Då uppstod framför honom en bild av människans hela liv på jorden och människolivet föreföll honom vara intet, bara ett obetydligt uppflammande, ett kort uppblossande i ett gränslöst och skräckfyllt mörker; och all storhet, all tragisk värdighet hos människan och hennes heroiska rykte kom sig av det faktum, att detta uppflammande var så kort. Han visste: hans liv var obetydligt och skulle utplånas på nytt, och kvar skulle bara bli det omätliga, eviga mörkret. Och han visste: med hån på läpparna skulle han dö, och med det sista hjärtslaget skulle hans trotsiga utmaning ljuda in i denna allt uppslukande natt.
Thomas Wolfe, Det finns ingen återvändo
Bättre så:
Önskningen bygger upp och skapar verkligt, vi ensamma är trädgårdsmästarna för det mest hemlighetsfulla träd, som bör växa. Driften att stämma överens med sig själv mobiliserar själen, den är tankelösningen på en ny verklighets perfekta kristall och för den ande som vill tänka en annan väg, och som tänker skapande över detta, starkt som en magnet riktad in i vår, världens framtid, den framtid som oavlåtligt riktar blicken mot oss, och blott för det slappa valet får gott och ont att framstå som i lika mån oavgjorda. Det omger oss och vet inte, vart det är på väg, vi ensamma är hävstång och motor, det yttre och uppenbarade livet stagnerar: men den nya tanken bryter äntligen ut, i de fulla äventyren, i den öppna, ofärdiga, tumlande världen, för att på så sätt, med denna styrka, rustad med vårt lidande, med vår trotsiga aning, med vår mänskliga stämmas oerhörda makt att utnämna Gud och inte falla till ro förrän våra innersta skuggor har underkastat sig och uppfyllelsen av den ihåliga, jäsande natt, kring vilken alla ting, människor och verk är byggda, har kommit till stånd.
Ernst Bloch, Geist der Utopie, 1918
Rätt så:
Tre kategorier i den dialektiska processen är följaktligen centrala: front, novum, materia; alla tre förutsätter den ärligaste mänskliga egenskapen för att förstås och visa sig: hopp. Fronten är tidens mest framskjutna avsnitt, där den kommande tiden avgörs. Novum är det ännu-icke-medvetnas, det ännu-icke-tillblivnas reella möjlighet, med det goda novumets (Frihetens rike) accent, när tendensen aktiveras i denna rikning. Materia är inte den mekaniska klotsen, utan - enligt den innebörd som impliceras i den aristoteliska materiedefinitionen - såväl det efter-möjlighet-varande, alltså det, som i mån av betingelserna bestämmer det i det enskilda fallet historiskt framträdbara, som det i-möjlighet-varande, alltså den dialektiska processens reella möjlighetssubstrat. Just som aktiverat vara är materien ett ännu ofullgånget vara; den är den grund och den substans, i vilken vår framtid, som i samma mån är dess egen, fullbordas. Ett rikt problemfält utbreder sig sålunda inför dagens filosofi; för dagens västliga värld är det, fastän det gått över tiden i sin väntan, ännu inte redo att »svämma över sina bräddar«. Ex oriente lux, detta gamla talesätt från geografins och kristendomens domäner, får i detta perspektiv en färsk, omfunktionerad sanningsinnebörd; från ostpunkten för dagens mänsklighet kommer ljuset. Den tyska filosofin, från Hegel till Marx, var först att artikulera det, den tyska filosofin har att leva upp till denna förpliktelse.