Hoppets princip, andra delen (129-166)

15 UPPTÄCKTEN AV DET ÄNNU-ICKE-MEDVETNA
ELLER GRYNINGEN FRAMÅT

ÄNNU-ICKE-MEDVETET SOM NY
MEDVETANDEKLASS
OCH SOM MEDVETANDEKLASS FÖR DET NYA:
UNGDOM, BRYTNINGSTID, PRODUKTIVITET
BEGREPPET UTOPISK FUNKTION,
DESS MÖTE MED INTRESSE,
IDEOLOGI, ARKETYPER,
IDEAL, ALLEGORIER-SYMBOLER

The cistern contains, the fountain overflows. William Blake

Psichis esti logos eauton avkson
Till själen hör det gemensamma, som växer i omfattning. Heraklit

De två ränderna

[129] Ingenstans ger den inre blicken jämn belysning. Den spar på ljuset, belyser alltid bara begränsade ytor inom oss. Det som överhuvud taget inte träffas av det registrerande ljusknippet, är vi inte medvetna om. Det som träffas av enbart släpljus är halvt medvetet, i minskande eller ökande grad, allt efter graden av uppmärksamhet. Det medvetna fältet är därför begränsat, och vid sina ytterkanter övergår det i mörkare marginaler, upplöser sig i dessa. Också innan det blev belyst, ja, utan att ett själsligt förlopp har glömts bort, är mycket av dess innehåll omedvetet. På så vis kan en smärta förbli ouppfattad, ett yttre intryck oregistrerat, fastän det föreligger psykiskt och inte kan bestridas. Det ligger under tröskeln, antingen för att retningen är för svag för att märkas, eller för att uppmärksamheten är inriktad på annat, alltså avledd, eller för att upprepningen avtrubbar till och med starka retningar. Också på det medvetna fältet finns det alltså gott om mörkare, icke medvetna eller bara svagt medvetna partier, utan att det handlar om glömska. Men medvetandets egentliga ränder är inte förlagda till det samtidiga upplevandet, i enbart försvagad form. De återfinns i stället där det medvetna tonar bort, i glömskan och [130] det glömda, där sådant som upplevts sjunker under randen, under tröskeln. Men dessutom: de uppträder i en annan form på den sida som är motsatt glömskan, den sida där något hittills inte medvetet gryr. Också där finns en rand i medvetandet, en tröskel, i detta fall en övre, mer eller mindre långt framskjuten, bakom vilken inte allt tilldrar sig i full psykisk belysning. Under borttonandets tröskel, men också ovanför gryendets, finns något relativt omedvetet; för att se det måste den registrerande blicken riktas mot det med tvång, ofta under stor möda. Detta omedvetna kan emellertid vara förmedvetet, både i den undre region där det icke längre märkbara håller till, och i de sammanhang där något nytt, något som ännu aldrig vidrört ett sinne, är i antågande. Båda slagen kan hämtas fram bakom sina ränder och bli mer eller mindre belysta.

Den dubbla betydelsen hos det förmedvetna

Själslivet är alltid infattat i såväl morgon som kväll. Nattdrömmen rör sig i det bortglömda, bortträngda, dagdrömmen i det som överhuvud taget ännu aldrig upplevts som närvarande. Det som ligger utanför det medvetna fältet har i cirka tvåhundra år allmänt kallats för det omedvetna. Att själsliv inte är identiskt med medvetande var en stor upptäckt. Men där man tänker sig att det omedvetna kan träda fram i medvetandet, kan detta inte vara rätt och slätt omedvetet om sig själv, ungefär som en sten; det måste vara förmedvetet. Också med detta synsätt har man, och gör det än idag, uppfattat det psykiskt omedvetna enbart som något, som ligger under medvetandets nivå och har sjunkit bort ur detta. Enligt denna uppfattning håller det omedvetna till i bottensatsen; det tar vid där medvetandet börjar avta i styrka. Här är det alltså uteslutande icke-längre-medvetet; som sådant befolkar det enbart den cerebrala förlustens månskenslandskap. Därför är det inte ett gryende medvetande om något innehållsligt nytt, inte ens i de fall, där psykoanalysen kallar det ett förmedvetet, utan ett gammalt medvetande med gamla innehåll, som bara har sjunkit under tröskeln och på nytt kan kliva över denna genom att bli ihågkommet under större eller mindre grad av motstånd. På så sätt är det omedvetna [131] hos Freud enbart det bortglömda (hos honom det egentligt förmedvetna, som i normala fall utan vidare kan hämtas fram i medvetandet) eller det bortträngda (hos honom det egentligt omedvetna, det »inte bara deskriptivt, utan också dynamiskt omedvetna«, det som inte utan vidare kan göras medvetet på nytt). Visserligen betonar den senare Freud, att det utöver det glömda och bortträngda omedvetna finns ett tredje slag, nämligen ett omedvetet »i jaget självt«. »Också en del av jaget, gud vet hur viktig, kan vara omedveten, är säkert omedveten«; men Freud fortsätter likväl direkt ovanpå detta: »Om vi ser oss nödsakade att uppställa ett tredje, icke bortträngt omedvetet, så måste vi tillstå att omedvetandets karaktär förlorar i betydelse för oss« (Das Ich und das Es, 1923, s. 17). Förlorar i betydelse, eftersom detta tredje omedvetna (Freud anger överraskande nog till och med den omfattande andliga produktionen som en av dess yttringar) inte låter sig infogas i bortträngningens schema. Därmed tangerar vi det slag av förmedvetet, som överhuvud taget inte passar in i Freuds koncept, det förmedvetna i den andra betydelsen, åt det andra hållet, där det inte finns något bortträngt, utan något gryende som behöver förtydligas. Nattdrömmen må vara relaterad till icke-längre-medvetet, den regredierar i den riktningen. Men dagdrömmen är en skiss av något åtminstone för drömmaren nytt, och väl också för sig själv nytt, om man ser till det objektiva innehållet. I dagdrömmen möjliggörs så den viktiga bestämningen av ett ännu-icke-medvetet, vilket är den klass till vilken dagdrömmen hör. Därmed har en sista psykologisk bestämdhet hos dagdrömmen framträtt, nu gäller det att belysa den. Till dags dato har den helt saknat begrepp, det finns fortfarande inte någon psykologi för den andra sidans, den framåtriktade gryningens omedvetna. Detta omedvetna har inte uppmärksammats, trots att det utgör den egentliga orten för beredskapen till och produktionen av det nya. Det ännu-icke-medvetna är visserligen förmedvetet i lika hög grad som det bortträngda och bortglömda omedvetna, och är på sitt sätt rentav ett lika svårt och motspänstigt omedvetet som det bortträngda. Men det är under inga omständigheter underordnat det aktuella, manifesta medvetandet, utan hör ett framtida [132] medvetande till, ett som ännu bara är i antågande. Det ännu-icke-medvetna är på så sätt endast det förmedvetna till det kommande, det nyas psykiska födelseort. Och det håller sig förmedvetet framför allt för att det själv just rymmer ett medvetandeinnehåll, som ännu inte blivit fullt manifest, ett som höjer sig över horisonten ur framtiden. Eventuellt ett innehåll som uppstår objektivt i världen först nu; vilket är fallet för alla produktiva tillstånd, som går havande med något dittills aldrig skådat. I denna riktning är den framåtriktade drömmen disponerad, detta innehåll uppfyller det ännu-icke-medvetna, som vårt sätt att bli medvetna om något anryckande; här vädrar subjektet inte unken källarlukt, utan morgonluft.

