtid och målar, rimmar, stammar ur dess spårlöst försvunna dröm; paranoikern däremot reagerar på de makter som sätter åt honom med kverulans och förföljelsemani, samtidigt som han bryter udden av dem genom äventyrliga uppfinningar, socialrecept, himmelsgator och annat i den stilen. Besläktade skillnader mellan upp och ned, mörkläggning och överbelysning tycks vara verksamma också där det neurotiska medvetandets nedtur eller uppgång övergår i raseri. Där den regressiva rörelsen alltså kokar upp till extasens ursinne, projekterandet till hänryckningens svindelkänsla. Jamblikos, den syriske nyplatonikern, som visste besked om de besattas falska medvetande, kungör om detta slag av nedtur och uppgång i sin skrift över mysterierna: »Helt oriktigt har man antagit, att också hänförelse kan uppnås genom demoners inverkan. De senare framkallar endast extaser, hänryckningen (entusiasmen) däremot är gudarnas verk. Därför är den i inget avseende extas, tvärtom, hänryckning är en vändning till det goda, medan extasen innebär ett förfall till det onda« (De mysteriis II, 3). Detta är förvirrade och mytologiska tolkningar, men just i deras utgångspunkt upprepas den olikartade betydelseinriktningen hos schizofreni och paranoia också på det religiöst-parapsykiska området. I korthet: om schizofreni står för de arkaiskt regredierande akternas sjukdomstillstånd (nedbländad överstegring), så åstadkommer paranoia detsamma hos de utopiskt progredierande, särskilt när det gäller vakendrömmens tendens till världsförbättring. Det är skälet till att så många av dessa galenpannor har återfunnits bland projektmakarna och åtminstone ett par av de stora utopisterna. Ja, nästan varje utopi, den må vara medicinsk, social eller teknisk, har paranoida karikatyrer; på varje verklig [105] banbrytare går det hundratals fantastiska, verklighetsfrämmande, galna. Om man kunde fiska upp de vanföreställningar, som simmar omkring i mentalsjukhusens aura, skulle man bredvid den schizofrenins arkaik, som C.G.Jung gjort alltför berömd, finna de märkligaste paranoida prefigurationer. Och bland dem finns inga som helst ruvande nattsymboler, av typen hjärta i damm, korsfästningsbrunn och andra målade eller diktade antikviteter ur schizofrenin, utan nya kombinationer, världsförändringar, framåtsyftande projektmakerier, kort sagt, brinnande ugglor kring en förryckt Minerva, som vill glöda av morgonrodnad. Till och med i en så svår sjukdom visar det sig alltså fortfarande, vad vakendrömmen går ut på, i sin specifika världsförbättring. Som galenskap ger den upphov till flammande ugglor, som saga sätter den arabiska fépalats till världen, av guld och jaspis.
Vakendrömmen är utåtriktad, därför är det också viktigt för den att meddela sig utåt. Den är kapabel till detta, medan nattdrömmen däremot, liksom varje alltför privat upplevelse, bara med svårighet kan berättas, berättas så att också åhöraren blir delaktig i sakens speciella stämningsläge. Dagdrömmarna däremot är begripliga på grund av sin öppenhet, och kommunicerbara för att deras önskebilder väcker ett brett intresse. Här antar önskebilderna yttre gestalt med en gång, i en planerat bättre eller estetiskt förhöjd värld, en där inga önskningar görs besvikna. Freud själv ger en egen accent åt dagdrömmarna på den punkten, de blir nu, i strid med överenskommelsen, inte bara ett förstadium till konsten utan också till nattdrömmen: »De är den poetiska produktionens råmaterial; ty av sina dagdrömmar förfärdigar diktaren genom vissa omformningar, förklädnader och uteslutningar de situationer, som han sätter in i sina noveller, romaner, teaterstycken« (Vorlesungen, 1922, s. 102). I denna passage har Freud snuddat vid sanningen om det utopiskt-kreativa medvetandet, det medvetande som riktas mot det goda nya; men sedan följer prompt det uttunnande begreppet »sublimering«, och det nyas psykologi är på nytt oigenkännlig. Men i sitt drag av gemensamhet griper dagdrömmen både omkring sig och tränger på djupet, till ett fält som inte är sublimerat, men väl koncentrerat, de utopiska [106] dimensionernas vidsträckta fält. Och här utgår man utan vidare från att den bättre världen också är skönare, i betydelsen mer fulländad, än någonsin skådats. I planerande eller gestaltande syfte tas det upp fönster i nöd, hårdhet, råhet, banalitet, öppningar med vid utsikt, fulla av ljus. Dagdrömmen som konstens förstadium syftar därmed särskilt tydligt till världsförbättring, denna är dess kärnfriska, reella karaktär. »Framåt, med blicken sänkt, all världens nöd, / Går arm i arm med glädjens drömgestalt«: så kännetecknar Gottfried Keller i »Poetentod« diktarens ledsagare, tillsammans med fantasin och dess esprit. Konsten har detta utopiserande väsen från dagdrömmens håll, inte ett lättsinnigt förgyllande väsen, utan ett som också rymmer nöden och som, när denna inte kan övervinnas av konsten på egen hand, ser till att den inte heller glöms bort, utan omfamnas av glädjen som kommande gestalt. Dagdrömmen tar säte i musiken och genljuder i dess osynliga, men ändå i världsutvidgningen delaktiga hus, i fortsättningen ingår den i musiken, i både dynamisk och uttrycksfull gestalt. Den uppställer överskridandets alla figurer, från den ädle rövaren till Faust, samtliga önskesituationer och önskelandskap, från Aurora i olja till Paradisos symboliska cirklar. Människor, situationer blir i kraft av den dagdröm, som i stor konst löper linan ut, själva drivna till sitt yttersta: det konsekventa, ja, objektivt möjliga blir synligt. I realistiska diktares skildring av världen blir sådana objektiva möjligheter fullt tydliga. Det sker, inte genom att naturen exempelvis görs fantastisk, men väl genom att fantasin, när den är konkret inriktad och ilar i förväg, utpekar den dröm om en sak i naturen och historien, som saken har om sig själv, och som hör ihop med både dess tendens och realiseringen av dess totum och väsen. Där extraverterad fantasi helt och hållet saknas, som hos naturalisterna och det släkte Engels kallade »induktionsåsnor«, finns visserligen bara matters of fact och ytsammanhang. På så vis blir vakendrömmen med dess utvidgning av världen, som i görligaste mån exakt försök att med fantasins hjälp skapa fullkomlighet, i alla sammanhang en förutsättning för det utförda konstverket, och inte bara för konstverket. Ytterst överskrider också vetenskapen ytsammanhanget bara genom en antecipation - [107] av specifikt slag, onödigt att tillägga. Denna kan bestå enbart av de så kallade heuristiska »antagandena«, som för sin inre syn uppställer en ren konturbild av hela saken, fortfarande utan detaljer. Men också en fulländad vakendröm om harmoniska natursammanhang kan gå i täten: Kepler syftade till dylik världsfullkomning, och upptäckte de planetariska rörelselagarna. Dessa lagars verklighet motsvarade visserligen inte fullkomlighetsdrömmen om sfärernas harmoni; men i alla fall: drömmen gick i förväg, var överslaget från en harmoniskt fullständigt ordnad värld. Sådant är så fjärran från nattdrömmens regression som bara möjligt; ty den uppvisar, i sin nedsänkning och arkaik, enbart prelogiska bilder, som kategorier från ett för länge sedan förflutet samhälle, men däremot inga från ett rationellt kosmos. Föregripanden och stegringar, som hänför sig till människor, de socialutopiska och de som är förknippade med skönhet, rentav förhärligande, hör till en början hemma bara i dagdrömmen. I synnerhet det revolutionära intresset, som vet hur illa det är ställt i världen, som känner till hur bra den skulle kunna vara i en annan gestalt, har behov av världsförbättringens vakendröm, och det håller helt och hållet oheuristiskt, helt och hållet sakenligt fast vid den i sin teori och praxis.
