SJÄLVMÖTET
ETT GAMMALT KRUS
Alltför nära
[
17
] Jag är nära mig själv.
Det faktum att jag går, talar, är inte närvarande och gripbart (da). Först
omedelbart efteråt kan jag hålla upp det för mig. Och till och med i detta, så
länge vi lever, är vi inte seende, vi flyter fram. Vad som alltså egentligen
tilldrog sig i livet, vad vi egentligen var i detta, vill inte sammanfalla med
det, som vi kan uppleva. Det är inte vad man är och i synnerhet inte vad man
syftar till.
På steget därunder
Men jag vill förfoga över mig själv.
Och ändå står jag fortfarande under det glas, ur vilket jag dricker.
Genom att röra det och slutligen föra det till munnen, står jag visserligen
över det, glaset tjänar mig. Men jag håller inte till på en så okomplicerad
(reinlich) ort som glaset, ty detta kan jag åtminstone på alla sätt se som
glas. Genom att jag som drickande, och vid varje enskild tidpunkt, står mig
själv så nära att jag endast nätt och jämt blir upplevd, men ännu inte blir sedd.
GLASET OCH KRUSET
Jag är nära intill det. På så vis leder det in i sitt inre, genom att stå där
framför rummets vägg. Väggen är grön, spegeln förgylld, fönstret svart, lampan
sprider ljus. Men det är inte rätt och slätt varmt eller för den delen obestritt
vackert som andra ädla gamla ting.
Det har efterapats i många sammanhang. Resultatet blir harmlöst, men det finns
kostbara pjäser bland dessa skäggmanskrus, bevarade i all sin glans,
smalhalsade, medvetet modellerade, med en rad räfflor, skönt friserat huvud på
halsen och ett vapen på buken, och dessa ställer det enkla kruset i skuggan.
Dock, den som älskar det inser, hur ytliga de dyrbara krusen [
18
] är, och det bruna, plumpa föremålet, nästan utan hals, med vilt mansansikte
och ett betydelsefullt, snäckliknande, solaktigt tecken på den runda ytan,
föredrar han framför dessa bröder.
De kommer för det mesta från Rhenlandet eller Franken. Kanske är de rentav av
romerskt ursprung. I vart fall leder den lera, av vilken de är brända, tankarna
till billiga romerska pjäser. Likaså ingår italiensk form i det hela, om än rätt
kraftigt, först soldataktigt och längre fram nordiskt förgrovad. Och i våra dagar
har krusen tagit steget vidare, från tavernan till riksstadens skänk, vinfyllda
står de runt omkring på hyllorna, på sina ställen i Teniers(
7
) tavlor håller bönderna med de stora näsorna dem fortfarande i nävarna, tills
de slutligen dukar under med allt det övriga, liksom allt gott handarbete. Det
som är mest slående hos dem är mannen, den vilde, skäggige mannen på den solida
nordiska produktens buk. Härmed spinns en sällsam tråd in i vår egen tid. Ty de
döda är torra och trötta, kruset som ges i gravgåva är snart tömt på sitt
innehåll. Men på andra sidan förvarar vilda män nya krus, magiska krus med
livsvatten. Man stöter oftast på dem på ensamma kullar; med en släng av dåligt
rykte bär ett par sådana lokaler än idag, framför allt i Niedersachsen och
Niederfranken, namnet Nobiskrug(
8
), och dödens värdshus skall inte befinna sig långt därifrån. Männen vallar en
hjord, under brunnen Urd, ur vilken det gyllene vattnet framspringer, och ger
väl också besked till den döde om han frågar, så att han inte går vilse på vägen
hem. Därför har den vilde mannen med den rotryckta granen i handen förblivit
allegoriskt synlig på värdshusskyltar, och vidare, eftersom han vakar över och
känner den eviga skattens hemligheter, på mynt och sedlar, men framför allt som
sköldhållare i niedertyska furstevapen, och också i det preussiska. Men här, på
vårt krus, skådar satyrens skäggprydda nuna fortfarande mot oss, de fuktiga och
mörka urskogarna från urminnes tider har ryckt helt nära, det väldiga trollets
huvud erbjuder sin fauniska, amulettaktiga, alkemistiska anblick. De bär ett
budskap från den tid, de gamla krusen, då slappörat (Schlappohr, en vädurskanin)
och eldmannen (der feurige Mann) fortfarande skall ha visat sig i skymningen på
de rheinfrankiska fälten [
19
] och har bevarat det gamla inom ramen för en bondetradition, på ett bokstavligt
sätt.
Det är ingen lätt sak att utröna hur det ser ut i den mörka, rymliga buken på
dessa krus. Det skulle man väl gärna ha velat veta i detta fall. På nytt gör
sig den envetna, nyfikna barnafrågan gällande. Ty kruset är nära befryndat med
det barnsliga kynnet. Och dessutom, här kommer det inre med på köpet, kruset
har och omfattar sitt mått. Men det är bara luktsinnet, som låter oss - mer ana än
förnimma - doften av för länge sen glömda drycker. Och ändå, den som betraktar det
gamla kruset tillräckligt lång tid, bär dess färg och form med i bagaget.
Varenda färgpyts färgar mig inte grå, och jag böjs inte med varenda skena, runt
vartenda hörn. Icke desto mindre kan jag anta krusets gestalt, så att jag från
utsidan betraktar mig själv som något brunt, sällsamt format, nordiskt
amforaaktigt, och detta inte bara efterapande eller rätt och slätt inkännande,
utan så att jag för egen räkning blir rikare, mer medveten, mer uppfostrad till
mig själv med hjälp av detta alster, som har del i mig. Så är det med alla ting,
som är framvuxna, och i detta fall har folket arbetat för att prägla in sin lust
och sin djupare livsnjutning i ett dryckeskrus, måla sig självt på detta hus-
och skänkgeråd. Allt, som på detta sätt tillverkats med kärlek och av
nödvändighet, lever sitt eget liv och sträcker sig in på ett främmande, nytt
område för att återvända med oss, på ett sätt som vi inte skulle kunna vara i
det levande tillståndet, formade, smyckade med ett visst, om än aldrig så svagt
tecken, inseglet på vårt själv. Också här känns det som om man skådade längs en
lång, solbelyst gång med en dörr vid bortre änden, som i ett konstverk. Men det
handlar inte om ett konstverk, det gamla kruset har ingenting konstnärligt över
sig, men ett konstverk borde åtminstone se ut på det viset för att vara ett
sådant, och med det skulle mycket vara vunnet.