Konstnärligt sken som synligt för-sken

[ 242 ] Om det sköna blir det sagt, att det bereder glädje, ja, rentav njutning. Ändå är det inte uttömt med detta, konsten är inte en maträtt. Ty den kvarstår också efter avnjutandet, sträcker sig också i de mest sockersöta fallen dessutom in i ett »utmålat« land. Önskedrömmen tar här steget ut i något, som är oomtvistligt bättre, och därvid föreligger den till skillnad från de flesta politiska önskedrömmar redan som verk, som gestaltad skönhet. Men: ryms det något mer än en smula glänsande lek i det på detta vis gestaltade? Som visserligen kan vara i högsta grad konstfärdigt, men till skillnad från barnleken inte förbereder för något seriöst och förebådar detta. Finns det överhuvud taget något, som bör tas på allvar i det estetiska ringandet eller klingandet, någon form av utsaga, som man kan skriva under på? Målningar väcker denna fråga i mindre grad, ty färgen har bara sinnlig visshet, och belastas i övrigt mindre starkt än ordet med sanningsanspråk. Ordet står ju inte bara i diktningens, utan också i det sanningsenliga meddelandets tjänst; språk skapar större känslighet för det senare än färg, till och med än teckning. All god konst mynnar visserligen ut i sina materials gestaltade skönhet, låter ting, människor, konflikter löpa linan ut i det sköna skenet. Men hur står det i själva verket till med detta slut, med en mognad, där det i alla fall bara är uppfunna ting som mognar? Hur förhåller det sig med en rikedom, som delar med sig bara illusionärt, ögonskenligen, öronskenligen? Hur förhåller det sig å andra sidan med Schillers [ 243 ] trots allt profetiska sats, att det som här uppfattas som skönhet, en gång kommer att gå oss till mötes som sanning? ( 1 ) Hur förhåller det sig med Plotinos sats, längre fram Hegels, att skönhet är idéns sinnliga framträdelse? Mot detta uppställer Nietzsche under sin positivistiska period det betydligt massivare påståendet att alla diktare ljuger. Eller: konsten skall göra livets anblick uthärdlig genom att lägga det orena tänkandets flor över. De gyllene äpplena i silverne skålar står i Francis Bacons ögon inte särskilt långt från bländverket, de räknas till de traderade idola theatri( 2 ). Hos honom jämställs sanningen med det nakna, klara dagsljus, i vilket världens masker, förställningar och prålverk inte verkar hälften så intagande och storartade som i konstens fladdrande ljuslågor. Enligt detta är konstnärer försvurna åt skenet från början till slut, de har ingen lust till sanningen, tvärtom. Den samlade upplysningen rymmer premisser till denna antites: konst - sanning, de kom att misstänkliggöra den konstnärliga fantasin utgående från sinnet för fakta. Detta är den empiriska reservationen mot det insmickrande-oklara, mot konstens gyllene töcken, och den är inte den enda som kommer från upplysningens håll. Ty vid sidan av dem står den rationella reservation, som visserligen först hörde ihop med det platonska begreppslogoset och dettas speciellt ryktbara, speciellt radikala konstfientlighet; i den borgerliga nya tidens kalkylerande förståndsinriktning har detta på nytt satt sig på höga hästar i förhållande till konsten. Det också i sammanhang, där den av Marx framhållna specifika konstfientligheten hos artonhundratalets kapitalism (med l'art pour l'art som motdrag, och krigsförklaringen mot »publiken« från Goncourt-brödernas sida) ännu inte kunnat göra sig gällande. Hit hör redan det skurrila yttrandet från den franske matematiker, som efter att ha hört Racines »Iphigénie« frågar: »Qu'est-ce que cela prouve?« Hur skurril, rentav fackfetischistisk denna fråga än verkar, så hör den som rent rationell ändå till en egen och omfattande skola av konstfrämlingskap, jämbördig med den empiriska. I den rationalistiska nya tidens alla stora förståndssystem saknas det estetiska skiktet, och det är ingen tillfällighet; de estetiska föreställningarna gäller för att överhuvud taget inte vara möjliga [ 244 ] att diskutera på vetenskaplig väg. I den fransk-klassicistiska rationalismen blomstrade först och främst den konst tekniska undervisningen - den må sen ha varit aldrig så betydande, framför allt på poetikens område - och det var enbart musikens matematiska sida, som väckte Descartes' intresse. Annars kan man inte hos honom, och än mindre hos Spinoza, påvisa någon konst i idéernas och sakernas ordningssammanhang. Till och med den universelle Leibniz åberopade på sin höjd några exempel ur konsten, exempelvis på den harmoniförhöjande verkan av skuggor och dissonanser, eftersom dylikt för honom kunde brukas till något vida viktigare: beviset på den bästa möjliga av världar. Den harmoniska skönheten är hos Leibniz visserligen ett slags antydan om den vetenskapligt fattbara världsharmonin, men inte mer än en diffus sådan, varför sanningen kan undvara den. Följdriktigt tog rationalismens estetik, när den i elfte timmen gjordes till filosofisk disciplin av wolffianern Baumgarten( 3 ), sin början på ett rätt sällsamt sätt; nämligen med uttalad ringaktning för sitt föremål, ja, med ursäkter för att det fanns där. Det estetiska föremålet var uteslutande den så kallade lägre kunskapsförmågan, verksam i den sinnliga iakttagelsen och dess föreställningar. Och om skönheten också stod för fullkomlighet på detta område, så kunde den värdemässigt ändå inte jämföras med den uttömmande tydligheten hos begreppslig kunskap. Den rationalistiska nedvärderingen av konsten ansluter sig efter allt detta till den empirisk-positivistiska; - och ändå är fiendernas skara inte komplett ens när detta är sagt. Ja, konsthatet riktigt lyser i ögonen först där det inte har sitt ursprung i förnuftet, utan tvärtom ofta i tron, åtminstone i en förutsatt spirituell sanning. Då vinner bildstormen terräng - i detta fall inte riktad mot det gyllene töcknet konst, som fallet ofta var under empirismens och efter detta också under rationalismens banér, utan mot landmassan konst, det vill säga, mot dess överbetoning av framträdelsen. Skönheten, så lyder domen på denna punkt, förför till ytlighet, förgapar sig i den väsenslösa utsidan och avleder på så vis uppmärksamheten från tingens väsen. »Vad är poängen med att kopiera skuggornas skuggor?« frågar Platon och gör därmed sitt begreppslogos nästan prästerligt avvisande. Som en pendang till detta: »Du skall inte [ 245 ] göra dig något beläte som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnet under jorden«, enligt bibelns fjärde bud, med detta utfärdas parollen till bildstormen utgående från Jahves osynlighet, från förbudet mot varje form för avgudadyrkan. Konsten i sin helhet blir på detta sätt en glänsande, ytterst sett luciferisk fulländning, som står i vägen för, rentav förnekar den sanna, icke bedrägliga fulländningen. Detta är konstfientlighet i dess religiösa och spirituella form, och mot detta svarar - inte utan grund - på moralitetens område avståndstagandet från »verkens« alltför stora påtaglighet, orienteringen mot den osynliga äktheten i »sinnelaget«. Puritanismen i denna vida bemärkelse (den sträcker sig tillbaka till Bernhard av Clairvaux) kulminerade till slut i Tolstojs oerhörda Shakespearehat, i hatet mot bålverket skönhet på det hela taget. Inom katolicismen, under påven Marcellus, ledde en horror pulchri( 4 ) rentav till planer på förbud mot den rika kyrkomusiken, och åt protestantismen resulterade denna skräck, tillämpad på all synliughet, i den på allt kringverk berövade guden, som vill bli tillbedd i moralisk tro, i ordet som är sanningen. I så skilda gestalter, empiristisk-rationalistiskt, spirituell-religiöst, framträder alltså sanningsanspråket i förhållande till konstens skönhet. Och även om dessa skilda sanningsanspråk (ty subjektivt har också det spirituella varit ett sådant) inbördes har uppträtt aldrig så söndrade, ja, högst motsägelsefullt i förhållande till varandra, så går de trots allt samman i viljan till allvar gentemot skenets lekverk.
Detta dilemma har också ständigt satt konstnärssinnen i rörelse, just genom att dessa själva varit präglade av allvar. Just konstnärerna kände, genom att inte finna sig i att vara avskärmade och dekadenta lekare, en förpliktelse mot sanningsfrågan. Man behöver bara tänka på hur skönheten i beskrivningar och berättelser av stora realistiska diktare vinnlägger sig om att vara också bildmässigt tillräckligt sann. Och det inte bara inom den sinnliga visshetens skikt, utan också där det handlar om brett upplagda sociala sammanhang, naturförbundna processer. Hur legitim är inte Homeros realism, en realism med en till den grad överflödande noggrannhet, att nästan hela den mykenska kulturen levande träder fram med den. Och om Jobs bok, dess trettiosjunde kapitel, försäkrar - visst nog inte en fransk matematiker - men Alexander von Humboldt( 5 ), i egenskap av naturforskare: »De meteorologiska [ 246 ] processer, som tilldrar sig i molntäcket, formbildningen och upplösningen av ångorna vid skilda vindriktningar, deras färgspel, framkallandet av hagel och den mullrande åskan beskrivs med individuell åskådlighet; likaså framläggs många frågor, som dagens fysik förmår formulera i mer vetenskapliga uttryck, men inte kan förklara på ett tillfredsställande sätt« (Kosmos II, Cotta, s. 35). Precision och verklighet av detta slag hör utan tvivel ihop med all stor diktning och är utmärkande för den, ofta också i deciderat spirituell-religiös diktning, som i psalmernas bildverk. Och kravet från den föreställande, inför all yta men också inför all överdrivenhet främmande realismen, detta som Homeros, Shakespeare, Goethe, Keller, Tolstoj satte en ära i, erkänns till den grad - där det inte, som på höjdpunkterna, realiseras - i konsten själv (i nyare tid åtminstone i romanen), som om det aldrig hade funnits en på sanningskärlek grundad misstro mot magister ludi och hans lekverk. Och ändå har konstnärerna, de må ha varit aldrig så konkreta, inte löst den estetiska sanningsfrågan en gång för alla, de har på sin höjd expanderat och preciserat den på ett önskvärt och betydande sätt. Ty just utifrån det realistiska konstverkets exempel framgår: som konstverk är det i alla fall något annat än källa till historiska, naturvetenskapliga kunskaper, för att inte säga insikter. Utmärkande för det är noga valda ord, som ändå driver det på så vis träffande betecknade utöver sitt givna tillstånd, utmärkande är framför allt en fantasiproduktion, som med en för vetenskapen högst främmande fullmakt styr och ställer med personer och händelser. Som fantasiproduktion och därtill, i ordets dubbla bemärkelse, som konst-färdighet, med vars hjälp uppfunnet gods fyller ut mellanrummen i det konkret iakttagna och avrundar handlingen i sirliga svängar. Det går i vart fall inte att blunda för en avrundningens, den överdrivna avrundningens sken i aldrig så realistiska konstbilder, i synnerhet konstromanens bilder. Och som på alla sätt »överbjudande« framstår det stora skenet i de konstverk, som själva inte utger sig för att vara i första hand realistiska, endera för att de medvetet romantiserar bredvid eller ovanför det föreliggande, eller för att de långt utöver ett »tema« rätt och slätt - fruktifierar myt, detta konstens redan i förväg äldsta näringsämne. Giottos( 6 ) »Lazarus uppvaknande«, [ 247 ] Dantes »Paradiso«, himlen i Fausts avslutande del: hur förhåller sig dessa - bortsett från all realism i enskildheterna - till den filosofiska sanningsfrågan? De är utan tvekan inte sanna i den bemärkelse, som all vår förvärvade kunskap om världen är, men vad innebär då på ett legitimt, världsrelaterat sätt, den oerhörda känslan av att vara drabbad av det trots allt oskiljbara sammanhanget form-innehåll i dessa verk? Här blir det, förvånande nog, om än på ett helt annat plan, omöjligt att visa ifrån sig den franske matematikerns »Qu'est-ce que cela prouve?«, också matematiken förutan och helt utan skurrilitet. Sagt på annat sätt: frågan om konstens sanning blir filosofiskt frågan om det sköna skenets eventuella förmåga till avbildning, frågan om dess realitetsgrad i världens alls inte enkelskiktade realitet, frågan om orten för dess objektiva korrelat. Utopi som föremålsbestämdhet, med det realmöjligas grad av vara, får på så sätt ett särskilt omfattande legitimationsproblem på halsen i form av det skimrande konstfenomenet. Och svaret på det estetiska sanningsspörsmålet lyder: konstnärligt sken är inte blott och bart sken, utan ett i bilder insvept tillkännagivande om något som drivits längre, vidare och enbart kan karakteriseras i bildform; detta i alla sammanhang där överdriften och fabulerandet återger ett i det oroliga-föreliggande självt cirkulerande och förebådande för-sken av verklighet, som just estetisk-immanent låter sig framställas i specifik form. Här belyses sådant, som ett vardagligt eller icke avtrubbat sinne knappast uppfattar, vare sig i individuella eller samhälleliga tilldragelser, inte heller i sådant som tilldrar sig i naturen. Just genom att konsten i gestalter, situationer, handlingar, landskap driver sina material till det yttersta, och i lidande, lycka, förebud styr dem hän mot berättelsens avgörande, blir det möjligt att uppnå detta för-sken. För-skenet självt är detta uppnåeliga genom att till-ända-drivandet utspelar sig i det dialektiskt öppna rum, där varje föremål är möjligt att återge med estetiska medel. Det innebär: mer immanent-fullgånget, i högre grad utformat, mer verkligt än samma föremåls omedelbara-sinnliga eller omedelbara-historiska förekomst. Denna utformning förblir sken också när den är för-sken, men den förblir inte illusion; tvärtom är allt som uppträder i konstbilden skärpt eller förtätat till en yttersta grad av bestämning, som [ 248 ] upplevelseverkligheten visserligen bara sällan ger prov på, men som avgjort föreligger som anlag i motiven (Sujet). Detta är utmärkande för konsten med grundat sken, när den betraktas på scenen, denna som paradigmatisk inrättning. Den förblir virtuell, men i samma mening som en spegelbild är virtuell, vilket vill säga att den på reflektionsytan återger ett föremål utanför sig själv, med all tänkbar djupdimension. Och för-skenet, hur mycket det än transcenderar, förblir till skillnad från det religiösa immanent: för att tillgripa Schillers definition av den estetiska realismen på exemplet Goethe, så utvidgar det »naturen, utan att överskrida den«. Skönhet, rentav upphöjdhet (Erhabenheit( 7 )) är på så sätt ställföreträdande för en föremålens ännu icke uppnådda tillvaro, för allt igenom gestaltad värld utan oväsentlig tillfällighet, utan oväsentlighet, ofullgångenhet. Därför lyder lösenordet för det estetiskt försökta för-skenet: hur skulle världen kunna fulländas, utan att denna värld, precis som i det kristna-religiösa för-skenet, exploderar och upplöses i apokalyps (jfr.: Ernst Bloch, Utopins anda, 1923, s. 151. Till sidan 151 )? Konsten med sina alltid enskilda-konkreta gestaltningar söker denna fulländning bara inom dessas ram; med den samlade gestalten (dem Totalen) som skarpsynt genomskådat särskilt; religionen däremot söker sin utopiska fulländning i totaliteten och inordnar dessutom helt och hållet den individuella sakens frälsning under totumet, under maximen: »Jag gör allting nytt«. Människan skall här återfödas, samhället förvandlas till civitas dei, naturen upphöjas till den himmelska nivån. Konsten däremot förblir avrundad, som »klassisk« älskar den kustseglatsen kring det givna, till och med som gotisk rymmer den, mitt i allt överskridande, kompenserade, homogeniserade drag. Det är bara musiken som verkar sprängande, som tilldrar sig i det öppna rummet, och denna konstform har därför också alltid ett excentriskt drag i förhållande till de övriga konsterna, som om den bara vore transponerad till det skönas eller upphöjdas nivå. Alla övriga konstarter går ut på att framställa den lödiga varan i världens enskilda gestalter, situationer, handlingar, utan att denna värld blir sprängd; därav den fullständiga synligheten hos detta för-sken. På så vis är konsten icke-illusion, ty den är verksam i förlängningslinjen till det tillblivna, i dettas gestaltade, mer adekvata utprägling. Det går så långt att en antik skriftställare, Juvenalis, för att uttrycka alla [ 249 ] de möjliga fasorna i ett oväder, kallar detsamma »poetica tempestas«. Det går så djupt, att Goethe, i sina anmärkningar till Diderots »Essai sur la peinture« mot den blott och bart reproducerande naturalismen uppställer koncentrationen som realism: »Och konstnären, tacksam mot den natur som frambragt också honom, skänker åt denna i gengäld en andra natur, men denna gång en känd, tänkt, mänskligt fulländad.« Denna humaniserade natur är emellertid samtidigt i sig själv fulländad; visserligen inte på samma sätt som det sinnliga skenet från en redan förut färdig idé, som Hegel lär, men väl i riktning mot ett växande enteleketiskt framhävande, som Aristoteles uttrycker saken. Ja, just detta enteleketiskt realiserande, eller som Aristoteles också säger: typiskt realiserande, har kraftfullt aktualiserats i Engels karakteristik av den realistiska konsten som en skildring av typiska karaktärer i typiska situationer. Varvid det typiska i Engels definition självklart inte står för något genomsnittligt, utan för det avgörande karakteristiska, kort sagt, sakens i anslutning till exemplariska instanser slutgiltigt utvecklade väsensbild. I linje med detta ligger alltså den estetiska sanningsfrågans lösning: konsten är ett laboratorium och en de utförda möjligheternas fest, då inräknat de däri ingående, grundligt genomgångna alternativen, varvid utförande såväl som resultat bestäms av det underbyggda skenet, i detta fall: det i förbindelsen med världen fulländade för-skenet. I den stora konsten appliceras överdrift och fabulerande mest uppenbart på tendentiell konsekvens och konkret utopi. Men huruvida kravet på fulländning - man kunde kalla det lyrikens gudlösa bön - i någon liten mån når praktisk verkställighet och inte blir vid enbart det estetiska för-skenet: om denna sak döms det inte i lyriken, utan i samhället. Först en behärskad historia, med ingripande motdrag mot hämningar, med aktivt gynnande av tendensen, bidrar till att väsensmässigt material, som ligger inom räckhåll för konsten, också i växande grad framträder i livets göranden och låtanden. Det är då visserligen detsamma som en verklig - bildstorm, inte i betydelsen förintande av konstbilderna, men som inbrytning i dessa - med målet att fruktifiera deras eventuella, inte bara typiska, utan paradigmatiska, alltså [ 250 ] exemplariska innehåll. Och överallt, där konsten inte enbart spiller tiden på illusion, är det skönheten, rentav upphöjdheten, som förmedlar en aning om kommande frihet. Ofta avrundad, aldrig sluten: denna goetheska livsmaxim är också konstens - med samvets- och innehållsaccenten ytterst lagd vid det icke slutna.


