AVSIKT

(1918, 1923)

[ 11 ] Jag är. Vi är.

Med det är nog sagt. Nu är det upp till oss själva att ta tag i uppgiften. Livet är lagt i våra händer. För sig självt har det för länge sedan förlorat sitt innehåll. Det vinglar fram och tillbaka utan mening, men vi står fast, och på den vägen vill vi bli livets näve och livets mål.
Det som till helt nyligen var, kommer väl snart att vara glömt. Kvar i luften svävar en tom, skräckfylld hågkomst. Vilka blev försvarade? De lata, slöddret, ockrarna var det som blev försvarade. Det som hade ungdom skulle stupa, det unga skulle tvingas i döden för så främmande, människofientliga mål, medan ynkligheten blev räddad och sitter inne i stugvärmen. Hos den har ingenting gått till spillo, men det läger, som svingade ett annat slag av fanor, så mycken blomstring, så många drömmar, så mycket andens hopp, är döda. Målarna ( 1 ) trädde i bräschen för mellanhänderna och gjorde baklandet angenämt för anstiftarna. Aldrig har det stått mindre glans kring ett krigsmål än kring Kaiser-Tysklands; ett kvävande tvång, administrerat av medelmåttor, uthärdat av medelmåttor; dumhetens triumf, under polisbeskydd, bejublad av intellektuella, som inte ens förmådde uppbjuda tillräckligt mycket intellekt för att tillhandahålla tomma fraser.
Så går det vidare, än i denna dag, som om man inte hade bränt sig nog. Kriget var över, revolutionen tog vid och med den öppnades portarna. Men vi vet: de stängdes fort igen. Skjutventilen (der Schieber) justerades, fastnade i ett nytt läge, och med dess hjälp rann allt förlegat och passerat till en andra gång. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckades rent faktiskt punktvis släcka eldarna, och den ängslige småborgaren bidrog som vanligt inte med annat än sin kräftgång. Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än nånsin tillförne, universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar, fyllda av förruttnelsens stank och stelbent förmörkelse. På så vis upprepar de skenbart restaurerade 2 i samlad flock vad reaktionen tutade i dem för hundra år sedan: i form av hembygdsfraser, [ 12 ] den fosterländska kulturens traditionalism och den instinktlösa romantik, som har blundat för bondekrigen och inte sett annat än riddarborgar skjuta upp i den månbelysta, förtrollade natten. Än en gång är den traditionelle litteraten med och bromsar, ja, expressionens före detta överstepräster skyndar sig - i det de bränner på bål vad de för inte så länge sen hyllade - att bistå de hembygdsflörtande dilettanterna med att ur ruinerna av ett smakfullt förflutet snickra ihop förfalskningar, som bidrar till att leda den uttrycksfullt gestaltande gestaltande framtids-, stads- och kollektivkänslan på villovägar, putsa upp reaktionens ockrande till respektabel ideologi och upphöja dess jämmerliga hygien, dess i dubbel bemärkelse avdankade romantik till absoluta värden. Och då har den västliga världen med miljontals proletärer inte sagt sitt; och då står den marxistiska republiken fortfarande intakt i Ryssland, och de eviga problem som är förbundna med vår längtan, vårt religiösa samvete brinner vidare, inte mindre okuvliga, inte mindre oinlösta i sin absoluta fordran. Till detta kommer: vi har åtminstone dragit lärdom av den nya syn på verkligheten, som likaledes slog igenom för hundra år sen; ur den socialistiska kalkylen avförde Marx grundligt det alltigenom falska, oförmedlat abstrakta svärmeriet, det renodlade jakobineriet. Och Kants och Baaders anda högt ovanför all realpolitik kommer vi inte att