Det ännu-icke-medvetna i ungdom, brytningstid, produktivitet

Alla friska krafter har med nödvändighet detta nya i sig, och de rör sig i riktning mot det. Det har sin plats i ungdomen, i tidsperioder som håller på att ändra kurs, i den skapande produktionen. Redan en ung människa, som känner att hon bär på något, vet vad detta betyder, det gryende, förväntade, morgondagens stämma. Hon känner sig kallad till något, som är på gång inuti henne, något som rör sig inuti hennes egen friskhet och överskrider det hittills blivna, de vuxnas värld. Ungdomen, där den är som bäst, tror att den har vingar, och att allt rätt och riktigt väntar på att den kommer instormande, att det rentav skapas i det ögonblicket, eller åtminstone befrias genom det. Med puberteten börjar kvinnornas hemlighet, livets hemlighet, vetenskapens hemlighet; hur många outforskade hyllmeter ser inte den läsande ungdomen glänsa framför sig. Den gröna tiden är full av framåtriktad gryning, består till mer än hälften av ännu icke medvetna tillstånd. Samtidigt får man inte blunda för att samma tillstånd är hotade hos unga människor, i åldern mellan tjugofem och trettio år. Men det som överlever fram till dess i form av ungdom, kommer för människor, som inte är smittade av och försvurna åt gårdagens förruttnelse, att bevaras som något varmt, ljust, åtminstone trösterikt. Stämman hos en tillvaro som vill vara annorlunda, bättre, vackrare är i dessa år lika stark som den är fräsch, livet heter »morgon«, världen »plats för oss«. Den goda ungdomen vandrar alltid i spåren på melodierna ur sina [133] drömmar och böcker, hoppas finna dem, känner det heta, dunkla irrandet i det fria och i staden, väntar på den frihet, som ligger framför den. Ungdom är en längtan ut, ett skådande ut ur det yttre tvångets fängelse, ett tvång som blivit unket eller framstår som unket, men också ut ur den egna omognadens fängelse. Längtan efter vuxenlivet driver på, men så att detta borde förändras helt och hållet. Infaller ungdomen under revolutionära tider, alltså i en brytningstid, och har den inte fått huvudet förvridet på bedräglig väg, som fallet så ofta är i väst idag, så vet den mycket väl, vad den framåtriktade drömmen innebär. Den tar då steget från den vaga, framför allt privata aningen till den mer eller mindre socialt skärpta, med socialt uppdrag. Det mest omfattande exemplet ges av de ryska narodnikerna, som sökte sig ut i det ryska folket, för att tillsammans med det kämpa för tsarväldets fall, i sentimental eller vredgad morgonrodnad. Här skissades utopi i samtalen mellan unga kvinnliga kursare och studenter på den ryska småstadens dammiga boulevard. Och längre fram, med växande, socialistisk klarhet, i förbund med arbetarna, utbredde sig den morgonrodnad, som låg i medvetandet och över tiden. Mer än ett halvt sekel före oktoberrevolutionen skildrade till och med den ryska underhållningsromanen vid upprepade tillfällen ungdom med brytningstid i hågen. Tyskland hade sina revolutionära studenter i Sturm und Drang, under åren före 1848, och har dem idag, med målet för ögonen, i den nya republiken; här är ungdom och framåtriktad rörelse synonymer. Så länge dessa tider varar och varje gång de aktualiseras på nytt, ligger alltså inte enbart fysiologisk vårkänsla i luften, utan mer ändå: brytningstider är tryckande, det verkar som om ett åskmoln vore inspärrat i dem. Väderleks- eller födelsekategorier har därför i alla tider använts om dem: i former som lugn före stormen eller marsmånad i historien eller starkast, mest konkret: ett samhälle, som går havande med ett nytt. Tider som vår egen vet vad detta brytningstillstånd vill säga; till och med dess fiender, fascisterna i Italien och Tyskland, kunde bedra bara genom att förkläda sig till revolutionärer, ålderdomssvagheten framställde sig som vårsol. Brytningstiderna är själva ungdomstider i historien, det vill säga de [134] står objektivt inför portarna till ett frambrytande nytt samhälle, på samma sätt som ungdomen känner sig stå inför tröskeln till en hittills ouppslagen levnadsdag. Det mest åskådliga exemplet på en dylik brytning är renässansen, i synnerhet om man ser till den ideologisk-kulturella sidan. Knappast någon annanstans möter man så tydligt som här, i det första omslaget från det feodala till det borgerligt-moderna samhället, uppbrott och förväntan, ännu-icke-medvetande som medveten aning. Incipit vita nova(1) stod den gången också psykiskt för det morgonrodnadsaktiga hos tiden: den fortfarande progressive företagaren trädde fram, med honom individkänslan; det nationella medvetandet höjde sig över horisonten; individuation och perspektiv tog plats i naturkänsla och landskapsbild; också jordens avlägsna hörn kom in i blickfältet och öppnade nya kontinenter; himlavalvet rämnade och blicken fick fri väg mot oändligheten. Alla vittnesbörd från brytningen mellan 1400- och 1500-talen visar på ett imponerande förmedvetet, som utgick från dessa sekel, ett förmedvetet som vidgade vyerna långt utöver de Herkulesstoder, vilka dittills dragit gräns för rummet. En total förnyelse av konsten, livet, vetenskapen tog sin början, eller föreföll ta sin början; denna stämning av trekvart-före-gryningen uppträder visserligen senare än så i Bacons »Novum Organon«, men just därför också anmärkningsvärt artikulerad: »Jag vet, att fria och lediga människor i gemensam ansträngning kommer att nå stora resultat på min bana. Och även om jag inte var så säker på detta, även om vinden inte blåste så starkt och omisskännligt mot oss från en ny världs kuster, så skulle vi i alla fall vara tvungna att försöka komma ut ur det dödvatten, som vår eländiga naturkunskap hamnat i.« I dylika historiska vårar svirrar luften av planer, som söker sin realisering, av tankar i inkubation. Aldrig är de prospektiva akterna så talrika och så gemensamma som här, aldrig har det antecipatoriska i dem ett rikare innehåll, aldrig är kontakten med det anryckande så svår att motstå. Alla brytningstider är på så sätt fyllda av det ännu-icke-medvetna, rentav överfyllda; och en uppåtstigande klass är dess bärare. Uttrycket för en efterhandsinlevelse i renässansen är monologen i Goethes Faust; också här är avsmak, vakendröm, morgonrodnad ingredienserna hos det som går framåt. Och likaså arbetar sådana tider på problem, som [135] nätt och jämt framträtt som embryon i den föreliggande verkligheten. På detta sätt gräver renässansen, liksom senare geniperiodens Tyskland, fram epokens utvecklingstendenser ställer ut dem i morgonljuset, det nya dagsljuset. I sådana tider känner sig människan tydligt som en icke fastlagd varelse, en som tillsammans med sin omvärld är en uppgift och en jättelik behållare fylld av framtid.

I hur hög grad föregås inte skapandet självt av något gryende, hur utmärkande är det inte i själva processen. Andlig produktivitet, skapande visar sig vara särskilt uppfyllda av ännu-icke-medvetet, det vill säga av ungdom, som i skapandet multiplicerar sin förmåga; också här är den förutsatt och oavlåtligt verksam. Den begåvade ungdomen har sin lätt tillspillogivna begynnelse, som hos Lenau i den viskande vassen:

Och mig tycks din röst på vingar
vinden till mitt öra för
och din ljuva sång förklingar,
dras i dammens djup och dör.

Längre fram är ungdomen tacksam för det som blivit till och dettas födande sällsamma bild, som hos Goethe i förspelet på den teater, som återstår att grunda:

Giv också mig tillbaks de åren
då själv jag växte, och min sång
ljöd evigt ny - en flod om våren
som vällde över i sitt språng
då dimmor ännu dolde världen,
då knoppen ännu inneslöt
ett underverk, och då jag bröt
de tusen blommorna på fält och gärden.

Ungdom dröjer kvar i produktionen, också sedan denna upphört, och förnimmer också efter avslutat verk den ogaranterade djärvheten eller den djärva antecipationen; så hos Klopstock i odet »Till vän och fiende«, trettiotre år efter att han påbörjat »Messias«:

[136] Full av törst var ynglingens heta själ
efter odödligheten.
Jag vakade, och jag drömde
om den djärva färden på framtidens ocean.

Tackar dig än en gång, min gamle följeslagare, för att
du visade mig, min genius, hur fruktansvärt det var där.
Det din gyllne stav visade mig! Högmastade diktverk, alla segel satta,
och ändock förlista fyllde mig med fasa!

Allvaret grep mig, hän till svårmod, jag fördjupade mig
i syftet, i hjältens förtjänst, i grundtonen
uppträdandet, gången, sökte, stödd på kunskap om själen
att utröna, vari diktens skönhet låg,
flög och svävade kring bland fosterlandets monument,
sökte hjälten, fann honom inte: tills jag slutligen
utmattad sjönk samman, då, som ur slummer väckt, med ens
såg jag det stråla runt omkring mig som av ljungeldar.

Och ungdomsljus, producerande, som vet att möta sig självt också i uråldriga tilldragelser, som vore de inte urgamla utan bebådande, håller hos Hölderlin världens morgonstund vid liv också under förmörkelser, med den stora hymnen till Ex oriente lux, till den nya och talande dagen:

Ty, som när från den härligt stämda, orgeln,
I den heliga salen,
Rent strömmande ur de outtömliga piporna,
Förspelet, väckande, inleder morgonen,
Och vida omkring, från hall till hall,
Den uppfriskande strömmen rinner, den melodiska,
Tills i de kalla skuggorna huset
Fyllt av hänförelser,
Äntligen har vaknat, nu, uppstigande ur dem
Svarar församlingens kör
Festens sol, så kom
Ordet från Östern till oss,
[137] Och vid Parnasses klippor och vid Kithäron hör jag,
O Asia, ekot av dig, och det bryts
Vid Kapitolium, och brant stupande från Alperna
Kommer hon, en främling
Till oss, uppväckerskan,
Den människoskapande stämman.

Produktivitet fortsätter att väckas på detta sätt, på samma sätt som den väcks till liv av den tagg, som tvånget att tala utgör. Tvånget att tala finns inte minst när det föresvävande, det som skulle gestaltas, gömmer sig, när det rentav tycks kokettera med sin reträtt. När det arbete, som banar väg för en ny anstorm, kan fly från sin görare genom att ställa särskilt enträgna krav på honom; när arbetstemat tar gestalt av ett vacklande, viskande, själv obeslutsamt väsen och tycks förebrå tvånget till utsaga för dess senfärdighet. Men den som är bunden till en stjärna, säger Lionardo, vänder inte om, och produktivitetens moral består provet genom att fullborda det påbörjade, förmå konturen hos det föresvävade innehållet att träda i dagen, ren och förstådd. I synnerhet när ungdom, brytningstid och produktivitet samtidigt uppträder hos begåvningar med en lycklig kombination av egenskaper. Som fallet var hos den unge Goethe, i Prometeus-fragmentet, i den väldiga intentionsdimensionen i »Faust«, och redan i Urfaust, men också - fortfarande från samma håll - i den mest förtröstansfulla av alla satser (ur »Wilhelm Meisters Lehrjahre«): »Önskningar är förkänslor till de färdigheter, som är nedlagda i oss, förebud om det, som vi kommer att kunna prestera.« Då arbetar och lyckas de framåtblickande akterna ur den starka förväntan, som blivit herre över sig själv; genom att vara befryndad med stjärnan, som ännu befinner sig under horisonten; genom kraften till det obeträdda, som låter Dante säga: »L'acqua che io prendo giammai non si corse« (det vatten jag rör vid, har ännu aldrig befarits). Den senare sentensen är när allt kommer omkring den, som bäst förenar ungdom, brytningstid, produktivitet under en hatt; inte högmodigt, utan genom att beskriva hur det förhåller sig, hur det måste förhålla sig, där det skapas.