Falsk autarki; för-skenet som reellt fragment

Ofta avrundad: det anstår inte en vacker bild att utge sig som ofärdig. Det oavslutade är oväsentligt, det hör inte dit, och konstnären, som aldrig blev klar med sitt, sörjer över det. Detta är riktigt, lätt att förstå, i den mån det handlar om bristande förmåga till form. Konstfärdighetens källa är det kunnande, som kan sin sak och därför vill göra denna fullt ut. Men just i omsorgen om det icke-isolerade utförandet måste man också notera hotet som utgår från den typ av konstfärdighet, som inte har sitt ursprung i kunnandet, utan i den andel renodlat sken, som ingår också i för-skenet. För det som är sken och ingenting annat räcker eggelsen i det välvilliga betraktandet och skildringen av detta, hur imaginärt det skildrade i det givna fallet än må vara. Ja, det imaginära eller det som kommit att bli imaginärt kan skänka en särskilt dekorativ avrundning åt det rena skenet, en där det vackert sammanhängande spelet så lite som möjligt störs, än mindre avbryts av sakens allvar. Just genom att det rena skenet låter bilderna stå sida vid sida på ett särskilt lättvindigt, särskilt irreellt sätt, står det som garant för det angenäma ytsammanhang, som inte tillmäter någon som helst vikt eller närvaro åt någonting bortom den insmickrande illusionen. Frånvaro av tro på den framställda saken kan rentav jämna vägen för den friktionslösa illusionen, i ännu högre grad än skepsis inför den. I renässansmåleriet visade sig detta vid avbildningen av antika gudar, där målaren inte behövde frukta att inte ha förhållit sig respektfullt nog; samma sak visade sig något senare i den mytologisk-avrundade diktningen. Camões( 8 ) låter i »Lusiaderna« sin gudinna Themis helt ironiskt och dock i de mest blomstrande verser säga, att hon själv, [ 251 ] liksom Saturnus, Jupiter och alla andra uppträdande gudar var »fåfänga fabelväsen, som väckte blind villfarelse i de dödliga, och bara hade till uppgift att skänka behag åt sången«. Genom att man tillgrep det sköna skenet kom mytologiska innehåll visserligen att konserveras, ja, de inrangerades till och med bland de möjliga allegorierna för någon form av för-sken, men medlen utmärktes av den färdiga kompletthet, till vilken det på ingen punkt avbrutna skenet i särskild grad inbjuder. Och slutligen, ytterligare en inbjudan till sådant utgår från den immanens utan sprängande språng, som omger all konst, inte bara den antikt eller antikiserande klassiska. Just den medeltida konsten rymmer många exempel på en avrundad tillfredsställelse av estetisk art, trots den religiös-transcendenta medvetandeinriktningen. Gotiken innehåller också detta medvetande, men där fanns samtidigt en märkvärdig, från den grekisk-klassiska jämvikten stammande harmoni. Den tidige Lukács yttrade sig på sin tid icke utan skärpa, om än överdrivande, om detta: »Så blev av kyrkan en ny stadsstat (Polis)..., och ur språnget växte de jordiska och himmelska hierarkiernas nivåer. Hos Giotto och Dante, hos Wolfram och Pisano, hos Thomas och Franciscus blev världen åter avrundad, översiktlig, avgrunden hyste inte längre det faktiska djupets fara, dess samlade dunkel däremot blev, utan att uppge något av sin svartglänsande kraft, till ren yta och infogades så utan tvång i en färgernas slutna enhet; ropet på frälsning blev till dissonans i världens fulländade rytmiska system och möjliggjorde en ny, men inte mindre färgrik och fulländad jämvikt än den grekiska: de inadekvata, heterogena intensiteternas jämvikt« (Die Theorie des Romans, 1920, s. 20f.). Tyska secessioner i gotiken, som Grünewalds( 9 ), berörs visserligen inte av detta slag av fulländning. Men desto mer slutet, om än på intet sätt med klassisk styrka, skådar denna hypostas av det estetiska mot oss från det avsnitt av medeltiden, som kvarstår inom Medelhavsområdets inflytandekrets. Där finns en måttfullhet och en sammanhangets färdighet, som inte bara är av idealistiskt slag, utan ytterst härstammar från - den store Pan, denna urbild för all avrundning. Pan är världens ett och allt, men han dyrkades även som den fullständighet, i vilken [ 252 ] ingenting fattas. Därav den yttersta frestelsen till avrundning och ingenting annat, därav också den grekiska jämvikten som sekulariserat sätt för den allt igenom hedniska, alltså språngfria världsbilden: astralmyten. I denna var kosmos i sanning »utsmyckning«, nämligen homogent skönt; det var något som kretsade i sig själv utan avbrott och hen kai pan( 10 ) själv en cirkel och inte en öppen parabel, en kula och inte ett processfragment. Inte utan skäl är konsten i denna alltför avrundande gestalt därför mycket ofta panteistiskt anlagd, och det har omvänt sina skäl att ett färdigt sammanfogat system verkar tilltalande, också där det uppträder utanför konsten. Lusten till den sinnliga framträdelsen, till gudomens levande klädnad, bidrar förvisso till detta panteistiska drag, men en ännu starkare förförelse utgår från det harmonisk-ostörda sammanhanget, från »kosmos« också utan »universum«. Allt detta är alltså skäl till att konstverket kan hysa också en veritabel konst-färdighet, en den skenbara slutenhetens autarki, som genom att vara överdriven-immanent först maskerar för-skenet. Men all stor konst, och just det är det avgörande andra, avgörande sanna - uppvisar också det tilltalande och homogena i sitt verks sammanhang såsom brutet, uppbrutet, ut-vecklat av den egna bildstormen i alla sammanhang där immanensen inte är driven till formell-innehållslig slutenhet, där den åt sitt eget håll uppträder som ännu fragmentarisk. På denna punkt öppnar sig - alls icke jämförbart med det fragmentariskas rena slumpmässighet i undviklig mening - dessutom ett hålrum av sakligt, högst sakligt slag, med oavrundad immanens. Och just där är det skönas, rentav upphöjdas estetisk-utopiska betydelser i omlopp. Bara det sönderbrutna i det alltför dämpade, med galleriton utrustade konstverket, reducerat till enbart objet d'art, eller långt bättre: det själv redan gestaltat öppna i den stora konsten, tillhandahåller material och form till ett chiffer för det egentliga.
Aldrig slutet: därför bekommer det just det alltför vackra väl, när lacken krakelerar. När ytan bleknar eller eftermörknar, som på kvällen, då ljuset faller snett och bergen träder fram. Uppbrytningen av ytan såväl som [ 253 ] av det renodlat kulturella-ideologiska sammanhang, i vilket verken varit infattade, frilägger djup, överallt där sådant föreligger. Här avses inte den sentimentala ruinen och inte heller en torso av det slag som, vilket fallet ofta är hos grekiska statyer, komprimerar figuren på mindre utrymme, skapar större blockenhet och plastisk stränghet. Sådant innebär i givet fall visserligen formförbättring, men inte tvunget den chifferförstärkning, som det här går ut på. Denna inträder enbart genom sönderfallets sprickor, i den helt specifika mening som sönderfall har hos konstobjektet och som förvandling av detta. I stället för ruin eller torso uppstår på detta sätt ett fragment i efterhand, och rentav ett, som bättre förmår göra konstens djupinnehåll rättvisa än den slutgiltighet, som verket eventuellt torde uppvisa på ort och ställe. All stor konst blir på så sätt, i det förfall som leder till väsentliggörande, ett fragment i efterhand, också en i sig så fullständigt sluten konst som den egyptiska; ty den utopiska grund, som konstverket var inskrivet i, öppnar sig och går i dagen. Om det alltså är nödvändigt att kritiskt tillägna sig kulturarvet, så ingår som särskilt viktigt moment i detta tillägnande självupplösningen av det som förvandlats till musealt objet d'art, men också av den falska slutenhet, som konstverket kan tänkas ha på ort och ställe, och som dessutom stegras i den museala kontemplationen. Det ö-aktiga spricker upp, en figurföljd full av öppna, förföriska symbolbildningar kommer till synes. Och detta så mycket mer när fenomenet fragment i efterhand förbinds med det i konstverket självt skapade fragmentet: och då inte i den gängse, rentav triviala innebörden hos »fragment« som något icke bemästrat eller genom slump icke slutfört, utan med den konkreta innebörden: något trots yttersta konstskicklighet icke fullbordat, något genom utopiskt tryck transformerat. Det är fallet i den stora gotiken, av och till också i barocken; verkets kraftfulla natur till trots, ja, på grund av denna, bjöd bägge två på ett hålrum och därbakom ett fruktbart mörker. Så utvecklar just den fullt utförda gotiken, trots att Pan ingår också här, ett fragment av central oförmåga att föra till ett slut. Det är utmärkande att resultatet sedan blir fragment till och med i den gängse bemärkelsen avbrutenhet, men samtidigt i den ovanliga, om än enda legitima bemärkelsen av ett blott antytt [ 254 ] framträdande ultimum. Så hos Michelangelo, som efterlämnat fler fragment än någon annan stor mästare, och dessutom - vilket manar till eftertanke - i det som personligen angick honom mest, skulpturen, inte i måleriet. Ty i det senare har han avslutat allt påbörjat, medan han däremot bland sina statyer skjutit oproportionerligt mycket halvfärdigt åt sidan, och aldrig återupptagit, släppt fram det igen, samma sak gäller inom arkitekturen. Det är Vasari som gett konsthistorien impulsen att undra över det ringa antalet helt slutförda verk hos Michelangelo, och göra detta så mycket mer som den gigantiska spännvidden hos det uppställda målet ändå så fullständigt motsvarade kraften och naturen hos detta geni. Det som här gjorde motstånd mot konstavrundning, konstfulländning var emellertid just motsvarigheten till det storvulna i Michelangelo själv, samstämmigheten mellan en övermäktig natur och det övermäktiga i en uppgift, på så sätt att inget utfört kunde göra rättvisa åt denna adekvation, ja, så att fulländningen själv, genom att ha drivits så djupt in i det allt inbegripande, blir till fragment. Ett sådant fragment är då inget mindre än ingrediens i det o-tempelaktiga, det oharmoniserat katedraliska, är insikten: gotik också post festum. Den estetiska fulländningens djup sätter själv det ofulländade i rörelse: såtillvida sträcker sig till och med det i gängse bemärkelse icke-fragmentariska hos Michelangelo, Medicéergravens figurer såväl som Peterskyrkans kupol, in i den gränslöshet, som uppställer normen för konstens ultimum. Därifrån kommer slutligen det legitimt, nämligen sakligt fragmentariska hos alla verk av detta ultimativa slag, i »Väst-östlig divan«( 11 ), i Beethovens sista kvartetter, i Faust, kort sagt överallt där oförmågan till slutförande gör slutförandet stort. Och söker man det ideologiskt fortsatt verksamma skälet till en sådan inre bildstorm i den konst, som bragts till stor fulländning och just i den, så ligger det i det väg- och processpatos, i det eskatologiska samvete, som såg dagens ljus genom Bibeln. Det är bara i den religion, som handlar om Exodus och Riket, som totaliteten är totalt förvandlande och sprängande, av utopisk art; och inför denna totalitet framstår sedan inte bara vårt vetande, utan också hela den hittillsvarande tillblivenhet, som vårt vetande relaterar sig till, som lappverk. Som lappverk eller objektivt fragment [ 255 ] just i den mest produktiva bemärkelsen, inte bara som naturvarelsens begränsning, rentav resignation. Satsen »Se, jag gör allting nytt«, i den apokalyptiska sprängningens bemärkelse, står som överskrift och påverkar all stor konst med den anda, efter vilken Dürer uppkallat sin gotiska skapelse: Apocalypsis cum figuris. Människan är fortfarande inte utfylld, världens gång ännu oavslutad, icke sluten, och på så vis blir det också själva kärnpunkten i all estetisk information: detta utopiska är paradoxen i den estetiska immanensen, det för denna själv mest fundamentalt immanenta. Utan denna potens till fragment skulle den estetiska fantasin i världen visserligen bjuda på åskådning så att det förslog, mer än någon annan mänsklig apperception, men den skulle ytterst sakna korrelat. Ty världen själv, hur försummad den än må vara, lutar sig ändå ut ur bristtillståndet i ofärdighet och i experiment-process. De gestalter som denna process frambringar, de chiffer, allegorier och symboler, som den är så rik på, är samtliga själva dessutom fragment, realfragment, genom vilka den öppna processen flödar och dialektiskt löper i förväg till fortsatta fragmentformer. Det fragmentariska gäller också för symbolen, fastän symbolen inte är relaterad till process, utan till dennas unum necessarium; men just genom denna relation och genom att den väl en gång är relation och inte ankomst till ett mål, bjuder också symbolen på fragment. Realsymbolen själv är ju symbol bara för att den, i stället för att vara förborgad enbart för betraktaren och klar i och för sig, ännu inte är manifest just i och för sig. Det är alltså kontentan av fragmentets betydelse, sett från konstens och inte enbart konstens utgångspunkt; fragmentet ingår i saken själv, det är dessutom, rebus sic imperfectis et fluentibus( 12 ), en världens centrala angelägenhet. Den konkreta utopin som objektbestämdhet förutsätter och inbegriper det konkreta fragmentet som objektbestämdhet, om än som något som i slutänden helt visst låter sig upphävas. Och därför är allt konstnärligt, och i än högre grad allt religiöst för-sken konkret bara av det skäl och i den utsträckning, som det fragmentariska i världen ställer upp med det skikt och det material, som måste till för att det skall kunna konstituera sig som för-sken.