För det fjärde vet den vakna och alltså öppna drömmen att inte ge avkall på någonting. Den avstår från fiktiv mättnad, nöjer sig inte med att bara förandliga önskningarna. Dagfantasin startar liksom nattdrömmen med önskningar, men låter dem löpa linan ut på ett radikalt sätt, vill fram till uppfyllelseorten. Två typiska dagdrömmar av diktare hör hit; ty deras förläggningsort är, all svaghet och flykt till trots, nog så prototypisk. De är för övrigt drömda av två lågmälda diktare och hör hemma i detta sammanhang så mycket mer för att de intenderar en ankomst, inte bara ett världsförbättrande strövtåg. Den ena härstammar från Clemens Brentanos(9) barndom, den andra från Mörikes ungdomstid och bägge rymmer redan fröet till ett poetiskt ideallandskap. Efter det att Brentano med systern Bettina och andra barn hade [108] inrättat sitt kungarike, som de kallade Vaduz, uppe på vinden i Frankfurt, kändes det, med Brentanos ord, som en förvisning ur paradiset, när han senare fick veta att det existerade ett Vaduz i verkligheten, och att det var furstendömet Liechtensteins huvudstad. Goethes gamla mor tröstade honom emellertid: »Låt dig inte störas, tro mig, ditt Vaduz är ditt och finns inte med på någon karta, och alla soldater i Frankfurts stad, ja, inte ens apokalypsens ryttare med Antikrist i spetsen, kan ta det ifrån dig... Ditt rike finns uppe bland molnen och inte på denna jorden, och var gång det ena rör det andra, kommer det att regna tårar, jag önskar det blir en välsignad regnbåge.« Mörikes berättelse, som handlar om den direkta övergången från dagfantasi till dikt, återfinns i hans roman »Maler Nolten« och lyder, som transponerad självbiografi: »På den tiden, då jag ännu gick i skolan, hade jag en vän, vars tänkesätt och estetiska ambitioner gick hand i hand med mina, vi utvecklade vår egenart på lediga stunder, skapade oss snart egen poetisk sfär... Levande, allvarliga och sanna står de ännu för min inre syn, de gestalter vår fantasi skapade, och skulle jag i någons själ kunna smyga in en enda av den diktade sols strålar, som värmde oss på den tiden, lika gyllene som de var den gången, så skulle han åtminstone inte förmena mig ett muntert välbehag, han skulle ha överseende också med att en man i mogen ålder ännu en gång tog en lättjefull promenad i detta poesins blånande landskap och rentav förde med sig hem ett litet stycke av den älskade ruinens åldriga byggsten. För vår diktning uppfann vi ett stycke mark bortom den kända världens gränser, en avskild ö, en gång befolkad av ett kraftfullt hjältefolk. Ön hette Orplid och den låg, föreställde vi oss, i Stilla oceanen någonstans mellan Nya Zeeland och Sydamerika.« Så långt Brentanos på barnens vind grundade Vaduz, Mörikes till ett fjärran förflyttade Orplid. Ett hänförande av dagdrömmen till nattens spindelvävar, eller till konsten som tidsfördriv, gör långt ifrån rättvisa åt sådana och liknande fantasinedslag. Det ser i dem enbart sublimering eller arkaisk reträtt, inte ett försök att artikulera ett utopiskt förhoppningsinnehåll. Inte heller [109] hos en Freud har dessa innehåll någon motsvarighet i yttervärlden (som för senbourgeoisin faktiskt måste framstå som blytung nykterhet och intighet); konsten på det hela taget är sken, religionen illusion. Men ett annat fält är nästan ännu mer stängt för honom än den trots allt symptompräglade nattdrömmen: det allvar i för-skenet av möjlig verklighet, som är så utmärkande för dagdrömmen, i synnerhet där den löper sin lina ut. Den förhärskande borgerliga teorin om dagdrömmen som illusion och inget annat lämnar i och kring denna bara spelrum för infantilismers och arkaismers lustiga lek: »I fantasiverksamheten åtnjuter människan alltså fortsatt den frihet från yttre tvång, som hon för länge sedan gett avkall på i verkligheten... Skapandet av fantasins mentala rike har sin fullständiga motsvarighet i inrättandet av fridlysta områden, naturreservat på områden, där jordbrukets, trafikens och industrins anspråk hotar att förändra jordens ursprungliga ansikte till oigenkännlighet. Naturreservatet bevarar detta gamla tillstånd, som annars offrats överallt med en beklagande hänvisning till nödvändighetens tvång. Därinne får allt frodas och växa som det vill, också det onyttiga, skadliga. Ett sådant från realitetsprincipen undantaget reservat är också fantasins mentala rike« (Freud, Vorlesungen, 1922, s. 416). Om konst överallt och alltid vore enbart formellt eller oförpliktande betrakteri ur fåtöljperspektiv, alltså oförpliktande konstnjutning, så skulle läran om naturreservatet kanske vara i sin ordning; och en slags gycklarfrihet, med målet att framkalla lust - från nattklubben till nationalgalleriet - kunde läggas till. Men också borgerskapet har inte alltid varit försvuret åt den kontemplativa parketten, en gång drömde det om människans estetiska fostran, alltså om konst som griper tag i, ja, angriper åskådaren, och om en det skönas gryningsport. Hur lite har inte den socialistiska realismen gemensamt med den kälkborgerliga konstnjutningen, eller med ett »från realitetsprincipen undantaget reservat«. Hos Freud framstår realiteten alltid som oföränderlig, och som mekanisk, i samstämmighet med det gångna seklets världsbild. Just därigenom görs utopisk dagdröm, särskilt när den driver en sak till sin spets, reflexiv, eller [110] i psykologiska termer rent introverterad, som fallet är också för nattdrömmen. Hos C. G. Jung behövde detta introverterade bara tippas i ett lodrätt schakt för att förlägga Orplid i arkaik; här går transporten från naturreservatet till tertiärtiden. Genom detta blev fantasinedslag möjliga bara i arketypisk form, vilket hos Jung innebär: bara i mytens för länge sedan sjunkna land. Men mot allt detta kan man definitivt slå fast: Vaduz och Orplid, det som avses med dessa radikalismer har aldrig sökt sin uppfyllelse på annat håll än i framtiden. Förläggandet av dylika sagobilder till Det-var-en-gång låter också alltid »en gång« som något kommande skimra igenom i »en gång« som förflutet. Och förläggandet till isolerade dalar eller söderhavsöar, som fallet var i de äldre statsromanerna, inbegriper framtid i det avsides läget, utopiskt färdmål i avståndet. Också den verkligt arkaiska minnesjordmån, som så många av hoppets bilder återgår på: arketypen gyllene tidsålder, paradis - befinner sig likaså, som inväntad - i tidens »det var en gång«. Med hundratals små och stora pärlor hänger det orplidiska på så sätt på drömutopins föga utforskade röda tråd, härigenom hålls det hela samman. Sammanhållning åstadkoms också genom inriktningen på ett fullkomligt, hur växlande innehållen i detta fullkomliga än har utmålats alltefter de hittillsvarande klasserna och samhällena. Viljan att löpa linan ut ända till det lyckade slutet genomsyrar så det utopiska medvetandet i alla tider, färgar det med ett aldrig bortglömt sagoväsen, arbetar i drömmarna om bättre liv, men också, vilket äntligen måste bli förstått, suo modo i konstens verk. Den världsförbättrande fantasin gör sig gällande i dem inte bara så att alla människor och ting drivs till gränserna för sin möjlighet, och så att alla situationer blir uttömda och fullt ut gestaltade. Tvärtom har varje stort konstverk, utöver sitt manifesta väsen, också en underliggande latens från det som skall komma, vilket betyder: från innehållen hos en framtid, som ännu inte hade framträtt när konstverket kom till, ja, ytterst från innehållet i ett ännu obekant sluttillstånd. Bara av detta skäl har de stora verken i alla tider något att ge, och närmare bestämt något nytt, som det förflutna ännu inte hade lagt märke till hos dem; bara av detta skäl har den sagoaktiga [111] Trollflöjten, men också den historiskt strängt fastlagda Gudomliga komedin sin »eviga ungdom«. Viktigt är, för att tala med Goethes ord, »de innebörder som strålar över vida områden« (Weitstrahlsinnige) i dessa stora fantasiskapelser, och gör att de i den givna realiteten åtminstone håller utvägen öppen, eventuellt skådar mot ett avlägset tillstånd som inbegriper allt (Überhaupt10). Varvid de stora, alltså realistiska konstverken inte blir mindre, utan mer realistiska genom noteringen av latensen och genom det - hur snålt tilltaget det än må vara - utrymme som tilldelas det allt inbegripande; ty allt verkligt förlöper med ännu-icke inombords. Betydande dagdrömsfantasiskapelser blåser inte såpbubblor, de slår upp fönster, och därutanför finns dagdrömsvärlden hos en i vart fall gestaltbar möjlighet. Alltså finns det nog av skillnader mellan de båda drömformerna också i detta perspektiv; såväl önskeuppfyllelsens sätt som dess innehåll går här isär på ett sätt som man inte kan blunda för. Åter igen: nattdrömmen lever i regression, den dras passivt in i sina bilder, dagdrömmen projicierar sina bilder i framtid, på intet sätt passivt, utan också i den mest otyglade fantasi styrbart, så att det kan förmedlas med objektivt möjligt. Nattdrömmens innehåll är dolt och förvrängt, dagfantasins öppet, fabulerande, anteciperande, och dess latenta innehåll ligger framåt. Den framspringer själv ur framåtsyftande själv- och världsutvidgning, är vilja att få det bättre och utan tvekan ofta vilja att veta bättre. Längtan är gemensam för bägge drömformerna, ty den är, som sagts, den enda uppriktiga egenskapen hos alla människor; men dagens önskande kan till skillnad från nattens också vara subjekt, inte enbart objekt, för sin vetenskap. Dagönskedrömmen behöver inte grävas ut och tolkas, den behöver korrigeras och, i den mån den ägnar sig för det, konkretiseras. Kort sammanfattat, den rättar mun efter matsäcken i lika liten grad som nattdrömmen, men den har, i motsats till nattspöket, ett mål och ger sig av på den väg som styr fram mot det.
