Kritikern kan alltså anknyta till alla former för teoretiskt och praktiskt medvetande och ur den existerande verklighetens egna former utveckla den sanna verkligheten som dess böra och slutändamål. Det kommer då att visa sig, att världen sedan länge äger drömmen om en sak, som den bara behöver bli medveten om, för att verkligen förfoga över den.
Marx, brev till Ruge, 1843
Jag håller mig till att världsanden har givit tiden kommandot för avancemang; ett sådant kommando blir åtlytt; detta väsen rör sig oemotståndligt framåt, i vått och torrt, som en pansrad, fast sluten falang och med samma omärkliga rörelse som solen i sin gång; på ömse sidor flankerar oräkneliga lätta trupper mot och för samma syfte, de flesta vet överhuvud taget inte vad det handlar om, och får bara stötar för pannan, som av en osynlig hand. Det säkraste partiet är väl att stadigt hålla den avancerande jätten för ögonen..
Hegel, brev till Niethammer, 1816
Människan är inte kompakt
[224] Detta att tänka sig in i det bättre är något, som till att börja med äger rum bara på insidan. Det annonserar hur mycket ungdom, som lever i människan, hur mycket väntande som finns i henne. Detta väntande vill inte falla i sömn, även om det har begravts aldrig så många gånger, också hos den förtvivlade har det mer än blotta Intet för ögonen. Också självmördaren flyr fortfarande in i förnekelsen som till ett sköte; han väntar sig att finna ro. Också det svikna hoppet irrar omkring som en plågoande, ett spöke som tappat bort vägen tillbaka till kyrkogårdens ro och sörjer vederlagda bilder. Det försvinner inte på egen hand, utan bara inför en ny gestalt av sig självt. Att man kan segla på detta sätt i drömmar, att dagdrömmar, ofta av helt omaskerat slag, är möjliga, detta är utmärkande för det stora utrymme, som upptas av det öppna, ännu ovissa [225] livet i människan. Hon uppfinner önskningar, är kapabel till det, finner mycket material till dem i sig själv, om än inte av bästa, mest hållbara märke. Detta jäsande och brusande ovanför det tillblivna medvetandet är fantasins första korrelat, till att börja med beläget bara på insidan, ja, i fantasin själv. Också de enfaldigaste drömmar existerar i alla fall som såpbubblor; dagdrömmarna innehåller till och med ett skum, ur vilket det emellanåt har stigit en Venus. Djuret känner ingenting sådant; enbart i människan, fastän hon är långt vaknare, stiger utopin över sina bräddar. Hennes tillvaro är så att säga mindre kompakt, fastän hon i jämförelse med växter och djur är långt mer intensivt närvarande. Den mänskliga tillvaron rymmer trots detta mer av jäsande vara, mer gryende vid sin övre rand och infattning. Här har något så att säga förblivit ihåligt, ja, det har rentav uppstått ett nytt hålrum. Därinne drar drömmar omkring, och möjliga ting och händelser, som kanske aldrig kan nå utsidan, beskriver ett invändigt kretslopp.
Mycket i världen är fortfarande öppet
Det är visserligen sant, att ingenting skulle cirkulera ens invändigt, om det utvändiga vore fullständigt tätt. Men på utsidan är livet färdigt i lika liten utsträckning som i det jag, som arbetar med och på denna utsida. Inget ting skulle låta sig omarbetas i enlighet med önskningar, om världen vore sluten, upptagen av fastlagda, rentav fulländade sakförhållanden. I stället för dessa finns det processer och inget annat, det vill säga dynamiska relationer, i vilka det tillblivna inte har segrat fullt ut. Det verkliga är process; denna är den vittförgrenade förmedlingen mellan samtid, förflutet som ännu står på dagordningen, och framför allt: möjlig framtid. Ja, allt verkligt övergår vid sin processuella front i det möjliga, och möjligt är allt som är bara partiellt-betingat, genom att ännu inte vara i alla avseenden och slutgiltigt determinerat. Härvid måste man visserligen göra skillnad mellan det blott kunskapsenligt eller objektivt möjliga och det reellt möjliga, som är det enda viktiga i detta sammanhang. Objektivt möjligt är allt, som på vetenskaplig grund kan förväntas inträffa, eller åtminstone inte kan uteslutas, så länge det finns enbart partiell kunskap om dess föreliggande betingelser. Reellt möjligt däremot är allt, vars betingelser [226] inte föreligger i full utsträckning inom objektets egen sfär; antingen för att de håller på att mogna fram, eller framför allt för att nya - om än med de gamla förmedlade - betingelser för inträdet av ny verklighet är på väg att uppstå. Vara i förändring, upprört, föränderligt vara, sådant det framträder i dialektisk-materialistisk gestalt, har denna oavslutade egenskap att kunna bli till, vara ännu-icke-avslutat, i sin grund såväl som vid sin horisont. Så att det från denna punkt kan sägas: det reellt möjliga hos tillräckligt förmedlad, alltså dialektiskt-materialistiskt förmedlad nyhet skänker den utopiska fantasin dess andra, konkreta korrelat: ett som står utanför det rena