Det handlar om realismen, allt verkligt har en horisont

[ 256 ] Att häfta vid tingen eller bara röra vid dem i förbigående, bäggedera är förkastligt. Båda sätten berör bara utsidan, förblir ytliga, abstrakta, kan i sin omedelbarhet inte frigöra sig från ytan. Vidhäftandet håller sig under alla omständigheter till ytan, och överskjutandet hyser den i sitt eget kaotiska inre såväl som i det andra, bara upplöst omedelbara, till vilket det flyr. Ändå kan man inte blunda för att detta att röra tingen en passant är utmärkande för en högre människotyp än tendensen att ta saker och ting som de är. Och framför allt: häftandet vid dessa ting förblir också som överlagt förhållningssätt ytligt, nämligen empiristiskt, medan svärmeriet i sin överlagda form avgjort kan finna en fotpunkt någonstans. Den ytlige empiristen såväl som den överspände svärmaren överraskas alltid av det verkligas flöde, som ingen av dem förstår, men den förre som dyrkar så kallade fakta som fetischer, förblir oförbätterlig, medan fantasten eventuellt kan bringas på bättre tankar. I världen motsvaras empiristen bara av försakligandet, som fasthåller enskilda moment i processen och konsoliderar dem till fakta, och han står och faller med detta. Skjutandet över målet däremot befinner sig åtminstone själv i rörelse, är alltså ett modus, som inte behöver förbli principiellt omöjligt att förmedla med den sanna rörelsen. I gestaltningen tjänar konsten dess sak, om än med en myckenhet sken, en myckenhet betänklig flykt till ett rentav avsiktligt falskt dröm-sken. Men den konkreta korrektionen av överskjutandet bereder i konsten, och inte bara där, väg för bilder, insikter, tendenser, som tilldrar sig samtidigt både i människan och i det objekt, som är henne tillordnat. Just detta konkreta har inte den servila empirismen och den estetiskt korresponderande naturalismen att tacka för sitt framträdande, dessa två som aldrig går vidare från fastställandet av det, som faktiskt är, till utforskandet av de tilldragelser, som är av väsentligt slag. Medan fantasin däremot, så snart den uppträder i konkret form, inte bara vet att åskådliggöra det sinnliga överflödet, utan också förmedlingsrelationerna såväl i som bakom den upplevelseverkliga omedelbarheten. I stället för den abstrakta omedelbarhetens isolerade faktum och dess från helheten likaså isolerade ytsammanhang framträder nu [ 257 ] fenomenens relation till sin epoks helhet och till det utopiska totum, som finns i processen. Med hjälp av en dylik fantasi blir konsten till kunskap, nämligen genom träffande enskilda bilder och totalmålningar av karakteristisk-typiskt slag; de undersöker det »betydande« inslaget i fenomenen och utför det. Medan vetenskapen med hjälp av samma sorts fantasi fattar det »betydande« hos fenomenen genom begrepp, som aldrig förblir abstrakta, aldrig får fenomenet att blekna, aldrig förlorar det ur sikte. Och det »betydande« är i konst såväl som i vetenskap det allmännas särskilda, de respektive instanserna för det dialektisk-öppna sammanhanget, totumets karakteristisk-typiska figur. Medan det egentliga totumet, detta i vilket också den uppfattade epokala helheten i alla epokala moment själv på nytt är ett moment, just i de brett förmedlade storverken framträder bara vid horisonten, inte i en redan färdigt gestaltad realitet. Allt levande, säger Goethe, omges av en atmosfär; den samlade verkligheten har en horisont, genom att den är liv, process, genom att den kan tjäna som korrelat till den objektiva fantasin. En inre horisont, som så att säga förlöper lodrätt, i självets mörker, en yttre, vidsträckt, i världens ljus; och bägge är i sitt bakland uppfyllda av samma utopi, följaktligen identiska i ultimum. Där den framåtblickande horisonten utelämnats framstår verkligheten bara som tillbliven, död, och det är de döda, nämligen naturalisterna och empiristerna, som här begraver sina döda. Där den framåtblickande horisonten genomgående ingår i perspektivet, framstår det verkliga som det är in concreto: en vägsammanflätning av dialektiska processer, vilka tilldrar sig i en ofärdig värld, en värld som överhuvud taget inte skulle vara föränderlig utan den oerhörda framtiden: sin ingående reella möjlighet. Tillsammans med det totum, som inte återger ett aktuellt processavsnitts isolerade helhet, utan helheten hos alla till processen hörande, alltså ännu tendensmässigt och latent beskaffade centrala angelägenheter. Det och inget annat är realism, visserligen oåtkomlig för den schematism, som i förväg vet allt, som håller sin likformiga, ja, själv formalistiska schablon för realitet. En verklighet utan reell möjlighet är inte fullständig, en värld utan framtidsbärande [ 258 ] egenskaper förtjänar lika lite som kälkborgarens värld ett ögonkast, en konst, en vetenskap. Konkret utopi står vid horisonten för varje realitet; den reella möjligheten omger ända till slutet de öppna dialektiska tendens-latenserna. Ärkerealistiskt genomkorsad av dessa är den oavslutade materiens oavslutade rörelse - och rörelse är, enligt det djupsinniga aristoteliska uttrycket, »ofullbordad enteleki«.



18 SKIKTEN I KATEGORIN MÖJLIGHET


Hur ofta framställer sig inte något som om det kunde vara. Eller rentav som om det kunde vara annorlunda än hittills, varför man kan göra något åt saken. Men det skulle själv inte vara möjligt utan att det i sig och framför sig rymde ett inslag av möjligt. Här har vi ett vidsträckt fält, som mer än någonsin måste undersökas. Redan det att ett kanhändavara (Kannsein ( 13 )) låter sig utsägas och tänkas är på intet sätt en självklarhet. På någon punkt finns fortfarande en öppenhet, det hela kan uttryckas på ett annat sätt än hittills, kan stegvis ställas om, förbindas på andra sätt, förändras. Där man inte längre förmår något och ingenting är möjligt, står livet still. »Nu måste allt, allt vända«( 14 ) - hur skulle annars detta på alla sätt ungdomliga utrop själv vara möjligt? Det finns förvisso mycket vagt i det rätt och slätt möjliga, också ting som är svåra att få grepp om, inte bara sådant som flyter eller sådant som håller flytande. Men på samma sätt som människan i första hand är den varelse, som beger sig in i det möjliga och har det för ögonen, så vet hon också, att möjlighet inte sammanfaller med vaghet, att just dess drag av öppenhet ingalunda är godtyckligt. Också kanhändavarat är lagbundet, såväl i den rena leken med ord som i det snart inträdande allvaret. Och det föreliggande materialet, som rymmer så mycket luftigt i sig, är samtidigt ett av de tyngsta som finns och det kräver en rigorös behandling. På annat sätt blir framför allt de olika skikten i kanhändavarat inte synliga.


Det formellt möjliga

Till att börja med kan alldeles för mycket sägas bara så där rätt ut i luften. Om allt låter det sig talas, ord kan fogas samman utan mening. [ 259 ] Man kan göra konstruktioner som: »ett runt eller«; »en människa och är«. Men utöver detta att de kan utsägas, ingår det inget möjligt i dem; de är meningslösa, saknar betydelse. På annat sätt förhåller det sig med de inte längre meningslösa, utan ologiska utsagorna, de som får åhöraren att ta sig åt huvudet. Det sker om utsagan omedelbart motsäger sig själv, som i begreppet »rund fyrkant« eller i utsagan: »Han går ombord på ett skepp, som hade avseglat.« En sådan innebörd, som är omedelbart självmotsägande i egenskapen eller predikatet, är absurd, men avgjort inte meningslös, utan just förnuftsstridig . Detta är, till skillnad från den enbart utsägbara meningslösheten, något som är möjligt att tänka, ett kanhända-vara till formen; ty tänkmöjligt är allt, som överhuvud taget kan tänkas såsom refererande till något annat. Ja, tänkmöjliga är till och med språkliga relationer, där en förening av elementen inte bara är absurd, utan där de är fullständigt disparata i förhållande till varandra, och ändå ingår i en åtminstone formellt noterbar, disparat relation. Det gäller utsagor som: »kolerisk triangel« eller: »beläst vindbrygga« eller »hästen, som är åska« och annat oförenligt av samma slag. En dylik tillspetsning visar på samma gång hur gränslöst det enbart tänkmöjliga kan vara. Ty till och med för relationen i utsagan, detta att tingen överhuvud taget inte relaterar sig till varandra, fanns det ju en ofruktbar roll i det tänkmöjliga. På samma sätt som det kan finnas ett överflöd, som vilar på ett inexakt tänkande, alltså ett värdelöst överflöd, så finns det i det tänkmöjliga också en värdelös öppenhet. Men vid sidan av denna också en värdefull öppenhet, som öppnar sig i det självmotsägandes formella kanhändavara.