Inbördes olikhet behöver inte betyda att det saknas beröringspunkter. Mellan drömmarens och den drömskes skikt [112] förekommer emellanåt ett utbyte. Det finns ett nattligt färgspel, som kan leva kvar också under dagen, det har ett märkligt utseende och kan utan tvivel också skildras på det sättet. Det finns anmärkningsvärda samlingar av detta slag, exempelvis utgav Friedrich Huch hundra upptecknade »Drömmar«, och en synnerligen snårig sällsamhet: romanen »Die andere Seite« (av tecknaren Alfred Kubin) stammar till övervägande delen ur månsken och sömn. Omvänt tar också dagdiktningar upp drömmar, rentav skönast och mest frapperande hos realisten Keller(11). De berättas som varje annan händelse, men de smälter också utan svårighet samman med det sagoaktiga och solida överflöd, som bäddar in all åskådning hos Keller. Gröne Heinrich drabbas, kort före sin sorgliga återkomst till hembygden, av en sann orgie av drömmar, alla är de förebrående önskeuppfyllelser. Dit hör utsikten över hemstaden, den förklarade, förändrade, en fantastisk överblick på marknivån, som man inte kan träda in i. Dalar och vattendrag träder fram, med oerhörda, ändå välbekanta namn, rosengårdar sträcker sig mot fjärran, vid horisonten utbreder sig en rodnad:- »alpglöden rycker ut och slår en krets kring fäderneslandet«. Det är en annan glöd än den morgonrodnad, den vakna rodnad som spred sig när Gröne Heinrich drog ut från hemstaden och vände sig om mot bergen: »bara över det sista isaltaret glimmade morgonstjärnan«; den här gången kommer ljuset från Hades, utger sig för att vara det enda hopp som återstår. Moderns hus träder fram, egentligen den utåtvända skymningskammaren (Dämmerstube), han kommer aldrig att glömma den, råmaterial och bild kommer enbart från nattdrömmen: »På hyllor och gallerier stod ålderdomliga silverkannor och bägare, porslinskärl och små marmorstatyer uppradade. Fönsterrutor av kristallglas tindrade med hemlighetsfull glans framför en mörk bakgrund mellan ådrade rums- och skåpdörrar, i vilka blanka järnnycklar var instuckna. Över denna sällsamma fasad välvde sig himlen mörkblå, och en halvt nattlig sol speglade sig i nötträets mörka prakt, i kärlens silver och i fönsterglasen.« Dylikt gods ger i alla fall prov på ett växelspel mellan antipoderna natt och dagljus, de förefaller fullständigt sammanblandade, [113] kusliga och säreget aningsfyllda. För att inte tala om hur likartat romantiken kunde utnyttja detta blandade ljus, som drömspel och inte bara spel. Varje dröm var för Novalis(12) »en betydelseladdad reva i den hemlighetsfulla ridå, som i tusen veck faller ned i vårt inre«. Framför allt var det också drömbildernas metamorfos, som rekommenderade dem hos den romantiska antistatiken och dess vakendröm, nästan som ett examensintyg. Det är den romantiska naturfilosofin, som upptäcker nattdrömmen i gestalt av förvildad roman: »Dessa alster saknar alltså inte stämma och språk; begripliga och obegripliga toner och ord, som tycks komma från alla håll, möts och förtränger ömsesidigt varandra, och så förefaller denna inre natur, i jämförelse med den yttre, inte fattas annat än den beständighet och ro som den senare besitter. Ty sådana inre bildningar, som skapade av flyktiga molnskyar, kommer och förgår; där hindras inte högfjället av sin mäktighet eller trädet av rötternas kraft från att hastigt försvinna, och där det i ena ögonblicket ännu fanns klippor och skog framträder nu en slätt eller ett av väggar omslutet rum« (G. H. Schubert, Die Geschichte der Seele, 1830, s. 549). Så uppstod till och med intrycket att natt- och dagdrömmen inte bara bytte bilder, utan att bilderna delvis var desamma, vilade på samma grundval, romantiskt-handgripligt förenade. Den renodlade romantikern vill rentav inte längre veta om det är omedvetet kaos eller medvetet gestaltande, omformande fantasi som överväger i hans poesi. För honom är nattdrömmen under alla omständigheter separerad från alla tid-rumsbegrepp hos dagens nyktra saklighet, från alla kausal- och identitetsformer hos hjärnbarken eller civilisationsskalet; den är prelogisk till sin natur och alltså ett arkaiskt element mot all utsträckning, mot morgonen, dagens framtid. Detta är ett arv, som romantiken förde över från nattens skikt till dagens, men också fortsättningsvis kvarstod ett stycke nyupprättad förbindelse mellan de båda skikten. Överlappningen mellan den svarta och den blå timmens innebörder inställde sig på nytt, det skedde när bägge yvdes över att inte vara dag i bemärkelsen ytlig klarhet, ytsammanhang. Språnget i det som dittills varit yta fläkte sedan upp grotta och fjärran blått på en gång; [114] allra senast i expressionismen, och i synnerhet i surrealismen. Men denna gång med den viktiga distinktionen i förhållande till romantiken, att det utopiska inte i lika hög grad vill vända sig mot det förgångna som det förgångna mot det utopiska. Det må gå aldrig så lunariskt till i den expressionistiska dikten: »bleka aftonträd, pilar, som blänker fram ur den månljuva fiskdammen, silvrande månskensflingor genom fönstret« och många Däubler-rader(13) av liknande slag: men det visar bara hur man ansträngde sig för att inarbeta nattlinjer i det utopiska. Till detta kom stammande menings-lösheter (Un-Sinn) ur natten, i ett försök att utgående från sådana upplösningar av det dittillsvarande dagsammanhanget färdas till ett nytt land, till bättre kuster, rentav förnuftigt organiserade. Ett komplett studieobjekt för dessa övergångar tillhandhöll James Joyce med »Ulysses«; högst efterromantiskt, högst oromantiskt. Det omedvetnas källare tömmer sig hos Joyce i ett transitoriskt nu, frambringar en blandning av förhistorisk stammning, svineri och kyrkomusik; och över hela åttio sidor faller författaren inte den dekokt, som vältrar över medvetandets nedslipade tröskel, med ett enda komma i talet. Men mitt i aptjattret (från en dag och tusen mänskliga undermedvetanden i strikt villervalla) framträder förbisedda ting, inmonterade partier demonstrerar fullt rationella tvärförbindelser eller analogiae entis(14); Lots hustru och The Old Ireland Taverne nära havsfronten vid The Docks firar sitt möte tvärs igenom tid och rum, sin vardag bortom rum och tid. »Så att«, säger Stephan Daedalus, »så att gester, inte musik, inte doft blev ett gemensamt språk, som synliggör inte den lekmannamässiga innebörden, utan den första entelekin, den strukturella rytmen« (Ulysses II, 1930, s. 86). Urgrottor, med lallande och tungomålstal, blir på så sätt frambesvurna i dagfantasier och på nytt nedsänkta från dessa; det uppstår en oavbruten sammanflätning av nattgrimaser och planutkast (Grundriße). I surrealismen, svarande mot den kollaps, som surrealismen själv är en del av, saknas därvid inte de humoristiska infallen, som fallet alltid är när oförenliga ting plötsligt förenas. Det kan vara en hänsynslös satir, en som då avslöjar den enbart prålande konstruktionen, men också en det lilla arrangemangets humor, och i drömhuset »De dubbla sällsamheterna« blir det då riktigt [115] hemtrevligt. Men viktigare i surrealismen förblir ändå den grundläggande sammankopplingen mellan Hekate och Minerva, och ytan av drömsyner (Visionsgesicht), monterad av idel stumpar och sammanbrott. Det sista avgränsar mot romantiken, som restaurationens tid; där var dagdrömmen principiellt inarbetad i nattlinjer, utan att fosforescera. Men det ligger en vidsträckt blandzon mellan undermedvetande och morgonrodnad, en kontaktvärld, där den bakåtriktade rörelsen (Regressio) drar nytta av resan mot slutmålet (Endfahrt) eller resan mot slutmålet av