förgäta i första taget. Medan den moderna reaktionens romantik inte har ärvt något sant och riktigt, inte längre är vare sig faktisk eller svärmande eller universalandlig, utan rätt och slätt omedveten, inkapslad, andefattig och okristlig. Ur sitt patos för »jordbundenhet« förmår den därför till sist bara frammana Västerlandets undergång ( 3 ), i alltigenom kreaturlig inskränkthet, irreligiöst utslocknande: knoppbildningen hör det förflutna till, likaså blomstringen, medan den gällande dagen får hålla till godo med civilisatorisk förkrympthet, örlogsflotta( 4 ) och den historiska registraturens pessimism som enda mål, och Europa emotser sin snart förestående och eviga död.
Så långt måste det, kunde det till slut komma med oss. Jag sjunger dens sång, vars bröd jag äter. Men denna dans kring kalv och kalvskinn och därutöver intet var trots allt förvånande. Följden blir, att det inte ryms en socialistisk tanke i våra hjärnor. Utan vårt armod överträffar de varmblodiga djurens; den som inte dyrkar magen som sin Gud, dyrkar staten, allt [ 13 ] annat har degraderats till nöje och underhållning. Vi hyser längtan och kortsiktigt vetande, men föga handling och, vilket förklarar handlingens frånvaro, vi saknar bredd, perspektiv, slutförande, saknar inre tröskel som överskrids i aningen, saknar kärna och ett inklusivt vetande om det allt inbegripande (Überhaupt). Men här, i denna bok, upprättas en begynnelse, anträds det icke förskingrade arvet på nytt; när det allra innersta och det på andra sidan (das Drüben; 5 ) på nytt lyser här, så är det inte ett fegt som-om, en väsenslös överbyggnad, utan ovanför alla masker och avdagade kulturer höjer sig det Ena, det i alla sammanhang sökta, den enda aningen, det enda samvetet, den enda frälsningen; höjer sig ur vårt trots allt osargade hjärta, ur vakendrömmens djupaste, allra mest reella innehåll: som det sista, som återstår för vår del, och också det enda som är värt att bevaras. Introduceras i denna bok med sikte på vår mänskliga gestalt (Figur) och vår gryende samling; i upptakten rätt och slätt tolkat utifrån ett lerkrus, i nästa steg som det aprioriskt latenta temat i all »bildande« konst och centralt som musikens magi, slutligen utifrån det i yttersta instans möjliga självmötet, det levda ögonblickets begripna dunkel, sådant det framspringer och förnimmer sig självt i den okonstruerbara, absoluta frågan, i vi-problemet i sig självt. Så djupt leder till att börja med den interna vägen, också kallad självmöte, beredandet av det inre ord, utan vilket all blick mot utsidan förblir intig, och ingen magnet, ingen kraft (kan) hjälpa det inre ordet att väcka genklang också på utsidan, hjälpa det att bryta sig ur världens villfarelser och komma till genombrott. Men i sista hand, efter denna interna vertikal, utbreder sig en vidd, själens värld, utopins externa, kosmiska funktion, uppställd mot elände, död och den fysiska naturens skal. Detta ljus brinner fortfarande i oss alla, och den fantastiska färden åt dess håll tar vid, färden i riktning mot vakendrömmens uttolkning, mot den riktiga insatsen av det utopiskt grundläggande begreppet. Med sikte på att finna detta, med sikte på att finna det rätta, för vars skull det lönar sig att leva, vara organiserad, ha tid, för detta måls skull beträder vi, hugger vi upp de metafysiskt konstitutiva vägarna, för dess skull åkallar vi det som inte är, bygger ut i det blå, bygger oss ut i det blå och söker det sanna, verkliga där det rätt och slätt faktiska upphör - incipit vita nova ( 6 ).