Det saklig-objektivt möjliga

Det finns alltså på tok för mycket, som inte bara kan utsägas, utan också tänkas. Som mer bestämt framstår då det kanhändavara, som inte bara uppträder i tänkandet, utan också i kunskapsinhämtandet. Detta möjliga är inte gränslöst, utan låter sig i de enskilda fallen nämnas vid namn och gradvis anföras i samma mån som betingelserna är kända. Men i och med att sådana benämningar och grader först bara uttrycker grader av kännedom eller kunskap, inte [ 260 ] mognadsgrader för det sakmässiga föremålets egna inre betingelser, så är det möjliga här ännu inte strängt sakförbundet, utan sakligt, det vill säga, kunskapssökande-sakenligt. Därför yppar det sig som försiktig utsaga, på nästa steg som grundat förmenande, grundad förmodan om en eventuell existens, kort sagt som saklig-objektivt grundad möjlighet. Här är det begrundelsen, , som står för betingelsen eller realgrunden, men på så sätt att motiveringen, alltså det kunskapsmässigt föreliggande villkoret för en bejakande, sakligt giltig utsaga själv inte föreligger i fullständig form. Tänkmöjligt är allt, som överhuvud taget kan tänkas stå i en relation, men därutöver gäller för alla andra former av kanhändavarat: möjligt är partiellt betingat, och bara som sådant är det möjligt. I fortsättningen kommer vi att hålla fast vid denna definition, ty den rymmer kriteriet för det möjliga i alla dess böjningsformer. Med andra ord: allt som är möjligt bortom det rätt och slätt tänkmöjliga innebär en öppenhet till följd av en ännu icke fullt tillräcklig, alltså mer eller mindre otillräckligt föreliggande villkorsgrundval. Genom att bara några villkor föreligger, men inte alla, kan man utgående från det på så sätt möjliga inte dra slutsatser om det verkliga, därför gäller den gamla skolastiska grundsatsen: a posse ad esse non valet consequentia( 15 ). Tillbaka nu till det sakligt möjliga självt, så utgår detta likaledes från en partiell betingning, men närmare bestämt en enbart saklig-partiell kännedom-kunskap om graden av betingning. Den är partiell, och måste vara detta, eftersom komplett föreliggande villkor skulle göra det inte längre enbart antagligt, mer eller mindre sannolikt, det vill säga sakligt möjligt, utan absolut visst att en händelse inträffar. Därför är det unfair att slå vad om att en händelse skall inträffa när man vet att alla nödvändiga betingelser föreligger; det är också dumt att spela Fabius Cunctator( 16 ) med sådan kunskap på fickan. Det saklig-objektivt möjliga (liksom för övrigt det sakmässig-objektmässigt och det realmöjliga, mer om detta längre fram) utsägs i ett hypotetiskt omdöme eller, om vissheten är ännu lägre, i ett problematiskt. Det hypotetiska omdömet skiljer sig, i detta sammanhang, från det problematiska genom att [ 261 ] förutsätta ännu obekräftade premisser, medan det problematiska omdömet, som i sin form förtiger premisserna: »det kan bli regn idag«, »Leukippos har kanske levat«, »den kosmiska strålningen kommer möjligtvis från en stjärngrupp i Vintergatan« - förutom de ännu icke bekräftade premisserna dessutom förutsätter ännu obekanta sådana. Det problematiska omdömet är därför det egentligt utvecklade möjlighetsomdömet i form av en sakligt modal bestämning: P är tillordnat S i kanhändavarats modus. Ett hithörande specialfall utgör de oegentliga, ja, oäkta möjlighets-omdömena, som utgår inte från det forskande, utan från det insamlande sinnets bristtfälliga kunskap. Hittills har man knappt separerat detta oäkta sakliga kanhändavara från det äkta, och ändå faller skillnaden, som är så viktig för det möjligas rang, genast i ögonen. Ett oäkta modalomdöme är exempelvis detta: »Vatten kan sönderdelas med hjälp av elektrisk ström.« Men i själva verket sönderdelas vatten alltid av den elektriska strömmen (om det inte tillkommer nya, eventuellt störande betingelser). Likaså är kunskapen om detta förlopp underbyggd, alla villkor föreligger; det nämnda omdömets innehåll kan alltså inte betvivlas. Det enda som kan ifrågasättas är kunskapsnivån hos det medvetande, som tar till sig lärosatsen, och endast i detta psykologisk-pedagogiska, alltså utomlogiska hänseende har det anförda omdömet modal karaktär, modal förklädnad. Sakligt sett är det alltigenom ett kategoriskt eller assertoriskt omdöme, inte ett hypotetiskt eller problematiskt. Äkta saklig-modala är alltså endast icke-pedagogiska utsagor, forsknings-utsagor, hos vilka det föreligger ett non liquet( 17 ) i kunskapsbetingelserna i förhållande till den kategoriska eller assertoriska formen. Saklig-objektiv möjlighet står på så sätt alltid för en gradering i den vetenskaplig-objektiva underbyggdheten, och denna beror i sin tur på graden av vetenskaplig förtrogenhet med de sakligt föreliggande betingelserna.
I detta fall lämnas omdömet alltså svävande, står mer eller mindre långt från frågan. Eller rättare sagt: bejakandet och förnekandet av omdömet hålls svävande, alltså den rena bedömningen av eller det kvalitativa omdömet om ett omdöme. Och bara i detta [ 262 ] omdöme om ett omdöme finns det sakligt möjliga, men här utan reservation; det debuterar med att hålla till där, innan det i nästa steg blir avbildligt. Saklig möjlighet finns på så sätt redan i den förmodan eller de antaganden, som framkallar en formulerad frågeställning till naturvetenskapliga eller historisk-samhällsvetenskapliga givenheter. Antagandet anteciperar i ett problematiskt omdöme den huvudsakliga betingelsen eller en grupp sammanhängande betingelser, utgående från vilka det undersökta föremålet klargörs i sin realgrund och sedan kan förstås i sitt förlopp. Detta metodiska antagande styr det naturvetenskapliga experimentets frågeställningar och betingelsevariationer, men det uppfyller också det karakteristiska överslag, som man kallat den preliminära bilden av en sak, arbetshypotesen. Uttrycket arbetshypotes rymmer visserligen i sig själv betänkliga element, i den mån det har kommit att tänjas av senborgerliga relativister; därför skall det äldre och solidare uttrycket heuristisk princip brukas här. En sådan är verksam exempelvis i den hypotetiska förenkling eller hypotetiska analogi till redan bättre kända förhållanden, som kan inleda utforskandet av oöverskådliga eller invecklade företeelser på det historisk-samhällsvetenskapliga området. Detta sakligt möjligas frågeställning i den metodiska användningen bekräftas eller vederläggs genom induktioner, som företas i riktning mot det förmodade villkorssammanhanget. Samtidigt bör man hålla i minne att en aldrig så omfattande induktion inte kan uttala sitt resultat på annat sätt än som ett omdöme om den saklig-objektiva möjligheten. Ty inte ens den mest fullständiga induktion kan vara fullständig, vilket vill säga, rymma kunskap om samtliga betingelseelement såsom likartade i alla delar av rummet och rentav konstanta över tiden. Därför finns det också i den induktiva bekräftelsen av en metodisk förmodan fortfarande den rest av något sakligt möjligt, ett ännu icke totalt vetande, som, i gradvisa steg ända upp till den »astronomiska säkerheten« - heter komparativ sannolikhet. Och hur är det då med deduktionen, den påstått alltid kristallklara storformen för en uttömmande, [ 263 ] väsensmässig-allmän villkorsgrundval? Det är sant, att den inte bara gör det möjligt att betrakta den induktiva empirins särskildheter som moment i ett totalsammanhang, med utgångspunkt från denna allmänhet hos det särskilda, den har också den traditionellt högtflygande ambitionen att med nödvändighet härleda kunskapen om dessa särskildheter, följaktligen med en betingning som är total, inte partiell. Detta alldeles tydligt i den första slutledningsfigurens första modus: På grund av sitt mänskliga vara är Cajus med nödvändighet dödlig. Förmedlingsbegreppet mänskligt vara levererar här den nödvändiga och tillräckliga »väsensgrunden« för en existens som avgår med döden; så uppkommer det, som Aristoteles kallar en fullständig slutledning, det vill säga: en slutledning byggd på nödvändighet. »Fullständig kallar jag en slutledning som, utöver sina förutsättningar, inte behöver någon ytterligare bestämning för att dess nödvändighet skall vara uppenbar« (Aristoteles, Erste Analytik, 1. kap.): - ett sakligt kanhändavara stryker därmed på foten för ett sakligt måste-vara. Men, det uppkomna påståendet att något omöjligt kan vara annorlunda, eller att det rentav omöjligt kan förhålla sig tvärtom, uppträder bara inom den högsta abstraktionens artificiellt utrymda områden, och också där bara begränsat till det som kan härledas ur axiom eller ryms inom teoremens giltighetssfär. Axiomen (matematiska, logiska, i kopierad form till och med en förfluten tids naturrättsliga) är visserligen inte godtyckligt uppställda, alltså rena spelregler, på det sätt som - med enormt godtycke - en viss luftidealistisk, föregivet faktaobunden »grundvalsforskning« inom matematiken hävdar. Axiomen avbildar tvärtom på alla sätt sakförhållanden utanför tänkandets område, om än i den mest abstrakt förkortade och allmänna form. Men deras konstruktiva herravälde inskränker sig till bestämda fält, och dessa gränser är framför allt flytande (ta bara det rena »gränsfall« som utgörs av vårt euklidiska rum och dess axiom, eller motsägelsesatsens förvandling från den elementära, så att säga euklidiska, till den dialektiskt utvecklade logiken). Men alla dessa axiom står fjärran från att sammanfalla med det Aristoteles kallar »väsensgrund« (sakens, »entelekins« verkande totum); till detta är de för abstrakt hållna. Och själva »väsensgrunden«, exempelvis [ 264 ] Cajus' föregivet mänskliga vara som förmedlingsbegrepp i den första slutledningsfigurens första modus: inte heller detta mellanbegrepp, i vilket Aristoteles ville se såväl den fullständiga logiska kunskapsgrunden som den oundvikliga realgrunden för den existens som avgår med döden, leder till någon en gång för alla avgjord nödvändighet, i det stränga deduktionsbevisets bemärkelse. Ty också det mänskliga varat (liksom varje »väsensgrund«) befinner sig i process, och kan alltså, i sträng bemärkelse, inte ens förläna logisk nödvändighet åt ett så undantagslöst fenomen som döden. Följaktligen visar sig något sakligt nödvändigt också i deduktionen vara enbart sakligt möjligt, om än eventuellt av den lägsta graden. Sammantaget: villkorspremisserna i kunskapsprocessens slutledningar kan, utan att hemfalla åt sluten, världsfrämmande schematism, inte vara mer fullständiga än det oavslutat sakförbundna, som det sakliga har att på sitt sätt avbilda i begrepp, omdöme, slutledning. Också i det saklig-objektiva är det möjligas fält, sui generis, synnerligen vidsträckt; det kan här, med udden riktad mot långbänk och ensidig (fixiert) härledning, ha sin plats i forskningens värld.