regressionen. Inte heller estetiskt är nattdrömmens labyrint ett förstadium till luftslottet, men märk: i den utsträckning som det utgör dess souterrain, kan arkaiskt gods kommunicera med vakenfantasi. Och framför allt: utifrån exemplet med Gottfried Kellers drömhus, detta styxlikt blänkande, detta nattstycke av moders- och barndomshem, blir det också tydligt varför vakendrömmen omvänt inte är mindre kapabel att kommunicera med det arkaiska. Den kan detta, eftersom det, inte bara psykologiskt, utan också objektivt, fortfarande finns framtid i det förflutna, eftersom också månget nattstycke inte heller är fullgånget eller färdigt och därför kräver dagdröm, framåtsyftande intention. Denna natt har fortfarande något att säga, inte något ruvande som funnits till sen urminnes tid, utan något icke tillblivet, som inte fått riktig spridning, som bitvis ligger inkapslat i utsagan. Men natten kan förmedla ett budskap endast om den belyses av vakenfantasi, en vakenfantasi som är inriktad på det kommande; det arkaiska är stumt i sig. Endast som något oavgjort, outvecklat, kort sagt, utopiskt ruvande har det kraft att uppgå i dagdrömmen, endast så får det förmågan att öppna sig inför den; men som sådant, om också bara som sådant, kan det cirkulera utan hinder, med bibehållet ego, världsförbättring, slutförd resa. Insikten, att arkaiskt ruvande i själva verket kan vara utopiskt, klargör slutligen hur sammanflätningen av dag- och nattdröm kan bli möjlig, ger en förklaring till och upplösning av den bitvis möjliga sammanflätningen av drömspelen. Och just med permanent övervikt för vakenfantasin: det är inte det utopiska, som här kapitulerar inför arkaiken, utan arkaiken kapitulerar i förekommande fall för det utopiska, på grund av sina ofullgångna beståndsdelar; varje annan sammanflätning och varje annan förklaring av den [116] är vilseförande. Utarbetningen är i alla händelser en dagsyssla; den misstänklige gud, som försänker de sina i sömn, har behov av Apollo för sin utsaga, samme Apollo, som torde vara förtrogen med både dunster och orakel, men håller dem besegrade och tjänande i sitt tempel. Annars skulle fantasin, i Jungs och Klages bemärkelse, helt och hållet återgå till att bli förhistoria, till på köpet en romantiserat-förfalskad sådan. Item, först dagljuset skänker oss tillgång till det sällsamt-angående materialet i nattdrömmarna, till arkaiken överhuvud taget. Och arkaiken är ett sådant material endast för att och i den mån det är utopiskt, förskjutet utopiskt. Konstnärligt regredierande innebär alltså en vinst först om något otillblivet, något i framtiden möjligt, finns inkapslat också i arketypen. I annat fall blir de skatter, som framskymtar mot nattfonden, agnar och skrumpna grankottar, som Rübezahls(15) gåvor i dagsljus. Men dagdrömmen, och det som den begagnar sig av, rymmer mänskliga angelägenheter och inte medusor i labyrinten. Dagdrömmarna har valt den bättre delen; därför beger de sig alla, visserligen med skiftande förmåga och kvalitet, ut på det anteciperande medvetandets fält.
Medan kroppen sover är den mörklagd, man känner av den bara när man är vaken. Kroppen förnimmer sig först i känslan av sitt befinnande: men här blir enbart kroppsliga tillstånd medvetna om sig själva. Och också de varseblivs blott suddigt, diffust, ännu inte relaterade till en särskild del av kroppen eller en särskild form av kroppslig smärta eller njutning. Det finns ljumt, sjukt och friskt befinnande, välbefinnande och dess motsats, dock alltid i högst allmän form; en klar smärta i magen, en specifik lustupplevelse, lokaliserad till tungan eller erogena zoner, faller genast utanför denna ram. Och: befinnandet är inte heller »upplagt« på ena eller andra sättet, så som stämningen; ty det består inte som den senare av en blandning av egentliga driftskänslor eller affekter. Det rymmer inget annat än kroppsförloppens sjudande, i synnerhet inälvskänslor och mer eller mindre undermedvetna förnimmelser från blodomloppet, men ännu inte [117] affektkänslor, med ett bakomliggande jag. Detta skiljer den mer organiska tillståndskänslan hos »befinnandet« från den mycket mer jagbetonade »stämningen«; så finns det å ena sidan ett diffust tillstånd, som tyder på organkänslor, och å andra sidan ett diffust tillstånd, med affektkänslor, som en människa till att börja med underkastar sig, lynnigt-humörstämt. Befinnandet liknar ett brus, som precis som alla ljud uppstår ur ett sammelsurium av många, naturligt givna toner, som följer på varandra med oregelbundna intervall. Stämningen liknar kakafonin från en orkester, som innan framförandet av ett stycke spelar enskilda passager samtidigt och i brottstycken, inte naturljud, utan toner, som har ett musicerande, komponerande jag bakom sig. Den har inte heller en så dov, underjordisk "grundton" som befinnandet; dess »grundton« är böljande, omväxlande, atmosfärisk, den kan gå till ytterligheter (som »himmelshögt jublande«, »bedrövad till döds«), som befinnandet inte alls har så nära bekantskap med. Vidare uppvisar varje stämning en karakteristisk utbredning, som påminner om spridningen av doftämnen. Th. Lipps(16) framhöll just denna, för kroppsbefinnandet främmande utbredning; han registrerar, t.ex. ifråga om »munterhet«, »den märkbara övergången av lusten inför en upplevelse till en mer eller mindre omfattande stämning, som gör sig gällande på hela det psykiska fältet« (Leitfaden der Psychologie, 1903, s. 271). Eller i en nyare framställning (där det i alla fall inte kryllar av den ankomna existentialistiska stämningstörsten à la Bollnow): »Den själsliga stämningen är den relativt permanenta atmosfäriska grundvalen för vår livskänsla, och det är mot denna som de växlande förnimmelserna med sin speciella färgning framtonar, men den genomsyrar likaså våra föreställningar och vårt beteende« (Lersch, Der Aufbau des Charakters, 1948, s. 41). På grund av denna atmosfäriskt vidsträckta och på samma gång diffusa helhetskaraktär sträcker sig stämningskänslan rentav längre än det jag, som det primärt är kopplat till. Ett rum, ett landskap verkar ha en »stämning«, och också här så mycket mer utpräglat, ju mindre utpräglat, det vill säga ju diffusare det överförda affekttillståndet ter sig. Därför lämpar sig inte den ljusa middagen för den, bättre är förmiddagen, och bäst är kvällen; välkänd är [118] åskvädersstämningen (som fördrivs av den första blixten). Enkla, stora objekt som havet ägnar sig sämre, de mera oöverskådliga som skogen däremot bättre. Men man får aldrig glömma, att den breda stämning, som på detta sätt själv sprider sig utåt, inte heller som extraverterad naturkänsla någonsin uppträder differentierad, utan förblir vag, allmän. För stämningen är det utmärkande,att den bara i diffus form framstår som total; den består aldrig av en dominerande och överväldigande affekt, utan av en själv vidsträckt blandning av många affektkänslor, som ännu inte funnit sitt föremål. Det är just detta som så lätt får den att skimra som regnbågar, och samtidigt är det det som - om vi tar ett steg förbi kakafonin före ett musikframförande, också där den (syftn. oklar; ö.a.) helt saknar intensiv täthet - gör att den så lätt kan deformeras och utges för att vara enbart impressionistisk upplevelseverklighet (Debussy, Jacobsen). Från detta impressionistiska ungefär kommer också Heidegger, i den mån han beskriver det och samtidigt dukar under för det. Därvid har Heidegger inom gränserna för denna oklarhet den så att säga tautologiska fördelen av att ha beaktat, »att tillvaron i alla tider hyst stämningar«, här i betydelsen primär information om