jäsandet, bruset i medvetandets inre krets. Och så länge verkligheten inte blivit fullt ut determinerad, så länge den har ännu oavslutade möjligheter i nya gestaltningsrum såväl som i nya embryon, kan någon absolut invändning mot utopin inte resas från en enbart faktisk verklighets sida. Man kan resa invändningar mot dåliga utopier, det vill säga mot abstrakt utsvävande, illa förmedlade, men just den konkreta utopin har i processverkligheten ett korresponderande element: det förmedlade novumet. Därför kan bara denna processverklighet och inte en lösryckt, försakligat-fristående faktamässighet sitta till doms över utopiska drömmar, eller degradera dem till blotta illusioner. Om man tilldelar all fakticitet i yttervärlden denna kritiska rätt, så upphöjer man det fastlagt föreliggande och tillblivna till enda och absolut realitet. Men det framgår tydligt redan inom ramen för dagens starkt förändrade verklighet, att begränsningen till faktumet har varit föga realistisk; realiteten själv är inte upparbetad, rymmer sådant som rycker fram, bryter fram vid sin rand. Nutidens människa förstår sig avgjort på gränsexistens utanför tillblivenhetens hittillsvarande förväntningssammanhang. Hon ser sig inte längre omgiven av skenbart fullbordade fakta och håller inte längre dessa för det enda verkliga; i detta reella har ett möjligt fascistiskt Intet framträtt på ett skakande sätt, men framför allt, äntligen förestående och möjlig att praktisera: socialismen. Ett annat realitetsbegrepp än det sena artonhundratalets insnävade och förstelnade [227] står så för dörren, ett annat än den processfrämmande positivismens eller för den delen dess pendangs: det rena skenets oförbindliga idealvärld. Det stelnade realitetsbegreppet har tidvis trängt in också i marxismen och kommit att göra den schematisk. Det räcker inte att tala om den dialektiska processen och sedan behandla historien som en rad på varandra följande fasta innehåll eller slutna »totaliteter«. Här finns en risk för att man snävar in och reducerar verkligheten, avlägsnar sig från det som är »upphov och frön«(9) i den; att göra så är inte marxism. Tvärtom: den konkreta antecipationen och dess förmedlade antecipationers konkreta gestaltningar jäser i det verkligas process och avbildas i den framåtriktade konkreta drömmen; antecipatoriska element är en beståndsdel i verkligheten själv. Alltså är viljan till utopi allt igenom möjlig att förbinda med objektmässig tendens, ja, i denna är den bekräftad och hemmastadd.
Militant optimism, kategorierna front, novum, ultimum
Just för den slagne är det viktigt att han tacklar utsidan på nytt. Det som är i antågande är ännu inte avgjort, sänkans stående pöl kan torrläggas genom arbete. Genom den dubbla insatsen av mod och vetande kommer framtiden inte över människorna som öde, utan människan kommer över framtiden och träder in i den med det som tillhör henne. Men det vetande, som modet och framför allt avgörandet har bruk för, kan inte ta till det framgångssätt som hittills gällt, det betraktande sättet. Ty det enbart betraktande vetandet avser med nödvändighet något avslutat och därför förgånget, det är hjälplöst inför samtid och blint för framtid. Ja, ju längre tillbaka dess föremål ligger i förflutet och avslutat, ju mindre det alltså bidrar till att det ur historien - en historia som tilldrar sig i tendens - dras lärdomar, som angår samtiden och framtiden, desto mer framstår det i egna ögon som vetande. Det vetande, som måste till för att man skall kunna träffa avgöranden, har till sin innebörd ett annat sätt att nalkas tingen. Det är inte bara betraktande, går tvärtom i takt med processen, är på ett aktivt och partitagande sätt försvuret åt det goda, som håller på att arbeta sig fram, det vill säga åt det människovärdiga i processen. [228] Det behöver inte tilläggas, att detta vetandesätt också är det enda objektiva, det enda som återger det reella i historien: nämligen det av arbetande människor framställda skeendet i förening med processens rika sammanträffanden mellan förflutet, samtid och framtid. Och vetande av detta slag frammanar, just genom att vara inte enbart betraktande, ovillkorligen den medvetna produktionens subjekt själva. Genom att inte vara kvietistiskt hyllar det inte heller i förhållande till den upptäckta tendensen den banala, automatiska framstegsoptimism i sig, som bara är en repris på den kontemplativa kvietismen. Den senare är detta genom att klä ut också framtiden till förflutet och betrakta framtid som något i sig självt för länge sedan beslutat och därför avslutat. Inför den framtidsstat, som då framträder som en förutbestämd konsekvens inom historiens så kallade järnhårda logik, kan subjektet sedan knäppa händerna i skötet, på samma sätt som det tidigare gjorde inför Guds vilja. Genom att den tillåts löpa linan ut har kapitalismen, för att ta ett exempel, därför blivit utpekad som