Det sakförbundet-objektenligt möjliga

Så mycket om sådant som förblir öppet, som är öppet för att det inte är avgjort eller inte avgjort i stelnad form. Ett kanhändavara av detta slag återger på så vis en saklig försiktighet i omdömet, mest i form av en ännu medljudande fråga, ett sakligt förbehåll. Men det nu uppträdande sakmässigt möjliga är annorlunda beskaffat än detta sakligt möjliga, det har nämligen ingenting att skaffa med vår kunskap om något, utan enbart med detta något självt och dess utsikt att bli på ena eller andra sättet. Det sakförbundet möjliga bygger inte på de otillräckligt kända, utan på de otillräckligt framträdda betingelserna. Det står alltså inte för en mer eller mindre tillräcklig kunskap om betingelserna, utan för det mer eller mindre tillräckligt betingande i föremålen själva och deras sakförhållanden. Sakförhållande innebär »förhållande hos saker« som föremål för kunskapen; till sakförhållandet hör å ena sidan de skilda sätten att förfoga över föremålsliga beskaffenheter och [ 265 ] relationer, på nästa steg sätten att stå i föremålsliga relationer. Modala sakförhållanden, som kunskapens föremål, sammanfaller aldrig med modala utsagor, i dessas egenskap av framgångssätt för kunskapen, i form av förmodanden, antaganden, anteciperande överslag, induktiv-sannolika eller deduktiva slutledningar. Utan: något ännu öppet möjligt kommer i dagen också när kunskapen om de föreliggande betingelserna i övrigt är tillräckligt slutförd. Det möjliga framstår här således som föremålslig-strukturellt så-förhållande (So-Verhalten). Med detta har vi tagit steget in på sakförbundenhetens, objektenlighetens avbildsskikt, skilt från den rena saklighetens, objektivitetens. Det får till följd att också den disciplin, som behandlar det sakförbundet möjliga måste vara en annan. Medan sakligheten endast har med kunskapen att göra, och dess objektivitet alltså är en kunskapsteoretisk angelägenhet, så har sakförbundenhet ju med kunskapens föremål att göra, och detta är ju, enligt nykantianernas uppfattning, inte kunskapen själv; den reella uppgiften för denna objektenlighet är kategoriellt föremålsteoretisk. Begreppet föremålsteori dök upp i uttrycklig form första gången hos Meinong, men här relaterade det sig rent aprioriskt till den föregivet existensfria beskaffenheten hos ett så-vara, som påstods spöka oberoende av föremålens existens eller icke-existens. Som mönster för detta »tillvarofria vetande« gällde här - och än mer i den efterföljande husserlska fenomenologin - matematiken, vilket i och för sig betyder: en abstrakt, obotligt försakligad matematik, som fjärmats från all sin avbildliga realreferens. På samma sätt försakligades logiken, vilket innebar en rent apriorisk »beskrivning« av dess akter, en rent apriorisk »betydelseanalys« av dess kategorier - med »tillvaron satt inom klammer«. En reellt relaterad föremålsteori är däremot en teori, där apriorit förför i långt mindre grad än i kunskapsteorin. Ty även om föremålen och deras sakförhållanden inte bara måste hållas åtskilda från det sakliga i kunskapsförfarandet, utan också från de egentliga objekten och dessas reella förhållningssätt, så fungerar de ändå som de mest troget återgivande gestalterna i realistisk avbildning. Och att en föremålsteori här placerats [ 266 ] före objektteorin är inte ett utslag av idealism, eftersom den forskande-materialistiska avbildningen själv hör föremålsteorin till, och den agerar först utifrån det objektförbundet-realas anblick (Angesicht), verkar inte inuti det och sammanfaller inte med det. Vidare: avbildningen av de strukturella sakförhållandena hör inte längre det metodiska kunskapssökande förfarandet till, eftersom den är ett resultat av kunskapen, och är detta genom att och i den mån den som objektenligt resultat är precist relaterad till det reella objektet. Kunskapsresultatets form är realdefinitionen, angivandet av inte bara språkliga kännetecken och begreppsliga kännemärken, utan också av föremålslig-konstitutiva egenskaper; och just denna realdefinition, som betecknande nog är »koncis«, inte utflytande, representerar objektet åt dess strukturella föremålssida till. För att ge ett exempel: den socialistiska realdefinitionen av nation avbildar exakt den koncisa föremålssidan hos det reella, utan ur främmande källor införskrivna nationalistiska mustascher, eller kosmopolitiska Stor-Chicagos, restaurangsåser, moderna plattityder. Vilket vill säga: den får den konstitutiva och reella sidan hos föremålet att framträda. Föremålsläran blir på så sätt kategoriernas ort; orten för de mest allmänna och samtidigt karakteristiska, typiska existenssätten, existensformerna. (Om den inte vore denna specifika ort och befann sig där, så skulle kategoriläran sammanfalla med den samlade realfilosofin, och vice versa.) Nu måste, inom sakmässighetens, den strukturella objektenlighetens så beskaffade skikt, också möjligheten i detta skikt få sin egen karakteristik och sin specifika bestämning. Viktig i det sammanhanget är den angivna åtskillnaden mellan föremål och reellt objekt: den rent strukturella möjlighet, som ligger i anlaget till något, är ännu inte detsamma som detta reella anlag självt, som dispositionen i verklighetens alla rikt sammanflätade, men också överallt störda, hämmade, på nytt segerrika metamorfoser. Det sakförbundet-objektenligt möjliga, föremålsteoretiskt uppfattat och definierat utgör alltså en helt egen differentiering inom kategorin möjlighet och är inte exempelvis en redundant fördubbling av det objektförbundet-realmöjliga. Det sakförbundet möjliga är det sakförbundet-partiellt betingade i enlighet med [ 267 ] sakens strukturella genus, typ, samhällssammanhang, lagsammanhang. Partiellt betingat framstår här således som en öppenhet av mer eller mindre determinerat slag, som är strikt grundad i föremålet och först i denna form blivit tillgänglig för den hypotetiska eller problematiska kunskapen.
I detta sammanhang uppträder överallt två slag av betingelser, inre och yttre. De växelverkar i ständig sammanflätning, men på så sätt att bägges egenart bevaras. Det sakförbundet enbart möjliga kvarstår emellertid även om ett av de båda villkoren, det inre eller det yttre, skulle vara i det närmaste uppfyllt. Blomman kan på så vis låta frukten mogna fram tryggt i sig med komplett inre betingning, men om det kompletta yttre villkoret gynnsam väderlek lyser med sin frånvaro, så är frukten ändå enbart möjlig. Än mer reducerande än frånvarande yttre betingelser är omvänt verkan av svaga inre betingelser, när de yttre föreligger i rikt mått. Visserligen ställer sig mänskligheten alltid bara uppgifter som den kan lösa, men om det stora ögonblicket endast finner ett svagt släkte för sin lösning, så är denna på sin höjd möjlig, med många reservationer. Frånvaron av revolutionära resultat efter händelserna i Tyskland den 9 november 1918 är ett exempel på detta, eller, från en annan sfär, det faktum att det tyska måleriet efter Dürer aldrig nådde storhet, inte bar frukt, fastän de yttre betingelserna förelåg, också där ideologin och beställarna präglades av uppdelningen i småstater. Den partiella betingningen får alltså inte sjunka under en bestämd nivå för något av de båda slagen av betingelser; annars kan brist på det ena slaget inte överkompenseras av tillgång på det andra. Men sammanflätningen består, vilket blir särskilt tydligt när såväl den inre som den yttre betingningens struktur blir tydligare framskalad, det vill säga, i det man uppphäver de ekvivokationer, som av hävd ingått i just föremålskategorin möjlighet. Möjlighet betyder nämligen här såväl inre, aktivt kunnande som yttre, passiv utsikt att saken låter sig göras, således: utsikten att något kan vara annorlunda sönderfaller i utsikten att något kan göras annorlunda och utsikten att något kan bli annorlunda. Så snart dessa bägge betingelser är konkret separerade, framträder den inre partiella betingelsen som aktiv möjlighet, det vill säga, som förmåga, potens, och den yttre, partiella betingelsen som möjlighet i passiv bemärkelse, [ 268 ] som potentialitet. Och båda är just sammanflätade: förmågan och dess aktiva »anlag« kan inte aktivt göra något utan potentialiteten i en tid, en omgivning, ett samhälle, utan dessa yttre betingelsers brukbara mognad. Den aktiva möjlighetens politiska gestalt är den subjektiva faktorns förmåga; och den kan minst av allt verka utan sammanflätning, utan växelverkan med möjlighetens objektiva faktorer, det vill säga, med potentialiteterna i det som enligt de yttre betingelsernas mognadsgrad verkligen kan inträffa eller åtminstone förberedas. Men inte som om de yttre betingelserna härvidlag själva får drag av öde och bortfaller ur möjligheten i dess mest betydande innebörd: som öppenhet. Tvärtom: om möjligheten som förmåga att kunna-göra-annorlunda, om den är - inte det upphävande - men väl det omdeterminerande i alla determineringar, så är möjligheten som objektiv potentialitet förmågan att kunna-bli-annorlunda - inte det upphävbara - men väl det styrbara, omdeterminerbara i alla determineringar. Och detta alltid med en sådan inbördes avhängighet, att det utan potentialiteten i förmågan att kunna-bli-annorlunda inte skulle finnas utrymme för potensens förmåga att kunna-göra-annorlunda, och utan potensens kunna-göra-annorlunda skulle världens utsikt att kunna-bli-annorlunda inte ha en innebörd, som gick att förmedla med människorna. Följaktligen visar sig föremålskategorin möjlighet också i första hand vara något, som den inte existerar av egen kraft, utan genom människornas ingrepp i det som ännu låter sig förändras: ett möjligt förbättringsbegrepp (Heilsbegriff). Den skulle visserligen också kunna visa sig vara ett möjligt fördärvsbegrepp, detta på grund av förmågan att kunna-göra-annorlunda, men också på grund av den däri innrymda förmågan att kunna-bli-annorlunda, som i lika hög grad skapar utrymme för en vändning till det sämre, i enlighet med det riskabla inslag, som kan finnas just i föränderligheten, det vill säga i den osäkerhet som utmärker en situation. Detta riskabla, som negativ beståndsdel i den sakmässiga möjligheten, sträcker sig från den tänkbara olyckshändelsen till det fascistiska helvetesutbrott, som rymdes och ännu ryms i kapitalismens sista stadium. Det möjligas fördärvliga karaktär motarbetar på så vis dess angivna förbättringskaraktär, förhoppningskaraktär, vilken i sin tur i lika hög grad håller till i en situations föränderlighet, men här handlar det inte om en [ 269 ] osäkerhet i denna, utan om utsikterna att framgångsrikt kassera, likvidera den. Detta inte osäkra, utan omvänt eftersträvansvärda, den sakmässiga möjlighetens i högsta grad positiva andra innehåll, sträcker sig från den lyckliga slump, som människor kan stöta på, ända hän till Frihetens Rike, som utvecklar sig i historien som socialistisk möjlighet och till slut börjar förverkligas. Allt som är på detta sätt möjligt att vända (fortuna vertit) ( 18 ) rymmer visserligen alltid ett inslag av slump, men i sin tur på skilda sätt. En olyckshändelse eller en lyckad tilldragelse kan vara på alla sätt singulär och oförmedlad. Men det finns också ett slags kunna-vara-annorlunda, som inte utspelar sig på ytan. Hegel skilde ytterst noga mellan yttre tillfällighet och processens dialektiskt förmedlade förvandling, detta genom att begränsa den yttre tillfälligheten till den blott yttre nödvändigheten, ja, deklarera de två för identiska. Det får till följd att kontingensen uppträder endast i det omedelbart och inte i det förmedlat konkreta eller ens i processens marginaler. »Det omedelbart konkreta är nämligen en mängd av egenskaper, som är åtskilda och mer eller mindre likgiltiga i förhållande till varandra, och just därför är den enkla, för sig varande subjektiviteten« (det som börjar centreras i processen) »i sin tur också likgiltig för detta och överlåter det åt yttre och därför tillfällig bestämning« (Enzyklopädie, § 250). Detta är tillfällighet i en på det hela taget inte förtroendeingivande bemärkelse, den tillfällighet som, mer i den hittillsvarande historien än i naturen, har fragmenterat och krossat den normala och typiska utvecklingen. Men det dialektiskt förmedlade oavslutade har ingenting gemensamt med det bristfälligt förmedlade godtyckliga. Vilket i sin tur inte får fattas så att det som cirkulerar i processens kunna-vara-annorlunda skulle vara den diametrala motsatsen till alla former av tillfällighet och kontingens. Det förmedlade kunna-vara-annorlundats väldiga experiment i processen intar ännu inte denna position och har vare sig den stabilitet eller det rättmätiga anspråk, som måste till för att ha den. I denna kunna-vara-annorlundats möjlighet arbetar i stället det, som kan kallas kontingens på högsta nivå, med karaktären av varaktig, men just partiell förmedling. Denna form av kontingens, i en innebörd hos saken, som äntligen kan [ 270 ] företrädas, heter variabilitetens kreativa rikedom, öppen för bildningar och skapelser. Det handlar då inte om en yttre och oväsentlig, utan om en lagbunden-sakförbundet förmedlad variabilitet, men på samma gång en som håller fast vid sina kursändringar, och framför allt vid det ständigt pågående nyskapandet. Här sammanfaller inte ens en så kallad tillfällighet längre med rent yttre nödvändighet, utan genom att vara dialektiskt förmedlad med det lagmässigt nödvändiga utgör den just det blomstrande, karakteristiska, den ordnade utvecklingsrikedomen i den öppna världen. Kontingens av detta slag är visserligen likaså ännu situationsförbunden, men inte så att den kan göras ogjord, den uppfyller tvärtom mundus situalis( 19 ) till den process, som föder fram det nya. Den diametrala motsatsen till all kontingens skulle först vara det slutgiltigt nödvändiga, det som inte längre har förmågan till variabilitet men inte heller har behov av den den. Först denna strukturellt avslutade nödvändighet skulle vara i alla avseenden fullt betingad, och där skulle de inre men framför allt de yttre betingelserna inte bara ha mognat helt, utan också sammanfalla. Visserligen har ingen saklig föremålslighet ännu till den grad trängt ned till sakens inre betingning, att föremålsligheten själv skulle sammanfalla med sin totala villkorsmängd och genom detta bli just strukturellt nödvändig. Detta sammanfallande hade Spinoza i tankarna när han definierade Gud-naturen som causa sui( 20 ), och detsamma var fallet - men med långt större hypostasering av den logiska identiteten - i Anselm av Canterburys »aseitas« (a se esse), Guds självmotivering. Enligt denna definition existerar det mest fullkomliga väsendet med nödvändighet, eftersom det finns till i kraft av sin egen väsensmässighet, och dess essens följaktligen nödvändigt innefattar existensen, liksom existensen essensen. Det är överflödigt att försäkra, att dylika objektmässigheter inte föreligger utanför sin definition, det skulle då vara som renodlade, mer eller mindre konkret anteciperbara värdeideal för identiteten mellan grund och manifestation. Ramen kring ett sådant värdeideal är - också utanför och mot all teologi - det »Ena, som är nödvändigt«, alltså det som sedan gammalt betecknats »det högsta goda«. Men eftersom rebus sic imperfectis( 21 ) också det så betecknade ännu på intet sätt är verkligt, utan i bästa fall befinner sig i process, så står också det strukturellt nödvändiga av detta slag likväl bara i - strukturell nödvändighet. [ 271 ] Den senare visar sig emellertid nu, med causa suis horisont eller den lyckade identiteten mellan existens och essens, vara den mest avgörande frälsningskategorin (Heilskategorie). Ty den ideala punkt, där väsen och framträdelse sammanfaller, är alltid på samma gång den absoluta riktpunkten för det human-positivt möjligas strukturlinje.