hur det står till med en nu och i framtiden (wie einem ist und wird). Primär är enligt detta inte iakttagelsen av hur det står till med en, utan ett stämningspräglat befinna-sig: »Det som vi ontologiskt åsyftar med titeln befintlighet, är ontiskt sett det mest välbekanta och alldagliga: stämningen, stämdvaron (Gestimmtsein)« (Sein und Zeit, 1927, s. 134). Ändå har Heidegger inte överskridit just det grumliga, deprimerat stillastående och samtidigt ytliga i denna sin upptäckt. Befinnande och stämning förblir här oseparerade, därför blockerar plattheten i denna odifferentierat animaliska böljegång all aning om det verkligt omedelbara existerandets (Existere) dunkel, som också i stämningen ännu på intet sätt presenterar sitt vara (det levda ögonblickets dunkel, om detta längre fram) som där (Da) inför sig självt. På så vis avhåller inslaget av intresserad (interessiert; återgående på ett samhälleligt »intresse«; se också not 4, s.175. Ö.a.) depression från all upplysande tendens i stämningen, så att den i stället återger enbart det betryckta: »Den slätstrukna och blodlösa ostämdheten, som ofta är ihållande och inte får förväxlas med förstämning, är i så liten grad ingenting, att tillvaron just i den tröttnar på sig själv. Varat har uppenbarats som tryckande börda... [119] En hög stämning kan å andra sidan befria från tillvarons uppenbara börda; men också stämningsmöjligheten uppenbarar tillvarons karaktär av börda, samtidigt som den avbördar denna« (l.c. s.134). Och det är inte hela mänsklighetens klagan som tar en i sitt grepp, utan bara det oupplyst-hopplösa småborgerskapets, när det hos Heidegger apropos "avgrunderna" i dylik befintlighet kommer till denna sats: »Den djupa tristess, som drar fram och åter likt en tigande dimma i tillvarons avgrunder, förenar sig med alla ting och människor i en märkvärdig likgiltighet. Denna tristess uppenbarar det varande i helheten (im Ganzen)« (Was ist Metaphysik? 1929, s. 16). Här bortfaller alltså önskekaraktären ur stämningen, genom att den enbart manifesterar sig som en stämning av borttynande liv, det vill här säga: av klass på fallrepet. Och utan önskekaraktären kan denna diffushet av affekter inte bestå, eftersom den består av just affekter; det skulle möjligen vara som »ostämdhet«, som Heidegger själv måste säga. Just vakendrömmarnas färgämne, som stämningen använder för att utmåla sin blå timme, faller bort utan att den för den skull blir existentiellt-ontiskt ointressant eller existentialt-ontologiskt hemfaller åt nihilism. Inte alla möjliga vardagar, inte ens alla vardagar som redan uppträtt i historien, är utrustade med »blodlös ostämdhet«, för att inte tala om den tristess, som sägs uppenbara det »varande i det hela«; en dylik vardagsstämning hör snarare i huvudsak, för att inte säga helt och hållet, ihop med den mekaniserade, kapitalistiska ruljansen. Och till och med här kvarstår, utöver ostämdheten, vid sidan av den otvivelaktiga belastning som en dylik tillvaro utgör, också den kakafoni av levande driftskänslor, som egentligen först åskådliggör »stämning« och i vilken benägenheten att drömma, som en benägenhet till dagdröm, för första gången finner sitt medium.
Genom att kroppen är höljd i mörker för den sovande, faller också hans befinnande bort. Detta gäller i ännu högre grad den stämning, som förutsätter jaget; den tillhör den blå timmen, inte den svarta. Den kräver också avspänning, det är sant, men en avspänning som vill färdas vida omkring och inte söker slummern. Detta tillstånd »stämning«, med en speciell dragning till de blå nyanserna, har hittills inte uppmärksammats i förhållande till dagdrömmen; den försummelsen skall nu [120] tas igen. Den blodlösa ostämdheten är kanske själv inte så drömsk, och också den betryckta stämningen, sammelsuriet av olustiga affekter, är som medium inte tillräckligt lätt för att utan vidare tillåta dagdrömmar att utvecklas. Så mycket större anledning för den ständiga lust till det bättre, som ryms i grundtonen hos alla förväntningsaffekter, att göra sig kvitt just den betryckta stämningen, fly in i en hög stämning. Och just på detta övergångsställe, mellan svårmod och munterhet, finns det medium, i vilket vakendrömbilder lättast utvecklar sig. Flykt och förtroendefullt närmande, avvisande- och förtroendeaffekter blandas samtidigt i denna ljusdunkla stämning och skapar på så sätt den aura, i vilken varje tids avfärd till Kythera(17) äger rum. Om seglatsen är obetydlig eller storartad, irrande eller målmedveten, om Kythera består av enbart förbättrad situation eller av något hittills aldrig skådat, om det är till salu för en spottstyver eller inte för allt guld i världen: detta avhänger förvisso inte av stämningen, utan av styrkan och innehållet i de förtroendeaffekter som uppstår ur den, av nivå och konkretion hos den fantasi, som utmålar intentionsuppfyllelsen för dessa affekter. I varje blåljus dröjer emellertid en ljusdunkel stämning kvar, avståndsljus av detta slag häftar länge vid vakendrömmen, och når alltså djupt in också i de egentligt utformade vakendrömmarna, både negativt och positivt. Annars skulle de inte ha den växling mellan regn och solsken, som ju inte inskränker sig till impressionismen, detta stämningsfenomen av relativt lättjefullt, svagt gestaltat och föga förpliktande slag. Annars funnes inte heller den lyrism, som beledsagar också strängt gestaltade dagdrömsbilder, de må sedan vara aldrig så situationspräglade. En ljusdunkel stämning sveper in allt i dagdrömsverken, och den inskränker sig inte till vekhet à la Debussy eller Jacobsen. Den uppfyller även så återhållsam och utmejslad affektbildmusik som Brahms' (fjärde symfonin, framför allt sista satsen); här är den inte vekhet, utan just det bistra och kärva. Först när det blir fråga om mera definitiv situation och en skildring, som därför kan uppträda utan atmosfär, försvagas stämningen. Det är då inte bara den impressionistiska stämningen som försvagas, och den äldre sentimentaliska, den vars regnbågsskimmer aldrig kommer längre än till en blandning av utbrända [121] affekter och diffusa konturer. Också kärvhetens atmosfär, jämte hela den romantiska inriktningen hos detta medium, klarnar och lämnar fri väg för utsikten mot fasta, inte längre så situationsbundna konturer. Detta i alla sammanhang, där en situation som drivits till sin fulländning i den konstnärliga vakendrömmen, eller åtminstone en situation som bibringats hållning och därmed en sorts stadga, på egen hand avvisar det situationsaktiga. Detta är på ett bedrägligt växlingslöst sätt fallet i all konst, som eftersträvat frihet från oro, frihet från rörelse- och tidspatos, alltså i den som vill vara hårt kristallisk. Kring ett Kythera, som heter egyptisk relief, bysantinsk mosaik eller också bara Alfieris klassicism, vilar inte längre så mycket stämning som kring gotik, barock eller bara Byrons stormvärld. Men det hela bygger trots allt också här på stämning i form av patos; också den egyptiska konsten rymmer oro, genom att den stillar oron, ja, genom att den, i enlighet med sin önskedröm, vill vara ett enda rekviem i sten. På grund av det atmosfäriska draget hos fantasin har därför till och med ett konstverk med intenderad antistämning stämning vid sina fötter. Detta dagdrömsvatten hör till varje dagdröm, fantasidröm, även om drömmen i en slutligen tillkämpad torrhet vänder det ryggen. På så sätt bekräftas: den ljusdunkla stämningen tillhandahåller det medium, i vilket alla dagdrömmar, också de som rymmer hårdhet, men i synnerhet de som har den oroande och väckande blåtonen (azur), tar sin början.
