[ 117 ] »Ej kan han begripa detta,Att skapa också den mest avlägsna återglans av denna dag torde visserligen ställa sig avsevärt svårare än att kreera nattens musik. Även om tonen i Parsifal i alla avseenden pekar mot höjden, och det allmänna (das Allgemeine, väl tänkt som motsats till "det specifika", das Besondere - men jag kan inte se hur det hela är tänkt. Ö.a.) alltså inte lika mycket som i Tristan tynger ned mot den vidsträckta, havsdjupa mystiken, så förmådde den ändå inte att bli solseende, och därför kan musiken här inte »tala« eller prestera tydliga, ej blott stämningspräglade, formellt mytiska beröringar med den övre världen, och än mindre innehållsligt, konstitutivt mytiska sådana. Och att musiken inte förmår detta, att den inte talar ut, utan i bästa fall öppnar upp, att det metafysiska adagiot fortfarande förblir renodlad, otydligt högstämd musik sfär utan några som helst kategorier, demonstrerar på nytt, i denna upptornande polemik som vilar på respekt och aktning för tonsättaren och mäter utifrån det absolutas måttstock, hur långt den wagnerska musiken trots allt har avlägsnat sig från den yttersta heliga ståndpunkten, från uppfyllelsen av musiken som förkunnelse, en lösning på vår hemliga natur, som vidtar ovanför alla ord, en ståndpunkt som den är den första efter Beethoven att inta.
Åt endast en få berätta,
En som han aldrig har mött.
Då skall den stumme tala,
Den döve skall höra hans ord,
Och genast veta sig råd,
Från gudomens dunkla kod,
Förenade drar de mot morgonen bort.
Att dessa två finner varandra;
Be, mänska av all din håg.
Om de, som nu åtskilda vandra,
Får mötas, den ena den andra
All världen har nått sitt mål.«