Kanhändavarat skulle nästan sakna innebörd om det inte fick konsekvenser. Men följder får det möjliga endast genom att uppträda inte enbart som formellt tillåtligt eller objektivt antagbart eller rentav som objektenligt öppet, utan genom att vara en framtidsbärande bestämdhet i det verkliga själv. Därför finns det en real-partiell betingning av objektet, som utgör den reala möjligheten i detta självt. På så vis är människan den reala möjligheten till allt, som under historiens lopp blivit av henne och framför allt, med oförhindrat framsteg, fortfarande kan bli av henne. Hon utgör alltså en möjlighet, som inte är uttömd som ekollonet i ekens avslutade realisering, utan som ännu inte har mognat fram helheten av sina inre såväl som yttre betingelser, betingelsedeterminanter. Och för att gå till världens egen outtömda helhet: materien är den reala möjligheten till alla de gestalter, som är latenta i dess sköte och förlöses ur den genom processen. I detta den reala möjlighetens mest omfattande begrepp finns orten för det dynamei on (i-möjlighet-vara), som är Aristoteles bestämning av materien. Ty liksom Heraklit var den förste att se motsägelsen i tingen själva, så var Aristoteles först att upptäcka möjligheten realiter, i världens eget innehåll. Realt möjligt blir från denna punkt begripbart som substrat: »Allt som blir till av natur eller konst har materia, ty allt blivande har förmågan (dynaton) att vara och inte vara; men det (som kan vara och inte vara) är alltid materien« (Aristoteles, Metaphysik VII, 7). Och det är lärorikt, att det som aktivt utpräglas i denna potentialitet: den form (enteleki) som själv förverkligar sig - hos Aristoteles fortfarande dualistiskt skild från materien - träder tillbaka och själv [ 272 ] blir materiell i samma mån som den aktiva potensens begrepp adderas till den passiva potentialitetens. Ett bevis ex contrario( 23 ) för detta är den kamp arabiska stränga teister, de så kallade motakhalim (vilket betyder lärare av ordet, den uppenbarade tron) förde mot ekvationen: reell möjlighet = materia. För att hålla det högsta väsendets allmakt (den gudomliga actus purus) absolut, var de tvungna att i stället för dynamei on propagera det alltigenom negativa Intet som ett primum före världen: Gud har skapat världen ur intet, inte frammanat den ur materien, den reala möjligheten. Hos medeltidens panteistiska och materialistiska filosofer: Avicenna, Averroës, Amalrik av Bena och David av Dinant blir den reala möjligheten materia däremot den samlade världsgrunden, och den gudomliga skaparviljan är alltid ett moment i materien; ja, gud och materia blir identiska. Utveckling är hos Averroës »eductio formarum ex materia«( 24 ), med »dator formarum«( 25 ) i världsalltet självt. På så sätt framstår skapelsen - utan någon som helst dualism - enbart som gudsmateriens egenrörelse, självbefruktning; den rymmer potentialiteten och samtidigt den immanenta potens, som gör en utomvärldslig igångsättare överflödig. Och denna den reella möjlighetens halva materialism förmerar sig renässansenligt hos Giordano Bruno: hos honom blir världen helt och hållet realiseringen av de möjligheter, som är inrymda i den enhetliga materien och såsom denna. Natura naturans och natura naturata sammanfaller nu, i höjden och på djupet, »i den beständiga, eviga, alstrande, moderliga materien«. Substratet reell möjlighet blir därigenom, i djärv utvidgning av Aristoteles, samtidigt formernas källa, inte bara deras kärl: »Därför måste den materia, som... ...hela tiden förblir fruktbar, ha det viktiga företrädet att bli erkänd som enda substantiella princip, och som det som är och förblir... Därför har också några bland dem, som noga övervägt hur det förhåller sig med formerna i naturen, så långt man kan läsa sig till det ur Aristoteles och andra tillhörande samma riktning, slutligen dragit slutsatsen att formerna bara är accidenser och bestämningar till materien, och att materien måste ha företräde när man avgör, vad som skall gälla som actus och enteleki« (Bruno, Von der Ursache, dem Prinzip und [ 273 ] dem Einen, Meiner, s. 60 f.). Detta är alltså de första konsekvenserna, om realmöjligheten skall uppfattas som så reell, att den samtidigt inrymmer skötet och alstrandet, livet och anden, förenade i materien. Skötet kommer då också framgent att förbli fruktbart, det är tendens-latenserna av det som reellt kan bli till, som inte är avslutat i det materiella substratet. Denna bestämning av dynamei on kom visserligen att gå förlorad i den rent mekaniska, mekanistiska materialismen. Här måste materien såsom flödande rikedom först krympas, eftersom den kvantitativa naturvetenskapen inte erkände någonting av detta och eftersom man såg total mekanik som den bästa hävstången mot allt hinsidessvärmeri. Men denna krympning möjliggjordes lika mycket av att den kristna skolastiken själv hade utmönstrat det aristoteliska materiebegreppet och till och med de många försokratiska begreppen (från vilka Bruno likaledes utgår) ur natura naturans' fruktbara jordmån. Också för det mekaniska, läs: det alltför mekaniska naturbegreppet, och framför allt för dess döda efterklang i förra århundradet, kan den engelske naturforskaren John Tyndalls ord därför gälla: »När stoffet träder in i världen som en tiggare, beror det på att teologins Jakobsgestalter har berövat det dess förstfödslorätt.« Den enbart mekaniskt fattade materien kom i vart fall framöver att bli en historiefrämmande kloss: hela dess reella möjlighet har redan kommit att bli statisk verklighet, i betydelsen av en så att säga från födseln nedfrusen begynnelse. Men den fortsatt verksamma aristoteliska bestämningen av det till mutation kapabla dynamei on ingår själv - mutatis mutandis - i den historisk-dialektiska materialismen. Subjektiv faktor, betingelsernas mognad, omslag från kvantitet till kvalitet, rentav föränderlighet: alla dessa dialektisk-materialistiska utvecklingsmoment är substratlösa i en klossmateria. En dylik är ett visserligen mekaniskt rörligt, men fort mekaniserat kvantum, vilket gör att det dialektiska bortfaller eller förblir ett epitheton ornans( 26 ) på den; övergången från Nödvändighetens till Frihetens rike har Land( 27 ) endast i en oavslutad processmateria. Just de extremer, som hittills hållits mest isär: framtid och natur, antecipation och materia - strålar samman i den historisk-dialektiska materialismens länge föreberedda grundlighet. (Gründlichkeit; djup, breda innehåll. ö.a.) Utan materia låter sig ingen [ 274 ] grund för (real) antecipation begripas, utan (real) antecipation finns ingen horisont för materien. Den reala möjligheten har därför inte sin plats i en fix och färdig ontologi för det hittills varandes vara, utan i den ontologi, som rör det ännu-icke-varandes vara, och som hela tiden måste grundläggas på nytt. En ontologi av detta slag upptäcker framtiden till och med i det förflutna och i den samlade naturen. I det gamla rummet poängteras på så vis dess nya rum på ett högst följdrikt sätt: real möjlighet är den materiella rörelsens för-sig i dess egenskap av process; den är den specifika områdeskaraktären för just verkligheten, vid fronten för dennas skeende. Hur skulle materien annars kunna hysa framtidsbärande egenskaper? - det finns ingen sann realism utan den sanna dimensionen hos denna öppenhet.
Det verkligt möjliga tar vid med den grodd, i vilken det kommande uppträder som anlag. Den förlaga som ryms där driver på i riktning mot sin egen utveckling, men inte som om den förelåg redan i förväg, inpackad på minsta möjliga utrymme. »Grodden« har själv att se fram emot många språng, under utvecklingen utvecklas »anlaget« självt till ständigt nya och mer precisa ansatser av sin potentia-possibilitas. Det reellt möjliga i grodd och anlag är följaktligen aldrig något inkapslat färdigt, något som föreligger i mini-form och bara skulle behöva växa till sig. Tvärtom hävdar det sin öppenhet som verkligt utvecklande utveckling, inte bara uttömning eller utvikning. Potentia-possibilitas gör att den processuellt fortgående företeelsens ursprungliga rot och origo hela tiden fungerar som ursprung på nya nivåer, med nytt latent innehåll. På så vis rör sig den arbetande människan, denna människoblivandets rot, förvandlad genom hela sin vidare historia och i denna alltmer precist utvecklad. Ja, man kan säga, också människans upprätta gång, detta vårt alfa, där anlaget till den helt okrökta rygghållningen, alltså till Frihetens rike håller till, rör sig själv ständigt förvandlad och alltmer kvalificerad genom de allt konkretare revolutionernas historia. Ända hän till den klasslösa människan, som utgör den hittillsvarande historiens ytterst intenderade anlagsmöjlighet. Det reellt möjliga, som anlag för sitt verkliga, är därför inte bara historiskt pådrivande, utan förhåller sig också, som detta anlags allt längre drivna yttersta totum, [ 275 ] essentiellt till den redan tillblivna verkligheten. På så vis genomsyras det hittills verkliga av den essentiella möjlighetens plus-ultra, samtidigt som det omstrålas av det vid sin främre rand. Denna omstrålning, ett för-skinande horisontljus, som också mer eller mindre abstrakt har reflekterats i nästan alla socialutopier, uppträder psykiskt som framåtriktad önskebild, moraliskt som mänskligt ideal, estetiskt som naturobjektmässig symbol. De framåtriktade önskebildernas innehåll är den mer eller mindre erövrade möjligheten till ett bättre liv på det hela taget; därför är de muntert utmålande. Idealen innehåller huvudsakligen det mer eller mindre realiserat möjliga i ett tentativt fullkomligt människovara, tentativa fullkomliga samhällsförhållanden; i sina ledbilder är de därför påeldande-förebildliga. Hit hör den oförvanskade och oförsakligade, sköna människotypen, det klasslösa tillstånd där den har sin plats. Symbolerna slutligen: deras huvudsakliga innehåll är den i alla sammanhang bara antydningsvis realiserade möjligheten till icke-alienerad identitet mellan existens och essens i den samlade naturen; symboler är därför drabbade av sitt innehåll, samtidigt som de rymmer djup. Till skillnad från idealen är de beslöjade, vilket innebär att de lägger fram sin betydelse med särskilt stark känslomässig betoning på »be-tydandet«, och detta för att de inte som idealen rymmer något mer eller mindre realiserat möjligt, utan just något i sig själv bara antydningsvis realiserat möjligt. Men framför allt: att detta innehåll i så hög grad ligger i »betydelsen«, eller, som man mer specifikt kan säga när det gäller symboler: i »chiffret«, beror på att det är mer centralt och följaktligen till att börja med mindre manifesterbart än idealinnehållen. De enskilda bärarna, existenser av en symbolisk betydelse, är visserligen långt talrikare, och nästan mer kontingenta än idealets bärare, men till gengäld relaterar de sig långt mer till essentiella innehåll i den samlade naturen. Och denna relation är central, vilket i sin tur skiljer symbolen från allegorin, den senare som liknandet av ett ting vid andra ting och inget annat, och detta alltså utan att man då överger det område som är mångfald och inget annat än mångfald. Symbolens pekande styr däremot, som vi tidigare sett, just mot en enhetlig betydelse; här ligger [ 276 ] också skälet till att de äkta symbolerna, till skillnad från allegoriernas alltid mångtydiga mångfalds-pekande, slutligen konvergerar i sin betydelse, eller närmare bestämt i betydelsens centrala del. Den samhälleligt betingade, vid en viss tidpunkt rådande riktningslinjen mot det centrala har varierat under symbolernas historia, som långa sträckor gått fram genom religionen, däremot har symbolliknelsens avsedda grundreferens till ett essensens »unum verum bonum« hela tiden varit konstant. Men genom att just denna essens ligger i det bara antydningsvis realiserat möjliga och ännu inte är anträffbar någon annanstans, så är det symboliska - och detta är av avgörande vikt - inte bara beslöjat till sitt uttryck, utan, hos alla äkta symboler, likaså till själva sitt innehåll. Ty det äkta symboliska innehållet står själv fortfarande ett stycke från sin fullständiga framträdelse, därför är det också objektiv-reellt ett chiffer. Just i den reella möjlighetens belysning, och när tiden är mogen, noteras på detta sätt en reell kärna i det symboliskas begrepp, ett begrepp som hittills, bortsett från ett par objektiv-idealistiska framställningar i Hegels dialektik, nästan helt och hållet har fattats subjektiv-idealistiskt. Och detta för att just varje symbolinnehåll framställts enbart som om det vore fördolt för det klena människoförståndet, medan det gällt för att vara fullständigt fastlagt - utan något som helst avstånd i förhållande till sig självt, strålande i transcendent manifest statik. Men sanningen är den omvända: det symboliska meddelas sitt uttryck uteslutande från objektinnehållet och differentierar de enskilda symbolerna med utgångspunkt från det objektivt reala materialet, vars på olika håll förlagda beslöjade, sakidentiska innehåll i det enskilda fallet avbildar dem som detta beslöjade och sakidentiska. Och det är uteslutande denna avbildlighet hos ett realchiffer, en realsymbol, som slutligen förlänar symbolerna deras äkthet. Äktheten hos en betydelsens konvergens, som förbinds med denna betydelses realitet i bestämda, särskilt latenshaltiga objekt i yttervärlden. Hit hör symboler som tornet, våren, hör kvällsvindarna i Mozarts »Figaro«, vidare snöstormen i Tolstojs »Ivan Iljitschs död«, stjärnehimlen över den dödligt sårade Andrej Bolkonskij i Tolstojs »Krig och fred«, högfjället mot slutet av [ 277 ] »Faust«, överhuvud taget alla symboler för majestätisk upphöjdhet. Dikten har i kraft av sin bildkaraktär tagit det realmöjliga i ett tydligare grepp än den hittillsvarande filosofin, men filosofin griper sig detta område an med begreppets stränghet och sammanhangens allvar. Men bägge delarna, realistisk diktning såväl som filosofi, öppnar upp: världen själv är full av realchiffer och realsymboler, full av »signatura rerum« i bemärkelsen centralt betydelsehaltiga ting. I denna sin betydelsefullhet hänvisar de helt realiter till sin »innebörds«-tendens och »innebörds«-latens, en innebörd som en gång i framtiden kan tänkas axla människan och hennes angelägenhet. Denna partiella betingning, alltså möjligheten att detta anlag skall mogna, genomsyrar alla exempel på human-innebörd, som världen är så rik på. Men med större eller mindre distans till exemplet, med mer eller mindre av den fullkomnade framträdelsens ännu-icke, det vill säga med det avstånd, som flertalet önskebilder, ideal, symboler uppvisar i stället för fullgångenhet. Och med det avstånd som världens essentiella totum ger prov på i den tunga process, där det hämtas fram och befordras, men ännu ingenstans framträder som resultat. Om avståndet sopas under mattan blir resultatet abstrakt och samvetslös optimism; men om avståndet fattas som den förmedlade perfektibilitet det är, med hela sin karaktär av fara, så uppstår motsatsen till samvetslöshet: militant optimism. Så mycket här om det realt möjliga och den ingående essens i anlagstillståndet hos det perfektibla, som mottar människan - med en aning om hennes tillkommande frihet. Det perfektiblas essens är enligt Marx' högst konkreta antecipation »naturaliseringen av människan, humaniseringen av naturen«. Det vill säga avskaffandet av alienationen i människa och natur, mellan människa och natur, eller det oförsakligade objektets harmonisering med det manifesterade subjektet, det oförsakligade subjektets med det manifesterade objektet. Sådana perspektiv av absolut sanning, vilket här skall läsas: fullständigt realvara i det verkliga självt - och utsträckningen i höjden och på djupet kan inte undvaras om man vill undgå relativism, som mynnar ut i ingenting - öppnar visserligen till att börja med bara real-essentiell möjlighet, men ännu inte den i denna själv anlagda real-essentiella nödvändigheten. Ty en sådan skulle inbegripa tillräckliga och nödvändiga, det vill säga oundvikliga villkor för [ 278 ] essensens existens, existensens essens. Hitom denna yttersta icke-kontingens eller situationslöshet är också den real-essentiella nödvändigheten till att börja med bara - möjlighet, ja, en möjlighet med realiter knappt ens partiellt föreliggande villkor. Varaktig process, aktiv, med tendensen förmedlad förhoppningsbild av en bättre värld, eldande ideal, djuphaltig symbol, detta förblir den reella möjlighetens själva anteciperande realperspektiv - den reala möjligheten som frontdimension katexochen( 28 ).