Driftskänslorna själva är visserligen inte längre så stämningsaktiga, förblir det inte lång tid. De träder snart ut ur det allmänna tillstånd där man »är till mods« och blir tydliga som »ohöljd« avund, »öppet« hat, »obegränsat« förtroende. Munterheten, för att ta ett exempel, denna obesvärat-allmänna livskänsla, är en stämning; den tydligt lysande glädjen däremot en affekt. Och inte bara ur det diffusa träder affekter fram på detta sätt, det sker också ur det förhållandevis orelaterade. Följaktligen rullar vakendrömmen på, även om det stämningsaktiga mediet drar sin kos: men då som en, som framför allt har spirat ur förväntningsaffekter. Dessa, ett alldeles speciellt slag av affekter, har redan förut jämnat vägen för [122] vakendrömmen i stämnings-mediet; därför uppträder de här på nytt, tydligt åtskilda från innehållsaffekterna (jfr s. 82) genom sin starkt anteciperande intentionsriktning. Intentionen i alla förväntningsaffekter är framåtpekande, tidsomgivningen till deras innehåll är framtid. Ju närmare förestående denna är, desto starkare, mer »brännande« är förväntningsintentionen som sådan; ju mer innehållet i en förväntningsintention angår det intenderande självet, desto mer totalt kastar sig människan in i den, desto »djupare« blir lidelsen. Också förväntningsintentioner med ett innehåll, som är negativt i förhållande till självbevarelsen, som ångest och fruktan, kan på så sätt i lika hög grad som hoppet bli till lidelse. På utomstående verkar de då »överdrivna« och i patologiska fall är de det också; men i vissa fall är det bara deras brist på kunskap om realsituationen som får dem att framstå som »överdrivna«, något som "blåser upp" objektet. Men också i det fallet sträcker sig förväntningsaffekten längre än sina »grundläggande« föreställningsinnehåll; förväntningsinnehållet har ett större »djup« än det aktuella föreställningsinnehållet. All fruktan implicerar, som uppfyllningskorrelat, total förintelse i dittills okänd form, det inbrytande helvetet; allt hopp implicerar det högsta goda, inbrytande salighet, i dittills okänd form. Detta skiljer ytterst förväntningsaffekter från innehållsaffekterna (som avund, girighet, dyrkan), vilka alltid är »grundlagda« uteslutande i bekanta fenomen och på sin höjd intenderar en »oäkta« framtid för sitt föremål, det vill säga, en som kan föreställas i detalj, som objektivt sett inte rymmer något nytt. Innehållsaffekternas intentionsinnehåll ligger - något som Husserl oriktigt påstod gällde för alla affekter - i en »given horisont«, nämligen minnesföreställningens horisont, till skillnad från den horisont som hör till hoppets föreställning, till den föregripande, alltså äkta fantasin och dess föremåls möjliga »äkta« framtid. Visserligen finns det överallt samtidigt en förväntan i aktion, också i den erinrande föreställningen, som intention, och Husserl(18) bestämmer själv, rätt oväntat: »Varje ursprungligt konstituerande process är besjälad av protentioner, som konstituerar och fångar upp det kommande som sådant, utan innehåll« (Zur Phänomenologie des inneren Zeitbewußtseins, 1928, s. 410). [123] Dessa »protentioner« har emellertid redan i minnet och i de av minnet "grundlagda" affekterna mottagit det som tillkommer dem, de har bara en »mot det återerinrades framtid riktad horisont«, som, med sin oäkta framtid, är just »fastlagd horisont«. Medan förväntningsaffekterna och den äkta fantasiföreställning, som inför dem demonstrerar deras föremål i rummet, däremot samtidigt förfogar över detta rum som avgjort tidsrum, det vill säga, med det oförsvagat tidsmässiga i tiden, som heter äkta framtid. Sedan blir varje förväntningsaffekt, också om den själv på ytan bara skulle intendera oäkta framtid, i stånd att lämna en rapport som rymmer objektivt nytt. Detta är det liv, som förväntningsaffekten implicit meddelar åt de därigenom anteciperande vakendrömmarna.
Varje inte enbart stämningsaktig driftskänsla relaterar sig till ett för den yttre något. Härvid överges visserligen det inre svallet med varierande hastighet och i olika grad. Den första och grundläggande negativa förväntningsaffekten, ångesten(19), är när den tar vid fortfarande den mest stämningspräglat-obestämda. Den ångestfyllde ser aldrig det något, varifrån ångesten kommer, bestämt framför sig eller omkring sig; denna känsla är skälvande inte bara i sitt kroppsliga uttryck, utan också när det gäller dess föremål. Freud har, som redan sagts, primärt återfört ångesten på förlossningen, på den första inskränkningen (angustia) i andningsfunktionen, den första separationen från modern. Enligt detta aktualiserar all efterföljande ångestkänsla denna urupplevelse av beklämning och prisgivenhet; reaktionen på alla farosituationer, till och med dödsångesten, skall alltså vara enbart subjektiv och i detta regressiv. Med tanke på de rådande sociala tillstånden, som i hög grad torde väcka och i vissa fall framkalla livs- och dödsångesten inom sin egen ram, är det negativa referensinnehållet här helt utelämnat, det vill säga, det objektivt ångestskapande, utan vilket ångest inte kan konstitueras. Heidegger å andra sidan regredierar visserligen inte sin ångest, men han arbetar sig inte heller i andra riktningen till lika ursprungliga, positiva förväntningsaffekter, utan vilka ångesten likaså inte skulle finnas till, lika lite som en dalbotten utan berg. Av ångesten konstruerar Heidegger i stället det nakna, oseparerade "såvarat" i allt, den existentiella [124] »grundbefintligheten«, och närmare bestämt på ett sätt som ännu mer än förut gör människorna subjektivt ensamma, återför dem på sig själva som solus ipse(20). Enligt detta upplåter ångesten för människan »den i-världen-varo som är mest utmärkande för henne; men det »inför vad«, som »ångesten ängslas inför är i-världen-varon själv« (Sein und Zeit, 1927, s. 187). Och detta »inför vad« är i grund och botten detsamma, som ångesten upplöser sig i, nämligen Intet, eller »det var ingenting«; varat självt »lutar ut över Intet«. Så står ångesten här helt omedelbart och par excellence inför Intet, som grundval för kuslig-varon hos all »i-världen-varo« (här kan finnas ett tryckfel i originaltexten ö.a.). Ångestens »grundbefintlighet« öppnar enligt Heidegger just denna avgrund; därav kommer sig dessutom »den ständiga, om än mestadels dolda rysningen hos allt existerande« som sådant. Heidegger, med en myckenhet avsiktlig upplevelse-omedelbarhet (upplevelseri), men också ett överflöd av, man kunde kalla det: affektjäkt, och därtill en uppsjö på ren ordtolkning (för vars skull filosofin får skämmas inför filologin, samtidigt som den inte vinner något för egen del, mer än metafysisk dilettantism) - Heidegger reflekterar med sin ångestontologi alltså uppenbart bara »grundbefintligheten« hos ett samhälle på fallrepet, och upphöjer den till något allmängiltigt. Han reflekterar ur småborgerlighetens synvinkel monopolkapitalets samhälle, där den permanenta krisen är det normala tillståndet; det enda alternativet till permanent kris är krig och krigsproduktion. Det som för de primitiva folken ännu var »icke-hemma« (Unzuhause), den oöverskådliga naturen, har för monopolkapitalets aningslösa offer blivit samhället, den gigantiskt främmandegjorda produktion, som de placerats i. Men Heidegger gör - med en sociologisk okunnighet, som står i paritet till den metafysiska dilettantismen - denna ångest till människans grundbefintlighet överhuvud taget. Inbegripet i ångesten är därvid det Intet, i vilken hon påstås vara alltid och överallt och ohjälpligt kastad. Det som står sig av Heideggers ångest-»hermeneutik« är i bästa fall ett slags småborgerligt tillspetsad förtrogenhet med ångesten som aningslöshet. »Ångestens 'inför vad' utmärks av att det hotande är ingenstans« (l.c., s. 186); i själva verket är den ursprungligen förväntan inför något negativt obestämt. I och med att ångestens upphov och grund kan komma från [125] alla håll, har dess mest uppenbarande företeelser varit spökskräcken och mörkerrädslan. Varvid båda helt enkelt ersätts genom de aktuella, i kött och blod vandrande, men i mörkret verksamma monstren och nattmarorna. På detta sätt är ångesten visserligen ännu inte tydligt