Mer om produktiviteten: dess tre stadier

[138] Så mycket om den stora oron, när den kläs i framåtriktad dröm. Det handlar om en aktiv oro, med ett mot förstelningen riktat nytt ursprung, som växer fram fyllt av aning. Denna aning är det som också i vanliga fall avses, när man säger att något banar sig väg. Om den övergår till att bli kreativ, så förbinds den med fantasin, i första hand den fantasi som inriktar sig på det objektivt möjliga. Den aning, som övergår i handling, är andlig produktivitet, nu uppfattad som verkskapande. Närmare bestämt konstituerar sig produktiviteten som en trefaldig, trefalt växande förlängning in i det icke anlända: som inkubation, som så kallad inspiration, och som explikation. Alla tre hör ihop med förmågan att framåt överskrida medvetandets hittillsvarande marginaler. I inkubationen ryms ett intensivt syftande, det siktar på det sökta, som gryr och är i antågande. Dimma är också psykiskt den bästa tidpunkten för sådd, det får bara inte bli vid den; här ingår till och med ett mörkerstadium, men med ett intensivt anlag till att upplysas. Anlagets eget tillstånd är i sig redan en motsägelse, som vill upplösas; anlaget är det ohållbara, i lika mån ångestfyllda och lyckliga tillstånd, där vi inte är vad vår natur enligt sin mest reella strävan är, utan just det som den ännu inte är. I denna motsägelse ingår dessutom det mer utvecklade anlaget eller jäsningen, där utsagan och gestalten, som redan är tydligare till sina konturer, förbereds och bereds. Men under alla omständigheter finns här förväntan närvarande, helt oberoende av om trekvart-före-gryningen uppträder med större eller mindre laddning. På denna inkubation följer nu mestadels ett plötsligt, blixtartat uppklarnande; det är som om det kommer utifrån, i den felaktiga tolkningen: som från ovan. Därför har uttrycket inspiration kommit att brukas om det; det betecknar draget av plötslighet, det upplysande och livgivande nedslaget, den plötsliga insikten. Inkubationen, som alltid har haft något ordlöst över sig, ja, som emellanåt på grund av sin överfylldhet kan framkalla en sorts medvetandetomhet, får nu se sin slutenhet lösas upp. Lösningen kan i lindrigare fall ske genom en attack av infall, som enbart kretsar kring huvudtanken eller annonserar den; ibland uppträder de också tidsmässigt efter den, [139] när huvudtanken redan har framträtt. Den senare uppenbarar sig å sin sida så överväldigande och framstår till den grad som problemets lösning, att det är som om det under inkubationen och dess grubbel inte alls har funnits något problem. Här upplöses också den extrema koncentration, som har utmärkt det föregående stadiets slutenhet, och som i Dürers blad »Melancolia« ligger kvar i rummet i form av en stenkula, det vill säga: en i klotform koncentrerad tankesymbol för den grubblande. Lösningen dyker upp i en skenbart så oförmedlad, språngartad process, det vill säga utan medvetande om den långa jäsningsperioden under inkubationen, att inspirationen lätt medför, eller rättare sagt: har medfört, inte bara en befrielsens lyckokänsla utan just en känsla av underverk och magisk gåva. I alla händelser är den vision, som framkallas av inspirationen, förbunden med ett lyckorus, och dessutom med en känsla av yttersta tyngdlöshet, också om man måste stryka såväl de magisk-arkaiska som de transcendenta tolkningarna, krönta som de är av idel unkenhet. Den produktive är inte en schaman, inte heller ett psykologiskt stycke urtid; han är vare sig en soteld från denna avgrund eller för den delen ett språkrör för högre makter, så som ännu Nietzsche lite kokett kan låta påskina. Denna transcendenta mytbildning kring inspirationen, som om den kom från ovan, är helt gripen ur luften; den är överlägsen den magisk-arkaiska mytbildningen bara i så mån som den åtminstone vill göra rättvisa åt transcenderandet, vilket här betyder: det överskridande, utvidgande draget i det andliga skapandet, och i den mån den inte förfalskar detta till ett nedsjunkande, ett nattspråk. Att det här inte försiggår någon arkaisk regression i den produktiva akten, visas just av den ljusförnimmelse, som alltid är förbunden med inspirationen. Också den är i de flesta fall helt och hållet upplyst, möjlig att notera när medvetandet är på sin högsta nivå, mest berömt i fallet Descartes, när han upptäckt principen Cogito ergo sum(2): »Den 10 november 1619, när ljuset av en underbar upptäckt dagades för mig.« Och var befinner sig nu den trakt, där detta slags ljus kan tändas, sedan vare sig schamanismen ur djupet eller entusiasmen från ovan tillhandahållit mer än vidskepliga utläggningar? Inspirationens tändningsområde ligger i sammanträffandet mellan ett specifikt genialt, det vill säga kreativt anlag, och en [140] epoks disposition att tillhandahålla det specifika innehåll, som blivit moget att uttryckas i en utsaga, moget att formas, genomföras. Inte bara de subjektiva, utan också de objektiva betingelserna bakom ett novum måste alltså finnas på plats, vara mogna, för att detta novum skall kunna ta steget från enbart inkubation till genombrott och plötsligt öppnat perspektiv på sig själv. Och dessa betingelser är genomgående av ekonomisk-socialt progressivt slag: utan kapitalistiskt uppdrag skulle det subjektiva uppdraget till cogito ergo sum aldrig ha funnit sin inspiration; utan begynnande proletärt uppdrag skulle den materialistiska dialektikens insikter ha varit omöjliga att upptäcka eller förblivit ett ruvande aperçu, och inte heller skulle de ha slagit ned som en blixt i det inte längre naiva folkdjupet. Vidare, genombrottet, det ofta plötsliga, mäktiga blixtnedslaget i den geniala individen, utvinner både det material, som antänder honom, och det material, som det belyser, uteslutande ur det novum i själva tidsinnehållet, som pockar på att bli tänkt. Detta gäller, väl att märka, också i de alls icke sällsynta fall där en epoks mottaglighet inte själv står på nivå med tidens krav, än mindre med dess problem, dess ständigt verksamma tendenser och latenser. Också då föds inspirationen ur samtidens uppdrag, och det uppfattas i den geniala individen och kommer till uttryck i överensstämmelse med dennes anlag, potenseras med dennes potens. Världshemligheten, stadd på framryckning som vår uppgift i tiden och förelagd den stora begåvningen, är visserligen stark nog att hålla dem, som är kallade att artikulera den, laddade med inkubation. Men den är ännu inte stark nog att ge den knuff som behövs åt det möjliga, samhälleligt förestående sättet att belysa saken. Så länge världshemligheten enbart befinner sig i blickfältet, utan att konkret relatera sig till tiden, uppstår till och med hos de största begåvningar bara det trångpass i den pågående inkubationen, som Hegel en gång, vid en återblick på en period av stiltje i sina tidiga år, beskrev på följande sätt: »Jag känner av egen erfarenhet till denna sinnesstämning eller snarare förnuftsstämning, när den med sitt intresse och sina aningar väl en gång har kastat sig ut i framträdelsernas kaos och... på insidan förvissad om målet ändå inte har nått fram till klarhet över helheten och detaljutformning av denna... Varje människa har väl på det hela taget en sådan [141] vändpunkt i sitt liv, nattpunkten i den process där hennes väsen koncentreras« (Briefe von und an Hegel I, 1887, s. 264). Och vad beträffar den nödvändiga överensstämmelsen med det historiska tillfället (Kairos) som konstituerande egenskap i det geniala, så påpekade hegelianen Rosenkranz, med lärofadern i tankarna, högst adekvat: »Geniet äger inte sin storhet genom formell mångsidighet, som talangen, även om geniet kan besitta denna egenskap, utan genom att det i sitt individuella öde fullbordar det som inom en viss sfär är objektivt nödvändigt. Just därför kan geniet mätas endast med den historiska utvecklingens måttstock, ty det måste omedelbart överskrida allt givet och som en privat tillfredsställelse utarbeta det, som enligt sakens objektiva gång står för dörren. Inom ramen för denna uppgift härskar geniet med demonisk makt, utanför den är det maktlöst och kan säkerligen utvecklas i många riktningar, men inte skapa det nya« (Psychologie, 1843, s. 54f.). Och hur utmärkt skulle inte denna definition den gången, 1843, ha stämt in på Marx, ett ungt geni, som likt få andra tog itu med att som individuellt öde fullborda det objektivt nödvändiga inom en viss sfär. Och som likt ingen annan fick uppleva det inspirationsgenombrott det egna verket innebar, i fullständigt begripen överensstämmelse med den samhälleligt-historiska tendensen i sin tid. Den samlade inspirationen uppstår på så sätt, i alla sammanhang där den ligger till grund för ett verk, ur mötet mellan subjekt och objekt, ur mötet mellan sin egen tendens och tidens objektiva tendens, och är då den blixt, varmed denna överensstämmelse tar sin början. Sedan sker antändningen, helt och hållet immanent; inspirationen är då störtfloden av ljus i det aktuella tendens-latens-varat självt, framkallad av dettas för tillfället starkaste medvetande. Nu framträder den klara idén om verket i upphovsmannen, en idé som inte har löpt sin lina ut med inspirationen, lika lite som förut under inkubationen, utan tvärtom driver på och måste ta steget från den blixt, som visade det nya landskapet, in i detta landskaps topografi.