Erinran: logisk-statisk kamp mot det möjliga

Lätt att se hur månget blad fortfarande kan komma att vändas. Ett ännu-icke är överallt verksamt, så mycket är ännu inte medvetet i människan, så mycket i världen har ännu inte blivit till. Men bägge slagen av ännu-icke skulle inte finnas till, om de inte hade kunnat röra sig inuti det möjliga och ställa in dettas öppenhet mot sig själva. Ändå har man i förvånansvärt liten grad gjort sig tankar över kanhändavarat, tagit det i ett fast grepp. Det möjligas kategori, om än så välbekant och ständigt tillämpad, har varit ett crux i logiskt hänseende. Denna kategori har väl fram till nu förblivit det mest obestämda bland de begrepp, som filosofin under århundradenas lopp utarbetat och slipat till skärpa. Säkert är det den som fått minst ontologisk genomlysning, därför uppträder den av tradition nästan bara inom den formella logiken. Även om kategoriläran befattar sig med det möjliga, betecknas det till övervägande delen endast som kunskaps- och inte som objektbestämning. Det är sant att logiker som Joh. v. Kries, mindre och större epigoner till det hävdvunna som Verweyen, och på senare tid Nicolai Hartmann, som rentav kallar sig ontolog, har skrivit diverse egna böcker om möjlighet. Men eftersom det möjliga bara erkänns som begreppsförhållande hos de senare epigonerna, har de skrivit så gott som ingenting, det vill säga ingenting reellt i ämnet. Överallt i dessa sammanhang - men lika mycket hos originella filosofer, till vilket vi strax skall komma - inträder en påfallande urholkning av det möjliga, i första hand genom att man inte skiljer mellan partiell villkorskännedom och partiellt föreliggande villkor själva. På så vis blir det problematiskt vacklande omdömet om ett objektiv- avgjort [ 279 ] sakförhållande gång på gång likställt med det assertoriskt avgjorda omdömet om ett objektivt vacklande sakförhållande, det vill säga: om den objektivt föreliggande möjligheten. Det problematiska omdömet: »Det är möjligt, att Louise är hemma« överlagrar på så sätt det assertoriska omdömet: »Utan tvivel kommer en raketfärd till månen att bli möjlig inom överskådlig tid.« Skillnaden mellan det första och det andra omdömet pekar emellertid tydligt på den inte bara logisk-, rentav psykologisk-immanenta karaktären, utan just yttervärldskaraktären hos en stor del av modaliteten. Om kategorin möjlighet reduceras till att gälla det rena kunskapsskiktet i antagandet, så kommer all objektiv möjlighet i yttervärlden att förflyktigas på subjektiv-idealistisk väg. Det möjliga demonstreras då ur vägen, som om en människa ännu aldrig hade begett sig in i en faras modala tillstånd, aldrig hade undgått, undvikit eller fallit offer för det. Det möjliga förvandlas då till ren och skär »antropomorf introjektion«, som om samtliga organismer med sina reflex- och reaktionsapparater inte var inställda på en objektiv-real möjlighetsvärld; från havsanemonen över det vädrande viltet till homo sapiens kringsyn. Det möjliga avrealiseras till »fiktion«, som om begreppet objektiv möjlighet inte skulle uppfylla såväl civilrätten som straffrätten (ansvarighet, impossibilium nulla obligatio( 29 ), villkorsklausuler, vårdslöst vållande etc.). Och Sigwart, fastän han korrekt definierar den blotta möjligheten som något som tillkommer det enskilda, »i den mån det innehåller den partiella grunden till det, som kommer att bli till« (Logik I, 1904, s. 274), ser trots detta i det möjliga bara ett uttryck för vårt inskränkta vetandes subjektiva obestämdhet eller resignation. Ett överdrivande av den problematiska omdömesmodaliteten, ett misskännande av föremåls- eller objektmodaliteten tillhandahåller så det första motivet för det idealistiska förnekandet av real möjlighet. Det tillkommer emellertid ett andra motiv för att förneka den reala möjligheten, och det finns också hos stora tänkare, till på köpet hos sådana som inte på någon punkt är subjektiv-idealistiska. Spärren är samma spärr som till dags dato gjort att också det möjligas systerkategori, det nya, förblivit ogenomtänkt. I praktiken är den den klassmässigt [ 280 ] betingade kustseglatsen kring det givna, ja, det förgångna, det statiska tänkandets motvilja mot den aktiva öppenhetens blåtonade världsbegrepp. Denna motvilja återfinns också hos så processuella filosofer som Aristoteles och Hegel, trots den väldiga konceptionen av ett dynamei on hos den förre, av den reella dialektiken hos den senare. Framför allt är den det statiska fastslåendet av ett färdigt ett och allt, av ett universum i vilket allt möjligt är verkligt (»possest«, fulländat »kunna-vara« kallar Nicolas Cusanus Gud, och till och med Giordano Bruno låter inget oförverkligat möjligt kvarstå i världens helhet) som har deformerat det öppna-möjligas rum. Härigenom kommer det samlade kategorialbegreppet möjlighet att ligga på nästan helt jungfrulig mark; det är de stora begreppens Benjamin.
Hela tiden verkar det vara det friska, kommande, som det inte skall tänkas över här. Till och med sofisterna, hos vilka allt fast råkade i andlig gungning, hade bara hån till övers för det möjliga. På så vis blev allt och ingenting möjligt eftersom, som Gorgias säger, ingenting överhuvud taget är, vare sig icke-varandet eller varandet eller något däremellan, som skulle kunna förgås eller bli till, och alltså förhålla sig som möjligt till ena eller andra sidan. Inte än mer radikalt, men än mer centrerat blev förnekandet av det möjliga i den megariska skolan, där det dessutom tydligt förbands med den eleatiska läran om det orörliga varat. Megarikern Diodoros Kronos uppfann, typiskt nog i anslutning till Zenons demonstration av rörelsens omöjlighet - ett föregivet bevis mot det möjliga. Detta bevis förblev (under namnet Kyrieuon) berömt genom en följd av sekler, dels som föregivet dialektiskt mästerstycke, men framför allt på grund av det intresse, som det statiska tänkandet hyste för det (jfr Zeller, Sitzungsberichte der Berliner Akademie, 1882, s.151 ff.). Diodoros skapade en syllogism: ur möjligt kan det inte uppstå något omöjligt; men eftersom något möjligt, som inte blev verkligt, lät något omöjligt framspringa ur sig, nämligen ett annat Är än det Är som är, så är detta möjliga själv omöjligt och det är bevisat att det verkliga är det enda möjliga. Hur klen denna syllogism än må vara, så övertogs den ändå av de romerska stoikerna; [ 281 ] hos Epiktetes och Marcus Aurelius spelar den en viktig roll i deras tillfredsställdhet med en möjlighetsfri, nödvändighetsfylld världsordning, och Cicero (De fato 6,7) förmedlade den till det efterföljande amor fati( 30 ). Förnekande av det möjliga, nystoicism och amor fati räcker varandra handen i nära släktskap hos Spinoza: att skåda sub specie aeternitatis (Ethik II, prop. 44, coroll. 2) innebär per definition att betrakta allt som är möjligt som nödvändigt-verkligt. Ty ur den spinozistiska evighetens synvinkel finns inte längre något partiellt betingat och därmed inte heller något möjligt, eftersom evigheten sammanfaller med ett obetingat orsak-följd-förhållande (som världens matematiska fatum). För Spinozas Gud utesluter det valet mellan de oändligt många logiska möjligheter, som en Leibniz i vart fall ännu såg utbredda inför sin Gud (som realisator). Till och med i den föreliggande världen, en av oändligt många möjliga som realiserats av dess skapare, ser Leibniz möjligheten i form av anlag, om än ett anlag som inte kan utveckla något nytt i verkligheten, vilket vill säga: inte kan utveckla sådant som inte funnits i den hittillsvarande världen. Och även om Leibniz, denne möjlighetens ende store tänkare efter Aristoteles, lämnar utrymme för ett oändligt stort antal andra möjliga världssammanhang, så lever dessa »primae possibilitates« endast i Skaparens förnuft och skjuter inte som realiserbara in i denna en gång realiserade värld. Spinoza däremot bestämmer, med amor fatis hela grundläggande övervåld, rentav mot möjligheterna i Gud: »Tingen kunde icke på annat sätt eller i annan ordning ha frambragts av Gud än så som de i verkligheten frambragts« (Etik I, prop. 33). Vad det möjliga anbelangar är detta Diodoros Kronos i stor stil inom metafysiken. Och inte ens med detta är olusten inför det möjliga överstånden; den lever också i filosofier, som kunde hylla det möjliga rätt så öppet; så hos Kant , och mer konkret hos Hegel. Kant har utstakat idealet, Hegel framåtskridandet i medvetande om friheten; trots detta framhäver »Kritiken av det rena förnuftet« det möjliga i lika liten grad som, mutatis mutandis, Hegel gör det i Logiken och Encyklopedin. Kant hänför möjligheten (såväl möjligheten av »ting genom aprioriska begrepp«, som den »som [ 282 ] bara kan utvinnas ur erfarenhetens verklighet«) till de rena tankeformernas läger. Här konstituerar visserligen alla rena tankeformer eller kategorier, alltså också de modala, erfarenheten som det av kategorierna grundlagda »framträdelsernas system«, men vad modalitetens kategorier (möjlighet, verklighet, nödvändighet) anbelangar, manar Kant till uttalad försiktighet just med tanke på erfarenheten. Därav satsen: »Modalitetens kategorier har den egenheten, att de, när de adderas som predikat, inte på något sätt expanderar begreppet som bestämning av objektet, utan bara uttrycker förhållandet till kunskapsförmågan« (Werke, Hartenstein, III, s. 193). Något objektiv-realt möjligt känner Kant följaktligen överhuvud taget inte till, och också objektiv-real verklighet förbinds med det modalt verkliga enbart genom åskådning och inte på minsta vis genom ett assertoriskt omdöme, alltså ett modalt verklighetsomdöme. Trots det måste Kant, om än till priset av dualism, lämna utrymme åt möjligheten, nämligen på det kuriösa tankefältet om fattbar erfarenhet (erkennbaren Erfahrung), som tillhör det moraliska »förnuftet« och inte det kunskapssökande »förståndet«, som alltså ockuperas av »postulatet« och »idealet«. Det av Fichte längre fram så kraftfullt mobiliserade postulatet: »Du kan, ty du bör«, uttrycker möjlighet som förmåga, som potens. Det ideal, som genomgående dominerar hos Kant och abstrakt överordnas även politiken: »Utbredande av den moraliska frihetens herravälde«, uttrycker å andra sidan möjlighet som potentialitet i en, tyvärr oändlig, approximation till detta ideal i historien. Men den på detta sätt fattade möjligheten är inte objektförbunden-real; det finns inga vägar i den transcendentala idealismens erfarenhetsvärld som styr åt dess håll. Och inte heller som börats, postulatets, idealets möjlighet får den på något sätt sin separata behandling; i det historielösa synfältet till ett »medvetande på det hela taget« fanns det för framtiden, för »framtidens hopp«, som Kant sade i »Träumen eines Geistersehers« (Werke II, s. 357), väl sympati men inget konstitutivt utrymme. På så vis har inte bara erfarenhetskategoriernas »förstånd«, utan också »förnuftet« som »idéernas moder« kringskurit utrymmet för det möjliga. Och hur är det slutligen [ 283 ] med möjligheten hos Hegel, den tänkare som så uttalat framhåller det (konkreta) förnuftet framför det (abstrakta) förståndet? Den i övrigt så objektiv-idealistiske Hegel citerar överraskande nog den ovan anförda Kant-passagen, där modaliteten hålls på distans från det reella objektet, med instämmande - och ett instämmande med Kant är ju något sällsynt i hans fall. Till Kantcitatet fogar han själv: »I själva verket är möjligheten den tomma abstraktionen av reflexionen-i-sig, det som tidigare hette det inre, men som nu bestämts som det upphävda, enbart satta, yttre (äußerliche; också skenbara, oväsentliga.) inre, och i denna form också förutsätts som ren och skär modalitet, otillräcklig abstraktion, eller konkretare: något som blott hör hemma i det subjektiva tänkandet... I synnerhet inom filosofin får det inte bli tal om att hålla fram något som möjligt eller till på köpet på annat sätt möjligt, och att något, som man också uttrycker saken, skulle vara tänkbart« (Enzyklopädie, § 143). Och också i de sammanhang, där Hegel uppfattar möjligheten inte enbart som tom abstraktion av reflexionen-i-sig, utan likaledes som ett verklighetens i-sig-moment, blir denna så kallade reala möjlighet hos honom helt omsluten av den redan tillblivna verklighetens krets: »Det som är realmöjligt kan därför inte längre vara annorlunda; under dessa betingelser och omständigheter kan något annat inte bli följden« (Logik, Werke IX, s.211). Här talar han uppenbart också som fiende till det tomma tyckandet, till den gagnlösa revisionen av historien alltefter det, som kunde ha inträffat, det abstrakta idealet, »flickan som hon borde vara«, »staten som den bör vara« och så vidare. Men han talar också som tänkaren, som inte vill tänka framtiden, som det förflutnas krets-dialektiker eller, vilket kan gå på ett ut, dialektikern för det eviga skeende, som hela tiden vänder tillbaka till sina kretsar, kort sagt, här talar den reaktionära sida hos Hegel, för vilken filosofin hur som helst alltid kommer för sent för att förändra. Den Hegel för vilken tanken, enligt förordet till Rättsfilosofin, alltid anländer först »sedan verkligheten avslutat sin skapande process och gjort sig färdig«. Också i denna sats ingår ett storstilat stycke Diodoros Kronos, i detta fall som hyllning av det förflutna, vilket utges för att omfatta världen i dess helhet. Just detta statikens patos, så förvånande hos den väldige dialektikern, fick alltså Hegel att försumma möjligheten eller förvisa den till det underordnade [ 284 ] och avklarade. Hit hör också följande hegelska lärosats, som sätter punkt för processen: »Det som är inre, finns också på utsidan och omvänt; framträdelsen visar ingenting som inte finns i dess väsen, och i väsendet finns ingenting, som inte är manifest« (Enzyklopädie, § 139). Mot detta kan man visserligen hålla fram den tidigare försäkran i förordet till Fenomenologin: »Det är...inte svårt att se att vår tid är en tid av födelse och övergång till en ny period. Anden har brutit med sin tillvaros och föreställnings hittillsvarande värld och står i begrepp att sänka ned det i det förflutna, samtidigt som den arbetar på dess omgestaltning« (Werke II, s. 10). Konsekvensen av denna deklaration, som Hegel aldrig drog, skulle bli: I en tid av »födelse« finns också skötet hos ett reellt möjligt, ur vilket födelsen sker, och där det finns »omgestaltande arbete« måste omgestaltandets potens såväl som det omgestaltbaras potentialitet vara mer än en tom abstraktion av reflexionen-i-sig. Vidare, logiken och ontologin till det möjligas vidsträckta rike har hämmats i sin utveckling av den statiska vanföreställningen, att allt möjligt redan föreligger utformat i det verkliga, att det därför är lika likgiltigt som det ax varifrån säden kommer, eller schackpjäserna efter ett avslutat parti. Men sanningen är den marxska, som står i relief till all hittillsvarande filosofi, nämligen att det kommer an på att förändra en korrekt tolkad värld, det vill säga en dialektisk-materialistiskt processmässig, oavslutad. Förändring av den föränderliga världen är det realiserbart realmöjligas teori-praxis vid världens, världsprocessens front. Och till slut är det realmöjliga, det som är husvillt i all kontemplativ och statisk filosofi, världens eget realproblem; i form av det ännu icke identiska mellan framträdelse och verkligt väsen, ytterst mellan existens och essens i världen.