relaterad till sitt yttre något, nu till skillnad från den andra negativa förväntningsaffekten, fruktan: med dess plötsliga och tillspetsade modus, skräcken, och dess stegrade och koncentrerade, förfäran. Hotet kommer här åtminstone ur en infallsvinkel, som man känner genom tidigare erfarenhet; eller rentav: fruktans upphov är kroppsligen så synbart, att man kan förvänta sig hur slaget kommer att träffa, även om man inte kan förutse när det kommer att ske. Om fruktans »inför vad« framträder i full omfattning och dessutom plötsligt, om man alltså blir förfärad, med de svagare graderna av skräck, så får plötsligheten hos dessa affekter inte skyla över, att också de är förväntningsaffekter, om än eventuellt (inte alltid) en affekt som själv fötts först i sitt föremåls statu nascendi. Utan förväntan skulle ingenting kunna injaga förfäran, ingenting förlama av skräck; i likhet med en kula ur bakhåll väcker en händelse som är fullständigt disparat i förhållande till förväntningsintentionerna överhuvud taget inte någon affekt. Den leder visserligen till bedövning, bländning (i den mån man överlever den), alltså till kroppsförnimmelser som likaledes är utmärkande för skräcken såsom chock, men den leder inte till den egentliga sinnesrörelsen förfäran eller skräck, som alltid förutsätter en förväntningsintention på det som har inträffat. Denna förväntan inbegriper till och med överraskningsmomentet hos sitt objekt i så hög grad, att känslokaraktären hos det överraskande, både det negativt och det positivt överraskande (»underbara«), överhuvud taget inte kommer till stånd utan en förväntans beredskap. Den aktiverade förväntan på det förfärliga är emellertid kortvarig; drar den ut på tiden, på samma sätt som fruktan, medan objektet förblir fullständigt bestämt (tidsmässigt oundvikligt, innehållsmässigt känt), så inträder den yttersta, värsta gränsformen av fruktan, den absolut negativa förväntningsaffekten: förtvivlan. Och det är först förtvivlan, inte ångesten, som verkligen relate
rar sig till Intet; ångesten är fortfarande frågande-svävande, fortfarande bestämd av stämningen och det [126] obestämda, också oavgjorda i sitt objekt, medan förtvivlan däremot just i sitt sinnestillstånd har något definitivt över sig och i sitt objekt, utöver det definitiva, något rätt och slätt definierat. Förtvivlan är förväntan som satts ur spel, alltså förväntan om något negativt, om vilket inga som helst tvivel längre råder; den avslutar därmed raden av negativa förväntningsaffekter. Samtliga vakendrömmar som är förknippade med dem (förskräckelsen är den enda förväntningsaffekt, som inte hinner utveckla en vakendröm) kretsar ytterst kring något negativt obetingat: det helvetiska.
Mitt i och bakom allt detta uppträder emellertid de helt motsatta, positiva förväntningsaffekterna. De är visserligen färre till antalet, det har hittills inte funnits så mycket skäl för dem. De är bara två i sitt slag: hoppet, som kommer fruktan på skam, och tillförsikten, som korresponderar mot förtvivlan. När det är i antågande delar hoppet dessutom en viss stämningsprägel med ångesten: inte som det nattligas hemlöshet, men väl som det auroraaktigas drag av gryning och frisläppande. Detta är ovanligt träffande formulerat i återklangen eller återspeglingen från landskapet i Thomas Manns »Döden i Venedig«, som den obeskrivligt ljuvliga fägringen hos morgonrodnaden med all dess ur fjärran framstrålande arpeggio ante lucem(21). Hoppet står ändå, som en av de mest exakta affekterna, över varje stämning; ty det är endast i liten mån föränderligt, mycket karakteristiskt i sin intention och framför allt, vilket inte gäller för vare sig stämningen eller den negativa förväntningsaffekten, i stånd till logisk-konkret rättelse och skärpning. Följaktligen är hopp inte bara ett motbegrepp till ångesten, utan också, oavsett dess affektkaraktär, till hågkomsten; det innebär att det är relaterat till en rent kognitiv process och föreställningsform, något som inte förekommer hos någon annan affekt. Och i förhållande till ångesten, för att inte tala om förtvivlans Intet, har hoppet ett så stort mått av övermakt, att det låter sig sägas: hoppet dränker ångesten. Ingen »existentialanalys« av hoppet kommer någonsin att kunna komma till slutsatsen att det är en »förebådande beslutsamhet till döden«, om analysen för övrigt verkligen präglas av existerandet och inte av korrumperandet. Hoppet framstår i stället just när det gäller döden som ett hopp om ljus och liv, en förhoppning som inte låter misslyckandet få sista [127] ordet; därför har det genomgående intentionsinnehållet: ännu finns det räddning - inom den föreliggande horisonten. »I faran växer också räddningen«, denna Hölderlinrad utpekar förbehållslöst det positiva vändmoment, inför vilket dödspunktens fruktan har gett vika. Visserligen så, att ovissheten om utgången kvarstår, precis som i fruktans fall, men nu är det en ovisshet, som inte likt fruktan gränsar till den passiva sorgen, till bärandet av sorg, till den natt där Intet uppehåller sig, utan till dagen, som är vänligt stämd mot människan. Faran och tron är hoppets sanningar, nämligen så, att bägge ingår i hoppet, och så att faran inte hyser fruktan, tron inte rymmer trög kvietism. Hoppet blir på så sätt ytterst en praktisk, militant affekt, som håller sitt banér högt. Om sedan tillförsikten träder fram ur hoppet, så stegras förväntningsaffekten till något absolut positivt (eller näst intill detta), det blir motpolen till förtvivlan. I likhet med förtvivlan är också tillförsikten fortfarande förväntan, nämligen en som avskaffat sig själv; förväntan om en utgång, på vilken det inte längre råder något tvivel. Men medan förväntningsintentionen i förtvivlans affekt uppträder enbart som lik, utger och hänger den sig i tillförsikten för klok jungfru, som genom att träda in i brudgummens kammare samtidigt uttrycker och avstår från sin intention. Förtvivlan har nästan överallt beröring med det Intet, som alla negativa förväntningaffekter närmar sig; tillförsikten däremot har i sin horisont nästan det Allt, till vilket också den svagaste, rentav med oäkta framtid utspädda förhoppning egentligen syftar. Förtvivlan transcenderar, i det dess Intet förvandlar intentionen till visshet om undergång, tillförsikten transcenderar, i det dess Allt låter intentionen bli viss om räddningen. Medan de negativa förväntningsaffekterna och deras utopiska bilder alltså ytterst riktar in sig på det helvetiska som sitt obetingade tillstånd (ihr Unbedingtes(22)), har de positiva förväntningsaffekterna lika oundvikligt det paradisiska i sitt yttersta intentionsobjekts obetingade tillstånd. Således: om stämningen är dagdrömmandets generella medium, så utpekar förväntningsaffekterna (samt den påbyggnad de kan foga till innehållsaffekterna, ex. avund eller högaktning) dagdrömmandets riktning. De anger den linje, längs vilken de föregripande föreställningarnas fantasi rör sig, och [128] på vilken denna fantasi sedan bygger sin önskeväg eller sin oönskeväg (i de negativa förväntningsaffekternas fall). Önskevägen, med det landskap som den siktar på, är i sin egenskap av förhoppningsväg inte rikare, men uppenbart mer älskad och livligare än oönske- eller ångestvägen; detta åtminstone hos släkten som strävar från mörkret mot ljuset. Bägge dessa framtidspräglade intentioner, förväntningsaffekternas och förväntningsföreställnigarnas, sträcker sig i tillämpliga delar ända in i ett ännu-icke-medvetet, det vill säga in i en medvetandeklass, som själv inte kan betecknas som fylld med innehåll, utan endast som antecipatorisk. Vakendrömmarna drar alla, i den mån de rymmer inslag av äkta framtid, mot detta ännu-icke-medvetna, ut på det otillblivna-outfyllda eller utopiska fältet. Dess beskaffenhet, till en början psykisk, måste nu undersökas närmare; in i minsta enskildhet cum ira et studio(23), med partitagande för den begripna, framåtriktade fantasin, för det objektmässigt möjliga i en psykisk approximation till denna. Ty endast i upptäckten av det ännu-icke-medvetna erövrar förväntningen, framförallt den positiva, sin rang: rangen som utopisk funktion, såväl i affekten som i föreställningen och i tanken.