sin egen dödgrävare, och till och med dess dialektik har förefallit vara sig själv nog, självstyrande. Men allt detta är i grunden felaktigt, ja, till den grad nytt opium för folket, att till och med en nypa pessimism cum grano salis vore att föredra framför den banalt-automatiska framstegstron i sig. Ty en pessimism med realistisk måttstock står i vart fall inte så hjälplöst överraskad inför felslag och katastrofer, inför de fruktansvärda möjligheter, som rymts och fortfarande ryms i kapitalistismens framfart. I all analys är tänkande ad pessimum en bättre medpassagerare än billig godtrogenhet, så länge pessimismen inte i sin tur upphöjs till absolut norm; i denna form utgör det just marxismens kritiska kyla. Automatisk optimism är inte mycket mindre giftig än en allt genomsyrande pessimism för varje beslut som vänder utvecklingen; ty om den senare helt öppet och i avskräckande syfte tjänar den oblyga, med öppet visir uppträdande reaktionen, så bistår den förra den försagda reaktionen, och målet är att skapa ögontindrande överseende och passivitet. Det som alltså i stället för den falska optimismen - med den sanna som mål - ensamt är tillordnat beslutets kunskap, den uppnådda kunskapens beslut, är [229] om igen det konkret-utopiskt förstådda korrelatet i den reella möjligheten. Det skall uppfattas som något, i vilket alla dagar visserligen inte nått sin kväll, men lika lite är - i den icke-utopiska optimismens bemärkelse - alla kvällar dag. Att förhålla sig till detta oavgjorda som om det genom arbete och konkret förmedlad aktion trots allt vore möjligt att avgöra, innebär militant optimism. Med den förverkligas, som Marx säger, visserligen inga abstrakta ideal, däremot frigörs de undertryckta elementen i det nya, förmänskligade samhället, alltså element som tillhör det konkreta, befriade idealet. Det är proletariatets revolutionära beslut, som idag gör sig gällande i befrielserörelsernas slutkamp, ett avgörande ingripande från den subjektiva faktorns sida, i förbund med den ekonomisk-materiella tendensens objektiva faktorer. Och inte som om denna subjektiva faktor, i rollen av förverkligandets och världsförändringens faktor, skulle vara något annat än en materiell verksamhet; den är detta, lika visst som den också, vilket Marx betonar i den första Feuerbachtesen, har utvecklats som den verksamma sidan (framställning, produktivitet, medvetandets spontanitet) i första hand ur idealismen och inte ur (den mekaniska) materialismen. Och inte heller som om den aktivitet, som hör ihop med världsförändringen, alltså den militanta optimismen, bara för ett ögonblick skulle kunna vara verkligt ingripande, varaktigt omvälvande utan att stå i förbund med de reellt-samtidiga tendenserna; ty om den subjektiva faktorn förblir isolerad, så blir den blott till en faktor som tjänar kuppmakarna, inte revolutionen, tjänar taskspelarna, inte verket. Men om man har förstått var det avgörande ingripandet bör ta vid - och det är just vetandet i beslutet, som garanterar denna insikt - så kan den subjektiva faktorns förmåga inte skattas högt nog, inte heller djupt nog, just som den militanta funktionen i den militanta optimismen. Ett konkret beslut, som bidrar till ljusets seger i den reella möjligheten, är också ett motdrag till risken för att processen skall misslyckas. Är frihetens motdrag mot det ur processen utlyfta så kallade ödet, som lägger hinder för den i form av avbrott och försakligande. Är motdraget till alla framträdelseformer av döden ur Intets familj, och motdraget mot Intets framfart som det andra alternativet i den reella möjligheten själv. Är på så sätt ytterst [230] motdraget till det intensivt destruktiva i den renodlade negationen (krig, utbrott av barbari), på det att negationens negation i det givna fallet skall få utrymme också här och dialektiken segra aktivt, genom att denna förintelse vänds mot sig själv. Strävan mot ett konkret avgörande måste därvid alltid kämpa mot statiken, men genom att inte gå kuppartat tillväga, utan som militant optimism samtidigt vara grundad optimism, står det på god fot med den process, som stryker dödsstatiken själv mot håren. Människa och process, eller bättre: subjekt och objekt i den dialektisk-materiella processen befinner sig då i samma mån framme vid fronten. Och den militanta optimismen känner ingen annan ort än den, som öppnas av frontens kategori. Filosofin för denna optimism, det vill säga det materialistiskt förstådda hoppet, sysselsätter sig själv, som icke-betraktandets tillspetsade vetande, med historiens mest framskjutna avsnitt, och det också i de fall, där den sysslar med förflutet, nämligen med den ännu ofullgångna framtiden i det förflutna. Det förstådda hoppets filosofi står därför per definition vid världsprocessens front, det vill säga, vid det så föga genomtänkta frontavsnittet för den aktiverade, utopiskt öppna materiens vara.