SJÄLVMÖTET

ETT GAMMALT KRUS



Alltför nära

[ 17 ] Jag är nära mig själv.
Det faktum att jag går, talar, är inte närvarande och gripbart (da). Först omedelbart efteråt kan jag hålla upp det för mig. Och till och med i detta, så länge vi lever, är vi inte seende, vi flyter fram. Vad som alltså egentligen tilldrog sig i livet, vad vi egentligen var i detta, vill inte sammanfalla med det, som vi kan uppleva. Det är inte vad man är och i synnerhet inte vad man syftar till.

På steget därunder

Men jag vill förfoga över mig själv.
Och ändå står jag fortfarande under det glas, ur vilket jag dricker. Genom att röra det och slutligen föra det till munnen, står jag visserligen över det, glaset tjänar mig. Men jag håller inte till på en så okomplicerad (reinlich) ort som glaset, ty detta kan jag åtminstone på alla sätt se som glas. Genom att jag som drickande, och vid varje enskild tidpunkt, står mig själv så nära att jag endast nätt och jämt blir upplevd, men ännu inte blir sedd.


GLASET OCH KRUSET


Jag är nära intill det. På så vis leder det in i sitt inre, genom att stå där framför rummets vägg. Väggen är grön, spegeln förgylld, fönstret svart, lampan sprider ljus. Men det är inte rätt och slätt varmt eller för den delen obestritt vackert som andra ädla gamla ting.
Det har efterapats i många sammanhang. Resultatet blir harmlöst, men det finns kostbara pjäser bland dessa skäggmanskrus, bevarade i all sin glans, smalhalsade, medvetet modellerade, med en rad räfflor, skönt friserat huvud på halsen och ett vapen på buken, och dessa ställer det enkla kruset i skuggan. Dock, den som älskar det inser, hur ytliga de dyrbara krusen [ 18 ] är, och det bruna, plumpa föremålet, nästan utan hals, med vilt mansansikte och ett betydelsefullt, snäckliknande, solaktigt tecken på den runda ytan, föredrar han framför dessa bröder.
De kommer för det mesta från Rhenlandet eller Franken. Kanske är de rentav av romerskt ursprung. I vart fall leder den lera, av vilken de är brända, tankarna till billiga romerska pjäser. Likaså ingår italiensk form i det hela, om än rätt kraftigt, först soldataktigt och längre fram nordiskt förgrovad. Och i våra dagar har krusen tagit steget vidare, från tavernan till riksstadens skänk, vinfyllda står de runt omkring på hyllorna, på sina ställen i Teniers( 7 ) tavlor håller bönderna med de stora näsorna dem fortfarande i nävarna, tills de slutligen dukar under med allt det övriga, liksom allt gott handarbete. Det som är mest slående hos dem är mannen, den vilde, skäggige mannen på den solida nordiska produktens buk. Härmed spinns en sällsam tråd in i vår egen tid. Ty de döda är torra och trötta, kruset som ges i gravgåva är snart tömt på sitt innehåll. Men på andra sidan förvarar vilda män nya krus, magiska krus med livsvatten. Man stöter oftast på dem på ensamma kullar; med en släng av dåligt rykte bär ett par sådana lokaler än idag, framför allt i Niedersachsen och Niederfranken, namnet Nobiskrug( 8 ), och dödens värdshus skall inte befinna sig långt därifrån. Männen vallar en hjord, under brunnen Urd, ur vilken det gyllene vattnet framspringer, och ger väl också besked till den döde om han frågar, så att han inte går vilse på vägen hem. Därför har den vilde mannen med den rotryckta granen i handen förblivit allegoriskt synlig på värdshusskyltar, och vidare, eftersom han vakar över och känner den eviga skattens hemligheter, på mynt och sedlar, men framför allt som sköldhållare i niedertyska furstevapen, och också i det preussiska. Men här, på vårt krus, skådar satyrens skäggprydda nuna fortfarande mot oss, de fuktiga och mörka urskogarna från urminnes tider har ryckt helt nära, det väldiga trollets huvud erbjuder sin fauniska, amulettaktiga, alkemistiska anblick. De bär ett budskap från den tid, de gamla krusen, då slappörat (Schlappohr, en vädurskanin) och eldmannen (der feurige Mann) fortfarande skall ha visat sig i skymningen på de rheinfrankiska fälten [ 19 ] och har bevarat det gamla inom ramen för en bondetradition, på ett bokstavligt sätt.
Det är ingen lätt sak att utröna hur det ser ut i den mörka, rymliga buken på dessa krus. Det skulle man väl gärna ha velat veta i detta fall. På nytt gör sig den envetna, nyfikna barnafrågan gällande. Ty kruset är nära befryndat med det barnsliga kynnet. Och dessutom, här kommer det inre med på köpet, kruset har och omfattar sitt mått. Men det är bara luktsinnet, som låter oss - mer ana än förnimma - doften av för länge sen glömda drycker. Och ändå, den som betraktar det gamla kruset tillräckligt lång tid, bär dess färg och form med i bagaget. Varenda färgpyts färgar mig inte grå, och jag böjs inte med varenda skena, runt vartenda hörn. Icke desto mindre kan jag anta krusets gestalt, så att jag från utsidan betraktar mig själv som något brunt, sällsamt format, nordiskt amforaaktigt, och detta inte bara efterapande eller rätt och slätt inkännande, utan så att jag för egen räkning blir rikare, mer medveten, mer uppfostrad till mig själv med hjälp av detta alster, som har del i mig. Så är det med alla ting, som är framvuxna, och i detta fall har folket arbetat för att prägla in sin lust och sin djupare livsnjutning i ett dryckeskrus, måla sig självt på detta hus- och skänkgeråd. Allt, som på detta sätt tillverkats med kärlek och av nödvändighet, lever sitt eget liv och sträcker sig in på ett främmande, nytt område för att återvända med oss, på ett sätt som vi inte skulle kunna vara i det levande tillståndet, formade, smyckade med ett visst, om än aldrig så svagt tecken, inseglet på vårt själv. Också här känns det som om man skådade längs en lång, solbelyst gång med en dörr vid bortre änden, som i ett konstverk. Men det handlar inte om ett konstverk, det gamla kruset har ingenting konstnärligt över sig, men ett konstverk borde åtminstone se ut på det viset för att vara ett sådant, och med det skulle mycket vara vunnet.