Därinne utförs slutligen det som oron och dess aning pekade ut. Det sker i produktivitetens sista akt, i explikationens plågsamma, arbetsdryga. Geni [142] är flit, men en flit som på ingen punkt tillåter utarbetningen att åldras, ingenstans vill lämna den utan en bestående besatthet. Det får inte uppstå ett brott, vare sig mellan vision och verk eller mellan verk och vision: »Det första ljus«, säger van Gogh, »i vilket det tändande intrycket låg, måste redan själv ha tagit itu med att måla.« Geni är alltså den specifika flit, som för ljusglimten vidare till sin utsaga, så att det bemästrade stoffet inte bara förlänar styrka utan också djup åt det planerade. Så som Schopenhauer mycket riktigt noterar: »Talangen liknar en skytt, som träffar ett mål, som de andra inte kan nå; geniet den som träffar ett mål, som de andra inte ens förmår se.« Just denna sanning upphäver också Schopenhauers i övrigt grundfalska genidefinition, enligt vilken geni skulle vara ett rent statiskt världsöga och alltså på intet sätt skulle vara i stånd att löpa i förväg. Men just genom att genialitet ser längre, skjuter längre än den aktuella horisonten, är den inte ett kontemplativt-statiskt världsöga, utan pionjär vid en framryckande världs gränser, ja, själv en högst viktig del av den värld, som håller på att ta form. Psykologiskt sett är genialitet framträdelsen av en särskilt hög grad av ännu-icke-medvetet, och en förmåga till medvetande om, ytterst alltså till explikation av detta ännu-icke-medvetna i subjektet, i världen. Graden av genial begåvning bestäms av rikedomen på ännu-icke-medvetet, det vill säga av hur långt den förmedlade framförhållningen (Hinaussein) sträcker sig i förhållande till det hittills för medvetandet givna, det i världen hittills explikerade och utformade. På denna punkt är det ännu inte nödvändigt att skilja mellan konstnärligt och vetenskapligt geni; ty kontentan av det danteska »L'acqua che io prendo giammai non si corse«(3) gäller psykologiskt för såväl konstnärliga som vetenskapliga verk av rang. Gestaltning av det hittills inte gestaltade, detta kriterium för ett genialt verk, är detsamma både i konst (den bildmässiga avbildningen av ett reellt för-sken) och vetenskap (den begreppsliga avbildningen av det reellas tendensstruktur, latensstruktur). Explikationerna i konst och vetenskap har förvisso det draget gemensamt också i detta heterogena objektivitetsskikt, att de var för sig befinner sig i objektivitetens egen process och, i den mån de [143] rymmer tillräckligt mycket geni, står vid processens front. Geni som mest framskridet medvetande och som lärare för detta medvetande är just därför också högsta känslighet för omslagspunkterna i tiden och dess materiella process. Är kraft och förmåga att stå på höjden av denna tid och att insiktsfullt informera den både om denna processepoks landskap och dess horisont. Därför är det inte helt missvisande, när Carlyle(4) öppet hyllar geniets ord som lösenordet för tidens aning: »Vad den andlige förkämpen yttrar, har alla människor ansatsvis redan haft på tungan, och de har längtat efter att få det sagt. Inför hans tankar flyger alla andras upp som ur en smärtsam förtrollning och svarar honom med bifall.« Även om detta bifall ofta kommer först med den följande generationen eller ännu senare, så fanns det krut, som var skottets laddning, till hands långt tidigare, och att samtidens offentlighet inte hört skottet beror bara på att det avfyrades vid dess horisont. Ja, utifrån explikationen av ett hittills ännu-icke-medvetet visar det sig allra tydligast: Det ännu-icke-medvetna är i sin helhet den psykiska representationen av det ännu-icke-tillblivna i en epok och dess värld, vid världens front. Processen där det ännu-icke-medvetna görs medvetet, där det ännu-icke-tillblivna gestaltas, utspelar sig endast i detta rum, som ett den konkreta antecipationens rum; bara där står produktivitetens vulkan och sprutar sin eld. Bara som ett novumets fenomen är också mästerskapet i ett genialt verk begripligt, medan det är främmande för den gamla invanda tillblivenheten. Varje stort konstverk kommer därför, om man bortser från dess manifesta väsen, att överlagra den andra sidans latens, det vill säga, innehållen i en framtid, som ännu inte framträtt på verkets egen tid, eller rentav innehållen i ett ännu okänt sluttillstånd. Endast på denna grundval har de stora verken i alla tider en utsaga, nämligen ett framåtpekande novum, som den tidigare epoken inte lagt märke till hos dem; bara av detta skäl har en sagoopera som Trollflöjten, men också ett historiskt fastlagt epos som Iliaden så kallad evig ungdom. Det innebär: explikationer som nått det genialas nivå har inte bara uttryckt sin egen dag på ett fullkomligt sätt, i dem rör sig också den varaktiga implikationen av plus ultrat(5). Dess plats, platsen [144] för det ännu-icke-medvetna, är här minst av allt det undermedvetnas bottenvåning, som den ort, dit det redan medvetna, redan upplevda och framträdda, helt enkelt sjunkit undan. Dess plats är vid den front, där skapelsen går vidare, ja, där den, genom inriktningen på det rätta och riktiga (des Rechten), fortfarande bara står i begrepp att ta itu med begynnelsen. Glömskans vattendrag flyter i underjorden, men produktivitetens kastaliska(6) källa springer fram på Parnassen, och den är ett berg. Därför är produktiviteten, fastän den springer ur djupet, allra först verksam i ljuset, och gång på gång skapar den nytt ursprung, nämligen på medvetandets högsta nivå. Utmärkande för denna höga nivå är, att den har blå himmel ovanför sig, motfärgen till Orkus; som den dunkla och ändå transparenta nimbusen kring all verklig explikation. Detta blåa, som en färg ur fjärran, betecknar också åskådligt-symboliskt inslaget av framtid, ännu-icke-tillblivet i verkligheten, och de betydelsefulla utsagorna, just som framryckande, hänför sig ytterst till detta inslag. Det framåtriktade mörkret, ett mörker där ljuset börjar bana sig väg, är också i sin utsaga tillordnat det klara medvetande, i vilket dagen inte gett upp morgonrodnaden, utan just är den tilltagande morgonrodnaden.

Skillnader i det motstånd,
som det glömda och det ännu-icke-medvetna
gör mot att bli belysta

Inträngandet i dunklet bakom och framför oss bereder inte alltid samma svårighet. Det är sant, att medvetandets tröskel flyttas, både när man minns och när man får produktiva aningar. Men i det första fallet gäller det att flytta tröskeln nedåt, så att något glömt eller bortträngt kan stiga över den, i det andra fallet förflyttas en gräns uppåt. Det är också sant, att något i bägge fallen motsätter sig att bli medvetet, att ett motstånd gör sig gällande mot att tröskeln förskjuts. Icke desto mindre växlar detta motstånd på ett karakteristiskt sätt, beroende på om det är något bortträngt, som skall kommas ihåg, eller något anat, som skall gestaltas. Psykoanalysen har på sitt undermedvetna gebit redan för länge sedan sökt karakterisera ett sådant motstånd: som ovilja att på nytt packa upp bortträngt gods. Det [145] bortträngda självt skall ju här ha uppstått genom att ett motstånd restes mot medvetandegörandet av det själsliga förlopp eller den händelse, som låg till grund för det. På så vis förblev eller blev förloppet omedvetet, sände bara ett neurotiskt symptom på sin existens upp i medvetandet; men detta symptom vittnar alltid om, att ett förlopp inte blivit genomlevt, att det avbrutits, att patienten inte har tacklat något som han bär på inombords. Och samma motstånd, som har gjort en människa sjuk, motsätter sig under den analytiska kuren på nytt ansträngningarna att lyfta upp det bortträngt-undermedvetna i medvetandet; just detta är det icke-längre-medvetnas motstånd mot att bli medvetandegjort. I korthet, en tydlig vilja ligger här till grund för motståndet; bryts denna vilja ned skall det glömda dyka upp utan vidare. Och denna vilja uppfattas som rent negerande, varför Freud också säger: »Bortträngning är fördömande på ett infantilt förstadium.« Samma motiv, som lät det gamla traumat konsolideras, ställer sig i vägen för dess medvetandegörande. Och framför allt: om det bortträngda trots detta kommer i dagen, så är det gammalt, föråldrat skräp, som nu på allvar kan glömmas bort, det vill säga övervinnas.

Vägran är däremot en helt annan i de fall, där färden in i dunklet bär framåt. På det ännu-icke-medvetnas område uppvisar motståndet sällan eller aldrig neurotiska drag. Det blir märkbart bara när det råder en obalans mellan kraft och vilja; denna obalans ger emellertid, som bekant, upphov till ett av de bittraste lidanden som kan drabba en människa. Men också i sådana fall finns det genomgående inget motstånd i själva viljan till klargörande, inte av det slag som uppträder i subjektet, när det enbart handlar om att lyfta upp något bortträngt, alltså att marschera in i det icke-längre-medvetna. Ett motstånd hos produktionsviljans subjekt mot denna vilja och dess innehåll, eller rentav mot den framgångsrika färden in i det ännu-icke-medvetna och till dess skatter, förekommer överhuvud taget inte i den producerande individen. Han överlåter i stället detta på mottagarna av verket, på den, som fallet ofta är, motsträviga receptiviteten, alltså det man en gång i tiden kallade världens tröga mothåll. [146] Men producerandets egen psykologi uppvisar inget som helst inre motstånd mot de klargörande akterna; tvärtom, det motstånd, som hör samman med produktionen och är inneboende i denna, är på intet sätt det mänskliga subjektets. Det ligger snarare i den av subjektet bearbetade saken och återspeglas bara i de specifika ansträngningar, som hör samman med explikationen. Dess ort är novumets besvärliga farvatten, i det ännu formlösa, nya materialet, som helt saknar banade vägar. Och till och med det rena receptivitetsmotståndet, när det värjer sig mot geniala verk, med gränslös brist på förståelse eller rätt och slätt med förargelse, härrör, trots inslaget av negativa känslor, som faller under psykoanalysens domvärjo, ytterst från en olust inför den svårighet, som det sakligt nya utgör. Så yttrar sig också här det specifika motstånd, som utmärker klargörandet av det ännu-icke-medvetna, i form av ett motstånd i det ännu obanade materialet. All början är svår på detta område, så mycket svårare som just det nya, i vilket det produktiva pionjärskapet tränger in, i allt väsentligt också är nytt i den framväxande saken i och för sig. Bara därför artikuleras alltså de nya sanningarna, sanningarna om det objektivt nya, så trögt och alltid bara som astra per aspera(7). Det är bara på plan- eller skisstadiet, som tankarna samsas sida vid sida; i nästa steg vidtar verkets konkreta svårighet. Ty den ligger ju, också då kunskapen är tillräcklig, eller i synnerhet då, bakom de många resultatlösa expeditionerna i ateljén, laboratoriet, studerkammaren, de otaliga slagfälten utan eller med uppskjuten seger. Vidare, i det ännu-icke-medvetna, ännu-icke-tillblivna är det alls inte bortträngt gods, utan vägens svårighet, som skapar problem för produktiviteten. Skälen till detta ligger uteslutande på sakens område, som något ännu inte avslutat, allra minst vackert avrundat; kort sagt, den övre tröskeln har sina egna väktare, och de är en del av materialet.