Inte allt som är bekant är också känt, minst av allt när bekantskapen fortfarande är färsk. Lika försummat som frontbegreppet är också det med detta intimt förknippade begreppet nyhet. Det nya: själsligt cirkulerar det i den första kärleken, också i vårkänslan; den senare har ändå knappt funnit en tänkare. Det uppfyller, hela tiden bortglömt på nytt, upptakten till de stora händelserna, i förening med en högst betecknande blandreaktion av ängslan, beredskap, tillförsikt; det ligger till grund för adventsmedvetandet, med löfte om lyckans novum. Det går genom förväntningarna i nästan samtliga religioner, i den mån primitivt, också gammalorientaliskt framtidsmedvetande överhuvud taget kan förstås rätt; det genomsyrar hela Bibeln, från Jakobs välsignelse till Människosonen som gör allt nytt, och till den nya himlen, nya jorden. Trots detta har kategorin novum inte på långt när fått en utförlig karakteristik, och i ingen förmarxistisk världsbild har det funnits plats för den. Och när den verkade finna utrymme, som hos Boutroux(10) och framför allt i [231] Bergsons jugend- eller secessionsfilosofi, så betraktades det nya blott under aspekten av meningslöst växlande moden och hyllades som sådant; resultatet blev bara en avvikande form av förstelning hos en överraskning, som alltid är sig lik. Fenomen av detta slag konstaterades redan i samband med den spärr, som så länge har blockerat det ännu-icke-medvetnas begrepp; på så sätt att gryningen, det nya livets begynnelse, alltjämt förblir något fixt och färdigt, också i den så kallade levnadsfilosofin. Så förefaller begreppet om det nya hos Bergson blott vara den abstrakta motsatsen till upprepning, ja, ofta inget annat än frånsidan till mekanisk likformighet; samtidigt tillskrevs det reservationslöst alla levnadsmoment, på ett sätt som reducerade dess värde. Till och med permanensen hos ett föremål, den durée som föreställs som flytande, baserar sig hos Bergson på en ständig avvikelse; han förklarar det så att början och slut hos detta tillstånd skulle vara omöjliga att skilja åt och objektivt skulle sammanfalla, om föremålet klamrade sig fast vid sitt tillstånd; i ett dylikt fall skulle det inte äga fortbestånd. Och novumet på det hela taget demonstreras hos Bergson inte genom sin väg, sina sprängningar, sin dialektik, sina förhoppningsbilder och genuina produkter, utan alltjämt just genom sin motsats till mekanismen, genom det innehållslösa bedyrandet av élan vital i och för sig. En stor kärlek till novumet finns med i spelet, man slås av en stark dragning till öppenheten, men processen förblir tom och producerar hela tiden ingenting annat än processen. Ja, den eviga metafysiska vitalitetsteorin uppnår till slut inget annat än tumult i stället för novum, just på grund av den ständigt fordrade, för sin egen skull fordrade kursförändringen; därför leder den inte till den av Bergson hyllade kurvan, utan till en sicksackrörelse i vilken - ur idel motsats till likformigheten - kaos är den enda figur, som kommer till synes. Ett abstrakt fattat futurum ändar följdriktigt i ett vitalitetens l'art pour l'art, som Bergson själv liknar vid en raket eller »ett enormt fyrverkeri, som oavbrutet sänder ut nya eldkaskader« (L'Evolution créatrice, 1907, p. 270). Och här måste också betonas: hos Bergson finns överhuvud taget inte något äkta novum; dess begrepp har genom idel överstegring bragts därhän, att det inte är stort mer än kapitalistisk modenyhet och på så sätt stabiliserat; élan vital och därutöver intet är [232] och förblir själv en fix produkt av kontemplationen. Den samhälleliga grundvalen för Bergsons pseudonovum finns i senborgerligheten, som är helt renons på innehållsligt nytt. Den häremot svarande ideologiska grunden står ytterst att finna i den gamla, ivrigt reproducerade exklusionen av två av de mest väsentliga egenskaperna hos novumet överhuvud: möjlighet och finalitet. I bägge ser Bergson samma schematik hos det dödande, växlingsfientliga förståndets sida, som han i andra sammanhang ser komma till uttryck som rumsliggörande, kausalitet, mekanism. På så vis blir möjlighetens mäktiga rike för honom en villfarelse inom - retrospektionens ram: hos Bergson finns överhuvud taget inte något möjligt, för honom är det möjliga en projektion, som det som just håller på att uppstå kastar bakåt mot det förflutna. I det möjliga tänks enligt Bergson det just framspringande novumet bara som »varande ha varit möjligt«, och: »Det möjliga är inget annat än det verkliga plus en mental akt, som kastar tillbaka bilden av detta verkliga i det förflutna, så snart det verkliga har uppstått... Det verkliga framkvällandet av oförutsebart nytt, som inte i förväg finns antytt i något möjligt, är emellertid något verkligt, som gör sig möjligt, inte något möjligt, som blir verkligt« (La Pensée et le Mouvant, s. 133). Betecknande nog reproducerar Bergson med detta nästan antimöjlighetsbeviset hos megarikern Diodoros Kronos, som stod nära just eleaterna, den absolut vilans förfäktare. Och på samma sätt avskär han sig från novumets begrepp, genom att betrakta finaliteten som enbart statuerande av ett stelnat slutmål och inte som målmedvetenheten hos den mänskliga vilja, som söker just sitt varthän och vartill i framtidens öppna möjligheter. Eller bättre: som målmedvetenheten i ett arbete, framför allt en planering, som har pekat ut sitt varthän och vartill och beträder de vägar, som leder dit. Men genom att låta all förutsebarhet sammanfalla med statiskt beräknande i förväg har Bergson missat inte bara den kreativa antecipationen, denna morgonrodnad i den mänskliga viljan, utan det äkta novumet på det hela taget, utopins horisont. Och den ständigt betonade ombytligheten, gränslösheten har knappast gjort Bergsons nyhetsuniversum till det han, med likväl oundviklig finalitet, utmålade i fantasin: »en maskin, som framställer gudar«. In summa: till [233] novumet hör, för att det verkligen skall vara ett sådant, inte bara den abstrakta motsatsen till mekanisk upprepning. Dit hör också ett slags i sig själv specifik upprepning, nämligen av det ännu inte realiserade, totala målinnehållet, som avses och tenderas, försöks och processeras fram i historiens progressiva nyheter. Därför gäller vidare: den dialektiska framträdelsen av detta totala innehåll betecknas inte längre med kategorin novum, utan med kategorin ultimum, och med denna når upprepningen självklart sin slutpunkt. Men det gör den bara genom att - i samma mån som ultimum representerar den sista, alltså högsta nyheten - upprepningen (tendensmålets varaktiga representans i allt progressivt nytt) stegras till den sista