Att förverkliga möjlighet

Människan är det, som ännu har mycket framför sig. I och genom sitt arbete skapas hon om på nytt och på nytt. Hon står ständigt på nytt vid gränser, som inte längre är gränser, genom att [ 285 ] hon uppfattar dem; hon överskrider dem. Det egentliga är utestående, väntande i människa såväl som värld, går i fruktan för att bli omintetgjort, i hopp om att lyckas. Ty det som är möjligt kan lika väl bli till intet som till vara: såsom inte helt betingat är det möjliga inte avgjort. Inför denna reala osäkerhet är, försåvitt människan inte ingriper, därför såväl fruktan som hopp från första början påkallade, fruktan i hoppet, hopp i fruktan. Det är skälet till att stoikerna - i sin vishet eller också sin alltför passiva vishet - rådde människan att inte slå sig ned i anslutning till förhållanden, över vilka hon inte hade makt. Men genom att den aktiva förmågan i särskild grad hör till människans möjlighet, så leder insättandet av denna aktivitet och av tapperhet, så snart och i den utsträckning det sker, till att hoppet får övertag. Tapperhet i denna bemärkelse är ett motdrag till Intets negativa möjlighet, mot den avväg som leder dit. Men den är ett motdrag bara om den, i stället för att söka det hastiga, abstrakta hjältedådet, försäkrar sig om ingående förmedling med de givna betingelserna. Vilket innebär: förmedlas med dessa betingelsers mognad och med det innehåll som står på den samhälleliga dagordningen. Endast detta är praxis, som svarar mot det vid varje tidpunkt möjliga i den oavslutade historiens och världens samlade möjlighets-vara. Och bara praxis av detta slag kan utifrån den reala möjligheten göra verklighet av den sak som står på historieprocessens dagordning: naturalisering av människan, humanisering av naturen. Detta är ett framtidsland, liksom allt totum av det möjliga, men fullt av historisk-tendentiell förmedling, som i detalj låter sig följas. På samma sätt som tiden enligt Marx är historiens rum, är tidens framtidsmodus de reella historiska möjligheternas rum, och detta ligger alltid vid horisonten för världsskeendets aktuella tendens. Teoretisk-praktiskt innebär detta: vid världsprocessens front, där avgörandena träffas, där nya horisonter öppnas. Och den process som styr in i denna framtid är uteslutande processen hos den materia, som sammanfattas och färdigbildas genom människan som sin högsta blomstring.
Det som är vårt och det som ännu inte är vårt har denna väg framför sig, den är ojämn och öppen. Människor och ting är [ 286 ] förenade på denna bana, på detta sätt hänger människa och värld bäst samman. Det var människorna som för blott ett par tusen år sedan gav den avgörande stöt, som öppnade upp för det man anspråksfullt, men ändå bara temporärt överdrivet kallar världshistoria. Människan och hennes arbete har på så sätt blivit ett avgörande inslag i det historiska världsförloppet; med arbetet som medel för själva människoblivandet, med revolutionerna som barnmorskor för det kommande samhälle, som det nuvarande går havande med; tinget för oss, världen som förmedlat Hem, till vilket naturen är en knappt ens beträdd, än mindre öppnad möjlighet. Den subjektiva faktorn är härvid den oavslutade potensen till att vända tingen, medan den objektiva faktorn är den oavslutade potentialiteten i världens vändbarhet, föränderlighet inom ramen för dess lagar, som i sin tur också varierar lagbundet under nya förutsättningar. Bägge faktorerna är alltid sammanflätade, i dialektisk växelverkan, och endast en isolerande överbetoning av den ena (varigenom subjektet blir den yttersta fetischen) eller den andra (varigenom objektet i skenbar egenrörelse blir yttersta fatum) tvingar isär subjekt och objekt. Den subjektiva potensen sammanfaller inte bara med det vändande, utan också med det realiserande i historien, och den gör detta desto mer, ju mer människorna blir medvetna framställare av sin historia. Den objektiva potentialiteten sammanfaller inte bara med det föränderliga, utan också med det realiserbara i historien, och gör detta desto mer, ju mer den av människan oavhängiga yttervärlden också i växande grad förmedlas med henne. Realiserande krafter finns förvisso också i den förmänskliga och utommänskliga världen, med vild verkan och fröbildning( 31 ), och stor bredd. Är här, om än med inget eller svagt medvetande, av samma intensiva rot, som också är den mänskligt subjektiva potensens upphov. Men med långt större säkerhet sammanfattar människan som en realiserande kraft - framför allt i den mån och efter att hon blivit kvitt allt falskt medvetande - den centrala potensen i den processuella materiens potens-potentialitet. Denna centrala potens representerar därför i växande grad möjligheten [ 287 ] att själv i allt högr grad träffa, påträffa, identifiera, ja, göra sig manifest-identisk med det drivande kärn-intresset i allt skeende, detta den yttersta, reala möjlighetens ursprung och innehåll. Hur transfinita alla sådana arrangemang än må vara, så ligger de ändå i den konsekventa förlängningslinjen till det som betecknats som medveten historieproduktion, i motsats till ogenomskådat öde. Därför utgör just realiserandet av det realiserande självt - det vill säga den adekvata manifestationen av det historieskapande, processframkallande, som realmöjlighetens kärna - likaledes den mest avlägsna och mest positiv-djupa realmöjligheten, med knappt ens partiellt föreliggande betingelser. Likväl är den medvetna historieproduktionens helhet skönjbar här: fattat, uppnått, utbrett causa sui( 32 ) i samhälle och natur. Därmed är realiseringen av det som realiserar sig, denna yttersta realmöjlighet, detsamma som det yttersta realproblemet: hur få ordning på såväl samhälle som natur. Och just denna yttersta realmöjlighets värld, causa suis åtminstone definitoriskt anteciperbara värld, framstår i exempelfallet som det oförsakligade objektets samklang med det manifesterade subjektet, det oförsakligade subjektets samklang med det manifesterade objektet. Detta är den mänskliga utvecklingens grundproportioner, vända mot såväl nära som avlägsen framtid. Men själva grundbulten i den mänskliga historien är dess producent - den arbetande människan, den till slut inte längre föryttrade, främmandegjorda, försakligade och för utsugarnas profit underkuvade människan. Marx är den realiserade läraren i detta avskaffande av proletariatet, denna människornas möjliga, allt verkligare förmedling med sig själva och sin normala lycka. Grundbulten i naturhistorien däremot, en historia som människan till skillnad från sin egen visserligen påverkar men inte skapar, är däremot det med oss knappast ännu förmedlade, ja, ännu hypotetiska agens i det utommänskliga skeendet, som abstrakt heter naturkraft, och ohållbart-panteistiskt kallades natura naturans. Detta kan göras konkret tillgängligt i det ögonblick den arbetande människan, denna den starkaste, högst medvetna och från den övriga naturen alls icke separerade del av det universellt materiella agenset, [ 288 ] börjar träda ut ur sitt hittillsvarande främlingskaps halva inkognito. Marx är den essentielle läraren i denna annalkande förmedling med det samlade världsskeendets produktionshärd, eller som Engels säger: förvandlingen av tinget i sig till ting för oss inom ramen för en möjlig humanisering av naturen. Fritt folk på fri grund, uppfattat på detta totala sätt, det är slutsymbolen för realiseringen av det realiserande, för det mest radikala gränsinnehållet i det objektivt realmöjliga på det hela taget.

Noter:

  1. Friedrich Schiller, Über die ästhetische Erziehung des Menschen in einer Reihe von Briefen, 1793-1795. 10. Brief
  2. idola theatri, lat.: teaterbilder
  3. Alexander Gottlieb Baumgarten (1714-1762), lärjunge till Christian Wolff (1679-1754), en av de ledande tyska upplysningsfilosoferna. B. utvecklade estetiken som självständig vetenskap ("Aesthetica", 1750-58).
  4. horror pulchri, lat.: "skräck för det sköna"
  5. Alexander von Humboldt (1769-1859), tysk naturforskare, grundade den moderna fysiska geografin. Humboldt var oerhört mångsidig; i lika hög grad meteorolog och geolog som växtgeograf. Han företog två berömda expeditioner: en från 1799 till Orinocoområdet, en från 1829 till Ural, Altai och Kaspiska havet. Till Humboldt-Portal från Staatsbibliothek zu Berlin, vidare till hans magnum opus "Der Kosmos" , fem band 1845-62 på Projekt Gutenberg.
  6. Giotto di Bondone (1266(67)-1337), italiensk målare och arkitekt, verksam i Florens, anförde den italienska konstens steg från gotik (med bysantinskt inflytande) till förrenässans. Mest känd för sina fresker - som säkert delvis har gjorts av en "verkstad", med elever. "Lasarus uppvaknande" är en fresk i Scrovegni-kapellet i Padua, både tak och väggar i hela kapellet är täckta av fresker, målade mellan 1303 och 1305.
  7. Bruket av termen "erhaben" går tillbaka på Aristoteles behandling av tragedin. Burke noterade uttryckets dubbelhet, och denna utläggning togs upp av Kant (jfr s. 948 Till s. 948 ). I England brukades översättningen the sublime från 1700-talet. Schiller har skrivit "Om det sublima". Se också "Kant och det sublima" i Res publica 14.
  8. Luis de Camões (c1524-80), portugisisk författare, som lång tid var bosatt i Indien. Lusiaderna är avfattat på ottave rime och skildrar det portugisiska folkets historia och Vasco da Gamas Indienseglats.
  9. Mathias Nithardt Grünewald (Mathis Gothart; c1460 (1475)-1528), tysk målare, främst känd för sin kolorit, sitt sätt att måla glödande, färgat ljus. Man förbinder 13 verk med hans namn; Isenheimaltaret (1512-16) i Antoniterkyrkan i Isenheim troddes länge vara gjort av Dürer. Grünewald tog ställning för Luther, men arbetade åt katolska beställare och står ju på något sätt över kyrkans (om än inte konstens) "skolbildningar". 1793, under "la Terreur" togs altaret bort och var nedpackat under nästan ett sekel. Isenheimaltaret från Khan Academy .
  10. en kai pan, gr.: "ett och allt"; den eleatiska, senare nyplatonska formeln för alltets enhet.
  11. Goethes sista stora lyriska verk, från 1819.
  12. rebus sic imperfectis et fluentibus, lat.: emedan sakerna är ofullkomnade
  13. Jag översätter preliminärt "kanhändavara", för tydlighetens skull. Om Kannsein säger Bloch i Subjekt-Objekt: "Auch das Kannsein ist gesetzlich."
  14. Efter Uhlands "Frühlingsglauben" från 1812: "De milda brisarna har vaknat / Nu måste allt, allt vända."
  15. a posse ad esse non valet consequentia , lat.: av möjlighet kan man inte sluta sig till existens
  16. "Fabius Sölaren", tillnamn på den romerske härföraren Quintus Fabius Maximus på grund av dennes försiktiga strategi mot Hannibal i det andra puniska kriget.
  17. non liquet, lat.: det är icke klart
  18. fortuna vertit, lat.: lyckan vänder, lyckan som vänder sig
  19. mundus situalis, lat.: den föreliggande (byggda) världen. Termen härrör uppenbarligen från Campanella och är omnämnd på s. 610: " das jeweils geschichtliche Dasein, "mundus situalis" ", längre fram (s. 613) översätts glosan av Bloch själv: "livets blotta situationstillstånd", här låter det lite grann som Verfallenheit in das Sein.
  20. causa sui, lat.: sin egen orsak; ett varande som inte är bestämt av något annat än sig självt. I skolastiken beteckning för Gud.
  21. rebus sic imperfectis, lat.: då sakerna är ofullständiga
  22. Blochs term är objektiv-real, där real går tillbaka på latinets realis: saklig, verklig, faktisk. Tyskans reell används mest för att ange ex. en person som man kan lita på, men också i sammansättningar som "reellt tal".
  23. ex contrario, lat.: tvärtom
  24. eductio formarum ex materia, lat.: framtagande av formerna ur materien
  25. dator formarum, lat.: den eller det som ger formerna
  26. epitheton ornans, gr.: blott utsmyckande epitet, till skillnad från det nödvändiga, epitheton necessarium.
  27. Land, Landung, Landnahme är begrepp, som ständigt återkommer hos Bloch, tillsammans med bilden "gå ombord på skeppen". I botten ligger historiska händelser, som fått symbolladdning: Israels barns ökenvandring mot Det förlovade landet, Columbus seglats över oceanen mot Paradiset, Vinland, Amerika, Indien. Den mänskliga färden genom historien, med hoppet som fyrbåk och vägvisare, siktar ytterst mot landstigning, ianspråktagande av land, och landet är Riket, och Riket i sin tur är inte transcendent, ett hinsides; när Bloch använder termen är det för att betona hemkomst i denna värld. Den ganska vanliga omskrivningen av Sovjetunionen med "ett stort land" skall också ses mot denna bakgrund.
  28. katexochen, gr.: i egentlig bemärkelse, i utpräglad mening. I ursprunget en idealistisk term, som står för graden av utprägling (i synnerhet hos människan) i förhållande till den normerande idén.
  29. impossibilium nulla obligatio, lat.: ingen förpliktelse mot det omöjliga
  30. amor fati, lat.: kärlek till ödet; en stoisk dygd, för Nietzsche som munter underkastelse under ödet det högsta tillstånd en filosof kunde uppnå.
  31. Faust I, 384.
  32. Se not 19.

Länkarna kontrollerade och korrigerade 01.10.13. Revision av översättningen 11.01.24, programmering och länkar kontrollerade samma datum. Den svenska översättningen läst två gånger till rakt över och på nytt reviderad den 18.2.24, en tredje gång 05.04.24. ("reell" byttes mot "real" över hela linjen). De interna länkarna kontrollerade 07.03.24.

  • Översättarens förord till Principen Hopp
  • Principen Hopp, andra delen (204-242)
  • Principen Hopp, andra delen (288-327)
  • Innehållsförteckning för "Principen Hopp"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Principen Hopp"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för PH och UA
  • Tillbaka till startsidan