Noter:

  1. Max Ernst, Richard Dehmel, Otto Dix, Alfred Döblin, Ernst Ludwig Kirchner, Oskar Kokoschka, Wilhelm Lehmbruck, Ernst Toller och Georg Trakl anmälde sig frivilligt till krigstjänst; det fanns en utbredd jingoism i konstnärsvärlden i början av kriget.
  2. Den första restaurationen ägde rum mellan 1815 och Vormärz 1830.
  3. Västerlandets undergång, Der Untergang des Abendlandes (1918-22): titeln på det verk i vilket Oswald Spengler framlade tanken att kulturerna utvecklas som organismer; de genomgår ett ungdomsskede, en mogen tid och ett sönderfallsstadium.
  4. Örlogsflotta; måste syfta på det inhemska kravet att Tyskland skulle återupprusta (och skaffa sig en ny flotta) efter Versailles-freden.
  5. Drüben är något på andra sidan en gräns (DDR var "drüben" för Förbundsrepubliken), normalt översätts "hinsides" med jenseits. Jag föreställer mig att Bloch varit medvetet vag här, och att drüben är lite sekulärt expanderat; det kan också inbegripa element ur ett religiöst hinsides.
  6. lat.: incipit vita nova = här vidtar det nya livet. I "Vita Nova" skildrar Dante sin kärlek till Beatrice, texten som skrevs 1293, består av sonetter och canzoner med förbindande text.
  7. David Teniers (1610-90), flamländsk målare.
  8. Nobiskrug var i folktron det ställe där de döda rastade på sin väg till livet efter detta.
Nyöversättning utlagd 10.11.07, reviderad och korrekturläst översättning 28.05.22.

  • Utopins anda, sidorna 20-48
  • Innehållsförteckning för "Hoppets princip"
  • Innehållsförteckning för "Utopins anda"
  • Namn- och titelregister för "Hoppets princip"
  • Namnregister för "Utopins anda"
  • Gemensamt ämnes- och glosregister för HP och UA
  • Tillbaka till startsidan