, högsta, grundligaste upprepningen: identitet. Varvid nyheten i ultimum triumferar fullständigt i kraft av det totala språnget ut ur allt hittillsvarande, men märk: det handlar om ett språng till upphörande nyhet eller upphörande identitet. Kategorin ultimum föreligger inte i samma ogenomtänkta skick som novumets kategori; det yttersta har alltid utgjort ett tema för de religioner, som sätter en tid också för tiden, framför allt för den judisk-kristna religionsfilosofin. Ändå har det i just denna kategorialbehandling visat sig, att novumets kategori, som enligt saken inträffar först, har varit så gott som frånvarande. Ty ultimumet relaterar sig i den samlade judisk-kristna filosofin, från Filon(11) och Augustinus till Hegel, uteslutande till ett primum och inte ett novum; därför framstår det yttersta blott som uppnådd återkomst av en redan fulländad, förlorad eller förskingrad begynnelse. Formen för denna återkomst inbegriper den förkristna Fenix-gestalten, som förbränns och förnyas, och den heraklitska och stoiska läran om världsbranden, enligt vilken Zeus-elden tar tillbaka världen och på nytt lämnar den ifrån sig, i periodiskt kretslopp. Och här har vi den springande punkten: kretsloppet är den figur, som till den grad kopplar ultimumet till primumet, att det logiskt-metafysiskt kommer att skjuta över målet inom dettas ram. Det är sant, att Hegel i idéns för-sig-vara, som är hans ultimum och i vilket processen utmynnar som i ett amen, såg det primum som utgörs av idéns i-sig-vara (Ansichsein) inte bara reproducerat, utan uppfyllt: den »förmedlade omedelbarheten« [234] är uppnådd i för-sig-varat, i motsats till den oförmedlade, som råder i början av det rena i-sig-varat. Men detta resultat förblev, såväl i varje enskild gestaltepok av världsprocessen som i dess totalitet, ändå av cyklisk karaktär, det är det från novumet fullständigt frigjorda kretsloppet hos restitutio in integrum(12): »Var och en av filosofins delar är ett filosofiskt helt, en krets som sluter sig i sig själv, ...det hela ter sig därför som en krets av kretsar« (Encyklopedi § 15). Vidare blev också ultimumet, trots att det var mer genomtänkt, här bortkopplat över hela linjen; det tillgick så att dess omega, berövat novumets förmåga, återknöts till alfat. Det gäller till slut också i de sammanhang, där alfa-omegat mekaniskt-materialistiskt sekulariserats till den gasboll, som är världens upphov och som den på nytt upplöser sig i. Originalet och arketypen för allt detta förblir alfa-omegat i omfattningsringen (Umfassungsring; glosans ursprung okänt. Ö.a.) till ett urväsen, dit processen återvänder nästan som en förlorad son och gör substansen i sitt novum ogjord. Men allt detta är inget annat än fängelseskapelser i förhållande till den reella möjligheten, eller en desavouering av denna, som vill betrakta till och med den mest progressiva historiska produkt enbart som hågkomst eller återställande av något en gång ägt, ur-förlorat. Följaktligen är, när det gäller ultimumet (vilket nyss framgick), men också allt novum som föregått detta, endast anti-återerinran, anti-Augustinus, anti-Hegel filosofiskt försvarbara, liksom anti-cirkel och förnekande av ringprincipen, den som man inriktat sig på ända fram till Hegel och Eduard von Hartmann, ja, ända till Nietzsche. Men hoppet, som aldrig vill vara lika stort vid ett slut som det var redan i början, upphäver den stränga cykeln. Och det är dialektiken, med sin motor i oron och sitt i det icke framträdda väsendet på intet sätt ante rem existerande målinnehåll, som upphäver den seglivade cykeln. Spänningsfigurerna och tendensgestalterna, världens realchiffer, också dessa prov på ett ännu icke lyckat exempel, upphäver den grundsterila cykeln genom sin speciellt höga procentandel utopi. Humaniseringen av naturen har inget ursprungligt föräldrahus, som den rymt från, och till vilket den, med ett slags dyrkan av filosofins anor, vänder tillbaka. I processen själv framspringer ju i alla fall, också utan ultimumets problem, ett otal reella möjligheter, som inte [235] har profeterats för begynnelsen vid vaggan. Och slutet är inte återförandet, utan - just som vad-väsendets nedslag i att-grunden - öppnandet (Aufsprengung) av primus agens materiale(13). Sagt på annat sätt, varthänets omega förklaras inte med hjälp av ett urgammalt, föregivet överlägset reellt alfa hos varifrånet, ursprunget, utan tvärtom: detta ursprung förklaras självt först vid slutets novum, ja, det blir som något i sig ännu väsentligen oförverkligat verklighet först med detta ultimum. Ursprunget är förvisso det förverkligande självt; men också: på samma sätt som det i förverkligandet ännu finns något omoget och ännu inte förverkligat, så tar förverkligandet av den förverkligande processen, av det förverkligande självt, alltid först itu med sin egen början. I historien är det den historiske agentens självbemäktigande i form av den arbetande människan; i naturen är det förverkligandet av det man hypotetiskt har kallat natura naturans eller den materiella rörelsens subjekt, ett till dags dato knappt berört problem, fastän det tydligt hänger samman med den arbetande människans självbemäktigande och ligger i förlängningen av den marxska »humaniseringen av naturen«. Orten, där bägge slagen av självbemäktigande och dessas novum, dessas ultimum avgörs, befinner sig emellertid uteslutande vid historieprocessens front, och har till övervägande delen blott förmedlat-reell möjlighet som motpart. Här finns det objektivt-reella korrelat, som korresponderar mot den exakta antecipationen, den konkreta utopin. I samma mening som det konkret utopiska är en objektivt-reell realitetsgrad vid världsskeendets front, - som ännu-icke-vara för »naturaliseringen av människan, humaniseringen av naturen«. Det på detta sätt karakteriserade frihetsriket uppstår enligt sin innebörd inte som återkomst, utan som exodus - om än till det alltid åsyftade, genom processen förlovade landet.