Den här verksamma spärren är i första hand och överallt av historisk art. Närmare bestämt är den samhällelig; också när det som skall utsägas eller förstås på intet sätt är nytt i och för sig själv. När det alltså endast är ny kunskap som skall vinnas, och inte samtidigt kunskap om något i sak nytt, [147] det vill säga: något som först nu uppstår i sak. På detta sätt finns det i historien ett ekonomisk-socialt blickhinder, som inte ens den djärvaste ande kan hoppa över. I och för sig har det funnits gott om föregripanden, tjuvblickar, som vunnit insteg i det föreliggande medvetandet och av detta själv tillspetsats, belysts i det ännu-icke-medvetna; men den samhälleliga spärren har hämmat utförandet. Därför har första rangens forskare på grund av sin samhälleligt-historiska ståndpunkt och utifrån denna ofta inte förmått locka till sig ens halva Minerva (som de gamle själva kallade detta motspänstiga). Ingen grekisk matematiker skulle ha förstått differentialräkningen, inte ens Zenon, hur nära han än kom den. Det oändligt lilla, den variabla storheten, låg på alla sätt under det grekiska samhällets horisont; först kapitalismen satte det dittills fasta och ändliga i sådan rörelse, att man kunde föreställa sig vila som oändligt liten förflyttning, och så att icke-statiska storheter kunde tänkas. Hit hör också, att arbetsbegreppet var främmande för det grekiska slavägarsamhället, också kunskapsteoretiskt, ja, i synnerhet i detta avseende. Det framhävde alltid kunskapen enbart som mottagande skådande, aldrig som verksamhet; hur nära det än kunde ha legat för exempelvis Stoa och den »subjektiva faktorn« i denna strömning. Inte alla insikter och verk är möjliga vid alla tidpunkter, historien har sin tidtabell, ofta är det inte ens möjligt att intendera, långt mindre realisera de verk, som transcenderar sin tid. Detta underströk Marx med satsen, att mänskligheten bara ställer sig sådana uppgifter, som den kan lösa. Uppgifter, som transcenderar sin tid, är inte konkret lösbara, inte ens i de undantagsfall där de kan formuleras abstrakt. Men också detta hinder beror ytterst enbart på materialets historiska tillstånd, framför allt på dess eget processuellt-oavslutade tillstånd, som står mitt uppe i ansträngning, front och fragment. Det gäller också i de fall, där det bara är ny kunskap, och ännu inte kunskapen om något i sak nytt, som uppstår i fragmentarisk form; och ännu mer där - som i arbetsbegreppets fall - hela saken (det borgerliga samhället) fortfarande ligger under horisonten. Det som ytterst står bakom produktivitetsmotståndet förblir också här sakens besvärliga farvatten, den bara bitvis avtagande oåtkomligheten hos novumet i den totalprocess, [148] som försiggår som värld. Det alls icke grundläggande, utan historiskt-tillfälliga motståndet i denna registreras till och med när det utges för att vara övervunnet, nämligen genom mod. Som i Hegels härligt anti-agnosistiska utsikt: »Universums slutna och oåtkomliga väsen har i sig ingen kraft, som skulle kunna göra motstånd mot kunskapsinhämtandets mod, det måste öppna sig inför detta mod och lägga upp sin rikedom och sina djup till avnjutande under dess ögon« (Werke VI, 1840, s.XL). Inte heller här saknas ordet motstånd, även om det minst av allt handlar om objekt ur något undermedvetet vara. Tvärtom anförs slutenheten hos ett helt universum, och detta just i förhållande till det hämningslösa modet bakom en kunskapsinhämtande process. Hur mycket kraftigare är då inte det objektförbundnas motstånd mot kunskapens subjekt-objektrelation, i de fall där ett universum inte, som i Hegels fall, är panlogiskt, och därigenom samtidigt slutet och oåtkomligt. Där en oavslutad process annonserats, en process som till råga på allt inte signerats av ett så välbekant, med varje idealistisk professor befryndat namn som 'ande'. Processens bärare heter tvärtom materia och är ett väsen, som på intet sätt, i stil med den så kallade världsidén, redan i sig förenar subjektet med objektet; detta uppnås på sin höjd genom hårt arbete, skärpt genom den ansträngning som motståndet framkallar. Universums fortfarande oåtkomliga väsen, vilket just som materia ännu befinner sig i sina objektiveringars oavslutade process, låter sig minst av allt avspeglas eller deklareras som redan färdigt eller klart som korvspad. Det som ännu inte blivit till, ännu inte lyckats, utgör en egen vildmark, ifråga om faror jämförbar med den där ingen satt sin fot, men överlägsen denna ifråga om möjligheter som inte infunnit sig. Detta ännu-icke-tillblivna, ja, ännu-icke-utförda i objektet ligger alltså bakom det yttersta motståndet, som helt uppenbart är av annat slag än motståndet från bortträngt eller undangömt gods. Världshemligheten själv ligger inte i ett slags kosmoanalytisk avfallsgrop, utan i horisonten till den framtid som bör vinnas, och det motstånd som den uppbjuder mot att göras tillgänglig, är inte motståndet från en låst kista, bevakad av vildsint gloende vakthundar, som i demoniska skattmyter, [149] utan motståndet från en ännu icke manifest rikedom, som i sig själv ännu står mitt i processen. Det har betecknande nog lett till att den objektiva idealismen, för att inte säga spiritualismen, mestadels har försökt bestämma det för motståndet utmärkande med hjälp av den falska ekvationen: tänkande = vara, som om det bara geografiskt befann sig på annan ort. Marx däremot, som förvisso inte kan misstänkas för »agnosticism«, talar nästan bara privativt(8) om »Frihetens rike«, nämligen som ren frånvaro av klassamhällets utmärkande drag, eller i värsta fall i den extremt avlägsna, ännu helt och hållet svävande betydelsen »naturalisering av människan, humanisering av naturen«. Universums så kallade väsen är alltså ännu i och för sig slutet och oåtkomligt i bemärkelsen: det har ännu inte sjäv framträtt; och svårigheten är denna dess egen uppgifts-natur. För att övervinna denna krävs inte bara kunskap i bemärkelsen utgrävning av det som varit, utan kunskap i bemärkelsen bestämning av planen för det, som blir till; det krävs således kunskap, som själv på ett avgörande sätt bidrar till denna tillblivelse, så att den blir en ändring till det bättre. Revolution och geni får oss att tro att denna vanskliga heliotropiska affär inte har varit förgäves eller inte kommer att ha varit förgäves; trots motståndet inom den själv och i surdegen världen.

Epilog över den spärr, som så länge blockerat
begreppet om det ännu-icke-medvetna