Noter:
Bloch utgår här kanske från äldre, förlegad etymologi. Idag associeras Traum till det germanska drauma, som har samma indogermanska stam som trügen, "bedra". (Frågan är om det på denna punkt finns en "intresserad" ambivalens, av samma art som ambivalensen kring Pandoras ask; det skulle vara intressant att se en utförligare analys av ordets etymologi!). Till Blochs "dröminledning" borde man idag knyta referensen: Raichle et al. (2001): A default mode of brain function, Proc. Nat. Acad. Sc., USA 98: 676 - 682.
Sandor Ferenczi (1873-1933), ungersk läkare, tillsammans med Karl Abraham Freuds närmaste medarbetare. I terapin fick Ferenczi de svåraste fallen, hans sensibilitet för psykiska störningar, som inte var "mainstream", tycks ha varit av det ovanliga slaget. F. skrev under sin karriär mest korta artiklar, mycket citerad i den franskspråkiga lingvistiken (efter Lacan) är "La confusion des langues entre adultes et enfants", om skreden eller stegen mellan passionens och tillgivenhetens syntaxer. Biografi och bibliografi: freudfile.org och länkar till Ferenczi.
Gades var det romerska namnet på Cadiz, Alexanders staty var inrymd i ett Herkulestempel.
Spiegelberg är den ursprunglige rövarhövdingen i Schillers drama "Die Räuber", den som detroniseras av Karl Moor. Namnet är tänkt att låta judiskt, Schiller förband alltså de osympatiska egenskaperna med ras och kultur, och Spiegelberg spelades ofta av judar på scenen.
Finalen i Beethovens nionde symfoni, "körsymfonin", som bygger på Schillers ode "An die Freude", har ett köravsnitt, där två teman sammanflätas till en dubbelfuga från orden "Seid umschlungen, Millionen".
Det substantiverade adverbetÜberhaupt intar en central ställning hos Bloch (das "Überhaupt", das "Eigentliche" unseres Wollens s. 179), samtidigt uppställer det ett svårt översättningsproblem. "Överhuvud" kommer från kreaturshandeln, det handlar om att köpa en hjord, en flock utan att räkna de enskilda huvudena. En föreslagen synonym är Ganzes, helt, helhet. I sin Bloch-biografi från 1982 översätter Wayne Hudson till the In General, som verkar ha tagit fasta på betydelsen "på det hela taget", medan Françoise Wuilmart i den franska översättningen skriver le Par-dessus-tout, alltså "ovanför-allt(ihop)-et". Hon har väl då tagit fasta på en aspekt av bilden "över huvudet". Det gäller att inte komma för nära Ultimum. Jag har valt det allt inbegripande och tillämpar denna lösning konsekvent, men är inte helt lycklig över den. Men man kan gå ett steg vidare: en sekvens som ...ist das Überhaupt dessen, was die Menschen im Grunde wollen (s. 368) skulle kunna översättas: "...inbegriper allt, som människorna i grunden vill." Då får man med en gång god svenska, och innebörden går fram.
På sidan 988 finns en passage, som kunde tyda på att termen har sitt ursprung hos Kant, i "Kritik der reinen Vernunft". Jag har inte lyckats hitta den där. Ett mer avlägset ursprung för termen kan vara Aristoteles katholon, av kata holou, "på det hela taget", "det allmänna", med vilken han beskrev universalierna. Den katolska kyrkan hade ambitionen att vara allmännelig, omfatta allt och alla.
Gottfried Keller (1819-90), schweizisk författare. "Der Grüne Heinrich" publicerades 1855 och omarbetades 1878-80.
Novalis (Friedrich von Hardenberg) (1772-1801), tysk diktare vars verk utgör en sorts exalterad kulmination på den tyska romantiken. Från Novalis stammar begreppet "diktens blå blomma" som omskrivning för diktens innersta väsen, det som diktaren hade att söka.
lat.: analogiae entis = likhet hos varat. Begrepp från skolastiken, som betecknar förhållandet mellan Guds eviga vara och skapelsens förgängliga; världen utgör en ofullständig avbildning av Gud och beviset på hans existens.
Bergsande i schlesisk folklore. Rübezahl, som kan uppträda i många gestalter - som jätte, dvärg, djur - är all förargelses upphov; han påminner en del om de samiska stalo-figurerna.
Theodor Lipps (1851-1914), tysk filosof, företrädde en riktning som sökte lägga psykologin till grund för det mesta inom filosofin. Inte minst Lipps är måltavla när Husserl i första bandet av "Logische Untersuchungen" (1900) betonar den rena logikens och de logiska begreppens aprioriska karaktär.
Med anspelning på Antoine Watteaus tavla "Avfärden till Cythère", som det f.ö. finns minst fyra versioner av (en som Bloch inte kände till upptäcktes 1981), den andra i följden var Watteaus prov för upptagande i Akademin. Motivet har begåvats med ett eget avsnitt i "Hoppets princip", det står att finna på sidorna 932 - 934. Kythera (Kithira) ligger i sundet mellan Peloponnesos och Kreta. Avfärden till Kythera
Det möjliga är det partiellt betingade; det obetingade har alltså ingenting i världen som verkar för det. Uttrycket spelar en central roll i den tyska idealistiska metafysiken; det obetingade, absoluta är något som verkar utan betingelser, orsaker. I orsakskedjan föreställde man sig i den tidiga idealismen en proton kinon, ett första upphov (ofta likställt med Gud), som i sin tur inte var betingat av ett föregående steg, men Kant gjorde front mot detta: "Vid vandringen bakåt i raden av betingelser för givna företeelser är det inte tillåtet att göra halt vid något rätt och slätt obetingat." Das Unbedingte återkommer hos Bloch i behandlingen av Faust och Don Quijote.
Två länkar:"The Assassins" av Philip K. Hitti och en recension av "The Assassin Legends: Myths of the Isma'ilis" av Farhad Daftary. Dante är den förste att bruka termen "assassin" som beteckning på lönnmördare; i nittonde sången av Inferno/Divina Commedia, men berättelserna om fida'i och ismailiternas bergsfästen tar sin början med Marco Polo. De fundamentalistiska grenarna av islam - kharijiter, ismailiter, wahhabiter - har alltid betonat ta'lim, den absoluta auktoritet som utgår från Koranen och imamerna, "de som går i täten", detta är en viktig förutsättning för assassinväsendet, som trons torpeder.