Det »efter möjlighet« och det »i möjlighet varande«,
köld- och värmeström i marxismen
På vägen till det nya måste man för det mesta, om än inte alltid, gå fram steg för steg. Inte allt är möjligt och utförbart vid alla tidpunkter, felande betingelser utgör inte bara en hämning, [236] utan också en spärr. En raskare takt är visserligen tillåten, ja påbjuden, där sträckan inte bjuder på andra faror än överängsligt eller pedantiskt uttänkta. Därför behövde Ryssland inte först bli fullt ut kapitalistiskt, innan det framgångsrikt kunde sträva mot det socialistiska målet. Också de kompletta tekniska betingelserna för en socialistisk uppbyggnad kunde tas igen i Sovjetunionen, i den mån de redan var utvecklade i andra länder och möjliga att överta därifrån. Däremot kan en väg, som överhuvud taget inte beträtts, självfallet undvaras och överhoppas bara med misslyckanden som följd. Ty möjligt är visserligen allt, till vilket det finns tillräckliga partiella betingelser, men just därför är allt, vars betingelser helt lyser med sin frånvaro, ännu faktiskt omöjligt. Målbilden visar sig då både subjektivt och objektivt vara illusion, och rörelsen mot den avstannar; om rörelsen går framåt gör sig i bästa fall, till följd av de rådande och determinerande ekonomisk-sociala betingelserna, ett helt annat mål gällande än det överdrivande och abstrakt intenderade. Ingen kan bestrida att de tendenser, som längre fram ledde till den renaste kapitalism, från första början var verksamma i den borgerligt-ideella drömmen om de mänskliga rättigheterna. Men också här föresvävade dessutom en broderkärlekens stad, ett Philadelphia, synnerligen långt från det verkliga Philadelphia, som stod på den ekonomiska historiens dagordning och därför kom att se dagens ljus. Och inte mycket annorlunda än ett sådant Philadelphia torde frukten av de renodlade, rätt och slätt kiliastiska utopierna ha blivit, där de inte har dukat under, utan förverkligats i enlighet med det som den gången var möjligt. De ekonomiska betingelser, som kullkastat och för övrigt måste kullkasta den radikala viljan till tusenårsriket från Joakim av Floris till de engelska millenarierna, skulle i alla fall ha gjort sig gällande, till och med i det uppnådda: och de skulle, om igen i kraft av den förestående kapitalistiska dagordningen, avgjort inte ha varit av det slag, att de predestinerar till kärleksriket. Allt detta har blivit fullt ut begripligt genom den marxistiska upptäckten, att konkret teori-praxis är intimt förknippad med den objektivt-reella möjlighetens utforskade modus. Både den kritiska [237] framsyntheten, som bestämmer vägens tempo, och den grundade förväntan, som garanterar den militanta optimismen med tanke på målet, bestäms genom insikt i möjlighetens korrelat. Och närmare bestämt så, att detta korrelat, vilket nu låter sig sägas, själv i sin tur har två sidor. Den ena är närmast baksida, där det för tillfället möjligas utsträckning står skriven, den andra framsida, på vilken det i slutänden möjligas totum annonseras såsom alltjämt öppet. Just den första sidan, den som rör de avgörande föreliggande betingelserna, visar hur man skall förhålla sig på vägen till målet, medan den andra sidan, den som handlar om det utopiska totumet, principiellt förhindrar att partiella framgångar på denna väg tas för hela målet och maskerar detta. I allt detta måste vi hålla fast vid: också det här framträdande dubbelsidiga korrelatet: reell möjlighet är ingenting annat än den dialektiska materien. Reell möjlighet är å ena sidan bara det logiska uttrycket för tillräcklig materiell betingning, å andra sidan för materiell öppenhet (materie-skötets outtömdhet). Tidigare, i förra kapitlet (jfr. s. 219) Till s. 219 när de »störande sidoorsakerna« i samband med förverkligandet kom på tal, mobiliserades redan en del av de aristoteliska materiedefinitionerna. Det nämndes i förbigående, att den mekaniska materien (to ex anagxis) reser ett motstånd, som avhåller den enteleketiska tendensgestalten från att framträda i ren form. Här vill Aristoteles se upphovet till de många hämningar, slumpkorsningar, också framstegstorsi, som världen är så full av. I den nämnda passagen blev denna materiedefinition kallad syndabock, och det är den också i den mån den upphöjs till absolut norm och skall tjäna till att utpeka materien som djävul för att på detta sätt avlasta den samfällda entelekin. Men nu är det hos Aristoteles inte fråga om att på detta sätt upphöja, skära över en kam, tvärtom inskränker sig hans materia ingalunda till den mekaniska, och till och med denna definition, från vilken to ex anagxis härstammar, är hos Aristoteles för första gången tillordnad just det synnerligen vidsträckta dynamis-begreppet eller den objektivt-reella möjligheten. Denna tillordning öppnar nu också för den hämmande