Det är förundransvärt svårt för den inre blicken att belysa ens sig själv. Här finns ett eget motstånd mitt i sakens allmänna motstånd; själsligt liv ger ett flyktigt, skugglikt intryck. Hur lång tid dröjde det inte, innan man ens märkte, att detta liv lägger märke till sig självt, att det alltså är medvetet. Och undermedvetna själsliga processer som sådana har inte funnits på tungorna i mer än tvåhundra år. Man får urskulda denna underlåtenhet med att de undermedvetna processerna inte är av den art att de märks, att signaler varslar om deras närvaro, och de rymmer ett bortglömt innehåll. Svårare verkar det vara att förstå att det [150] ännu-icke-medvetna så länge förblivit obeaktat, sedan det medvtena, till och med det undermedvetna, i vart fall har noterats. Ty det grävs inte fram först genom minnesakten, utan är omedelbart givet för sig självt just som egen akt, nämligen i aningen, som står utanför det som innehållsligt tilldrar sig därinne. Trots detta har det svävande, öppna, utmålande hos dessa processer framställts som om det, vilket vi redan sett, likaledes bara var undermedvetet; och det kan inte bestridas: i detta mörker har det legat gömt till dags dato. Som bekant kännetecknades det omedvetna på det hela taget psykologiskt först av Leibniz, över långa omvägar. Inte bara iakttagelse, utan också teori medverkade till upptäckten; det iakttagna tillkom delvis i efterhand, som exempel på det teorin illustrerade. En av de leibnizska grundlagarna var den om det kontinuerliga världssammanhanget; denna lex continui fördrar inget avbrott, inget tomrum någonstans (9). Om det trots allt verkar finnas sådana, så är de i själva verket fyllda av en oändligt liten mängd, begynnande och tillväxande; differentialräkningen uttrycker matematiskt detta oändligt-lilla som rörelsemoment(10). Men på samma sätt som det finns oändligt små rörelseimpulser, så finns det också sådana när det gäller föreställningsintensiteten i det efter klarhet och tydlighet graderade medvetandet: det är »les petites perceptions insensibles«. Och som exempel på dessa hänvisar Leibniz till förnimmelser av det obetydligaste slag, som på grund av sin ringa styrka förblir obemärkta eller omedvetna, men som avgjort blir medvetna när de adderas i tillräcklig grad, exempelvis som vågornas samlade brus eller ett sorl av röster. Alltså måste de ha funnits i sinnet också förut, på samma sätt som glömda föreställningar, som genom tillräcklig förstärkning kommer fram i medvetandet. Les petites perceptions noteras genast som en stor upptäckt av Leibniz i förodet till »Nouveaux Essais«: »De omärkliga förnimmelserna är med ett ord av lika stor betydelse i själsläran som de omärkliga kropparna i fysiken; och det är lika oförnuftigt att förkasta de förra som de senare under förevändning av att de skulle falla utanför våra sinnens domäner.« Så föds det omedvetnas begrepp ur lex continui, ja, man kan cum grano salis säga: ur differentialräkningen, som dennas pendang i själen. Men samtidigt [151] underkastas det på så sätt utvunna begreppet om det omedvetna helt och hållet det föreliggande medvetandets begrepp. Från sin allra första notering degraderas omedvetet till undermedvetet. Les petites perceptions blir hela tiden överbjudna av det i människan redan uppnådda medvetandet, också upplösta i detta; därför uppträder de sedan de klarlagts inte på nytt som födande, skapande element. Men upplysningens hjälte själv hade trots allt demonstrerat att det fanns något mer än föreliggande medvetande i själen, om än bara som månsken i medvetandets minneshall. Det utmärkande för människosinnets väsen var nu inte längre rent och oblandat medvetande; det dittills så paradoxala begreppet om omedveten själslig verksamhet infördes i handlingen. Och vidare, också det ännu-icke-medvetnas särskilda tillhåll i detta dunkel blev nu utpekat, det inordnades under en på det förflutna ruvande månskensvärld: för första gången uppträdde nu denna mask för det ännu-icke-medvetna. Med egendomliga pseudomorfoser, först nu möjliga att genomskåda, till en början i Sturm und Drang, längre fram i romantiken. Femtio år efter Leibniz' död, i samband med utgivningen av hans posthuma »Nouveaux Essais« ljöd slagordet les petites perceptions i förvärkarna till den borgerliga revolution, som sedan ändå inte infann sig i Tyskland. Det omedvetna förblev visserligen något allt igenom lågt i Sturm und Drangs ögon, det befann sig i den andliga historiens begynnelse, å andra sidan verkade det kvälla och sjuda därinne. Därför kom inte heller det omedvetna att förbli infinitesimalt som de allra minsta impulserna, inte längre insnävat som les petites perceptions, utan tvärtom, inuti det böljade Nordens och forntidens alla dimmor, och Fingalsgrottan såväl som Macbeths hed, den hebreiska poesins ande såväl som Münstern i Straßburg verkade få plats därinne. Det omedvetna förfogade, trots allt sitt unkna svall, över urstämman, glöden, ungdomen, det vilt skapande, kullkastande geniet. Så föreföll det gryende i Sturm und Drang, som ju i långa stycken hör upplysningen till, för första gången också vara utrustat med framtid, och mitt i det förgångnas nattvind också vara medvetet om denna: »Vem kan«, utropar Hamann(11), som magus för denna viskande upplysning, »vem kan skaffa sig riktiga begrepp om samtiden, utan [152] kunskap om framtiden? Det framtida bestämmer det samtida och detta det förflutna, så som avsikten bestämmer medlens beskaffenhet och bruket av dem.« Och vidare säger Hamann, med anspelning på Hesekiel 37, 1-6: »Historiens åker har för den skull alltid framstått för mig som den stora åker, som låg där full med ben, och si! de var alldeles förtorkade. Ingen annan än en profet kan av dessa ben sluta sig till, att det växer ådror och kött på dem och att de täcks av hud.« Framför allt avvisades det utslocknade, det tillblivna och döda, i motsats till upprinnelsen eller naturen, som i alla sammanhang trängde på som källsprångs-natur, och det skedde också efter regeln, denna det rationalistiska medvetandets stolthet. Ändå kvarstod till och med detta utslocknade, på ett bedövande sätt, fortfarande uppblandat med regressio, med Ossians månsken, med mossbelupna minnesmärken och hjältegravar. Det faktum att Tyskland inte var moget för den borgerliga revolutionen, de därav betingade oklara inre konflikterna i det progressiva revolutionära förnuftet, förvandlade slutligen den ursprungliga skaparanden mer till en budbärare ur det förgångna än en från framtiden. Dessa tendenser stegrades i romantikens högst märkvärdiga förvecklingar. I och för sig rann källsprången livligt här, och oerhörda ting tycktes ha satts i rörelse, men känslan av förlorad gårdag slog tillbaka med en kraft, som Sturm und Drang inte ville eller inte kunde kännas vid. Denna kraft utgick från det reaktionära uppdrag, riktat mot den borgerliga revolutionen, som i växande utsträckning bestämde den tyska romantiken och omintetgjorde ovedersägligt progressiva drag, som trots allt fanns där. På ett sätt som knappast mer kan rekapituleras var romantikern hemfallen åt det förgångna, och det med en lex continui, som - i enlighet med sitt reaktionära uppdrag - i första hand lät riddarborgar skjuta upp i den månbelysta, trolska natten. Det historiska förbands i växande utsträckning med arkaiskt gods och detta i sin tur med det ktoniska, så att det historiska innanmätet snart själv såg ut som jordens innanmäte. Denna kistkänsla, detta incestdrag hos viljan att inträda i modersskötet natt och förgångenhet, kulminerar sent hos Bachofen, moderrättens förkunnare, och där med en utpräglad gravkärlek till den ktoniska Demeter. Eftersom nattsynen råder, kommer också psykologiskt sett allt gott, allt aningsfyllt att föras till medvetandets nattpol: [153] skapande går gemytligt samman med drift och instinkt, med atavistisk klarsyn och mummel från avgrunden; på dagsidan, till och med på gestalt- och uppfyllelsesidan, fanns för romantikern inte hälften så mycket som han var förtrogen med. All produktivitet, ja, just det drag av förväntan, som romantiken är så paradoxalt rik på, mediterades här in i antikvariska bilder, i förflutet, urtid, myt, en sorts stödjepunkter mot framtiden, vilken allt mer gällde bara som strunt, tomhet, vind. Det är alltså inte överraskande, när ungdom och produktivitet här förvandlar allt medvetande om sitt ännu-icke-medvetna till dyrkan av förfäderna, och den andra sprängkraften vid sidan av produktiviteten, det uppfattade epokskiftet, lyste med sin frånvaro. Inte heller är det överraskande om den trots allt kraftfullt vaga stämningen av förväntan i restaurationsvärlden Romantiken aldrig höjde sig upp till mer än ett advent, där Vinetaklockor, klockorna från en sjunken stad, klämtar. Görres(12), den frygiska mössans renegat, är den som mest lidelsefullt formulerat detta patos som heter förflutet: »Hur rik denna förgångna värld än må ha varit, den har sjunkit hädan, översvämningarna har svept över den, här och var sticker spillrorna ännu fram, och när tidsdjupets grumlighet klarnar, ser vi dess skatter ligga på bottnen. Vi ser från långt avstånd ned i den underbara avgrund, där världens och livets alla hemligheter vilar i det fördolda, men har vi lyckats utröna tingens rot, som vilar förborgad i Gud? Blicken söker allt djupare, fjärran gåtor lockar, men strömmen driver på uppåt och kastar ut dykaren i samtiden« (Mythengeschichte, 1810, s. 599f). Betecknande nog är rörelsen här bara en sorgfylld uppstigning i samtiden, och framtiden ingår överhuvud taget inte i blickfältet; det finns visserligen gåtor i fjärran, för romantikern de mest angelägna, men de befinner sig nästan uteslutande nere i avgrunden, det som ligger långt borta är och förblir urförgångenhet. Utan tvivel hade den tyska romantiken också progressiva drag, vilket inte kan betonas ofta nog gentemot en föråldrad, abstrakt underskattning av den; just känslan för framkvällande, tillblivelse, tillväxt hör hit, och den berömda »känslan för historien«, som skapade hela vetenskaper såsom rättshistoria och germanistik. Här skall inte heller glömmas det fosterländska , [154] mediet för alla stora nationella verk i världslitteraturen. Det finns förvisso, som redan Wartburgfesten 1817(13) visar, också revolutionärt-romantiska element i den tyska romantiken: men till och med den mest lidelsefullt utopiserade morgonrodnad är alltid genomsyrad av de tidigare nämnda nattankarna ur antikkabinettet, med ett överdrivet hyllat förflutet inprojicierat också i nyheten framtid. Och det är nästan bara utanför Tyskland, som man söker det för människorna adekvata, sant hem-aktiga; då sker det explosivt, med framtidsinnehåll, inte genom nedsjunkande i förflutet. I den engelska romantiken, den ryska, som ingendera stod under en så reaktionär stjärna, utan under den franska revolutionens intensivt erinrade: hos Byron, hos Shelley, hos Pusjkin. Men detta var anomali i Tyskland; en omisskännligt revolutionär romantik hade då ännu inte rest sig mot den romantiska reaktionen. Också en som under alla omständigheter inte hör till de egentliga romantikerna, nämligen Jean Paul, den mest blomstrande och ohämmade vakendrömsdiktare, vars liberalism man kunde lita på, och vars morgonrodnadsspråk - om det alls befinner sig på nattsidan - står i midsommaraftonens natt, till och med han har krökt hoppet, som visserligen alltid gör sig påmint hos honom, under hågkomsten, eller låtit det ha sin hemort där. Till och med Jean Paul alltså, diktaren bakom de skönaste föresvävande önskelandskap, sökte ändå i sista hand ljuset, så snart han inte diktade det utan reflekterade över det, enbart i det förgångna, inte i framtiden. »Just av detta skäl glänser allt hågkommet liv från sitt avstånd som en jord på himlen, fantasin koncentrerar nämligen delarna till en sluten, klar och tydlig helhet. Den hade visserligen lika väl kunnat bygga en dunkel och oklar helhet; men nu är det så att den placerar spanska luftslott fulla av tortyrkammare blott i framtiden, och belvederes(14) endast i det förflutna. I motsats till Orfeus vinner vi vår Eurydike genom att skåda bakåt och förlorar henne genom att se framåt« (Vorschule der Ästhetik, par. 7). På så vis kom romantiken, vars källflöden låg i les petites perceptions, på nytt och på nytt ändå att avleda det ännu-icke-medvetna från den rätta vägen. Blicken på det utopiska tillståndet, utvinnandet av dess innehåll mötte på så sätt, trots all förväntan som genomsyrade den romantiska känslan, sitt starkaste hinder i anamnesen, som ett närmast besvärjande återkallande av minnet.

[155] Och detta hinder förblev inte det enda, vilket Freud för övrigt demonstrerade genom att behandla drömmen som enbart undermedveten. Det finns väl få tider, som lika oundvikligt har förnummit övergången till en annorlunda tillvaro (Anderswerden), till något gryende, som vår egen. Men desto mer ertappat, desto blindare förhåller sig borgarklassen till detta, här finns inget intresse för morgonens återsken, eller blott ett fientligt sådant. Kommande händelser kastar enbart sina skuggor framför sig, inget annat än skuggor; det kapitalistiska samhället känner sig förnekat av framtiden. Och mer än någonsin saknas i det borgerliga skiktet materiell anledning att separera det ännu-icke-medvetna från det icke-längre-medvetna. Alla former för psykoanalys, med bortträngningen som huvudbegrepp, sublimeringen blott som sidobegrepp (för surrogat, för förhoppningsillusioner), är därför med nödvändighet retrospektiva. Psykoanalysen uppstod visserligen under en tidigare epok än vår, den ingick kring sekelskiftet i en så kallad kamp mot den kulturpräglade människans konventionella lögner. Trots detta uppstod psykoanalysen inom en redan då överårig klass, i ett samhälle utan framtid. Därför överdimensionerade Freud parasiternas libido och kände ingen annan drivkraft, för att inte säga lyftkraft. Kände inga andra drömmar än de som härskaren, nu under namnet Eros, beskärde de sina i sömnen. Och ju mer tiden gick, desto mer förstärktes den alltigenom intressepräglade misstron mot framtiden med hjälp av bourgeoisins nya ångestförråd, gamla resignationsförråd. Och det är just detta hinder, som uppreser sig också för Freud och skymmer det ännu-icke-medvetnas begrepp, den framåtriktade gryningen. Här ligger grunden till den helt enkelt oundvikliga, rentav regredierande satsen: »Det bortträngda är i våra ögon förebilden för det omedvetna« (Das Ich und das Es, 1923, s.12). Hindret blev slutligen absolut i den s.k. djuppsykologin; alltså i det sammanhang, där den psykoanalytiska regressionen blev ideologiskt brukbar för Blut und Boden-magin. C.G. Jungs omedvetna begav sig ned i medvetandets källare så mycket mer reservationslöst, som det bara är därnere man kan röka det opium, med vilket fascismen bedövar utopi. Jung tolkar också fenomenet gryning helt och hållet arkaiskt-ockult, i analogi med den profetiska - tempelsömnen. Också »le inconscient superieur«, [156] också den aldrig så svulstigt uttryckta »prospektiva tendensen hos subliminala kombinationer« blir därför, vilket var underförstått, helt och hållet krökt och inordnad under regressionen. Den passage hos Jung, där »en tanke med föraning om det tillkommande« blir och förblir osannolikt arkaiserad, är tillräckligt belysande just för historien om den förhindrade novum-psykologin, för att citeras in extenso: »Psykoanalysen arbetar baklänges precis som historievetenskapen. På samma sätt som en stor del av det förgångna redan är så avlägset, att historiens kunskaper inte längre når det, är också en stor del av den omedvetna determinationen omöjlig att nå. Det finns emellertid två slag av företeelser, som historien inte har kunskap om, nämligen det som är gömt i det förgångna, och det som är gömt i framtiden. Bäggedera skulle kanske kunna nås med en viss grad av sannolikhet, det förra som postulat, det senare som historisk prognos. I den mån morgondagen redan ingår i samtiden, och i den mån framtidens alla linjer redan är uppdragna, skulle alltså en fördjupad kunskap om samtiden kunna möjliggöra en mer eller mindre långtgående och säker prognos om det tillkommande. Överför vi detta resonemang... på det psykologiska, så måste resultatet nödvändigt bli detsamma: på samma sätt som minnesspår, vilka för länge sedan sjunkit under medvetandets tröskel, ännu är tillgängliga för det undermedvetna, så gäller detta också för synnerligen små subliminala framåtriktade kombinationer, vilka har den största betydelse för den framtida händelseutvecklingen, i den mån denna betingas av vår psykologi. Men lika litet som historievetenskapen bekymrar sig om framtidskombinationerna, vilka tvärtom är politikens objekt, lika litet är de psykologiska framtidskombinationerna föremål för analys. I stället borde de bli föremål för en oändligt förfinad psykologisk syntetik, som var i stånd att följa libidons naturliga strömfåror. Det kan vi inte, men det omedvetna kan det, ty det är där det tilldrar sig, och det verkar som om betydelsefulla fragment av detta arbete från tid till annan i vissa fall skulle träda i dagen åtminstone i drömform, något som kan ligga bakom vidskepelsens anspråk på att drömmar skulle spela en profetisk roll. Dagens motvilja från de exaktas sida mot dylika tankegångar, som väl knappast kan betecknas som fantastiska, är [157] blott en överkompensation av människornas årtusendegamla, men alltför stora benägenhet att sätta tilltro till spådomskonsten« (Wandlungen und Symbole der Libido, 1925, s. 54f.). Det är allt Jung har att säga när han får tillfälle att komma in på psykisk representation av det framträdande, gryende: det utopiska medvetandet framstår som en egyptisk drömbok. Enbart det arkaiskt omedvetna, höljt i djupaste mörker, står här för de så kallade framtidskombinationerna; men om ett grand av detta mörker träder i dagen, så sker det med hjälp av det ljus, som i sista hand visar regressio. Just i den historiska förbindelsen med les petites perceptions blir den aktualiserade arkaiseringen av det omedvetna därför på nytt varnande: den barriär som stod framför novumet hos den store progressive Leibniz blir i den sista borgerliga psykologin om det omedvetna till en fallbila över novumet. Ty, vilket nu blir helt tydligt, inte ens den borgerliga psykologins uppgångsperioder har fäst sig vid det nya som medvetandeklass, åtminstone inte entydigt. Leibniz lade tonvikten vid medvetandets uppsving, men just les petites perceptions, som rymmer själva grodden, låg undantagslöst under det redan uppnådda medvetandet, och uppvisar alltså just den historiska topik, som förblivit det förmedvetnas lott ända fram till Freud. Inte heller den konstruktion av önskedrömmarna, som utvecklats i den nya tiden: de sociala utopierna och drömmarna om en tekniskt behärskad värld, inte ens dessa föregripanden har i den filosofiska behandling, som de fick från More, Campanella och Bacon till Fichte och vidare, lett till uppkomsten av en psykologi för dess utvidgande dagdrömmar eller en kunskapsteori för dess möjligt-reella ort i världen. Skälet härför ligger i detta fall inte i en intresserad misstro mot framtiden, så är det inte, utan tvärtom i en så att säga ointresserad misstro, nämligen i den efterverkande bindningen vid statiskt liv och statiskt tänkande. Också den uppåtstigande borgerlighetens medvetande hade ännu alltför lite frigjort sig från föreställningen om en preliminärt ordnad, nyligen färdig (ordo sempiternus rerum) värld; efterverkningar från den feodala statiken lade hämsko på begreppet nyhet. De gjorde det ännu hos Leibniz, de hämmade och depraverade begreppet till och med i den mest definitiva av alla hittillsvarande upplåtelser av tillblivelsen, av alla processfilosofier, Hegels. [158] Till och med den berömda process-satsen ur »Phänomenologie des Geistes« måste uppfattas som på detta sätt hämmad: »Men precis som barnets första andetag efter lång, stillsam tillväxt avbryter det stegvisa, enbart vegetativa förloppet - ett kvalitativt språng - och barnet nu är fött, så mognar den framväxande anden lugnt och stilla fram emot den nya gestalten, upplöser det ena stycket efter det andra av den struktur, som var dess gamla värld, dess vacklan antyds bara genom enstaka symptom; lättsinnet och långledan, som sätter klorna i det bestående, liksom den obestämda aningen om något okänt, dessa är förebud om att något annat är i antågande. Detta gradvisa bortvittrande, som inte har förändrat helhetens fysionomi, avbryts av den entré, som blixtlikt ställer ut världen i dess nya gestalt« (Werke II, 1832, s.10). Reflexen från den franska revolutionen är inte att ta miste på, lika lite som i den samlade språngkaraktären hos den hegelska dialektiken; ändå är helheten likaledes tänkt som färdig samtidighet, som - hågkomst. Den nya anfangens blixt är också här endast plötslig entré med för länge sen avgjord slutenhet hos det framträdande, därför tilldrar den sig i kretsen, utan att öppna mot något ännu icke anlänt. Det oerhörda företaget har redan trätt i pension för evigt, gått till vila i färdig perfektion: »Framträdelsen är den uppkomst och undergång, som själv inte uppstår och går under, utan är i sig och utgör det sanna livets verklighet och rörelse... I den samlade rörelsen, uppfattad som vila, ingår det som avskiljer sig och skapar specifik tillvaro, som minns, bevarar sig själv, en tillvaro som är vetandet om sig själv« (l.c. s.36f.). Den utopiska fördoldhet, som förvisso råder i fröet eller i-sig-et, och som bryter fram på nytt på varje steg i den hegelska processen, avslöjas enligt detta också genom den samlade mängden av förstådda manifestationer ur det förflutna. Platons lära, enligt vilken all kunskap inte skulle vara annat än anamnes, återerinran av något en gång skådat, denna enbart på varit-het inriktade kunskap, reproduceras på så sätt gång på gång;- i sista hand var det detta som ideologiserade spärren framför varat som ett ännu-icke-vara sui generis. Just den eftersläpande statiken från det reaktionära behovet av stillastående, [159] denna avgjorda, avslutade anamnes-värld, ledde här till samma sak, som skräcken inför något annalkande okänt leder till i nedgångstider.

Från denna spärr går ingen aldrig så lysande banbrytare av den gamla sorten fri. Inte ens där han, som i Bergsons fall, ensidigt, alltför ensidigt, har inriktat sig på att karakterisera just nyheten. Bergson säger på ett ställe, i sin »Introduction de la Metaphysique«, att de stora insikterna hittills har betraktats som om de punkt för punkt belyste en i tingen redan i förväg skapad logik, »på samma sätt som man under loppet av en festkväll efterhand tänder lågorna i en gaskrans, som själv bildar konturerna till ett ornament«. Men det som hos Bergson nu utger sig för att vara novum: anti-upprepning, anti-geometri, élan vital och intuition, som flyter med livets ström - all denna livlighet är impressionistisk, också liberalt-anarkistisk, men inte antecipatorisk. Bergsons élan vital är en »ständigt på nytt inträdande riktningsändring, ungefär som på en kurva«; den så kallade intuitionen försätter sig i detta rörligt överraskande, dock utan att någonsin - på grund av idel fal oändlighet och oavlåtlig föränderlighet - påträffa novumet i verklig form; just där allt hela tiden skall vara nytt, förblir alltså allt vid det gamla. Också i Bergsons överraskningsström är därför i själva verket allt i förväg fastlagt och stelnat till formel. Det står själv i död motsats till den upprepning, som degraderar det nya till evig, innehållslös sicksackrörelse, en i alla sammanhang härskande slumpmässighet, som inte rymmer vare sig födelse eller sprängning eller ett innehållsligt fruktbart överskridande av det hittills blivna. Bergson vänder sig mot en processtanke med mål, men han vänder sig inte mot den, för att målet redan är överenskommet, så att den utpekade processen - på högsta nivå - nästan verkar vara fusk; utan han tar sig för att eliminera framåt, varthän och öppet pådrivbart mål på alla plan. Det föregivna novumet ser sedan inte annorlunda ut än i anamnesen, nämligen som något som alltid funnits; alltid Fenix, alltid påbjuden återgång till det oföränderliga, bara att det här kallas föränderlighet. I helheten kvarstår nästan överallt det häpnadsväckande, att gryningen fastnar i det fixa och färdiga, och därför inte noteras, eller hänförs till gods ur det förflutna.