materiens begrepp en ny, inte störande, utan determinerande innebörd: to ex anagxis kompletteras och [238] utvidgas genom kata to dynaton, det vill säga, genom det efter möjlighet, i mån av möjlighet varande. Materia är alltså, om man ser till denna sida, tillhållet för de villkor, som drar upp ramen för entelekiernas utpräglande; to ex anagxis är därför inte bara mekanik, utan mer vidsträckt: genomgående villkorssammanhang, och den hämning, som den enteleketiska tendensgestalten upplever på sin väg, har sitt yttersta upphov i detta efter-möjlighet-varande. Från samma källa härrör också följdeffekten, att den bildhuggare som arbetar under »gynnsammare betingelser« kan forma skönare kroppar än de fysiska kropparna, födda av kvinnor, och att en diktare röjer det slumpmässiga och inskränkta ur vägen för sina gestalter, eller som Aristoteles säger i »Poetiken«, förflyttar dem från kad' exaston eller det enskilda fallet till kad' dlon eller helhetens rikare möjligheter. Men allt detta skulle inte vara möjligt, om Aristoteles - och detta är av yttersta vikt - inte redan också hade behandlat den andra sidan, möjlighetsmateriens framsida, ja, insett att den var fullständigt fri från hämningar; materia är inte bara kata to dynaton, efter möjlighet, alltså det som varje gång betingar efter den givna möjlighetens mån, utan närmare bestämt to dynamei on, det i-möjlighet-varande, alltså det - hos Aristoteles visst nog passiva - aldrig sinande sköte för fruktsamheten, ur vilket alla världsgestalter stiger fram. Med denna senare bestämning har just den vänliga, eller rentav med hoppet förbundna sidan hos den objektivt-reella möjligheten öppnats upp, även om det kom att ta lång tid innan den blev förstådd; det utopiska totumet finns implicerat i dynamei on. Vi upprepar och sammanfattar: materiens efter-möjlighet-varande är överordnat det kritiska hänsynstagandet till det som låter sig uppnås i det enskilda fallet, och materiens i-möjlighet-varande står högre än den grundade förväntan om att något är möjligt att uppnå. Och genom att den panteistiska skolan bland aristotelikerna strök det passiva ur den senare bestämningen, genom att dynamei on inte mer framstod som ett bestämningslöst vax på vilket formentelekierna utpräglas, blev potentialen materia till sist såväl födelseort, grav som nytt säte för de samlade världsgestalternas hopp. Denna utveckling av det aristoteliska materiebegreppet sträcker sig över den peripatetiske [239] fysikern Straton(14), den förste store Aristoteles-kommentatorn Alexander av Afrodisias, de österländska aristotelikerna Avicenna(15), Averroës(16) med sin natura naturans, den nyplatoniserande aristotelikern Avicebron(17), tolvhundratalets kristna kättarfilosofer Amalrik av Bena(18) och David av Dinant(19) hän till Giordano Brunos världsskapande materia (se vidare Ernst Bloch, Avicenna och den aristoteliska vänstern, 1952, s. 30 ff.). Ja, till och med den hegelska världsidéns självfödande substrat - denna idé som så fort avlägsnar sig från materien - rymmer trots allt en stor del av materiens potentialitet, den som fått potenskaraktär. I »Aus dem philosophischen Nachlaß« (s. 62) markerar Lenin i anslutning till detta särskilt en sats i Hegels Logik: »Detta, som framstår som formens aktivitet, är dessutom materiens egen rörelse.« När det aristoteliska utvecklingsbegreppet kommer på tal finns det åtskilliga liknande satser hos Hegel, också i hans filosofihistoria (Werke XIII, s. 33), där han åtminstone jämställer sin idés vara-i-sig med det aristoteliska dynamis. Och det finns skäl att anta att Marx, utan detta aristoteliskt-brunoska arvegods, inte så naturligt skulle ha kunnat ställa åtskilligt i den hegelska världsidén på fötter. Inte heller skulle materialismen ha kunnat rädda över processdialektiken från den så kallade världsanden och med materiens hjälp göra den begriplig som rörelselag. Resultatet blev en materia, som skiljer sig avsevärt från den mekaniska klossen, nämligen den dialektiska materialismens materia, där dialektik, process, avskaffande av alienationen (Entäußerung der Entäußerung), humanisering av naturen på intet sätt bara är innehållslösa eller för den delen påklistrade epitet. Så mycket på denna punkt om korrelaten till det kritiska hänsynstagandet till det uppnåeliga, till den grundade förväntan om att något själv är möjligt att uppnå inom ramen för det omfattande korrelatet: reell möjlighet eller materia. Kyla och värme i den konkreta antecipationen ligger förberedda i detta, relaterar sig till dessa båda sidor av det reellt möjliga. Dess outtömda, rika förråd av förväntningar bestrålar den revolutionära teori-praxisen som entusiasm, dess stränga icke-reversibla determineringar kräver kylig analys, försiktigt noggrann strategi; det senare står för kallt, det förra för varmt rött.