[160] Ett vidsträckt det ännu-icke-medvetnas psykiska rike, konstant trafikerat, har till dags dato kommit att förbli oupptäckt, eller upptäckterna därinne har förblivit obemärkta. Likaså: ett oerhört det ännu-icke-tillblivnas fysiska rike, korrelatet till det ännu-icke-medvetna, förblev ståndaktigt, och de nära förbundna, för anamnesen otillgängliga realkategorierna: front, novum, objektiv möjlighet, kom i den värld som föregick Marx att förbli utan kategorilära. Epigonen beträder alltid endast de farbara vägar, som produktivitet före honom har byggt och utsmyckat, men när det gäller att notera det nya har också all produktivitet fram till våra dagar förhållit sig som om det enda den kände till var epigoneri. Borgarklassens nedgång har beseglat denna olust inför begreppet aurora (morgonrodnad) och utsträckt den mycket längre än den reaktionära romantiken. Och - vilket nu kan sägas - först erfarenhet av samtiden, i dess positiva gestalt, det vill säga: som bejakande av denna tids annalkande innehåll, är utmärkande för ett medvetandetillstånd, som fyller ungdomen, epokskiftena, den kulturella produktionen, och det har alltid varit undanskuffat. Det är först vår tid som har de ekonomisk-sociala förutsättningarna för en teori om det ännu-icke-medvetna och det som hänger samman med det i världens ännu-icke-tillblivna. I första hand marxismen har infört ett kunskapsbegrepp i världen, som inte längre i allt väsentligt återgår på tillblivenhet, utan på tendensen i det annalkande, uppkommande; på detta sätt får den för första gången teoretiskt-praktiskt grepp om framtiden. Dylik tendenskunskap är nödvändig, till och med för att man skall kunna erinra sig, tolka, klargöra det ännu-icke-medvetna och det tillblivna efter deras möjliga fortsatta betydelse, det vill säga: deras egenskap att vara oavslutade. Marxismen har på så sätt räddat över utopins rationella kärna och vänt den i konkretion, på samma sätt som den gjort med den fortfarande idealistiska tendens-dialektikens kärna. Romantiken förstår inte utopi, inte ens sin egen, men utopi som blivit konkret förstår romantiken och tränger in i den, i den mån arkaiska och historiska inslag i dess arketyper och verk rymmer något som ännu inte fått röst, något ännu oavslutat. Det mest avancerade medvetandet arbetar därför inte heller i hågkomsten och glömskan som om det befann sig i ett undansjunket och därigenom [161] slutet och oåtkomligt rum, utan i ett öppet rum, det som utgörs av processen och dess front. Men detta rum är uteslutande fyllt med framåtriktad gryning, också i sina exempel ur förflutet med fortsatt betydelse; det är fyllt med ett ännu-icke-varas medvetandedugliga, vetandedugliga levande karaktär. Där romantiken i sin arkaisk-historiska inriktning drogs ned i det enbart antikvariska framkvällandet, som ett falskt djup, frilägger det utopiska medvetandet det frambrytande i det gamla, och i så mycket högre grad i det förestående självt. Det upptäcker det sanna djupet - i höjden, nämligen på det mest upplysta medvetandets höjd, där ännu starkare ljus är i antågande.

Den medvetna och den överlagda aktiviteten i det ännu-icke-
medvetna, utopisk funktion
Den framåtsyftande blick, som avses här, är selektiv, inte skumögd. Det är i första hand den som kräver, att anandet skall vara sunt och inte unket och instängt, som om det självt höll till i en källare och i sin halvdager inte siktade på att göra sig medvetet, fastän det kan vara inställt på morgon. Likaså har, så länge vetenskapen inte fanns, hysteriska och vidskepliga inslag vunnit insteg på detta område. Man har betecknat nervtillstånd av typ klärvoajans, »andra ansikte« och liknande som aning, närmare bestämt av det dunkla slaget. Men sådana tillstånd är urartningar, till vilka äkta aning självfallet varken kan eller vill sänka sig. Förutsatt att det finns ett så kallat andra ansikte, så är det behäftat med en sorts krökthet, likaså med en närhet till konvulsioner och andra inte precis hoppfulla gåvor. Sådant hör samman med den sjukliga känslighet (känsligheten hos ett sår), som i de legitima fallen bara har förkänningar av ett väderomslag, men i vårt fall utger sig för att känna av eldsvådor eller dödsfall. Det passar då bra ihop med det själv undermedvetna, bortsjunkna, atavistiska, utlevda hos detta slag av aning, att den alltid bara hänför sig till sådant som redan tilldragit sig tusentals gånger, och som inträffar på nytt och på nytt i morgon eller övermorgon. En odifferentierad somnambul förkänsla kan i bästa fall vara en vilsekommen rest av den djuriska instinkten, men instinkten är i högsta grad stereotyp; dess handlingar, om än [162] ändamålsenliga i minsta detalj, blir genast absurda så fort djuret, försatt i en ny situation, ställs inför uppgiften att vädra sig till något ännu aldrig inträffat. Äggläggning, bobyggnad, flyttning verkställs med instinktens hjälp, som om det skulle finnas exakt »kännedom« om framtiden, men det är fråga om en framtid, där inget annat än artens miljontals år gamla öden tilldrar sig(15). En innehållsmässigt gammal, automatisk framtid, och följaktligen, eftersom inget nytt sker i den, den oäkta framtid, som redan varit på tal. Mycket i kroppsinstinkten förefaller ännu dunkelt, forskningen kring signalsystemen är ännu inte slutförd, driftsbildlivet i instinkten, om det finns ett sådant, är ännu en olöst gåta, tillsammans med det avkännande, som låter det komma drifterna till del. Likaså kommer en aldrig så kraftig sänkning av tröskeln för de mänskliga anandet svårligen att kunna rekapitulera den aktivitet, som i den djuriska försorgsinstinkten (Instinkt der Vor-Sorge) ännu tycks förfoga över förflutet, samtid och framtid i fullständig sammansmältning, och relativt sett behärskar den, mätt med den måttstock som artens angelägenheter utgör. Likväl är ingenting säkrare än att framtiden här, liksom i den spådomskonst folkloren vet att berätta om, just är på alla sätt oäkta, en upprepning, ett i förväg arrangerat stycke i ständigt samma kretsgång. Instinkt-framtiden och den därmed besläktade atavistiska aningens framtid inleder och uppfångar, när den tar vid, om och om igen detsamma på en och samma nivå. Produktiv aning, till och med i gestalt av så kallad intuition, är därför något helt annat än instinkt, som blivit medveten om sig själv. Den förblir inte dunkel och krökt, rentav töcknig, utan står från första början stark och frisk. Är öppet medveten om sig själv, just som ett ännu-icke-medvetet, visar i sin vakenhet lusten att lära, ger prov på förmågan till kringsyn i sitt förutseende, och förmågan att ha överblick, ja, försiktighet i sitt i-förväg-seende (Vor-Sicht). Genom att äkta aning tar vid med ungdom, epokskifte, produktion, är dess plats utan vidare mänskliga tillstånd av det mest upprätta slag(16) och inte i animaliska, rentav parapsykiska. De tyska bönderna från 1525, massorna i den franska, den ryska revolutionen omfattade vid sidan av parollerna helt visst också ett slags revolutionens driftsbilder; i »Ça ira«(17) fanns pejling. Men driftsbilderna hade införskrivits och belysts från en sant framtida ort: från Frihetens rike. Den så kallade förmågan att förutse dödsfall eller vinnande lottnummer [163] har uppenbart lägre produktiv rang. En av de mest potenta sömngångarna, sierskan från Prevost, säger i ett av de meddelanden, som på sin tid utgavs av Justinus Kerner(20): »För mig är världen en cirkel, jag kan gå såväl bakåt som framåt i denna cirkel och skåda både det som varit och det som skall komma.« Romantiken, också Hegel, kände och respekterade aning endast i denna atavistiska, vidskepliga, idag helt och hållet triviala innebörd. Där ingår bara väderkorn för en gammal värld, i vilken det enda nya är hanegället, det som tränger fram till kyrkogården och själv hör till spökvärlden. Och om alla dessa sjukliga diafragma-profeter, från sibyllan till Nostradamus kan sägas: när ordet »framtid« uttalas, finns det begripligt nog inte ett ord, som överskrider vad som är allmänt känt, utan det bara blandar och ge på nytt från detta. Medan exempelvis Bacon, inte en siare, utan en överlagd utopist, såg förbluffande äkta framtid i sin »Nova Atlantis«. Detta uteslutande för att han hade ett väderkorn, som alltigenom gjorde sig medvetet, för den objektiva tendensen, den objektivt-reella möjligheten i den egna tiden.

15 UPPTÄCKTEN AV DET ÄNNU-ICKE-MEDVETNA ELLER GRYNINGEN FRAMÅT ÄNNU-ICKE-MEDVETET SOM NYMEDVETANDEKLASS OCH SOM MEDVETANDEKLASS FÖR DET NYA:UNGDOM, BRYTNINGSTID, PRODUKTIVITET BEGREPPET UTOPISK FUNKTION, DESS MÖTE MED INTRESSE, IDEOLOGI, ARKETYPER, IDEAL, ALLEGORIER-SYMBOLER

Noter

15 UPPTÄCKTEN AV DET ÄNNU-ICKE-MEDVETNA
ELLER GRYNINGEN FRAMÅT

ÄNNU-ICKE-MEDVETET SOM NY
MEDVETANDEKLASS
OCH SOM MEDVETANDEKLASS FÖR DET NYA:
UNGDOM, BRYTNINGSTID, PRODUKTIVITET
BEGREPPET UTOPISK FUNKTION,
DESS MÖTE MED INTRESSE,
IDEOLOGI, ARKETYPER,
IDEAL, ALLEGORIER-SYMBOLER