Dessa två former av rött går förvisso alltid hand i hand, [240] men ändå är de olika. De förhåller sig till varandra som det osvikliga till det som inte kan besvikas, som syra till tro, var och en på sin plats och var och en brukad för samma mål. Marxismens situationsanalytiska akt är intimt förknippad med dess inspirerande-framåtblickande akt. Bägge förenas i den dialektiska metoden, i den starka känslan för målet, i det behandlade materialets totalitet, ändå kommer skillnaden ifråga om perspektiv och position tydligt till synes. Den har beskrivits som skillnaden mellan det aktuella utforskandet av villkor inom möjligheternas ram och utforskandet av utsikter hos det i-möjlighet-varande. Den villkorsanalytiska forskningen skänker också utsikt, men med horisonten som en begränsande horisont, det begränsat möjligas horisont. Utan en sådan avkylning skulle resultatet bli jakobineri eller helt och hållet fantastiskt, abstrakt-utopiskt svärmeri. På så sätt gjuts bly i sulorna på överflyglandet, överslaget, överskjutandet (Überholen, Überschlagen, Überfliegen), genom att det verkliga självt är tungfotat och sällan utrustat med vingar. Men utforskningen av utsikterna hos det i-möjlighet-varande riktar sig mot horisonten i bemärkelsen oförvanskad, oinskränkt vidd, i bemärkelsen ännu icke uttömt och ännu icke förverkligat möjligt. Först härigenom erbjuds utsikt i egentlig bemärkelse, det vill säga: utsikt mot det egentliga, mot totumet av det som tilldrar sig och skall drivas framåt, mot ett inte bara vid en viss tidpunkt existerande, utan totalhistoriskt-utopiskt totum. Utan en dylik uppvärmning av den historiska och än mer av den aktuellt-praktiska villkorsanalysen löper den senare risken att hamna i ekonomism och målförgätande opportunism; den undgår svärmeriets dimbildningar bara för att i stället hamna i kälkborgerlighetens, kompromissens och slutligen förräderiets träsk. Först den konkreta antecipationens kyla och värme i förening säkerställer alltså, att vare sig väg i sig eller mål i sig separeras på ett odialektiskt sätt så att de hamnar i försakligad isolering. Varvid villkorsanalysen på den samlade historiskt-situationsmässiga vägen uppträder både som avslöjande av ideologierna och avmystifierande av det metafysiska skenet; just detta hör till marxismens högst nyttiga köldström. Därigenom blir den marxistiska materialismen inte bara villkorsvetenskap, utan i samma andetag [241] också kamp- och oppositionsvetenskap mot varje form för ideologisk hämning och maskering av villkoren i sista instans, och dessa är alltid av ekonomisk art. Till värmeströmmen i marxismen hör emellertid den befriande intentionen och en materialistisk-human, human-materialistisk realtendens, för vars skull alla dessa demaskeringar blir gjorda. Härav det starka åberopandet på den förnedrade, underkuvade, övergivna, förlöjligade människan, härifrån åberopandet på proletariatet som emancipationens omslagsort. Målet förblir den i materiens utveckling anlagda naturaliseringen av människan, humaniseringen av naturen. Denna sista materia eller innehållet i Frihetens rike kommer inom räckhåll först i kommunismens uppbyggnad, som dess enda rum, men det är sant och visst att den hittills aldrig har förelegat. Det är emellertid också säkert, att detta innehåll är indraget i den historiska processen, och att marxismen står för dess längst drivna medvetande, dess i högsta grad praktiska, vakna medvetande. Marxism som värmelära relaterar sig på så sätt enbart till det positiva, icke avmystifierade i-möjlighet-vara, som inbegriper det växande förverkligandet av det förverkligande, närmast i människans omkrets. Och som inom denna omkrets står för det utopiska totumet, just den frihet, det hem för identiteten, i vilket människan inte förhåller sig till världen, och världen inte till människan som till ett främmande väsen. Det är värmelära i framsidans, materiefrontens - det vill säga den framåtriktade materiens - bemärkelse. I den öppnar sig vägen som funktion av målet, och målet som substans på vägen, den väg som utforskats med avseende på sina villkor och insyftats med tanke på sina öppna möjligheter. I dessa öppenheter är materien latent om man ser till inriktningen hos dess objektivt-reella förhoppningsinnehåll: som ett slut på alienationen och den med främmande drag behäftade objektiviteten, som tingens materia för oss. På vägen dit sker det objektiva överträffandet av det föreliggande i historia och värld; detta transcendenslösa transcenderande, som heter process, och som på vår jord i så hög grad påskyndas genom mänskligt arbete. Framåtriktad materialism eller marxistisk värmelära är sålunda teori-praxis för en hemkomst eller för utträdet ur icke-adekvat [242] objektivering; genom den utvecklas världen mot icke-längre-alienation för sina subjekt-objekt, alltså mot frihet. Utan tvekan blir det möjligt att klart rikta in sig på själva frihetsmålet såsom bestämt i-möjlighet-vara först från ett klasslöst samhälles ståndpunkt. Det står i vart fall inte långt från det självmöte, som under namnet kultur har sökts i bildform; genomsyrat av ideologier, men också med en myckenhet för-sken, antecipationer vid horisonten. Till grund för det första människoblivandet låg arbetet, till grund för det andra ligger det klasslösa samhället, och dettas ram är en kultur, vars horisont är höljd i idel framställningar av grundat hopp, som det viktigaste, det positiva i-möjlighet-varat.
